Om bloggåret 2015 och lite annat

Här är något om vad som sägs om bloggåret 2015 i WordPress översikt av den här bloggen.

Här är länkar till de fem mest lästa inläggen enligt WordPress statistik ovan:

1. Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.”
2. Syriska asylsökande: ”They come to the Sweden because the Sweden promise everything for them: the house, the money, the school. That is why they come.”
3. ”Deras målsättning är att etablera ett kalifat i Sverige där bara sharialagar skall gälla.”
4. Finland. Mohammed, 22 år: ”Du kan berätta för världen att jag hatar Finland.”
5. Skakande berättelse från en familjehemsförälder för påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande pojkar och män

Notera att det femte mest lästa inlägget är från 17 september 2012.

Så här såg bloggåret 2014 ut.
Och i mitt inlägg Återblickar den 31 december 2013 finns en kavalkad över tidigare inlägg från åren 2005-2012.

GOTT NYTT ÅR

önskas alla läsare och alla som mejlat kommentarer i civiliserad ton (!), skrivit Be my guest– och andra texter, upplyst och informerat mig, rättat mig när jag har haft för få eller för många nollor i angivna miljardbelopp, tipsat mig, uppmuntrat mig, kritiserat, skickat material och bidragit med en slant. Stort tack!

Allra största tacket går till er, bästa miggor! Ni som orkat och velat skriva och berätta trots en allt tyngre arbetsbörda under året. Era viktiga texter finns samlade för alla intresserade – och för eftervärlden och forskare som i framtiden vill veta vad som hände – i dessa tre böcker:

Klicka på omslagen för att läsa utdrag ur böckerna och beställ dem genom Mummelförlagets widgetshop som pappersböcker eller som e-böcker!

Ur veckorapport 52-2015 från Migrationsverket

Migrationsverkets veckorapport för vecka 52, daterad den 30 december 2015 innehåller rykande färsk statistik, information om migrantrutter, läget i andra länder och om den förväntade utvecklingen.

Migrationsverkets omvärldsenhet poängterar i sina utskick att veckorapporten ska ses som ett underlag för den operativa ledningsgruppen; med andra ord ett internt arbetsmaterial. Men det har ju intresse för alla som är intresserade av vad som sker på asyl- och migrationsområdet. Därför publiceras relevanta delar ur den här på bloggen.

Kommentar: I Sverige vill man ju knappt – i varje fall inte i medier eller bland politiker – kännas vid att inte alla ”syrier” är syrier och att inte alla syrier och ”syrier” gör det som ständigt, papegojlikt upprepas: ”flyr från krig och förföljelse”.

Man vill inte i den svenska offentligheten riktigt låtsas om att det torde vara ett mycket stort antal som innehar falska syriska pass, varav naturligtvis också en del sådana kan innehas av ”äkta” syrier, men varför de i så fall har falska pass får den med huvudet på skaft försöka lista ut själv.

Reflektion: Vart är de på väg? Till Tyskland? Till Österrike? I Norden är det ”fullt” och snart mycket svårt att ta sig in i.

Reflektion: Pressen på Österrike blir enorm när det blir allt svårare att ta sig till de nordiska länderna. Hur det lilla landet med bara 8,5 miljoner invånare ska klara anstormningen är en befogad fråga.

I veckorapporten kan man också läsa att:

Tyskland har rekryterat 8.500 personer som ska lära nyanlända asylsökande barn tyska.

Och att:

I Berlin planeras ett tredje ”avvisningscentrum” för personer från säkra tredjeländer, främst från Västra Balkan.

Samt:

Reflektion: Situationen i Europa blir allt mer svårhanterlig ju fler människor från helt andra kulturer och med ett helt annat sätt att leva (utan fungerande stater och med våld som ett av få maktmedel) ska hysas på det här sättet – oro och knivslagsmål, asylboenden i brand (ca 1/3 av bränderna i Sverige sägs förresten vara anlagda eller orsakade av asylsökande själva), våldtäkter, hot och allehanda trakasserier och hungerstrejker etc kommer att ytterligare öka. Inte bara i Tyskland utan givetvis i alla de länder dit en okontrollerat stor mängd migranter och asylsökande har sökt sig.

Kommentar: Mycket om hur man i Finland tacklar och hanterar de stora – med rikssvenskt språkbruk – ”utmaningarna”, som i själva verket oftast är stora problem i samband med den stora asyl- och migrantinströmningen, kan man läsa om här på bloggen.

När det gäller dem som endast i Sverige kallas ”ensamkommande barn” så ser det ut så här:

Reflektion: Borde inte någon snart börja fundera lite över varför 78 procent av alla ”barn” (i själva verket mycket ofta vuxna män som ger sig ut för att vara ”barn”) som kommer hit är från Afghanistan? Just saying… Dessutom anger Migrationsverket att:

Afghanistan utgör fortsatt den största gruppen (asylsökande, min anm.), följt av Syrien och Irak.

Lyssna förresten gärna på ett av de första – kanske det allra första – radioreportagen om just ”ensamkommande barn” som gjorts av Public Service, där man verkar ha ambitionen att föra fram det som varit känt bland väldigt många, och som rapporterats om bland annat här på bloggen i så många texter under så många år att det är förbluffande att det inte tagits upp just av SR P1 Public Service tidigare: De desillusionerade humanisterna av Jörgen Huitfeldt och Magnus Thorén. Äntligen, år 2015, har någon lyckats få göra ett relativt osminkat reportage som inte håller sig helt inom den annars utstakade ”vadmanfårberätta”-korridoren i det av oss alla finansierade företaget som borde stå för objektivitet och sanning. Det borde ha gjorts redan 2005…

Jag kommer att fortsätta att informera och kommentera asylläget främst i Sverige och i Finland, men också så gott jag hinner och kan, i övriga Europa. Att ta del av rapporteringen i Finland, till exempel, tar mycket tid och att översätta ännu mer.

Också det kommande året – 2016 – hoppas jag på miggornas hjälp, utan dem och deras medverkan skulle mina kunskaper och min möjlighet att upplysa och informera vara betydligt sämre!

© denna blogg.

Finland. Den 28 december kom det 35 asylsökande.

Den 23 december kom det 24 asylsökande till Finland. På julafton kom 4, juldagen 6, annandagen 19. Den 27 december kom 14 asylsökande och den 28 december kom 35.

Under hela året har rekordmånga personer – nästan tio gånger fler än ”normalt” – sökt asyl i Finland: 32.407 personer.

Men allt fler återvänder till sina hemländer när de inser att de blivit lurade av smugglarna och att Finland inte är det paradis som det påståtts vara. Och för att väntetiderna för många asylsökande nu blivit längre också i Finland. Och när de får veta att Finland skärpt riktlinjerna gällande Irak, Somalia och Afghanistan och det därför är svårare för personer från dessa länder att få uppehållstillstånd. Dessutom görs i Finland ålderstester på påstått minderåriga om det finns minsta misstanke om att de inte är under 18 år. Unga män som låtsas vara ”ensamkommande barn” tar sig hellre till Sverige där de vet att de kan vara i princip hur gamla som helst och ändå tas emot som ”barn” och att inga åldersundersökningar görs.

Antal påstått och faktiskt minderåriga som sökt asyl i  januari – november 2015:
SVERIGE   32.180
FINLAND     2.770

Man har också förstått att i Finland går det inte att stanna illegalt och skapa parallella samhällen, som det gör i Sverige. Då är det bättre att återvända hem till den egna kulturen och den egna familjen, det är vad många kommer fram till. Av dem som stannar kvar i asylprocessen beräknas cirka 30 procent ha skäl att beviljas uppehållstillstånd.

© denna blogg.

Finland. ”Det snabbaste sättet att återvända hem är att arrangera resan själv.”

Fler och fler asylsökande i Finland ångrar sina asylansökningar, återkallar dem och vill återvända till sina hemländer. I informationen till dem – som, förutom på finska och svenska, finns på kurdiska, arabiska, dari, persiska och somaliska – får man bland annat veta att :

Om du har sökt asyl i Finland men vill återvända till ditt hemland, kan du antingen arrangera hemresan själv eller ansöka om bidrag för frivillig återresa. Det kan ta tid att arrangera hemresan, så du behöver ha tålamod. Det snabbaste sättet att återvända hem är att arrangera resan själv.

Den asylsökande får också denna information:

Kom ihåg att begående av brott inte snabbar upp återresan utan skjuter upp den. Om du gör dig skyldig till ett brott i Finland, måste du avtjäna straffet i Finland innan du kan återvända till ditt hemland.

Information enligt följande ges också till den som inte har ett giltigt pass:

Om du inte har ett pass, måste du skaffa en provisorisk resehandling för hemresan från ditt hemlands ambassad. Om du reser till Helsingfors för att skaffa en resehandling eller ditt pass, observera att din förläggning inte kan arrangera din resa till Helsingfors eller din inkvartering i Helsingfors. Du måste själv ta hand om dessa arrangemang på förhand. Det lönar sig att kontakta ambassaden innan du reser till Helsingfors.

Människor som har tagit sig över halva jordklotet till Finland förutsätts av finländarna i första hand att klara att själva ordna sina hemresor. De asylsökande som alltså inte längre tycker sig behöva skydd – i varje fall inte i Finland –  informeras i detalj hur återresan kan ske och vad som behöver göras för att den ska bli möjlig. Huvudscenariot är att man bekostar sin återresa själv, vilket också många gör. Då kan de också ordna sin resa själva och lämna Finland när de vill. Migrationsverket meddelar:

Om du inte kan betala återresan, kan du eventuellt beviljas bidrag för frivillig återresa. I så fall tar det minst flera veckor att arrangera resan.

Sålunda i Finland.

Finland. Lapplands gränsfullmäktige har beslutat att inte längre tillåta att man cyklar över gränsen från Ryssland till Finland.

Klicka på textrutan för att läsa texten på Yles sajt.

Lapplands gränsfullmäktige beslöt på lördagen den 26 december att inte längre tillåta att man cyklar över gränsen från Ryssland till Finland.

Flyktingar har hittills kunnat ta sig över gränsen från Ryssland på cykel, eftersom cyklar har räknats som fordon.

Hundratals, eller kanske till och med tusentals asylsökande befaras nu ha fastnat i kölden i Murmansk på grund av de nya striktare gränsreglerna.

Det här kryphålet har utnyttjats av många asylsökande, att ta sig över gränsen till fots är nämligen inte tillåtet.

Målet är att förhindra att folk tar sig olagligt in i landet och att trygga trafiksäkerheten genom att få bort de cyklande flyktingarna från de snöiga vägarna, förklarar Tiilikainen.

Finland. Hur hade det gått för vårt land om de unga männen ”flytt”?

På TV Finland visades idag, den 28 december, ett dokumentärprogram om Pilvenveikot (ung Molngossarna) på TV Finland. Pilvenveikot är en veteranförening för finska stridsflygare, grundad år 1976. I programmet berättar stridsflygarna om hur det var och om hur de inte för en sekund tänkte att de inte skulle lyda order och försvara sitt folk och sitt land – krigsveteraner som fortfarande lever – och man får se dokumentära inslag från kriget.

Reflektion: Jag funderar över hur det skulle ha gått för Finland, vad som hade hänt och hur det hade sett ut idag (också i Sverige, som knappast heller förblivit fritt utan de finska soldaternas insatser) om våra unga män hade gjort som de många unga män från länder i Mellanöstern som idag tar sig långt bort i stället för att slåss för sina länder och folk. Jag tror faktiskt inte att en enda finländare hade kunnat tänka sig att agera så fegt.

Så att finländska män skulle ha lämnat landet i stället för att strida – och dessutom också ha lämnat fruar och barn i fara – är nog en i det närmaste absurd tanke. Varför stannar inte de unga männen kvar i Syrien, Irak, Afghanistan och ger av sina kunskaper och förmågor både i strid och i återuppbyggnad av sina länder? Och varför ”sticker” de och lämnar sina fruar och barn kvar? Ju mer jag tänker på det, desto märkligare finner jag det.

En av de många som deltog i striderna för Finlands frihet, Kyösti Karhila, som ung stridspilot och på äldre dar:

© denna blogg.

”Finnarna uppskattas här mycket mera än svenskarna även om svenskarna själva tror tvärtom.”

En finlandssvensk vän som tidigare också bott i Sverige och nu bor i ett annat EU-land, skriver: i ett mejl (som återges med vederbörandes tillstånd)

Det är synd om Sverige, jag följer med fasa vad som händer där. De är så självsäkra, svenskarna. De såsar till allting och tror de är gjorda av teflon. Det hjälper inte att gråta på presskonferenser, någon borde planera och ta ansvar…

Finnarna uppskattas här mycket mera än svenskarna även om svenskarna själva tror tvärtom. En av mina affärskontakter sa till mig att:

Oh, how positive that you are Finnish. No one here can stand these Swedes. We call them Kings of Sweden and every time they invite us there it is just to try to teach us something: how to do to be more like us, more like the Swedes. But who would like to be Swedish and why?

Svenskarna är så uppnosiga och royal i sin egna lilla värld där de dock inte ens har faktakunskaper, att andra nu också börjat märka det. Folk har tidigare gått på det här med svenskarnas ”our contry is the most wonderful place in the world”-grej; nu tycker man bara att de är plain stupid och väntar nyfiket på när Sverige ska klappa ihop. Vilket är synd att det kommer att ske, för när det var som bäst så var Sverige riktigt bra.

Men det är som när någon köper en firma eller det blir en ny generation som tar över: det går att förstöra allt på mycket kort tid men det tar lång tid och kräver kloka beslut att bygga upp verksamheten igen. Det verkar vara det som håller på att hända nu i Sverige.

Samtidigt, om man ser på finnarnas hantering av asylsökande så är det ordning och reda. Därför börjar nu också utnyttjarna lämna landet.

Attityden här är definitivt den att säger man ”I come from Sweden” så reagerar folk lite ljummet med ett ”Ahaa, nice…”. Men säger man sedan att ”but I am originally Finnish” så ljusnar de upp och tycker att det är jättebra.

Inte trodde jag det heller att det kunde vara så illa som det är i Sverige innan jag såg och upplevde det själv. Jag var påverkad av sverigepropagandan. Så på riktigt är det absolut bättre att vara finsk ute i världen.

Läs förresten gärna Huffington Posts Finlandsartikel Finland Is Turning a Big Negative Into a Bigger Positive. Ur texten:

The Finns have Sisu

In addition to its advanced infrastructure, Finland’s history is one of overcoming adversity from foreign domination, weather, famine, and other adverse conditions. Necessity is the mother of invention, and the Finns have had to be innovative to survive and thrive. Sisu is the word that Finns use to describe their combination of stoic determination, bravery, guts, resilience, perseverance and hardiness to overcome this adversity. It has become part of their national character and culture. It is an important characteristic for competing in a very competitive world.

© denna blogg.

 

Be my guest # 118 Annandag jul Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.

När livet gör halt

Jag växte upp i ett Finland under uppbyggnad. Kriget levde kvar i veteranernas berättelser vid vårt köksbord, men jag uppfattade deras krigsminnen mest som äventyrshistorier från det förgångna. Det rådde en framtidstro i republiken. För oss skärgårdsbarn var livet för det mesta ett enda långt Bullerbykalas. Snökojor, skidbackar och frostbitna kinder om vintrarna och kallsupar, metspön och myggbett om somrarna. Jag brukade sända en medlidsam tanke åt de stackars barn som inte hade något annat val än att växa upp i stan. Allas våra föräldrar var gifta och byns traditioner vårdades ömt, något som min far byskolläraren ägnade sig åt med stor iver, som byskollärare gjorde på den tiden.

Och så fortsatte det. Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Allt enligt manus. Eller nåja. Kanske inte allt. Men i stort sett. Studentmössan på våren och på sensommaren till USA för att jobba som au pair. Kom hem, prövade mig fram tills jag beslöt mig för att bli journalist. Vägen dit gick via både universitetsutbildningar och arbete. Min tid på regionaltidningen minns jag som rätt lycklig. Att få sommarjobb där var som en lottovinst. Jag jobbade några år och lärde mig hantverket. Så småningom var det dags att dra vidare till Stockholm där jag fick möjligheten att jobba på ett par stora tidningar och skaffa mig värdefull erfarenhet för framtiden.

Men så började mörka moln hopa sig vid mediehorisonten. Papperstidningarna fick svårt att konkurrera med gratisutbudet på Internet och upplagorna började sjunka. Ekonomin försämrades och svångremmen drogs åt.

Jag började förbereda mig för att lämna de etablerade medierna, åtminstone för en tid, och bli min egen. Jag förberedde mig så gott jag kunde medan jag fortfarande jobbade i Stockholm och när vikariatet var slut så flyttade jag tillbaka hem och grundade min egen mediebyrå. Det är åtta och ett halvt år sen dess.

Starten och de första åren som egen företagare var intressanta och lärorika. Det fanns jobb och med en gammal kollega och god vän som samarbetspartner flöt det på riktigt bra.

Men så började det hända saker. Min samarbetspartner och ett par andra i min närmaste omgivning dog ganska nära efter varandra, ett stort projekt misslyckades, en stor satsning tillsammans med en ny samarbetspartner resulterade i århundradets magplask, inte ekonomiskt men emotionellt, andra som funnits i min närhet riktade en ilska mot mig som jag inte förstod, ja, listan kan göras ännu längre. Under en tid kändes det som om jag förde krig på alla fronter samtidigt. Från att ha levt ett relativt bekymmersfritt och produktivt liv försattes jag i survival mode. Det enda jag kunde göra var att fokusera på att hålla mig upprätt. Det krävde all min kraft. Enkla saker blev svåra. Det blev som att lära sig gå igen: för att komma framåt tar jag ett steg. Så ett steg till. Och ett till… Gud, om jag kommer ur det här så vet jag att det är din förtjänst.

Mitt liv hade gjort halt. Jag satt i en glasbur och såg genom tjocka väggar hur människor levde sina liv, arbetade och gjorde det som folk brukar göra. Själv kände jag mig som en vålnad som såg och hörde allt, men som var utestängd från verkligheten. Visst fanns det vänner i min närhet som jag kunde prata med, men för det mesta valde jag ensamheten. Jag ville bespara omgivningen mina våndor och någonstans förstod jag att den här resan måste jag göra på egen hand: ”… om jag ock vandrar i dödsskuggans dal …” Den 23:e psalmen i Psaltaren blev mitt ankare.

Resan tillbaka till livet pågår än. Först började jag ana små strimmor av ljus och nätterna blev lugnare. Jag möts inte längre av en plågad spegelbild och lusten och livet återvänder steg för steg. Jag har också börjat förstå att jag inte återvänder till livet som det en gång var. Nu är det som om färgerna har blivit klarare, de små ögonblicken dyrbarare och känslan av närvaro starkare. Mycket av det gamla har skalats bort, ungefär som att ta av sig en gammal, sliten rock. Jag upplever det som om jag har getts nåden och möjligheten att bege mig ut på en ny och spännande resa med en betydligt lättare packning än förr.

Jag ser med spänning fram emot 2016 och förväntar mig goda saker även om världsläget pekar i motsatt riktning. Det som ser ut som en katastrof kan i själva verket vara starten på något nytt.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Be my guest # 117 Juldagen Nikolas Laios

Nikolas Laios har arbetat inom barnomsorgen och kriminalvården. Han är sedan fyra år tillbaka engagerad i frågor som rör barns rättigheter och hur dessa påverkas av svenska lagar, socialtjänst och rättsväsende.

Han är involverad i regeringens pågående utvärdering av vårdnadsreformen från 2006 och är verksam inom flera organisationer för barns rätt till sina föräldrar.

Nikolas blev själv pappa för tre år sedan.

Till min älskade son Iosef

Sedan du föddes för tre år sedan, den 14 december 2012, har jag kämpat för dig. Först kämpade jag för dig som en idé. En idé om ett barn jag inte kände, ett barn som skulle slippa det jag själv känt som liten när min egen pappa inte var i närheten. För att ditt ansikte inte skulle se ut som de ansikten jag sett i mina olika roller som förskollärare, fritidspedagog och övervakare. Ansiktet på ett barn som undrade över sin pappa. Ibland för att pappan var borta, ibland för att kontakten var så dålig att barnet inte kände sin pappa.

Det här är din tredje jul i livet och den tredje julen som du inte får fira med mig.

Vi pappor i Sverige blir automatiskt vårdnadshavare för våra barn bara om vi är gifta med mammorna. Din mamma och jag var inte gifta när du föddes och på grund av gamla lagar och regler som inte har ändrats i takt med verkligheten så har jag som din pappa nu inte de möjligheter att vara med och bestämma och påverka vad som är bäst för dig, som jag borde ha. För du är ju lika mycket min son oavsett om din mamma och jag var gifta eller inte när du föddes.

Älskade son, du frågade i ett samtal om du har någon farmor. Du hade läst Alfons Åberg. Alfons har både kusiner och en farmor. Jag ville skrika “Ja, du har en farmor! Du har en farmor och hon älskar dig!”.

Din farmor följde med och träffade dig i ett rum på socialkontoret varje månad under ditt första levnadsår. Hon har hjälpt till med advokatkostnader, reskostnader, planering av hotellvistelser, bokningar och ändlösa timmar i samtal om hur du ska få det bra och lugnt och fint. Hon har bekostat och handlat merparten av möblerna till ditt nästan orörda rum.

Jag är din vårdnadshavare! Inte juridiskt, men moraliskt och ansvarsmässigt. Och känslomässigt, förstås. Jag är det för att jag har en son, för att jag har dig.

Innan jag förstod hur allt hänger ihop så letade jag febrilt efter vad jag skulle göra, vilka papper jag skulle skriva på. Ringde kommunen och frågade. Men det fanns ingen ansökningsblankett, inget dokument som jag kunde underteckna för att påta mig det självklara ansvaret för dig, min son. Nej, det hela skulle avgöras i familjerätten, vid ett möte.

Vad socialsekreteraren sa på det möte vi hade där jag uttryckte att jag, som din pappa, ville bli din vårdnadshavare också juridiskt, finns dokumenterat och inspelat. Det går även att läsa om det i Maciej Zarembas artikel i DN i fyra delar, i stycket som börjar med “Den officiella säger”.

Så här i jultider så tänker jag mycket på dig. Jag tänker på dig och längtar efter dig hela tiden. Jag tänker på din absoluta rätt att få lära känna din släkt. På att du ännu inte, trots att jag bett om det i flera år, fått det namn du också har rätt till: din pappas efternamn likaväl som din mammas. Hur jag ska förklara för dig att jag gjort – och gör – allt jag kan? Utan att komma längre. Utan att åstadkomma mer. Hoppas ändå att det räcker.

De senaste tre åren av mitt liv har jag ägnat nästan all min tid åt att försöka se till att du ska få dina rättigheter tillgodosedda, utan att få ha dig nära mig. Jag tänker på dig varje dag.

Precis efter att du fyllt ett år fick jag inte träffa dig på sex månader. Det var utan tvekan den tuffaste perioden i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur du såg ut under den här tiden eftersom jag inte har några foton.

I år fick jag ett foto av dig som du bad din mor att skicka till mig med mobilen. En bild på dig när du är på väg för att träffa mig. Du har din gitarr med dig på bilden. Musiken har vi gemensamt. Du fick en liten högtalare med låtar där jag spelar och sjunger. Några covers. Ed Sheerans “I see fire” och “Hallelujah” av Leonard Cohen är favoriterna. Ett sätt för mig att försäkra mig om att du får höra min röst även när jag inte är där.

För sex månader sedan fick jag för första gången chansen att spela för dig i verkligheten. Du tittade på mig med dina stora allvarliga ögon och sa på ditt lite lillgamla och analytiska vis: “Du är duktig pappa”.

Till dig, min son: Jag hoppas att du fortfarande tycker jag är duktig när du blir större och kan läsa och förstå. Jag älskar dig.

© denna blogg och Nikolas Laios.

Be my guest 116 # Julafton Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är en dag i hans liv.

Förföljd av gåvor, en dag med Nuri Kino

”Nuri, Syriac League tycker inte att vi delar ut några leksaker till barnen, det kommer inte att bli av”. Fahmi ringde mig från Beirut. Han har åkt från Södertälje till Libanon för att dela ut leksaker till flyktingbarn från Syrien och Irak under julen. Men nu vill våra samarbetspartners i Libanon inte vara med längre. Vi har jobbat med projektet länge, samlat pengar via Swish och Paypal i Sverige och USA. Jag avbröt Fahmi, blev arg. Vad menade Syriac League och varför stod han inte på sig? Vi kommer att bli utskämda, folk kommer att tappa förtroendet för oss. Det är jättekänsligt det här med att hantera penninggåvor.

”Men om du lugnar ned dig så kan jag förklara. Vi kommer att köpa vinterkläder till alla barn i stället. Jacka, byxa, tröja och halsduk, alla barn får det i ett paket. Det var mannen som säljer leksakerna som föreslog det, dessutom hade de redan fått leksaker i present och nu ska klädtillverkaren bidra med sitt genom att vi får plaggen för inköpspris.”

Jag kunde andas ut. Projektet var räddat och hade till och med blivit bättre.

Några minuter senare stod jag utanför Coop i Södertälje, en kvinna som jag jobbade ihop med inom hemtjänsten för några år sedan hälsade, kramade om mig och stoppade något i min ficka. Vad nu? Jag höll på att trampa på den stackars romska tiggerskan när jag vacklade lite av den hårda kramen. Sedan försvann kvinnan. I min ficka låg en liten lapp:

”Ge det här till barnen, skicka pengarna till den plats du tycker är bäst.”

Inuti den hopvikta lappen låg det två femhundralappar. Kvinnan som hade skänkt pengarna är arbetslös men ville ändå bidra med tusen kronor till bättre behövande.

Jag gick hem för att hämta mina gympakläder, jag var stressad till ett möte på gymmet.

”Du har fått tvåtusen kronor till flyktingbarnen”. Mamma hade varit på en minnesstund för en avlägsen släkting och hennes kusiner hade gett henne pengarna för att de också ville bidra. Herregud, tänkte jag, jag måste genast swisha över dem från mitt eget konto till A Demand For Actions. Paniken kröp närmare, vad säger Skatteverket?

I bilen på väg till gymmet ringer jag Skatteverket, kö så klart, men jag måste ju komma fram. Jag visste inte ens vad det var jag skulle fråga, var bara paranoid, ville inte hamna i någon konstig sits. Tjänstemannen på myndigheten förstod ingenting, det är väl upp till folk att skänka pengar till flyktingar eller inte. Så länge det inte är skattemedel som hanteras.

Jaha, då vet vi det. I väntan på mitt möte sätter jag mig på motionscykeln, laddar ned en radiodokumentär för att ha något att lyssna på och börjar träningen. Någon tar på mig, han tar av mig hörlurarna och säger: ”Vad jobbiga ni är, måste ni få oss att bråka med våra fruar, hur mycket vill du ha till flyktingbarnen?” Han swishade 500 kronor medan vi pratade.

Erika kommer in och är superglad, hon har simmat i över en timme och är full av energi. Vi ska prata om att eventuellt jobba ihop, i ett integrationsprojekt för nyanlända i Södertälje.

”Du, jag hade lite dåligt samvete, jag har skickat dig 1000 kronor på Swish”. Hon hade skickat dem till mig, till mitt privata konto. Jag kände mig jagad, det tog aldrig slut. Jag kunde ju ha bli anklagad för att ha gömt pengar på mitt eget konto, jag swishade genast vidare.

Medan jag kör mot Merit i Stockholm för att sätta mig hos henne och skriva min traditionella julkrönika till denna blogg, får jag flera sms. Min syster Maria har skickat massor av sms till släktingar och vänner och nu har svaren kommit som hon vidarebefordrar till mig. Vackra värmande ord, och fler bidrag.

Beneil Dariush, en av världens bästa i kampsporten MMS skickar ett Facebook-meddelande och säger att han också vill bidra.

Merit är inte hemma och jag går in i klädaffären mittemot, provar några snygga skjortor, tröjor och kavajer, ganska dyra. Plötsligt kommer paniken över mig, tänk om någon ser mig handla kläder just idag då jag har mottagit så många penningbidrag, till och med kontanta medel. Jag går ut ur butiken illröd i ansiktet.

Det kan inte vara lätt att vara tomte.

GOD JUL på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)

The text in English.

© denna blogg och Nuri Kino.

Be my guest # 116 Christmas Eve, Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, author, film maker, enthusiast, activist – all in one. Also known as the founder and leader of the non profit organization A Demand For Action. Nuri himself prefers to  be called ”the handsome one”. To me he is the best of friends. Here he gives the readers a glimpse of one day in his life.

Pursued by contributions, a day with Nuri Kino

“Nuri, Syriac League doesn’t think we should hand out toys to the kids, it’s not going to happen.” Fahmi called me from Beirut. He had travelled from Södertälje to Lebanon to distribute toys to refugee children from Syria and Iraq during Christmas. But now our partners in Lebanon do not want to be involved anymore. We have worked with the project for a long time, collecting money in Sweden and the United States. I stopped Fahmi from talking, I got angry. What were Syriac League thinking and why didn’t he insist? We’ll be a disgrace; people will lose confidence in us. The management of monetary gifts is a very sensitive subject.

“If you will calm down I will explain. We’re going to buy winter clothes for the children instead. Jackets, pants, sweaters and scarfs, every child will get that in a package. It was the man who was selling the toys who suggested it, besides they had already gotten toys for presents and now the clothing manufacturer will help by selling us the garments for the wholesale price.”

I was able to breathe again. The project was saved and had even become better.

A few minutes later I was standing outside of the supermarket Coop in Södertälje. A woman whom I had worked with, caring for elders, years ago greeted me, gave me a hug and put something in my pocket. I was stunned by the tight hug and almost trampled on a poor Romanian beggar sitting outside the store. The woman disappeared. In my pocket she had left a note on a piece of paper: “Give this to the children. Send the money to where you think is best.” Inside the folded note were two 500 SEK bills. This woman was unemployed but still wanted to contribute 1.000 SEK to those in greater need..

I went home to get my workout clothes; I was in a hurry for a meeting at the gym.

“You’ve gotten 2.000 SEK for the refugee children.” My mother had been to a memorial service for a distant relative and her cousins had given her money because they also wanted to contribute. My God, I thought. I must immediately send the money from my personal account to A Demand For Action’s account. Panic grew inside of me, what might the Tax Agency say?

In the car on the way to the gym I called the Swedish Tax Agency, and had to wait for my turn, as always. I didn’t even know what I was going to ask, I just felt paranoid. I just don’t want to end up in some kind of trouble. The official at the tax office didn’t understand my question, he said that it is up to people themselves whether they wish to donate money for refugees or not. As long there are no official funds being handled.

Okay, so now I know. While I was waiting for my meeting I sat on the exercise bike, downloaded a radio documentary to have something to listen to, and started working out. Suddenly someone tapped me on my shoulder, took off my headphones and said: “You’re so annoying, causing us to argue with our wives, how much do you want to the refugee children?” He forwarded 500 SEK from his bank account by phone while we were talking.

My friend Erika walked in, very happy. She had been swimming for over an hour and was full of energy. We have been talking about possibly working together on an integration project for newly arrived refugees in Södertälje.

“I felt a little bad, so I sent you 1.000 SEK.” She had sent them to me personally, to my private account. I felt hunted, it was never ending. What if I  would be accused by somone of hiding money the money colleced for A Demand For Action in my own account. I immediately forwarded the money to the correct account.

While I was driving to Merit in Stockholm to sit in her office and write my traditional Christmas column for this blog, I received multiple text messages. My sister Maria had sent a lot of text messages to friends and relatives and now she forwarded all the replies to me. Beautiful, heart warming words, and more financial contributions.

Beneil Dariush, one of the best ain Mixes Martial Arts at MMS, sent a Facebook message and said that he also wants to contribute.

Merit wasn’t home so I to the clothing store across the street. I tried on some nice shirts, sweaters and jackets, pretty expensive ones. Suddenly the feeling of panic struck again: what if someone sees me shopping now, the day that I received so much money in contributions, in cash even? I walked out of the store with a bright red face.

It can’t be easy being Santa Claus…

MERRY CHRISTMAS

in Jesus’ own language:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Translated: May the Lord’s birth bring a Merry Christmas to you all!)

Texten på svenska.

© This blog and Nuri Kino.

 

GOD JUL!

Om återkallande av medborgarskap

År 2003 fattade man i Finland beslut om att det ska vara möjligt att återkalla medborgarskapsbeslut som fattats på felaktiga grunder. I Danmark och Nederländerna kan medborgarskap återkallas på samma grunder. Möjlighet att återkalla medborgarskapsbeslut finns också i Norge, Kanada, Storbritannien och Tyskland. Det gäller förmodligen i en hel del andra länder också, men i de här länderna vet jag med säkerhet att medborgarskap enligt lag kan återkallas.

Skulle det bli möjligt i Sverige att återkalla medborgarskapsbeslut som fattats på felaktiga grunder så skulle vi få se tiotusentals människor bli av med sina svenska medborgarskap; det skulle förmodligen behöva inrättas en ny myndighet som enbart sysslade med detta. Så illa är det, eftersom man i Sverige beviljar medborgarskap åt i princip precis vem som helst som varit här i åtta år. Fyra år är den normala tid som krävs (en mycket kort tid…), men för den som inte styrkt sin identitet eller som har begått brott så är det åtta år (ibland längre tid) som gäller. Man kan alltså bli svensk medborgare även om man angett fel namn, fel nationalitet, fel ålder och serverat en helt påhittad ”asylhistoria” eller begått brott som gett ett långt fängelsestraff. Och det svenska medborgarskapet kan alltså inte återkallas.

Inte undra på att alla vill till Sverige…

Korta sammandrag av vad som gäller beträffande återkallande av medborgarskap i Norden

Danmark
Danmark införde år 2002 en bestämmelse om återkallelse i 8 a § i sin medborgarskapslag. Danskt medborgarskap får återkallas av domstol om den sökande i samband med förvärvet av medborgarskapet har förfarit svikligt. Återkallelse får i sådant fall ske om vederbörande uppsåtligen har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter eller har förtigit relevanta uppgifter som varit av betydelse för att få medborgarskap.

Finland
I den finska medborgarskapslagen infördes år 2003 en bestämmelse om återkallelse när den sökande uppträtt svekfullt. Enligt 33 § i lagen får beslut fattas om återkallelse av finskt medborgarskap som har förvärvats efter ansökan eller anmälan. Villkoren för återkallelse är att personen ifråga har lämnat oriktig eller vilseledande uppgift eller förtigit omständighet som, om den varit känd, skulle ja lett till avslag på ansökan respektive anmälan. Den oriktiga uppgiften kan till exempel avse en personuppgift.

Norge
Enligt norsk rätt kan ett medborgarskap återkallas enligt allmänna förvaltningsrättsliga regler om omprövning på grund av oriktiga eller bristande förutsättningar. Ett medborgarskap kan vidare återkallas med stöd av reglerna i 35 § förvaltningslagen som ger förvaltningsmyndigheter en möjlighet att under vissa förutsättningar ompröva sitt eget beslut om beslutet kan anses som ogiltigt.

Sverige
Medborgarskap kan inte återkallas

© denna blogg.

Nej, Sveriges Radio, det är inte en ”mänsklig rättighet” att söka asyl just i Sverige!

Klicka på textrutan för att ta del av inslaget på Sveriges Radios sajt.

Sättet på vilket Sveriges Radio P1 rapporterar om asylområdet är obegripligt. Att man i Public Service-radio inte – efter decennier av stor asylinvandring – har lärt sig vare sig vokabulär eller basala kunskaper om asyl och asylrätt och överhuvudtaget sådant som är förknippat med just den här typen av invandring är anmärkningsvärt. Trots att asylinvandringen varit gigantisk till lilla Sverige under lång tid och man skulle kunna tro – och borde ha rätt att kräva – att det viktiga ”samhällsorganet” Public Service (både Sveriges Radio och Sveriges Television) vid det här laget hade bemödat sig om att läsa utlänningslagen och att hålla lite reda på vad som faktiskt sker på Migrationsverket och ute på asylboendena. Sent omsider har Sveriges Radio nyligen utsett en ”migrationsreporter”, men det räcker inte alls, inte på långa vägar.

Idag, den 23 december, får vi i nyhetssändningarna veta att ”ensamkommande flyktingbarn” (som SR envisas att kalla påstått och faktiskt minderåriga asylsökande) ”drabbas” av id-kontrollerna som snart införs. Hur ”drabbas” de då? Jo, de har inga id-handingar och då kommer de inte att kunna ta sig in i Sverige för att söka asyl. Och det är, ska man förstå, fruktansvärt hemskt och på något sätt fel. Enligt Sveriges Radio, alltså, som låter egna känslor färga nyhetsförmedlingen i stället för att ge allmänheten en bild av det faktiska läget och låta den tänka och känna själv. Här ett utdrag ur nyhetsinslaget:

Id-kravet som införs 4 januari nästa år kommer att drabba vissa flyktinggrupper särskilt hårt. Det visar statistik från Migrationsverket som ekot tagit del av. Ensamkommande barn från de fattigaste länderna saknar nästan alltid id-handlingar och kommer alltså inte att kunna ta sig in i Sverige.
——————–
Och det innebär också att de ensamkommande barnen drabbas särskilt hårt. Nästan 25.000, två tredjedelar av de ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige – uppgav att de var från Afghanistan. Av dem kunde bara 18 visa upp en id-handling.

Att det ska vara så fruktansvärt svårt att rapportera korrekt just när det gäller asylområdet! Vad beror det på?

Vet de inte på Sveriges Radio att det inte är en mänsklig rättighet att söka asyl just i Sverige? Och när redan 32.180 (tänk er mängden: 32.180!) påstått och faktiskt minderåriga redan har tagit sig ända hit i år (fram till den 30 november), så är det väl alldeles utmärkt att ytterligare ”ensamkommande” inte kommer hit utan får söka asyl i andra länder! Är det inte just det som bland annat Public Service förfäktat både högljutt, mästrande och ofta, att ”andra länder måste ta sitt ansvar”? Så vad är problemet nu, när det ju de facto blir så att andra länder ”måste ta sitt ansvar”?

Det kan väl ändå inte ha undgått redaktionerna inom Public Service att Sverige helt enkelt inte längre klarar av att hysa, ge skolgång, iPhones, gode män, bostäder etc – allt som Sverige och endast Sverige så generöst och utan några krav på motprestationer – delar ut?

Och när landets migrationsminister Morgan Johansson nu talar klarspråk och säger:

Sverige har under 2015 tagit emot fler ensamkommande barn än något annat EU-land. Syftet med regeringens åtgärder är att vi ska få kontroll över situationen och förebygga så att höstens akuta kris inte upprepas. Antalet asylsökande måste minska och då får de som inte har id söka asyl i andra länder. Det gäller alla, så id-kravet är inte riktat mot någon särskild grupp.

då låter Sveriges Radio en god man åt fem afghanska pojkar, tillika talesperson för Riksföreningen gode män vårdnadshavare, kommentera det så här:

Ja, jag skäms, jag skäms hur kan man göra så? Jag skäms att det är på det sättet i det här landet – att vi har politiker som fattar sådana medvetna beslut. Ska vi inte värna om barn och om barns rätt att söka asyl ?

Ett absolut bottennapp om man vill göra anspråk på att vara en Public Service redaktion, särskilt som ingen getts möjlighet att kommentera att det här är helt rätt väg att gå och att äntligen – decennier för sent – har ansvarig minister börjat att åtminstone försöka ta ett visst ansvar för en helt ohållbar situation.

Lyssna gärna på ett av de ytterst få – om inte nästan det enda – programmen i Public Service som låter människor komma till tals som berättar om den verklighet som miggor, HVB-personal och familjehem berätta om här på bloggen i många år: De desillusionerade humanisterna, som presenteras så här:

Sverige är ett av världens mest öppna länder när det gäller flyktingpolitik. Men debattklimatet uppfattas av en del som arbetar med gruppen ensamkommande ungdomar som snävt och inte särskilt öppet. 

Publik Service-anställda måste börja öppna sina ögon, sätta sig ordentligt in i detta som är det allra största samhällsomvandlande området som för alltid förändrar Sverige och börja rapportera sanningsenligt, osentimentalt och objektivt. ”Objektivt”, förresten, det begreppet verkar ha slängts ut genom fönstret för många år sedan inom Public Service, men det är objektiva nyheter allmänheten fortfarande går och hoppas på. Inte inslag starkt färgade av reportrarnas och redaktionernas egna politiska åsikter. Och okunnighet.

Faktaruta (en sådan som, såvitt jag vet, aldrig visats på Public Services sajter).

Lästips: Den som vill få en inblick i hur man tänker och agerar i grannlandet Finland kan med fördel klicka här så kommer ett stort antal texter upp i ämnet.

© denna blogg.

En migga: ”Men jag är inte så nöjd med vår ledning.”

En migga skriver, så här i juletid:

Vi jobbar mycket nu, jag har också varit utsänd till andra orter.

Jag tycker att vi gör så gott vi kan och jag delar inte uppfattningen i så kallade alternativa medier att alla asylsökande antingen är lycksökare eller terrorister. Min åsikt är att vi ska hantera dem som söker asyl här enligt de lagar och regler som vi har.

Jag är inte insatt politiken utan försöker agera enligt våra lagar och den värdegrund som jag har och som inte skiljer sig från Migrationsverkets. Jag tror också att Sverige kan hantera denna situation på ett värdigt sätt. Men jag är inte så nöjd mer vår ledning.

Jag orkar inte skriva så mycket om det, men på det stora hela handlar det om att ledningen inte finns där för oss i personalen samt att den är lite som vindflöjeln och ger olika instruktioner beroende på varifrån vinden blåser. Vår generaldirektör har jag inte träffat men han inger inget förtroende i sina bloggningar. Ett problem är också att han – generaldirektören – har omgett sig med en stor stab av människor som ingen vet vad de gör för nytta. Dessa personer skulle kanske behövas mer i den operativa verksamheten, det vill säga på golvet. Liksom alla teamledare och småchefer.

Vi är väldigt långt borta från den platta organisation som en gång var idealet. Det nya är att vi ska börja registrera vad vi gör på daglig basis. Jag antar att anledningen är att vår ledning tror att vi sitter och läser Aftonbladet på nätet dagarna i ända i stället för att jobba. Jag har ingenting emot denna kontroll, annat än att det tar tid från viktigare saker, som handläggning av ärenden. Men om man nu inför detta så kan kanske teamledarposten avskaffas. Den infördes ju för att hålla koll på vad vi gör…

© denna blogg.

Finland. ”Huvudprincipen är att den som har egna medel ska bekosta sin återresa själv.”

Klicka på textrutan för att komma till texten på MTV Uutisets sajt (på finska).

Asylsökande återsänds med reguljärflyg – störningar ibland

Varje vardag avlägsnas cirka 11 utlänningar från Finland. En del av dem reser med vanligt reguljärflyg.  Med reguljärflyg reser också personer som utvisas på grund av brott och sådana som inte vill lämna landet.

Polisinspektör Mia Poutanen förklarar att i sådana här fall så eskorterar två poliser personerna till deras hemländer så att man kan garantera övriga passagerares säkerhet.

– Vanligtvis är det två eskortörer per utvisad – det  är också en fråga om arbetssäkerhet. I varje enskilt fall görs en riskbedömning.

Fram till november månads slut har 2.817 utlänningar med utvisningsbeslut skickats hem från Finland. Bland dem har cirka 500 eskorterats ända till sina hemländer.

Mia Poutanen berättar att eftersom en hel del av dem som polisen eskorterar inte vill lämna landet, har det ibland varit stökigt ombord på planen.

– Personerna har emellanåt orsakat störningar ombord på flygplanen. De har fört en massa oväsen och spottat på eskortörerna med mera. Det har varit alla möjliga sorters händelser, konstaterar Mia Poutanen. Övriga passagerare har dock aldrig skadats eller varit i fara.

Om det är många som ska utvisas till samma land chartrar polisen ett plan så att man kan återsända tiotals personer samtidigt. Polisen berättar att hundratals albaner som kom till Finland i början av sommaren och fick avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd, återsändes i chartrade plan.

Huvudprincipen är att den som har egna medel ska bekosta sin återresa själv. En hel del asylsökande har lämnat Finland och återvänt på egen hand.

© Översättning Merit Wager

 

 

 

Finland. ”Som bäst har vi kunnat återsända asylsökande som fått negativa beslut inom två veckor från att asylansökan lämnades in.”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Helsingin Sanomats sajt (på finska).

Asylsökande anländer nu med färja från Tyskland och över gränsen från Ryssland.

Strömmen av asylsökande från den svenska sidan till Torneå har i praktiken avstannat. Asylsökarrutterna har ändrats, berättar Polisstyrelsen. Över 2.800 personer som har fått avslag har utvisats. Återsändandet av dem som får avslag kommer att effektiviseras ytterligare och i huvudstadsregionen öppnas återvändandeenheter.

Antalet asylsökande som kommer till Torneå har minskat drastiskt. Förra veckan kom endast ett fåtal personer via Sverige. Det största antalet som anlände under hösten var 500 på en enda dag.  Nu kommer de flesta med färja från Travemünde i Tyskland och över den nordöstliga gränsen från Ryssland.

Just nu anländer cirka 50 personer om dagen, 25 per dag, sex dagar i veckan, med färjan från Travemünde till Helsingfors. Via gränsen i norr kommer mellan tio och tjugo personer varje dag.

Fram till den sista november har 2.187 utlänningar som fått utvisningsbeslut skickats ut ur Finland. Varje vardag avlägsnar polisen cirka elva utlänningar. Bland dem finns både asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och personer som utvisas på grund av att de begått brott.

– Som bäst har vi kunnat återsända asylsökande som fått negativa beslut inom två veckor från att asylansökan lämnades in, säger polisinspektör Mia Poutanen på Polisstyrelsen.

Alla utvisas inte; en del återtar sina asylansökningar och lämnar landet frivilligt. Enligt Polisstyrelsen har det varit mycket gott om sådana fall de senaste månaderna och Migrationsverket har under året avskrivit över 2.700 fall.

– I första hand vill myndigheterna försäkra sig om att de som vill återvända till sina hemländer redan innan de fått beslut i sina asylärenden, har möjlighet att göra det så fort som möjligt, säger Mia Poutanen.

För att effektivisera utvisningarna öppnas i huvudstadsregionen så kallade återvändandeenheter. Den första torde stå klar att tas i bruk under de närmaste veckorna. Där kommer bland annat de som återtagit sina asylansökningar att placeras i väntan på att snabbt kunna resa tillbaka hem.

© Översättning Merit Wager

 

 

 

 

mm

Om fakta i målet är korrekt återgivna av medierna så är det inte rätt att familjen Ahmadi utvisas

Jag skriver idag, den 19 december, på sajten Det Goda Samhället om den iranska familjen Ahmadi som ska utvisas från Sverige och om en del medier berättat om bland annat här:

Fick för låg lön – nu utvisas hela familjen – Expressen 14 december 2015
och här:
Tjänade några hundralappar för lite – utvisas från Sverige – Dagens Nyheter 14 december 2015

I min text – läs gärna hela texten Fyra kronor för lite om dagen… – är det viktigaste som jag har kommit fram till och som gäller förutsatt att Expressens och Dagens Nyheters och andra mediers återgivning av familjen Ahmadis ärende är korrekt (brasklappen behövs, tyvärr) att:

Ingenstans i utlänningslagen går det att hitta något som förbjuder att smärre misstag rättas till när de upptäcks att det är uppenbart att det inte förelegat brottsligt uppsåt. Det hade inte varit fel att bevilja Mehdi Ahmadi fortsatt arbets- och uppehållstillstånd.

Och:

 Det står inte heller i 6 kap 2 § utlänningslagen att lön och övriga villkor ska vara exakt på kronan desamma som anges i kollektiva överenskommelser. Det står att lönen ”inte får vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen”, inte att den ska vara exakt på öret densamma som facket bestämt.

Finland. Irak berett att hjälpa till att identifiera terrormisstänkta tvillingbröder.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Ilta-Sanomats sajt (på finsk).

Irak berett att hjälpa till att identifiera de terrormisstänkta och kan komma att skicka en egen säkerhetsdelegation till Finland

Irak erbjuder också hjälp att identifiera andra som misstänks för terroristbrott och lovar delge finländska myndigheter all information om de personer som misstänks eller anklagas för terrorism så att de kan ställas inför rätta.

Inrikesminister Petteri Orpo uppskattar att 300 av de asylsökande som kommit till Finland kan ha kopplingar till terrorism.

Ilta-Sanomat frågade Iraks ambassadör om polisen har varit i kontakt med ambassaden med anledning av de 23-åriga irakiska tvillingbröderna som häktades för en vecka. Männen misstänks för 11 mord i terrorsyfte.

Iraks ambassad har noga följt nyheterna om de två irakiska männen som misstänks för massmord och har också tagit kontakt med finländska myndigheter för att få klarhet i en del frågor.

Översättning Merit Wager

 

Finland. ”Antalet som frivilligt återvänder till sitt hemland stiger till upp till 3.000 före årsskiftet.”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt.

Tusentals asylsökande som anlänt till Finland under hösten har ångrat sig och dragit tillbaka sin ansökan. Nu förbereds hemresorna för alla som frivilligt återvänder.

Det är fråga om en betydande andel av de irakiska flyktingar som anlände under hösten. Inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg säger till Yle Uutiset att antalet som frivilligt återvänder till sitt hemland stiger till upp till 3.000 före årsskiftet.

– Många har av en orsak eller annan velat dra tillbaka sin ansökan och resa tillbaka till hemlandet. En majoritet av de som ångrat sig är irakier, fortsätter Nerg.