• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2015
    M T O T F L S
    « Nov   Jan »
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Be my guest # 118 Annandag jul Karin Dahlström

Karin DahlströmKarin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.

När livet gör halt

Karin på skidorJag växte upp i ett Finland under uppbyggnad. Kriget levde kvar i veteranernas berättelser vid vårt köksbord, men jag uppfattade deras krigsminnen mest som äventyrshistorier från det förgångna. Det rådde en framtidstro i republiken. För oss skärgårdsbarn var livet för det mesta ett enda långt Bullerbykalas. Snökojor, skidbackar och frostbitna kinder om vintrarna och kallsupar, metspön och Karin-barnmyggbett om somrarna. Jag brukade sända en medlidsam tanke åt de stackars barn som inte hade något annat val än att växa upp i stan. Allas våra föräldrar var gifta och byns traditioner vårdades ömt, något som min far byskolläraren ägnade sig åt med stor iver, som byskollärare gjorde på den tiden.

Och så fortsatte det. Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Allt enligt manus. Eller nåja. Kanske inte allt. Men i stort sett. Studentmössan på våren och på sensommaren till USA för att jobba som au pair. Kom hem, prövade mig fram tills jag beslöt mig för att bli journalist. Vägen dit gick via både universitetsutbildningar och arbete. Min tid på regionaltidningen minns jag som rätt lycklig. Att få sommarjobb där var som en lottovinst. Jag jobbade några år och lärde mig hantverket. Så småningom var det dags att dra vidare till Stockholm där jag fick möjligheten att jobba på ett par stora tidningar och skaffa mig värdefull erfarenhet för framtiden.

Men så började mörka moln hopa sig vid mediehorisonten. Papperstidningarna fick svårt att konkurrera med gratisutbudet på Internet och upplagorna började sjunka. Ekonomin försämrades och svångremmen drogs åt.

Jag började förbereda mig för att lämna de etablerade medierna, åtminstone för en tid, och bli min egen. Jag förberedde mig så gott jag kunde medan jag fortfarande jobbade i Stockholm och när vikariatet var slut så flyttade jag tillbaka hem och grundade min egen mediebyrå. Det är åtta och ett halvt år sen dess.

Starten och de första åren som egen företagare var intressanta och lärorika. Det fanns jobb och med en gammal kollega och god vän som samarbetspartner flöt det på riktigt bra.

Men så började det hända saker. Min samarbetspartner och ett par andra i min närmaste omgivning dog ganska nära efter varandra, ett stort projekt misslyckades, en stor satsning tillsammans med en ny samarbetspartner resulterade i århundradets magplask, inte ekonomiskt men emotionellt, andra som funnits i min närhet riktade en ilska mot mig som jag inte förstod, ja, listan kan göras ännu längre. Under en tid kändes det som om jag förde krig på alla fronter samtidigt. Från att ha levt ett relativt bekymmersfritt och produktivt liv försattes jag i survival mode. Det enda jag kunde göra var att fokusera på att hålla mig upprätt. Det krävde all min kraft. Enkla saker blev svåra. Det blev som att lära sig gå igen: för att komma framåt tar jag ett steg. Så ett steg till. Och ett till… Gud, om jag kommer ur det här så vet jag att det är din förtjänst.

Mitt liv hade gjort halt. Jag satt i en glasbur och såg genom tjocka väggar hur människor levde sina liv, arbetade och gjorde det som folk brukar göra. Själv kände jag mig som en vålnad som såg och hörde allt, men som var utestängd från verkligheten. Visst fanns det vänner i min närhet som jag kunde prata med, men för det mesta valde jag ensamheten. Jag ville bespara omgivningen mina våndor och någonstans förstod jag att den här resan måste jag göra på egen hand: ”… om jag ock vandrar i dödsskuggans dal …” Den 23:e psalmen i Psaltaren blev mitt ankare.

Resan tillbaka till livet pågår än. Först började jag ana små strimmor av ljus och nätterna blev lugnare. Jag möts inte längre av en plågad spegelbild och lusten och livet återvänder steg för steg. Jag har också börjat förstå att jag inte återvänder till livet som det en gång var. Nu är det som om färgerna har blivit klarare, de små ögonblicken dyrbarare och känslan av närvaro starkare. Mycket av det gamla har skalats bort, ungefär som att ta av sig en gammal, sliten rock. Jag upplever det som om jag har getts nåden och möjligheten att bege mig ut på en ny och spännande resa med en betydligt lättare packning än förr.

Jag ser med spänning fram emot 2016 och förväntar mig goda saker även om världsläget pekar i motsatt riktning. Det som ser ut som en katastrof kan i själva verket vara starten på något nytt.

© denna blogg och Karin Dahlström.
%d bloggare gillar detta: