Finland. President Sauli Niinistö: ”Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd.”

I praktiken går det till så att var och en som kan uttala ordet ”asylum”, asyl, har tillträde till Europa och Finland. Detta lilla ord ger på sätt och vis en subjektiv rätt att ta sig över gränsen. Även den som saknar en riktig grund för sin asylansökan får genomgå en fullständig utredning, som rentav kan ta flera år i anspråk, och kan därefter undgå tvångsåtgärder om förutsättningarna för asyl inte uppfylls. Man kan alltså stanna kvar dit man kommit på felaktiga grunder.

Och nu till själva dilemmat, som är djupt förankrat i våra värderingar.

Europa klarar inte av den okontrollerade folkvandringen länge till. Om denna toleransgräns överskrids kommer vårt värdesystem att falla samman. Då leder strävan att göra gott till att alla får lida.

Det sa Finlands president Sauli Niinistö vid öppnandet av riksmötet den 3 februari 2016. Men han började sitt tal så är:

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk,

När ni började för ett år sedan visste ni inte vad som väntade er. Lika lite visste jag då, i början av min mandatperiod, om allt det jag nu vet med facit på hand.

Det har sagts att mitten av detta årtionde kommer att gå till historien, att vi lever i en brytningstid.  Att det som man nu fattar beslut om kommer att vara avgörande för vår framtid.

Han fortsatte:

Det har rackats ner på män, på kvinnor, på toleranta människor, på intoleranta människor, och sist men inte minst naturligtvis på polisen; vi har gett oss själva en ordentlig utskällning.

Varför just nu?  Därför att vi har problem. Det senaste av dem är den okontrollerade migrationen. Vi misstar oss grundligt om vi inbillar oss att den blir undangömd för att vi har börjat hålla ett öga på varandra, på vad var och en gör och säger in i minsta detalj, och sedan göra ett stort nummer av det och ta till öknamn. Vi blir inte av med problemen på det här sättet; vi riktar uppmärksamheten åt ett annat håll, men det leder bara till ökade problem.

På den här punkten skulle det sannerligen vara dags för besinning, som författaren Paretskoi skrev i tidningen Iisalmen Sanomat.

Om migrationen, folkvandringen och flyktingarna sa presidenten också:

Migrationsproblemet är djupgående. Europa, Finland, det västerländska tänkesättet och värdesystemet – allt detta har blivit utmanat.

Förändringen är drastisk – så sent som för något år sedan exporterade vi våra värderingar, som vi ansåg vara helt överlägsna, men nu måste vi begrunda om vi ens själva klarar av att hålla fast vid dem.

Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.

På sådana utsagor blir ni som nu är här, jag och regeringen på respektive håll tvungna att svara. På hur just Finland och just finländarna kommer att möta sin framtid. I sista hand är det bara vi själva som bär ansvar för vår framtid.

Så sent som för något år sedan höll vi på och exporterade våra värderingar, som vi ansåg vara helt överlägsna, men nu måste vi begrunda om vi ens själva klarar av att hålla fast vid dem.

Han talade klarspråk (vilket är betydligt vanligare att man gör i Finland än i Sverige) och sa att Europa inte klarar av den okontrollerade folkvandringen länge till och att om denna toleransgräns överskrids kommer vårt värdesystem att falla samman:

Det är emellertid svårt att begränsa migrationen eftersom så gott som alla åtgärder misstänks strida mot internationell rätt och internationella överenskommelser. Men dessa överenskommelser och bestämmelser har kommit till under helt andra omständigheter. Jag är säker på att om internationella bestämmelser och nationella bestämmelser som bygger på dem kom till i dagens läge skulle de vara betydligt strängare till innehållet, men de skulle trots det hålla fast vid de mänskliga rättigheterna och hjälpa dem som lider nöd. Det finns alltså inga goda alternativ. Vi måste överväga om vi ska värna om europeiska värderingar, européer och dem som lider verklig nöd, eller om vi strikt ska värna om internationella åtaganden utan att bry oss om övriga konsekvenser.

Att vi lever i svåra tider vet alla. Det handlar verkligen om, som presidenten så rakt och tydligt uttrycker, att se till att den kultur, de värderingar, den frihet, jämställdhet och demokrati som våra fäder och far- och morfäder stridit och stupat för, överlever. Inte ge upp vårt land, vår svårvunna frihet och självständighet. Presidenten igen:

För det första måste den europeiska värdegrunden och ordningen tryggas, det måste vara fullständigt klart. För det andra ska vi hjälpa dem som lider nöd och blir utsatta för förföljelse. Nu kan vi inte hjälpa dem som söker något bättre och känner att de har en svår situation eller framtid i sitt eget land.

Det långa talet avslutade presidenten så här:

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk

Förväntningarna och kraven på er är stora just nu. Säkerheten måste förbättras, invandringen är ett problem, ekonomin är kärv, och vi vet inte vad som ytterligare väntar. Ni kommer, intensivare än någon riksdag på årtionden, att få ta itu med primära, grundlagsrättsliga frågor. Ert arbete kommer inte att vara lätt.

Läs gärna hela talet, som är betydligt längre än vad som återgivits här.

Migrationsverket gissar – vad kan det annars göra?

Klicka på rutan för att ta del av dokumentet.

Att Migrationsverket omöjligt kan göra någon prognos över antalet migranter och asylsökande som tar sig till Sverige är fullt förståeligt. Verket har inte hanterat asyleriet och migrationen ansvarsfullt och korrekt under mer än ett decennium, och politiker från höger till vänster – liksom medier som rapporterat ofta okunnigt och ensidigt – har vägrat se verkligheten sådan den är under minst lika lång tid. Så det här är vad Migrationsverket kan säga idag då de – som de själva säger – ”släpper” sin verksamhets- och utgiftsprognos februari 2016:

OBS! Klicka på textrutan för mer information!

– Det går knappast att tala om en prognos längre, säger Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket. Framtiden bygger helt och hållet på politiska beslut och ageranden på EU-nivå och i Sverige.

Migrationsverket har redan nu över 7.000 anställda…

 

Handläggningstiderna kan för en del bli över två år, för andra något kortare. Om den gissningsprognos som Migrationsverket presenterar gällande antalet hitkommande under detta år (2016) ens är i närheten av att vara korrekta, så kommer de genomsnittliga handläggningstiderna givetvis att ytterligare öka.

 

Kommentar: Var ska alla dessa människor placeras? Redan nu mer eller mindre tvångsrekvireras diverse lägenheter (som skulle ha gått till äldre i Enskede, bara som ett exempel) och byggnader, och asylsökande placeras före långtida köande svenskar i bostadsköer. Blir statlig tvångsrekvirering av folks sommarstugor nästa påbud?

Kommentar: Var ska alltså alla dessa människor placeras? Och vad händer med de skattebetalande svenskarna och deras behov av bostäder?

Det finns inte plats i skolorna. Det finns inte lärare; lärarbristen är skriande. Det här går ut över landets egna medborgare och den redan dåliga utbildningen blir – om möjligt – ännu sämre. Sverige blir ett u-land på utbildnings- och kunskapsområdet. Att det är på god väg dithän märks redan nu på alla nivåer i samhället och om det blir ännu sämre (vilket det blir), så kommer svenska barn och unga att höra till en underklass vad gäller just utbildning och kunskap i världen.

Dessutom: Den redan odisciplinerade och stökiga svenska skolan där både våld, misshandel och sexuella trakasserier förekommer i en utsträckning som ingen hade kunnat tro var möjlig för tio år sedan, tillåts fortgå. Skolan blir ett helvete för alla dem som råkar ut för allt detta som är så främmande i en civiliserad rättsstat – såväl lärare som elever. Föräldrar kommer att börja kräva att få hemundervisa sina barn eller flytta från Sverige. I varje fall de som vill att deras barn ska slippa allt det som idag präglar allt fler skolor där många så kallade nyanlända placeras.

Det står var och en helt fritt att själv ta del av prognosen som länkas till i början av texten, och annat som Migrationsverket informerar om; att läsa kommentarerna här och på andra sajter och i andra medier och att bilda sig en egen uppfattning om den här utvecklingen som för alltid förändrar Sverige. Det är i själva verket synnerligen önskvärt att hela folket försöker sätta sig in i vad som sker eftersom den här enorma samhällsomvandlingen berör (eller kommer att beröra) varenda människa som bor i Sverige i deras vardag och på alla områden, alla plan, alla nivåer.

Uppskattar du texterna på bloggen?
Vill du bidra med 1 krona per dag –
30 kronor i månaden?
Klicka i så fall här:

© denna blogg.

 

Be my guest # 119 Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare.

”Som hunden Buck i Jack Londons bok Skriet från vildmarken, hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.”

Tungt bagage

Solen lyser över mitt lilla hörn av världen och gör det vita i snön ännu vitare och gnistrande än vanligt denna februaridag. Men trots ljuset och värmen är jag förunderligt trött. I går, när jag var ute på kvällspromenad, fick jag en känsla av att ha missat tåget och blivit kvar på en tågstation med mina två slitna resväskor och en halväten matsäck.

Där sitter jag på träbänken och ser människor komma och gå, men de angår mig lika lite som jag angår dem. Jag sitter och håller hårt i mina nötta resväskor, som om det gällde livet och jag blänger misstänksamt runt mig för att försäkra mig om att inte bli bestulen.

Hade jag inte haft mina resväskor att släpa på, så hade jag lätt hunnit med tåget. Men eftersom de är blytunga av alla gamla historier, skulder och förpliktelser, verkliga och inbillade, så kommer jag alltid för sent. Och därför har jag numera gjort mig hemmastadd i tågstationens väntrum.

Egentligen har jag aldrig på allvar granskat innehållet i mina resväskor. Några sa någon gång, att jag måste vara rädd om dem, att något riktigt hemskt kommer att hända om jag tappar bort dem. Eller sa de det? Kanske bara antydde? Eller trodde jag att de sa det? Nej. De sa det. Fast jag minns inte vilka. Eller när. Men de sa det. Det gjorde de. Tror jag.

Så nu sitter jag alltså här. Tåget har åkt, men vad gör det? Låt andra åka tåg, de som ingen ansvarskänsla har. De har inte förstått vad livet handlar om, men det kan jag tala om för dem här och nu. Inte för att de lyssnar, de åker ju tåg, uppfyllda av lättsinne och fluffigt drömmeri. Men för er som vill veta, ska jag förklara. Jag ska öppna mina resväskor och visa, så att ni säkert förstår. Det är dags att jag själv också tar en titt. Det var ett tag sen.

Men vänta nu… De är ju tomma! Har jag blivit bestulen? Jag har ju vaktat dem noga och inte släppt dem med blicken för en sekund. Jag har missat tåg efter tåg för deras skull. Jag har gjort exakt vad de bad mig göra. Jag har gjort min plikt, tagit mitt ansvar. Ingen ska komma och säga något annat.

Detta kan inte vara sant. Jag måste drömma. Nej, de är tomma. Eller ser ni nåt? Vi kollar i sidofacken.

Nej. Inget där heller. Tomt.

En ny känsla smyger sig på. En känsla av lättnad. Stopp, stopp! Inget lättsinne, tack! Det måste finnas en förklaring. Nu måste jag tänka. Jag måste komma på vad jag har fyllt väskorna med och vad som kan ha hänt med innehållet.

Märkligt. Det är helt blankt. Jag kan inte komma på när jag skulle ha stoppat ner en enda grej i dem. Men varför har de då blivit så tunga? Och om de är tomma… vänta jag måste försöka lyfta dem en gång till. De väger ju ingenting! Och fula är de. Och slitna.

Jag kan försöka ställa dem i ett hörn av väntrummet. Jag lämnar dem där och tar en kaffe i stationens café medan jag tänker. Så gör jag.

Jag ser mig runt i caféet. Där sitter en mamma med sitt lilla barn. Jag ler mot barnet, fast det känns konstigt och ovant, och jag får ett leende tillbaka som blottar tre pyttesmå tänder. Jag smälter. Jag frågar mamman hur gammalt barnet är och vi börjar samtala. Efter en halv timme gör mammans väninna oss sällskap och plötsligt har jag glömt tiden.

Jag vet inte hur länge jag suttit i caféet när det slår mig: ”Resväskorna!”. Jag avslutar hastigt samtalet och rusar ut i väntsalen. De är borta! Jag går fram till biljettförsäljningen och frågar damen i luckan om hon vet vad som har hänt med de två resväskorna som stod i hörnet där. Jag pekar mot platsen där jag lämnat dem.

”Jodå”, svarar hon. ”Det kom just en man och hämtade dem.”

”Men det var mina!”.

”Var det? Han såg så självsäker ut när han gick ut med resväskorna, att det slog mig inte för ett ögonblick att de inte var hans. Jag är ledsen, men de resväskorna får du knappast se mer”.

Solens strålar letar sig plötsligt in genom de dammiga fönsterrutorna och bländar mig där jag står, rådvill och vilsen. Vad gör jag nu? Vad är mitt liv utan mina resväskor? Jag tittar upp mot tavlan med tidtabellen och ser att ett tåg ska komma om tio minuter. Ja, här kan jag ju inte stå. Jag vänder mig till damen i luckan igen och köper en biljett.

Tåget saktar in och stannar vid stationen. Jag tvekar, men beslutar mig ändå för att kliva ombord. Mitt onda samvete plågar mig. Borde jag polisanmäla stölden och göra vad jag kan för att få tillbaka mina resväskor?

Men vänta nu. De var ju tomma. Gamla. Slitna. Fula. Vad ska jag med dem till?

Jag sätter mig ner på en bänk och tåget rullar iväg. Jag kommer på mig själv med att småle. Landskapet susar förbi och jag känner mig förunderligt lätt till sinnes. Konstiga tankar dyker upp i min hjärna: ”Det är nu livet börjar”.

Jag vänder mig om för att se om det finns andra resenärer i vagnen. Det gör det. En ung kvinna har sparkat av sig skorna och lagt upp fötterna på bänken mitt emot. Hon är försjunken i en bok och verkar inte bry sig om att hennes jacka har glidit ner på golvet. ”Det ser slarvigt ut”, hinner jag tänka innan jag börjar skratta åt mig själv. En tonårspojke med munkjacka sitter med mobilens hörlurar i öronen. Han har slutit ögonen och att han lyssnar på musik ser man av att hans huvud vaggar i takt. Ibland sjunger han med utan att bry sig om att de andra resenärerna hör hans falska solouppträdande.

Jag fäller stolsryggen bakåt så långt det går och blundar. Jag vilar i upplevelsen av att vara en människa bland människor. Jag släpper kontrollen och lyssnar till tågets dunkande mot järnvägsspåret. Snart somnar jag och min sömn är lugn och rofylld. Jag vet inte vad som väntar vid tågets slutstation, men just nu spelar det ingen som helst roll.

Jag är äntligen fri.

© denna blogg och Karin Dahlström.