• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juni 2015
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    2930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En migga: ”Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?”

En lätt frustrerad migga kommenterar och förklarar:

profileExpressen skrev igår – Asylsökandet i landet är som ett lotteri – att beviljandegraden skiljer sig markant åt mellan olika prövningsenheter. Migrationsverkets ledning försöker förklara att det kan bero på att olika grupper söker sig till olika delar av landet. Folk från Balkan söker till exempel ofta asyl i Göteborg.

Men hur kan det komma sig att det även när man tittar på sökande från samma land skiljer sig i så stor omfattning? Vissa enheter har till exempel väldigt hög beviljandegrad, generellt sett. Svaret är att det är personalens kunskaper i kombination med den aktuella enhetens ledning som avgör vilken kvalitet det är på hanteringen.

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Man tar i artikeln upp två somalier som uppgett att de kommer från samma ort och åberopat samma skyddsskäl. En får avslag och en får PUT. Den som får avslag har man gjort en språkanalys på som visar att han talar den dialekt man har i norra Somalia och inte i södra delen av landet, som han påstått. Förklaringen han kommer med är att hans mor kommer norrifrån. Det kan säkert hända om man lever ett mycket mycket isolerat liv, men hur många tror på att ett barn uppvuxet i Boden pratar skånska för att dess mamma gör det?

På enheten där man beviljat PUT har man hoppat över språkanalysen. Artikelförfattaren upprörs över att utfallet i antal PUT ser olika ut men gör ingen som helst närmare granskning eller analys av orsakerna och det är både synd och ger felaktiga slutsatser.

Det som verkligen är upprörande är att vi har en myndighet som medvetet genar i ärendehanteringen, hoppar över diverse kontroller, som till exempel språkanalys, äkthetsgranskningar, slagningar i olika system med mera, och som kortar ner utredningstider till i vissa fall endast 20 minuter för att spara tid! Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?

Reflektion: Är det rimligt att Lisa Hallstedt, som uttalar sig i Expressens artikel i sin egenskap av jurist och sakkunnig i migration på Röda korset, inte känner till det som miggan berättar? Om man är sakkunnig så måste man ju kunna de saker som man säger sig vara sakkunnig om. Samma sak gäller Amnestys Madelaine Seidlitz, som också uttalar sig i artikeln och som säger att hon under många år ”fått indikationer på att chanserna att få uppehållstillstånd varierar i landet och att det just i Stockholm är svårast”. Vet hon inte heller hur det ser ut på Migrationsverket? Att det har anställts hundratals nya, unga, oerfarna och personer som efter kort tid ska fungera som beslutsfattare i dessa viktiga ärenden? Hur är det möjligt att vara sakkunniga och inte känna till det som miggan här ovan berättar, och som också flera gånger tidigare har tagits upp här på bloggen?

© denna blogg.

LT Södertälje: ”Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut”

Får inte läsa svenska LT Södertälje 24.6 2015Under rubriken Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut berättar Länstidningen i Södertälje om just det: hur asylinvandrade inte kommer vidare i sina studier (och därmed sina liv i Sverige) för att det inte finns pengar till att ge dem vidareutbildning i svenska språket.

Under mer än ett decennium har jag undrat när polletten ska trilla ner hos de (van)styrande. Varför lyssnar de inte? Varför förstår de inte att det relativt lilla Sverige inte klarar att försörja, utbilda och integrera den enorma mängd människor från länder utanför Europa som söker sig hit? Det blir bara värre och värre för alla: för dem som kommer hit och tror att de ska få en ljus framtid i Sverige och för svenskarna som blir allt mer frustrerade av det tämligen okontrollerade inflödet av människor som ska försörjas av dem, trots att de aldrig kommer att ha en chans att bli en del av det svenska samhället.

Varför lär man sig i Sverige inte av sina nordiska grannländer, som tar emot ett mycket, mycket mindre antal asylinvandrare och som ser det som självklart att de inte blir fler än staten (= folket) har råd att ta emot på ett bra sätt och bekosta och ordna bostäder åt samt ge språkundervisning, tandvård, sjukvård etc åt? Och där man också inser att asylmottagandet bara kan gå bra om befolkningen och kommunerna är positiva och på ett bra och ordnat sätt har råd och vilja att ta emot nya och helt främmande människor, med allt vad det innebär.

Om det inte finns pengar så finns det inte pengar. Och det kan ju knappast finnas tillräckligt med kvalificerade lärare heller, när behovet är så stort.

Om Sverige hade haft en reglerad invandring och Migrationsverket hade gjort ordentliga asylutredningar så att endast de med faktiska asyl- eller skyddsbehov (inte sådana som önskar ”ett bättre liv”, är sjuka eller söker på andra icke-lagenliga grunder) fick uppehållstillstånd, då hade dessa problem inte funnits. I varje fall inte i den utsträckning de gör nu. Problemen blir ju också bara större och större och värre och värre. Varje dag – varje dag på året! – kommer nämligen ytterligare i genomsnitt 225-250 nya människor hit, som på olika sätt ska in i samhällssystemen. Det är en ekvation som en åttaåring kan inse inte fungerar. Men märkligt nog inte svenska politiker, som kör landet i botten och därmed förstör för precis alla: svenskar såväl som asylinvandrade.

© denna blogg.

Danmark: 72 procent av åldersbedömda asylsökande som sade sig vara minderåriga, var vuxna

203 flygtningebørn var i virkeligheden voksne

Hvis der er tvivl om, hvorvidt en ansøger, som har oplyst at være mindreårig, rent faktisk også er det, vil der blive iværksat en aldersundersøgelse. I 2014 har Udlændingestyrelsen truffet 282 afgørelser om alder, heraf blev 72 procent vurderet at være 18 år eller derover. (Udlændingeservice årsrapport).

Översättning:

Om det råder tvivel om huruvida en sökande som har sagt sig vara minderårig, rent faktiskt också är det, ska en åldersundersökning genomföras. År 2014 har Udlændingestyrelsen (det danska Migrationsverket) fattat 282 beslut om ålder, i 72 procent av fallen uppskattades personerna vara 18 år eller äldre. (Udlændingeservice årsrapport).

Vidare:

 mx metroxpress DanmarkMetroxpress skrev om samme problemstilling sidste år – da viste tal for de første fire måneder af 2013, at 31 ud af 43 flygtningebørn var voksne.

Översättning:

 mx metroxpress DanmarkMetroxpress skrev om samma problemställning förra året – då visade siffror för de första fyra månaderna 2013, att 31 av 43 flyktingbarn var vuxna.

Förutom i Danmark görs åldersbedömningar i såväl Norge som Finland när det råder tvivel om en asylsökandes ålder om vederbörande säger sig vara under 18 år. I Sverige görs sådana bedömningar inte. Så hade också Sverige förra året 7049 asylsökande som sade sig vara under 18 år (och i år beräknar Migrationsverket att mellan 10.000 och 15.000 ska komma). År 2014 kom till Danmark 838 minderåriga asylsökande, till Norge kom 1204 och till Finland 196. Varför finns det ingen ansvarig (Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, till exempel?) som funderar över – och drar några några slutsatser av – att det det enorma antalet påstått och faktiskt minderåriga (särskilt ”påstått”…) som kommer till Sverige är så mycket högre här än i de övriga nordiska länderna? Att det kanske eventuellt och möjligen kan ha någon viss betydelse att de övriga länderna inte accepterar åldersbedrägerier medan Sverige gör det och att unga män (oftast) i jakt på ”ett bättre liv” kommer just till Sverige? Hittills har ingen gjort det. Hur skarpt röda siffrorna än lyser.

Läs också:
Danmark: ”Vartannat asylbarn är i själva verket vuxet” – 28 september 2014
Sverige slår Tyskland med hästlängder när det gäller mottagande av minderåriga asylsökande – 20 juni 2015

© denna blogg.

Illegala invandrare är inte detsamma som flyktingar – eller vice versa

sr1SR P1 rapporterar under rubriken Hundratals migranter på Paris gator om att:

Sedan några veckor tillbaka skyfflas flera hundra flyktingar runt i olika områden i Paris.

Även den med det allra öppnaste hjärtat måste ju med sitt förstånd inse att det inte kan fungera! Att det inte kan fungera att människor illegalt tar sig till ett land och säga att ”vi är här nu och tänker stanna”. Det existerar ju faktiskt en världsordning som innebär att det finns nationer, gränser och regler för invandring. Det finns en anledning till att ordningen ser sådan ut.

Youssif från Sudan kom för tre veckor sedan, men känner sig inte välkommen.

Nej, tacka för det, ingen som kommer oinbjuden och i strid med landets lagar är väl välkommen!?! Det är ju som om någon bröt sig in i ens hem och sa att han tänker bo här nu. Det är – i större skala – precis samma sak, faktiskt. Och det är ju inte heller accepterat.

Det är märkligt att SR P1 Public Service kallar alla som tar sig till EU för ”båtflyktingar”. Hur kan de veta det – ingen har ju genomgått någon asylprocess – och därmed påstå att alla är ”flyktingar”? Nog borde väl SR P1 Public Service vid det här laget veta hur begreppet ”flykting” definieras, och att det här snarare handlar om mängder av ”vill ha ett bättre liv”-personer som tar sig till Europa; att långt ifrån alla är ”flyktingar”. Då ska man också säga som det är, att många är illegala invandrare, eftersom det är vad de faktiskt är.

De människor som flyr hit och söker asyl, konstateras efter en rättslig asylprocess antingen vara flyktingar (relativt få) eller bedöms ha skyddsskäl. Dessa människor befinner sig då inte i Europa illegalt utan deras asyl- eller skyddsskäl har prövats och de har befunnits vara i behov av skydd och har getts laglig rätt att stanna i det land där de sökt skydd. Men en stor andel av dem som kommer till Europa är ofta arbetslösa, fattiga människor i jakt efter ett bättre liv, inte flyktingar. Och någon ”bättre liv”-invandring existerar inte i något enda land i världen, såvitt jag vet. Om man har jobb och en bostad ordnade i ett annat land kan man arbetskraftsinvandra, men att bara ta sig in i andra länder, ofta på falska handlingar så att ingen ens vet vilka de är som kommer, och säga att ”jag är här nu och tänker bo här nu”, kan inte accepteras så länge nationalstater, gränser och lagar och konventioner finns.

© denna blogg.

Finland. Regeringen vill sänka flyktingkvoten från år 2016

FNB och Vasabladet:

Vasabladet 22 juni 2015

Sverige slår Tyskland med hästlängder när det gäller mottagande av minderåriga asylsökande

sveriges-flaggaTysklands flaggaMin nytyske ”korrespondent” har gjort en liten jämförelse mellan Sverige och Tyskland, av ensamkommande påstått och faktiskt minderåriga asylsökande. Så här ser den ut:

Till Sverige (9.6 miljoner invånare) kom 7.049 påstått och faktiskt minderåriga asylsökande år 2014. Det blir cirka ett ”barn” per 1.362 invånare. I år beräknas minst 10.000 komma, det blir då ca ett ”barn” per 960 invånare. Kommer det uppåt 15.000, vilket Migrationsverket också flaggat för kan bli verklighet, då kommer det en utomeuropeisk asylsökande som säger sig vara minderårig per 640 invånare i landet…

Till Tyskland (80.6 miljoner invånare) kom 4.399 påstått och faktiskt minderåriga asylsökande år 2014. Det blir cirka ett ”barn” per 18.322 invånare. Hur många Tyskland beräknar ska komma i år är inte känt.

Hade Tyskland tagit emot proportionerligt lika många asylsökande som är, eller säger sig vara, under 18 år som Sverige, så hade siffran varit cirka 59.177!

Hade Sverige tagit emot proportionerligt lika många asylsökande som är eller säger sig vara under 18 år som Tyskland, så hade siffran varit cirka 523!

Sverige var alltså år 2014 minst 13 gånger ”attraktivare” än Tyskland att ta sig till för ”ensamkommande” (främst) pojkar och unga män från länder utanför Europa. Varför?

Reflektioner: Om det under innevarande år kommer 10.000 påstått och faktiskt minderåriga asylsökande, och om de kostar samhället ca 1,5 miljon kronor per år per person (för boende, personal, skola, juridiskt ombud, god man, sjukvård, tandvård m.m.) så blir kostnaden för det svenska samhället cirka 15 miljarder kronor. 15 miljarder kronor = 15.000 miljoner kronor. Och om antalet stiger till 15.000, vilket Migrationsverket inte håller för osannolikt, då blir kostnaden för skattebetalarna cirka 22,5 miljarder kronor = 22.500 miljoner kronor.

Varifrån ska alla pengar tas?
Varifrån ska lärare tas som ska dels ha undervisning i deras modersmål; dels i svenska och alla andra ämnen?
Varifrån ska lokaler för undervisning tas?
Varifrån ska personal till alla dem som ska ”vårda” dessa pojkar och män (och ett mindre antal flickor och kvinnor ) tas?
Varifrån ska bostäder tas fram när det inte finns tillräckligt med bostäder ens till landets egna unga (och äldre)?
Varifrån ska tandläkare och läkare tas, som ska behandla alla dessa unga människor?
Vem ska betala?
Och:
Varför görs inte åldersbedömningar vid minsta tveksamhet kring en påstått minderårigs själv uppgivna ålder?
Varför följs inte Migrationsöverdomstolens dom?

Migrationsöverdomstolen: ”Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig.”

där det bland annat sägs:

Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant.

Finns det någon som vill kommentera detta? Gärna någon så kallad ansvarig. Om det finns någon som är ansvarig.

© denna blogg.

Glad Midsommar 2015!

MargueriterI min finlandssvenska barn- och ungdom kallades midsommar ofta för Johanne. Min far skulle inte ha drömt om att fira midsommar, han  firade Johanne. När han och andra finlandssvenskar talade om Johanne handlade det om att man firade Johannes Döparens födelse vid denna tidpunkt.

Lite grann om hedniskt respektive kristet midsommarfirande kan man bland annat läsa på Wikipedia.

På finska heter högtiden förresten Juhannus, som också kommer från Johannes (Johannes Döparen, på finska Johannes Kastaja), men kallas i vissa delar av landet också ibland för Mittumaari, som sägs härstamma dels från svenskans midmitt; dels från namnet Maria.

Här kan man läsa vad som står i Wikipedia om Johanne och midsommar.

GLAD MIDSOMMAR! GOD JOHANNE!
HYVÄÄ JUHANNUSTA JA MITTUMAARIA!

Finland tolkar EU-domstolens beslut annorlunda än Sverige

migriMigrationsverket i Finland avvisar ensamkommande minderåriga som anländer till landet för att söka asyl när deras asylärenden redan påbörjats i ett annat EU-land. Enligt Dublinförordningen ska asylprocessen genomföras i det första EU-land som den asylsökande kommer till. EU-domstolen (European Court of Justice) beslutade dock år 2013 att bestämmelsen inte ska gälla minderåriga.

Fram till mitten av maj 2015 har Finland avvisat asylansökningar från sex minderåriga asylsökande, året innan avvisades tre.

Den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström säger att hon

är chockad över att ett demokratiskt land som Finland kan agera på det här sättet, det handlar om barn och inte paket som kan skickas vidare till ett annat land.

Men tjänstemän på den finländska migrationsmyndigheten tolkar EU-domstolens beslut annorlunda. De anser att ett barn eller en ung vuxen kan avvisas om hans eller hennes ärende redan har påbörjats i ett annat EU-land.

Chefen för Migrationsverkets asylenhet, Esko Repo, säger att när det gäller de sex minderåriga som avvisats från Finland i år så har Migrationsverket agerat enligt principen om ansvarsfördelning när tjänstemännen upptäckte att det fanns andra stater som ska ansvara för hanteringen av deras asylansökningar.

En afghan hade fått avslag på sin asylansökan i Sverige också och har nu, enligt Repo, försvunnit. En annan afghan nekades asyl i Finland och ska utvisas till Sverige, som accepterat att ta emot honom.

En tredje afghan ska skickas till en farbror i Tyskland. Enligt Esko Repo var det också dit den asylsökande själv ville komma.

En minderårig är från Angola och har en farbror i Portugal, som inte har fått svar på sin asylansökan ännu. Ytterligare två asylsökande minderåriga är från Marocko och kommer att överföras till Sverige, som accepterat att ta emot dem. Esko Repo:

Förvaltningsdomstolen har inte funnit några som helst fel i hanteringen.

Migrationsverket i Finland fattar beslut om avvisning av personer som inte beviljats asyl och själva avvisningen utförs av polisen. Esko Repo igen:

Vi följer de regler som gäller. Om regelverket förändras, då kommer vi att följa de nya reglerna.

(Sammandrag och översättning av Yle-artikel 19 maj 2015)

Ett exempel på hur Public Service rapporterar om vad de kallar ”ensamkommande flyktingbarn”

De kom in mot alla oddsI ett inslag i Public Service-kanalen P1 i Sveriges Radio  – Ali och Jamshid kom in på gymnasiet – mot alla odds – berättas om två pojkar som slentrianmässigt kallas ”ensamkommande flyktingbarn”, Ali och Jamshid. De påstås också, slentrianmässigt, komma från Afghanistan.”Båda är ensamkommande från Afghanistan”, säger reportern – för att längre in i inslaget säga: ”Jamshid Mohammedi som för bara några år sedan sydde läderväskor i Teheran”. Såvitt jag vet ligger Teheran inte i Afghanistan utan i Iran, och det är också därifrån många påstått och faktiskt minderåriga pojkar och män kommer till Sverige, trots att de i sina asylberättelser säger att de är från Afghanistan och hävdar ”asylskäl” gentemot det landet.

Jamshid berättar i inslaget att han, vid 12 års ålder, jobbade mycket långa dagar med att sy läderväskor och säger:

Då tänkte jag: nej, det kommer att bli tråkigt och tråkigt, det blir jobbigt och jobbigt. Då tänkte jag nej, då kommer jag att fixa ett nytt liv, inte samma sak som jag hade förut, jobbigt eller tråkigt. Det vill inte jag mera.

Och så skickades han till Sverige för ”ett bättre liv”. Han flydde inte, som så många journalister och politiker ständigt upprepar som ett mantra, ”från krig och elände”, han ville ha ett bättre liv. Och det får han i Sverige, som nog torde vara det enda landet dit man kan ”invandra” av det skälet.

Ovanstående torde vara det främsta skälet till att Migrationsverket nu beräknar att uppåt 15.000 ”ensamkommande flyktingbarn”, som man i Sverige envisas med att kalla dessa – oftast pojkar/män – mellan 14 och 36 år som anger att de är ”barn” när de söker asyl (eller ”ett bättre liv”) i just Sverige. I övriga Norden kallas de som är under 18 år mera korrekt för ”minderåriga asylsökande” och det är en himmelsvid skillnad i antalet som kommer till Danmark, Norge, Finland jämfört med till Sverige. Under jan-apr i år, 2015, har 1952 påstått och faktiskt minderåriga sökt asyl i Sverige, 285 i Norge, 200 i Danmark och 98 i Finland. Var och en kan själv räkna ut varför unga mån (oftast) söker sig till just Sverige och inte till de övriga nordiska länderna, dvs vilka länder som följer sina egna utlänningslagar och även gör åldersutredningar och vilket land som inte gör det.

De här två unga männens historier beskrivs i inslaget som ”solskenshistorier”. För de här två pojkarna/unga männen stämmer det förstås, men det är knappast en ”solskenshistoria” för Sverige att det nu anses så etablerat – viker människosmugglarna mycket väl känner till – att man kan komma hit, ljuga om sin bakgrund, sitt hemland och missbruka asylinstrumentet för att ”fixa ett nytt liv”. Sedan när blev ”fixa ett nytt liv” ett asylskäl, ett skäl för Sverige att bevilja permanent uppehållstillstånd, egen lägenhet i en närförort till Stockholm före 18 års ålder som svenska ungdomar inte ens kan drömma om, allt betalt och ”gratis” utbildning?

sr1Ärligt talat, Sveriges Radio, lite mer måste man kunna vänta sig av er! Att bidra till att sprida ”solskenshistorier” om personer som anser att det är rätt att komma till Sverige, påstå att de har asylskäl och därigenom få ”gratis” utbildning, egen lägenhet, alla omkostnader betalda, är så otillständigt att man baxnar. Sedan decennier har folket vants vid journalisternas alltför ofta okritiska hållning till – och felaktiga uppgifter om – ”asylsökande”. Ibland handlar det om ren desinformation (i vilket syfte vet jag inte), ibland om uppenbart slarv och stor okunskap om vad ”asyl” är och hur invandring till Sverige är reglerad i utlänningslagen.

Varför tror folk att det kom 7049 män och pojkar som var, eller sade sig vara, minderåriga till Sverige år 2014, men inte ens en bråkdel av det till övriga Norden? Fundera på det, det är inte svårt att komma på svaret. Och till detta haveri på asylområdet bidrar okritiska och okunniga medier, däribland Public Service som de flesta av oss tvingas betala licenspengar till. Men huvudansvaret har givetvis statliga Migrationsverket som ska följa lagar och konventioner men inte gör det.

Lästips:
”Sverige klarar inte ökningen av flyktingbarn” – Staffan danielsson, Centerpartiet, i Svenska Dagbladet 16 juni 2015

 

© denna blogg.

Staffan Wigelius fotokonst – en upplevelse i Arkivhuset i Smedjebacken

SommarvägDen nästan 12 timmar långa resan till Smedjebacken i Dalarna, gav utdelning. Det blev en helhetsupplevelse av själva bussresan från och till Stockholm genom underbart vackert, grönskande och lummigt sommarlandskap, tillsammans med glada och trevliga vänner, bekanta och mindre bekanta och med konstnären själv.

Jan Axel Nordlander

De fotografiska verk vi reste för att beskåda hängde i det gamla Arkivhuset, där vi hälsades välkomna av styrelseledamoten i stiftelsen som driver verksamheten, tidigare ambassadören Jan Axel Nordlander.

Konstnären själv heter Staffan Wigelius, finlandssvensk som har bott länge i Sverige. Han är också översättare och en språkligt begåvad person och här berättar han lite om det han gjort och gör, och hur han tänker. Bland annat:

Text Ung i EuropaKlicka på biden för att läsa hela texten.

Det fanns en tid, barndomens, när jag ritade, målade och fotade – i begynnelsen var Bilden.
———-
Tiden gick och snart skulle jag bli vuxen. Förvandlingar – däribland att uttrycksmedlen byttes ut. Bilden sjönk undan. Jag sökte ord…

… och fann ord. Det som är översättarens enkla (svåra) uppdragsbeskrivning. det blev mitt yrke. I grunden strävar orden åt samma håll: omfatta och uttrycka en omgivande verklighet.
———-
Och med ens en ny förändring: en längre tids ledighet vållad av stressutlöst utmattning. Eller kanske, av en farlig temperaurhöjning i hjärnan, vållad av ordens (tankens) långvariga hegemoni över den omedelbara livserfarenheten. Överfört liv i stället för liv. Som ett slags terapi började jag vandra runt med kameran, som när jag var barn. Långa promenader utan syfte att tänka. Bara se och ta bilder.

Intressant att ta in och att tänka på och inse är det som Staffan Wigelius påpekar i de sista styckena i sin presentation, nämligen att fotografiet inte längre är ett exakt avtryck av verkligheten så som det var i fotografins begynnelse, eftersom så många möjligheter finns att förändra, förbättra, förfalska och manipulera (inte hans ord, min tolkning av det han skriver) det man vill gestalta. Därmed kan en fotograf, på samma sätt som en skribent alltid kunnat, numera förvanska verkligheten. Men en fotograf kan också, precis som en skribent, välja att gestalta verkligheten precis sådan den är.

Staffan Wigelius fotografier är olika allt annat som i varje fall jag har sett tidigare. De många bilderna av människor är inte arrangerade, de har tagits i stunden, fångats precis och exakt som de är, utan några som helst anvisningar eller någon ”regi”. Bilderna är sedan bearbetade på ett speciellt sätt, inte med hjälp av Photoshop utan genom kreativt användande av skrivare. Mycket arbete, många långa timmar, har behövts för att få fram den effekt som Staffan Wigelius lyckats få fram och ingen av de besökare vid vernissagen jag talade med hade sett något liknande. Några exempel på hans speciella, mycket personliga fotokonst kan ses här (klicka på bilderna för att förstora dem):

Staffans verk bild 1

Staffans verk bild 2Staffans verk bild 3Några ord från besökare om utställningen:

Marjaana 14 juni 2015Marjaana Lehmonen Nilsson:
Med noggrann skicklighet och finurlig kreativitet förvandlar Staffan Wigelius fragment av världen till sitt eget universum. Hans skarpa blick fångar ögonblick och nu bjuder han in oss att dela vad han har skapat. Tack för en fin konstupplevelse!

Johannes von MartensJohannes von Martens:
Jag hade privilegiet att få se Staffan Wigelius bilder före han dristade att ställa ut dem offentligen. Han ville höra barndomsvännens, arkitektens kommentar. Han visste ju att jag också själv fotograferat halvprofessionellt men sedan lämnat det för arkitekturen. Jag var förstummad.

Vi anstormas idag av proffsiga, anslående, klatschiga, finurligt konstruerade, osv fotografier. Bilden har blivit vårt viktigaste kommunikationsmedel. Men i vår tidsanda är det arrangerade poser som gäller. Vi arrangerar prinsessbröllop och andra drömbilder om lycka. Eller dramatiserade bilder av olycka. Vi tränger över alla gränser. Om det alls finns några kvar att tränga över. Men som med talet är det tomma pratet som är förhärskande. Eller bedrägeriet.

Staffans fotografier är en annan värld. Här talar djupet och komplexiteten. En till synes enkel helbild av en människa växer ut till något annat. Blicken, posen, bildens mångtydiga riktningar, kompositionen, infattningen, färgen, förvandlar det fångade ögonblicket till en mångtydigt sjungande djup dikt. I Staffans människa ser man sig själv. I förälskelsens stund och i sorgens, i farten och i vila, stunderna av dröm, osv.

Underlaget i Staffans bilder är ofta ögonblick som han lyckats fånga. Han har vandrat längs små som stora städers gator med ögonen på människan och kameran diskret vid höften. När intuitionen sagt nu har han knäppt. Ingen har getts chansen att tillrättalägga nåt. En situation har fångats, en blick, en relation, ofta en helhet av flera samtidiga skeenden. Hur många missade bråkdelar av en sekund måste det inte finnas bakom de lyckade knäppen. Men det är alltså bara underlaget. Sedan har bearbetningen börjat. Men inte vilken som helst. Med stor finkänslighet och ibland kraftig grafisk bearbetning har han sedan fördjupat bildens inneboende tematik, dramatik och spänningsfält. Undantagslöst vaknar hans bilder till liv framför betraktaren. De tränger in bakom bildens yta. De vaknar till ett oförklarligt liv som är svårt att greppa. Det skenbart enkla blir komplext. De säger dej alla nånting om dej själv. På ett sätt som får betraktaren att känna sig privilegierad att bli invigd i.

Jag bad också Staffan Wigelius själv att säga några ord om sin konst. Det var inte lätt i sorlet och vimlet och helt oförberett. Det blev kort och inte så värst hörbart, men man får ändå några ord om det hela och ser och hör honom i videoklippet här:

Be my guest # 112 Nima Dervish

Nima hos Aschberg 5.8 2013 nr 1 - version 3Ordbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish kan man läsa på bland annat Wikipedia.

På tal om ”tysthetsnormen” på bibliotek…

Jag älskar bibliotek! Själva ordet råkade bli det första ”svåra” svenska ord jag lärde mig som nyanländ 11-åring. Jag minns eftermiddagen då mina päron träffade den vänliga bibliotekarien Ingrid och jag gång på gång snubblade över ordet (bib…li…yo…tek). Ingrid upprepade tålmodigt för mig tills jag lärde mig.

Innan mina päron hade råd att köpa en stereo för mig hängde jag där och lyssnade igenom den enda hårdrocksskivan de hade (Rainbows då sista platta Finyl Vinyl). Deras stora, svarta kvalitetshörlurar hjälpte mig att försvinna i en annan värld och glömma bort min frustration över vissa elaka klasskompisars glåpord (”big nose”) och sociala hierarkier (töntar vs coola); insikten om att det inte räckte med att bara vara snäll för att klara sig igenom skolan – och troligen resten av världen. Undrar hur bra det där hade funkat om biblioteket hade varit en ”mötesplats” där stökiga ungar hängde och terroriserade en.

De hade en seriehörna (fantastiskt att bibliotek i detta nya land hade respekt för seriemediet) och där kunde jag läsa Tintin, Asterix och Lucky Luke. Genom att läsa böcker som jag hade haft i Iran och kunde ”by heart”, nu på svenska, övade jag mig i mitt nya konstiga modersmål.

Här kunde jag låna Stephen Kings alla då existerande böcker. Det var inte ”finlitteratur”, men likväl var det alla timmarna med herr King som slutligen ledde till att jag så småningom fick en femma i svenska och min lärare konstaterade (till min gränslösa stolthet) att jag nu var lika bra på svenska som de andra eleverna som var födda här.

Serierna om trappern Buddy Longway som gifte sig med indiankvinnan Chinook lärde mig om humanism och att respektera främmande kulturer.
Geografi- och etnologihyllan lärde mig att jorden är så mycket större, och innehåller mkt mer mångfald, än jag kände till.

Böckerna i Science Fiction-hyllan i sin tur masserade mina fantasiknölar och lärde mig att hela världen (och dess oskrivna framtid) skulle kunna vara så mycket mer än det vi kan ana.

Böckerna i konsthyllan hjälpte mig att bli bättre på teckning och akvarellmålning. Vad böckerna i den där sista hyllan längst bort i byggnaden (Vnd, sexologi) gjorde för att öppna upp den värld som täppts till av den islamiska republikens läror ska vi inte tala om. Jag lånade hem alla nummer av Kamratposten och lärde mig att jag var normal, trots allt.

Det var liksom det fina med bibblan: Du kunde låna hem flera års utgivning av tidningar du aldrig hade haft råd att prenumerera på. Eller bara gå till random hylla och bara kika igenom sånt som du inte trodde att du var intresserad av. Det var en plats för upptäckter. Överraskningar. Utvidgande av sinnet.

Jag kände mig besvärlig när jag ännu en gång gick till receptionisten och bad denne dra LP-nålen till början av skivan, men de sa alltid ”javisst” och så kunde jag igen försvinna i Ritchie Blackmores magiska solon.

Min värld fördubblades när jag hittade en till Rainbow-LP (Rising) och bekantade mig med Gud (Dio). Men nån jvla gång var jag tvungen att prova andra plattor: A-ha:s debut-LP lärde mig att inte all pop var töntig. En fördom krossades. Senare körde jag igenom deras feta Led Zeppelin-box och lärde mig att gammal gubbrock kunde vara bra.

Till slut gav jag upp och dök in i alla tråkiga klassiska plattor med ospännande omslag. Upptäckte Griegs Peer Gynt, Vivaldi, Bach… (Bach var cool för att han ”lät som Yngwie Malmsteen”!) Det var på bibblan jag lärde mig att Mozart, Brahms och Verdi (requiem) kunde vara lika tunga som metal. Att en till synes så trist gubbe som Göran Söllscher kunde vara asbra.

Sen kom CD-skivan och ”mossiga dammiga” bibblan var på’t direkt. Detta var innan digital nerladdning och Youtube, så hade det inte varit för bibblan hade jag inte provat att lyssna på tveksamma, ”potentiellt tråkiga” artister som Dire Straits, BB King, Erik Steen, Pink Floyd, Gypsy Kings och Robben Ford. Men inköparna var coola nog att inte bara köpa in alster från Deutsche Grammophon utan en massa pop, rock, världsmusik och t.o.m. metal.

”Vad fan är detta? Nusrat Fateh Ali Khan? Vem fan är det? På pop-tönten Peter Gabriels skivbolag? Äh, vi testar.” Och snart var man en överraskning rikare och världen hade blivit snäppet större och mer underbar.

Första sommaren då jag var gammal nog att sommarjobba fann jag inget jobb, så jag frågade bibliotekarierna om jag kunde jobba där. De hade inte råd att betala nån, så jag sa att jag var villig att jobba gratis. De lärde mig SAB-systemet och lät mig hjälpa till. När sommaren var över fick jag en bukett och några böcker som tack. På tal om att kidsen ”inte har något att göra” och ”ingen plats att vara på”.

Vissa på ansvarig nivå borde uppskatta ”tysthetsnormen” och hålla käft.

© denna blogg och Nima Dervish.

När blev illegal (=olaglig) invandring till Europa okej?

Mailonline logoLess than 24 hours after stepping off HMS Bulwark, and after only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.

Hamad Said and his friend Abdul Fatah, both 26, were among 1,100 rescued migrants who received food and water aboard the British assault ship before being taken to the Sicilian port of Catania on Monday.
(Läs artikeln här)

En stilla undran: När, hur och varför förändrades synen på illegal invandring? När blev illegal (=olaglig) invandring okej i Europa, i Sverige? Asylbehövande är en sak, men alla dessa människor som tar sig till Europa illegalt, när blev det okej? I praktiken ”fri invandring” för alla som lyckas ta sig till Europa (numera med hjälp av europeiska fartyg*, rentav), när infördes det? Det existerade inte för fem, sex, sju år sedan. Vad hände?

Notera särskilt: ”After only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.”

Vi har absolut ingen aning om vilka de här människorna är, som kommer till Europa illegalt. Hur kunde det bli acceptabelt, rentav ibland nästan påhejat i åtminstone svenska medier? Hur kunde det bli så att illegala invandrare – som alltså inte har laglig rätt att invandra, inga jobb att komma till, ingen egen försörjning, ingenstans att bo och vilkas identiteter inte är kända liksom inte heller deras bakgrunder (ev kriminella, terrorister etc) – fotograferas och helt öppet berätta att de nu helt enkelt bara reser vidare till Storbritannien (Tyskland, Sverige)?

* För undvikande av missförstånd: Jag talar här inte om de hjälpaktioner som gäller skrangliga båtar där människor riskerar att drunkna om de inte plockas upp! Jag menar att det verkar ha blivit allt vanligare att illegala invandrare kontaktar den italienska kustbevakningen, anger sin position och hävdar att de behöver assistans. Utan faktisk anledning och inte sällan i närheten av Libyens kust.

Illegal invandrare i Italien Sudaneser i Italien på väg till UK

En migga: ”Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker?”

En migga:

profileOrsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Det kom ett mejl från en migga som uppmärksammat att Dagens Nyheter skrivit en artikel om att Ny dom ändrar spelreglerna för den svenska asylprocessen. Miggan undrade:

profileHar du hört om den senaste domen från Migrationsöverdomstolen? Domen innebär egentligen inget nytt, den är mest ett förtydligande av en dom som kom redan i november 2014 och som Migrationsverkets rättschef ignorerade/trotsade.

Här flikar jag in några citat ur den dom som miggan hänvisar till och som också Dagens Nyheter skriver om:

sverigesdomstolarM, H, E och E K (familjen K), samtliga medborgare i Serbien, reste in i Sverige den 22 januari 2015 och ansökte om asyl samma dag. Migrationsverket beslutade den 13 februari 2015 att avslå ansökningarna. Verket beslutade också, efter att ha konstaterat att serbiska medborgare är viseringsfria, att avvisa familjen K från Sverige, eftersom avsikten med familjens vistelse här varit någon annan än en tidsbegränsad vistelse. Migrationsverket ansåg att det var uppenbart att familjen K saknade skäl för asyl samt att uppehållstillstånd inte heller skulle beviljas på någon annan grund och beslutade därför att avvisningsbesluten fick verkställas även om de inte hade vunnit laga kraft. Familjen K förbjöds även att återvända till Sverige under en tid av två år.

En migga igen:

profileDet intressanta här, enligt min mening, är inte domen i sig, utan snarare att domen från november var mycket tydlig med att vi inte kan avvisa personer som är här viseringsfritt. Det betyder att vi inte borde ha kunnat avvisa alla de albaner, serber osv som sökt asyl utan asylskäl, det vill säga lämnat in uppenbart ogrundade ansökningar, eftersom de ju är här viseringsfritt. När domen kom i november gjorde rättschefen exakt ingenting, eller rättare sagt: han var tydlig med att vi skulle fortsätta som vanligt vilket fått till följd att hundratals, sannolikt tusentals personer avvisats olagligt. Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker? Det skrivs i Dagens Nyheter om detta, men de verkar inte ha läst domen från november 2014.

Kommentar: Som miggan här ovan påpekar så verkar det som om man på Dagens Nyheter inte har läst domen. Artikeln börjar:

DN logoEn ny dom i Migrationsöverdomstolen kan få stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket får inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

Den borde kanske ha börjat med – och tydligare talat om – att:

En dom i Migrationsöverdomstolen i november 2014 borde ha fått stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket fick från detta datum inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

I domen i Migrationsöverdomstolen från november 2014 anges:

sverigesdomstolarMigrationsverkets beslut att avvisa en utlänning från Sverige under viseringsfri tid, med hänvisning till att denne saknade såväl visering som tillstånd att vistas i landet, hade inte stöd i lag. Eftersom förutsättningarna för avvisningsbeslutet inte var uppfyllda fanns det inte heller förutsättningar för verket att besluta om återreseförbud.

Den här domen har alltså funnits i sju månader men ignorerats av Migrationsverket.

Reflektion: Självklart – man man tycka – ska Migrationsverket kunna meddela avslag på ansökan om asyl när den är uppenbart ogrundad även om personer är här viseringsfritt. Dock kan de inte avvisas under den tid deras viseringar gäller. Som miggan avslutar:

profileDeras viseringsfria tid är 90 dagar. Men eftersom ingen egentligen har koll på dem så kan de ju stanna hur länge som helst i praktiken. Men i teorin alltså 90 dagar. Det gäller förresten även bosnier, makedonier, albaner, kroater mfl.

Orsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Sverige är ett gökbo (=dårhus), det är vad jag kommer fram till när jag sätter mig in i detta – och under snart 20 år – en mängd andra märkligheter på asyl- och migrationsområdet. Ett gökbo.

 

 

 

Reflektioner kring texterna i ”Och tack till alla Sveriges människor”

Mummelförlagets sida reflekterar sex av de SFI-elever som har skrivit i boken Och tack till alla Sveriges människor kring projektet och processen. Ett exempel:

Och tack till alla framsidaSaraa

Be my guest # 111 Nuri Kino

Nuri svart vitNuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans funderingar kring Sveriges nationaldag.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen

Det är Sveriges nationaldag idag, den dag då vi firar Sverige och hissar vår flagga.

I går satt jag på en balkong och lyssnade på studenter som åkte runt på lastbilsflak. Det var ett evigt tutande och tjoande. Många blir störda av det, jag blir glad. Jag tänker på när jag själv tog studenten, jag var en av de första i min släkt, farfar var jättestolt. Han hade upplevt ett folkmord, något han aldrig talade om. Varje gång något av hans barn eller barnbarn lyckades med något blev han tårögd. Han grät också när Olof Palme mördades. Jag minns det så starkt, farfar Faulus sov hos oss den natten. Jag kom hem fram på småtimmarna efter att först ha varit på nattklubb och sedan suttit på den lokala kebaben och pratat om mordet på Palme. Jag såg att det lyste, någon var vaken, det var farfar. Han frågade om det stämde, om Sveriges statsminister verkligen hade blivit dödad.

Farfar ville inte lämna Midyat i sydöstra Turkiet där släkten hade ägt och brukat jorden i tusentals år. Väl här älskade han Sverige, hans barnbarn kunde utbilda sig, bli något. Och framförallt behövde de inte vara rädda för att bli fängslade för sina åsikter, bli trakasserade för sin religion eller inte få tala sitt modersmål.

Sverige var paradiset för människor på flykt från förtryck och förföljelse. Farfar var noga med att vi skulle vara tacksamma, att vi skulle tacka svenskarna för att de hade tagit emot oss, för att de hade gett oss en fristad. Han ville inte att vi skulle bli för fria, börja supa och annat som han tyckte var ovärdigt, men han ville att vi skulle bli goda svenska medborgare, bli föredömen. Och han ville att vi skulle utbilda oss.

Så när jag kom hem den där dagen efter att ha körts runt, tutat och skrikit att ”jag har tagit studenten”, ordnade farfar en studentfest för mig hemma hos honom. Det var viktigt att det skulle vara i hans hem. Jag hade gått 3-årig ekonomisk linje, fått en gymnasieutbildning. Det fanns inte i hans vildaste fantasi att ett av hans barnbarn en dag skulle gå ut gymnasiet och kanske rentav plugga vidare! Men nu hade ytterligare ett av hans barnbarn fått ta på sig en studentmössa; en av mina kusiner var först, jag var den andre i familjen.

Farfar gav mig ett halsband av guld. När han överräckte det kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Tänk om jag då hade förstått varför han var så oerhört stolt. Mina tankar då gick mest till vilken nattklubb mina kompisar och jag skulle avsluta kvällen på.

Nu, 30 år senare sitter jag på en balkong i Södertälje och hör när ungdomarna firar sin gymnasieavslutning. En vän ringer, hon säger att jag måste läsa Länstidningen. ”Nu har de blivit helt galna, nu ska vi inte fira Sverige längre, vi ska fira världen.” Jag öppnar datorn:

I Järna firas 6 juni som Internationaldagen. I Gula villans trädgård i Järna kommer nationaldagen få en efterfest med internationell prägel.

– I dag när människor är rädda för andra kulturer så vill vi skapa fest som främjar att vi är tillsammans, säger Jonathan Ivarsson, producent på Gula villan.

Med god mat och musik anordnar de för första året Internationaldags-firande. Initiativet ska inte konkurrera ut svenska nationaldagen men balansera upp firanden som bara handlar om att befästa svensk kultur och svenska traditioner.

– Vi vill visa att vi tror på en jämställd mångkulturell värld och passar på en dag som vi upplever kan separera människor, säger han.

Firandet börjar.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen, lika ledsen som han blev när Olof Palme blev mördad. Han hade velat fira Sveriges – inte världens – nationaldag.

Mer om den nya boken…

…som kommit ut på Mummelförlaget – Och tack till alla Sveriges människor – kan läsas här: Norrköpings Tidningar och Folkbladet.

Och tack till alla omslag

Ny bok på Mummelförlaget

Och tack till alla framsidaSom ett ideellt projekt har Mummelförlaget tillsammans med engagerade lärare på Nyströmsa skolan och deras elever som studerar svenska (Sfi), sammanställt och gett ut en bok – Och tack till alla Sveriges människor – med ett antal berättelser, skrivna av eleverna.

Läs mer på Mummelförlagets sida!

Författare till boken

Om att integration inte kan hänvisas till ”nån annan”

Svenska dagbladetPå ledarsidan i Svenska Dagbladet skriver jag idag, den 4 juni, under rubriken De som ojar sig, och de som gör om praktiska, tillika ideella bidrag till integration.

mummelforlaget logo ljusgrön mindreLäs också en längre text med samma rubrik på Mummelförlagets sida.

Lite jämförande asylstatistik i all enkelhet

Det där med asylstatistik är krångligt. Särskilt om man ska jämföra den mellan olika länder. Danmark är krångligast (tycker jag), därför finns Danmark inte med just här, i den här lilla jämförelsen. Men den som vill ta reda på hur motsvarande siffror ser ut, kan själv gå in på Ny i Danmark och leta sig fram. Statistiken i Norge, Finland och Sverige skiljer sig också i hur den är upplagd, men går ändå relativt lätt att jämföra.

Siffran för antal beviljade uppehållstillstånd gällande ensamkommande minderåriga asylsökande (som man i Sverige felaktigt envisas med att kalla ”ensamkommande flyktingbarn”) i Sverige jan-apr kunde jag inte få fram, men siffran för jan-maj finns med.

Asylstatistik jan-apr, jan-maj 2015

En migga: ”Generaldirektören säger att ‘styrdokument’ inte har följts av verkets handläggare och beslutsfattare i ärendet.”

Så här börjar meddelandet på Migrationsverkets hemsida:

Mig om anmälan om egen myndighet

Här kan man läsa mer samt lyssna på när Migrationsverkets presschef ställer frågor till sin gd om ovanstående.

Jag ställde några frågor till – och fick snabba svar av – Migrationsverket:

Twitterkonv om MIGs gds anmälan

 För det första så är intervjun på Migrationsverkets hemsida tämligen svamlig och otydlig. Inte de frågor presschefen Fredrik Bengtsson ställer utan svaren från generaldirektören Anders Danielsson. Till exempel:

Presschefen: Du har idag beslutat om att anmäla myndighetens hantering av ett enskilt ärende till åklagare. Varför det?

Generaldirektören: Det har av en intern utredning framkommit omständigheter som föranleder mig att misstänka att det föreligger anledning om tjänstefel. Det mest naturliga är då att vi överlämnar till rättsutredande myndigheter som polis och åklagare. Jag tycker rent principiellt att vi inte ska utreda oss själva, i synnerhet inte om det finns misstanke om brott, i det här fallet tjänstefel.

Generaldirektörens något oprecisa svar gjorde att jag frågade Migrationsverket, vilket framgår av Twitter-korrespondensen varför man anmäler ”sin egen myndighet” och ”händelsen”, varför inte den misstänkta personen?

Jag har fått reaktioner från omtumlade miggor som känner sig både förvirrade och anklagade. Inte heller de får klara besked, men just nu önskar de inte att det de skriver publiceras. Stämningen är inte bra, oron verkar ganska stor men det främsta, och det som kan citeras ur en miggas mejl, är:

profileGeneraldirektören säger att ”styrdokument” inte har följts av verkets handläggare och beslutsfattare i ärendet. Men han säger inte vilka ”styrdokument” han menar. ”Styrdokumenten” är rena rama flummerierna utan någon juridisk bäring och inte så sällan säger det ena ”styrdokumentet” emot det andra ”styrdokumentet” och få av dem är förenligt med lag och praxis.

Migrationsverkets agerande, dess lednings alltså, blir bara märkligare och märkligare. På alla sätt. Och under en sådan ledning ska 5000 eller kanske fler (jag vet inte hur många anställda Migrationsverket har idag) människor arbeta. Hur handläggare och beslutsfattare ska kunna klara av sitt oerhört viktiga arbete ed asylprövning och annat är en gåta, när flummigheter som ”styrdokument” blandas i deras tjänsteutövning och deras högste chef inte verkar kunna tala klarspråk, det är en gåta. Seriösa, kunniga miggor vill inget hellre än följa utlänningslagen och de konventioner som Sverige ratificerat, men tillåts inte göra det utan allehanda chefer och mellanchefer sysslar med ”styrdokument” och ”rättsliga ställningstaganden” som rör till alltihop. Särskilt nyrekryterade och helt orutinerade asylhandläggare och -beslutsfattare riskerar varje dag, varje timme att ”göra fel”.

Hur länge ska detta haveri få utspela sig inför våra ögon?

© denna blogg.