Det är något som är mycket allvarligt fel

Klicka på bilden för att se den i större format. tabellen till vänster. Tabellen kommer från SVT:s sajt om att i Sverige är det lönsamt att driva tillfälliga asylboenden.

Efter våra besök på Blinkarps asylboende i Röstånga i Svalövs kommun (rapporterna därifrån bör läsas först), blir det direkt anstötligt och ytterst osmakligt och känns/är på alla sätt fel att Attendo, som driver just det boendet, fått det högsta beloppet utbetalt under 2013: 62,8 miljoner kronor. God tvåa är Bert Karlssons företag Jokarjo som kammade in 50,5 miljoner kronor. Uppgifter om rörelsemarginal saknas, varför det inte går att utläsa något annat än just hur mycket skattemedel dessa två största företag har fått för att driva sina asylboenden.

Mikael Ribbenvik

Migrationsverket säger sig vara bakbundna. Verkets operative chef Mikael Ribbenvik säger att 350 kronor per person och dygn är taket på den summa som företagen kan fakturera Migrationsverket och att lagen om offentlig upphandling styr vilka Migrationsverket ska anlita och att några överväganden utanför lagstiftningen kan verket inte göra.

SVT anger att:

Men trots taket så kan företagen ändå göra så stora vinster att varannan skattekrona kan gå till något annat. Migrationsverket säger sig titta på andra lösningar men i dagsläget är det så här det ser ut.

Ur Migrationsverkets anbudsinstruktioner:

Men vad Migrationsverkets operative chef inte säger (se ca 1.48 min in i inslaget) är, att en tuff förhandlare – och det måste man vara när man handskas med skattebetalarnas pengar! – hade kunnat och sänka takpriserna eftersom det uppenbarligen och bevisligen går att driva asylboenden för hälften av vad vi skattebetalare nu betalar! Om varannan skattekrona blir till vinst för företagen så är det ju ett solklart och rejält överpris som Migrationsverket betalar och vinsten – eftersom den utgörs av skattepengar – blir klart oskälig.

Att med sådana enorma vinster inte kunna se till att de människor som hyses på dessa boenden har det åtminstone drägligt (vilket de säkert har på många ställen men långt ifrån på alla) är inte acceptabelt. Sanktioner mot dem som hanterar sitt uppdrag så illa som Attendo i bland annat Blinkarp (skräckrapporter har också kommit från andra ställen…) måste kunna utdömas. Rejäla viten om de inte håller överenskommen standard, till exempel.

En annan sak är att Sverige inte har råd och inte heller möjlighet att ta emot denna enorma massa av asylsökande, som i detta lilla land i faktiska tal överstiger antalet som tas emot i Tyskland, som har en åtta gånger så stor befolkning. Det handlar inte om stängda hjärtan, tvärtom. Svenskarnas hjärtan har alltid varit – och är fortfarande – öppna för flyktingar. Men inte för asylbedragare, inte för personer som ska återsändas till andra EU-länder i enlighet med de så viktiga konventioner som alltid åberopas (i detta fall Dublin-förordningen), inte för personer utan asyl- och skyddsskäl som biter sig fast i landet och stannar här illegalt.

Slutreflektion, apropå det där med ”öppna hjärtan”

Det blev nästan lite komiskt att höra statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal göra allt för att undvika orden 1) ”massinvandring” (för det hederliga svenska ordet har ju använts av SD och då är det enligt statsministern kontaminerat och obrukbart) och ”volymer” (för det skällde han ju ut sin migrationsminister, så det kan han inte heller använda). Han sa:

När stora tal, många människor flyr på kort tid…

För det första kan ”stora tal” inte fly. För de andra så är det faktiskt fråga om massinvandring och stora volymer när antalet hitkommande asylsökande ju de facto är större än i något annat land i EU, inklusive stora Tyskland!

Slutord i form av fyra meningar som kommer för mig:

•   Människor ska behandlas som människor oavsett varför de är här och hur de har kommit hit.
•   Skattemedel ska användas med måttfullhet och försiktighet i enlighet med vad Gustav Möller, en gång i tiden socialdemokratisk socialminister, sägs ha uttryckt: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
•   Girighet är av ondo.
•   Huvudet har vi fått för något annat än att sätta hatten på.

@ denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

 

Stories from Sweden, the Humanitarian Superpower # 16

.

.

Stories from Sweden, the Humanitarian Superpower # 16

There is also a growing concern among the Swedes that they will be losing the welfare and benefits that they have worked so hard for during hundred years.

The Prime Minister of Sweden, however, considers peoples concerns and fears xenophobic.

Läs hela texten här.

…och snart är det val igen # 10 – den galne hattmakarens tebjudning

I Underlandet, den humanitära stormakten, sitter de alla runt bordet på den galne hattmakarens tebjudning. De sitter där runt bordet och kacklar om de kommande valen, främst riksdagsvalet:

Dronten Dodo är naturligtvis där. Påskharen är där. Hattmakaren själv, förstås. Alice och hasselmusen. Den vita kaninen. Sköldpaddan. Gripen. Ödlan Bill. Cheshirekatten. Drottningen. Larven som röker vattenpipa. Flamingoerna. Hjärter dam. Och alla de andra mer eller mindre galna typerna.

Vi andra, vi som inte är inbjudna, vi har som vanligt inte mycket att säga till om, om någonting. Vi får stå utanför och titta på de goda kakorna och sandwicharna och sconesen och allt som bordet dignar av för dem som är utvalda. Och ta del av de från tesalongen ständigt kommande bulletinerna och påbuden – inte sällan också utspelen – av allehanda slag. Hasselmusen piper om kortare skoldagar och fler lärare (fastän han vet att det är lärarbrist). Larven suger på sin vattenpipa och menar förnumstigt att skatter bör höjas för att… ja för att skatter bör höjas. Alice vill absolut ta sig rätten att bestämma hur familjer ska ta hand om sina barn trots att hon har uppåt 90 procent av folket emot sig. Dronten Dodo sitter mest med armbågarna på bordet och huvudet lutat i händerna och vet inte vad han ska säga om det mesta. Ödlan Bill, som själv bor väldigt fint och har en hyfsad inkomst, är snar att vilja kollektivisera så mycket som möjligt för andra, som inte har råd att bo exklusivt och leva så individualistiskt och välmående som han. Mindre makthavare, sådana som hänger på en skör tråd, flamingoerna, flaxar högljutt omkring och försöker låta större och viktigare än de är.

Och som en av huvudpersonerna i sällskapet finner vi förstås också DGH (Den Galne Hattmakaren, han som bestämmer allra mest). Han som vill att alla i riket ska öppna sina hjärtan, medan de som står utanför med näsorna tryckta mot tesalongens fönster, undrar varför han själv inte öppnar sina ögon och öron och använder sitt sunda (?) förnuft. Behöver det ens nämnas att maktberusningen i detta sällskap är mycket stor.

Tjusiga, stajlade och retuscherade, fint kolorerade bilder av gästerna, av dem som bestämmer mycket och av dem som vill bestämma mer, kablas ut.

I sorlet kring tebordet har man kunnat urskilja en del av vad som sägs. Det mesta är en aning förvirrat, annat är… ja också förvirrat men ”makes sense in a way”. Som detta meningsutbyte mellan Alice och Cheshirekatten:

– Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån? bad Alice.
– Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– Det spelar inte så stor roll…, sa Alice.
– Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, sa katten.
– …så länge som jag kommer någonstans, fortsatte Alice.
– Åh, det kommer du att göra”, sa katten, bara du går tillräckligt långt.

Och Alices observation av den annars så energiske hasselmusen:

En hasselmus satt mellan dem, försänkt i djup sömn, och de båda andra lutade armbågarna mot henne och pratade över hennes huvud. Mycket obekvämt för hasselmusen.

Sådana små glimtar inifrån tesalongen låter gästerna sippra ut till undersåtarna, kanske för att försöka ge sken av att de är ”vanliga” och ”folkliga”, de som sitter därinne. Och alltid lurar det någon.

Denna galna tebjudning pågår oavbrutet. Avbrott görs endast för sömn. Fram till den stora dag som alla gästerna på tebjudningen väntar på, den 14 september, kommer de att sitta där bland sina kakor och scones och göra sina utspel och skicka ut sina bulletiner. Och låta tillverka nya kolorerade och fint retuscherade bilder och affischer. Och kackla vidare kring bordet i tesalongen.

© denna blogg.