Något om den här bloggen 2014

Här är något om vad som sägs om bloggåret 2014 i översikten av den här bloggen. Här är länkar till de fem mest lästa inläggen:

1)  Syriska asylsökande: ”They come to the Sweden because the Sweden promise everything for them: the house, the money, the school. That is why they come.”

2)  Den humanitära stormakten kontra de inhumanitära småmakterna

3)  Sheraton, be om ursäkt om ni har gjort fel! Sheraton, be inte om ursäkt om ni inte har gjort fel!

4)  Sverige får skylla sig självt!

5)   Nima Dervish skriver om Mehmet Kaplan

Spektakel och pajaseri – Sverige blir allt underligare

Blocken överens – extravalet ställs in – SR P1.

Ur inslaget:

– Det här är ett sätt att visa att vi tar ansvar, sa Löfven.

Kommentar: VA???!!! ”Ansvar”???

Långsiktighet och stabilitet är ord som återkom när partiledarna talade.

Kommentar: VA???!!! ”Långsiktighet och stabilitet”???

Apropå de galopperande galenskaperna i den svenska politiken, där ordet ”ansvar” används i var och varannan mening men värdet av ordet är lika med noll, kom ett mejl från en mycket insatt nära-makten-person:

Frågan är vart man ska ta vägen. Jag tror också alltmer att Sverige är kört. Vi blir ungefär som de värsta länderna i Sydamerika med hög brottslighet och ghetton. Dock med kalla vintrar och universitet fyllda med genusvetare. Men man får gratulera Sverigedemokraterna till en enorm framgång i valet 2018.

Jag tror att man var rädd för att Alliansen skulle brytas upp. Att få skulle lämna efter extravalet. Men det är så strategiskt korkat. Märker man inte hur samhällsdebatten ändras? Graden av brist på lyhördhet är ju helt enorm.

Tänk om SD lämnar in misstroendevotum mot Löfven och samtidigt deklarerar att man är beredd att släppa fram en alliansregering!

SD kan i flera år poängtera att Alliansen valt att släppa fram en MP/S-regering. Varje kritik från Alliansen kommer mötas med att ”Alliansen är stödpartier till regeringen”.

Det här måste vara ett av de största misstagen Alliansen gjort. Någonsin. I alla fall i nivå med överenskommelsen med M

Kommentar: Maken till icke-långsiktighet, instabilitet och oansvarighet bland styrande i ett land får man leta länge efter och gå till helt andra delar av världen än till övriga Norden för att finna!

© denna blogg.

Be my guest # 106: Walter Kolb

Walter Kolb med EUfåri

Walter Kolb, schweizare som både bott och arbetat i Gamla stan i Stockholm i  många decennier. Han har hållit nära kontakt med sitt hemland som han besökt minst fyra, fem gånger om året.

Grafisk designer. Dykare, seglare, saxofonspelare, svampplockare med mera. Med en schweizares skeptiska syn till EU.

Annandag jul – inblick från Schweiz

Jag sitter just nu i Schweiz – ett land som inte är med i EU men som är helt omgivet av EU-länder, precis som det var omgivet av krigsländer under andra världskriget.  På många sätt finns det likheter med situationen kring andra världskriget. Schweiz är en lugn oas mitt i ett EU som liknar en hjord bångstyriga får som alla drar åt olika håll men hålls ihop av en fåraherde i Bryssel. Det blir allt svårare att hålla ihop unionen, verkar det som, men så länge Europeiska Centralbanken trycker nya pengar dag och natt för att köpa upp statsobligationer i krisländer hålls grytan kokande.

Det är lätt att se på EU utifrån, med schweizisk media som informationskälla. EU-stater praktiserar en representativ demokrati, medan Schweiz är det enda landet i Europa med direktdemokrati. Det är den viktigaste punkten i de flesta diskussioner pro och kontra EU. Den schweiziska modellen är helt enkelt inte kompatibel med EU – varken institutionellt eller kulturellt.

I länder med representativ demokrati väljs politiker för en viss (tyvärr allt längre) period och de kan då i början av perioden handla relativt fritt. Efter en period hoppas man på väljarnas överseende med smärre misstag och lockar med nya löften. Men de valda politikerna tenderar allt mer att bli en egen kast eller klass, vars främsta syfte är att försvara sina egna intressen och privilegier, detta har till följd att avståndet till medborgaren blir allt större och ”vi och dom” – känslan etablerar sig.

Det är just detta som skrämmer schweizarna och därför möts varje charmoffensiv från EU:s sida med misstänksamhet. EU-politikernas löner och privilegier är närmast brödtext i schweiziska tidningar av alla politiska kulörer.

I Schweiz fattas politiska beslut mot folkomröstningsspöket (många politikers vokabulär), med det menas att stora politiska beslut ofta är så starkt förankrade i folksjälen att en folkomröstning inte ens begärs (det behövs 100.000 namnunderskrifter). Att landet står utanför EU är en störande faktor som Bryssel har svårt att acceptera. Schweiz är landet Rekorderlig. Ordnad ekonomi, låg skuldsättning, låga skatter, låg arbetslöshet, hög bildningsnivå och ett pålitligt pensionssystem.

Schweiz har alltid hävdat att den som inför en gemensam valuta med så väsensskilda stater och så olika näringsliv måste räkna med kris förr eller senare.

Ingen i Schweiz förnekar den historiska betydelsen av EU som fredsprojekt. EU bröstar sig gärna med 70 års fred, men mörkar ex-Jugoslaviens olika krig som ju, som bekant, ändades av USA och Nato, inte av EU.

Schweizerfrancen är så begärlig att den negativa räntan på 0,25 procent, som infördes av Nationalbanken, bara framkallar en axelryckning hos de berörda.

Många röster inom näringslivet menar att om nationalbanken inte stödköpte euro för att hålla kursen kring 1.20 franc så hotas exporten och arbetslösheten stiger. Andra menar att Schweiz har nästan inga produkter som inte lika gärna kan produceras i andra länder. Men de flesta är överens om att det har blivit så dyrt för Nationalbanken att köpa euro att det måste överges i en nära framtid. (Köp schweizerfranc, ni som har pengar!)

Till slut: Schengenavtalet är en av de största stötestenarna i de schweiziska kontakterna med EU. Schweiz anslöt sig till Schengen utan att Balkanländer fanns med och menar nu att det är dags att omförhandla detta eftersom Schweiz inte har någon rösträtt när nya länder tas in i EU. En ståndpunkt som jag tycker är förståelig.

Be my guest # 105: Lasse Odrup

Gästbloggning av rikssvenske, numera finske medborgaren Lasse Odrup, som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Funderingar i juletid

Jag blev nästan generad när jag läste Lars Lindströms kolumn – Den viktigaste samhällsfrågan 2015 är hur mycket högerextrem nationalism Sverige klarar av – i Expressen den 22 december. I den skriver han att Sverige är glest befolkat och därför borde ge plats för fler asylsökande och flyktingar. Menar han som Reinfeldt verkligen, att de med uppehållstillstånd skall placeras i skogen och med såg, yxa och svedjebruk skapa sig en framtid? Nej, förmodligen har journalisten Lindström inte tänkt så långt. Han bortser elegant från att de nyinflyttade behöver jobb, bostäder, skolplatser, språkutbildning, vårdplatser, infrastruktur med mera, kort sagt möjlighet att integreras i det svenska samhället. Fast sådant är ju bara bagateller när det gäller att bekämpa den främlingsfientlighet och rasism som tydligen genomsyrar hela Sverige.

Han menar kanske väl, men med hans resonemang borde Grönland vara en ännu bättre plats för invandring. Tyvärr är det här tänket ganska typiskt för makthavare som seglar i det blå och aldrig någonsin funderar över vad vanliga människor har för behov. Alla resurser finns ju redan hos makthavarna i Täby och på Södermalm eller var de nu bor och då är det väl likadant i resten av Sverige?

Jobb och bostad är annars viktigt för integrationen, det påstår åtminstone de gamla vanliga soffdebattörerna i TV. Fast när de väl sagt denna självklarhet så brukar de luta sig tillbaka i soffan och stråla som om de funnit den heliga Graal. Hur jobben och bostäderna skapas är man av naturliga skäl mer otydlig om.

God jul och gott nytt år!

På bloggen finns fler texter, av, med och om Lasse Odrup.

Be my guest # 104: Nuri Kino

Nuri Kino. Hade jag inte känt honom hade jag inte trott att han existerar: journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som den stilige. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans julkrönika för min blogg om en insamling i Södertälje för flyktingar i Irak.

Humanitarian Aid 

Det kom ett nödrop från ett flyktingläger. Barn fryser ihjäl på nätterna för att de inte har något att värma sig med. Vi bestämde oss för att ändra på det. Några dagar senare tömdes butiker i Södertälje och Stockholm med omnejd på filtar och sovsäckar. Det blev magiska dagar av solidaritet och empati som aldrig kommer att lämna mig, läs mer om dessa här. Och läs sedan om Mustafa som för alltid blev vän med en massa Södertäljebor.

”Hallå, var är du någonstans?” Det var de första ord jag sa till Mustafa. Han svarade att han stod utanför Assyriska föreningen. Vi gick ut, vi gick runt hela byggnaden. Ingen långtradare. Ingen Mustafa.

”Du är ju inte alls här, vad menar du? Beskriv vad du ser runtomkring dig?” Han svarade att han såg en bensinmack och en del annat som var helt främmande för oss.

”Okej, kolla om du hittar en vägskylt, vad står det på den?” När han försökte uttala namnet på gatan på svenska och jag upprepade det högt ropade Ninos Sharro: ”Han är ju utanför föreningen i Jönköping!” Någon hade i allt kaos runtomkring oss gett Mustafa adressen till fel förening i fel stad, flera timmar bort. Panik.

Här stod vi nu med 33 pallar lastade ned tre jättekartonger på, alla färdiga att skickas till Arbil i Irak. Men chauffören var flera timmar bort.

I samma stund som jag tänkte det, kom det en annan lastbil, denna gång till oss, till rätt förening i rätt stad. ”Hej, jag skall leverera sovsäckar!” Mannen som kört en lastbil full med sovsäckar till oss visste inte vem som hade skickat dem, personen ville vara anonym.

Vi hade nu ungefär 20 pallar ”över”, som förmodligen inte skulle få plats i Mustafas långtradare…

Fyra timmar senare anlände Mustafa till Assyriska Kulturcentret i Södertälje (bilden är från ett annat tillfälle). Han kom in lite försynt och hälsade, de första sekunderna såg han helt chockad ut men några minuter senare stod han och hjälpte alla andra att packa. Mustafa kände att han hade kommit hem. Det här var ju hans landsmän, många har sitt ursprung i Turkiet, de pratade turkiska och ville göra gott för flyktingar, det var klart att han skall vara med och jobba.

Jag frågade om han var hungrig, han svarade knappt, blyg som han var. Jag bad några av tjejerna i föreningens ungdomssektion att åka och handla mat. Det gjorde de och kom tillbaka med korv Stroganoff. Det kunde självklart inte Mustafa äta, han var ju muslim. Så jag bad dem att gå och handla något annat. Någon ropade att en man hade kommit in med ett trettiotal pizzor som gåva till oss som jobbade. Jag gick för att hämta en pizza, men nej, capricciosa allihop, alltså med skinka.

Mustafa åt lussebullar och pepparkakor i väntan på att ungdomarna skulle komma tillbaka med en pizza utan skinka. En man kom in med kartong med hamburgare från McDonalds, vi gav Mustafa en hel hög. Han blev generad. Varför brydde vi oss så mycket om honom? Jo, av samma anledning som han ställde sig och hjälpte oss alla. Vi är medmänniskor, vi är solidariska i våra handlingar. För medan islamister och terrorister som mördar och vill alla ont, så finns också goda krafter, de som inte ser till religion eller etnicitet. Goda muslimer. Goda kristna. Och goda allt annat.

Innan Mustafa åkte iväg bad han oss göra en skylt som det skulle stå ”Bistånd” på eller rättare sagt ”Humanitarian aid” på engelska. Någon skyltmakare att väcka klockan ett på natten hade vi inte tillgång till, så några av ungdomarna rev ett gammalt lakan och jag använde en jättetuschpenna till att skriva med.

Nöden är, som bekant, uppfinningarnas moder!

Några timmar senare var Mustafa på väg. Hela tiden postade han bilder på Facebook så att vi fick vara med under färden.

Mustafas chef ringde och sa att hans företag också ville bidra, de ville sänka priset på frakten som Assyrier Utan Gränser hade samlat in pengar till, så att den skulle bli lägre. Mustafas chef i Turkiet ville också bidra till att flyktingbarn i Irak fick det lite varmare.

Det värmde oss alla.

God jul!

 

I Svenska Dagbladets tomtesäck

 Mina två julklappstexter på Svenska Dagbladets ledarsida,
under rubriken I tomtens säck,
kan läsas här:

Julafton

Be my guest # 103: Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.

Fyra år

Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.

När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.

För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.

På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål  och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.

Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.

Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.

Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.

På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.

När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”. tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”

Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.

2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!

Läs också Zulmay Afzalis
julkrönika från 2013:
Skillnader.

Hans böcker kan köpas
i pappersformat
och som e-böcker
direkt från
Mummelförlagets widgetshop.

En migga: ”Jag börjar allt mer uppfatta Migrationsverket som en politisk tankesmedja än som en seriös myndighet.”

En migga:

Jag börjar allt mer uppfatta Migrationsverket som en politisk tankesmedja än som en seriös myndighet. Dagligen möts vi i verkets intranät av olika bloggar som är skrivna på betald arbetstid av Migrationsverkets medarbetare, vilka innehar allehanda olika ad hoc-titlar.

På vårt verksnät finns till exempel en genusblogg (!) som behandlar feminism och frågor rörande HBTQ. Därtill har de lagt upp en barnblogg vilken, som namnet anger, tar upp barnfrågor. Vi uppmanas av vår arbetsgivare att läsa verksnätet och därmed ta del av dessa bloggar som inte sällan handlar om ovanstående, dock inte alltid ur ett migrationsrättsligt perspektiv, utan i rent allmänna termer, fast utan någon form av objektivitet.

Verket samlar även på artiklar från olika tidningar och sajter, sådana som hyllar den svenska migrationspolitiken, och det finns även egenhändigt skrivna artiklar av Migrationsverkets personal, där de inte sällan gör olika politiska ställningstaganden. Bland annat fanns en artikel med rubriken Olika flyktingpolitik i våra grannländer som ställde sig kritisk hur migrationspolitiken såg ut i övriga Europa i förhållande till den som rådde i Sverige. I artikeln hävdades att medan Sverige hjälpte människor i nöd så tävlade andra länder i Europa om att göra villkoren för de som sökte asyl så dåliga som möjligt. Jag undrar om det verkligen är sant, det som sägs i artikeln…

Ganska nyligen publicerades på vårt verksnät också en artikel under rubriken Sverige gott exempel för Israel. Den handlade om hur dåliga villkoren var för asylsökande i Israel. Vad artikeln överhuvudtaget inte alls tog hänsyn till var Israels svåra säkerhetsläge i förhållande till läget i vårt land.

Spiken i kistan för mig var en artikel hämtad från DN, skriven av en Lars Linder där titeln var SD har sina rötter i något katastrofalt välbekant. Man kan tycka vad man vill om SD och andra politiska partier för den delen också, men på en arbetsplats ska arbetsgivaren inte komma med några politiska budskap. Särskilt inte på en statlig myndighet. Detta torde vara en självklarhet i ett demokratiskt land som Sverige, men Migrationsverket har genom sitt själsvådliga agerande alltmer börjat likna de arbetsplatser som finns i till exempel Kuba, Kina eller rentav i Kim Jong-uns Korea.

När Kristdemokraternas partiledare ansåg att asylinvandringen borde minskas var Migrationsverkets presschef snabbt ute med en replik och menade att det skulle innebära merarbete för verkets personal! Och kort därpå dök generaldirektören själv upp i en artikel där han uttryckte att han inte kunde förstå vad ”massinvandring” innebar.

Jag kan inte se annat än att Migrationsverket lever sitt eget liv och gör sitt yttersta för att indoktrinera sin personal och kanske även resten av Sveriges befolkning. Jag är dock övertygad om att utsikterna att lyckas är mycket små, åtminstone vad gäller dem som inte behöver ta del av Migrationsverkets intranät.

Kommentar: Ytterligare en rapport från en statlig tjänsteman som ingen så kallad ansvarig politiker, ingen journalist och ingen god svensk medborgare i DHS behöver bry sig om.

© denna blogg.

Varför tas den bedrägliga asylinvandringen till Sverige inte upp offentligt annat än av miggorna på denna blogg?

Varför talas det återigen/fortfarande i SR P1 (God morgon världen) enbart om ”flyktingmottagande”, inte om ”asylinvandring”! Lär de sig aldrig skillnaden? Och varför talar fortfarande inga andra än miggorna, som rapporterar här på min blogg, om den, som det förefaller, tämligen omfattande och sedan länge pågående bedrägeriinvandringen? Varför?

Och varför lär sig inte Sverige av de 27 andra EU-länderna att ta ansvar för sitt folk och sitt land och dess framtid och vara mer noggrant med vilka som släpps in i landet och ges rätt till livslång försörjning och även, ganska snabbt och mycket lätt, svenskt medborgarskap? I stället borde man ju, som i andra EU-länder, bevilja verkligt asyl- och skyddsbehövande tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd – beroende på omständigheterna – efter noggrann prövning där styrkt identitet är ett krav med ytterst få undantag. I dag uppvisar enligt Migrationsverket 89 procent av dem som söker asyl inte pass, trots att de rimligtvis måste ha rest hit med hjälp av ett sådant. Det betyder att av ca 75.000 asylsökande i Sverige hittills i år, har 66.750 personer inte uppvisat pass för att styrka vilka de är och från vilket land de faktiskt kommer.

Läs gärna vad miggorna berättar om förslagenhet och påhittighet vad gäller att bedrägligt försöka asylinvandra i Sverige – och ofta lyckas eftersom det inte finns tid att utreda ordentligt. Här är bara en bråkdel av miggornas hundratals berättelser, bara från i år.

En migga spår om vad som kommer att bli den största nyheten 2014 – 7 januari 2014

En migga: ”Det var vår GD som ordnade alltihop, med PUT och trafikstockningar in i kommunerna och internationella huvudskakningar och annat.” – 30 januari 2014

En migga: ”Men mannen har faktiskt redan flyktingstatus i ett annat EU-land sedan flera år tillbaka!” – 3o januari 2014

En migga: ”Eritreaner som är 20-35 år gamla utger sig för att vara ”ensamkommande barn” för att förhindra att de återsänds till Italien. ” – 4 februari 2014

En migga: ”Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!” – 5 mars 2014

En migga: ”På senare tid har jag börjat undra över om ifall till synes äkta syriska pass ändå kan vara köpta.” – 5 mars 2014

En migga: ”Vi har haft ett fall där en person ansökte om visering och av passkopian framgick det att hon är 29 år gammal.” – 31 mars 2014

En migga: ”Konsekvensen blir den, att en person som söker asyl med falska handlingar mycket väl ändå kan få permanent uppehållstillstånd, i synnerhet när det gäller sökande som uppger sig komma från Syrien.” – 19 april 2014

En migga: ”Om en och samma person lämnat in flera ansökningar i olika identiteter både i Sverige och i andra EU-länder och om han kommer från ett land som vi inte utvisar någon till, exempelvis Syrien eller Eritrea, måste jag då anse att personens senaste identitet är mer sannolik än de andra identiteter som han hävdat?” – 21 april 2014

En migga: ”Sverige gratuleras, så här ser det ut på Migrationsverket!” – 25 juni 2014

En migga: ”Så en eller annan ISIS-rebell gör ingen större skillnad i det stora hela.” – 29 juni 2014

En migga: ”Varför berättar inte de styrande om det accelererande asylmissbruket?” – 11 juli 2014

En migga: ”Att andra länder i EU skulle göra som Sverige, lär inträffa samma dag som grisar lärt sig flyga.” – 1 augusti 2014

En migga: ”Jag känner till ett antal personer som suttit på asylboenden i 8 – 10 år nu …” – 29 augusti 2014

En migga: ”Ledningen på Migrationsverket ger inte medarbetarna riktlinjer och verktyg för att komma till rätta med asylmissbruket.” – 11 september 2014

En migga: ”För EU-staten Sverige som hägrar där borta vid horisonten har en asylprövning som kallas ”migration” som betyder befolkningsmetod och som innehåller ”PUT med helpension”. Vilket de andra EU-staterna inte erbjuder. För de andra EU-staterna har asylprövning.” – 19 september 2014

En migga: ”Det här är bara ett fall jag har upptäckt. Troligen är mörkertalet när det gäller sådana ogenomtänkta beslut mycket stort.” – 2 oktober 2014

En migga: ”Handledsröntgen visade att den sökande var minst 19,9 år gammal.” – 5 oktober 2014

En migga: ”Alltså beviljar vi permanenta uppehållstillstånd till syrier på grund av kriget trots att de inte är bosatta i Syrien och inte på något sätt berörs av kriget!” – 19 oktober 2014

En migga som inte jobbar i generaldirektörens stab: ”…regelverket är tyvärr väldigt lätt att missbruka.” – 29 oktober 2014

En migga: ”Jag delar åsikten att det är vansinne att bevilja permanenta uppehållstillstånd till personer som de facto inte är i behov av skydd men detta är en rent politisk fråga.”– 4 november 2014

Samtliga berättelser inifrån Migrationsverket
från åren 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013 och 2014
kan läsas här.

© denna blogg.

 

 

En finländare kommenterar: ”För att få förnyat förtroende när det blir val måste politikerna här lyssna på väljarna, inte på en cyklande storsvensk integrationsmissionär.”

Som reaktion på texten Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet! skriver en finländare:

Jag tänkte skriva något syrligt om att ”andra länder ska ta ansvar”, men sedan började jag grunna på hur Ullenhag menar att det ska gå till. Vad händer om andra länder inte lyder Ullenhag? Sverige fortsätter att ta emot asylsökande och Ullenhag blir jättejättearg? Like as we would care… För att få förnyat förtroende när det blir val måste politikerna här lyssna på väljarna, inte på en cyklande storsvensk integrationsmissionär.

Jag grunnar verkligen på hur han resonerar. Är det så att han är så frikopplad från väljarna att han tror att det är politikerna som bestämmer sinsemellan? Att han reser till något EU-möte och berättar för ministrar från alla EU-länder att ”this is how we do it in Sweden” och sedan åker alla ministrar peppade hem var och en till sitt och börjar implentera ”the Swedish way”. För att bli utbytta vid nästa val eftersom de inte haft folket med sig? Eller ska politikerna börja lära folket att tycka rätt? Mene ja tiedä (ung ”Tja, vem vet?”). Men patetiskt är det.

© denna blogg.

Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet!

Nog är det ju märkligt så många förslag en massa nervösa politiker, ängsliga inför sin personliga framtid, har nu, strax innan det ska bli extra val! Men vad hjälper förslag? Inte ett dugg. Det hade behövts agerande för mer än tio år sedan. Man skulle ha tagit på allvar och gjort verklighet av förslagen och råden från bland annat Mauricio Rojas och även Nyamko Sabuni. Men nej: i stället för att lyssna på – och agera efter – vad kunniga, intelligenta och ofloskliga människor hade att tillföra så mer eller mindre mobbades den ene ut och den andra stod väl inte ut själv i en obegåvad och trög miljö (mina slutsatser).

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet – Tio punkter för en bättre integration – den 19 december, skriver Erik Ullenhag, tidigare i många år integrationsminister med mandat att agera, tillsammans med en partikamrat, bland annat:

Den som flyr undan förföljelse ska kunna få skydd i Sverige – vi ska vara stolta över att vi är en medmänsklig stormakt. Samtidigt behöver vi se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar för att ge människor skydd…

Sverige – Ullenhag – ska alltså ”se till att fler länder i Europa tar ett större ansvar”!!!!! Har Sverige fått gehör för sin aparta hållning hos något enda av de övriga 27 länderna? Nej. Är det något annat land som tycker att det är Sveriges sak att tala om för dem hur de ska agera. Knappast. Verkar något annat land vilja ta efter Sverige och få samma kaos som det som råder här? Icke. Nej, de tar sitt ansvar på sitt sätt, som skiljer sig väsentligt från den syn på ”ansvar” som svenska politiker (med understöd av journalister som har stor mat och som politiker är rädda för).

Men svenska megalomaner fortsätter med sina pinsamma ansvarskrav på andra länder som har en betydligt mer hanterbar asylinvandring som de klarar av och som har gehör hos landets befolkning. ”Medmänsklig stormakt”? Är det verkligen så Ullenhag ser på Sverige? Ja, kanske ur ett blåögt, storsvenskt perspektiv men knappast ur en verkligt skyddsbehövande asylsökandes dito. Och inte ur ett verklighets- och faktabaserat perspektiv, för verklighet och fakta skyr politiker ofta som pesten. Den verklighet och de fakta som existerar är, trots att det handlar just om verklighet och fakta, i svenska politikers och journalisters ögon ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”. Den synen gör att Sverige får en massa mer eller mindre löjliga och helt verklighetsfrämmande ”förslag” på integrationsområdet från fega och/eller rent okunniga politiker.

För i Sverige rasar det in folk som inte har några asylskäl alls (knappast något som andra ansvarskännande EU-länder vill ha) varav  89 procent har inga id-handlingar, och som kanske är personer som de verkligt skyddsbehövande har flytt ifrån. Som vet att det går att snacka omkull svenskar och som vet att om de får avslag så kan de stanna här ändå. Och alla är de lika välkomna i den ”medmänskliga stormakten”, där politiker floskelmässigt kallar alla asylsökande för ”människor som flytt från krig och grymheter”. Välkomna är alltså IS-anhängare som kommit hit på falska handlingar (kanske stulna av kristna som de skurit halsarna av), terrorister, kriminella, ”bidragsinvandrare”, sjukdomsinvandrare, personer som redan har uppehållstillstånd i andra EU-länder. Bland dem ”drunknar” de, som enligt utlänningslagen har asyl- eller skyddsskäl här.

Hur tror Ullenhag och andra blåögda företrädare för DHS, Den Humanitära Stormakten (det namn på Sverige som Fredrik Reinfeldt myntade), att de faktiskt skyddsbehövande känner när de ser hur det går till här? Många asylsökande berättar att de känner sig lika otrygga i Sverige som de gjorde i hemlandet, många berättar om hot och våld på asylboenden. Det finns sfi-lärare som är livrädda när de nu måste undervisa extrema IS-anhängare i svenska för invandrare och samtidigt ha samtal med kristna asylsökande och andra när de berättar om sin rädsla och skräck och undrar varför dessa de värsta terroristerna av alla får vara i Sverige och till och med bli försörjda här. Och vad tror Ullenhag med flera att svenskarna tycker – de som trots att man på just detta område av någon anledning inte ska prata om kostnader men som är de som de facto bekostar asylinvandringen – om att försörja människor som redan har uppehållstillstånd och till och med i vissa fall medborgarskap i andra EU-länder när de kommer hit och söker ”asyl” för att man här får gratis bostad och bli försörjd utan att behöva arbeta? Läs miggornas rapporter här.

Den som har flytt och tagit sig till Sverige och inte stannat i något annat EU-land på vägen (om man gjort det ska asylansökan enligt Schengen-förordningen prövas där), ska enligt Sveriges utlänningslag få sin sak prövad här. Har han asyl- eller skyddsskäl ska han enligt lagen antingen beviljas tillfälligt uppehållstillstånd eller permanent dito. Har någon ljugit om sina asylskäl och på falska grunder beviljats uppehållstillstånd, bör tillståndet återkallas. Uppenbart ogrundade ansökningar ska snabbutredas och personerna ska omgående återsändas hem (i Norge görs det på högst 48 timmar) och inte stanna på boenden och kosta pengar i Sverige. Alltså personer som kommer från säkra länder och som inte har några som helst skyddsskäl. Klarar man att avgöra sådana fall i såväl Norge som i andra länder, så borde man väl klara att göra det i Sverige också.

Den absolut siste jag någonsin skulle råda någon att lyssna på vad gäller frågor kring integration är Erik Ullenhag. Han, som cyklat runt, grillat korv och hållit ”kansli” i förorter i fåfängt hopp om att han skulle bli mer populär genom att han nedsteg från ministerstolen till ”gettona”, som sysslat med romska frågor också mot romernas egen vilja, som inte gjort något verkligt vettigt eller viktigt vad gäller integration under sin tid som integrationsminister. Om han hade hört vad ”nyanlända” tycker om honom så skulle han aldrig ha satt sina ministerfötter bland dem på det sätt han gjort. De vill inte se en svennekompis, de vill se en minister som tar ansvar (!) och agerar, inte leker kansli i förorten. Denne flosklernas, de tomma ordens mästare, inleder nu också sin debattartikeltext med en tomfloskel: ”Folkpartiet står upp för öppenhet när det gäller invandring”. Finns det ingen som kan få denne man att sluta floskla? Vilken skillnad – som natt och dag – mot den begåvade och kloke Mauricio Rojas, som aldrig någonsin förföll till floskler utan talade klarspråk och förstod vad han talade om. De enda som tycker att det Ullenhag säger och gör är bra, det är förmodligen det parti som alla andra partier sjukligt förhåller sig till i allt de säger och gör på asylinvandrings- och integrationsområdet: Sverigedemokraterna.

Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet (men fortfarande nästan inte vågar tala om asylinvandringen, som är det viktigaste i sammanhanget)! Ni vaknar nu, tre månader före det extra val som ni alla är skyldiga till att det måste hållas bara sex månader efter ordinarie riksdagsval. Och ni är minst tio år för sent ute, ni borde ha tagit tag i asylinvandringen i första hand och därefter, eller helst parallellt, integrationen av dem som får uppehållstillstånd! Hade ni fått ordning på asylhanteringen i Sverige, i stället för att pompöst tala om att 27 andra EU-länder ”måste ta sitt ansvar” the Swedish way, så hade enormt mycket varit vunnet. För er själva, för svenska folket och – inte  minst – för de människor som beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Och i stället för att försöka mästra dem så borde ni ha lärt av många av de andra 27 EU-länderna!

 

Här är några (!) av mina tidigare texter på floskelområdet (och en text av Nima Dervish):
Erik Ullenhag borde kavla upp ärmarna och sluta floskla – 16 september 2011
Hur länge ska politiker fortsätta att mata folket med ordmarängtårtor? Och hur länge ska folket svälja dem? – 5 oktober 2011
Floskler och särbehandling går hand i hand. Och bortkollring av folket går i mitten. – 17 oktober 2011
En migga anser att ”myterna” från s.k. ansvarigt håll måste ifrågasättas – 19 december 2011
Svensk minister framför visioner om lyckad integration i tysk tidning– 5 januari 2012
Tjuren Ferdinand har planterat sig under korkeken och tänker inte flytta på sig – 16 januari 2012
Ullenhag lyssnar men hör inte – 15 juni 2012
Governing by debattartiklar and by stepping in på en annan ministers ansvarsområde – 26 juli 2012
Jag tackade som vanligt nej… – 20 september 2012
Ekots lördagsintervju den 29 september: Erik Ullenhag – 3 oktober 2012
Om det vore uppenbart för Ullenhag själv så skulle det väl inte ständigt behöva upprepas? – 8 december 2012
Be my guest # 102 Nima Dervish – 14 september 2014

© denna blogg.

Apropå medborgarskap

Med anledning av det jag skriver i min artikel – Medborgarskap är en fråga med flera bottnar – i Svenska Dagbladet den 18 december och den debatt och diskussion som förts i olika medier den senaste tiden om ”svenskhet”, skriver en finländsk vän följande:

Vi talade nyligen, kollegerna och jag, om det här med svenskt medborgarskap och alla hade samma uppfattning om att svenskarna inte förmår skilja på att vara svensk medborgare och att definiera sig som svensk. De tror dessutom att båda är något slags nirvana som alla människor strävar efter. De kan inte förstå att man vill bo och arbeta här i landet utan att sträva efter vare sig det ena eller andra.

Du gjorde visst kopplingen till svenskar som flyttar till Spanien, jag jämförde med svenskar i New York, men poängen var densamma. De söker sig till andra svenskar, rusar till Ikea för att köpa svensk mat och blir allmänt betydligt mer svenska än de var i Sverige. Men om någon i Sverige inte vill ha svenskt medborgarskap eller definiera sig som svensk så ses han eller hon som en mindre vetande, världsfrånvänd, samhällsfientlig anarkist.

Kommentar: Huvudet på spiken!

Läs också:
Alla är inte – och vill inte – vara svenskar, varför är det så svårt att förstå? – 16 december 2014

© denna blogg.

En migga reflekterar över skilda världar

En migga:

Skilda världar

Sverige
– där utrikesministern inte vill kalla folkmord för folkmord
– där den nationella samordnaren talar om en hotline och terapi för hemvändande Daesh (ISIS)
– där jihadresor ska snabbutredas (vilket innebär att ett lagförslag ska presenteras i juni 2015)
– där vi ska ha nyval ackompanjerat av tonerna ”det var den andres fel” och där SD stiger i opinionen.

Mellanöstern
– där de kurdiska försvarsstyrkorna håller på att blöda sönder Daesh i och runt Kobane
– där de kurdiska försvarsstyrkorna håller på att befria yezidierna i Sinjar (Shengal)
– där de kurdiska försvarsstyrkorna håller på att omringa Mosul
– där det inte finns någon spärr á la PK att kalla ett kräk (dvs Daesh) för ett kräk.

Vad ska jag följa? Svårt val……

Kommentar: Varför engagerar inte de styrande i detta allt mer aparta land en person som denna migga, som på ett betydligt insiktsfullare sätt – genom faktisk och praktisk erfarenhet och kunskap – kan bidra med förslag till lösningar av det asylhaveri vi nu ser i Sverige? Ett asylhaveri som tillåtits uppkomma av mer och mer verklighetsfrämmande politiker som på otaliga sätt har visat att deras verklighetsuppfattning är lika med högst 1 på en skala 1-10.

© denna blogg.

Om olika syn på medborgarskap

Ur min OP ED-artikel i Svenska Dagbladet den 18 december:

I grannlandet Finland kan man i stället vara på väg mot en skärpning av lagstiftningen kring medborgarskapet. Presidenten har bett inrikesministern att utreda om det föreligger skäl att skärpa villkoren för dubbelt medborgarskap, eller rentav helt ta bort möjligheten att inneha två medborgarskap och att ta reda på vad det i praktiken kommer att betyda om Finland avstår från den här lagstiftningen.

I Sverige är synen på medborgarskap en annan än i många andra länder. För att bli svensk medborgare krävs nästan inget annat än att man haft uppehållstillstånd i landet ett visst antal år. Det riskerar att urholka värdet av medborgarskapet och att, i en inte alltför avlägsen framtid, devalvera värdet av att inneha ett svenskt pass.

Hela min text kan läsas i artikeln med rubriken Medborgarskap en fråga med flera bottnar.

Värd att nämna och fundera kring är också Ivar Arpis artikel på Svenska Dagbladets ledarsida för ett och ett halvt år sedan, den 30 april 2013, med rubriken För försiktigt om medborgarskap , där han bland annat skrev:

Medborgarskap måste betyda något. Vilken funktion hade ett nytt medborgarskap kunna fylla i Sverige? Generös invandringspolitik hade kunnat balanseras med språkkrav på invandrade. Stor mångfald i samhället hade kunnat balanseras med omfattande arbete för gemenskap.

Och:

Men nej, det blev inte mycket därav. I stället fortsätter Sverige med att vara unikt med att inte ställa några krav alls på ömsesidigt ansvar för vägen fram till medborgarskap.

 

”The Commission fails to understand the reasons why the Swedish competent authorities refused to grant the petitioner a right of residence under the free movement rules.”

Det kom ett mejl från Leiv, som också råkat ut för svenska galenskaper, som så många andra. Och som Helena Andersson (se länkar längst ner). Texten är publicerad med Leivs och hans frus tillstånd.

Beträffande min fru som är brittisk medborgare

Detta är helt fel, hela svenska rätts systemet vägrar att acceptera EU-regler för fri rörelse mellan länder för kärnfamiljemedlemmar och dem som arbetar. Migrationsverket fick stryk ordentligt i EU-rätten för sina dumheter, men de vägrar alltid att förstå att vad domaren säger i ett domslut om en sak också gäller mutatis mutandis för liknande fall! Här är fallet jag refererar till: Case C-423/12 (Floria May Reyes -v- Migrationsverket).

Själv har jag kämpat för min fru som är brittisk medborgare. Vi flyttade till Sverige i slutet av 2011 och jag är svensk ….  numera ovillig sådan! Migrationsverket vägrar registrera hennes uppehållsrätt, Skatteverket vägrar ge henne ett personnummer och Försäkringskassan vägrade länge att tillåta henne att vara sjukförsäkrad.

Enligt domaren i fallet ovan, måste Sverige registrera en uppehållsrätt utan frågor och får inte begära några ytterliga papper utom ett pass. Samma sak gäller för Skatteverket och Försäkringskassan. Vi har ansökt och dokumenterat allt korrekt, men de svenska instanserna vägrar att erkänna det, vägrar att fråga EU och vägrar göra något alls.

JO och JK vägrar ingripa, EU-minister likaså. Riksdags ledamöter svarar inte på e-post, det kvittar vem man skriver till. De är inte intresserade. Sverige vill bestämma över utlänningar och beslut fattade av Migrationsverket och en migrationsdomstol inte kan överklagas vidare. Men när man tillämpar den svenska utlänningslagen där den inte gäller så blir det en komedi när man överklagar. EU-lagstiftningen tillåter inte sådant trams. Men svenska myndigheter och domstolar vägrar göra som EU-lagar anger: när det inte längre är möjligt att överklaga, måste man fråga EU om det finns en möjlighet att lagen kan tolkas på ett annat sätt! Så, egentligen skall Migrationsverket i alla sådana här fall gå till EU för varje beslut.

Jag hoppas du kan göra något med det här, EU-rådgivningsbyrån sliter ut sina lockar, Sverige är det värsta landet i Europa med sina personnummer och sin vägran att registrera uppehållsrätt utan massor av onödigt pappersarbete.

Vi har ny ”flytt” till England.
Leiv

Märklig historia. I dokumentet från Europaparlamentet gällande Leivs fru Elizabeth kan man i slutet läsa:

The Commission understands the petitioner has not been able to settle legally in Sweden. The petitioner has even indicated that she and her spouse have decided to sell up their property and move to Britain.

On the basis of the information provided by the petitioner, the Commission fails to understand the reasons why the Swedish competent authorities refused to grant the petitioner a right of residence under the free movement rules.

To assess the situation in full, more information is necessary from the Swedish authorities. The Commission intends to contact the Swedish authorities on this issue.

The Petitions Committee will be informed of developments on the issue of registration in the Swedish population registry in the context of petitions 1098/2010 and 1183/2010 which specifically deal with this issue.

Det fetstilade stycket ovan är starkt kritiserande gentemot Sverige. Översatt till svenska står det ungefär så här:

På grundval av den information som den klagande tillställt oss, kan Kommissionen inte förstå varför relevanta myndigheter i Sverige har vägrat bevilja den klagande uppehållsrätt i enlighet med reglerna för fri rörlighet.

Kommissionen kommer att följa händelseutvecklingen, men det illabehandlade paret har alltså flyttat till England på grund av svenska myndigheters inkompetens och oförmåga att tolka och efterleva gällande lagar och regler.

En reflektion: Nog är det märkligt att Sverige anser att tiggare från EU-länder har rätt att vistas här när de knappast uppfyller de krav som ställs på andra EU-medborgare! Ändå tillåts de vistas här, bo på gator och i parker, bygga illegala läger och mindre kåkstäder, inte ha pengar att försörja sig för eller inneha de försäkringar som krävs. Varför behandlas EU-medborgare så olika? Sätt detta, som Europaparlamentets Petition Committee skriver i fallet med Leiv och Elizabeth, i relation till den svenska dumhetsgodheten vad gäller tiggarna:

On the basis of the information provided in this case, it would seem that the burden of proof imposed by the Swedish competent authorities may go beyond what is necessary to avoid the risk of that citizen becoming an unreasonable burden for the Swedish social security system of the host Member State after a certain time. Despite the fact that, as provided by the petitioner, the latter has been able to provide a proof of her entitlement to a pension from her own Member State and that her spouse, who is entitled both to a Swedish pension and to an Australian pension and can provide proof of sufficient assets (for example a house in Sweden for which he pays considerable renovation costs), has signed an undertaking to support her, the Swedish competent authorities have refused to recognize that she could rely on her husband’s resources.

Lagen ska gälla lika för alla och svenska myndigheter ska inte kunna behandla människor som de gjort med den svenske mannen och hans brittiska hustru! Ändå sker det. Är Sverige inte längre en rättsstat?

Här är några länkar till ”fallet” Helena Andersson, ett fall där svenska myndigheter också gjort allt för att sätta käppar i hjulet i stället för att göra allt för att underlätta ”integrationen” i Sverige:

Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige – Svenska Dagbladet 13 mars 2014
Det tog Skatteverket fem månader att svara… – bloggen 5 april 2014
Utrikesdepartementet backar… – bloggen 27 maj 2014
Svenskfödd i Sverige uppmanas invandra – 26 november 2014

© denna blogg.

 

 

 

En migga om hur asylsökande själva effektiviserar asylprocessen

Så här berättar en migga:

Dagens samtal

En kvinna kommer in till mig och innan vi ens börjar prata lämnar hon in ett läkarintyg. Det gäller hennes son som plötsligt börjat uppvisa ”uppgivenhetssymtom”. Som alltid när det är uppgivenhetssymtom så kommer de från forna sovjetländer.

Men det lustiga i detta fall är att familjen inte ens varit på asylutredning…

Det vill säga: det finns inget avslagsbeslut att vara uppgiven inför. Det verkar som om våra asylsökande själva nu börjat effektivisera sin asylprocess. I stället för att gå vägen via avslag och sen PUT genom V-UT på grund av uppgivenhetssymtom, så blir de alltså uppgivna redan vid ankomsten.

Kommentar: Ska man skratta eller gråta? Eller bli uppgiven?

© denna blogg.

Alla är inte – och vill inte – vara svenskar, varför är det så svårt att förstå?

Återigen hör man upprörda röster från en massa svenskar som är sympatikränkta, denna gång med alla dem som en sverigedemokrat inte tycker är ”svenskar”. Det är helt osannolikt att hans åsikter ska ges så stor betydelse att det överskuggar en massa andra betydligt viktigare frågor som berör framtiden för alla som bor i landet, svenskar och icke-svenskar.

Det är också något djupt osympatiskt i att svenskar så ofta sympatitycker att alla som bor i Sverige alltid – vare sig de vill det eller inte – ska kallas och ses som ”svenskar”! Det är en nedlåtande och riktigt obehaglig människosyn de uppvisar, en syn som endast den, som ser sig som förmer än alla andra, kan ha. Hur många gånger ska man behöva säga att vi, alla vi som är födda i andra länder, inte ser det som en självklarhet att vi ska kallas ”svenskar”? Vi ser oss ju inte som svenskar,  vi upplever oss inte som svenskar. Vi vill absolut inte påtvingas en ”svenskhet” vi inte själva har valt, så varför ska då svenskarna prompt göra det? Låt oss bestämma själva, vi är inga lägre stående varelser som inte kan tänka och agera utan Storebror Svensk!

Hur många gånger har vi inte hört och läst samer tala om ”svenskarna” och då inte inbegripit sig själva eftersom de ser sig som samer? Inte tror jag att romerna heller upplever sig som ”svenskar” (och gör de det så ska det vara deras val, inte svenskarnas) och jag känner inte en enda finländare som kallar sig ”svensk”. Inte en enda! En del kallar sig sverigefinländare, men att en finländare skulle se sig som ”svensk” är mycket ovanligt.

Men storsvenskarna i DHS – Den Humanitära Stormakten, envisas att pådyvla oss alla som finns inom dess gränser, från all världens hörn, en ”svenskhet” som väldigt många inte alls kan eller vill identifiera sig med. Av massor av inlägg på Facebook och Twitter framgår att godsvenskar är fruktansvärt upprörda över uttalanden av en sverigedemokrat kring nationaliteter. Dessa godsvenskar borde nog stanna upp lite grann och tänka över hur det skulle vara om de flyttade till Spanien och spanjorerna envisades med att etikettera dem som ”spanjorer” mot deras vilja! Eller om de bosatte sig i Thailand och tvingades höra thailändarna kalla dem ”nyanlända” och ”thailändare”. Men sådana tankar har inte slagit godsvenskarna eftersom det enda som är riktigt fint att vara här i världen enligt dem i deras utopiska verklighet, är svensk.

Kära godsvenskar, sluta kränka* alla oss (och vi är många…) som inte vill att ni kallar oss svenskar!

* Ett ord jag inte ofta använder, men som är relevant här
eftersom det är ett av favoritorden bland godsvenskar
när det gäller hur de tolkar att andra (!) känner sig.

© denna blogg.

Om raka texter skrivna utanför åsiktskorridoren

Läs mer – och köp eller ladda ner Ordbrand – på Mummelförlagets sida under rubriken:

”Risken att bli utdefinierad ur diskussionen är så stor att det inte går att säga annat än att vi i Sverige har ett yttrandefrihetsproblem…”

Ur förordet – skrivet av författaren Torbjörn Elensky –  till Nima Dervishs bok:

Att inte Nima är en vital del i den svenska offentligheten är ett sorgligt symptom på hur illa den fungerar. Att han väljer att avsluta sin bana som svensk journalist och debattör är något som borde få alla med minsta uns till förmåga till självkritik att ifrågasätta hur de som får tillgång till offentligheten utses, vilka mekanismer som ligger bakom rolltilldelningen och hur villkoren faktiskt ser ut för den fria debatten.

Julhälsning från Thanh

Många av dem som jag varit asylombud åt har jag kontakt med då och då, om inte annat så kring jul och födelsedagar. Thanh, som jag var ombud åt i många år och vars historia kan läsas här, träffar jag minst en, ibland flera gånger om året, och varje jul kommer det julkort och en liten gåva. För några år sedan skickade han vietnamesiska självbryggande kaffekoppar, en annan gång en scarf och i år vietnamesiskt kaffe och ett fint kort. Att han tänker på ”my ombud”, som han kallar mig, gör mig glad. Och att han minns och tänker på hur vi tillsammans agerade för att han skulle få uppehållstillstånd när det helt enkelt visade sig vara omöjligt att verkställa en utvisning av honom eftersom hans land otaliga gånger vägrade ge honom resehandlingar. (Läs bland annat Artikel i Dagen och om vårt besök på Vietnams ambassad – 8 juni 2007).

Det blev många år i asylsystemet, och massor av byråkrati. Tre gånger var jag med Thanh på Vietnams ambassad för att försöka förmå dem att ge honom en resehandling så att han kunde utvisas eftersom han hade fått avslag på sin ansökan om asyl. Varje gång fick vi gå med oförrättat ärende. Inte ens Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson lyckades skaffa fram handlingar när han personligen lade sig i detta enskilda ärende och kontaktade Vietnams regering via UD, trots att han inför mängder av vittnen med skärpa påstått att han inte kunde göra någonting för att ärendet var överlämnat till Polisen. Detta agerande bakom ryggen på mig och övriga medlemmar i Medborgarnas flyktingombudsmans (MFO) kommitté gjorde för övrigt att jag slutade som just MFO – att ha att göra med en generaldirektör som så flagrant ljög och gick bakom ryggen på mig/oss var en omöjlighet.

Thanh är idag svensk medborgare och i somras gjorde han sina första utlandsresor på tio år. Han jobbar och lever ett vanligt liv och ligger ingen till last. Tiden som asylsökande var lång och plågsam. Han satt inlåst i månader på Migrationsverkets förvar, hade under lång tid anmälningsplikt hos Polisen, levde i stor och pressande ovisshet, fick sin dagpenning indragen, utsattes för felaktig behandling av Migrationsverket vilket jag JK-anmälde och Migrationsverket kritiserades för, och var ned om en massa annat också längs vägen. Många människor hjälpte honom på olika sätt, det finns beskrivet i texterna som man kan läsa under kategorirubriken Vietnamesen här på bloggen.

Här är två länkar till texter som Thanh själv har skrivit:
Be my guest # 34: Thanh Quang Tran – 17 maj 2006
”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

© denna blogg.