• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2015
    M T O T F L S
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Via Facebook fick jag kontakt med kristne D som två gånger utvisades till Iran

I många år har jag undrat vad som hände med D

I en av delarna i min artikelserie här på bloggen: Sveriges dyraste resebyråverksamhet,  berättade en ung iranier som blivit kristen och som jag kallade D, för tio år sedan, den 6 juli 2005, bland annat följande om utvisningen av honom till Teheran:

AnonymEn polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ”Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

Och:

AnonymVi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”.

Resten kan läsas i inlägget.

Två gånger fördes D till Teheran, två gånger kom han tillbaka eftersom landet inte släppte in honom. Jag hade kontakt med honom under tiden han satt på Migrationsverkets förvar i Märsta; jag brukade besöka honom och andra som satt där tillsammans med bland annat prästen Håkan Sandvik. D var 22, 23 år gammal när vi lärde känna honom och jag höll kontakten med honom också efter att han hade utvisats och kommit tillbaka två gånger. Han mådde psykiskt mycket dåligt. Med tiden bröts kontakten och under de senaste sju, åtta åren har jag inte vetat vad som blev av honom. Men i går, den 24 augusti, dök hans ansikte plötsligt upp på min Facebook-sida under rubriken ”Personer du kanske känner”, eftersom vi hade en gemensam Facebook-vän!

Min första känsla var glädje över att han uppenbarligen lever och så såg jag på hans sida att han bor i Sverige. Jag skrev ett meddelande till honom, han svarade genast och jag fick veta lite om hur han haft det och vad han gjort och gör. D har nu varit i Sverige i 13 år (det tog alltså tre år innan man försökte utvisa honom första gången…) och efter nio år i landet fick han permanent uppehållstillstånd. På vilka grunder frågade jag inte. Han skrev om två andra personer som satt på förvaret samtidigt som han (ordagrant):

Essi har inte fått put. Amin är spårlös.

Och sedan det som gjorde så ont att läsa:

Merit, jag kände mig liksom svarta får eller svin i förvaret och hur polisen gjort med mig och Amin, Essi. Det var jätte svårt väg. Tusen tack, Merit. Vilket liv hade vi i förvaret i Märsta. Jag glömmer aldrig det. Jag fick psykiskt torterat.

Jag minns D så väl. Vi brukade, i all välmening och välvilja, säga om honom att han var lite ”spattig” och vem skulle inte ha varit det under de omständigheter han levde. Han försökte ändå alltid vara lite glad och optimistisk, håret stod som ett moln av svart lockar på huvudet och han hade ett stort leende och ledsna ögon.

Nu jobbar D på en restaurang, mår inte bra. Men han var glad att höra från mig efter alla år. Det här är ett av så många människoöden under mina nästan 15 år som asylombud, som berört mig mycket starkt. D är ”bara” en av alla tiotusentals, hundratusentals asylsökande och asylinvandrade i Sverige. Men han är en människa.

Tillägg. Det kom ett mejl från en person som läst den här texten och som skrev:
Jag tycker att det är märkligt att du återger hans syn på hur hans ärende osv hanterades men inte belyser grunden för problematiken. Denna D hade alltså i Sverige fått en prövning som mynnade ut i ett du måste hem, som han vägrade att fullfölja. Detta konsekventa agerande resulterar i sinom tid i ett PUT (oaktat grunderna har han uppenbarligen har hans långa vistelse spelat in). Så får det inte vara. Iranier är ju en särskilt kapitel i den mycket sorgsna migrationsboken. De flesta företar helt lagliga utresor och kallt räknar med att vid ett avslag inte blir insläppta tillbaka. Det framstår därför som ännu märkligare att just D, som var så rädd för att bli dödat i hemlandet, var uppenbarligen av föga intresse för myndigheterna. 
Jag har svarat att han har helt rätt, men att i det här fallet är det det personen själv som får ge sin berättelse och att fokus ligger på hur utvisningen gick till. Givetvis ska den som får avslag på sin asylansökan och som har kunnat överklaga men även i nästa instans inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl, utvisas. Just i det här fallet framgår det ändå med stor tydlighet att det är D själv som berättar om hur resan till och från Teheran gick till. Det var ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” som jag då, för tio år sedan, ville belysa. Och att jag blev glad över att få veta att D levde, när jag såg hans namn dyka upp på Facebook. Att sedan myndigheterna då, för tio år sedan, inte klarade att utvisa en person som inte fått tillstånd att stanna i Sverige, var förstås inte alls bra.
© denna blogg.

En migga: ”Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver.”

Det är bra att allt fler äntligen börjar att, på större och djupare och mer mångfacetterat allvar, intressera sig för och vilja förstå mer om det komplicerade asyl- & migrationsområdet i Sverige. En stilla önskan – fåfäng, jag vet, men ändå – är att de här frågorna ska gå att diskutera och debattera på ett civiliserat sätt. Trots stor frustration och i många fall också ilska. Och mycket olika syn.

profileprofileprofileEn del riktar ilska och anklagelser mot miggorna. Ibland välförtjänt, ofta inte. Miggorna är som vilka som helst: bra och mindre bra. Kompetenta och mindre kompetenta. Ohederliga. Ärliga.

Min uppfattning, efter nära 20 års erfarenhet av dem, är att miggorna – i varje fall de som jobbat där en längre tid och som har erfarenhet och den kunskap erfarenhet ger – vill göra ett bra jobb, vill försäkra sig om att beslut som fattas är rättssäkra och att de grundar sig på gällande lagar och ratificerade konventioner. Många är till exempel inte alls överens med verkets ledning när de i rättsliga ställningstaganden beslutar att alla från vissa länder (Syrien, Eritrea) ska beviljas permanenta uppehållstillstånd, PUT. Så är lagen inte skriven, att ledningen i det statliga verket genom ”rättsliga ställningstaganden” de facto kan sätta sig över utlänningslagen som stadgar att varje fall ska prövas individuellt.

MIG logoSå här skriver Migrationsverket självt på sin sajt:

Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention.
Det betyder bl.a. att:
Sverige ska pröva varje persons ansökan om asyl individuellt.

En del miggor med lång erfarenhet och stark vilja att följa lagen och dess intentioner, säger att de struntar i påhitten från cheferna, de följer lagen i stället. De menar att de knappast kan bli anklagade för tjänstefel eller liknande om de gör så. Om inte att följa Sveriges lag blir brottsligt förstås, vilket i och för sig inte skulle förvåna så där alldeles oerhört med tanke på att det till och med stiftats lagar som kontradikterar varandra. Som säger att när personer, som ska utvisas enligt lagakraftvunna beslut, stannar kvar illegalt och – genom en överenskommelse mellan det mycket lilla oppositionspartiet Miljöpartiet och det då rätt mycket större regeringspartiet (!) Moderaterna ändå ska få både viss sjukvård för vuxna och full sjukvård samt skolgång (!) för deras barn. Personer som alltså är här illegalt = olagligt.

Asylsökande som hamnar hos miggor som vet vad lagen stadgar och går efter den, får då en så rättssäker (för individen och för Sverige) prövning som möjligt, medan andra inte får det i lika hög utsträckning. Det blir lite hipp som happ, och särskilt osäkert blir det med alla de många nyanställda handläggarna och beslutsfattarna, som helt enkelt inte klarar uppgiften eftersom det tar flera år att lära sig att någorlunda behärska det snåriga området Asyl&Migration. De ges inte heller en reell chans att skaffa sig nödvändiga kunskaper och erfarenhet genom utbildning och praktik, till det finns ingen tid, vilket flera miggor vittnat om, bland annat så här:

profileFlera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Hela texten kan läsas i inlägget En migga: ”Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?” från den 25 juni i år.

En aning märkligt ter det sig, att Migrationsverket i sina jobbannonser alltid börjar med orden:

Vi vill underlätta rörligheten över gränser genom god service och en snabb och rättssäker handläggning.

Det är knappast det statliga verkets sak att, i politiska ordalag, uttrycka att verket ”vill underlätta rörligheten över gränser”. Kanske drar sådana politiska uttalanden – som alltså knappast anstår ett statligt verk som har att följa lagar, intruktioner och regleringsbrev och inte uttala egna ”visioner”- till sig jobbsökande som faktiskt tror att detta är Migrationsverkets primära uppgift när så inte alls är fallet. Det blir lätt lite flummeri över det hela, när Migrationsverket inte uttrycker sig strikt och korrekt i sina jobbanonser.

Men det är svårt också för ”de gamla i gården” att stå emot trycket från ledningen eftersom det finns ett stort antal ”småchefer” och ”teamledare” som kontrollerar och påpekar vad ledningen säger. Att då stå emot, hur mycket man än har rätt och har lagligt stöd för sitt agerande, kan inte vara lätt.

En hel del miggor säger att de tycker att det finns för många chefer, att det är för rörigt och att högsta ledningen är långt ifrån den bästa (ett rejält understatement, enligt en del). Och många miggor skriver och berättar om sitt arbete och vad de upplever, ser och hör. Deras insidesrapporter kan läsas här på bloggen (eller i böckerna som kan laddas ner för 40 kronor per e-bok, se nedan), de uppgår till säkert nära tusen, kanske fler, och omfattar i nuläget en tidsperiod på närmare åtta år. Det som miggorna berättar borde tas på största allvar av såväl Migrationsverkets ledning som av andra ”ansvariga” (tyvärr lyser ansvaret till stor del med sin frånvaro, därav citattecknen) politiker. Det duger helt enkelt inte att ständigt ängslas över vad som ”gynnar Sverigedemokraterna”, man måste prata om – och agera för – vad som är bäst för Sverige och oss alla som bor här, inklusive dem som faktiskt behöver skydd från förföljelse och/eller krig.

Människor flyr och är i behov av skydd. Det ska Sverige ge dem. Människor kommer hit av anledningar som inte berättigar dem till uppehållstillstånd, de ska utvisas omgående – inom två veckor brukade det stå i besluten för några år sedan. Det här ingår i Migrationsverkets uppdrag och det sköter verket inte. Press måste sättas på verkets ledning men också på regeringen, under vilken Migrationsverket lyder. Den förra regeringen misslyckades totalt på det här området; den nuvarande regeringen måste – för de skyddsbehövandes skull och för Sveriges och folket skull – ta sig i kragen och börja agera! Det är deras förbannade skyldighet.

Som sagt: Det vore bra för alla om det gick att diskutera och debattera dessa frågor civiliserat. Låt oss kontrollera uppgifter så långt det går innan vi publicerar våra texter, låt oss respektera att andra kan tycker eller tro annorlunda och låt oss rikta vår frustration och även ilska på ett välformulerat sätt mot dem som försatt oss – och många av de asyl- och skyddsbehövande – i den situation vi nu befinner oss. Inte mot varandra.

Klicka på boksymbolerna för att beställa böckerna i pappersformat eller som e-böcker. Den första finns på sidan 1 i Mummelförlagets shop, den andra finns på sidan 2.

Framsida miggbok 1 2008-2012 Framsida miggbok 2012-mars 2014

© denna blogg. Korta citat tillåtna; länka alltid till originaltexten.