Av 81.301 asylansökningar lämnade Migrationsverket endast 109 på remiss till Säpo. 24 fick en erinran…

Inte undra på att man i många länder anser Sverige vara ett av de farligaste västländerna idag. Ur Säkerhetspolisens, Säpos, årsbok för 2014:

Av de drygt 81.000 asylansökningar som Migrationsverket tog emot under 2014, skickade de vidare 109 på remiss till Säpo. I 24 fall fick de tillbaka en erinran.

109 asylansökningar var allt man på Migrationsverket ansåg behövde kontrolleras av Säpo, och Säpo fann i endast 24 av fallen skäl att lämna en erinran. Det ter sig rätt osannolikt att det av 81.301 asylsökande (det faktiska antalet) endast var 109 som det fanns skäl att titta närmare på! Och att Säpo i endast 24 fall av 81.301 fann skäl att skicka en erinran till Migrationsverket. Och:

– Det betyder att vi där hittade kopplingar till terrorism- eller underrättelsehot, vilket gjorde att vi bedömde att personen i fråga inte borde få asyl i Sverige. Sedan är det upp till Migrationsverket att väga den risken mot rätten till asyl. Många blir kvar i landet. Det ställer krav på oss att vidta åtgärder som motverkar den eventuella risk det kan medföra, säger biträdande säkerhetspolischef Johan Sjöö.

Förstår svenska folket hur farligt det är i deras land numera? Litar folk på att endast 24 av 81.301 asylsökande utgjorde ett hot och inte borde ges asyl här? Och tror svenska folket att dessa 24 fick avslag på sina asylansökningar hos Migrationsverket, eller fick de ändå stanna, trots att de av Säpo bedömts ha kopplingar till terrorism- eller underrättelsehot?

Arma folk! Arma land! För att citera statsminister Stefan Löfven, fast han sa detta i en hel annan kontext:

Jag blir så bedrövad! Vi har en utveckling som säkert skrämmer många människor. Vad är det för samhälle vi går till mötes?

(Aktuellt den 19 mars, ca 8.55 in i sändningen).

Säpos årsbok 2014 kan laddas ner här.

© denna blogg.

”Nytysken” om den stora handfallenheten

Nu skriver han igen, svensken som sedan länge bor i Tyskland och enligt svenskt språkbruk därför bör kallas ”nytysk” trots att han själv anser sig vara svensk. Snart kanske han behöver få en egen kategori här på bloggen, en egen samlingsrubrik, hans texter börjar bli ganska många nu. Här är den senaste med anledning av dödsskjutningarna i Biskopsgården den 18 mars och lite annat:

Ovärderliga dokument över ”den stora handfallenheten”

Ur Aktuellt den 19 mars: ”Flera politiker har fördömt dådet” (tidkod 8:49). Ett verkligen sensationellt uttalande!

Och statsministern som intervjuas i samma sändning (tidskod 8:55) förkunnar:

”Jag blir så bedrövad ! Vi har en utveckling som säkert skrämmer många människor. Vad är det för samhälle vi går till mötes ?”

Handfallenheten har fått ett ansikte: en statsminister som är bedrövad och förvånad över utvecklingen.

Inrikesministern (tidskod 20:58) är lika handfallen. Han hävdar att det beror på att:

”Klyftorna har ökat, arbetslösheten har stigit, skolresultaten har sjunkit. De sociala klyftorna är en grogrund för gängen…

Lösningen är en socialdemokratisk budget … då kommer problemen att lösas. Vi hade en budget som satsade mer på skolan”.

En sann orgie i handfallenhet!

I programmet Debatt samma kväll fortsatte sedan politikernas handfallenhet och floskelproduktion gentemot vanliga människors kritik.

Kommentar: Att ta del av hur man kan se på Sverige och vad som pågår här med ”utifrånögon” är värdefullt. Stort tack till ”nytysken” som förser bloggen och dess läsare med sina reflektioner!

© denna blogg.

Be my guest # 110 Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar som lärare och studiehandledare.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin. Hans senaste artikel har rubriken Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare och publicerades på Svenska Dagbladets ledarsida den 15 mars 2015.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Nyår i Afghanistan

Nowruz är vårt nyår i Afghanistan och infaller idag, den 20 mars 2015.

Jag har så många fina minnen från firandet av Nowruz! När jag var liten brukade min mamma köpa nya, fina kläder och skor åt mig en vecka före den stora dagen. Hon städade hela huset och dekorerade rummen med blommor och inför nyårsaftonen brukade min mamma och min mormor laga en massa olika goda maträtter och efterrätter.

På morgonen klädde hon mig i mina nya kläder och skor, sedan köpte hon blommor – rosor – och vi tog en taxi upp på Nadir Khan Hill i Kabul, till begravningsplatsen där min far ligger begravd. Vi gick till hans grav och min mamma lade ner sina rosor. Hon tittade på mig och frågade om jag ville säga något till min far. Jag visste inte vad jag skulle säga, men hon dikterade och jag upprepade hennes ord:

Far, jag ska vara en god son åt min mor. Jag ska vara hjälpsam mot mina morföräldrar och andra släktingar och vänner och mot mina landsmän. Jag ska alltid vara ärlig och hederlig, far. Jag önskar att du var här med oss och firade Nowruz! Men det är du inte. Jag ska ta hand om mamma och göra henne stolt över sin son.

Sedan brukade min mamma krama mig och kyssa mig på pannan och efter åkte vi hem igen i taxin som väntat på oss. Och så firade vi det nya året med mycket god mat, tillsammans med mina morföräldrar.

Senare, när jag var vuxen och arbetade i regeringskansliet i Kabul, brukade min mor ringa mig dagen före Nowruz och insistera på att jag – hur upptagen jag än var, hur mycket jobb jag än hade – kom och firade det nya året med henne. På nyårsaftonen brukade jag köpa varsin vacker bukett blommor till henne och till mina morföräldrar innan jag åkte hem till dem. Men först åkte jag alltid upp på Nadir Khan Hill och gick ensam till min fars grav. Jag var van vid att prata med honom, jag gjorde det varje gång jag var där.

Jag vet inte om jag har blivit en riktigt god son. Jag vet inte hur mycket gott jag har kunnat göra för mitt land. Det enda jag önskar just nu är att du levde, pappa. Jag önskar så starkt att du var här med mig, att jag kunde se dig och prata med dig. Att jag kunde krama dig och få en varm kram tillbaka. Jag vet inte hur det känns att ha en far som älskar och uppskattar mig. Jag älskar dig, pappa!

Det är fyra år sedan jag firade Nowruz med min familj i Kabul. Fyra år har gått utan att jag har sett min mor, utan att jag kunnat besöka min fars grav. Fyra år har passerat utan att jag har fått fira Nowruz med mina nära och kära. Jag drömmer om dem, jag drömmer om att fira dagen med dem. I mina böner ber jag för dem och jag ber också om att en dag kunna fira med dem igen, även om jag vet att det är omöjligt.

Mina elever i skolan där jag arbetar som modersmålslärare frågade mig, när de planerade för firandet av Nowruz på skolan, vem jag ska fira med. Jag tänkte tillbaka på lyckliga tider och på hur vi brukade fira dagen och på min mamma som jag inte träffat på så länge och kände att tårar steg upp i mina ögon. Jag vände mig bort och svarade inte på frågan.

Jag vill önska alla som firar Nowruz idag, både dem som gör det med sina familjer och dem som är ensamma och långt borta från sina familjer ett riktigt Gott Nytt År. Jag hoppas att det nya året ska bli ett välsignat år av kärlek och vänskap för er alla. För egen del tänker jag trots allt fortsätta att hoppas att jag en dag kunna fira med min familj.

Happy Nowruz!

Här är Zulmay Afzalis två tidigare gästtexter på den här bloggen:
Be my guest # 100 Zulmay Afzali – 26 december 213
Be my guest # 103: Zulmay Afzali – 23 december 2014

© denna blogg och Zulmay Afzali.