Ivar Arpi har velat – och förmått – förstå, och ger en sann bild av verkligheten på asylinvandringsområdet

Jag har hela tiden respekterat miggorna och deras berättelser och publicerat dem i närmare åtta år här på bloggen. Av en del svenska journalister, de ytterst få gånger dessa ens låtsats om att berättelserna existerar, har miggorna bespottats och avfärdats för att de berättat anonymt, med det källskydd de enligt svensk lag har rätt till. Trots att samma journalister själva ofta arbetat med anonyma källor…

Nu får ni (åtminstone viss) upprättelse, miggor! Åtminstone av Ivar Arpi, och Magasinet Neo!

Som en av få skribenter i Sverige har Ivar Arpi både velat – och förmått – förstå och ge en sann bild av verkligheten. Och han har lyckats. Alla ni som följer bloggen vet att det som berättas i artikeln i Magasinet Neo – Migränverket – är exakt detsamma som ni har läst här under många år. Och som ingen i offentligheten, vare sig journalister eller så kallade ansvariga politiker har velat låtsas om, trots att de alla har känt till miggornas berättelser under lång tid.

Här är några korta citat ur den alldeles sällsynt utmärkta artikeln, resten kan läsas i texten som länkas till här ovan:

–Vi låtsas att vi utreder. Men det är världens största berättartävling jag jobbar med. Jag är något slags jury.

–Vi ska producera beslut. Uppdraget verkar vara att vi ska ta emot så många som möjligt på så kort tid som möjligt.

–Det blev något slags frikyrkostämning. Det var rena pingstmötena. Lean framställdes som lösningen på allt.

Det berättar Anders Thomas (som har skrivit förordet till Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2012-mars 2014, min anm.), som sade upp sig från Migrationsverket för tre år sedan, efter att ha fått nog av att inte få känna sig som en riktig tjänsteman. I stället för att följa lagen skulle man följa en managementfilosofi, menar han.

–Det kan jag säga att det var en fullständig katastrof med införandet av den nya modellen för snabbare beslutsgång, i alla fall för lagenligheten inom migrationsområdet, säger Anders Thomas.

Det är något samtliga tjänstemän jag pratar med återkommer till: Att kravet på att producera beslut hamnar i konflikt med kvaliteten på utredningarna. Tiden räcker inte till. Pengarna räcker inte till. Om man ska göra två utredningar om dagen, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, då är det allt som hinns med.

Så här fortsätter det. Och allt, precis allt, har varit känt för alla som läst bloggen och det har såväl journalister som riksdagsledamöter som ministrar och andra i regeringskansliet gjort i många år. Ingen – inte en enda av dessa människor – kan säga att det här är några nyheter för dem. De som känt till, men inte har brytt sig om miggornas berättelser – ibland rena nödrop – är medskyldiga till den katastrofala situation på asylområdet som Sverige nu befinner sig i.

© denna blogg.