Återblickar

GOTT NYTT ÅR

önskas alla bloggläsare och alla som bidragit med texter under det gångna året. Välkomna att följa bloggen och att bidra med nya texter under 2014!

Här nedan är en kavalkad av texter från tidigare årsslut 2005-2012:

Censur i Egypten – 2005
Feminist i Bahrain frikänd från anklagelsen att han förolämpat en domare – 2005

Varför ställs en person som begått mened inte inför rätta? (1) – 2006

Knappast ett ärende för DO! – 2007
GOTT NYTT ÅR! – 2007

Apropå nyheten om att en ”svensk-irakier hålls fängslad i Irak” – 2008

Det räcker inte att tala vackert! – 2009
Finland: Mannen som sköt ihjäl fyra i ett köpcenter och sin f.d. fru… – 2009
Det blev inget gott slut på året… – 2009

Om häktningarna i Danmark och Sverige av de terroristmisstänkta -2010
Tack för det gångna året 2010! – 2010

Finland: Blue Card för högkvalificerade arbetstagare införs den 1 januari 2012 – 2011
1 januari 2012 inför Finland biometriska uppehållstillståndskort – 2011

Klarar ni studentexamensuppgifterna i textkompetens? Kan ni skriva essäprovet? Och hur är det med provet i kort lärokurs i matematik? – 2012

Noggranna kontroller av asylinvandrare – i andra länder

I nyheterna på Sveriges Radio idag under rubriken FN ber USA ta emot fler Syrienflyktingar sägs bland annat:

USA gör en grundlig kontroll av de flyktingar som vill komma till USA och stanna här. Kontrollerna, med ett flertal intervjuer, kan ta upp till ett år och används bland annat för att stoppa misstänkta terrorister.

Ja, det gör man i alla länder, alltså en ordentlig kontroll av människor som söker asyl! Dessa noggranna kontroller görs för att ett land ska veta vilka de släpper in och ger långtgående rättigheter; alltså varför dessa människor söker asyl och om de är terrorister eller kriminella. I alla länder utom i Sverige. Här går det med rasande fart och någon grundlig kontroll av vare sig identitet, nationalitet, bakgrund, asylskäl etc hinner långt, långt ifrån alltid göras.

Sverige är fantastiskt! Tycker inte minst terrorister och asylbedragare, som friskt blandas med människor med verkliga skyddsbehov. Hej & Hå i den humanitära stormakten! Men hur humant är det mot den egna befolkningen och de verkligt skyddsbehövande att inte göra ordentliga kontroller?

I reportaget i Sveriges Radio sägs också:

Sverige lovade, som första land i Europa, permanent uppehållstillstånd för asylsökande från Syrien, oavsett skyddsskäl.

Märkligt av Sveriges Radio att tala om att ”Sverige som första land lovade…” när Sverige i själva verket är det enda land som beviljar permanenta uppehållstillstånd åt alla syrier från Syrien! Det är ju inget annat land i världen som har följt den humanitära stormaktens exempel.

Några lästips:
En migga: ”Jag får frågor om hur de kan föra in sina pengar från Syrien till Sverige. Dessa frågor ställs av personer som samtidigt till Migrationsverket deklarerar att de är helt panka och måste få dagbidrag för att kunna äta!” – 3 januari 2013

En migga: ”Men under senare tid har det tyvärr visat sig att en icke försumbar del av dem som vi trott vara asylsökande på flykt från krigets Syrien istället är syrier som bott i andra länder i mer än tio år och som inte sällan till och med är medborgare i dessa länder. – 3 maj 2013

En migga: ”Just nu har vi armenier som har dubbla medborgarskap, men som menar att de måste få PUT i och med att de bott i Syrien och flytt därifrån – även om de flydde hit via Armenien och inte har något skyddsbehov gentemot Syrien.” – 16 september 2013

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg.

En migga: ”2014 fortsätter asylbedrägerierna i ökande takt.”

En migga:

God jul – för alla får inte ett gott nytt år

2014 blir det regeringsskifte i Sverige. Och när valmanskåren blivit uttråkad av jobbskatteavdrag, och när socialdemokratins kärnämnen vård, skola och omsorg hamnar högre och högre på listan, då är utgången given. Fast utgången var given redan för två år sedan. När regeringen valde att köra ryggmärgsmantrat ”allt är bra – och den som säger emot är en rasist” i stället för att begrunda anledningen till att vi har ett missnöjesparti i riksdagen. Som 2014 lär gå in i kammaren på tvåsiffrigt. Om jag inte minns fel så har vi haft en sexsiffrig bruttoinvandring  sedan 2006. Och kommunerna hade köer för mottagande av asylsökande redan hösten 2012, för mer än ett år sedan. Redan innan  Migrationsverket skulle lägga lök på laxen genom att ensidigt utropa PUT för alla från Syrien – och sedan envisas med att göra saken sämre genom att håna resten av EU. På sedvanligt manér. Det svenska manéret. Att inte vilja acceptera att det även i det mest fantastiska av alla länder finns en gräns för hur många som går att trycka in.

2014 blir det svenska manéret ställt mot väggen. För om det inte blir fred på en rad ställen, och under förutsättning att Migrationsverket stannar kvar i bunkern, så återstår bara att ändra lagen och upphäva det kommunala självstyret. Just nu, under årets sista dagar 2013, finns det ungefär 12.000 personer som har något slag av uppehållstillstånd men som ändå är inskrivna i mottagningssystemet! När SVT gjorde en reportageserie i november angavs siffran till drygt 7.000. Det var  fel redan då; den ansvarige på verket meddelade internt att det vid denna tidpunkt rörde sig om 10.000. Så kan det gå.

2014 fortsätter asylbedrägerierna i ökande takt. Sverige är en magnet eftersom det är känt att här får man PUT efter en asylprocedur som består av att skriva av någon timmes pratbubbla. LEAN kallas det. Och antalet ”ensamkommande barn” kommer att öka. För dem är det numer mer eller mindre beordrad beröringsångest inom verket. Så det är riskfritt att exempelvis vara 20 år och kalla sig för sextonåring.

2014 fortsätter också den alldeles särskilda bedrägerilinje som kallas ”den reformerade arbetskraftsinvandringen”. Den reformering som nu i år blivit införd om att se upp för bedrägerier, den erkänner till och med Migrationsverkets chefsstrutsar att den lär bli kosmetisk. Nu är gudskelov inte alla bedragare – men det är en illa dold sanning att av alla uppehållstillstånd i det här spåret som blev beviljade under 2013 så är bara en ringa del förlängningar (lagen trädde i kraft 15 december 2008 och en person måste ha haft AT och jobbat och försörjt sig själv i minst fyra år för att kunna söka permanent uppehållstillstånd. Min anm.). Något händer under de första två åren… Fast den sanningen lär inte media vilja ta till sig ens under 2014.

2014 har vi kvar en försörjningslinje (att asylsökande som fått PUT ska kunna försörja sig själva och sin familj) som däremot är ett rent bedrägeri om vi ska döma efter hur den framställs – den omfattar nämligen i princip noll procent av de anhöriga och 3 procent av anknytningspersonerna!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Be my guest # 100 Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige, arbetar för tillfället som modersmålslärare i dari, skriver artiklar och föreläser.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Så snart den är översatt, senast under mars månad, beräknas hans andra bok som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, att publiceras. Den kommer att få titeln Hederlighetens pris.

Annandag jul 2013

Skillnader

19 september 2008 satt jag på mitt kontor på Ministry of Counter Narcotics i Kabul, Afghanistan. Klockan var halv sex på eftermiddagen och jag gick igenom den senaste rapporten om narkotikasmugglare som hade ställts inför rätta. Tack vare dessa personers höga kontakter i presidentens palats och parlamentet, var domarna tvungna att titta bort och att släppa dem. Trots alla bevis och allt hårt polisarbete som lett fram till att smugglarna gripits. Jag var mycket frustrerad och satt och funderade över vad som skulle kunna göras för att sätta dem i fängelse för deras brott.

Inte bara just den här dagen, utan varje dag, satt jag på mitt kontor och tänkte på olika tillvägagångssätt, olika operationer som skulle kunna leda till att narkotikasmugglarna sattes bakom lås bom. Alla kände till min ståndpunkt och därför ringde min telefon ofta och obehagliga uttalanden och olika hot mot mitt liv framfördes. Det här var jag, det här var mitt liv för några år sedan.

Men livet är oberäkneligt och jag upphör aldrig att förvånas över hur det kan bli. Mitt liv idag är så annorlunda, skiljer sig så stort från det liv jag hade i Afghanistan, att det nästan inte går att förstå.

Idag har jag inget stort kontor, som jag hade i Afghanistan. Jag har ett litet skrivbord som står intill ett fönster i ett ganska litet rum. Jag delar rummet med fyra kvinnliga kollegor. Jag är nu lärare, ett yrke jag aldrig någonsin hade tänkt eller drömt att jag skulle ha. Men nu är jag språklärare för afghanska elever och hjälper också mina svenska kollegor i allehanda frågor och problem som rör de invandrade eleverna som läser sfi (svenska för invandrare).

Idag är mitt skrivbord i Sverige lika fullt av papper och lika rörigt som mitt skrivbord var i Afghanistan. Men papperen som ligger framför mig nu är inte listor över narkotikasmugglare och korrumperade tjänstemän eller bevis mot individer, som kan leda till åtal och fängelsedomar. Papperen som nu ligger framför mig är prov och texter från mina elever samt undervisningsmaterial och annat som rör mitt arbete som lärare.

Men också idag tänker och funderar jag mycket när jag sitter på min stol i mitt lilla kontorsrum. Inte på hur jag ska åtala narkotikabaroner utan på hur jag bäst ska förmedla kunskap till mina elever så att de får en så god bas att stå på som möjligt för att kunna integreras i sitt nya land och bli goda samhällsmedborgare i Sverige.

När jag satt ensam på mitt kontor i regeringskansliet i Afghanistan stod alltid fyra livvakter, samtliga poliser, utanför rummet. De kontrollerade alla som besökte mig innan de släpptes in. Idag, varje gång jag tittar ut genom glaspartiet i dörren till mitt lilla kontorsrum på skolan, ser jag bara elever som vill träffa mig och ställa frågor om schema eller läxor. I stället för att parlamentariker och ministrar skakar hand med mig, är det nu mina lärarkollegor och elever som gör det.

I Afghanistan kritiserades jag för att jag ansågs vara mycket tuff när det gällde lagar och efterlevnaden av dem. Jag fick också kritik för att jag inte visade respekt för äldre regeringstjänstemän och parlamentariker (vilket jag inte gjorde för att de var korrupta – och fortfarande är). Kritiken mot mig i Afghanistan, missnöjet mot mig för att jag inte följde deras normer, ledde till att jag utsattes för flera mordförsök, som jag hade den stora turen att överleva. I Sverige kritiseras jag också av en del för mina åsikter, men det sker på det demokratiska sätt som jag tycker så mycket om! När jag läser igenom de artiklar jag skrivit (se nedan) och tar del av den både positiva och negativa kritik jag fått, blir jag glad. Jag lär mig av den, behöver inte vara rädd för den.

I Sverige har jag skrivit en bok (En flykting korsar ditt spår), något jag aldrig har drömt om att jag skulle göra. Allt jag gör här i Sverige är sådant som inte fanns i min tankevärld, som jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Ofta, när jag vaknar på morgonen och ska gå till mitt arbete i skolan, känns det som om jag drömmer. När jag ska öppna dörren för att gå ut tror jag för en kort sekund att där står fyra livvakter. Men när jag väl tar klivet ut ur lägenheten känner jag mig lugn och säker, jag kan promenera till min arbetsplats utan att känna ständig oro. Ibland händer det ändå att jag kastar blickar över axeln, av gammal vana, för att se efter så att ingen förföljer mig. Då säger jag till mig själv: ”Zulmay! Du är inte regeringstjänsteman! Dina elever väntar på dig, inte ministrar. Ingen kommer att hota dig.” Det ger mig stark kraft och god energi och får mig att le medan jag går mot skolan.

Och inne i skolbyggnaden kan jag röra mig fritt. Jag kan prata med vem jag vill. Jag kan äta och dricka kaffe med vänner, kollegor.

Jag vill ta tillfället i akt så här under julhelgen att tacka dig, Merit Wager, som har integrerat mig och gjort mig till den jag är i Sverige idag. Att jag idag är lärare, att jag har skrivit artiklar och en bok och snart en bok till, är för att hon hela tiden har trott på mig. Hon sa: ”Zulmay, du kan!”. Många gånger tänkte jag att ”det gör jag inte alls. Jag kan inte skriva, jag kan inte bli lärare”. Men hon stod fast vid ditt: ”Zulmay, du kan!”. Och hon hade rätt.

Det är något speciellt med Merit Wager. Hon har stor kunskap om vad som sker i samhället, hennes skriverier och hennes mod är en stor inspiration för mig. Det ger mig kraft och vilja att skapa ett bra liv och bidra i samhället i mitt nya land. Också mina kollegor i skolan som stöttat mig hela tiden och mina sfi-lärare har betytt mycket för mig när det gäller att finna min plats i mitt nya hemland, Sverige.

Jag önskar alla svenskar ett Gott Nytt År 2014!

En av flera texter skrivna om innehållet i boken En flykting korsar ditt spår: Från Kabul till Söderköping, Svenska Dagbladet den 24 februari 2013 .

Vi muslimer bör ta avstånd från islamisterna – Newsmill 23 april 2013
Inte självklart att just tolkarna bör ha asyl – Newsmill 8 april 2013
Misstankar om islamisk extremism i Europa kan inte viftas bort – Newsmill 10 mars 2013
Det finns ingen möjlighet att integrera så många människor – Newsmill 8 februari 2013
Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig – Newsmill 28 juni 2012
Islamistisk radikalism en klart närvarande fara – GP 17 juni 2012
Så besöker falska flyktingar landet de fått skydd ifrån – Newsmill 21 maj 2012
Illegala flyktingar hotar Europas säkerhet – Newsmill 8 maj 2012

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  Zulmay Afzali och denna blogg.

Be my guest # 99 Julspecial: Evelyn Malzani

Evelyn Malzani är internkommunikatör hos Ericsson och kommunikationsansvarig för Ericsson Response. Under 18 år hos Ericsson har Evelyn haft många olika poster, allt från ekonomi och affärskontroll till informationssäkerhet och kommunikation. I början av december tillbringade hon en tid som volontär för Ericsson Response i Tacloban, Filippinerna. Läs hennes berättelse Rising from the ashes after Haiyan (på engelska).

Evelyn Malzani har nyligen översatt En flykting korsar ditt spår (inte utgiven än) från svenska till engelska och designat samt själv tillverkat smycken som funnit många bärare.

Hur förbereder man sig?

Reklamkampanjer är något jag inte har för vana att falla för, särskilt inte de som syftar till vi ska “konsumera mera”. Ni vet vad jag menar; den reklam som försäkrar oss att vi blir smalare om vi köper ett visst klädesplagg, lyckligare om vi köper en hemmabio eller vackrare om vi köper en ansiktskräm. Sen finns det reklam som faktiskt är värd uppmärksamhet och som träffar rätt. Rädda Barnens kampanj Livets lotteri är verkligen en av dem. När jag såg den första gången slogs jag ordentligt av det faktum att jag faktiskt har vunnit i livets lotteri genom att vara född i ett land där jag är fri, har tak över huvudet och mat i magen. Alla har inte samma tur, och många som har det, har inte förstånd att uppskatta den. Det betyder inte att man nöjt skall luta sig tillbaka och acceptera allt som händer i livet och i samhället. Det kan faktiskt vara nyttigt att någon gång stanna upp, känna efter och konstatera att man trots allt har det ganska bra. Min egen känsla av tacksamhet har förstärkts. Jag är nyss hemkommen från det katastrofdrabbade Tacloban på Filippinerna, där jag hade som uppgift att filma och dokumentera det jobb som biståndsorganisationerna gör med hjälp av teknik och support från Ericsson Response.

Innan jag skulle åka sa en god vän strängt till mig: “Du måste förbereda dig! Du måste läsa om Filippinerna, göra research kring naturkatastrofer och människors beteende i krissituationer.” Men hur förbereder man sig? Det finns inget du kan läsa, online eller i böcker, om fullständig och total tillintetgörelse, mänsklig såväl som miljömässig. Du ser bilder och reportage på nyheterna och du tror att du vet hur det kommer att se ut, hur det kommer att kännas, hur det kommer att lukta. Det gör du inte.

Jag har nu utvecklat ny vördnad för den mänskliga själens anpassningsförmåga. Någon som igår hade allt, har idag ingenting. Man har förlorat sina nära och kära, sitt hus, sitt levebröd och livet är plötsligt brutalt förändrat. Det som dock slår mig mest är inte synen av total och fullkomlig förstörelse, inte heller den vedervärdiga stanken och den onaturliga värmen. Det som gör starkast intryck på mig är människorna. Mitt i allt detta kaos finner de utrymme för ett leende och ett vänligt ord till en främling. Det finns vilja att dela en flaska vatten med någon annan som kanske behöver en droppe. Deras stad, deras ö är i ruiner men folket i Tacloban och Leyte ler vänligt, de har tagit sig samman och har börjat städa upp och återuppbygga sina förintade liv.

Jag hade ett jobb att göra. Jag hade fyra dagar på mig att samla in så mycket filmmaterial och intervjuer jag kunde och det enda sättet jag kunde ta mig från en dag till en annan i denna miljö var genom att stålsätta mig, att inte känna efter för mycket. Där och då förstod jag det man sagt till mig under krisutbildningen: “You can sympathize but not empathize”. Det går inte att känna efter för mycket för då går du sönder. Det är för mig en mycket ovan känsla; att anstränga mig för att stänga inne allt och inte känna. Men det är enda sättet att överleva och få jobbet gjort. Det förstår jag även av alla underbara hjälparbetare som rycker ut för att hjälpa medmänniskor i nöd.

Det går för det mesta att stålsätta sig men man orkar inte göra det hela tiden. Rätt vad det är så kommer det något eller någon från ingenstans som får det att rasera. I mitt fall var det i form av en liten flicka, fyra eller fem år gammal, nytvättad med vått hår och inlindad i en handduk.

Vi var ute med World Food Programme, för att dela ut mat vid en skola där det bor 45 evakuerade familjer. Jag står med en kollega och väntar på rissäckarna. Plötsligt kommer en liten flicka denna lilla flicka och ställer sig framför min kollega. Hon tittar upp på honom och han tittar på henne. Hon ser helt förtrollat på honom i någon minut, sedan lyfter hon sakta handen, tar hans hand och säger “Thank you, Sir”. Så går hon. Våra tårar börjar rinna hejdlöst. Vi kan inte stoppa dem och vill inte heller. För en kort stund tillåter vi oss att känna. Vi ler och kramar varandra, torkar våra tårar och hoppar in i vanen som tar oss till nästa ställe.

Min tacksamhet har vuxit enormt. Jag är tacksam för allt jag har, för alla mina vänner, för mitt hem, mitt jobb det faktum att jag nu kan släppa efter och känna, verkligen känna. Hur jobbigt det än må vara så är det inte i närheten av vad andra människor tvingas uthärda, varje dag, på vår planet.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT Evelyn Malzani och denna blogg.

Be my guest # 98, Julspecial: Nuri Kino

Nuri Kino är tusenkonstnär, mångsysslare, medmänniska och vän. Han var en av Sveriges första manliga läkarsekreterare. Han har varit krögare. Utbildat sig till –  och arbetat som – journalist. Gjort dokumentärfilmer. Vunnit ett otal priser för sina journalistiska insatser både i Sverige och internationellt. Människoaktivist i ordets absolut mest genuina betydelse. Empatisk. Ombryende. Irriterande för många för att han aldrig ger sig. Lysande för andra för att han aldrig ger sig. Omutlig och stark motståndare till korruption. Googlar man Nuri Kino får man över en miljon träffar, på alla möjliga språk.

Julafton 2013

Om ensamhet trots att man ständigt är omgiven av människor

Jag vaknar med en klump i magen, en känsla av ensamhet, av tomhet. Det är söndagen innan jul. Telefonen piper till.”Taudi l’kul mede ahuno. Aloho obelokh Edo Brikho!”. Översatt till svenska: ”Tack för allt, Broder. Må Gud ge dig en välsignad jul.” Ett meddelande från en nyanländ flykting från Syrien som jag har hjälpt.

Jag ligger kvar i sängen ett tag och tänker tillbaka på det gångna året, på alla människor som passerat revy. Jag får det till minst tusen. Flyktingar i läger i Libanon och Turkiet. Asylsökande i Södertälje. Åhörare och arrangörer på föreläsningar i USA. Medlemmar av den amerikanska kongressen. EU-parlamentariker och andra diplomater. Redaktörer i Sverige, USA och Turkiet. Krigsdesertörer i Tyskland. Och listan tar inte slut där. Långt ifrån. Jag är medproducent för en internationell filmfestival i Turkiet, alla människor som jag jobbade med i Mardin i juni. Sedan har jag ju hemtjänstfirman Omtanke också. Ett hundratal brukare, deras anhöriga och all personal som vårdar dem. Tjänstemän och politiker i Södertälje kommun som jag är i kontakt med på daglig basis, personer jag också gärna tar strid med när det behövs.

Jag har dessutom en ganska stor familj, många släktingar och en del vänner. Ändå är jag ensam. Varför? Om jag det visste. Varför känner jag så? Det borde vara tvärtom. Jag har ett mycket rikt liv. Men ändå tomt på något sätt. Hur då? Vad är det frågan om? Jag funderar och analyserar. Stiger upp ur sängen, kokar te, fixar smörgåsar och fortsätter att söka svar men kan inte komma på några. Slår på datorn och läser mejl, många – från så gott som hela världen – önskar mig en God jul. Nästan så att jag får dåligt samvete, jag får ju så mycket av så många som tänker på mig. Men ändå… Ensam. Ger jag kanske så mycket att jag inte själv har något kvar? Då menar jag förstås inte materiellt utan emotionellt. Jag är tömd.

För att skingra tankarna lyssnar jag på Kaliber i P1. Programmet handlar om att högerextremism fått fotfäste i stora delar av Europa på grund av arbetslöshet och stor invandring. Intressant? Ja, absolut. Och viktigt. Men inte vad jag orkar med just nu. Jag börjar istället planera hur jag skall fördela det bistånd som en assyrisk organisation i USA vill att jag tar med mig till Turkiet. Assyrian Foundation litar på att jag vet vad pengarna bäst kan användas till. Tillsammans med pengar från försäljningen av Davids och min bok i USA blir det en rejäl slant.

Jag bestämmer mig för att använda en del av pengarna till att hyra några lägenheter; antalet assyriska flyktingar från Syrien har ökat lavinartat de senaste månaderna och många av dem lever vind för våg i metropolen Istanbul. Medan jag skriver ned vilka personer jag bör kontakta för att hitta lägenheter, smyger sig känslan av ensamhet på mig igen. Det känns tomt. Men varför? Jag blir galen av att inte förstå. Jag slår bort känslan, skriver klart min lista på personer, vänner och släktingar som jag bör kontakta medan jag är Turkiet. Om jag inte gör det kommer de att bli besvikna.

Plötsligt händer det! Jag inser varför jag känner mig tom eller rättare sagt tömd.

Alldeles för många vänner har slutat höra av sig, det är ingen idé, tänker de. Jag har varken haft tid att gå på deras födelsedagsfester, bröllop eller barndop. Och de gånger jag ändå har hunnit vara med på olika tillställningar så har jag varit mentalt frånvarande. Telefonen har ringt i ett eller så har tankarna varit någon annanstans. Ibland har jag dessutom tyckt att jag inte har så mycket att prata om. Jag har inga barn som idrottar, inga jobbiga skollärare att bråka med eller… Jag är tom för att jag är ensam, ensam om allt jag får uppleva, ensam om att få vara del av så mycket på en gång. Ingen att dela allt med, ingen som riktigt kan förstå eller sätta sig in. Det är därför jag är tom trots att jag har ett så rikt liv.

Nu är julen snart här. Jesu budskap var att göra gott för andra, något jag kommer att fortsätta med. Utan att på något sätt jämföra mig med honom, gudomlig eller inte, så måste jag ändå, motvilligt, erkänna att jag frågar mig om han också kände sig tom.

God Jul på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT Nuri Kino och denna blogg.

GOD JUL!

Får man säga ”svenskt nationalkaraktärsdrag”?

Ur en OP ED-text i Svenska Dagbladet den 19 december, av Johan Lundberg: Expressen silar mygg och sväljer kameler:

Jag vet inte om det är de på sina håll täta banden mellan den utomparlamentariska vänstern och diverse svenska grupperingar med islamistiska förtecken som gör att researchgruppen föredrar att hänga ut en pensionerad docent i fysikalisk kemi för att ha använt termen ”massinvandring”, snarare än att gräva lite djupare i den explicita antisemitism som frodas inom påstått antirasistiska organisationer. Dock hade Expressens arbete med att avslöja rasism på nätet gett ett betydligt trovärdigare intryck om man inte valt att sila mygg och svälja kameler.

En person – till exempel en pensionerad docent i fysikalisk kemi – som använder ordet ”massinvandring” kan alltså nu i Sverige hängas ut och stämplas som… någonting! ”Rasistiskt” är ordet ju inte, utan förmodligen något annat, ännu okänt, som slutar på -istiskt eller -fobiskt. Om man säger att det pågår ”en mycket stor asylinvandring” till Sverige (den största per capita i Europa), är det tillåtet eller är det också ”uthängningsanledning”, trots att det är ett faktum och ordet ”mass-”, som tycks vara en utlösande uthängningsfaktor, inte finns med? Är det verkligen meningen att Sverige ska vara ett mini-DDR där fakta ska mörkas, varje ord ska vägas på mikrogramsvåg och en spade inte ska kallas ”en spade”? I så fall är det definitivt slut på det som brukar kallas ”den fria debatten”.

Vore det inte bättre att besserwissrar och allmänt tyckande (ofta med egna agendor) slutade jaga människor som uttrycker sina åsikter, vilka allersomoftast – men inte alltid – ter sig grundade på fakta och inte på något som slutar på -ism eller -fobi? Man kunde kanske börja att, på riktigt, ta tag i verkliga problem i stället. Som att

• på djupet analysera och vidta åtgärder mot det stora antalet s.k. utanförskapsområden, som har ökat från ett fåtal i början av 90-talet till uppemot 200, 20 år senare. Man har slutat räkna dem…
• ta krafttag mot asylbedrägerierna (94 procent styrker inte sin identitet. Källa: Migrationsverket), som är många och skadar dem som faktiskt har behov av skydd. Det är inte rimligt att Sverige inte har kontroll över vilka som söker – eller åtminstone vilka som beviljas – asyl eller uppehållstillstånd i landet och varför.
• lära av andra länder och ta krafttag mot åldersbedrägerierna bland påstått minderåriga asylsökande.
• någon borde lyssna på asylinvandrade med flyktingstatus som uttrycker stor rädsla för sin säkerhet efter att ha flytt till vad de trodde var ett tryggt och säkert land, men snabbt upptäcker att det är lite av Vilda Västern i Sverige på grund av den rättsosäkra asylhanteringen.

Och mycket, mycket annat. Det verkar vara något av ett svenskt nationalkaraktärsdrag (är månne det svenska ordet tillåtet att använda?) att göra just det Johan Lundberg påpekar i rubriken till sin artikel: sila mygg och svälja kameler!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Svårbegripligt agerande av anrik bokhandel

Läs hela historien här.

Dagens lucköppnare i Svenska Dagbladet

Dan före dan före dan är jag lucköppnare på Svenska Dagbladets ledarsida. Länkarna, som man inte kan klicka på i bilden: kolumnen om Affe och Folkhemmet och Mummelförlaget.

Varför finns inte det viktiga Skatteverket med i regeringens uppdrag?

Något som borde ha införts – och självklart implementerats! – redan för 15, 20 år sedan, föreslås nu av regeringen, när den uppdrar åt Migrationsverket att analysera kedjan från ansökan om asyl till bosättning eller återvändande. Detta ska göras i samarbete med Arbetsförmedlingen, Domstolsverket, Kriminalvården, länsstyrelserna, Rikspolisstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting och Skolverket.

Personer som beviljas uppehållstillstånd ska så snabbt som möjligt tas emot i en kommun och påbörja etableringsprocessen i Sverige. Därutöver måste det finnas effektiva processer som stödjer att de som fått ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut lämnar landet.

Jag saknar dock en myndighet i ovan uppräkning, en viktig sådan: Skatteverket. Den 27 januari 2012 skrev en f.d. migga bland annat följande här på bloggen:

Hur kan det komma sig att man i ett av de mest genomreglerade länderna i världen kan passera två statliga myndigheter med oriktiga handlingar? Att kontrollen är mer än bristfällig i många fall vet jag, men att det inte görs någon kontroll alls kom verkligen som en chock. Varför är svenska myndigheter så makalöst naiva när det gäller människor från andra länder?

Jag vet att jag återigen ropar i öknen, men jag måste för min egen själsros skull på något vis få tala om detta.

Hela texten kan läsas här: F.d. migga, nu anställd vid Skatteverket: ”Att kontrollen är mer än bristfällig i många fall vet jag, men att det inte görs någon kontroll alls kom verkligen som en chock.”

Den 2 juli 2013 skrev jag bland annat detta  på bloggen:

Om det inte är sekretessbelagt för Skatteverket att till medier lämna ut inkomst- och avdragsuppgifter för svenskar och andra som har laglig rätt att bo och arbeta här, så kan knappast andra lagar och regler gälla för illegala invandrare. I vilket fall som helst måste Polisen, som enligt utlänningslagen ska avvisa personer som olagligt uppehåller sig i landet, ha full rätt att ta del av alla de handlingar och uppgifter som behövs för att den ska kunna utföra sitt uppdrag.

Hela texten kan läsas här: Om det inte är sekretessbelagt för Skatteverket att till medier lämna ut inkomst- och avdragsuppgifter för svenskar och andra som har laglig rätt att bo och arbeta här så kan knappast andra lagar och regler gälla för illegala invandrare.

Och den 7 december 2013 handlade en text på bloggen att:

Det måste med kraft framhållas att det är oacceptabelt att Migrationsverket eller polisen, som är de två instanser som utvisar dem som inte getts rätt att stanna i landet, inte utvisade Zoran för sju år sedan! Att myndigheterna inte samarbetar så att Patent- och registreringsverket, Skatteverket, Migrationsverket och andra tänkbara myndigheter och verk vet vilka personer som inte har rätt att uppehålla sig i Sverige och därmed inte heller har rätt att registrera en firma, det är helt ofattbart. Det riskerar också att väcka falska förhoppningar hos den som stannat kvar illegalt och som kanske kan tro att ”stannar jag bara tillräckligt länge utan tillstånd och jobbar och betalar skatt, så omvandlas mitt utvisningsbeslut så småningom till permanent uppehållstillstånd”.

Läs hela texten här: Myndigheter måste samköra register!

Här kan man läsa regeringens uppdrag till Migrationsverket, Ju2013/86626/SIM.

Finland. Nytt lagförslag gällande asylsökande som ska återvända till sina hemländer.

Regeringen har lagt fram ett lagförslag med syfte att uppmuntra personer som inte beviljats asyl i Finland att snabbt och frivilligt återvända till sina hemländer.

Det föreslås att mottagningslagen ändras så att en utlänning som sökt internationellt skydd kan få ersättning för skäliga flyttkostnader och understöd om han eller hon frivilligt och i varaktigt syfte lämnar landet efter att ha återtagit sin ansökan eller fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Ersättningen och understödet kan beviljas efter behov och förutsättningen för beviljandet av understöd är, att man har en plan för hur det ska användas.

Enligt förslaget görs verkställigheten av avlägsnande ur landet enklare i en situation där en utlänning beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av hinder för avlägsnande ur landet och det tillfälliga hindret avlägsnas.

Det föreslås också att utlänningslagen ändras så, att möjligheten till frivilligt återvändande beaktas när beviljande av ett tillfälligt uppehållstillstånd på grund av hinder för avlägsnande ur landet övervägs. En tredjelandsmedborgare beviljas inte tillfälligt uppehållstillstånd om han eller hon vägrar återvända frivilligt eller försvårar arrangemangen för återvändandet.

Avsikten är att förslaget  överlämnas till riksdagen under vårsessionen 2014.

Inrikesministeriet konstaterar att antalet asylsökande ökat märkbart under de sex första månaderna 2013, under vilken tid 1480 utlänningar har sökt asyl i Finland. Det är 16 procent fler än motsvarande tid året innan. Flest ansökningar har gjorts av personer från Irak följt av personer från Ryssland. Antalet personer från Syrien som sökt asyl i Finland har minskat jämfört med år 2012.

”I Sverige är jag endast min hudfärg.”

Läs först: Om lynchjustis och om utsättande av människor för fara. Med mera. och En uthängd privatperson: ”Och ingen enda av mina kommentarer handlade ens om invandringen!”

Så kom det ännu ett mejl. Från en person som, liksom så många, oroas av samhällsklimatet, mediernas framfart och det allmänna ”state of the country”. Det blir bara sorgligare och sorgligare. Särskilt sorgligt är det att läsa: ”I Sverige är jag endast min hudfärg.”

Det är dagen efter Lucia och jag har precis talat med vänner i Finland om saker som skapar samhörighet, nämligen språk och gemensamma kulturella markörer.

En av anledningarna att jag skriver till dig i afton är det faktum att situationen i Sverige gör mig bekymrad. Åsiktsfriheten är död, den fria opinionsbildningen är, om inte död så åtminstone hänskjuten till de mer obskyra delarna av Internet.

Jag skriver hellre till dig än än till någon annan opinionsbildare i Sverige. Merit – du gör det som våra medier borde göra, nämligen bidrar till en mångsidig och tolerant debatt. På din blogg kommer alla till tals, oaktat om de är för fri invandring eller hårda begränsningar av densamma. Det är unikt i ett allt mer polariserat svenskt medieklimat, där syftet med journalistiken torde vara att peka ut dem som inte följer den vedertagna (dvs. den av medieeliten godkända) politiska agendan.

Sverige är inte ett rasistiskt land, ej heller är våra nordiska grannar rasistiska länder. Jag är själv vad som kallas ”invandrare” enär min mor har sina rötter i ett utomeuropeiskt land. Jag må behärska svenska och ha gjort min militärtjänstgöring (jag är så gammal nämligen) men oaktat detta så är jag i Sverige inte helt svensk. Jag är ju trots allt ”svartskalle”. Det faktum att jag är statstjänsteman sedan tio år tillbaka, skattebetalare och till yttermera visso fänrik i det numera avskaffade folkförsvaret, det spelar ingen roll. I Sverige är jag endast min hudfärg.

Kontrapunkten till detta är Finland, där jag har haft förmånen att spendera mycken tid. Ett land med en känsla för sin bakgrund och historia och även sin framtid (oaktat det faktum att Sannfinländarna må ha en avog inställning till den svenskspråkiga minoriteten). I Finland är jag svensk, min hudfärg spelar en underordnad roll medan jag, i det land jag kallar mitt fosterland, endast är en ”invandrare” eller än värre: en ”andra generationens invandrare”.

Jag har inte vandrat in! Jag är svensk. Jag är stolt över vår historia, vårt språk och vår kultur. Jag våndas när människor talar om strukturell rasism för sådan finns det väldigt lite av förutom vad avser journalistkåren. Jag har arbetat inom både vårdsektorn och produktionssektorn och om jag setts som något speciellt så har det varit som smålänning, inte invandrare. Jag är invandrare och utlänning/svartskalle endast när det gäller det tolkningsföreträde som media har gjort anspråk på.

Det gör mig ont när den fria opinionsbildningen hotas, när en av landets största kvällstidningar gör sig till domare över vilka åsikter som är ”godkända” och vilka som inte är det.

Det gör mig ont när en konstruktiv diskussion om hur mycket invandring Sverige kan hantera är tabu. Det gör mig ont när människor bedöms utifrån sin hudfärg (allt som oftast för att utgöra en illustration över hur ”rasistiskt” Sverige är).

Det gör mig ont att se hur en av världens främsta demokratier sakta men säkert förbyts till ett tystnadens rike där ingen vågar uttala sina åsikter.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En uthängd privatperson: ”Och ingen enda av mina kommentarer handlade ens om invandringen!”

Jaha. Så kom nästa mejl från en privatperson som blivit uthängd av dem som tagit över som polis, åklagare och domstol, dvs den stora kvällstidningen. Uthängd för att ha skrivit i några kommentarsfält på nätet. Den här personen är inte känd för mig, men har undertecknat sitt mejl till mig med sitt namn:

Jag misstänker att de allra flesta som ligger på researchgruppens lista är helt oskyldiga människor. Jag själv är identifierad av dem och mitt användarnamn och delvis dolda e-mailadress ligger ute på deras hemsida, under rubriken ”Vilka är rasisterna som gömme sig bakom Avpixlat?”.

Visst är jag orolig för landets utveckling och jag läser mycket på nätet. Jag har gjort kommentarer, men av mina 23 kommentarer så handlar de flesta om att jag ogillar SD:s ekonomiska politik.

Ingen enda av mina kommentarer handlade faktiskt om invandringen!

Jag har tidigare röstat på M & KD. (SD är enligt mig inget bra parti.)

Det här känns fruktansvärt. Vad säger Sveriges statsminister om att oskyldiga oroliga svenskar råkar ut för detta?

Kommentar: Hur kan chefredaktörer på stora tidningar sova om nätterna, när de sprungit en mobbliknande grupps ärenden och hängt ut personer som denna och som mannen som berättar i inlägget Om lynchjustis och om utsättande av människor för fara. Med mera.? Dessa chefredaktörers agerande är mycket, mycket svårt att förstå; faktiskt rent obegripligt.

Det är så sorgligt att Sverige nu blivit sådant som man under en längre tid kunnat förutspå att det skulle bli: ett kluvet land där vett och sans alltför ofta får ge vika för konfrontation, ondska, drev och motsättningar. Arma land! Arma folk!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Om lynchjustis och om utsättande av människor för fara. Med mera.

Sverige blir bara mer och mer apart för varje dag som går. Landet, folket, riksdagen, regeringen, medierna rör sig åt ett helt eget håll, allt längre bort från övriga nordiska länder. Delvis torde detta bero på den låga status som bildning och allmänbildning och utbildning har i Sverige; men en allmän ”avempatisering” och hårdhet har också brett ut sig. Och inte minst hänsynslösa medier bidrar till att samhällsklimatet blir alltmer bistert, otrevligt och rent av farligt.

Svärord är inte vanliga på den här bloggen. Man ska – så långt det är möjligt – kunna uttrycka sig utan svärord, fula ord, nedsättande benämningar (om de inte är sanna, förstås), men nu måste det ändå sägas:

Fy fan för Expressen! Och fy fan för den här gruppen som tagit sig rätten att förstöra människors liv på oklara grunder (=rätt mycket eget tyckande).

Expressen har definitivt gått för långt (är det enligt lag tillåtet att anklaga människor för rasism eller stämpla dem som ”hatare” och nagla fast dem vid offentlighetens skampålar, eller är det förtal?), när de hängt ut privatpersoner som kommenterat på olika sajter. Ett lågvattenmärke utan like och något som kommer att göra att tystnaden i det allt märkligare landet Sverige bara blir större, att nävar knyts i byxfickor och att de åsikter som inte får uttryckas offentligt längre efter att åklagaren/domaren Expressen har visat var skåpet ska stå, går under jorden och att Sverige blir ännu farligare än det redan är. Och allt mer DDR-liknande. OBS! Nu talar jag inte om sådant som sägs och skrivs som faller under paragrafer i lagen om ”hets mot folkgrupp” utan om åsikter som kanske inte gillas av alla, men som ändå är tillåtna.

En bekant till mig – en totalt orasistisk människa – mejlar idag och berättar att han hängts ut som ”näthatare” av den här gruppen som Expressen samarbetar med. Detta för att han ibland gått in på sajten Avpixlats kommentarsfält och försökt hyfsa debatten! Han har själv nära anhöriga med mörkhyade barn, som har fått höra att de är värdelösa för att de är mulatter (!) och att oavsett hur väl de än klarar sig i skolan och i livet så spelar det ingen roll, de är ändå mindre värda. Den här typen av hatiska påståenden – och andra – har alltså min bekant och hans nära anhörigas familj mött i decennier. Nu har han själv hängts ut av dårar som inte verkar förstå vad de gör och som får stöd av en av landets största tidningar! Det är ju helt uppåt väggarna! Liksom, by the way, att den saklige och realistiske bloggaren Johan Westerholm tydligen (enl uppgifter på Twitter) också finns med på de här självsvåldiga personernas listor! Så här skriver han bland annat på sin blogg:

Vad är då min position? Jag har en vilja att försöka diskutera invandring och flyktingpolitik men det är hart när omöjligt. Det har hänt att jag utan att veta det blivit omnämnd och tolkad på Avpixlat och bara att bli det har gjort att jag, utan att vilja det själv, blivit exkluderad i den interna debatten. Debatten drivs nu av ytterligheterna i svensk politik och alla som försöker ta en mellanposition eller försöka resonera kring utmaningarna blir snabbt kapade eller fördömda som orena av endera sidan.

Detta har gjort att jag nu sedan en tid övervägt att lämna debatten helt och så blir det nog. Att riskera bli exkluderad av mina egna är ett för högt pris att betala och jag kommer aldrig att kunna ge SD rätt. De står i grunden för en annan människosyn vilket Expressens granskning visat på. Även Expos reportage om avhoppare vittnar om en rasistisk sektkultur som genomsyrar partiet. Det är tråkigt att behöva lämna debatten. Med detta så känns det som att jag gav upp och det är väl så. Och vilka var det som vann på detta? De som önskar se ett polariserat politiskt landskap. Mittfältet är handlingsförlamat och det är bara de våldsbejakande extremerna som rör på sig. Och i själva sakfrågan? Där har ingenting hänt och ingenting kommer hända eftersom näthatet och polariseringen driver de få som vågar och orkar stå kvar till extremerna eller, som med mig, till tystnad och uppgivenhet.

Och det var väl där jag landade till slut. Numera ytterligare en i raden som blev tyst, uppgiven och bitter. Och ni kan för en stund försöka tänka på vilka krafter som vinner på det i det lite längre perspektivet.

Förstår inte folk hur farligt det är – och hur fel! – när det gör sig själva till både polis och åklagare och även till domare över andra människor?det är katastrofalt att journalister är så kortsynta och inskränkta i ett land som har alla de viktiga friheterna inskrivna i sin grundlag: åsikts-, yttrande- och tryckfrihet!  För hette det: ”Expressen – om sanningen ska fram!”. Nu gäller inte den devisen längre, nu handlar det om ”Expressen – hänger ut oskyldiga människor och förstör deras liv”. Och vart tror dessa självutnämnda åsiktstystare att de hatiska åsikterna tar vägen? Inte försvinner de i tomma intet! De kommer att finna andra vägar och bli mer slutna och ingen kommer att veta vad de hittar på och när de dyker upp.

Johan Westerholm, som jag inte känner, men vars inlägg jag har läst då och då (ganska sällan, får erkännas, men ändå) vill jag be:

Sluta inte skriva! Om vettiga människor inte vågar uttrycka vettiga åsikter på ett sakligt sätt längre så blir det ännu mer olidligt i den här ankdammen än det redan är. Så bäste Johan Westerholm: tänk om!

Och så här avslutar min bekant, som jag nämnde tidigare, sitt mejl till mig:

Jag är inte rädd för om Expressen kommer hem till mig eller för att min arbetsgivare sparkar mig. Det enda jag har skrivit på Avpixlat har varit ägnat MOT rasism. Vad jag däremot ÄR rädd för, är att vissa personer som nu, tack vare den här researchgruppen vet vem jag är, kommer att trakassera min familj och mina barn.

Vem tar ansvar för om det sker? Expressen? Researchgruppen?

Till slut: Det låter ju fint, det som den här gruppen själv påstår att dess plattform består av, nämligen att de bland annat ska:

• Värna det demokratiska samhället och den journalistiska traditionen att granska makten.
• Värna om de pressetiska spelreglerna.

Men inte är det väl bara ”makten” de granskat? Och inte har de väl ”värnat om de pressetiska reglerna” (och det har Expressen inte heller gjort)? Och inte är det väl förenligt med ”demokrati” att nagla fast människor som uttryckt åsikter – misshagliga eller icke – vid skampålar? Eller är det bara jag som inte förstår att i det nya Sverige har svart blivit vitt och vitt blivit svart?

Tillägg: Läs min vän och Mummelförlagets författare Nima Dervishs text Stolta ”rasister” och skamliga ”journalister”. Och läs hans angelägna och ständigt aktuella texter i boken Ordbrand!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Rätten att yttra sig fritt och att slippa övervakas av staten i allt man gör, är stark i ett land (och hos ett folk) som flera gånger varit nära att mista dessa friheter.

I Finland har ingen myndighet rätt att övervaka medborgarnas datatrafik. Finländska experter är mycket förvånade över att svensk underrättelsetjänst sysslar med långtgående övervakning och över att staten har tillgång till alla medborgares kommunikation.

Ville Oksanen, vice ordförande i organisationen Effi – Electronic Frontier Finland:

Här har man gett sig ut på aldrig tidigare skådade djup, inte ens i de värsta dystopier har man kunnat föreställa sig den här typen av övervakningssamhälle.

För att upprätthålla datasäkerhet krävs inte att man sparar alla medborgares datatrafik, alltifrån dataspel på nätet, som enligt nya uppgifter också följs.

Finland är frihetens stamort på jorden. Rätten att yttra sig fritt och att slippa övervakas av staten i allt man gör, är stark i ett land (och hos ett folk) som flera gånger varit nära att mista dessa friheter. Sverige däremot är mycket långt ifrån den rätten och den friheten idag. Svenskarna vet inte ens längre vad åsikts-, yttrande- och tryckfrihet är, eller hur det är att inte leva i ett Stasi-samhälle. Det är så fruktansvärt hur folket i Sverige körs över, luras, kontrolleras, hängs ut och trakasseras i ett land som ännu för bara två decennier sedan kändes fritt!

I Finland är man chockade och också oroliga för vad som händer med finska medborgares datatrafik, som till 90 procent går via Sverige.

Jyrki J. Kasvi (De Gröna), Utvecklingscentralen för informationssamhället, TIEKE:

Tilliten till Sveriges lagstiftning och myndigheter har fått sig en rejäl törn.

Frågan är vad FRA har gjort med dessa uppgifter! Alltså om jag befann mig i Sverige så skulle jag kräva att en utomstående part undersökte FRAs verksamhet, vilka data som har samlats in, vad man har gjort med dessa och till vem de har överlämnats.

Källor: SVT Uutiset, TIEKE, Effi.
Se inslag i SVT Uutiset som är det första i programmet. OBS! Till skillnad från svenskspråkiga nyheter som kan ses ???, kan SVT Uutisets finskspråkiga sändningar endast ses i sju dagar från att de sändes, i detta fall till 20 december 2013.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Finland. Få kommuner vill ta emot kvotflyktingar.

Under rubriken Harva kunta avaa ovensa pakolaisille – ”Kuntamme ei ole sopiva paikka”  (Få kommuner öppnar sina dörrar för flyktingar – ”Vår kommun är inte en lämplig plats”) Kan man på Yles finskspråkiga sajt ta del av den enkät som gjorts för att ta reda på hur beredskapen att ta emot kvotflyktingar ser ut i de finländska kommunerna.

I Finland beslöts tidigare i höst att man ska ta emot 500 kvotflyktingar från Syrien nästa år och nästa års flyktingkvot höjs tillfälligt för år 2014 från 700 till sammanlagt 1.050. Trots det stora behovet vill få kommuner ta emot kvotflyktingar, en enkät gjord av Yle i Södra Savolax visar att högst 700 kvotflyktingar får plats. Enkäten omfattar hittills 152 av landets 320 kommuner och av dessa 152 kommuner säger 81 nej till kvotflyktingar. Bland kommuner i Svenskfinland kan min gamla hemort, Grankulla, tänka sig att ta emot 10 personer och Borgå 15, Åbo 50, Nykarleby 10-15 och Jakobstad 20 personer.

De tillfrågade kommunerna anger att de främsta anledningarna till att de inte tar emot kvotflyktingar är att de saknar utrymme och att de är i ett ekonomiskt kärvt läge samt har dåligt med resurser för integration. Den andra stora anledningen till att många kommuner säger nej är att de anser att det finns viktigare frågor att satsa på. På landsbygden säger man också att små orter inte kan integrera flyktingar och att de inte skulle trivas där.

Stadsdirektören i Kuhmo, nära den östra gränsen:

Frågan är inte helt central hos oss för tillfället. Vår homogena kultur skulle kunna vara en för stor utmaning när det gäller integration.

Vice kommundirektören i Laukkaa säger:

Tidigare erfarenheter har visat att flyktingar inte trivs på en så här liten ort utan hellre söker sig till större centralorter. Det torde också vara så att det inte finns möjlighet att ta emot någon stor grupp flyktingar här.

Var femte av de tillfrågade kommunerna kan tänka sig att ta emot kvotflyktingar. Den viktigaste motiveringen är att det handlar om en viktig humanitär insats. Små kommuner kan välkomna 5-10 kvotflyktingar, medelstora kommuner kan ta emot 20-30 och storstäderna 50-70.

I de kommuner som svarat ja på enkäten om huruvida de kan tänka sig att ta emot kvotflyktingar 2014, finns det plats för 700 personer totalt. För 350 kvotflyktingar (av totalt 1050 som regeringen beslutat att Finland skulle vara berett att ta emot), finns för närvarande inte plats.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

SVT Debatt (Public Service) gör en sansad bedömning

Läs först texten Förvirrande.

Expressen har offentligt hängt ut privatpersoner som velat vara anonyma, tonläget är högt och förtrytsamt när de goda tar på sig domarrockarna. SVT Debatt (Public Service) gör en sansad bedömning, en mer ”rättsstatsmässig” sådan, och skriver så här på sin sajt:

SVT Debatt har däremot inte – som Researchgruppen – gjort någon undersökning eller registrering av vilka det är som finns bakom kontona. Och det är heller inget vi tänker göra. SVT Debatt står för det fria meningsutbytet under kontrollerade former. Vi bedömer budskapen i kommentarsfälten, inte vilka personer som står bakom dem.

Läs hela texten här.

Förvirrande

Expressen har de senaste dagarna publicerat uppgifter om hur en grupp, på sätt som är okänt för mig, skaffat sig uppgifter gällande  personer omskrivit kommentarer på sajten Avpixlat, bland annat under rubriken Här är fler som hatar anonymt på Avpixlat (11 december). Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver: De förtjänar att dras fram i ljuset (11 december). ”Förtjänar”??? I min svenska vokabulär betyder ”förtjänar” något positivt, att man ”gjort sig förtjänt av något” för att man gjort något bra. Förvirrande. Vad han menar är väl att ”det är rätt åt dem”. Men då ska man skriva det, annars blir det som sagt förvirrande. (Fast å andra sidan: ordet ”förtjänar” används ju också i meningen ”De fick vad de förtjänade” där det får en motsatt betydelse).

Det finns en del att undra, fundera och reflektera över i det här sammanhanget. Generellt. Vad hände till exempel med den stolta devisen som så många svenska journalister är snara att citera när det passar dem, nämligen de berömda ord som ofta tillskrivs den franske författaren Voltaire, men som i själva verket skrevs av Evelyn Beatrice Hall (1868-1919) 128 år efter hans död, i boken Voltaires vänner från 1906:

 Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.

Och vad hände med ”det fria ordet” som man ständigt i journalistiska sammanhang ”kämpar” för?

På expressen.se, där avslöjandena om identiteter på en del av dem som velat vara anonyma när de skrivit i kommentarsfälten på Avpixlat, har slagits upp stort, står följande klarläggande information att läsa i form av en fråga och ett svar:

Kan jag vara anonym när jag tipsar?
Du kan alltid vara anonym när du tipsar om du så önskar. Om du berättar för oss vem du är så är dock din anonymitet skyddad i Tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. Expressen röjer aldrig en källa.

Notera alltså att Expressen lovar att aldrig röja en källa. Upp med handen, den som tror på det!

Är det inte just det Expressen har gjort, röjt källor, röjt identiteter på människor som fått löfte om trott sig vara anonyma i sina kommentarer på en sajt? Nej, Expressen har inte röjt sina egna källor/kommentatorer, men har gladeligen röjt en annan sajts källor/kommentatorer! Och är, som det verkar, stolta över det! I kommentarsfält i Expressen har människor med alla möjliga och omöjliga åsikter kunnat skriva lite vad som helst, anonymt. Men på en sajt som inte gillas av chefredaktören och andra på tidningen (eller av många andra heller), ska de som valt att vara anonyma inte få vara det. För att de goda, med de ”rätta” åsikterna – som gruppen, som stolt grävt fram de här människornas identiteter och Expressen, som stolt publicerat dem – ska kunna krossa dem som uttrycker sig olämpligt enligt deras åsikt (många har ju också uttryckt sig rejält olämpligt, en del rent förskräckligt). Men borde det inte i en rättsstat vara rättsväsendet som hanterar frågor om förtal? Inte sajter upprätthållna av grävande grupper och en av Sveriges största kvällstidningar?

Tar Expressens Thomas Mattsson och den grävande gruppens skribenter och grävare månne på sig ansvaret för att ett antal människors tillvaro kanske blir förstörd och för att en del människor, som de hänger ut, hotas, misshandlas eller rentav dödas?

Det har nu gått så långt i Sverige – vilket jag har skrivit och varnat för i flera år – att det inte längre finns mycket till journalistisk heder kvar, inte mycket till integritets- eller annat skydd (trots lagar och löften om anonymitet och källskydd m.m.) för kändisar, fritidspolitiker, riksdagsledamöter, regeringstjänstemän eller ministrar – alla utan undantag kan hängas ut och förföljas av svenska medier, hatsajter, researchsajter och allt vad det är. Numera hängs alltså dessutom även enskilda privatpersoner ut på ett sätt som varit otänkbart hittills. Och Expressen går i spetsen för ”den nya journalistiken”!

Notera: Inte för en sekund är grova påhopp och tillmälen mot andra människor försvarbara! Vare sig från en researchgrupps sida eller från sajters som Avpixlats sida. Men samma demokratiska spelregler ska väl ändå gälla för alla i en demokrati? Hur korkade eller dumma eller hatiska människor än är så har de (hittills haft) en ovillkorlig rätt att föra fram sina åsikter. Enligt lag. Såväl muntligt som i skrift. Och man ska inte hyckla, som Expressen, som skenheligt anger att de ”aldrig röjer en källa”! Kommentarer kan ju vara obehagliga och otrevliga och man kan avsky både det en del säger och skriver och även det de står för, men det är ju inte detsamma som att det de säger och skriver skulle vara olagligt. Och de har ju faktiskt rätt att vara både otrevliga, inskränkta, obehagliga och hatiska anonymt! Så vem gav Thomas Mattsson rätten att hänga ut en massa människor med orden:

De förtjänar att dras fram i ljuset.

Även åsikter som kan uppfattas som – och som är! – aparta, korkade och/eller riktigt otrevliga får ju, som sagt, uttryckas i ett demokratiskt land där det råder grundlagsfäst rätt att uttrycka sina åsikter fritt. ”Hets mot folkgrupp” är det dock inte tillåtet att ägna sig åt, enligt Brottsbalken, 16 kap Om brott mot allmän ordning:

8 § Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Misstänker man sådant så måste man fundera kring vad som utgör dels ”hets”; dels ”folkgrupp”. Och det görs företrädesvis i domstol och inte av folkdomstolar bestående av svenska kvällstidningar och/eller olika nätsajter.

Till slut bara en liten påminnelse om det som svenskar i alla tider varit så stolta över:

Ur Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469)

1 kap. Grundläggande bestämmelser

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Nya böcker på Mummelförlaget!

De senaste dagarna har varit hektiska inför (och efter) boksläppet – två nya böcker på Mummelförlaget igen! – den 7 december. På en månad har vi nu gett ut fyra böcker, och om ca två månader kommer ytterligare två. Här är de senaste alstren:

Katrin Fogelbys Mitt fönster mot världen — en sfi-lärare berättar.

Här presenterar Katrin Fogelby sin bok.

.

.

.

.

David Eberhards Allt är farligt. Cirkulera!

Klicka på bilderna av böckerna för att läsa mer, och beställ dem här, i pappersformat eller som e-böcker!

.

.

.

Alla böcker som getts ut på Mummelförlaget är utmärkta julklappar och kan beställas här!