• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2014
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Marika Formgren: ”Ett narrspel är vad det är”.

Det har inte varit ofta – knappt någon gång – som jag funnit det viktigt att länka till en annan blogg. Men idag finns alla anledning att göra det, när den mycket välskrivande ledarskribenten (före detta, får man tyvärr säga), Marika Formgren på sin blogg skriver en sansad och sanningsenlig ”betraktelse” under rubriken Detta får du inte läsa på ledarsidan.

I sin ganska långa och innehållsrika text skriver hon bland annat:

Danmarks Röst logoI juli deltog jag i radioprogrammet Danmarks röst, och berättade bland annat om varför jag lämnar journalistiken och utbildar mig till ingenjör. Det var en serie händelser som fick mig att börja ifrågasätta saker jag tidigare tagit för givna, vill du höra hela historien kan du lyssna på programmet, men slutresultatet är följande:

1) Jag anser att dagens svenska invandringspolitik är ohållbar, den raserar de ekonomiska förutsättningarna för vår välfärdsmodell och den leder till stora sociala problem.

2) Det finns inte någon ledarsida i någon etablerad tidning där jag (eller någon annan) får skriva detta. Man får skriva om integrationsproblem, men man får inte ifrågasätta invandringsvolymerna.

3) Jag kan alltså inte fortsätta som ledarskribent, eftersom jag inte vill delta i ett narrspel som syftar till att hålla allmänheten ovetande om viktiga samhällsfrågor och få människor att bekymra sig om andra saker än den stora och dramatiska samhällsförändring som pågår.

Slutklämmen är följande, och kunde lika väl ha varit skriven av mig. Nu är det Marika Formgren som har uttryckt detta och jag kan bara säga att jag helt och fullt håller med henne:

Det handlar också om att prioritera dem som redan finns i landet, infödda svenskar såväl som invandrare. Sverige saknar sannerligen inte samhällsproblem. Vi har en skola i fritt fall, en alltför stor arbetslöshet, en galopperande bostadskris, stora sociala problem i form av utanförskapsområden och gängkriminalitet, en växande klyfta mellan stad och land och en ännu värre klyfta mellan ”eliten” (i form av politiker och journalister) och folket. Detta bör politiker och journalister inse och försöka göra något åt. I stället säger statsministern åt folket att ”öppna sina hjärtan” och acceptera att inga resurser ska gå till nämnda problem eftersom allt ska gå till nya asylsökande, och journalisterna hyllar honom för detta. Ett narrspel är vad det är.

Just det:”Ett narrspel är vad det är”.

En reflektion: Nog är det synd att en människa med Marika Formgrens förmåga att beskriva och åskådliggöra komplicerade skeenden, tvingas sluta arbeta som journalist och ledarskribent och i stället utbilda sig till elektroingenjör! Det finns så många uselt skrivande, fega och politiskt korrekta samt okunniga personer i den svenska medievärlden att den sannerligen inte hade råd att tappa en journalist med hennes kapacitet.

© denna blogg.

I nästa år, i nävermån, när tuppen går i tossor!

ModeraternaJag beundrar er alla, ni moderater som arbetar hårt inför valet (och det gäller förstås alla andra partiers valarbetare också), ni som vill väl och som tror på det ni för fram på era valaffischer och i andra sammanhang. Jag menar det, det finns ingen som helst ironi i det jag säger. Det är alltid roligt att se hur ni klistrar affischer, håller torgmöten, knackar dörr, sätter upp valstugor etc, etc, etc. Utan ert engagemang och utan era ideella insatser skulle vi inte längre ha ens en gnutta demokrati längre. Ni är alla – oavsett parti – värda beundran och beröm.

Men en sak undrar jag starkt över: varför säger ni moderater inte ifrån till er partiledare, tillika er och hela Sveriges statsminister, och till er och hela Sveriges utrikesminister, när de uppblåst megalomant, i en krissituation i landet (asylinvandringen som skenat bortom all kontroll) uttalar:

Sverige är en humanitär stormakt.

Hur kan ni med hedern i behåll ställa er bakom ett så osant och felaktigt påstående? Att många är rädda för partiledningen vet vi, det har sipprat ut en hel del berättelser om det och för några år sedan utkom boken Knapptryckarkompaniet av tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, som bland annat skrev:

Knapptryckarkompaniet omslagMen den förväntan och stolthet jag kände inför uppdraget hösten 2002, när jag blev invald i riksdagen som moderaternas första namn, ersattes steg för steg av frustration, irritation och ibland ren ilska.

För en riksdagsledamot är nämligen frihetsgraderna få, egna analyser och slutsatser uteslutna och initiativ utanför de fastställda ramarna föga uppskattade. Inte heller frågor till partiets ledning – ens de som ställdes blott för att stilla nyfikenhet – välkomnades.

Från tid till annan kände jag därför viss skam för det sätt på vilket jag och mina kolleger genomförde vårt uppdrag. Vi använde inte tillräckligt med tid och resurser för att rätt sätta oss in i de frågor vi skulle besluta om. Vi nöjde oss med att passivt godta ledarens uppfattning och förväntades heller inte göra något annat.

Se också halvtimmesprogrammet En bok, en författare:

Jag beklagar djupt att ”demokrati” i Sverige har fått en helt annan betydelse än den, som man vanligtvis förknippar med ordet och med det som står på riksdagens webbplats första sida:

All offentlig makt utgår från folket

Som jag ser det (andra kan se det annorlunda) är det så här:

Den offentliga makten i Sverige utgår inte från folket och inte heller från riksdagen, den utgår från några få personer i regeringen.

Riksdagen är inte den högsta beslutande församlingen i vårt land, annat än på papperet. Högsta beslutande församling är en liten grupp i regeringen.

Svenska folket är inte fritt att välja vilka de vill utan måste hålla sig till de kandidater som respektive parti valt att sätta upp på sina listor.

Svenska folket i gemen verkar inte uppleva att de ”företräds” av 349 personer (som dessutom är minst 200 för många) i riksdagen.

”Som man bäddar får man ligga” lyder ett gammalt ordstäv. Svenskarna har tillåtit att en sorts demokratur införts och måste nu antingen ligga i den bäddade sängen eller stiga upp, klä på sig och slå näven i bordet. För landets och folkets skull gäller det andra alternativet, att stiga upp, hålla huvudena högt och se till att makten återförs till folket (vilket också riksdagsledamöterna är en del av) via en rejält bantad riksdag. Och att se till att de maximalt 149 riksdagsledamöter som ska företräda folket verkligen klarar av att agera starkt och självständigt gentemot diktatoriska partiledningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på vad som ofta sades till mig som barn, när jag önskade eller föreslog något som var utopiskt:

Jo, jo, lilla vän,
i nästa år, i nävermån,
när tuppen går i tossor!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.