• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juni 2015
    M T O T F L S
    « Maj   Jul »
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    2930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Be my guest # 112 Nima Dervish

Nima hos Aschberg 5.8 2013 nr 1 - version 3Ordbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish kan man läsa på bland annat Wikipedia.

På tal om ”tysthetsnormen” på bibliotek…

Jag älskar bibliotek! Själva ordet råkade bli det första ”svåra” svenska ord jag lärde mig som nyanländ 11-åring. Jag minns eftermiddagen då mina päron träffade den vänliga bibliotekarien Ingrid och jag gång på gång snubblade över ordet (bib…li…yo…tek). Ingrid upprepade tålmodigt för mig tills jag lärde mig.

Innan mina päron hade råd att köpa en stereo för mig hängde jag där och lyssnade igenom den enda hårdrocksskivan de hade (Rainbows då sista platta Finyl Vinyl). Deras stora, svarta kvalitetshörlurar hjälpte mig att försvinna i en annan värld och glömma bort min frustration över vissa elaka klasskompisars glåpord (”big nose”) och sociala hierarkier (töntar vs coola); insikten om att det inte räckte med att bara vara snäll för att klara sig igenom skolan – och troligen resten av världen. Undrar hur bra det där hade funkat om biblioteket hade varit en ”mötesplats” där stökiga ungar hängde och terroriserade en.

De hade en seriehörna (fantastiskt att bibliotek i detta nya land hade respekt för seriemediet) och där kunde jag läsa Tintin, Asterix och Lucky Luke. Genom att läsa böcker som jag hade haft i Iran och kunde ”by heart”, nu på svenska, övade jag mig i mitt nya konstiga modersmål.

Här kunde jag låna Stephen Kings alla då existerande böcker. Det var inte ”finlitteratur”, men likväl var det alla timmarna med herr King som slutligen ledde till att jag så småningom fick en femma i svenska och min lärare konstaterade (till min gränslösa stolthet) att jag nu var lika bra på svenska som de andra eleverna som var födda här.

Serierna om trappern Buddy Longway som gifte sig med indiankvinnan Chinook lärde mig om humanism och att respektera främmande kulturer.
Geografi- och etnologihyllan lärde mig att jorden är så mycket större, och innehåller mkt mer mångfald, än jag kände till.

Böckerna i Science Fiction-hyllan i sin tur masserade mina fantasiknölar och lärde mig att hela världen (och dess oskrivna framtid) skulle kunna vara så mycket mer än det vi kan ana.

Böckerna i konsthyllan hjälpte mig att bli bättre på teckning och akvarellmålning. Vad böckerna i den där sista hyllan längst bort i byggnaden (Vnd, sexologi) gjorde för att öppna upp den värld som täppts till av den islamiska republikens läror ska vi inte tala om. Jag lånade hem alla nummer av Kamratposten och lärde mig att jag var normal, trots allt.

Det var liksom det fina med bibblan: Du kunde låna hem flera års utgivning av tidningar du aldrig hade haft råd att prenumerera på. Eller bara gå till random hylla och bara kika igenom sånt som du inte trodde att du var intresserad av. Det var en plats för upptäckter. Överraskningar. Utvidgande av sinnet.

Jag kände mig besvärlig när jag ännu en gång gick till receptionisten och bad denne dra LP-nålen till början av skivan, men de sa alltid ”javisst” och så kunde jag igen försvinna i Ritchie Blackmores magiska solon.

Min värld fördubblades när jag hittade en till Rainbow-LP (Rising) och bekantade mig med Gud (Dio). Men nån jvla gång var jag tvungen att prova andra plattor: A-ha:s debut-LP lärde mig att inte all pop var töntig. En fördom krossades. Senare körde jag igenom deras feta Led Zeppelin-box och lärde mig att gammal gubbrock kunde vara bra.

Till slut gav jag upp och dök in i alla tråkiga klassiska plattor med ospännande omslag. Upptäckte Griegs Peer Gynt, Vivaldi, Bach… (Bach var cool för att han ”lät som Yngwie Malmsteen”!) Det var på bibblan jag lärde mig att Mozart, Brahms och Verdi (requiem) kunde vara lika tunga som metal. Att en till synes så trist gubbe som Göran Söllscher kunde vara asbra.

Sen kom CD-skivan och ”mossiga dammiga” bibblan var på’t direkt. Detta var innan digital nerladdning och Youtube, så hade det inte varit för bibblan hade jag inte provat att lyssna på tveksamma, ”potentiellt tråkiga” artister som Dire Straits, BB King, Erik Steen, Pink Floyd, Gypsy Kings och Robben Ford. Men inköparna var coola nog att inte bara köpa in alster från Deutsche Grammophon utan en massa pop, rock, världsmusik och t.o.m. metal.

”Vad fan är detta? Nusrat Fateh Ali Khan? Vem fan är det? På pop-tönten Peter Gabriels skivbolag? Äh, vi testar.” Och snart var man en överraskning rikare och världen hade blivit snäppet större och mer underbar.

Första sommaren då jag var gammal nog att sommarjobba fann jag inget jobb, så jag frågade bibliotekarierna om jag kunde jobba där. De hade inte råd att betala nån, så jag sa att jag var villig att jobba gratis. De lärde mig SAB-systemet och lät mig hjälpa till. När sommaren var över fick jag en bukett och några böcker som tack. På tal om att kidsen ”inte har något att göra” och ”ingen plats att vara på”.

Vissa på ansvarig nivå borde uppskatta ”tysthetsnormen” och hålla käft.

© denna blogg och Nima Dervish.
%d bloggare gillar detta: