Nima Dervish skriver om Mehmet Kaplan

Så här skriver Nima Dervish på Facebook. Han har gett sitt tillstånd att texten publiceras. Som förläggare av hans bok Ordbrand tar jag tillfället i akt att tipsa om den också. Den är en samling hisnande, spännande, självständiga och lite rebelliska texter (utdrag kan läsas här). Boken kan laddas ner som e-bok eller köpas som pappersbok från Mummelförlagets Widgetshop. Men här är den aktuella texten om den nya S-regeringens minister, miljöpartisten Mehmet Kaplan:

Jag anser mig vara en hyfsat normalintelligent snubbe. Jag skulle dock aldrig bli politiker. Jag anser mig helt enkelt inte vara tillräckligt klok. Att leda ett land är ett enormt ansvar. Detta innebär att jag har höga krav på mina/våra politiker. Well, egentligen är det inte höga krav; jag förväntar mig bara att de är smartare än jag. Eller om vi vänder på det: De får fan inte vara mer korkade än jag.

Jag tror att Mehmet har en agenda, att han är en orm som är duktig på att le, säga rätt saker och slingra sig. Men ok, vi säger att han inte har nån agenda.

Då kan han inte vara riktigt klok om han tror att den svenska tillströmningen av jihadi wanna be:s skulle lösas med fler moskéer. Det är som att lösa fetma med mer fett, lungcancer med mer cigaretter och att släcka elden med mer bensin!

Om våra moskéer under det senaste årtiondet hade varit kända för att predika kärlek och tolerans hade jag sagt: Go ahead, bygg fler. Stöd dem. Men nu har de islamiska organisationerna gång på gång fuckat upp, till den grad att det för länge sen stått klart att det inte rör sig om några ”misstag och missförstånd”, utan helt enkelt sympati med dåliga värderingar.

Mehmet får i Expressen frågan:
– Hur kommer det sig att du får de här anklagelserna riktade mot dig?
– Det är svårt att spekulera i det. Människor har genom tiderna, beroende av deras etnicitet eller religion då och då hamnat i den typen av beskyllningar.

Men det har inte med att han skulle vara muslim eller blatte. För vissa är det givetvis orsaken, men jag är övertygad om att för de flesta så handlar det helt enkelt om att han inte är vettig:

Han gängar sig med extremister och radikala på Ship to Gaza. Ångrar inget.
Han vägrar rösta för erkännandet av Armeniska folkmordet. Vilken slump att det stred mot hans partis linje, men sammanföll med Turkiets linje.
Han pratar om solidaritet och mänskliga rättigheter, men säger inte ett pip när iranier kämpar för frihet 2009.
Han säger inget (?) om Shingal eller Kobani 2014, och när han öppnar käften så är det för att mildra folks upprördhet gällande IS genom att säga att svenskar ofta har gett sig utomlands för att kriga.

Tror någon för ett ögonblick att han skulle förminska Palestinska kampen genom att säga: ”Hey, många länder i historien har varit ockupanter och många folk har blivit ockuperade. It happens, inte första gången det har hänt”?

Nalin Pekgul är muslim och tekniskt sett från samma land som Kaplan. Inte fan har jag (eller nån jag känner som ogillar Mehmet) nåt emot att hon skulle vara minister. Tvärtom, jag skulle gå ner i spagat av glädje (och det trots att jag sedan flera år är besviken och sur på hennes parti, S).

Till och med när Kaplan ber om ursäkt och försöker rätta till och förklara så ”fuckar han upp” (visar sitt rätta ansikte?):

– Det är min och Miljöpartiets uppfattning att det är fel att resa till Syrien för att delta i kriget där. Våld är aldrig lösningen, säger Kaplan.

Fel! Om man är kurd och åker för att kämpa mot Da’ash så är det inte fel utan helt rätt. IS kommer inte försvinna av sig självt, nån måste ta hand om dem. Och de går inte att resonera och föra dialog med, så lösningen mot dem är som med nazisterna under WWII: Våld. Och tyvärr massor av det.

Jag vill inte ha en minister som i bästa fall inte har nån aning om hur man bekämpar vår tids värsta dilemma och predikament. Och i värsta fall inte ens står på rätt sida ideologiskt.

Kommentar: Nej. Det mesta är sagt.

OBS! © denna blogg och Nima Dervish. Vid kort citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

Be my guest # 103 – man, 37

I Sverige kan eller vågar numera inte alla skriva i eget namn. Alla vet varför, det behöver inte sägas igen och igen. Icke desto  mindre kan det de har att säga vara nog så viktigt. Den här personens identitet känner jag till, och det samt det faktum att det han skriver är välformulerat och viktigt, gör att jag publicerar hans text. Så här presenterar han sig:

Man, 37 år gammal. Tjänsteman i den offentliga förvaltningen med bakgrund på Migrationsverket och Länsstyrelserna. Har arbetat med integrations- och arbetsmarknadsfrågor under cirka tio år. Arbetar nu kommunalt med helt andra frågor och politikområden men med ett stort intresse för migrations- och integrationsfrågor. Politiskt obunden men lutar åt det borgerliga hållet.

Tack för den mycket välskrivna artikeln om Mehmet Kaplan. Det behövs någon som sätter ned foten ordentligt mot extremism i alla dess former. Tyvärr tror jag att Nalin Pekgul har rätt i att saken kommer att sopas under mattan, inte enbart på grund av ”islamofobikortet” utan snarare baserat på Kaplans partitillhörighet. Miljöpartiet innehar en särställning och partiet och dess företrädare. Det räcker med att göra jämförelsen mellan Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló som tvingades göra bot och bättring redan innan bläcket på deras utnämningar till statsråd hade torkat 2006, och vice statsminister Åsa Romson 2014, som med största sannolikhet kommer att sitta kvar i orubbat bo. Nåväl detta var en utvikning som egentligen inte har med ämnet att göra men som likväl hakar in i frågan om legitimitet gällande både politik och politiska partier.

Det är tämligen uppenbart att något är fel med Sveriges asylpolitik och att missnöjet jäser ute i landet. Trots detta ägnar sig allehanda politiker och framförallt journalister åt att bortförklara situationen eller att komma med förklaringar eller mirakelkurer (PWC-rapporten om Sandviken som pulveriserades av bland andra Tino Sanandaji) eller det faktum att media konsekvent har lyft fram de siffror och ståndpunkter som till synes ger legitimitet åt den förda politiken (OECD-rapporten om invandring och vinster eller SOM-institutets enkät om mångfald är bara några exempel). Problemet är att dagens medielandskap är väsensskilt från sötebrödsdagarna före bloggosfären. Idag finns den relevanta informationen ett knapptryck bort och tvärt emot vad den miljöpartistiskt anstrukne och kosmopolitiske ”hen” inom journalistkåren anser om den genomsnittlige medborgaren så är vederbörande (medborgaren) fullt kapabel att både söka och värdera information utan att den först genomgått gammelmedias försköning och tillrättalägganden.

Den verklighet som framgår är således väsensskild från den glättiga det glättiga ”multikulti” (som andas en hel del exotism men eftersom det är de goda krafterna som uttalat den så är det ju som vi alla vet helt okej) som migrationen framställs vara. Istället framträder en bild av ett samhälle, fjärran från Söders hippa caféer och surdegshotell där kommuner i glesbygden går på knäna för att vidmakthålla den ”Humanitära Stormakten”. Svensken i gemen må vara konflikträdd och knyter oftare handen i byxfickan än att protestera, åtminstone öppet men förr eller senare måste missnöjet få ett utlopp. Detta visade sig i valet då Sverigedemokraterna blev tredje största parti.

Även detta verkar komma som en överraskning för medieeliten som desperat försöker hitta förklaringsmodeller. Det diskuteras, stöts och blöts. Förment söker man hitta beröringspunkter och modeller till att förstå hur närmare 13 procent kunde rösta på ”de onda” och ändå missar man målet.

Migrationspolitiken! Väljarna la sina röster på Sverigedemokraterna därför att man vill se en förändring. Detta innebär inte per automatik att svensken är rasist eller ”främlingsfientlig” utan att det finns ett missnöje med att man som invånare i Ställdalen, Hultsfred eller Tierp måste bära ansvaret för västvärldens mest extrema invandringspolitik. Svaret är inte konstigare än så. Medie- och politikereliten må grina illa åt dessa stängda hjärtan men å andra sidan finns det få asylboenden på Södermalm så igenkänningsfaktorn torde vara lika med noll.

Dock lär det inte bli en förändring inom den här mandatperioden, snarare så verkar de sju etablerade partierna vara ännu mer övertygade om att fortsätta på inslagen väg. Definitionen av dårskap är att upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Jimmie Åkesson kan lugnt luta sig tillbaka och se fram mot 18 till 20 procent av rösterna 2018. Det ironiska i det hela är att ett vanlig förekommande ord i diskussionen synes vara ”ansvar” – ofta riktat mot andra länder i EU men på hemmaplan verkar man ha glömt bort ordets rätta innebörd.

© denna blogg och författaren till texten.