En migga: ”Vi har haft ett fall där en person ansökte om visering och av passkopian framgick det att hon är 29 år gammal.”

Miggan, som skrev under rubriken En migga: ”Men det hade varit bättre om domen kommit långt tidigare!”, lägger till följande;

Jag kan berätta lite mer om praxis
Det finns enligt Migrationsverkets RCI (rättsligt ställningstagande) två fall där ansökningsenheten kan ”skriva upp” en person som påstår sig vara ett ensamkommande barn.

Det ena fallet är att det är uppenbart att personen är vuxen. Och då ska det vara uppenbart för vem som helst och inte bara för den som tar emot ansökan. Jag känner inte till något fall där en asylsökande skrivits upp på denna grund – ens om de haft gråa hår och rynkor i ansiktet.

Det andra fallet är om det är klarlagt att personen ansökt om – och fått – visering från en EU-ambassad där personen visat upp sitt pass och lämnat sina fingeravtryck. Då ska verket utgå från denna viseringsansökan oavsett att personen försöker göra gällande att viseringen är falsk, passet är falskt och att han eller hon i själva verket inte är född exempelvis 1985 vilket framgår av viseringsansökan, utan i stället är född 1998.

Tror någon att verket utgår från denna princip, som ju är bindande för alla EU-stater? Nej, i stället kan ansökningsenheten välja att bortse från detta eftersom personen ”ser ut att vara ung”, personen ”är ledsen” och andra lika osakliga grunder. Vi har haft ett fall där en person ansökte om visering och av passkopian framgick det att hon är 29 år gammal. Hon uppgav sig vara 15 år och hennes ålder skrevs inte upp av ansökningsenheten – i strid mot vår RCI – eftersom personalen där tyckte att ”hon ju var så liten”. Tandröntgen – som inte ens skulle behövts i detta fall – visade dock att hon var vuxen.

Och när man är cirka 30 år så visar tandröntgen bara att man är minst 19,3 år. Om man är ännu äldre, typ 45 år, så visar tandröntgen också att man uppnått minst åldern 19,3 år. Men eftersom tänderna är slitna så kan man spekulera i om personen är ännu äldre, dock finns det ingen vetenskaplig metod som kan visa exakt ålder.

© denna blogg.

Ännu ett fall: ”Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring trots att jag hade jobb, bostad och växte upp i Sverige!”

Det kom ett mejl från en person som hänvisade till min artikel i SvD 13:e mars: ”Svenskfödd som inte få folkbokföra sig i Sverige”  som har haft lite liknande erfarenheter som Helena i artikeln.

Han skrev:

Jag föddes och växte upp i Sverige och bodde här i 30 år, gjorde lumpen, utbildade mig till civilingenjör och jobbade i sex år.

Därefter flyttade jag till USA och eftersom detta var före år 2001 förlorade jag automatiskt mitt medborgarskap. Jag flyttade tillbaka med ett jobb, vilket var mitt misstag också, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet.

Återvändande svenskar är inte populära på Migrationsverket, enligt mina erfarenheter…

En fråga som jag har och hade förut också var, vart går skatten som man betalar när man inte har giltigt personnummer? Måste man betala skatt, man har ju inga förmåner, ingen sjukvård, etc? Så varför måste man betala skatt? Om man inte har giltigt personnummer och inga förmåner varför ska man då betala skatt? Och var går till exempel den pensionsgrundande skatten?

Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring trots att jag hade jobb, bostad och växte upp i Sverige! Men, som sagt: skattepengarna som de tog, vad hände med dem?

Det borde inte vara komplicerat att återvända till Sverige om man är född och uppväxt här, men det var mer komplicerat att flytta hit än att få mitt amerikanska medborgarskap! (Jag har ännu inte fått mitt svenska medborgarskap tillbaka…)

Med anda ord: Det var krångligare att flytta tillbaka till Sverige än att flytta ut till ett annat land! Jag har andra exempel på det också, här är två andra fall som jag känner till:

• En professor som flyttade till England på bara fyra år och hade det otroligt krångligt när familjen kom tillbaka.
• Ett annat par där frun hade jobbat 20 år i Sverige och haft pensionsgrundande inkomst i 20 år som hon förlorade bara för att hon bodde utomlands tre år! Nu har hon en minimipension i stället för vad hon hade väntat sig. Detta är tragiskt för både henne och hennes familj.

Utlandssvenskar bestraffas när de vill flytta tillbaka! Undrar förresten om Ingvar Kamprad hade svårigheter, han också?

Då är Finland bättre, som lockar tillbaka utlandsfinländare för att dra nytta av deras erfarenheter! Samma sak med Kina som försöker locka tillbaka utlandskineser med väldigt goda villkor.

Kommentar: Men inte Sverige, Sverige försvårar och krånglar och behandlar återvändande svenskar styvmoderligt, enligt många vittnesmål som de ovanstående. Varför?

Läs vad Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, skrev om hur illa Sverige tar vara på återvändande svenskar i sin bok Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration.

Ska det verkligen behöva var så illa som skribenten säger ovan: ”Det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande”?

OBS! © denna blogg.

En migga: ”Men det hade varit bättre om domen kommit långt tidigare!”

En migga skriver – med anledning av inlägget Migrationsöverdomstolen: ”Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig.” (27 mars)

Jag såg att du hade skrivit om MiÖDs dom om att ”ensamkommande barn” (ensamkommande minderåriga asylsökande), att de har bevisbördan gällande sin ålder. Eftersom det hittills – av någon märklig anledning – ansetts vara Migrationsverkets (?!) ansvar att bevisa att en asylsökande som säger sig vara barn i själva verket är vuxen så känns den här domen som en lättnad. Men det hade varit bättre om domen kommit långt tidigare!

Eftersom så gott som alla asylsökande ensamkommande som kallar sig barn saknar id-handlingar, så har Migrationsverket sedan länge erbjudit dem medicinsk åldersbedömning i form av tand- och handledsröntgen i de fall då det varit tveksamt att den sökande är minderårig. Vårdcentraler i många kommuner liksom en del landsting, har på senare tid vägrat medverka till dessa undersökningar!

I en del kommuner kan man få till stånd tandröntgen, men inte handledsröntgen. Läkare och tandläkare har uttalat sig i media om att det inte går att en persons biologiska ålder enbart genom tand- och handledsröntgen och att det är därför de inte vill medverka. Socialstyrelsen ansåg att Migrationsverket måste ”skärpa” sig och få till stånd en ordning där en pediatriker undersöker barnet först och pediatrikern anser att det behövs vidare utredningar, alltså tand -och handledsröntgen så görs även dessa utredningar. Migrationsverket följde Socialstyrelsen och försökte finna en lösning, försökte finna sjukhus där en fullständig åldersbedömning enligt Socialstyrelsens anvisningar skulle kunna genomföras. Miggorna kände sig lättade. De tänkte att var skönt att de äntligen slapp ringa till olika vårdcentraler för att fråga om de ville göra en tandröntgen och skriva en remiss till en handledsröntgen på en frisk person. För nu skulle de få ordning på det hela. Men det var inte många som nappade på Migrationsverkets anbud. I dag finns det två sjukhus som är beredda att ta emot ensamkommande barn för pediatrisk undersökning , det ena är i norra Sverige det andra är i Stockholm. Samtidigt har domen från MiÖD helt och hållet slaktat idén om att Migrationsverket ska servera hela ”kittet” till varenda person som påstår sig vara minderårig.

Vad jag menar med ”servera hela kittet” enligt Socialstyrelsens anvisningar , är att det ju är onödigt nu, när MiÖD slagit fast att det räcker med tandröntgen. Innan domen kom fick verket tillbaka nästan alla ärenden från domstolarna där man bara fått till stånd tandröntgen. Därför att verket inte följt Socialstyrelsens anvisningar. Att anvisningarna var omöjliga att följa då det inte fanns en enda pediatriker i landet som ville ägna sig åt ålderskontroller och att det fanns få sjukhus som ville röntga handleder på friska ungdomar i detta syfte, brydde sig domstolarna inte om. Det var lite av moment 22 över det hela. Då utannonserade Migrationsverket detta – för att få till stånd hela ”kittet” d.v.s. en verksamhet där en pediatriker först undersöker den ensamkommande och om tvivel kvarstår skriver remiss till tand- och handledsröntgen. Men det var bara två sjukhus som nappade.

Nu finns MiÖDs beslut och det är det som gäller.

Reflektion: Apropå det miggan skriver om att ”det inte fanns en enda pediatriker i landet som ville ägna sig åt ålderskontroller”, så kan man fundera kring varför läkare har/tar sig rätten att neka att utföra lagstadgade kontroller när läkare inte får vägra utföra aborter… Som sagt: bara en reflektion i sammanhanget.

© denna blogg.

Jag skrev om bedrägerierna med svenska pass redan för snart sju år sedan…

Läs bland annat 170 000 svenska pass på drift (SvD 28 mars 2014) och Ask vill utreda försvunna pass (SVT 29 mars 2014, samt regeringens senkomna meddelande (som borde ha kommit för sju pr sedan, eller ännu tidigare…): Uppdrag att överväga åtgärder för att motverka missbruk av svenska pass. Regeringen verkar tro att det här är ett nytt fenomen – synd att den inte läste min blogg och de tidningsartiklar som skrevs kring detta enorma problem för snart sju år sedan… Notera också regeringens överdrivet mesiga och icke-förtroendeskapande försiktiga ordvalet ”överväga åtgärder”…

Apropå att regeringen först nu börjar vakna till när det gäller passbedrägerierna – som verkligen inte ens behöver utredas eftersom fakta redan finns på bordet och det för en ansvarstagande justitieminister bara är att skrida till verket och skärpa kontrollen, som i andra länder –  vill jag påminna om vad jag bland annat skrev den 12 november 2007, alltså för snart sju år sedan, i inlägget En kvarts miljon svenska pass är förkomna eller stulna – Sverige: lär av Finland! (klicka gärna på länken och läs hela texten!)

Vad man i Sverige har gjort är att förstöra asylrätten! Vi har inte längre någon aning om vilka som kommer hit, vilka nationaliteter de egentligen har, vilka som är släkt med varandra, om en del är terrorister eller grovt kriminella. Hur ska vi då veta vilka som behöver asyl eller skydd i Sverige? Det här är en katastrof för alla dem som behöver skydd, och en katastrof som kommer att få mycket långtgående och svåra följder för landet. Och ingen i detta land klarar av att göra något åt det! Vi kan lika gärna slopa asylprocedurerna och ta bort alla invandringsregler och öppna gränserna för alla som vill komma hit. För så är det redan nu, i praktiken.
250 000 svenska pass är anmälda förkomna eller stulna. Det är otroligt många, en kvarts miljon! Ett ganska stort antal av dessa pass tillhör människor som fått asyl och så småningom medborgarskap i Sverige. När personen ifråga anmält att passet är borta får han ett nytt. När han anmäler att även det passet ”förkommit” får han ett nytt igen. När han, för tolfte eller femtonde gången anmäler att han ”tappat sitt pass” så får han ett nytt pass…
———-
Sverige, lär av Finland:
I Finland (med fem miljoner invånare mot Sveriges nio miljoner) förkommer eller stjäls ca 7.000 finska pass per år. 2.000 av dem kommer tillrätta, det faktiska antalet förkomna pass är således 5.000. De förkomna finska passen makuleras omedelbart och stryks ur passregistret och kan inte användas över Schengen-områdets yttre gräns.

Den 15 november (för 6,5 år sedan), skrev jag om att I Finland kan man inte, som i Sverige, få ut hur många nya pass som helst… bland annat:

I Sverige kan en och samma person få ut 12, 15 svenska pass utan att något händer. På det sättet uppmuntrar, enligt min mening, Sverige människor i deras brottsliga gärningar. Alla vet att inget händer hur många gånger de än falskeligen tillskansar sig det dokument som i de flesta andra länder (s.k. i-länder åtminstone) ses som en av de viktigaste och mest värdefulla handlingarna. Varför är skillnaderna så stora mellan Sverige och Finland?

Den 27 november 2007, för 6,5 år sedan, skrev jag också den här texten:  Om svensk slapphänthet vad gäller svenska pass .

Den 12 december 2007, också för 6,5 år sedan, skrev jag texten: Varför stoppar Sverige inte handeln med svenska pass? Går det i Finland så borde det gå även här… Citat ur inlägget, som bör läsas i sin helhet:

Kanslirådet Jan Sadek på utrikesdepartementet uttrycker sig betydligt rakare:

”Flertalet av de som upptäcks med falska handlingar kommer från Irak och då är väl Istanbul en lämplig väg. Men pass som säljs på plats i Istanbul är förmodligen bara en rännil av de problem som polisen har i Sverige med pass som skickas ner till Irak och Turkiet.”

Men – och det här är det märkliga med Sverige – så här säger säger polisintendent Staffan Tilling på Rikspolisstyrelsen:

”Tyvärr kan vi med dagens lagstiftning inte göra någonting åt det här problemet. Vi kan inte vägra att lämna ut pass oavsett hur många gånger någon tycks ha tappat sitt”.

Nog är det ju märkligt att man ”misstänker” ett omfattande bedrägeri med svenska pass och att man också kan räkna ut att människor tjänar stora summor på handeln med passen, men att man ändå fortsätter att lämna ut pass oavsett hur många gånger folk än ljuger om sina ”tappade” pass! Varför i hela fridens dar låter man i Sverige detta ske och bara står och slår hjälplöst ut med armarna och säger att det inte går att stoppa? Varför gör man inte som till exempel i Finland?

Den 24 juni 2008 (för snart sex år sedan) , skrev jag inlägget På tiden – regeringen ska sätta stopp för missbruket av svenska pass! Läs också den texten och förundras över att åren bara går och man i Sverige inte gjort något åt de allvarliga brott så som passbedrägerier är.

Och – som miggorna också berättat här i snart sju år – det finns massor av människor här i landet som kommit hit på falska handlingar (inte minst de ”förkomna” svenska passen…) och som vi inte har en aning om vilka de är och varför de är här. När ska också det börja tas upp av regeringen? Här på bloggen har miggorna som sagt rapporterat om asylbedrägerier i sju år, hur många år till ska de behöva göra det innan regeringen lyssnar på deras berättelser?

Läs Inte svart eller vitt utan svart och vitt som innehåller miggornas berättelser åren 2008-2011 samlade i bokform (beställ här)! En uppföljare till den kommer i april och omfattar åren 2012-mars 2014.

© Gäller alla mina texter. Vid citat var vänlig ange källan!

 

En migga: ”Men vore det inte snart dags att ställa frågan till politikerna i stället för att ständigt tjata om Migrationsverket?”

En migga skriver, lätt uppgivet:

Jag lyssnade på radio på väg hem från arbetet en dag. Studio Ett i P 1, Bärplockare fick inte ut sin lön – nu ger de upp.

Det handlade om ett gäng thailändska bärplockare som blev lurade, år 2011 tror jag. Ordet ”Migrationsverket” kom var tionde sekund, kändes det som, och det var naturligtvis Migrationsverkets fel att dessa människor fick arbetstillstånd och Migrationsverkets fel att de blev lurade. Därför att Migrationsverket inte hade kontrollerat arbetsgivaren bättre. Men hur skulle det ha varit möjligt, med den nuvarande lagen om arbetskraftsinvandring och den öppenhet som vi sedan 2008 måste ”möta den globala världens möjligheter” – eller vad det nu heter – med?

Redan 2008 förstod jag att det är vi som kommer att ställas till svars för tillstånd vi gett i enlighet med de instruktioner vi gavs. Men vore det inte snart dags att ställa frågan till politikerna i stället för att ständigt tjata om Migrationsverket?

Oavsett vad det gäller – arbetstillstånd, anhöriginvandring, asyl – så är det alltid Migrationsverket som är boven. Om det finns någon som tror att Migrationsverkets handläggare hittar på egna regler eller försummar att kontrollera en arbetsgivare på grund av lättja så vill jag en gång för alla förklara att så inte är fallet! Vilka kontroller vi handläggare ska och får göra är reglerat av vår ledning som i sin tur fått sina direktiv från regeringen.

Kommentar: Borde inte svenska journalister snart lära sig detta? Varför – varför??? – har de så svårt att ta till sig så mycket på asyl- och migrationsområdet, trots över 20 års mycket stor asylinvandring och sedan 2008 en arbetskraftsinvandring som regleras i den nya lag som kom i december 2008, det vill säga för hela 5,5 år sedan!

© denna blogg.

Samtal från en rom

Läs först: Sheraton, be om ursäkt om ni har gjort fel! Sheraton, be inte om ursäkt om ni inte har gjort fel! (27 mars) och Sheratons vd erkänner ingen diskriminering i sitt brev till den romska kvinnan (28 mars).

En vän som är rom ringer och säger att han inte alls tror att den romska kvinnan blivit diskriminerad på Sheraton. Han påminner om ett liknande fall med en annan romsk kvinna (som dessutom, enligt den uppringande romen, är god vän med den nu aktuella Sheraton-kvinnan) som var inblandad i ett mycket snarlikt fall. I en artikel i Norrköpings tidningar om det fallet, med rubriken Grand Hotel anmäls till DO står bland annat följande att läsa:

Under en antidiskrimineringskonferens på Elite Grand Hotel kom fyra olika personer ur personalen fram till Rosita Grönfors och ifrågasatte att hon bodde på hotellet och hade rätt att ta kaffe.

Min romske vän berättar också att han själv flera gånger suttit med romska kvinnor i finskromska kläder på just hotell Sheraton i samband med besök i regeringskansliet och att de aldrig någonsin på minsta sätt blivit illa behandlade, än mindre diskriminerade.

Här måste nu en brasklapp läggas ut, eftersom det så ofta sker att personer som läser viktiga texter antingen inte förstår dem eller också gör egna omtolkningar och för vidare felaktig information. Alltså:

Ovanstående text ska läsas rakt av och exakt som den är skriven. Inga slutsatser har dragits, inget har påståtts, ingen har anklagats. Här berättar bara, helt enkelt, en rom med egna erfarenheter av besök på Sheraton tillsammans med romska kvinnor om hur det var vid dessa besök och han påpekar också, vilket beläggs av ovannämnda och andra artiklar, att ett snarlikt fall ägt rum. Det är också denne roms åsikt – som han, enligt sin grundlagsstadgade rätt till åsiktsfrihet, har rätt att ha – som förmedlas, inte som en anklagelse och inte som ett absolut faktapåstående utan vad han”inte alls tror”.

© denna blogg.

Sheratons vd erkänner ingen diskriminering i sitt brev till den romska kvinnan

Apropå texten Sheraton, be om ursäkt om ni har gjort fel! Sheraton, be inte om ursäkt om ni inte har gjort fel! den 27 mars:

Sheratons personal får inte uttala sig om ”romskandalen”. De har – enligt uppgift = brasklapp! – fått skriva på papper om att inte tala om det som hänt med media (eller andra). Dock verkar det som att Sheraton försökt göra lite damage control genom ett brev från vd:n till den romska kvinnan, som i sin tur ska ha gjort en DO-anmälan. Vilken i sin tur – enligt uppgift inifrån hotellet – är okej med Sheraton som verkar anse att de har rätt och inte kommer att fällas för diskriminering.

Sheratons vd Jan Nielsen erkänner ingen diskriminering i sitt brev, där han bland annat skriver:

Som hotell och företag tolererar vi inte någon form av diskriminering.

I en artikel i Svenska Dagbladet citeras han enligt följande:

För närvarande har jag inte en definitiv uppfattning. Men vi förstår hur Diana Nyman känner sig och vi vill ursäkta oss för den känslan.
(Här)

Sheratons vd ”erkänner” alltså inte att Sheratons personal skulle ha diskriminerat kvinnan, utan ber om ursäkt för den ”känsla” som den romska kvinnan kan ha haft.

Hoppas, som jag både har sagt och skrivit tidigare, att någon lyckas få fram sanningen (alltså absoluta fakta) och att den också – oavsett hur den ser ut! – kommuniceras med lika stora bokstäver i alla medier som den ensidiga berättelsen som kommunicerats hittills!

© denna blogg.

Sheraton, be om ursäkt om ni har gjort fel! Sheraton, be inte om ursäkt om ni inte har gjort fel!

Rasandet mot hotell Sheraton vet inga gränser och verkar ha tappat alla proportioner! Och regeringen, genom integrationsminister Erik Ullenhag, rusar ut – på tidningsuppgifter och hörsägen från den ena parten – och säger att

Regeringskansliet ska se över sina affärsförbindelser med Sheraton efter det inträffade

Detta alltså efter en påstådd – inte ännu utredd eller rättsligt prövad – diskriminering av en finsk romsk kvinna (läs Sheraton stoppade regeringens romska gäst, DN 25 mars)!

Är det ingen – ingen alls? – som ifrågasätter om det verkligen kan stämma att en anställd vid ingången till frukostmatsalen, bland alla de synnerligen mångkulturella och blandade gästerna på det internationella hotellet Sheraton, skulle stoppa en gäst från att komma in och äta frukost? Det ter sig tämligen otroligt och det är också vad jag har fått berättat för mig av personal på hotell Sheraton, alltså att det inte alls gick till så som det påstås i den högljudda rapporteringen.

Vad som berättas från Sheraton är att den person som skulle stå vid pulpeten vid ingången till frukostmatsalen, inte stod där just vid det tillfälle då den romska kvinnan kom dit. Den anställdas uppgift är att, som på de flesta andra stora hotell, stå vid sin pulpet dels för att hälsa gästerna välkomna till frukostserveringen; dels för att kontrollera om de hade rum eller paket där frukosten ingår.Just vid det aktuella tillfället hade hon, enligt uppgift, gått en bit in i matsalen, kanske för att visa någon annan gäst vägen eller liknande. Men hon var inte långt borta och hastade tillbaka till sin plats när hon såg den aktuella kvinnan som var på väg in. På frågan om ifall kvinnan önskade äta frukost, ska svaret – enligt uppgift från Sheraton – ha varit: ”Nej, jag vill bara ha en kopp kaffe.”

Sheraton har en liten trevlig kaffe- och tebar i lobbyn (där jag för övrigt själv druckit kaffe ett stort antal gånger), där det är betydligt lugnare än i frukostmatsalen på morgonen. Frukost ingick enligt uppgift inte i gästens rumspris och gästen hade sagt att hon bara ville ha en kopp kaffe, varvid frukostvärdinnan (min benämning) visade henne till just den lilla lobbybaren som ligger alldeles intill frukostmatsalen. Allt gick, enligt uppgift från Sheraton, lugnt till och den romska kvinnan gick till lobbybaren, där hon sedan också ska ha fått sällskap av en annan kvinna som redan satt där och drack kaffe.

Så. Nu finns två varianter av historien. Vilken är sann? Har det hänt något som motiverar den svenska regeringens  ifrågasättande av sitt samarbete med Sheraton? Vad grundar ifrågasättandet sig på? På Dagens Nyheters (och andra mediers) rapportering om vad som hänt? Enbart? Eller något annat också, som ännu inte framkommit?

Står reaktionerna i det här fallet i proportion till det som inträffat? (Läs DN-artikeln Häftiga reaktioner mot Sheraton den 26 mars). Är det befogat att ett lands regering kallar till krismöte för detta? Läs Regeringen kallar till krismöte efter Sheratonskandalen den 26 mars, där integrationsminister Erik Ullenhag bland annat säger:

Det som beskrevs i går är tyvärr en mycket vanlig händelse. Diana Nyman beskrev det själv som en vardagshändelse, och där behöver vi en värderingsdiskussion med branschen för det är oacceptabelt att människor drabbas av kränkningar.

När integrationsministern dessutom uttalar att han ”hoppas att Nymans fall prövas rättsligt”, då kan det tyckas vara en aning märkligt att han föregriper en sådan prövning, kallar till krismöte och säger att regeringskansliet ska se över sina affärsförbindelser med Sheraton… En så panikartad – och motstridig – reaktion tyder inte på särskilt stor mognad och ökar inte tron på att regeringen klarar av att hantera verkliga kriser…

Låt oss hoppas att – om nu det som hänt ska prövas rättsligt – sanningen kommer fram och att om någon har kränkts, den personen också får upprättelse. Vare sig det är den romska kvinnan eller den anställda vid Sheraton.

Diskriminering och kränkning av människor är aldrig acceptabelt, oavsett vilken nationalitet, hudfärg, religion, sexuell läggning de har. Vare sig det handlar om en romsk kvinna som är gäst på ett hotell eller om en anställd i en frukostmatsal på samma hotell.

© denna blogg.

Migrationsöverdomstolen: ”Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig.”

Migrationsöverdomstolen uttalade i en dom den 11 februari 2014 det självklara, nämligen att:

Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant.

Fallet som prövades rörde en afghansk asylsökande som inte har kunnat göra sannolikt att han är minderårig genom sin muntliga utsaga samt identitetskort, s.k. tazkira.

Citat ur sammandraget från Migrationsöverdomstolens (MiÖD) utsaga:

År 2012 ansökte X om asyl och uppgav då att han var 16 år. Migrations­verket ifrågasatte hans ålder och inledde en åldersbedömning. Migrationsverket avslog ansökan och skrev upp X ålder då han inte gjort sannolikt att han var minderårig.

MiÖD hänvisar till gällande praxis och konstaterar att det är den som åberopar skyddsbehov som har bevisbördan för detta (MIG2007:11) samt för att göra sin identitet sannolik. Identiteten består av namn, ålder och som huvudregel identitet (MIG 2011:11).

Det finns inte någon skyldighet för Migrationsverket att erbjuda läkarundersökningar eller andra åtgärder som kan ingå i en medicinsk åldersbedömning. Det saknas därför anledning att återförvisa mål till Migrationsverket på grund av att en medicinsk åldersbedömning inte har utförts.

MiÖD fastslår att det avgörande för om en person ska beaktas om barn eller vuxen är förhållandena vid tidpunkten för prövning av frågan om uppehållstillstånd. X hade inte gjort sannolikt att han var minderårig när Migrationsverket prövade hans asylansökan.

Hela MiÖDs dom (UM 2437-13) kan läsas här.

…och snart är det val igen # 2: Var har de så kallade ansvariga varit de senaste två decennierna?

Tidigare texter under rubriken …och snart är det val igen finns under Kategorier i vänsterspalten.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet med rubriken Vill ta debatten om integration!

Mer än 20 år för sent sägs det nu, år 2014, från regeringshåll självklarheter som att :

Alla elever ska delta i sexualundervisningen och i simlektionerna.

Mer än 20 år för sent sägs det nu, år 2014, från regeringshåll att:

Lagen måste gälla lika för alla.

Men var har alla så kallade ansvariga varit de senaste två decennierna? Undrar inte svenska folket varför lagen inte har varit lika för alla hittills? Och varför specialregler skapats för utomeuropeiska asylinvandrade och deras barn? ”Lagen måste gälla lika för alla”. Så ska det ju vara i ett land, man ska inte ha olika lagar och system och regler för olika människor. men det har man i Sverige. Och nu börjar regeringspartierna inse att det kanske inte är så… ja, demokratiskt. Eller rättare sagt. de börjar inse att nu måste de ”ta tag i den biten”, annars får Stora Stygga Vargen ännu fler anhängare och Snövit och de 23 små dvärgarna (en jätteregering i ett litet land som till stora delar styrs av EU…), som nu sitter i Rosenbad, tvingas ut därifrån. Hå hå ja ja! Undrar vilket/vilka parti/er som är ”populistiska”, egentligen…

Det är inte bara några få, utan väldigt många, som har förutspått att Allianspartierna – om de vill vinna valet, och det vill de ju – kommer att skärpa sig vad gäller asylinvandringen och integrationen av utomeuropeiska asylinvandrade i Sverige. Och nu har blöta Allianstummar flugit i luften! Exakt ett halvår före riksdagsvalet, och efter 20 år av flummeri, sätts nu några små fötter (inga stora, rejäla!) lite trevande  ner, liksom frökenaktigt och försiktigt och mycket svagt stampande. Det ska bli intressant att se när paniken breder ut sig tre, två, en månad före valet, hur stora fötter som då sätts ner av alla dem som vill regera…

© denna blogg.

Sveriges Radio-svenska: ”Bland de mördade fanns journalisten Sardar Ahmad och hans fru och två barn bland dödsoffren.”

Sveriges Radio (Public Service) har reportrar anställda som inte kan tala och skriva svenska! Trots att bolaget, enligt sitt sändningstillstånd, har ett uttryckligt ansvar för svenska språket! Så här står det i sändningstillståndets 6 §:

SR har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.

Det här gör SR inte i tillräcklig (om ens någon?) utsträckning, det bevisas gång på gång på gång, varje dag. Vad gör kulturministern åt att sändningstillståndet inte efterlevs?

Läs den här vansinnigt dåligt skrivna texten – Afghanska journalister förskräckta efter dådet – och häpna över att den har tryckts på SR:s hemsida! Ni hittar felen själva, men här är några:

”Bland de mördade fanns journalisten Sardar Ahmad och hans fru och två barn bland dödsoffren.”
och
”…finns det hittills inga uppgifter som tyder på att Sardar Ahmad var en förbestämt måltavla…”
och en konstig meningsbyggnad:
”Flera säkerhetsexperter menar att Hotel Serena var en attraktiv måltavla för talibanerna, som tagit på sig dådet, eftersom där igår kväll fanns många internationella valövervakare.”
och
”…gårdagens attack som krävde fem afghaner och fyra utlänningar liv…”
och:
”…vi ser redan nu att de har dragit åt sig öronen..”

I både tal och skrift ska Sveriges Radio efterlev sändningstillståndet. Exemplen på att så inte är fallet är nu så många och dagliga, att man kan undra vad det som står i sändningstillståndet är värt. Något måste göras, det här är ju farsartat! Antingen måste sanktioner införas mot SR för att bolaget bryter mot vad som stadgas i tillståndet eller också får regeringen utförda ett nytt sändningstillstånd där det i 6 § anges att:

SR har inget särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor behöver inte beaktas i verksamheten.

Den här nya skrivningen skulle ju ge fler människor som gått i den svenska skolan där språket inte heller vårdats, möjlighet att jobba som reportrar på SR och få en chans att vattna ur det (tidigare) gemensamma språket ytterligare.

En skärmdump har tagits av den ursprungliga texten, som först publicerades den 21 mars kl 17:24:

© denna blogg.

”Hälsningar från en svensk som bor i Sverige men som inte bor i Sverige.”

Så här skriver en person, som läst min artikel i Svenska Dagbladet den 13 mars 2014:  Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige och vill berätta om sin lika hopplösa situation i det märkliga krångel-Sverige:

Jag skriver till dig med anledning av det du skriver om folkbokföringen. Jag studerade i flera år på ett universitet i ett land i Europa, sedan jobbade jag också på en nationell organisation i samma land. När jag fick barn ville jag flytta hem till Sverige. Chocken var stor när det visade sig att jag blev nekad folkbokföring! Detta var 2010.

Jag och min dotter blev nekade folkbokföring på grund av av att min man, som är chef för ett större företag, bodde kvar i Europa. För att ta det kort:

Det räknades då ut att om jag skulle resa till min man varannan helg så skulle jag vistas 56 dagar utanför Sverige, således skulle jag fortfarande vara folkbokförd på hans adress!

Sedan dess lever jag och mina barn som papperslösa i Sverige. Det är otroligt jobbigt, men eftersom jag har läst en del juridik också intressant.

Det är nästan komiskt att se hur de olika bestämmelserna tar ut varandra och hur lite man har tänkt på oss som nekas folkbokföring, men som ändå lever här. Precis som det beskrivs i din artikel så är det nästan omöjligt att leva i Sverige utan ett personnummer, det kräver otroligt mycket tid, efterforskning och borgenärer. Vart vi än vänder oss så är det problem. Jag har ofta tänkt att jag ska skriva en artikel om detta, men har faktiskt varit rädd för att någon av våra viktiga stödpersoner som gör det möjlig för oss att bo i Sverige ska falla bort, för det är ju inte riktigt så att myndigheterna har stenkoll på vad de beviljar och inte.

Tack för att du tar upp detta, det är i alla fall en liten tröst för mig att veta att det finns fler. Vid sidan av det, så kändes det ganska konstigt att samtliga som jag hade kontakt med på folkbokföringen kom från f.d. Jugoslavien, inget ont om dem, men de lyckades liksom komma in och inte jag, trots att jag bara var utflyttad i två år. Jag kan förstå att man behöver riktlinjer, men det finns även en emotionell del och hela situationen känns obegriplig på något sätt.

Hälsningar från en svensk som bor i Sverige men som inte bor i Sverige

Kommentar: Sverige är ett ytterst märkligt land.

© denna blogg.

Nu skriver också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena som inte får folkbokföra sig i Sverige

Läs först Ambassadanställd och papperslös i Sverige (12 mars), Kommerskollegium har läst och kommenterat (13 mars) och Överintendenten på Nationalmuseum har läst och kommenterat (13 mars).

Den 16 mars skriver nu också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena Andersson på Finlands ambassad, som min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida handlade om (dock utan att referera till den…). Ur Hufvudstadsbladets text:

 –Jag blir straffad för att jag ville ha en inkomst. Skulle jag ha flyttat hit som anhöriginvandrare utan jobb och levt på svenska samhället, som man får göra som nordisk medborgare, så skulle jag inte ha några problem i dag.

Att leva utan personnummer för med sig stora problem i vardagen.

– Speciellt i Sverige är personnumret nyckeln till livet. Man kan inte göra nästan någonting utan det.

Utan personnummer får du inte ut paket på posten, du får inte ut medi­ciner på apoteket och du har svårt att få sjukvård. Och till och med att få betjäning via telefon på en bank kan ge problem eftersom man ofta måste inleda med att knappa in sitt personnummer.

– Jag har inte ens fått ett mobil­abonnemang.

Jag har följt Helena Anderssons kamp för att få folkbokföra sig här under lång tid. Hur länge hon ska tvingas leva utan giltigt personnummer i Sverige återstår att se. Hittills ar det blivit fyra och ett halvt hopplösa år. Kanske får hon aldrig folkbokföra sig här – i varje fall inte så länge hon innehar en fast anställning i stället för att säga upp sig och bli arbetslös.

© denna blogg.

Överintendenten på Nationalmuseum har läst och kommenterat

Det har kommit många mejl med anledning av berättelsen på Svenska Dagbladets ledarsida den 12 mars – läs detta först: Ambassadanställd och papperslös i Sverige. Ett upplysande mejl lyder så här (publicerat med tillstånd av avsändaren, som också är finländare):

Tack för din skarpa text i dagens blad!

Märkligt fall du beskriver, men jag har faktiskt råkat ut för något liknande. Jag är anställd av regeringen som den första myndighetschefen med utländskt medborgarskap (ny lag 2011) men förvägrades bli folkbokförd av Skatteverket. Efter ingripande av regeringskansliet ordnade det sig. Det är verkligen en obegriplig och orimlig lagtolkning …

Med vänlig hälsning,
Berndt Arell
Överintendent / Director General
Nationalmuseum
Stockholm

Stort tack till Berndt Arell för att han visar att det tydligen är så att ”where there’s a will, there’s a way”! Synd bara att det hittills inte har funnits ”a way” för Helena på Finlands ambassad, men någon kanske vaknar till och ger henne den rätt hon bör ha: att få folkbokföra sig i landet hon bott i långt över fyra år och planerar att bo kvar i, permanent. Regeringskansliet, kanske?

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Kommerskollegium har läst och kommenterat

Det har kommit många mejl med anledning av berättelsen på Svenska Dagbladets ledarsida den 12 mars – läs detta först: Ambassadanställd och papperslös i Sverige. Ett vänligt, upplysande mejl lyder så här (publicerat med tillstånd av avsändaren):

Vi var flera på vårt jobb som läste din artikel på SvD:s ledarsida idag om den finska ambassadtjänstemannens problem att folkbokföra sig.

Kommerskollegium, som är Sveriges handels- och inremarknadsmyndighet, arbetar för att den fria rörligheten ska fungera så som det är tänkt. Hos oss finns exempelvis Solvit, ett nätverk inom EU (samordnat av EU-kommissionen, men drivs av myndigheter och departement i medlemsländerna) som kostnadsfritt hjälper företag och privatpersoner som stöter på hinder för den fria rörligheten – orsakade av myndighetsbeslut.

Vi har nyligen publicerat rapporten Att flytta till Sverige – hinder för den fria rörligheten för EU-medborgare som du kan ladda ner från Kommerskollegiums webbplats. Här redovisar vi sådana problem som ofta beskrivs av EU-medborgare som stöter på hinder i Sverige. Vi kommer att ha ett seminarium om denna rapport den 19 mars i Stockholm. Du är varmt välkommen dit om du har intresse och möjlighet.

Om du vill läsa mer om olika typer av problem som privatpersoner och företag har anmält till Solvit kan du ladda ner vår senaste årsrapport. Du kan också läsa mer på vår webbplats.

Hör gärna av dig om du har frågor eller vill intervjua någon i dessa frågor!

Det är fint att människor med olika infallsvinklar hör av sig, kanske inspirerar de också dem som hindrar Helena från att leva ett fullvärdigt liv i Sverige! Hoppas kan man ju alltid…

Tack till Kommerskollegium!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Ambassadanställd och papperslös i Sverige

Den 13 mars skriver jag i Svenska Dagbladet under rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige. Rubriken är satt av SvD. Den borde ha lytt: Sverigefödd får inte folkbokföra sig i Sverige. Helena, som det handlar om, är inte ”svenskfödd”, hon är en finländare som föddes i Sverige. Citat ur artikeln:

Helena är sedan fyra och ett halvt år bosatt i Sverige och lokalt anställd på Finlands ambassad. Men hon får inte folkbokföra sig här.
——————–
För att göra det hela ännu mer absurt är Helena född i Sverige och har därför också ett svenskt personnummer. Men hon har bott i Finland sedan hon var två år gammal, och därför överförts till något som heter obefintlighetsregistret.

Och till Finlands ambassad och därmed Finlands ambassadör i Sverige, behagar Skatteverket inte ens skicka ett svar på frågor kring detta, där struntar man både i att frågan ställs av en utländsk beskickningschef (viktigt) och i vad förvaltningslagen 1986:223, 4 § Myndigheternas serviceskyldighet stadgar (viktigast):

Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.

Fem månader kan faktiskt inte ens med bästa svenska logik kallas ”så snart som möjligt”! Särskilt som svaret inte har kommit ens efter den tidsrymden…

Och Helena är nu, sedan hon fick följande besked för några dagar sedan – om möjligt ännu mer papperslös än tidigare:

Från UD:s protokollavdelning meddelas att protokollchefen förra veckan har beslutat att id-kort inte längre alls ska beviljas lokalanställda vid utländska beskickningar, inte ens i de fall där de inte är folkbokförda här.

När det påpekades för UD:s protokollavdelning att Helena inte har någon som helst möjlighet att få ett id-kort i Sverige, sades därifrån att hon kan skaffa ett finskt id-kort…

Så Helena, född i Sverige med ett svenskt personnummer som flyttats till obefintlighetsregistret (ja, det heter så!) är alltså, som sagt, nu ännu mer papperslös än hon var när hon åtminstone hade någon form av svenskt id-bevis, nämligen UD:s – även om personnumret på detta id-kort var ”obefintligt”…

Vad Sverige säger till henne är, att hon ska säga upp sig från sin fasta anställning som lokalt anställd vid Finlands ambassad och bli arbetslös. Då kan hon kanske få folkbokföra sig här. Efter fyra och ett halvt år i landet, som hon inte får tillgodoräkna sig eftersom hon varit ”obefintlig” i det svenska systemet trots att hon trampat Stockholms gator under hela den tiden.

Sverige – den humanitära stormakten – är fantastiskt!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Konstnärliga gästbokshälsningar från förr i mina morföräldrars gästbok

 

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Så här kunde det ritas och berättas i gästböcker förr i tiden! De här åtta sidorna är gästboksanteckningar, tillika små konstverk av den finlandssvenske konstnären Nils ”Nisse” Wikberg, som var en mycket nära vän till mina morföräldrar, Dagmar och Frithjof Tawaststjerna, i vilkas gästbok han alltså har ritat och berättat.

Om Nisse Wikberg, farbor Nisse för mig ur Wikipedia (översatt från finska):

Nils Gustaf Waldemar Wikberg (5 oktober 1907 Viborg – 20 maj 1971) var en finländsk konstnär.

Wikberg studerade under Akseli Gallen-Kallelas ledning 1927–1931 samt i Paris, Académie Colaross 1928–1929. han assisterade  Gallen-Kallella 1927–1928 med förarbetena till freskerna på Nationalmuseet. 1931 var Wikberg lärare i Viborgs konstvänners teckningsskola.

Under Vinterkriget, i februari 1940, togs Wikberg som krigsfånge av ryssarna. han kunde återvända i april samma år och skrev om sina upplevelser i boken Jag var krigsfånge. Wikberg berättar i sin bok om hur han misshandlades så svårt av ryssarna under förhören att han förlorade alla sina tänder. Ryssarna försökte också värva honom som spion.

Wikbergs föräldrar var hovrättsrådet Einar Gustaf Wikberg och Eva Lydia Sofia, född Walldén.

Alltså, här är en del av många fler av Nisses alster i Dagmars och Frittes gästbok från tiden 1 mars 1940 (74 år sedan!) till 26 november 1945.

OBS! Alla bilder är © Merit Wager och får inte kopieras och användas utan tillstånd.

Yahya Hassan, 18-årig statslös palestinier med danskt pass och poet: ”Jag skriver för att det finns reella problem som jag tycker att det ska göras något åt och som jag vill ska uppmärksammas.”

”Statslös palestinier med danskt pass”, står det i presentationen av Yahya Hassan på baksidan av den bok som bär hans namn. Yahya Hassan är 18 år gammal och har skrivit – vilket väl inte kunnat undgå någon – en bok med dikter om sin uppväxt och sitt liv som just statslös palestinier med, så småningom, danskt pass, i en förort till Aarhus som kallas för – förmodligen för att det är – ghetto.

På hans svenska förlag Norstedts hemsida kan man bland annat läsa:

Yahya Hassan, född 1995, debuterar med en självbetitlad diktsamling om en uppväxt präglad av våld, svek och kriminalitet. Det är en modig och explosiv bok som slagit kritikerna och läsarna med häpnad. Den har kallats en absolut nödvändig beskrivning av ett Danmark av idag – och är därmed på många sätt en beskrivning av dagens Sverige.

Integrationsminister Erik Ullenhag i Sverige, som har tagit sig för att då och då nedstiga i ”utsatta områden” och till och med  jobba från något av dem, har aldrig en enda gång såvitt jag vet (rätta mig gärna om jag har fel, skriv via Info) berättat om att han skulle ha träffat någon ”Yahya”. Han träffar trevliga ungdomar som vet att bete sig, kanske för att de vill få lite skattemedel till olika projekt som de tycker att de som utomeuropeiska invandrare i Sverige, har rätt att få. Integrationsministern tror kanske rentav att det inte alls finns sådana scenarios i Sverige som de som Yahya Hassan berättar om från grannlandet Danmark. Det är väl därför som en tämligen verklighetsfrämmande bild av de hundratals ”utanförskapsområdena” i Sverige och deras asylinvandrade invånare ligger till grund för att det ena löjligare eller mer orealistiska ”integrationsprojektet” än det andra, värks fram på integrationsministerns kansli i arbetsmarknadsdepartementet.

Svenska mediemänniskors handfallenhet och osäkerhet inför Yahya Hassan verkar stor. Särskilt inför hur de nu ska recensera boken och berätta om killen för att hålla sig inom den allra smalaste mittendelen av den redan smala åsiktskorridor som skapats i den så kallade fria demokratin Sverige.

Sveriges Radio, Lundströms Bokradio, hade i programmet den 8 mars en intervju med nämnde 18-årige ghetto-poet (inslaget börjar ca 18:50 in i programmet). Den var delvis pinsam.

Intervjuaren säger bland annat att: Yahya Hassan tycker att han sprider fakta och att han inte ansvarar för hur publiken använder honom. Men jag tolkar ändå som att dikten är politisk, att han vill skapa en diskussion kring bidragsfusk, hyckleri och de patriarkala strukturerna.

Så övermaga! Och så ”typiskt svenskt”! Så obehagligt (men vanligt) att inte respektera vad intervjuobjektet säger om vad han vill och menar, utan försöka pådyvla honom vad jag = intervjuaren, den finkulturella svenska mediemänniskan, ändå anser att han måste ha menat. För det måste ju passa in i den finkulturella svenska mediemänniskans världs- och samhällsbild; inte kan man bara acceptera vad den som faktiskt formulerat något själv säger att han har menat! Särskilt som det inte alls passar in i den offentliga – och därmed förstås också mediala – svenska synen på en ansenlig del asylinvandrade människor som lever i svenska ghetton.

Yahya Hassan: Jag talar om det jag har sett och det jag kommer ifrån. Jag talar inte om allt möjligt annat. Jag tar ansvar för mina dikter, men jag tar inte ansvar för läsarnas tolkning av dikterna. Det är som en ost: du går in och köper en ost men det är inte ostens problem om de används i sås eller på en pizza eller någon annan rätt.

Då säger intervjuaren: Fast det är ju inte vilken ost som helst du kastar ut.

Dock tvingas SR-intervjuaren medge att: Min tolkning går den 18-årige stjärnpoeten inte med på: ”Jag befattar mig inte med politik”, säger han.

Yahya Hassan: Det jag talar om och försöker beskriva, det jag är inte någon hets, inte för att svartmåla en minoritet eller för att tala illa om en religion. Jag gör det för att det finns reella problem som jag tycker att det ska göras något åt och som jag vill ska uppmärksammas.

Det torde finnas tusentals, kanske rentav tiotusentals, ”Yahya Hassan” också i Sverige, i de hundratals (!) ”utsatta områdena” (i Danmark kallade ”ghetton”) runt om i svenska städer. Det ska bli intressant att se om detta faktum tas upp till seriös diskussion i åsiktskorridoren, oddsen torde vara låga… Det finns tusentals, tiotusentals berättelser om bidragsfusk, hyckleri och patriarkala strukturer i ”det nya/andra Sverige”, det som svenska journalister antingen inte har någon faktisk kunskap om eller som de inte vill låtsas om. I Sverige puttrar den här tryckkokaren för fullt och att den kommer att förvandlas till en rejäl krutdurk är det många som förstår, inser och fasar för, både svenskar och invandrare som lever i verkligheten. Men ullenhagarna och mediemänniskorna vägrar se – eller ser helt enkelt inte för att de inte orkar/förmår ta in verkligheten – vad som komma skall. I stället tolkar de det förändrade samhället på sitt eget inskränkta sätt, i sitt eget inmålade hörn och besvärjer katastrofen genom att rapportera aningslöst och att hitta på dyra pilotprojekt. Projekt där man emellanåt kan visa upp att 13 personer av 78.900 har fått ”sysselsättning, eller liknande. OBS! Påhittade siffror; detta sagt bara för att ingen som harvar omkring i åsiktskorridoren och inte förstår sarkasm och ironi kryddad med cynism ska börja leta efter just de här siffrorna och säga att ”så är det inte alls”. För så är det ju, även om just de här siffrorna är gripna ur luften och enbart ska tjäna som en illustration av hur det ser ut i ”integrationsträsket”.

Slutkommentar: I sammanhanget – och för att rätt ska vara rätt – bör nämnas att Erik Eje Almqvist, frilansjournalist bosatt i Köpenhamn, har skrivit en bra text – Yahya Hassans danska skalle – i Svenska Dagbladet den 9 mars. Det känns som att han, frilansjournalisten, har förstått att läsarna inte vill ha hans egna tolkningar av vad den unge poeten ”menat” eller ”velat säga” eller pk-vinklingar av några slag, utan en berättelse med fakta och information. Just en sådan som den han har skrivit!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En migga: ”På senare tid har jag börjat undra över om ifall till synes äkta syriska pass ändå kan vara köpta.”

Ytterligare en migga om Migrationsverkets hantering av syriska asylsökande – och i vissa fall påstådda syriska asylsökande – med flera:

Jag tycker att det görs bra utredningar på min enhet. Syriernas id-handlingar kontrolleras noga och om de inte har id-handlingar görs det alltid språkanalys. Även deras bakgrund kontrolleras så noga som det är möjligt för att utesluta att de begått krigsbrott eller skulle kunna utgöra säkerhetsrisk och är det så lämnas ärendet till Internationella åklagarkammaren eller till SÄK.

På senare tid har jag börjat undra över om ifall till synes äkta syriska pass ändå kan vara köpta. Kriget har varat länge nu och vi har ingen aning om hur passmyndigheten fungerar eller inte fungerar i Syrien. Det kommer en hel del ”falska” syrier  från grannländerna och det kommer också syrier som även är medborgare i andra länder, som alltså har dubbelt medborgarskap och dem kommer vi inte åt om de själva inte berättar att de har dubbelt medborgarskap.

Ändå tycker jag att vi gör bra utredningar när det gäller syrier, åtminstone jämfört med hur det går till när en person säger sig komma från Eritrea. Där görs det knappt någon utredning alls utan PUT och flyktingförklaring beviljas närmast omgående och rutinmässigt och utan att några som helst id-handlingar uppvisats. Ibland till och med fast personen inte ens klarat av språkanalysen…

Det som miggan skriver i inlägget En migga: ”Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!” är sant. Men hur kan vi komma åt detta? Det gäller inte enbart syrier, vi har flera ”eritreaner” som inte vet någonting om Eritrea och som tappat sina handlingar och vilkas enda merit är att de talar språket. De får också PUT trots att vi, efter att ha talat med dem, vet att de bott hela sitt liv i något annat land där de sannolikt är medborgare. Men hur ska vi kunna gissa vilket land det är? Det kan vi inte, utan vi måste pröva deras asylskäl mot Eritrea vilket alltid leder till PUT.

Om vi inte beviljar PUT måste vi skriva avslag och förena det med en utvisning. Till vilket land kan vi utvisa en person som vi vet inte kommer från Syrien eller Eritrea, samtidigt som vi inte har en aning om varifrån personen kommer? Språkanalyser är inte till någon nytta i dessa fall. Naturligtvis kan en person som vuxit upp med syriska föräldrar exempelvis i Armenien ändå tala arabiska med sina föräldrars dialekt.

Kommentar: Tycker Sveriges statsminister att den här ordningen är okej? Tycker svenska folket att den är det?

© Copyright denna blogg. Var vänlig och kopiera inte texter utan länka till dem!

En migga: ”Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!”

En migga om Migrationsverkets hantering av syriska asylsökande – och i vissa fall påstådda syriska asylsökande – med flera:

Eftersom vi är väldigt pressade att visa resultat så görs det inga närmare kontroller av syrier – eller några andra för den delen. Det skiljer sig också åt från prövningsenhet till prövningsenhet.

Vi kräver givetvis id handlingar och de flesta kan visa sådana. Många har pass, men inte alla. En del visar bara sina identitetskort. Dessa kort är dock av ganska dålig kvalitet – fotot är t.ex. ofta ganska suddigt och det kan vara svårt att se om det rör sig om samma person. Korten utfärdas dessutom på livstid så de kan vara ganska gamla. Vi skickar dem på äkthetsgranskning men det kan vara svårt att avgöra äktheten på en handling som inte innehåller så många säkringar…

Det vi märker är att många ”syrier” har dubbla medborgarskap! Många är även armenier. Sedan har också många levt i andra länder än Syrien de senaste åren. Vi har till exempel haft en hel del fall där personerna varit bosatta i Grekland under många år. Den ekonomiska situationen där gör att de utnyttjar möjligheten att få uppehållstillstånd – och försörjning – i Sverige med hjälp av sitt syriska pass eller id-kort. Eftersom den grekiska asylprocessen inte fungerar tillfredsställande så skickar vi ju inte heller människor dit för att få sin sak prövad där.

Ja, så är det: Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!

Det förekommer även att människor söker asyl här, som arbetat i andra arabiska länder som Dubai och Saudiarabien men även i Ryssland. Vi har som sagt begränsade möjligheter att kontrollera identitet och asylberättelser, men det gäller ju inte bara syrier. Gissningsvis är mörkertalet stort.

En annan sak som kan tyckas märklig är att det är väldigt många kurder och statslösa som söker asyl här och uppger sig komma från Syrien! Det är ju två minoritetsgrupper som dessutom generellt anses ekonomiskt svagare än majoritetsbefolkningen. Vi får dock in en hel del tips från landsmän som berättar om fusket och då försöker vi återkalla uppehållstillstånden.

Om vi nu bortser från att det som vanligt finns gott om människor som ”lurar” sig till ett uppehållstillstånd så kan jag oroas över att ledningen lockas till att driva dessa ärenden i snabbspår. Dessa ärenden ges till de minst erfarna handläggarna och man vill gärna tumma på utredningstiden. Det är givetvis inte bra. Inte bara för att många beviljas uppehållstillstånd som inte skulle ha haft det, utan också för att man riskerar att missa såväl krigsförbrytare som genuina flyktingar med individuella asylskäl m.m.

Summan av kardemumman är att jag befarar att det är fler syrier än vi vill veta som inte har något behov av skydd i Sverige alls, trots kriget! Detta helt enkelt för att de inte är syrier, för att de har dubbla medborgarskap eller inte ens bor i Syrien.

Kommentar: Det är ju bara en beslutsfattare på Migrationsverket som berättar om den verklighet som möter miggorna; knappast något som politiker behöver bry sig om eller journalister behöver rapportera om. Men alla röstberättigade människor som inte förstår att det kan gå till så här och inte tycker att det är rätt att utlänningslagen åsidosätts och att det struntas i att upprätthålla den reglerade invandringen, kan ju försöka ställa några frågor kring detta till sina partiers företrädare. Det är ju val i år och väljarna har väl rätt att kräva en förklaring till det denna migga – och andra miggor – beskriver.

© Copyright denna blogg. Var vänlig och kopiera inte texter utan länka till dem!