Blinkarp lilla stjärna där. Del 3.

Läs först: Besök i Skåne på två sinsemellan mycket olika boenden, Blinkarp lilla stjärna där. Del 1. och Blinkarp lilla stjärna där. Del 2.

Blinkarp lilla stjärna där. Del 3.

I en bloggpost på Attendobloggen, med rubriken ABT Röstånga ska vara välkomnande och tryggt, skriver Attendos vice vd Margareta Nyström den 10 december 2013 med anledning av en text i Aftonbladet:

I Aftonbladets blogg (Länken på Attendobloggen fungerar inte. Min anm.) om flykten från krigets Syrien beskrivs den 8 december situationen på ABT Röstånga – Blinkarpsgården – som är ett asylboende några mil utanför Landskrona. Vi känner inte igen oss i den beskrivning som presenteras där. I texten görs gällande att boendet drivs utan medkänsla och engagemang.

Kommentar efter vårt besök på Blinkarps asylboende: Med två anställda som ska utföra alla sysslor inklusive städning, mathantering, reparationer och småfix etc, finns det inte tid för särskilt mycket ”medkänsla och engagemang”. Det är inte eller de boendes uppfattning, att det bjuds på sådan lyx. De har tydligt och klart fått veta att Attendo endast står för just det som också sägs i bloggen:

Uppdraget handlar om att, mot ersättning, tillhandahålla sängplats och mat.

Kommentar efter vårt besök på Blinkarps asylboende: De boende säger att de anställda som jobbar två åt gången har så mycket att göra – för mycket på ett så stort boende – att de inte hinner tala med de asylsökande, än mindre hjälpa dem med något. Inte ens ett trasigt dörrlås har de hunnit åtgärda trots flera påstötningar. Det känns otryggt för dem som bor i rummet med trasigt lås, särskilt som det förekommit stölder bland de asylsökande (vissa asylsökande har stulit saker ur rummen hos andra asylsökande).

En fråga som skulle vara intressant att få svar på är: har Attendos vice vd Margareta Nyström själv besökt boendet Blinkarp i Röstånga? Om ja: har hon haft samtal med de boende där?

För oss berättade de boende om tristessen. Boendet är beläget ute på landet och nu, sommartid, i en fantastisk och grönskande natur. Men långt borta från byn,utan kommunala och andra förbindelser med omvärlden blir tillvaron för alla dessa män (det är främst ensamma män som bor där, en del familjer finns också men de stannar ofta inte så länge) oerhört enahanda. Det finns inget datorrum, som på många andra boenden. Inget litet bibliotek eller överhuvudtaget några böcker eller tidningar och tidskrifter att läsa. Men, som det så fint heter hos Attendo:

Boendet erbjuder även gym, biljard/pingis-rum, aktiviteter som syftar till att öka trivseln samt trådlöst nätverk.

Så här ser det ut. Hade Margareta Nyström sett det med egna ögon (och även resten av boendemiljön, såväl de klaustrofobiskt små celler där fyra för varandra främmande män bor tillsammans, hade hon nog inte ens nämnt att det fanns biljard/pingisrum… Något gym såg vi inte till och ingen av de boende nämnde heller något om att det skulle finnas. det kanske det gör, men om det ser ut som biljard/pingisrummet så är det inte heller ens värt att nämna.

Och så här ser ”lekplatsen” ut för de barn i familjer som tidvis också finns på boendet. Vad då? Ser ni inte lekplatsen på bilden? Titta noga! Den hänger ju där, från en trädgren. Gungan. Den röda.

I nästa del, del 4, kommer männen mer till tals. De berättar lite om sig själva och om hur de ser på boendet och sin situation och Sverige. Och vad de anser om Sveriges beslut att bevilja alla syrier permanenta uppehållstillstånd, om hur de ser på framtiden.

I den sista delen, del 5, berättas lite om vad samhället anser om att så oerhört många asylsökande placeras i en liten by, om vad Polisen har att säga och hur det ser ut vad gäller Räddningstjänstens utryckningar till boendet Blinkarp. Dessutom några ord om det korta besök på HVB-hemmet mitt i Svalöv, som var det var det sista vi hann med innan vi reste tillbaka till Stockholm.

OBS! Alla fotografier tagna och publicerade med tillstånd av de män vi träffade. Alla namn som nämns är autentiska och alla har gett tillstånd till att de anges. ”We are in Sweden now, we are not afraid”, sa de. Skön inställning, men den kommer de att få revidera så småningom…

© denna blogg. Vi ev kort utdrag ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.

 

 

 

 

 

 

Blinkarp lilla stjärna där. Del 2.

Läs först Besök i Skåne på två sinsemellan mycket olika boenden och Blinkarp lilla stjärna där. Del 1.

Vi hade pratat i en timme med den grupp syrier (på bilden tre av ett tiotal) som hade samlats när vi kom till Blinkarp. Klockan 13 serverades lunch och några av dem, som av olika anledningar inte fastade släntrade iväg till den ytterst påvert och oinspirerat möblerade matsalen. Det var ett ganska litet avlångt rum med bord och bänkar och längst fram stod de två Attendo-anställda och slevade upp mat (det verkade vara ris blandat med kycklingbitar) från stora plåtfat. Maten levereras med bil från någon cateringfirma i Malmö (sex miljövänliga mil…) varje dag och den mat som låg på syriernas tallrikar såg inte på något sätt lockande ut. De fick inte ens ta mat själva, utan den lades alltså upp av Attendos personal. Detta jämförde några av männen med hur det var på ett annat, icke-Attendoboende, där det var ljust och trevligt i matsalen och det dukades upp buffé så att alla fick ta så lite eller så mycket mat de ville ha.

Så här står det i Migrationsverkets kravspecifikation för vad som ska serveras och finnas på ett anläggningsboende för asylsökande under rubriken ”Boendeform 2: Anläggning som inte möjliggör självhushåll och där kosten ingår”:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här bör påpekas att även om de vi träffade inte tyckte att maten var någon direkt kulinarisk upplevelse, så klagade de inte på annat än att den var så trist. De var tacksamma över det mottagande de fått i Sverige och tyckte, framgick det, att Sverige faktiskt är för generöst. Mer om det i nästa del i den här lilla rapportserien. Männen hade  dock gärna sett att maten hade tillagats på plats och tyckte också att när över 100 personer ska äta så är det för lite med två anställda som lägger upp mat och det kan man ju inte annat än hålla med om. Och det är inte de anställdas fel, det är Attendos, som inte organiserar det hela på ett bättre sätt och som inte har personal så att det räcker. Nog kan man tycka att den vinst som Attendo gör av våra skattepengar för att driva boendena, skulle räcka till att göra måltiderna lite trivsammare och mer välsmakande och det kunde finnas tillräckligt med personal.

Medan männen åt gick vi en promenad i omgivningarna och kunde konstatera att det inte fanns någonting alls att göra i omgivningarna. Vi ville prata med några grannar och höra hur mycket kontakt de har med boendet och vad de tycker. men vi såg inte till några människor alls. Vi gick till ett av husen, som låg vackert i en lummig trädgård. Gunnar stegade upp för den lilla trappan och knackade på och vi väntade ett bra tag, men ingen var hemma. Samma sak med de övriga få husen, inte en människa syntes till.

Hur Attendo uppfyller Migrationsverkets krav på aktiviteter och kontakt med samhället, inskrivet i verkets kravspecifikation, är svårt att veta. Mer om bland annat detta i Blinkarp lilla stjärna där. Del 3.

 

 

 

 

OBS! Alla fotografier tagna och publicerade med tillstånd av de män vi träffade. Alla namn som nämns är autentiska och alla har gett tillstånd till att de anges. ”We are in Sweden now, we are not afraid”, sa de. Skön inställning, men den kommer de att få revidera så småningom…

© denna blogg. Vi ev kort utdrag ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.

 

Blinkarp lilla stjärna där. Del 1.

Läs först inlägget Besök i Skåne på två sinsemellan mycket olika boenden.

Blinkarp lilla stjärna där. Del 1.

Vi, Edward Nordén, jordbrukare och fritidspolitiker i Centerpartiet i Svalövs kommun; Gunnar Axén, riksdagsledamot och ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott,  och jag, åkte till asylboendet Blinkarp i Röstånga, drivet av Attendo AB, för att med egna ögon se hur det ser ut och med en förhoppning om att få kontakt med en del av dem som bor där. När vi hade parkerat bilen såg vi att en klunga om fem, sex mån stod vid en stor sten utanför ingången till innergården, runt vilken fyra hus var grupperade i en fyrkant. Det var mycket lätt att få kontakt med dem, alla ville prata, alla tycktes glada över att få ett välkommet avbrottet i vardagen. De var inte så många, först en handfull, sedan anslöt sig några till. Anledningen till att inte särskilt många, bara kanske ett tiotal, var ute och uppe, var att de andra höll sig inne och vilade eftersom det är Ramadan.

Medan vi stod och berättade vilka vi var och varför vi var där och bekantade oss med varandra, kom en person fram som presenterade sig som en av Attendos anställda och undrade om vi hade problem (?) och om vi behövde hans hjälp på något sätt. Vi hälsade på honom och förklarade att vi inte hade några problem och inte behövde hjälp och efter att vi talat om vilka vi var och att vi ville prata med männen som bodde där, avlägsnade han sig. ”Vi serverar lunch klockan tolv; mellan klockan tolv och klockan ett”, sa han och vi lovade respektera tiden.

Efter en stund visade männen, samtliga syrier (syriska kurder och en kristen), oss huset med det vackra namnet Östan, som de bor i. Genom en smal, linoleummattekorridor med ett antal dörrar med kodlås på var sida om korridoren, kom vi in i vad som skulle föreställa ett vardagsrum eller samlingsrum. Några slitna och fula soffor, ett bord, en bänk med en ganska stor tv. Och ett skåp på vilket det stod några paket med bland annat dadlar, som männen bjöd oss på. Inget annat. Kalt, otrivsamt, fuktigt och dålig luft. Det var en mycket, mycket varm dag, vilket nog var en del av förklaringen till den mycket tryckande atmosfären inomhus, men att rummet var synnerligen otrivsamt hade inget med vädret att göra.

Ytterligare några boende som hört att vi var där och anslutit sig, var ivriga att få prata. Mest att säga hade till en början Sati, som pratade så mycket och hade så många frågor, att mannen som tolkade hade svårt att hänga med. Avbrottet i tristessen var verkligen mycket välkommet, samtliga var öppna och alla sa, nästan med en mun, att de var oerhört tacksamma mot Sverige som tagit emot dem, att det kändes mycket bra att vara i trygghet, fjärran från den osäkra och instabila situation som råder i delar av Syrien (”Dock inte i hela landet”, påpekade en man som jag pratade enskilt med en stund).

Jag bad att få se rummen de bor i. Issam, som redan hade fått PUT men inte kommit vidare från transitboendet, visade mig två av dem. Ett var kanske – svårt att veta exakt, vi mätte inte – 14-16 kvm. ”This is the bigger room”, sa han lite generat, ”there are two rooms like this, the rest are smaller”, och öppnade sedan dörren till ett annat rum, se bilden Det var troligen inte mer än högst 12 kvm och utrymmet mellan de två tvåvåningssängarna var inte ens en meter. Här lever alltså fyra för varandra främmande, män i månader… Edward Nordén trodde inte att man, enligt svenska djurhållningsregler, ens skulle få hålla fyra grisar i ett sådant utrymme: ”Fyra grisar på 2-3 kvadratmeters yta var att röra sig på. Inte lagligt. 10-12 kvm kan vara lagligt.” Det var, ärligt talat, inte en vacker syn. Jag kan tycka att det är okej under rådande katastrofala situation där det kommer så många asylsökande varje dag, varje vecka i en aldrig sinande utan bara ökande ström, att man tillfälligt kan bo så här. Är det kris så är det och då blir det inte möjligt att erbjuda något stjärnboende. Men här fanns män som varit på Blinkarp i ett halvår, någon eller några hade – enligt männen vi pratade med, varit där uppemot ett år.

Så här står det i Migrationsverkets kravspecifikation för att lokaler ska bli godkända som asylboenden, vilket torde innebära att rum där fyra personer ska bo måste vara minst 20 kvm stora:

 

Efter en stund flyttade vi ut på gården när den stillastående, varma luften inomhus blev för svår. På gården fanns en bänk av plankor som var – om jag minns rätt, – åttkantig och var byggd runt en plantering. Där var bra att sitta, det fläktade lite och alla fick plats, även om många valde att bli stående. Vi undrade hur många som fanns på boendet, någon sa ”150”. Vi vet inte om det stämmer, men det ska vi ta reda på genom samtal med Attendo. Boendet sägs på Attendos hemsida ha platser för 135 personer. Eftersom det är Ramadan och många – inte alla – fastar och därför låg och sov under dagen, var det lugnt och fridfullt och inte så många som rörde sig utomhus.

När artigheter och vackra ord om Sveriges mottagande av syrier hade uttalats, kom också en hel del andra saker upp. Några frågade varför andra, som kanske kommit senare än de själva, snabbare hade fått permanenta uppehållstillstånd (PUT). En man undrade hur länge han skulle vänta på att skickas till Tyskland, dit han hade kommit först med visum. Han var helt införstådd med, och förstod, reglerna om att hans ansökan ska prövas i det första Schengenlandet en asylsökande kommer till och tyckte att hans fem månader i Sverige var en alldeles för lång tid när han ändå inte skulle stanna här. ”Why I am still here? Why Sweden is not sending me to Germany? It costs money to keep me here, why Sweden keep me here and not send me to Germany?”, undrade en här välutbildade mannen (jag tror han var elektroingenjör). Vi kunde inte svara…

Fortsättning följer i Blinkarp lilla stjärna där. Del 2.

Här är två artiklar om Blinkarps asylboende:
170 asylsökande placeras i Blinkarp – 5 juni 2012 Skånskan
Möte på asylboende efter bussproblem i Röstånga – 28 maj 2013

 OBS! Alla fotografier tagna och publicerade med tillstånd av de män vi träffade. Alla namn som nämns är autentiska och alla har gett tillstånd till att de anges. ”We are in Sweden now, we are not afraid”, sa de. Skön inställning, men den kommer de att få revidera så småningom…

© denna blogg. Vi ev kort utdrag ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.