• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2015
    M T O T F L S
    « Sep   Nov »
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Nima Dervish: ”Det slog mig att Antons mor har samma sorg.”

Nima DervishMed tillstånd av Nima Dervish publicerar jag hans text om sina tankar och upplevelser och känslor i samband med att han var hemma hos Lavin Eskandars familj (som är släktingar till hans flickvän) efter det ohyggliga mordet i skolan i Trollhättan. Här är den, utan vidare presentation.

En kväll går ett par tjejer förbi med en hund. De vill beklaga sorgen. Jag vill klappa på hunden men de säger till mig att vara försiktig för hunden kan bli aggressiv. Det visar sig att anledningen till det är att ”vissa somaliekids kastar sten på den”.

”Vad svarar du?” frågar jag.

”I början brukade jag vara snäll: Vi alla måste bo i det här landet, vi måste bete oss schyst mot varann. Men sen kallar de mig för hora och att jag ska dö.”

Nima får ett utbrott.

Tänk om vissa skitungar kunde förstå att deras beteende bidrar till fientligheten mot invandrare (nu hade det ingen sådan effekt på just de här två kvinnorna, but still) som sedan sparkar dem själva i baken och drabbar deras community.
––––––––––––––––––––––––––––
Det jobbigaste med att vara hemma hos Lavin, det jag inte får bort från näthinnorna när jag ska sova på natten, var att se moderns sorg.

Jag har aldrig sett någon så trasig. Aldrig sett sorg som ett så vidöppet sår.
Hon hade skrikit så mycket att hon inte hade nån röst kvar och kved som ett skadeskjutet djur (och då menar jag inte det som en förolämpning utan vill förklara hur… primalt det var.) Blicken var fullständigt tom. Inte ett enda ögonblick på en vecka såg jag henne stå på egna ben, det var alltid nån som fick hjälpa henne.

Det fanns ett foto på väggen: ”Okej, där är Lavin, det där är hans bror, där är pappan. Vem sjutton är kvinnan? Varför är nån moster med i familjebilden?” hann jag tänka innan jag chockad insåg att den leende, sminkade och rödkindade kvinnan var hans mor – som hon brukade se ut, innan detta hände. Det var som en helt annan person.

Det fick mig att fundera över ”en mors sorg”. Ja, mellanösternmammor är nog mer ”expressiva” med sin sorg, men den bottenlösa känslan lär vara universell. Det slog mig att Antons mor har samma sorg.

Jag vet inte vilken sorts förälder hon var och vilka värderingar hon lärde ut till honom. Men oavsett ideologi så har hon samma sorg. När halva Trollhättan hyllade Lavin som hjälte så tänkte jag att Antons mors sorg lär vara ensammare:

Utöver sörjandet av ett barn, måste hon också hantera det faktum att hela landet avskyr hennes grabb – kanske även henne. Svenska familjer har inte tjugo kusiner och mostrar och mor/farbröder som är redo att trösta. Medan Lavins släkt var oroliga för ytterligare en rasistattack så måste Antons mor oroa sig för eventuella hot och hämnd.

Anyway, jag ville försöka finna tid att smyga iväg och köpa en blombukett och lämna den hemma hos dem. Jag hade inte tänkt berätta för flickvännen/Lavins släkting för i hennes förtvivlan antog jag att förslaget skulle bemötas med irritation, kanske även ilska.

På kvällen berättade jag i alla fall. Det visar sig att hon hade gått i samma tankar!
”Vet du”, sa hon: ”Hennes sorg lär vara mörk. Förutom att bearbeta själva förlusten måste hon också hantera det onda som hennes son gjorde och reaktionerna det väcker hos omgivningen.”

”Vi gör det imorgon”, sa hon.

Killen bakom disken på blomsteraffären var svartskalle från Mellanöstern. Kände Lavin. När Lavins släkting berättar varför hon köper blomman stannar han upp. Blir tyst. Får en blick som jag inte kan beskriva med ord.

Medan Lavins kusin skriver på ett kondoleanskort, om att hon förstår och beklagar moderns sorg, tänkte jag betala. Killen säger: ”Den här är på mig.”

Och då brast det nästan för *mig*.

Tänk om Anton visste om att släktingen till killen han sökte upp för att hugga ihjäl hyser genuin omtanke för hans mor. Att svartskallen i blomsterbutiken också gör det. Och jag tänker att än är hoppet inte ute för det här landet.

Medan det mediala intrycket är att Sverige har blivit kallt och rasistiskt såg jag, ”on the ground”, inget annat än kärlek och omtanke från svenskar; vita, män, medelålders, en judinna, kristna från Svenska kyrkan, en gammal hårdrockare, etc.

Och av alla människor – efter alla slipsbeklädda politikers floskler – så var det en annan av Lavins kusiner (som ser ut som en stor, elak, skäggig IS-slaktare), som till halva jävla Trollhättan förmedlade budskapet att ”vi alla är svenskar”. Att ”vi alla är ett”. Som strängt uppmanade ungdomarna att utbilda sig. Det om nåt borde väl få stolta patrioter och ”Sverigevänner” att glädjas?

Hur ofta har ni hört tusentals svenskar ropa: ”Länge leve demokratin”? Nu har det skett och det var skäggiga blattar och hijabklädda somalikvinnor som skanderade det. Det är stort.

Om ni börjar höra MJ pipa fram ”Heal the world” så är det inte meningen. Nej, demonstrationer och slagord löser inte de svåra politiska och ekonomiska beslut vi har framför oss.

Men den där sketna buketten kommer att minska rasism mer effektivt än tusen sossefloskler, vänsterdemonstrationer, rasist-invektiv, AFA-aktioner eller tårtor på Jimmie Åkesson.

Det finns en annan väg att gå än den vi har vandrat de senaste åren. Lite mindre rädsla och ilska och lite mer omtanke (man kan vara snäll utan att vara dum eller naiv) mot våra landsmän skulle inte vara dumt.

Ordbrand omslag framRGBAlla, också de som inte helt håller med Nima i allt skriver (och han har skrivit mycket – en hel bok blev det av hans texter, Ordbrand), kan med stor behållning ta del av hans tankar och klokheter. Nima Dervishs texter berör. Den här berörde mig extra starkt.

Tack för att jag fick publicera din text, Nima!

© denna blogg och Nima Dervish.