Saga och verklighet

Centerpartiet illustrerar sina förslag om sänkta krav på boenden för ”ensamkommande barn” med en liten unge och en nalle.

SAGAN OM DET LILLA ENSAMKOMMANDE BARNET I POLITISK TAPPNING

Det var en gång en liten gosse som hette Hamid. Som sexåring flydde han från krig och förföljelse i sitt hemland Afghanistan. Hans resa var lång och farofylld och gick över land och vatten. Efter flera veckor av svåra umbäranden kom helt ensam till landet långt, långt borta i norr: Sverige.

Hamid hade hört att alla var snälla i Sverige och med sin nalle i handen stegade han kavat in på Migrationsverkets kontor och sa att nu är han här och här vill han stanna.

Lille Hamid placerades på ett boende för ensamkommande barn, men fullt så rosenrött som lille Hamid hade fåtts att tro att det skulle vara, det var det inte. Maten var inte god, han hamnade ofta i bråk med de andra små barnen, han saknade sin mamma och pappa och sina syskon. Men flera i personalen var snälla, han fick nya kläder och av grannar till boendet och det var ändå bättre än hemma i Afghanistan, tyckte han.

Men en vacker dag visade det sig att ett parti som hette Centerpartiet hade föreslagit – och hoppades få gehör – att på boenden för små barn med nallar ska personalen inte längre behöva ha högskoleutbildning i barn- och ungdomsvård. Partiet vill inte ens att det ska krävas någon utbildning för att få vara familjehem. När dessutom myndigheterna meddelat att de skär ned sina inspektioner med hälften, tyckte lille Hamid att det inte kändes så tryggt längre. Han meddelade personalen på boendet att han ville resa hem igen. Detta trots att han med stor sannolikhet så småningom skulle ha beviljats uppehållstillstånd i Sverige, trots att han saknade egna asyl- eller skyddsskäl.

Några veckor senare skickades lille Hamid på egen begäran hem till sina föråldrat och fyra syskon i Afghanistan.

Migrationsverkets verklighet är annorlunda än Centerpartiets.

SAGAN OM VERKLIGHETENS ENSAMKOMMANDE BARN

Det var en gång många tiotusentals, kanske rentav hundratusentals, tonårspojkar och unga män i länder långt borta som ville pröva lyckan i något av de länder i Europa som de hade hört så mycket fantastiskt om. Länder som är fria och öppna och som ger dem allt de behöver och vill ha utan att kräva särskilt stora motprestationer.

– Det finns massor av flickor och kvinnor som väntar på er i Sverige, informerar människosmugglarna. Det råder mansbrist där och kvinnorna bara väntar på att det ska komma män från Mellanöstern och andra länder utanför Europa. Och i Sverige kontrollerar man inte er ålder, det spelar ingen roll om ni är 16, 17, 27 eller 32. De går på den ålder ni uppger. Så ni kommer att tas emot som barn och många kommer att få bo i svenska familjer med egna barn.

Sålunda begav sig stora skaror pojkar och män mot paradiset i norr, där inte bara kvinnorna väntade på dem utan också nya iPhones, datorer, pengar och snart en egen bostad. En del hade också av människosmugglarna fått veta att de skulle få egna bilar av svenskarna och alla var mycket förväntansfulla.

Väl framme i Sverige märkte de unga afghanerna att allt som människosmugglarna sagt inte riktigt stämde. Då blev en del av dem så förgrymmade att de gick bärsärkagång och slog sönder möbler och annat på sitt boende, hotade varandra och personalen och gjorde allt för att visa sitt missnöje med att allt de lovats inte existerade.

Och sedan fick de uppehållstillstånd och levde, kanske inte så lyckliga, men försörjda i Sverige.

OBS! Detta är två lätt satiriska, tillspetsade sagor. Sagor, alltså. All eventuell likhet med den verkliga verkligheten är, som det heter på engelska: ”purely coincidental”!

© denna blogg. Vid korta citat, var vänlig länka till detta inlägg så att hela texten kan läsas.