”Finnarna uppskattas här mycket mera än svenskarna även om svenskarna själva tror tvärtom.”

En finlandssvensk vän som tidigare också bott i Sverige och nu bor i ett annat EU-land, skriver: i ett mejl (som återges med vederbörandes tillstånd)

Det är synd om Sverige, jag följer med fasa vad som händer där. De är så självsäkra, svenskarna. De såsar till allting och tror de är gjorda av teflon. Det hjälper inte att gråta på presskonferenser, någon borde planera och ta ansvar…

Finnarna uppskattas här mycket mera än svenskarna även om svenskarna själva tror tvärtom. En av mina affärskontakter sa till mig att:

Oh, how positive that you are Finnish. No one here can stand these Swedes. We call them Kings of Sweden and every time they invite us there it is just to try to teach us something: how to do to be more like us, more like the Swedes. But who would like to be Swedish and why?

Svenskarna är så uppnosiga och royal i sin egna lilla värld där de dock inte ens har faktakunskaper, att andra nu också börjat märka det. Folk har tidigare gått på det här med svenskarnas ”our contry is the most wonderful place in the world”-grej; nu tycker man bara att de är plain stupid och väntar nyfiket på när Sverige ska klappa ihop. Vilket är synd att det kommer att ske, för när det var som bäst så var Sverige riktigt bra.

Men det är som när någon köper en firma eller det blir en ny generation som tar över: det går att förstöra allt på mycket kort tid men det tar lång tid och kräver kloka beslut att bygga upp verksamheten igen. Det verkar vara det som håller på att hända nu i Sverige.

Samtidigt, om man ser på finnarnas hantering av asylsökande så är det ordning och reda. Därför börjar nu också utnyttjarna lämna landet.

Attityden här är definitivt den att säger man ”I come from Sweden” så reagerar folk lite ljummet med ett ”Ahaa, nice…”. Men säger man sedan att ”but I am originally Finnish” så ljusnar de upp och tycker att det är jättebra.

Inte trodde jag det heller att det kunde vara så illa som det är i Sverige innan jag såg och upplevde det själv. Jag var påverkad av sverigepropagandan. Så på riktigt är det absolut bättre att vara finsk ute i världen.

Läs förresten gärna Huffington Posts Finlandsartikel Finland Is Turning a Big Negative Into a Bigger Positive. Ur texten:

The Finns have Sisu

In addition to its advanced infrastructure, Finland’s history is one of overcoming adversity from foreign domination, weather, famine, and other adverse conditions. Necessity is the mother of invention, and the Finns have had to be innovative to survive and thrive. Sisu is the word that Finns use to describe their combination of stoic determination, bravery, guts, resilience, perseverance and hardiness to overcome this adversity. It has become part of their national character and culture. It is an important characteristic for competing in a very competitive world.

© denna blogg.

 

Be my guest # 118 Annandag jul Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.

När livet gör halt

Jag växte upp i ett Finland under uppbyggnad. Kriget levde kvar i veteranernas berättelser vid vårt köksbord, men jag uppfattade deras krigsminnen mest som äventyrshistorier från det förgångna. Det rådde en framtidstro i republiken. För oss skärgårdsbarn var livet för det mesta ett enda långt Bullerbykalas. Snökojor, skidbackar och frostbitna kinder om vintrarna och kallsupar, metspön och myggbett om somrarna. Jag brukade sända en medlidsam tanke åt de stackars barn som inte hade något annat val än att växa upp i stan. Allas våra föräldrar var gifta och byns traditioner vårdades ömt, något som min far byskolläraren ägnade sig åt med stor iver, som byskollärare gjorde på den tiden.

Och så fortsatte det. Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Allt enligt manus. Eller nåja. Kanske inte allt. Men i stort sett. Studentmössan på våren och på sensommaren till USA för att jobba som au pair. Kom hem, prövade mig fram tills jag beslöt mig för att bli journalist. Vägen dit gick via både universitetsutbildningar och arbete. Min tid på regionaltidningen minns jag som rätt lycklig. Att få sommarjobb där var som en lottovinst. Jag jobbade några år och lärde mig hantverket. Så småningom var det dags att dra vidare till Stockholm där jag fick möjligheten att jobba på ett par stora tidningar och skaffa mig värdefull erfarenhet för framtiden.

Men så började mörka moln hopa sig vid mediehorisonten. Papperstidningarna fick svårt att konkurrera med gratisutbudet på Internet och upplagorna började sjunka. Ekonomin försämrades och svångremmen drogs åt.

Jag började förbereda mig för att lämna de etablerade medierna, åtminstone för en tid, och bli min egen. Jag förberedde mig så gott jag kunde medan jag fortfarande jobbade i Stockholm och när vikariatet var slut så flyttade jag tillbaka hem och grundade min egen mediebyrå. Det är åtta och ett halvt år sen dess.

Starten och de första åren som egen företagare var intressanta och lärorika. Det fanns jobb och med en gammal kollega och god vän som samarbetspartner flöt det på riktigt bra.

Men så började det hända saker. Min samarbetspartner och ett par andra i min närmaste omgivning dog ganska nära efter varandra, ett stort projekt misslyckades, en stor satsning tillsammans med en ny samarbetspartner resulterade i århundradets magplask, inte ekonomiskt men emotionellt, andra som funnits i min närhet riktade en ilska mot mig som jag inte förstod, ja, listan kan göras ännu längre. Under en tid kändes det som om jag förde krig på alla fronter samtidigt. Från att ha levt ett relativt bekymmersfritt och produktivt liv försattes jag i survival mode. Det enda jag kunde göra var att fokusera på att hålla mig upprätt. Det krävde all min kraft. Enkla saker blev svåra. Det blev som att lära sig gå igen: för att komma framåt tar jag ett steg. Så ett steg till. Och ett till… Gud, om jag kommer ur det här så vet jag att det är din förtjänst.

Mitt liv hade gjort halt. Jag satt i en glasbur och såg genom tjocka väggar hur människor levde sina liv, arbetade och gjorde det som folk brukar göra. Själv kände jag mig som en vålnad som såg och hörde allt, men som var utestängd från verkligheten. Visst fanns det vänner i min närhet som jag kunde prata med, men för det mesta valde jag ensamheten. Jag ville bespara omgivningen mina våndor och någonstans förstod jag att den här resan måste jag göra på egen hand: ”… om jag ock vandrar i dödsskuggans dal …” Den 23:e psalmen i Psaltaren blev mitt ankare.

Resan tillbaka till livet pågår än. Först började jag ana små strimmor av ljus och nätterna blev lugnare. Jag möts inte längre av en plågad spegelbild och lusten och livet återvänder steg för steg. Jag har också börjat förstå att jag inte återvänder till livet som det en gång var. Nu är det som om färgerna har blivit klarare, de små ögonblicken dyrbarare och känslan av närvaro starkare. Mycket av det gamla har skalats bort, ungefär som att ta av sig en gammal, sliten rock. Jag upplever det som om jag har getts nåden och möjligheten att bege mig ut på en ny och spännande resa med en betydligt lättare packning än förr.

Jag ser med spänning fram emot 2016 och förväntar mig goda saker även om världsläget pekar i motsatt riktning. Det som ser ut som en katastrof kan i själva verket vara starten på något nytt.

© denna blogg och Karin Dahlström.