Om Public Services ”scoop” och en folkrättsexpert som går på magkänsla

Jag förstår inte ”scoopet” i Sveriges Radio! Är jag den enda som inte gör det? Alltså detta: Sverige försökte styra Gripenbeslut i Schweiz, där det faktum att en ambassadör varit ambitiös och gjort allt han kunnat för att promota sitt lands affärer, rapporteras om som om han hade förrått sitt land! Bland annat upprörs sig Public Service-reportrar över att:

Handlingarna visar att ambassadören under våren kartlägger vilken inställning ledamöterna i Stora kammarens säkerhetspolitiska utskott har till Gripenaffären. Det är de som i augusti ska hålla en avgörande omröstning om köpet. På ambassadörens lista utpekas de osäkra och de kritiska.

Men vad är det för konstigt i att ett land, genom sin ambassadör, agerar för att sälja sina produkter – i detta fall svindyra Jas Gripen-plan som inte precis är lättsålda och har kostat de svenska skattebetalarna miljarder? I varje normalt land vill man gynna det egna landet och dess export, i Sverige försöker Public Service få det till något fult. Vet reportrarna inte att en ambassadör är ett lands utsända representant? Om – i detta fall – Sverige vill sälja sina flygplan till Schweiz så är det ambassadörens/Sveriges både skyldighet och rättighet att göra sitt yttersta för att försöka påverka Schweiz att köpa planen. Allt annat är ju att svika det egna landet och svika sitt uppdrag som sitt eget lands representant i ett annat land.

Och vad är det här för märkligt uttalande av en folkrättsexpert (Said Mahmoudi):

Gränsen är inte definierad men en magkänsla helt enkelt säger att det är ganska på gränsen till att vara inblandning.

Det kan nog bara vara i Sverige som en folkrättsexpert på allvar talar om sin ”magkänsla” i ett sådant här fall!

Sverige blir alltmer av ett land att förundras över. Jag förstår som sagt inte alls upprördheten över att Sveriges ambassadör har gjort sitt jobb som representant för sitt land! Jag har svårt att tänka mig den här sortens  ”scoop”, magkänslor och upprördhet om till exempel en finländsk ambassadör hade promotat Nokias kommunikationssystem i ett land där ett sådant skulle upphandlas!?

© denna blogg.

En migga om ”Rättsligt ställningstagande angående skyddsbedömningen vid väpnad konflikt och gränsdragningen mot bestämmelsen om andra svåra motsättningar. RCI 12/2014. ”

En migga om Rättsligt ställningstagande angående skyddsbedömningen vid väpnad konflikt och gränsdragningen mot bestämmelsen om andra svåra motsättningar. 140424201:

Migrationsverkets senaste RCI som har skrivits med anledning av en dom i EU-domstolen är helt obegriplig, i alla fall för mig. Vad vill rättschefen säga? Vad är ”väpnad konflikt”? Vad är ”svåra motsättningar”? Vilka stater är ”failed states”? Och framför allt: hur är det tänkt att vi ska tillämpa denna RCI?

Dessutom, med tanke på att vi ska skriva begripligt så borde ju rättschefen också göra det… Läs i synnerhet sista stycket under rubriken som handlar om ”svåra motsättningar” – egentligen är allt under den rubriken obegripligt! Är ”svåra motsättningar” samma sak som ”andra svåra motsättningar”? Finns det någon lista på ”failed states” eller hur ska vi veta vilka stater som är ”failed states”? Varför är en ”liten” väpnad konflikt ibland en ”väpnad konflikt” men ibland inte?

Det kan ju hända att det är bara jag som är dum och att alla andra förstår vad rättschefen menar. Vi har inte diskuterat denna RCI ännu, men kanske är RCI:n kristallklar för alla andra?

‘Diakite-målet” har fått helt oanade konsekvenser för oss. Jag vet inte vad vi förväntas att göra om det åberopas ”inre väpnad konflikt” eller ”andra svåra motsättningar”… Här är en sammanfattning av EU-domstolens dom den 30 januari 2014 i mål C-285/12 (Diakité mot Commissaire général aux refugiés et aux apatrides):

EU-domstolen uttalar att ”intern väpnad konflikt” i artikel 15 c skyddsgrundsdirektivet är en situation då de reguljära styrkorna i en stat konfronterar en eller flera väpnade grupper, eller då två eller flera väpnade grupper drabbar samman. Det krävs inte en viss grad av organisation av de väpnade styrkorna och inte heller en viss intensitet eller varaktighet av konflikten.

Frågan gällde tolkning av begreppet ”intern väpnad konflikt” i artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet (2004/83/EG)[1].

I internationell humanitär rätt definieras väpnad konflikt som en konflikt på en stats territorium mellan dess stridskrafter och upproriska väpnade styrkor eller andra organiserade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av dess territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer[2].

Definitionerna i internationell humanitär rätt syftar inte till att identifiera situationer där skydd är nödvändigt, vilket däremot är syftet med skyddsgrundsdirektivet. Unionens lagstiftare har önskat tillhandahålla skydd till personer vid internationella och interna väpnade konflikter under förutsättning att de präglas av urskillningslöst våld. Alla kriterier i den internationella definitionen behöver inte vara uppfyllda. I skyddsgrundsdirektivet finns ingen definition av begreppet intern väpnad konflikt, och betydelsen ska enligt EU-domstolens fasta praxis, bestämmas i överensstämmelse med begreppets normala betydelse i vanligt språkbruk. Intern väpnad konflikt är då en situation då de reguljära styrkorna i en stat konfronterar en eller flera väpnade grupper, eller då två eller flera väpnade grupper drabbar samman. Det krävs inte en viss grad av organisation av de väpnade styrkorna och inte heller en viss intensitet eller varaktighet av konflikten. Det räcker att striderna genererar ett urskillningslöst våld som medför att en person löper en verklig risk att lida allvarliga och individuella skador mot liv och lem.

EU-domstolen har tidigare i dom den 17 februari 2009 i mål C-465/07 (Elgafaji) uttalat att när våldet är så urskillningslöst och så allvarligt att det finns grundad anledning att förmoda att en civilperson genom sin blotta närvaro där skulle löpa en verklig risk att utsättas för det, anses det föreligga ett personligt hot mot sökandens liv enligt 15 c i skyddsgrundsdirektivet, även om det inte föreligger något specifikt hot mot sökanden. Ju högre grad av det urskillningslösa våldets intensitet, desto lägre krav ställs det på de individuella hoten mot sökanden.
________________________
[1]Artikeln har samma lydelse enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet 2011/95/EU.
[2]Artikel 1 i tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter (Protokoll II) av den 8 juni 1977.

Kommentar: Det kan inte vara lätt att vara migga…

© denna blogg.