• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2013
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Be my guest # 99 Julspecial: Evelyn Malzani

CruiseEvelyn Malzani är internkommunikatör hos Ericsson och kommunikationsansvarig för Ericsson Response. Under 18 år hos Ericsson har Evelyn haft många olika poster, allt från ekonomi och affärskontroll till informationssäkerhet och kommunikation. I början av december tillbringade hon en tid som volontär för Ericsson Response i Tacloban, Filippinerna. Läs hennes berättelse Rising from the ashes after Haiyan (på engelska).

Evelyn Malzani har nyligen översatt En flykting korsar ditt spår (inte utgiven än) från svenska till engelska och designat samt själv tillverkat smycken som funnit många bärare.

Hur förbereder man sig?

Reklamkampanjer är något jag inte har för vana att falla för, särskilt inte de som syftar till vi ska “konsumera mera”. Ni vet vad jag menar; den reklam som försäkrar oss att vi blir smalare om vi köper ett visst klädesplagg, lyckligare om vi köper en hemmabio eller vackrare om vi köper en ansiktskräm. Sen finns det reklam som faktiskt är värd uppmärksamhet och som träffar rätt. Rädda Barnens kampanj Livets lotteri är verkligen en av dem. När jag såg den första gången slogs jag ordentligt av det faktum att jag faktiskt har vunnit i livets lotteri genom att vara född i ett land där jag är fri, har tak över huvudet och mat i magen. Alla har inte samma tur, och många som har det, har inte förstånd att uppskatta den. Det betyder inte att man nöjt skall luta sig tillbaka och acceptera allt som händer i livet och i samhället. Det kan faktiskt vara nyttigt att någon gång stanna upp, känna efter och konstatera att man trots allt har det ganska bra. Min egen känsla av tacksamhet har förstärkts. Jag är nyss hemkommen från det katastrofdrabbade Tacloban på Filippinerna, där jag hade som uppgift att filma och dokumentera det jobb som biståndsorganisationerna gör med hjälp av teknik och support från Ericsson Response.

Innan jag skulle åka sa en god vän strängt till mig: “Du måste förbereda dig! Du måste läsa om Filippinerna, göra research kring naturkatastrofer och människors beteende i krissituationer.” Men hur förbereder man sig? Det finns inget du kan läsa, online eller i böcker, om fullständig och total tillintetgörelse, mänsklig såväl som miljömässig. Du ser bilder och reportage på nyheterna och du tror att du vet hur det kommer att se ut, hur det kommer att kännas, hur det kommer att lukta. Det gör du inte.

Jag har nu utvecklat ny vördnad för den mänskliga själens anpassningsförmåga. Någon som igår hade allt, har idag ingenting. Man har förlorat sina nära och kära, sitt hus, sitt levebröd och livet är plötsligt brutalt förändrat. Det som dock slår mig mest är inte synen av total och fullkomlig förstörelse, inte heller den vedervärdiga stanken och den onaturliga värmen. Det som gör starkast intryck på mig är människorna. Mitt i allt detta kaos finner de utrymme för ett leende och ett vänligt ord till en främling. Det finns vilja att dela en flaska vatten med någon annan som kanske behöver en droppe. Deras stad, deras ö är i ruiner men folket i Tacloban och Leyte ler vänligt, de har tagit sig samman och har börjat städa upp och återuppbygga sina förintade liv.

Jag hade ett jobb att göra. Jag hade fyra dagar på mig att samla in så mycket filmmaterial och intervjuer jag kunde och det enda sättet jag kunde ta mig från en dag till en annan i denna miljö var genom att stålsätta mig, att inte känna efter för mycket. Där och då förstod jag det man sagt till mig under krisutbildningen: “You can sympathize but not empathize”. Det går inte att känna efter för mycket för då går du sönder. Det är för mig en mycket ovan känsla; att anstränga mig för att stänga inne allt och inte känna. Men det är enda sättet att överleva och få jobbet gjort. Det förstår jag även av alla underbara hjälparbetare som rycker ut för att hjälpa medmänniskor i nöd.

Little girlDet går för det mesta att stålsätta sig men man orkar inte göra det hela tiden. Rätt vad det är så kommer det något eller någon från ingenstans som får det att rasera. I mitt fall var det i form av en liten flicka, fyra eller fem år gammal, nytvättad med vått hår och inlindad i en handduk.

Vi var ute med World Food Programme, för att dela ut mat vid en skola där det bor 45 evakuerade familjer. Jag står med en kollega och väntar på rissäckarna. Plötsligt kommer en liten flicka denna lilla flicka och ställer sig framför min kollega. Hon tittar upp på honom och han tittar på henne. Hon ser helt förtrollat på honom i någon minut, sedan lyfter hon sakta handen, tar hans hand och säger “Thank you, Sir”. går hon. Våra tårar börjar rinna hejdlöst. Vi kan inte stoppa dem och vill inte heller. För en kort stund tillåter vi oss att känna. Vi ler och kramar varandra, torkar våra tårar och hoppar in i vanen som tar oss till nästa ställe.

Min tacksamhet har vuxit enormt. Jag är tacksam för allt jag har, för alla mina vänner, för mitt hem, mitt jobb det faktum att jag nu kan släppa efter och känna, verkligen känna. Hur jobbigt det än må vara så är det inte i närheten av vad andra människor tvingas uthärda, varje dag, på vår planet.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT Evelyn Malzani och denna blogg.