Thomas Gür: ”Det sägs ofta att familjeåterförening är en mänsklig rättighet och att staten därför inte kan ställa försörjningskrav. Detta stämmer inte vad jag kan se.”

Thomas Gür skriver:

Angående försörjningskrav på anhöriginvandrare har jag behövt göra en genomgång av Europakonventionen och EUs direktiv om rätten till familjeåterförening. Det sägs ofta att familjeåterförening är en mänsklig rättighet och att staten därför inte kan ställa försörjningskrav. Detta stämmer inte vad jag kan se.

Europakonventionens artikel 8 säger:
Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Notera sålunda att här finns inget om återförening och notera också den villkorade skrivelsen om ”landets ekonomiska välstånd”. Familjeåterföreningsdirektivet i sin tur anger i sin artikel 7 att när en ansökan om familjeåterförening lämnas in får medlemsstaten kräva att referenspersonen (den mottagande) har en a) bostad, b) en sjukförsäkring som även omfattar familjemedlemmar, samt c):

”c) stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna skall bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet, och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner samt antalet familjemedlemmar.”

Vad jag kan se faller därmed hänvisningarna till Europakonventionen och familjeåterföreningsdirektivet från dem som hävdar att man inte kan införa mer omfattande försörjningskrav för anhöriginvandrare. Om jag på något sätt misstolkar direktiven, är kritik välkommen. Här är länkar:

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Europeiska Unionens direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening

Addendum: Familjeåterförening för flyktingar regleras på följande sätt i direktivet:
Preambelns punkt 8 säger att flyktingars rätt till familjeåterförening bör regleras av förmånligare villkor. Dessa förmånligare villkor utvecklas under artikel 12. Punkt 1 i den artikeln säger att flyktingen inte behöver styrka att han uppfyller villkor som listas under artikel 7. Dock kan sådana krav ställas om familjeåterföreningen är möjlig i ett tredje land. Dessutom får staten i fråga kräva att villkoren i artikel 7 uppfylls om ansökan om familjeåterförening inte lämnats in inom tre månader efter det att flyktingstatus beviljats.

I sak innebär det att undantaget från det svenska försörjningskravet bara kan gälla flyktingar som fått uppehållstillstånd och bara om ansökan om familjeåterförening lämnats in senast tre månader efter tillståndets beviljande.

Ett allvarligt kunskapsproblem här är huruvida det är möjligt med tredjelandsåterförening. Eftersom 85 procent av flyktingarna saknar dokumentation när de ansöker om asyl och det finns tydliga indikationer på att en mycket stor del kommer via tredjeland till Sverige, vet vi inte hur stort mörkertalet är.

Likväl kan sakernas tillstånd inte vara det, att färre än en procent av anhöriginvandrare skulle uppfylla försörjningskravet och att 99 procent undantas från det. Inte minst med tanke på att en mycket stor del av anhöriginvandringen inte handlar om familjeåterförening utan är ”nyetablerade anknytningar”, alltså sådana som är på kortare tid än två år – helt enkelt människor som är bosatta i Sverige och som (ofta) gifter sig med en person från sitt hemland. Som Hanif Bali påtalat: ”En tredjedel av kvinnor som anhöriginvandrar går direkt till ett liv i socialbidrag”.

© denna blogg.

Lyssna på Abdi och sluta mesa!

Ur programmet Människor och tro som sändes i SR P1 den 20 november:

Abdi, gymnasieelev i Tensta, uttrycker sig tydligt och klart:

Det är dags att sätta stopp! I Finland till exempel så vägrar de att ta in folk som har varit och stöttat olika organisationer och det är en sak som vi även här i Sverige skulle kunna göra, tycker jag. När vi kommer till den här frågan så tycker jag att svenskarna är väldigt mesiga. Vi tar in människor som har krigat för vissa extrema organisationer och så ger vi dem stöd, till och med, psykologiskt stöd. Det tycker jag är väldigt dumt.

Detta, som en ung människa i ett område från vilket unga män och även unga kvinnor beger sig till Syrien för att ansluta sig till IS, förbigås utan en enda reaktion, utan en enda fråga från programledaren.

Och så flummeriet från en person som inte verkar ha förstått vad det hela handlar om, den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (varför säger man inte ”våldsam extremism” i stället?), Mona Sahlin (ca 14.55 in i programmet). Hon börjar med att säga att det är bra att man vågar prata om att det här finns i Sverige . Och varför skulle man inte det, undrar jag som lyssnare? Att inte prata om det vore falskt och osunt, så det hon säger är en självklarhet som inte behöver sägas! Hon säger också (språkliga och grammatiska fel orättade ):

Jag tänker också att hur man än vänder på den här frågan så riskerar ju muslimer som grupp att också bli offret på så många sätt. Man är offer för terroristerna i ISIS, man blir offer för skuld och skam i Sverige och man riskerar också att bli offer för islamofobin som många ju utnyttjar. Så tänker jag.

Kommentar: Mona Sahlin frångår ämnet och kör med den här märkliga retoriken som är så vanlig bland självgoda svenska politiker. Alltså den som dels nedvärderar varje tänkande människa som mycket väl vet och förstår att ”muslimer” inte är den ”grupp” hon påstår att de är, lika lite som ”kristna” är en grupp; dels faktiskt bidrar till att göra muslimer till den grupp de inte är, genom att ständigt och jämt klumpa ihop alla som bekänner sig till islam på det här sättet. Hon bidrar i själva verket till att befästa ”islamofobi” genom att tala om begreppet som folket ytterst sällan lider av. Hon har inte förstått att vad allmänheten lider av är ”islamistofobi” – med absolut all rätt, dum vore den väl annars.

Och – värst av allt – hon säger inte ett enda ord om varje människas eget ansvar när han eller hon väljer att ansluta sig till en organisation som fördriver, skär halsar av, våldtar, tvångskonverterar andra människor. Hon säger inte ett ord om att det är oacceptabelt att Sverige ska hysa människor som ger sig in i en organisation vars mål på sikt är att förinta också Sverige och svenskarna, i deras tydligt uttalade målsättning: att skapa ett världskalifat. Inte ett ord om detta säger Mona Sahlin! I vilket annat land som helst skulle hennes uttalande ovan vara chockerande, här lyfter knappt någon på ögonbrynen. Varför inte? Jo, för att Sverige är ett land där vett och sans har flyttat ut och gett utrymme åt dumhet och åt floskler som upprepas utan att den som uttalar dem ens förstår vad han/hon säger!

Snabbt passar Mona Sahlin att ta upp följande, som inte har något att göra med ämnet som diskuteras i programmet:

Vi har ju också högerextremism i Sverige. Vi har svenska nazister som krigar i Ukraina.

Och vidare:

Så jag vill ju försöka jobba för att till exempel alla anhöriga som är rädda för att deras son kanske är på väg att åka, att deras bror är på väg att åka, att deras pojkvän är på väg att åka – vem kan de vända sig till? Vem kan de lita på? Det är uppenbart att alla idag som har hört om någon som är på väg att resa ner, om alla de hade hört av sig så hade vi kunnat stoppa och hjälpa många fler.

Kommentar: Vad, konkret, menar hon när hon säger att hon ”vill försöka jobba för…”? Meningen är ofullständigt och det där med ”vill försöka jobba för” är bara flum och innehåller absolut inget konkret. Och till vem/vilka menar hon att alla anhöriga borde ha hört av sig för att den/de, som hon säger: ”hade vi kunnat stoppa och hjälpa många fler.”? Vem skulle de anhöriga alltså ha hört av sig till och hur hade den personen eller myndigheten eller politikern eller vad nu Mona Sahlin menar här, kunna ”stoppa och hjälpa många fler”? Inget konkret, inget att ta på, bara flum och floskler! Hur mycket betalar vi skattebetalare för att Mona Sahlin ska gå runt och säga sådana här dumheter?

Och om att hon tycker att alla anhöriga borde ”höra av sig”:

Alltså litar man inte tillräckligt mycket på myndigheterna eller på polisen. Och det är inte tillräckligt många som känner att man vågar, för jag tror också att man är ganska rädd.

Programledaren framhåller att Abdi sagt att ”vi är alldeles för mesiga här i Sverige” och att andra anser att ”i Sverige bara pratas det” och att:

Vi har pratat med personer som har jobbat till exempel i England med de här frågorna som säger: ”Vi är så trötta på Sverige, de bara pratar och pratar, en det händer ju aldrig någonting. Inget konkret för att förhindra… Har de rätt?

Det svarar Mona Sahlin givetvis inte på, för hon vet att det är precis så det är. Och att hon själv är en av ”pratarna”. ”Har de lyckats bättre, då?”, motfrågar hon lite som ett typiskt svenskt, trotsigt barn. Nivån på samtal, debatter och diskussioner om livsavgörande frågor är så låg i Sverige att den knappt höjer sig över nollpunkten.

I Sverige har vuxenhet, ansvarstagande, allmänbildning, sunt förnuft, inställningen att brottslingar ska stå för sina gärningar och mycket annat fått ge vika för babbleri, dumheter, floskler, oansvarighet, oförmåga att tänka längre än näsan räcker och ointresse för det egna landet och dess folk och dem som tagits emot i landet som behövt och behöver skydd.

Lyssna på det korta inslaget med Abdi, det säger ju precis vad alla normala människor – ateister, kristna, buddhister och muslimer vill: sluta mesa, sluta utreda, sluta prata – agera och bestraffa dem som frivilligt väljer att gå med i en ohygglig, maktgalen, fundamentalistisk organisation där människors värde är totalt utraderat och de kan behandlas som boskap, köpas och säljas och skjutas eller halshuggas av dem som vill införa ett ”världskalifat”. De personer som har uppehållstillstånd i Sverige men inte svenskt medborgarskap ska fråntas sina uppehållstillstånd. Det finns ingen som vill ta emot dessa extremister i Sverige, allra minst de människor som har flytt hit undan dem för att söka sig en trygg fristad här! De som anslutit sig till IS och som har svenskt medborgarskap (kontrollen måste bli hårdare av vilka som ges den förmånen som inte är en mänsklig rättighet) ska ställas inför rätta för krigsbrott.

Lyssna på Abdi och sluta mesa!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av det som står här.