Replik och slutreplik i Svenska Dagbladet om ”ensamkommande barn”

Tre välmeriterade barnläkare – Jonas F Ludvigsson, ordförande i Barnläkarföreningen, barnläkare i Örebro, professor Karolinska Institutet; Henry Ascher, ordförande i Svenska Barnläkarföreningens Arbetsgrupp för flyktingbarn, barnläkare, professor Nordic School of Public Health (NHV) och Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och Anders Hjern, barnläkare i Stockholm, professor Karolinska Institutet – har den 8 oktober kommenterat min OP ED-artikel i Svenska Dagbladet – Hur många ensamkommande barn är vuxna? (5 oktober). Deras svar har rubriken Kommentar och svar angående ensamkommande barn och vuxna. Lite trist är att de inte bemödat sig om att skriva mitt förnamn korrekt utan kallar mig ”Marit”, trots att namnet tydligt står under artikeln… Men de skriver i alla fall bland annat så här:

Åldersbedömningen ska basera sig på en omfattande helhetsbedömning grundad på bland annat ungdomens kroppsliga utveckling samt psykosociala mognad. I det fall där det därefter föreligger tveksamhet kring om ungdomen är under eller över 18 år, kompletteras bedömningen med röntgenundersökning av skelett- och tandmognad. Det saknas idag medicinska och biologiska metoder som kan fastställa en exakt kronologisk ålder. Den biologiska variationen är stor inte minst vad gäller skelettmognad mellan olika folkgrupper, och asylkommande ungdomar bär ofta spår av malnutrition och kroniska sjukdomar vilket kan påverka tillväxten.

”Asylkommande ungdomar”? Ja, det är ju innovativt och praktiskt att ha en sådan benämning på ett i det närmaste permanent och växande fenomen som i Sverige är stort och framträdande, till skillnad från i, till exempel, de nordiska länder jag jämfört med i artikeln. Där deras barnläkare och andra alltså anser, att det går att göra åldersbedömningar. Men nu är det bara det, att jag i min artikel inte skrev ett ord om åldersbedömningar och hur de går till! Vilket jag påpekar i min slutreplik, som också den har publicerats på Svenska Dagbladets ledarblogg, direkt efter barnläkarnas text. Där säger jag bland annat:

För det första: Barnläkarna och jag är helt överens om det som de för fram i sitt första stycke.

För det andra: Min text handlar inte om hur medicinska åldersbedömningar görs. Inte någonstans i texten gör den det.
————————————–
För det fjärde: I min text jämförs Sverige med tre andra nordiska länder. I dessa länder har man kunnat göra åldersbedömningar och en del av resultaten framgår av min artikel. Kanske har skillnaden i hanteringen av dem som säger sig vara ensamkommande barn något att göra med att skillnaden också vad gäller hur många sådana som söker asyl i de fyra länderna fördelar sig så här:

Till och med den 30 september i år har det kommit 5 000 asylsökande som säger sig vara ensamkommande barn med asylskäl till Sverige.

Till Norge har det under samma tid kommit 880. Till Danmark har 426 asylsökande som säger sig vara ensamkommande barn med asylskäl kommit till och med den 31 augusti och under samma period kom 120 till Finland.

Läs gärna såväl den ursprungliga artikeln (som jag länkar till högst upp) som hela barnläkarnas replik på nätet (som det också finns en länk till högre upp) och – sist men inte minst – hela min slutreplik direkt efter barnläkarnas text.

© denna blogg.

 

 

En migga: ”Annars kan det lokalt urarta till ett pyramidspel, där varje invandrad generation måste följas av en ännu större invandrad generation, och en ännu större och en ännu större – tills det hela inte håller längre och de sista står där med Svarte Petter.”

En migga, som bidragit med otaliga kloka, insiktsfulla, kunniga och viktiga inlägg genom åren, skriver:

Något om något

SDs uppgång, t-shirts i riksdagen, Pippigate och trillingnötens fall. Det saknas verkligen inte samtalsämnen. Ungefär som ketchupflaskan, där Svenska Dagbladet drog ur korken. Bra att Merit Wager får den uppmärksamhet hon förtjänar. Dock är jag fortfarande säker på att det här med diskussioner om och kring invandring och integration är som med plutonium – lång nedbrytningstid tills det är hanterbart. Så jag förväntar mig en riktig effekt först efter valet 2018.

De ensamkommande barnen. Tänk först att det råder politisk konsensus om att detta är så behjärtansvärt att det bokstavligt talat finns en talkör om hur vi ska ge en fristad för all världens barn. Och det i ett land som fostrat fram Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal. Lägg sedan på Migrationsverkets inställning, där det från GD till teamledare handlar om kvantitet. Sätt er sedan in i handläggarens situation, som i rummet har allt detta närvarande. Och som själv redan är stressad av tidsbristen. Och vars beslutsfattare, som sitter i ett annat rum, är ännu mer stressad. Då blir en asylsökande som ser ut som 20 och rör sig som 20 och som talar som 20 lätt till en 16-åring. För att asylsökanden själv säger det.

Befolkningsmetod. Klart vi kan öka befolkningen. Sverige är stort. Men Karl-Oskar och Kristina fick inte inträdesbiljett till någon förort till Chicago där ett logi väntade på dem – de fick arbeta fram sin egen framtid. Och att använda asylprövning till detta är utan tvekan den sämsta av alla metoder. Bortsett från att det i praktiken betyder PUT med helpension och enkel biljett till någon förort så har det förstört begreppet asylprövning. De som förespråkar denna metod får gärna ta några steg tillbaka och beskåda resultatet.

Övriga EU på åskådarplats. Och vem kan klandra övriga 27 EU-stater? Sverige och resten av EU är en är rätt häftig jämförelse, för redan 2007 (som preludium till alla kommande regelverk om gemensamma regler på migrationsområdet) kom en mycket gedigen rapport från EU-kommissionen som visade på en stor skillnad mellan EU och USA. Om bildningsgrad och förvärvsförmåga hos migranter, där USA vann hands-down. Inte oväntat, eftersom USA har en mycket liten asylbefolkning och där gör rätt för sig och njuta frukterna av eget arbete står som skrivet i guld på marmor. Och i Tyskland – som bekant har en nära nio gånger större befolkning än vad vi har – har det i ett års tid pågått en debatt om att asyltaket är nått. Tyskland som ger tidsbegränsade uppehållstillstånd. Plus att Tyskland inte uppskattar att vara transitland för dem som ska vidare norrut. Och i den miljön ville förre migrationsministern vid ett tillfälle uppbåda stöd för den svenska linjen bland sina ministerkollegor. En svensk minister, som liksom många andra svenskar gärna petar med fingrarna i ansiktet på andra européer när det gäller att påvisa den svenska förträffligheten. De andra ministrarna i rådet måste ha varit nära att bita av sig tungorna.

Behov av arbetskraftsinvandring för att möta den åldrande befolkningen. Det hela påminner om ordspråket att ingen blir profet i sitt eget land. Annars har Hans Rosling under många år försökt förmedla den korrekta bilden av hur världen utvecklar sig, i det att det inte finns mycket till befolkningspyramid kvar, utan mest en stapel. Som blir högre eftersom vi lever längre. Och då finns det bara tre effektiva sätt att ”möta den åldrande befolkningen”:
•  öka förvärvsgraden fram till pension
•  öka pensionsavsättningarna fram till pension
•  höja själva pensionsåldern.
I annat fall kan det lokalt urarta till ett pyramidspel, där varje invandrad generation måste följas av en ännu större invandrad generation, och en ännu större och en ännu större – tills det hela inte håller längre och de sista står med Svarte Petter. Vi kan diskutera arbetskraftsinvandring som en del av internationell ekonomi – där det inte är svårare att förstå än regler kring export och import – eller som metod för att dämpa en minskning av befolkningen, eller som en metod för att under hyfsad självförsörjning befolka Sverige. Men ta för guds skull bort pyramidtänket ur ekvationen. Eller tanken att vi ska kunna gå i pension som om inget hänt med vår livslängd.

PUT för andra orsaker än att bo i Sverige. Ska återkallas om den berörde inte stadigvarande vistas här. Och det behövs nog inga genier för att förstå att utredningar för återkallelser har mycket låg prio på Migrationsverket. Om jag skulle översätta Förvaltningslagen till begriplig svenska så handlar myndighetsutövning om att främja rättigheter och beivra missbruk, och göra detta snabbt och säkert. Beivra missbruk och göra saker och ting säkert är inte (längre) precis några paradgrenar hos Migrationsverket.  Så det är väldigt smidigt att ha ett PUT för att det är bra att ha. Det gör det enkelt att resa fram och tillbaka utan viseringar, det svenska medborgarskapet kommer som ett brev på posten och med det svenska medborgarskapet går det sedan att ta sig vidare till något annat land som hägrar. Som kanske finns inom övriga EU. Eller är USA. Eller Kanada.

Unionsmedborgare som tigger. Tja, det var ju knappast det som var tanken med fri rörlighet från början. Men har vi fri rörlighet så har vi, och då kan rörligheten bara inskränkas genom att den berörde begår brott eller har börjat leva på behovsprövade bidrag och ersättningar. Som ju inte ska förväxlas med att upprätta exempelvis krav på tillstånd med stöd av allmänna ordningsstadgor, eller se till så att annans mark inte ockuperas. I vilket fall som helst; det har nu på sistone också kommit fram i ljuset att många unionsmedborgare köper sina platser av nätverk. Detta har varit känt men har först nu, den senaste tiden, blivit offentligt gods. Det är som med ungdomar som blir tvångsbortgifta i sina forna hemländer under sommarloven. Där finns material att tillgå, men det är som om det offentliga tvärbromsat inför fenomenet. För det är inte helyllesvenska sextonåringar som blir bortgifta under en språkresa i Storbritannien, det är flickor och pojkar från länder i Mellanöstern. Ergo är förövarna också från Mellanöstern. Och då blev det svårt att ta i. Som med tiggarna som varit och är utnyttjade av människor med samma bakgrund. Beröringsångest intill gränsen för det absurda. Tänk att det ska vara så svårt att hålla ordning på två saker samtidigt.

Jag stannar här. Med en kort och tyst förbannelse på mina läppar gällande hur Alliansen fick moderater att kasta in handduken och gå över till den andra planhalvan. Där det bara fanns ett alternativ.

Kommentar: Vad ska man säga? Det mesta är ju sagt.

© denna blogg. Kota citat tillåtna; vänligen länka alltid till orignalinlägget.