• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2015
    M T O T F L S
    « Jul   Sep »
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Via Facebook fick jag kontakt med kristne D som två gånger utvisades till Iran

I många år har jag undrat vad som hände med D

I en av delarna i min artikelserie här på bloggen: Sveriges dyraste resebyråverksamhet,  berättade en ung iranier som blivit kristen och som jag kallade D, för tio år sedan, den 6 juli 2005, bland annat följande om utvisningen av honom till Teheran:

AnonymEn polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ”Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

Och:

AnonymVi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”.

Resten kan läsas i inlägget.

Två gånger fördes D till Teheran, två gånger kom han tillbaka eftersom landet inte släppte in honom. Jag hade kontakt med honom under tiden han satt på Migrationsverkets förvar i Märsta; jag brukade besöka honom och andra som satt där tillsammans med bland annat prästen Håkan Sandvik. D var 22, 23 år gammal när vi lärde känna honom och jag höll kontakten med honom också efter att han hade utvisats och kommit tillbaka två gånger. Han mådde psykiskt mycket dåligt. Med tiden bröts kontakten och under de senaste sju, åtta åren har jag inte vetat vad som blev av honom. Men i går, den 24 augusti, dök hans ansikte plötsligt upp på min Facebook-sida under rubriken ”Personer du kanske känner”, eftersom vi hade en gemensam Facebook-vän!

Min första känsla var glädje över att han uppenbarligen lever och så såg jag på hans sida att han bor i Sverige. Jag skrev ett meddelande till honom, han svarade genast och jag fick veta lite om hur han haft det och vad han gjort och gör. D har nu varit i Sverige i 13 år (det tog alltså tre år innan man försökte utvisa honom första gången…) och efter nio år i landet fick han permanent uppehållstillstånd. På vilka grunder frågade jag inte. Han skrev om två andra personer som satt på förvaret samtidigt som han (ordagrant):

Essi har inte fått put. Amin är spårlös.

Och sedan det som gjorde så ont att läsa:

Merit, jag kände mig liksom svarta får eller svin i förvaret och hur polisen gjort med mig och Amin, Essi. Det var jätte svårt väg. Tusen tack, Merit. Vilket liv hade vi i förvaret i Märsta. Jag glömmer aldrig det. Jag fick psykiskt torterat.

Jag minns D så väl. Vi brukade, i all välmening och välvilja, säga om honom att han var lite ”spattig” och vem skulle inte ha varit det under de omständigheter han levde. Han försökte ändå alltid vara lite glad och optimistisk, håret stod som ett moln av svart lockar på huvudet och han hade ett stort leende och ledsna ögon.

Nu jobbar D på en restaurang, mår inte bra. Men han var glad att höra från mig efter alla år. Det här är ett av så många människoöden under mina nästan 15 år som asylombud, som berört mig mycket starkt. D är ”bara” en av alla tiotusentals, hundratusentals asylsökande och asylinvandrade i Sverige. Men han är en människa.

Tillägg. Det kom ett mejl från en person som läst den här texten och som skrev:
Jag tycker att det är märkligt att du återger hans syn på hur hans ärende osv hanterades men inte belyser grunden för problematiken. Denna D hade alltså i Sverige fått en prövning som mynnade ut i ett du måste hem, som han vägrade att fullfölja. Detta konsekventa agerande resulterar i sinom tid i ett PUT (oaktat grunderna har han uppenbarligen har hans långa vistelse spelat in). Så får det inte vara. Iranier är ju en särskilt kapitel i den mycket sorgsna migrationsboken. De flesta företar helt lagliga utresor och kallt räknar med att vid ett avslag inte blir insläppta tillbaka. Det framstår därför som ännu märkligare att just D, som var så rädd för att bli dödat i hemlandet, var uppenbarligen av föga intresse för myndigheterna. 
Jag har svarat att han har helt rätt, men att i det här fallet är det det personen själv som får ge sin berättelse och att fokus ligger på hur utvisningen gick till. Givetvis ska den som får avslag på sin asylansökan och som har kunnat överklaga men även i nästa instans inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl, utvisas. Just i det här fallet framgår det ändå med stor tydlighet att det är D själv som berättar om hur resan till och från Teheran gick till. Det var ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” som jag då, för tio år sedan, ville belysa. Och att jag blev glad över att få veta att D levde, när jag såg hans namn dyka upp på Facebook. Att sedan myndigheterna då, för tio år sedan, inte klarade att utvisa en person som inte fått tillstånd att stanna i Sverige, var förstås inte alls bra.
© denna blogg.
%d bloggare gillar detta: