Det hjälper inte att skriva rapporter, ingenting förändras av det!

Den Nya Välfärden har gett ut en liten (63 sidor) men innehållsrik och rejält skrämmande rapport: Utanförskapets karta, skriven av Tino Sanandaji.  Den har långt ifrån fått den uppmärksamhet den inte bara förtjänar utan rentav kräver.

Den, som inte längre litar på att mainstream media lyfter fram viktiga fakta om den stora förändringen av Sverige, bör skaffa sig kunskap och vetskap på andra håll. Viktiga kunskaper och insikter får man om man läser Utanförskapets karta. Klicka på titeln i förra meningen och ladda ner rapporten gratis i pdf-fomat. Läs och begrunda och tänk själva i stället för att låta journalister, som ofta har egna agendor och tydliga, egna politiska sympatier, och därför inte för fram allsidig information och alla fakta, sätta världsbilden.

Ur förordet – skrivet av Mauricio Rojas – till rapporten:

År 2002 kunde 136 bostadsområden (som i senare rapporter reviderades ner till 128) klassas som ”utanförskapsområden”, i jämförelse med bara tre stycken år 1990.
——————————
Det handlar om tiotusentals människor för vilka den vitala sociala rörligheten har upphört att fungera och om bostadsområden vars liv nästan helt präglas av socioekonomiska villkor som på ett markant sätt skiljer sig från samhället i övrigt.
——————————
En etniskkulturell dimension vidgade på ett radikalt sätt den växande klyfta som skilde utanförskapsområdena från landet i övrigt. Det borde ha fungerat som en mäktig alarmsignal, sm manade till handling innan det blev för sent. Men ingenting gjordes. Utvecklingen mot en klyvning av landet bara fortsatte, såsom det visades i de nya Utanförskapets kartor som togs fram 2005, 2006 och 2008. Kartan 2008 visade att det år 2006 fanns 156 utanförskapsområden!
——————————
Utanförskapsområdena fortsatte att växa mellan 2006 och 2012, då det fanns 186 utanförskapsområden spridda runt om i Sverige. Samma år bodde 566.000 personer i dessa områden, en ökning med 16 procent i jämförelse med siffran för 2006!

Kriterierna för att ett område ska definieras som ”utanförskapsområde”:

•  att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetar
•  att den andel av skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda)

Ur rapporten:

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488.000 personer år 2006 och omkring 566.000 personer år 2012.
——————————
En signifikant andel av de boende i utanförskapsområden är andra generationens invandrare, alltså inrikesfödda barn till utrikesfödda föräldrar. Endast 26 procent av de boende i utanförskapsområdena år 2006, samt 25 procent av de boende 2012, hade svensk bakgrund, definierat som ”inrikesfödd med två inrikesfödda föräldrar”.
—————————–

Talande tabell ur rapporten:

 

Klockor, klockor, klockor

Mina tre armbandsur

Jag behövde lämna in tre av mina klockor till urmakaren. Två behövde nya batterier, en behövde dessutom putsning och en behövde ett nytt originalarmband. Som vanligt, när det gäller klockor, gick jag till Yngve Karlsson, ägare av Stjärnurmakarnas butik i Söderhallarna vid Medborgarplatsen. Mycket snabbt, bara två dagar efter att jag lämnat in klockorna, fick jag ett sms om att allt var klart. Originalarmbandet till Rado-klockan var dyrt, batteribytena i Raymond Weil-klockan och den enklare Swatch-klockan kostade inte så mycket, men totalsumman blev ganska hög.

”Du får 10 % rabatt”, sa Yngve Karlsson glatt. Det tyckte jag var trevligt, och så började vi prata om allt möjligt kring klockor. Eftersom det var en lugn dag hade han tid att visa mig runt bland sina armbandsur och berätta lite om märkena, trenderna och modet nu och tidigare.

Klockor, liksom för övrigt också glasögon, är inte bara nyttoföremål numera. Armbandsur är viktiga delar av en helhet och ingår som viktiga accessoarer för att skapa den image man vill förmedla av sig själv. Den viktigaste förändringen på armbandsursfronten tycks vara att riktigt stora, ganska ”kitschiga” ur efterfrågas av både män och kvinnor. Rött guld, gnistrande stenar, färger och annat ”bling” är stort. Här är en liten kavalkad av de klockor jag fick se och höra berättas om:

Mondaines klockor, som jag blev förtjust i, är gjorda som kopior av de schweiziska stationsklockorna.
Gant har också satsat på klockor.
Daniel Wellington är ett svenskt märke som snabbt blivit känt och populärt.
Michael Kors gör stora, i mitt tycke alldeles för pråliga klockor
Certina är ett mycket gammalt, traditionellt pålitligt märke. Även Certina har fått ge efter för trenden och gör numera – förutom sina klassiska, ”rena” armbandsur – också större modeller.

Mondaine

Mondaine stationsklocka

Gant

Daniel Wellington

Michael Kors

Michael Kors

Certina

Certina

Certina

Certina

Yngve Karlsson

…och snart är det val igen # 3: ”Ledaren i Finlands största svenskspråkiga tidning låter läsaren tänka själv. Tänk om också svenskarna fick göra det!”

Tidigare texter under rubriken …och snart är det val igen finns under Kategorier i vänsterspalten.

Det kom ett mejl från Lasse Odrup, rikssvensk boende i Finland:

Det här (se nedan) är en analys av valresultatet där man till skillnad mot i Sverige slipper hysteriska benämningar framför partierna som främlingsfientliga, fascistiska, rasistiska, bruna och nazistiska. Ledaren i Finlands största svenskspråkiga tidning låter läsaren tänka själv. Tänk om också svenskarna fick göra det!

Den här korta ledaren lärde mig mer om situationen i Europa efter EU-valet än alla rikssvenska tidningar tillsammans som hellre skriver om värdegrunder, människors lika värde och hur fascismen marscherar fram i Europa.

Och här är den ledare som Lasse Odrup hänvisar till. Läs och begrunda och lär, svenska journalister (och andra)!

Texten är uppdelad i tre delar. Den finns tyvärr inte på nätet, men Lasse Odrup (och jag) vill gärna delge en större publik hur man kan uttrycka sig på ett civiliserat och sansat sätt och Lasse har därför fotograferat av texten. Hoppas att Hufvudstadsbladet inte misstycker utan ser det positiva i att många fler får ta del av deras eminenta ledartext!

 

Utrikesdepartementet backar…

…men Helena Andersson får fortfarande inte folkbokföra sig i Sverige.

Läs först:
Ambassadanställd och papperslös i Sverige – 12 mars 2014
Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige – Svenska Dagbladet 13 mars 2014
Nu skriver också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena som inte får folkbokföra sig i Sverige – 16 mars 2014
Det tog Skatteverket fem månader att svara… – 5 april 2014
Om ”blågul armbågsbjudning” – 9 april 2014
Ska jag om tre år behöva skriva en artikel med rubriken: ”Svenskfödd tvångsdeporterad på grund av anställning”? – 16 april 2014

I texten Ska jag om tre år behöva skriva en artikel med rubriken: ”Svenskfödd tvångsdeporterad på grund av anställning”? berättar jag bland annat följande:

Den senaste turen i den här farsartade historien är att det nu kommit en ordentlig kalldusch från det svenska utrikesdepartementet, UD. I en cirkulärnot daterad den 8 april 2014, anser de sig plötsligt ha rätten att definiera vem som är lokalanställd och inte och hur länge dessa – i deras ögon – icke-lokalanställda får vara anställda vid ambassader! De kräver nu både ”work permit” och ”residence permit” och fan och hans faster. I mejlutskicket ser man att noten gått till alla ambassader i Stockholm: Kongo, Mongoliet och Finland dras alla över samma kam.

Locally employed staff should be either Swedish citizens or permanent residents, i.e. registered with the population registry. The local recruitment of non-Swedish citizens is only accepted if the employee holds a residence permit and work permit issued by the Migration Board valid for the whole duration of the employment.

Det här påhittet torde, förutom mot Wienkonventionen, i allra högsta grad strida mot alla nordiska avtal och konventioner om fri rörlighet!

Efter en skrivelse från Finlands ambassad beträffande det horribla i ovanstående, backar nu Sveriges utrikesdepartement och skriver bland annat så här i ett brev daterat den 26 maj 2014:

På detta Hej&Hå-sätt sköter utrikesdepartementet ett viktigt diplomatiskt ärende med stora konsekvenser för de berörda! Först struntar man i överenskommelser som finns mellan de nordiska länderna och vad som stadgas i Wien-konventionen och fråntar anställda vid nordiska  ambassader (i varje fall den finländska ambassaden!) rätten att ens få ett i Sverige giltigt ID-kort. Sedan, när dessa felaktigheter påpekas så ber man inte på något sätt om ursäkt eller förklarar sina märkliga turer, utan meddelar att utrikesdepartementet ”är berett att tillmötesgå ambassadens önskemål”! Det är ju så man inte vet om man ska skratta eller gråta. ”Tillmötesgå ambassadens önskemål” och ”berett att utfärda ID-kort” !!!???? Det är väl utrikesdepartementet som har gjort fel, då ska väl inte departementet låtsas som om det gör Finlands ambassad en tjänst genom att utfärda ID-kort till ambassadens anställda?

Och fortfarande får Helena Andersson inte folkbokföra sig i Sverige, efter snart fem år i landet, med fast anställning, bostadsrätt, svensk sambo och önskan om att permanent bo kvar i landet.

© Denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till denna text.

 

 

I den nya miggboken träder en migga fram

Nu finns miggornas berättelser samlade i två ”miggböcker”. Och: en migga har skrivit förordet.

Den andra boken – Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Miggor berättar 2012–mars 2014 – kom ut i går. Det finns alltså hundratals och åter hundratals berättelser, som sträcker sig över en period av sex år och tre månader. Miggorna har berättat om vad de ser, hör och upplever på sina positioner som handläggare och beslutsfattare på en av Sveriges viktigaste myndigheter – om inte rentav den viktigaste myndigheten, Migrationsverket.

Till alla som vill skapa sig en allsidigare bild av asylinvandringen (och till viss del också andra sorters invandring) till Sverige, än den som ges i politiska tal och radio, tv och tidningar:

Läs vad miggorna berättar. Deras berättelser är viktiga!

Några korta utdrag ur boken kan läsas här.
Boken kan beställas som e-bok eller i pappersformat här.

Om påståendet: ”Här i Schweiz har det precis varit folkomröstning och de har röstat så rasistiskt.”

Det kom ett mejl idag, den 26 maj, från en utlandssvensk i ett europeiskt land:

Jag ser att en operasångerska söker godhetspoäng  i Aftonbladet (läs artikeln från februari i år här):

Citat: ”Här i Schweiz har det precis varit folkomröstning och de har röstat så rasistiskt. Folk på gatan här vet knappt om att det har varit val, det är en stor nationell tystnad och det gör mig så förbannad, säger hon.”

Det är alltså rasistiskt att endast vilja ta emot så många man anser sig kunna ta hand om ? När Schweiz ingick den nuvarande invandringsuppgörelsen med EU så räknade man med en invandring på 8.000 per år. Vid 8,1 miljoner invånare. Det blev en nettoinvandring på 80.000 per år! Schweiz har en invandrarandel på 23 procent.

Vad är här rasistiskt? Är inte då Sverige ännu rasistiskare med en nettoinvandring på ”endast” 50.000 och en invandrarandel på ”bara” 15 procent ? Vid lite större folkmängd och betydligt större yta. Hur kan operasångerskan tala om att ”Folk på gatan vet inte om att det varit val”, när 56 procent deltog i omröstningen?

Kommentar: Ingen. Var och en får – måste! – tänka själv.

© Denna blogg. Vid eventuella, korta citat, länka alltid till detta inlägg.

Sverige bör ha ett ”riksspråk” som behärskas och förstås av alla och betyder samma sak för alla

I Sverige tycks det inte finnas några krav på någon samhällsnivå överhuvudtaget – och definitivt inte på individnivå – på att man som medborgare i landet ska behärska sitt modersmål. ”Ärans och hjältarnas språk”, talade man om för länge sedan, ändå blev svenska inte ens officiellt språk i landet förrän den 1 juli 2009. Det säger en del om hur liten vikt man i Sverige lagt vid sitt eget språk, det kitt som håller ett folk samman och som gör att man förstår varandra, landets lagar och annat som är viktigt för att ett samhälle ska fungera.

Dagligen förekommer mängder av märkliga uttalanden i medierna, inte minst i Public Service, som faktiskt har som en av sina uppgifter i enlighet med sändningstillstånden 201-2019 6 §, att:

SVT (samma sak gäller för SR, min anm) har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.

Att vårda språket måste också vara en självklar uppgift inom statlig förvaltning, myndigheter och verk. Om man inte har ett gemensamt ”riksspråk” som är ägnat att förstås lika av alla, då har man ingen struktur i ett samhälle!

När borgmästaren i Linköpings kommun skickar ut en skandalöst dåligt och bitvis rent felaktigt författad inbjudan adresserad till ”Nya svenska medborgare”, blir man direkt illa berörd. Invandrare ska lära sig svenska, men får ett brev (som ingen kan ha korrekturläst…) på detta språk som visar att svenskar själva – i detta fall självaste borgmästaren i Linköping – inte behärskar språket.

Vem har satt den ytterst märkliga rubriken ”Välkommen till Nationaldagen firande”? Fanns det ingen som kunde tala om för borgmästaren att hon skulle ha skrivit:

Välkommen till nationaldagsfirande!

Eller:

Välkommen att fira nationaldagen med oss!

Med gement ”n” i ”nationaldagsfirande” och orden hopskrivna, inte särskrivna. Och med ”nationaldag”, i meningen ”På Sveriges nationaldag…, skrivet med gement ”n”, inte versalt.

Sedan ska man bestämma sig för om man ska tilltala en person (”Du” eller ”du”) eller flera (”ni”). Här har borgmästaren först vänt sig till ”du” i texten och sedan, i slutet av brevet till ”ni”.

Och ordet ”borgmästare” under vederbörandes namn ska skrivas med gement ”b” = ”borgmästare”. Det är en titel, inget namn.

Den första meningen borde ha lytt: ”På Sveriges nationaldag vill vi i Linköpings kommun gärna träffa dig (eller, om man föredrar pluralisformen: ”er”) som blivit svensk medborgare under året.” För det är ju människorna inom Linköpings kommun som vill träffa de nya medborgarna, det är inte kommunen som vill göra det.

Ett land måste ha ett gemensamt språk, ett ”riksspråk” om man så vill. Annars faller det sönder när en grupp talar på ett visst sätt och skriver som de tycker, en annan och en tredje och en fjärde och en femte grupp (eller människor i olika landsändar) uttrycker sig helt annorlunda. På alla gemensamma samhällsområden måste man ha ett språk som är lika för alla, där ord och uttryck betyder en sak, inte kan misstolkas eller missförstås. Punkt. Slut.

Så här skriver Tomas Gür, som var den som gjorde mig uppmärksam på det felfyllda och slarvigt formulerade brevet, i Corren den 22 maj, under rubriken När borgmästaren inte kan skriva. Jag instämmer i hans slutord:

Språktest för medborgarskap har diskuterats. Det är en bra idé. Språktester för offentliga tjänstemän bör också övervägas.

 

Om Zulmay Afzalis nya bok Hederlighetens pris

Den 17 maj presenterade Mummelförlaget och Zulmay Afzali, hans andra bok, Hederlighetens pris, som handlar om hur hans flykt från Afghanistan till Sverige gick till.

Läs mer om boksläppet på Mummelförlagets sida och köp boken (och hans tidigare bok En flykting korsar ditt spår) här.

Här skriver tidningen Folkbladet den 17 maj om boken i en intervjuartikel med rubriken Flykt beskrivs i ny bok.

 

Anställd vid en magistrat i Finland: ”Nå då så. Då är det nog de svenska myndigheterna som råddar!”

Läs först Råd till Lasse Odrup: Byt medborgarskap, bli finländare! och de texter som länkas till i den texten!

En anställd, vi kan kalla vederbörande Guru, vid en av magistraterna i Finland, kommenterar ”fallet Lasse Odrup”:

För det första syns medborgarskapet alltid i de utdrag som vi ger. Det kommer automatiskt. Det är mycket vanligt att folk som ansöker om pass hämtar dylika utdrag, just för att bevisa att de är bosatta i Finland. Men man kan ju fråga sig varför det inte syns i Skatteverkets uppgifter då att en person är svensk medborgare – för dubbelmedborgarskap är ju möjligt, precis som påpekats i tidigare text. Kanske personen i fråga borde ha ansökt om ett svenskt pass först, exempelvis vid den svenska ambassaden i Åbo (eller någon annanstans, om det finns någon som är närmare Pälkäne) och sedan gått med det passet och skaffat sitt ID-kort. Då hade de ju haft svart på vitt. Byråkrati är toppen!

Det här med medborgarskap beror långt på vad människan själv meddelar (läs: bevisar). En finsk medborgare som har fått något annat medborgarskap måste själv uppvisa intyg över det (pass, beslut eller registerutdrag). En person som är svensk medborgare och samtidigt medborgare i något annat, icke-nordiskt, land har knappast någon nytta av att använda sig av det andra landets medborgarskap då han eller hon registrerar sig i Finland i och med att det då krävs EU-registrering hos polisen eller uppehållstillstånd. Nordiska medborgare däremot får flytta fritt. Så jag utgår liksom från att herrn i det nämnda fallet har flyttat permanent till Finland i egenskap av svensk medborgare och att det är det medborgarskapet som är registrerat för honom. Och nu försöker han få nytt svenskt pass, eller ID-kort.

Nå då så. Då är det nog de svenska myndigheterna som råddar!

Kommentar: Ordet ”råddar” är finlandssvenska och betyder ungefär ”rör till det”.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

Råd till Lasse Odrup: Byt medborgarskap, bli finländare!

Ett tillägg till texterna Be my guest # 101 Lars Odrup och Handläggare vid svensk passexpedion till svenskfödd svensk medborgare som utvandrat till Finland: ”I och med att du inte har ett intyg från Finland som styrker att du är svensk medborgare så tar vi ditt fotografi och bifogar de handlingar du just skrivit under och sedan låter vi ditt fall ligga i vänteläge tills du kan få fram intyget från Finland att du är svensk medborgare och alltså har rätt till ett svenskt nationellt ID-kort. Ha en bra dag.”

Uppföljning av Lasse Odrup:

En tröst i all bedrövelse är att jag nu har fått ett intyg från magistraten i Tammerfors som säger att jag är svensk medborgare och det är skickat pronto till passexpeditionen i Karlstad .

Jag var lite orolig för hur jag skulle tvingas identifiera mig på svenska ambassaden i Helsingfors när jag skall kvittera ut mitt nya nationella ID-kort, men en kvinna på ambassaden förklarade på trygg finlandssvenska att hon kommer att jämföra mitt foto med mig och kan jag sedan visa upp till exempel ett körkort eller har ett pålitligt vittne så är saken biff.

Den här affären har redan kostat oss över 1.000 euro (cirka 9.500 kronor) i resor och jämfört med det är en resa till Helsingfors småpotatis. Vi kan till exempel passa på att besöka Stockmanns : )

Råd till Lasse Odrup: Byt medborgarskap, bli finländare!

© denna blogg.

Handläggare vid svensk passexpedition till svenskfödd svensk medborgare som utvandrat till Finland: ”I och med att du inte har ett intyg från Finland som styrker att du är svensk medborgare så tar vi ditt fotografi och bifogar de handlingar du just skrivit under och sedan låter vi ditt fall ligga i vänteläge tills du kan få fram intyget från Finland att du är svensk medborgare och alltså har rätt till ett svenskt nationellt ID-kort. Ha en bra dag.”

Läs först: Ambassadanställd och papperslös i Sverige (12 mars 2014).

Och läs sedan denna hisnande, otrolig, helt galet sanslösa historia, berättad av Lasse Odrup, före detta svensk medborgare (?!), numera statslös:

Förra veckan gjorde jag ett nytt försök att förnya mitt svenska nationella ID-kort på passexpeditionen i Karlstad, något som förra gången gången misslyckades eftersom jag hade ett intyg med mig från Finland som inte visade att jag är svensk medborgare utan bara (!) att jag är permanent bosatt i Finland. Med mig hade jag nu min syster som var beredd att intyga att jag är hennes bror, född i Nicolai församling i Örebro samt ett intyg om att jag är permanent bosatt i Pälkäne, Finland.

Systern godtogs, men tyvärr visade sig den finska magistratens nya intyg också vara utan värde på mitt medborgarlands passexpedition eftersom det inte framgick av det att jag är svensk medborgare. Den svenska försäkringskassans intyg om att jag är svensk medborgare ansågs inte tillräckligt.

Handläggaren: Vad vet jag, du kan ju ha sökt finskt medborgarskap!
Jag:  Jo, men det är ju faktiskt tillåtet med dubbla medborgarskap.
Handläggaren: Visst, det vet jag.

Handläggaren letar under några minuter i reglementet men hittar inte någon paragraf som säger att Finland (!!!) måste intyga mitt svenska medborgarskap och det är hon också ärlig nog att erkänna. Men:

Handläggaren: Vi hade för ett tag sedan ett fall motsvarande ditt och då följde det med en finsk blankett som sade att vederbörande var svensk medborgare och då måste vi nog kräva motsvarande av dig. Dessutom måste du fylla i de här blanketterna om din eventuella anknytning till Sverige, uppgifter om din mor och far, deras personnummer, var och när de gifte sig, under vilka perioder du vistats i Sverige och av vilken anledning samt naturligtvis dina vistelseorter.
Jag (lätt uppretad): Jag måste alltså ansöka om det svenska medborgarskap som jag redan har?
Handläggaren: Nja, men det finns bestämmelser, särskilt som du i våra register står som utflyttad med röd text. I och med att du inte har ett intyg från Finland som styrker att du är svensk medborgare så tar vi ditt fotografi och bifogar de handlingar du just skrivit under och sedan låter vi ditt fall ligga i vänteläge tills du kan få fram intyget från Finland att du är svensk medborgare och alltså har rätt till ett svenskt nationellt ID-kort. Ha en bra dag.

Bilagan om mina vistelser i Sverige blev rätt diger och förhoppningsvis är det någon byråkrat som läser att jag till exempel bodde i Örebro 1951-1962, var elev vid Infanteriets stridsskola Borensberg 1982-83 syftande till att bli kompanichef, besökte Halmstad sommaren 1964 och genomgick Militärhögskolan vid Valhallavägen Stockholm 1986-87 syftande till till att bli bataljonschef.

Jag glömde redovisa att jag med mina föräldrar besökte Seebruck i Bajern 1975 men jag litar på att svenska myndigheter accepterar det som godtagbar utlandsvistelse.

Lasse Odrup
Statslös
Före detta rikssvensk bataljonskommendör vid den synnerligen rikssvenska skyttebataljonen nr 201.

P.S. 1 Riktigheten i ovanstående berättelse intygas av Monica Nilsson, syster, och Eva Odrup, hustru.
P.S. 2  Och det som retade mig mest var att jag måste ange när mina föräldrar gifte sig och vilket namn min mor hade innan hon tydligen blev en ärbar kvinna m m.

Kommentar: Dumheten har slagit rot som ogräs i landet Lagom, och går nog inte längre att utrota. Eftersom svenska medborgare som bor i de nordiska och baltiska länderna inte längre kan ansöka om nytt pass vid den svenska ambassaden i Helsingfors, måste de åka till Sverige för att ordna det. När Lasse Odrup i februari i år försökte skaffa sig ett pass reste han och hans hustru till Karlstad i Sverige, hans gamla hemort. Men på just ovannämnda passexpedition i just Karlstad blev det även då tvärstopp.

Läs hela den absurda texten här!

© denna blogg. Vid ev citat, var god länka till detta inlägg.

Om tiggeri i Sverige är ”att försörja sig”, då är det ett arbete och då ska det vara skattepliktigt

EU-medborgare som utnyttjar rätten till fri rörlighet ska kunna försörja sig själva i de EU-länder de rör sig till/i. Många anser inte att tiggeri, som bland annat rumänska romer i mer eller mindre organiserad form ägnar sig åt, är ”att försörja sig”. Andra åter anser att tiggeri är en form av ”försörjning” och anser också att det är just för att tiggeri är en ”försörjning” som tiggande EU-medborgare har rätt att vistas här.

Om tiggeri i Sverige är ”att försörja sig”, då är det ett arbete och då ska det vara skattepliktigt. Då ska alltså de som försörjer sig på detta sätt betala skatt och sociala avgifter. Icke-aggressivt tiggeri är ju inte olagligt, så de problem med F-skattsedel som uppstår för en prostituerad som vill få en sådan finns inte. Det är i och för sig inte olagligt att sälja sex, men eftersom det är olagligt att köpa sex kan prostituerade inte få F-skattsedel (den som är intresserad av vad som sägs på området kan googla för att hitta information och olika uppgifter). I Sverige är det ju så ordnat att alla som arbetar ska betala skatt och sociala avgifter.

Enligt uppgift har utländska tiggare från EU-länder, främst Rumänien, nu börjat bosätta sig under Stockholms broar. Jag har inte sett det själv, det måste sägas, jag har fått det berättat för mig. Men det kan inte vara svårt för polisen att kontrollera och bekräfta – eller i förekommande fall – dementera uppgiften.

Om folk nu börjat bosätta sig där, hur ser det då ut under broarna och i kåkstäderna? Hur är det med råttor? Hur är det när det eldas och kanske uppstår farliga situationer, vem är skyldig, vem bär ansvar? Var uträttar människorna sina behov? Vem betalar för städning och sanering? Vem ersätter förstörelse? Och när blev det tillåtet i Sverige att slå upp sina bopålar på allmän mark? I vilken stadsplan ingår det? Man får ju inte ens parkera hursomhelst på allmän mark!!!

Snatterier begångna av tiggare och handgemäng som uppstår när de grips verkar inte alltid få påföljder. Är det inte brottsligt om utländska tiggare snattar och slåss när det är brottsligt om svenskar gör det? Är lagen inte densamma för alla? I två butiker i två varandra närliggande kvarter på Söder har just detta hänt (snatteri, spottande, skrikande, handgemäng) för en vecka sedan. Såvitt känt i skrivande stund har ingen anmält brotten. Varför?

Hur är det med störande av allmän ordning? På Mälartorget i Gamla stan var det ett herrans oväsen och aggressivt skrikande och viftande med armarna bland ett gäng på sex, sju romska tiggare för några dagar sedan när jag råkade vara på plats. Beteendet och oväsendet skrämde människor som rörde sig över torget och situationen kändes obehaglig. Och ett antal romska tiggare samlades förra veckan i en liten idyllisk park på Söder och förde högljudda (då menar jag att de skrek) samtal och viftade ilsket och aggressivt omkring sig. Jag riktade mobilkameran mot dem för att ta en bild av dem och de bänkar de ockuperat med sina kassar och bylten. Några förskrämda gamlingar, som brukar sitta och njuta av vädret på bänkarna och som var på väg att göra det även denna dag, vågade sig inte dit utan fick gå förbi och jag hörde hur de pratade om att de nu måste ge upp också sin park åt ”utlänningarna” (deras ord). Mig blev tiggarna hotfulla mot när de såg att jag tänkte fotograferade röran vid bänkarna. Det råder ju inte fotoförbud på allmän plats i Sverige, men en man började gå emot mig och skrek och viftade samtidigt med armarna. Situationen kändes hotfull, jag blev rädd och skyndade mig därifrån.

Det är svårt att begripa att man i Sverige inte kan hantera detta. Dessa människor är inte Sveriges och svenska skattebetalares problem! Det som svenskarna – via sina framröstade representanter i EU – kan och ska göra är att ställa krav på länder som bland annat Rumänien att ta ansvar för sina egna medborgare. Om Rumänien inte gör det, då uppfyller landet inte villkoren för medlemskap i EU och då ska det uteslutas ur den gemenskapen. Sverige har ansvar för sina medborgare, andra länder har ansvar för sina medborgare. EU-medborgare ska lämna Sverige om de inte försörjer sig själva och följer de lagar och regler som gäller i landet.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till detta inlägg.

Affe, fortfarande saknar vi dig!

Idag är det åtta år sedan Affe Olsson dog. Under kategorirubriken Vickys Livs kan man läsa historien om den lilla matvaru- och allt-i-allo-butiken som han drev tillsammans med sin bror Janne och sin hustru Ingrid och dotter Ingela.

Den första posten om Vickys livs var Vickys Livs – bröderna Olsson och skrevs den 16 maj 2005.

Här är några av alla otaliga läsvärda texter om Affe:

Vickys Livs – Anneli till Affe – 10 maj 2006
Vickys Livs: Annelis minnen av Affe – 12 maj 2006
Vickys Livs – Marvin till minne av Affe – 12 maj 2006
Vickys Livs – mer om Affe från Anneli (och Pierre) på AGE – 13 maj 2006
Vickys Livs – En Bajenflodhäst till Affe – 14 maj 2006
Vickys Livs – Anneli fortsätter minnas Affe – 17 maj 2006
Vickys Livs – Affes begravning den 29 maj 2006
Vickys Livs – om att göra en Affe – 5 juni 2006

Jag gjorde också en dokumentärfilm om det här lilla udda och unika stället och de två originalen till bröder: Affe och Janne. Den är en halvtimme lång och uppladdad på YouTube i tre tiominuters avsnitt:

Titta på filmen, läs berättelsen om Vickys Livs och bröderna Olsson. Ni blir både glada och gripna, det är en fantastisk historia, faktiskt!

 © denna blogg.

 

Apropå ”Mejlen som avslöjar Dan Eliasson”

I artikeln Mejlen som avslöjar Dan Eliasson – idag generaldirektör för Försäkringskassan, tidigare vid Migrationsverket – publicerad i Expressen den 7 maj 2014 sägs bland annat:

Försäkringskassans chef Dan Eliasson kom till riksdagen för att svara på frågor om jäviga chefer, höga konsulträkningar och jakten på Expressens källor.

Läs mer i nedan bloggtext om generaldirektören om vilken socialförsäkringsminister Ulf Kristersson betonar att regeringen fortfarande har fullt förtroende för Dan Eliasson:

Hade vi inte haft det skulle vi ha påpekat det på ett mycket tydligt sätt.

Bloggtext: Var och en får själv bedöma regeringens förmåga att hitta lämpliga personer att leda landets största och viktigaste statliga verk – 6 april 2014. I den texten finns också en del länkar till andra texter i ”ämnet”.

© denna blogg.

Studietripp ut i en av Sveriges verkligheter med en av regeringens stabschefer

Ett intressant och välbehövligt nedslag i verkligheten. Att läsa utredningar och rapporter är en sak, att vara ute och se och höra och uppleva saker själv är en annan. Mest givande – även om hela besöket var intressant – var samtalen med Zulmay Afzali, att lyssna på hans kloka ord och åsikter och förslag på migrations- och integrationsområdet! Och också att se honom behärska sin klass i modersmålet!

(Martin Kits, stabschef hos socialminister Göran Hägglund)

Tisdagen den 6 maj gavs äntligen tillfälle för en sedan länge planerad studietripp till Nyströmska skolan där det hålls introduktionskurser och bedrivs sfi-undervisning för asylsökande av många olika nationaliteter samt undervisning i modersmål för unga afghaner. Studiebesöket gjordes tillsammans med socialminister Göran Hägglunds stabschef, Martin Kits, som trots mycket bråda dagar inför kommande EU-val, partiledardebatt med mera, avsatt dagen för det här besöket i verkligheten, en av många verkligheter i Sverige.

Vi var på plats klockan 08.30 för att delta i en lektion i modersmålet (dari), som hölls av Zulmay Afzali för unga afghaner som – samtliga utom en – sade sig vara 17 eller 17,5 år gamla. Den enda som inte angav den åldern var en ung man som sade sig vara 19 år. Vi presenterades för klassen, som just den här dagen bestod av tio elever varav två, om jag förstod saken rätt, hade fått avslag på sina ansökningar om asyl. Varje elev presenterade också sig själv.

Zulmay Afzali höll sin lektion med stor auktoritet utan att för en enda sekund bli auktoritär. Han höll en diktamen, och att se dessa unga män (barn var de inte) målmedvetet och under total tystnad, skriva vad deras lärare läste upp för dem, var för mig nästan som att befinna mig i en lektionssal i Finland. Zulmay Afzali, läraren var engagerad, läste tydligt, upprepade meningarna så att alla hann med och gick oavbrutet runt i salen och tittade på vad eleverna skrev och hjälpte till där det behövdes. Det märktes att hans elever gillade honom, att de inte på något sätt var rädda för honom utan vågade fråga när de inte förstod, och att de hyste stor respekt för sin lärare. Det var en väldigt fin upplevelse att vara med om den lektionen!

Sista hälften av lektionstiden ägnades åt frågor från eleverna till Martin Kits och till mig. De kom att handla mest om varför en ung man inte fått sin asylansökan beviljad trots (!!!) att han ansökt tre gånger. Alltså varför Migrationsverket avslagit ansökan tre gånger och han nu måste anlita advokat och med hjälp av en sådan och en god man försöka övertyga Migrationsverket om att det måste bevilja permanent uppehållstillstånd, PUT, trots att samma verk två gånger och migrationsdomstolen en gång slagit fast att det inte föreligger asylskäl. Slående var, att det verkade som om unga män som söker asyl som ”ensamkommande barn”, på fullt allvar tror att det i princip räcker med att säga att man kommer från Afghanistan, är 17 år och att fadern (och/eller andra släktingar också) är död, för att man ska beviljas PUT i Sverige! De förstår inte att ett avslag på ansökan hos Migrationsverket och i migrationsdomstol faktiskt betyder just ett avslag och att man inte har befunnits ha skäl att få stanna i Sverige. Den gode mannen och den advokat eller jurist som anlitas i ett det här eller ett liknande fall späder på missförståndet och ger de unga männen ett falskt hopp genom att ta sig an deras ”fall” och skriva nya inlagor, om och om igen. Men de tjänar ju pengar på det, så…

Vi fick också titta in i två klasser där det 1) bedrevs sfi-undervisning för asylsökande som redan kunde en hel del och 2) där analfabeter och ytterst lågutbildade lärde sig mycket basala ord och meningar med hjälp av bilder. Slående var lärarnas engagemang och tålamod, det var beundransvärt.

Lunch åts i skolans matsal och där anslöt sig, förutom huvudläraren i sfi, Katrin Fogelby (som skrivit boken Mitt fönster mot världen – en sfi-lärare berättar) och skolan vice rektor Magnus Ekenblom. Samtalet handlade om skolan och dess elever och de utmaningar det innebär att aldrig riktigt veta hur många asylinvandrade eller asylsökande elever man ska/måste ta emot och inte veta hur man ska bereda plats åt alla och ha lärare till alla. Antalet fluktuerar starkt och att pussla ihop en god och meningsfull undervisning åt alla är ingen lätt sak.

Dagen avslutades med ett samtal mellan Martin Kits och Zulmay Afzali, där den senare gav sin syn på de svenska migrations- och integrationssystemen. Det var ord och inga visor. Samtalet var inte offentligt, därför återges det inte här. Man kan dock säga att många i Sverige skulle kunna få sig en och annan tankeställare genom att vara öppna och ta in nya tankar och synpunkter, särskilt från någon som sett flera sidor av både det ena och det andra (asylproceduren och integrationsförsöken).

© denna blogg. Får inte återges i sin helhet Vid korta citat, var god ange källan!

Vad är ”en human asylpolitik”?

Ur ett pressmeddelande från FARR, Flyktinggruppernas Riksråd, som idag lanserar Asylkampanjen. Den som flyr har inget val. Det har du:

För att uppmärksamma att de som påverkas mest av asylpolitiken – de asylsökande – oftast inte själva har rösträtt att påverka vilken politik som ska föras. Detta ställer extra höga krav på de som har rösträtt att rösta för en human och solidarisk asylpolitik och på politiker att göra aktiva åtgärder för en stärkt asylrätt.

Och vidare:

Genom Asylkampanjen kommer FARR att uppmärksamma att utomeuropeiska flyktingar inte själva har rösträtt att påverka politiken och att detta innebär ett ännu större ansvar för väljare och politiker att se till att flyktingars rättigheter tillgodoses och att ta aktiva steg mot en mer human asylpolitik. Förutom kravet att skapa lagliga vägar in till EU, kommer kampanjen att driva fler krav inför riksdagsvalet för att stärka asylrätten i Sverige.

Några undringar:
•  Vad menas med ”…som oftast inte själva har rösträtt”? Finns det alltså asylsökande som HAR rösträtt i Sverige eller något annat EU-land?
•  Vill FARR att rösträtt åt alla som vill söka asyl ska införas så att de ska kunna rösta för ”en human och solidarisk asylpolitik” i Sverige och övriga EU, i enlighet med FARRs definition på en sådan (vilken den nu kan vara)?
•  Är den asylpolitik som gör att ca 25 % av alla som söker asyl i 28 EU-länder gör det i Sverige (med knappt 10 miljoner invånare) ”human och solidarisk” eller är den inte det?
• Vad är ”en human asylpolitik”, som FARR talar om? Det ges ingen definition, det upprepas bara floskelaktigt och fluffigt att ”vi ska ha en human och solidarisk asylpolitik”. Human mot vem och solidarisk med vilka, i så fall?

Köp och läs förresten gärna Zulmay Afzalis berättelse om hur hans flykt från Afghanistan till Sverige gick till och om de enorma nätverk som transporterar människor utan asylskäl till ”ett bättre liv” i Europa.

Allt är inte svart eller vitt, det finns alla nyanser däremellan också.

© denna blogg. Vid citat, var vänlig ange källan.

Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar 2012 – mars 2014

Nu är miggbok nr 2 publicerad!

Den första boken – Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar 2008 – 2011, kom i början av år 2012.

Den andra – Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar 2011 – mars 2014 – har publicerats idag, den 2 maj 2o14.

Läs mer om boken här och beställ den här.

En migga om nya instruktioner från rättschefen avseende ”ensamkommande barn”

En migga:

På grund av domen i MiÖD (Migrationsöverdomstolen) avseende ensamkommande har vi också fått nya instruktioner från rättschefen- inget RCI (rättsligt ställningstagande) dock. Nu ska det räcka med tandröntgen, särskilt – eller egentligen bara – om den visar att den sökande är minderårig. Om tandröntgen däremot visar att den sökande är vuxen och om biträdet vill gå vidare med pediatrisk undersökning – om det finns ett biträde som inte skulle vilja det i den uppkomna situationen – så måste vi göra det.

Vi som jobbar på golvnivå skickar inte påstått minderåriga asylsökande till tandröntgen om vi inte har starka skäl att anta att personen är vuxen. Snarare är det så att vi hellre ”friar än fäller”. Vilket många gånger, när anonyma tips kommit till oss med kopia av den asylsökandes pass, eller när polisen funnit den sökandes pass i samband med brott, lett till att vi skämts för att vi inte förstått att den sökande var 5-10 år äldre än vad vi trodde…

Det som saknas i rättschefens instruktioner är hur vi ska gå till väga när tandröntgen visar att den sökande är vuxen. För närvarande finns det bara två sjukhus som gör pediatriska undersökningar, ett i Stockholm och ett i norra Sverige. Sjukhusen tar i dagsläget inte emot sökande utanför sina upptagningsområden.

Vi har en rättsenhet som inte lever i verkligheten.

Kommentar: Ingen.

© Denna blogg. Vid citat, var god ange källan.