• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2013
    M T O T F L S
    « Nov   Jan »
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Be my guest # 98, Julspecial: Nuri Kino

Nuri KinoNuri Kino är tusenkonstnär, mångsysslare, medmänniska och vän. Han var en av Sveriges första manliga läkarsekreterare. Han har varit krögare. Utbildat sig till –  och arbetat som – journalist. Gjort dokumentärfilmer. Vunnit ett otal priser för sina journalistiska insatser både i Sverige och internationellt. Människoaktivist i ordets absolut mest genuina betydelse. Empatisk. Ombryende. Irriterande för många för att han aldrig ger sig. Lysande för andra för att han aldrig ger sig. Omutlig och stark motståndare till korruption. Googlar man Nuri Kino får man över en miljon träffar, på alla möjliga språk.

Julafton 2013

Om ensamhet trots att man ständigt är omgiven av människor

Jag vaknar med en klump i magen, en känsla av ensamhet, av tomhet. Det är söndagen innan jul. Telefonen piper till.”Taudi l’kul mede ahuno. Aloho obelokh Edo Brikho!”. Översatt till svenska: ”Tack för allt, Broder. Må Gud ge dig en välsignad jul.” Ett meddelande från en nyanländ flykting från Syrien som jag har hjälpt.

Jag ligger kvar i sängen ett tag och tänker tillbaka på det gångna året, på alla människor som passerat revy. Jag får det till minst tusen. Flyktingar i läger i Libanon och Turkiet. Asylsökande i Södertälje. Åhörare och arrangörer på föreläsningar i USA. Medlemmar av den amerikanska kongressen. EU-parlamentariker och andra diplomater. Redaktörer i Sverige, USA och Turkiet. Krigsdesertörer i Tyskland. Och listan tar inte slut där. Långt ifrån. Jag är medproducent för en internationell filmfestival i Turkiet, alla människor som jag jobbade med i Mardin i juni. Sedan har jag ju hemtjänstfirman Omtanke också. Ett hundratal brukare, deras anhöriga och all personal som vårdar dem. Tjänstemän och politiker i Södertälje kommun som jag är i kontakt med på daglig basis, personer jag också gärna tar strid med när det behövs.

Jag har dessutom en ganska stor familj, många släktingar och en del vänner. Ändå är jag ensam. Varför? Om jag det visste. Varför känner jag så? Det borde vara tvärtom. Jag har ett mycket rikt liv. Men ändå tomt på något sätt. Hur då? Vad är det frågan om? Jag funderar och analyserar. Stiger upp ur sängen, kokar te, fixar smörgåsar och fortsätter att söka svar men kan inte komma på några. Slår på datorn och läser mejl, många – från så gott som hela världen – önskar mig en God jul. Nästan så att jag får dåligt samvete, jag får ju så mycket av så många som tänker på mig. Men ändå… Ensam. Ger jag kanske så mycket att jag inte själv har något kvar? Då menar jag förstås inte materiellt utan emotionellt. Jag är tömd.

För att skingra tankarna lyssnar jag på Kaliber i P1. Programmet handlar om att högerextremism fått fotfäste i stora delar av Europa på grund av arbetslöshet och stor invandring. Intressant? Ja, absolut. Och viktigt. Men inte vad jag orkar med just nu. Jag börjar istället planera hur jag skall fördela det bistånd som en assyrisk organisation i USA vill att jag tar med mig till Turkiet. Assyrian Foundation litar på att jag vet vad pengarna bäst kan användas till. Tillsammans med pengar från försäljningen av Davids och min bok i USA blir det en rejäl slant.

Jag bestämmer mig för att använda en del av pengarna till att hyra några lägenheter; antalet assyriska flyktingar från Syrien har ökat lavinartat de senaste månaderna och många av dem lever vind för våg i metropolen Istanbul. Medan jag skriver ned vilka personer jag bör kontakta för att hitta lägenheter, smyger sig känslan av ensamhet på mig igen. Det känns tomt. Men varför? Jag blir galen av att inte förstå. Jag slår bort känslan, skriver klart min lista på personer, vänner och släktingar som jag bör kontakta medan jag är Turkiet. Om jag inte gör det kommer de att bli besvikna.

Plötsligt händer det! Jag inser varför jag känner mig tom eller rättare sagt tömd.

Alldeles för många vänner har slutat höra av sig, det är ingen idé, tänker de. Jag har varken haft tid att gå på deras födelsedagsfester, bröllop eller barndop. Och de gånger jag ändå har hunnit vara med på olika tillställningar så har jag varit mentalt frånvarande. Telefonen har ringt i ett eller så har tankarna varit någon annanstans. Ibland har jag dessutom tyckt att jag inte har så mycket att prata om. Jag har inga barn som idrottar, inga jobbiga skollärare att bråka med eller… Jag är tom för att jag är ensam, ensam om allt jag får uppleva, ensam om att få vara del av så mycket på en gång. Ingen att dela allt med, ingen som riktigt kan förstå eller sätta sig in. Det är därför jag är tom trots att jag har ett så rikt liv.

Nu är julen snart här. Jesu budskap var att göra gott för andra, något jag kommer att fortsätta med. Utan att på något sätt jämföra mig med honom, gudomlig eller inte, så måste jag ändå, motvilligt, erkänna att jag frågar mig om han också kände sig tom.

God Jul på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT Nuri Kino och denna blogg.