Bloomberg med flera om Sverige och de ”ensamkommande barnen”

Municipal politicians from the opposition Moderate Party in an op-ed in Svenska Dagbladet said on Monday that Sweden needs to carry out age assessments earlier in the asylum process, and that the quality of age testing is “far behind our neighboring Nordic countries.”

Bloombergs sajt uppmärksammade de fyra moderata kommunalråden som på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 17 mars  (”Sverige måste kunna göra medicinsk bedömning”) skrev om det här helt vansinniga området där det tillåts pågå så mycket som skadar Sverige på många sätt. Också folk i Sollefteå kommun (Tre utslängda från boende för ensamkommande barn – ansågs vara vuxna – 22 mars) och ett antal andra som har visat att de fått nog. De tänker inte fortsätta att acceptera åldersbedrägerier som. Förutom att bedrägeri, ifall någon skulle ha glömt det, är olagligt är åldersbedrägerier direkt skadliga när vuxna blandas med barn på skolor och på boenden. Dessutom är bedrägerierna oerhört dyra för skattebetalarna som ska betala miljarder för personer som ingen vet om de är ”barn” eller vuxna.

Bloomberg undrade den 13 mars i år:

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Bloombergs sajt (på engelska), publicerad 13 mars 2016.

 

Varför dyker så många barnmigranter upp vid Sveriges gränser?

• Hälften av Sveriges migrationsbudget används på flyktingbarn
• Afghanska minderåriga utgör mer än 2/ av det totala antalet

Sverige har det högsta antalet asylsökande i förhållande till sin befolkning bland mottagarländernas tio-i -topp förra året.

Men det var inte det enda rekordet som sattes. Landet mottog också fler ensamkommande minderåriga än något annat land – ett inflöde som höjer kostnaderna (och reser frågor) medan regeringen kämpar för att välkomna nykomlingarna.

Här kan nämnas att Bloomberg i ett stapeldiagram visar att av totalt 69.035 minderåriga asylsökande som kom ensamma från sina hemländer till Europa, tog lilla Sverige ensamt emot 35.250, det vill säga drygt hälften! Och det var inte den enda anomalin: fler än 2/3 av dem kom inte från det krigshärjade Syrien, utan från Afghanistan. Bloomberg konstaterar också:

Det är ett problem för Sverige eftersom kostnaderna för att ta hand om barn är mycket högre än kostnader för vuxna. Att hysa barn som söker asyl i Sverige kostar skattebetalarna omkring 2,5 miljarder dollar i år (med dagens kurs ca 21,4 miljarder kronor) och omkring 2,8 miljarder dollar nästa år (med  dagens kurs ca 24 miljarder kronor) enligt det svenska Migrationsverket.

Det betyder att cirka hälften av Sveriges hela budget för asylsökande kommer att spenderas på ensamkommande minderåriga.

Bloomberg skriver sedan det självklara, det som vi är många som känner till – och känt till i många år – (inte minst miggorna som rapporterat om det under lång tid) men som inte tycks förstås av dem som ständigt talar om ”ansvar”:

Sverige har blivit en magnet för minderåriga för att det är lättare än i andra länder att få uppehållstillstånd och för att man har möjligheter att få en bra utbildning. 

Konstaterande: Som om möjligheten att få en god utbildning ska kunna räknas med i bedömningen av om man har skyddsskäl gentemot sitt hemland där det inte ens är krig!  – Afghan Men, som AREU – Afghanistan Research and Evaluation Unit säger:

Unga afghanska mäns transkontinentala rörelser understöds av ett antal viktiga historiska och kulturella faktorer; förstärks av svåra förhållanden i de regioner de bor i och stimuleras dessutom av den trygghet, säkerhet, utbildning och sociala välfärd som är tillgänglig för dem i Europa.

Inget av det som här anges som anledningar till afghanska pojkar och män kommer till Europa och söker asyl räcker för att få uppehållstillstånd enligt utlänningslagar i de flesta länder, inklusive Sverige. Jag har själv otaliga gånger framhållit att utlänningslagen gäller för alla, barn som vuxna. Att det faktum att en person säger sig vara, eller är, ensamkommande och minderårig asylsökande inte ska ge en fördel i asylprocessen. Det är, både enligt lagen och enligt Migrationsöverdomstolen, alltid: ”den sökande som ska visa vem han är, hur gammal han är och att han har skyddsskäl”.

De absolut flesta känner vid det här laget till Sveriges dragningskraft på unga män – främst från Afghanistan men också från andra länder – som av olika anledningar vill komma hit. Men Migrationsverket tar inte – och har inte på ett decennium eller längre – tagit ansvar för att hantera alla asylsökande enligt den lag och de regler som finns. Och den oansvarigheten är som sagt känd i alla asylsökarländer, vilket gör att många 15-35-åringar anger sig vara skyddsbehövande ”ensamkommande barn”.

Att läsa
•   Tio år för sent, men heder åt de två reportrarna på Sveriges Radio som på riktigt verkar anstränga sig för att försöka att ge en mer nyanserad och sann bild av dem som kallas ”ensamkommande barn och ungdomar” – 14 december 2015
•   Migrationsverket ska göra sitt jobb (om åldersbedömning), del 1 – 14 mars 2016
•   Migrationsverket ska göra sitt jobb (om åldersbedömning), del 2 – 14 mars 2016
•   Det står varje kommun, skola, boende eller annan aktör fritt att genomföra sådana åldersbedömningar redan nu vid misstanke om att ”barn” som placeras hos dem är äldre än uppgiven ålder. . 18 mars 2016
•   Kommunalrådet i Österåker, Michaela Fletcher (M): ”Många av dem som får fel åldersbestämning nu kommer sannolikt att ansöka om att få sin ålder omprövad senare.” – 1 april 2016
•   ”Som läkare erbjuder jag gärna mina tjänster för att åldersbedöma ensamkommande flyktingbarn.” – 30 mars 2016
•   Om åldersbedömningar. Mest läst, mest delat. – 3 april 2016

© denna blogg.

Vem har makten? Vem borde ha makten?

VEM HAR MAKTEN I DEN SVENSKA MODELLEN?

Det var rubriken – och frågan – vid ett seminarium i morse (13 april), arrangerat av tankesmedjan Timbro. Eftersom seminariet redan ligger på nätet har jag ”roat” mig med att lyssna på det (man måste inte titta, det går bra att bara lyssna) medan jag samtidigt gjorde annat.

Jag brukar inte orka se och lyssna på sådana här långa debatter med några personer som pratar runt om ”utmaningar”, ”utanförskap, ”ansvar”, ”sysselsättning” och ”åtgärder” med mera. Nu lyssnade jag ändå, mycket för att utmana mig själv att försöka ha ett så öppet sinne som möjligt inför vad de tre paneldeltagarna hade att komma med.

Jag är ingen politisk kommentator, jag har ingen egen politisk agenda och är på intet sätt partipolitiskt knuten till något svenskt parti. Som invånare i Sverige tar jag del av det som rör samhället och kan mycket väl lyfta upp och ”hylla” vad ett partis företrädare för fram i en fråga och nästa dag kraftfullt kritisera samma partis företrädare i en annan fråga. Partipolitik har aldrig varit intressant för mig, jag är finländsk medborgare, röstar i Finland och är en betydligt varmare anhängare av ”den finländska modellen” än av den svenska, åtminstone vad gäller politiken och hur landet styrs. Jag lever och verkar dock i Sverige och måste självklart vara intresserad av vad som sker här. Men då handlar det om ett samhällsintresse, inte om ett politiskt intresse. Och att få mig att tycka att ”allt är politik”, som en del försöker göra, det är som att hälla vatten på en gås så det är ingen god idé.

Med allt detta sagt så följer här först några utdrag ur vad paneldeltagarna sa under seminariet.

Annie Lööf:

Den svenska genomsnittspersonen är 40,3 år gammal, en man som har jobb och tjänar ungefär 30.000 kronor i månaden.
———–
Låt mig ta några exempel på hur det faktiskt ser ut nu, med de utmaningar som vi står inför. Många ungdomar lämnar skolan utan fullständiga betyg, personer med funktionsnedsättning har 63 procent högre arbetslöshet än andra. Människor med kort utbildning har tre gånger högre arbetslöshet än andra. Och på kort tid har Sverige tagit emot många nya som saknar – eller har väldigt låg grad av – utbildning. Som saknar akademisk erfarenhet.
———–
Sverige har det största gapet i sysselsättning mellan inrikes- och utrikes födda. Vi står allts inför gigantiska utmaningar om vi inte vågar presentera rejäla reformer. Och inte bara presentera dem utan också genomföra dem.
———–
80 procent av de arbetslösa framåt kommer att tillhöra marginalgrupper, alltså riktigt utsatta. Det är nyanlända, det är personer med kort utbildningstid, det är äldre, det är funktionsnedsatta. De som är arbetslösa i framtiden kommer att stå ännu längre från arbetsmarknaden än vad de har gjort tidigare. Det ställer krav på oss politiker att faktiskt presentera lösningar. Vi kan också se att IMF har sagt under lång tid att höga ingångslöner är ett strukturellt problem i Sverige. Höga ingångsler blir också ett hinder för en bra  integration, ett hinder som finns där trots att den ekonomiska utvecklingen i övrigt är god.

Clarence Crafoord:

Det finns faktiskt också makt som tillkommer enskilda. Enskilda människor. Alltså enskilda näringsidkare, enskilda arbetstagare. Och de här människorna, de kan välja om de vill bli del av en arbetsmarknadsorganisation eller ej. De kan fatta val om de ska gå med i en arbetsgivarorganisation eller i ett fackförbund.

Det här valet som de fattar, det  skyddas av grundläggande spelregler som såväl politiker som arbetsmarknadsorganisationer måste respektera. Och då tänker jag till exempel på vår egen grundlag, regeringsformen,  och på Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det här är det konstitutionella skydd som alla har mot övertramp och en del av detta konstitutionella skydd är föreningsfriheten. Och föreningsfriheten har två sidor: en del är att man ska få grunda en förening och gå med i en förening.

En självklar del i den delen av föreningsfriheten är exempelvis att man ska få grunda ett fackförbund om man vill. Man ska kunna gå med i ett fackförbund utan att drabbas av repressalier för det, det är givet. Men det är lika givet att man också ska få stå utanför. Man ska få stå utanför en arbetsgivarorganisation utan att drabbas av repressalier, man ska få stå utanför en fackförening utan att drabbas av några repressalier

(Läs här om fallet Henrik Gustavsson mot Byggnads som Centrum för rättvisa drev och som Clarence Crafoord talar om lögner in i sitt anförande)

Nils Karlsson:

Jag vill nog säga det att individens ställning är väldigt svag i den svenska modellen. Ska man förstå den här modellen då måste man inse att det är en korporativ modell. Statsmakten har delegerat, i princip, lagstiftningsmakt till arbetsmarknadens karteller. Det här har rötter i tidigt 1900-tal.

De konfliktregler som styr hur den här modellen fungerar är från 1928. De är i princip oförändrade. Modellen har dock förändrats under resans gång, ett antal tillfällen, och den har alltid förändrats under hot om lagstiftning. På 20-30-talet var konfliktnivån i Sverige väldigt hög, det var väldigt mycket strejker och lockouter. det var särskilt vissa förbund som var väldigt aktiva, det var Sveriges Byggarbetarförbund, det var hamnarbetarna, det var transportarbetarna.

Det var, vad man idag skulle kunna karakterisera som små mansdominerade förbund i skyddade branscher. På 30-talet så satt arbetsgivarna Byggnads i lockout  under åtta, nio månader. Det var socialdemokratisk regering. Regeringen gav förslag om lagstiftning till skydd för tredje man, alltså allmänheten drabbades ju av de här konflikterna. Byggnadsarbetarnas löner låg 20, 30, 40 procent över andra sektorers löner. Under hotet om lagstiftning så ingick då parterna Saltsjöbadsavtalet.

Paneldeltagarna var, alla tre, intressanta att lyssna på. Mycket kan den som lyssnar kanske hålla med om, annat inte alls. En del nya tankar kanske väcks, nya kunskaper och/eller insikter kanske fås; det är inte bortkastad tid (man kan ju göra annat samtidigt) att lyssna!

Mina egna reflektioner är bland annat att alla de tre talarna var vältaliga och kunde på ett bra sätt åskådlig- och tydliggöra vad de ville ha sagt. Det jag hörde väckte en del tankar, inget var egentligen helt nytt men det kan vara bra att påminnas om sådant man inte tänkt på, på ett tag.

En negativ sak som jag blev påmind om och som är något som alltid irriterar mig, är den enormt stora betydelse som ”det politiska” anser sig ha och kunna ta i Sverige. För mig är det helt obegripligt hur mycket svenska politiker verkar vilja styra och ställa över, som man inte skulle drömma om att ständigt lägga sig i, i andra länder. Det handlar hela tiden om att ”det måste vi politikers ta ansvar för” och ”vi politiker måste presentera lösningar” och liknande. Nej, säger jag, håll er borta från detaljfrågor, för Guds skull! Få vill att personer som under vissa tider råkar sitta på vissa politiska poster ska ta sig rätt att ändra i lagar och bestämmelser för att själva liksom ”göra avtryck” i historien, eller att de ska bestämma in i minsta föräldraledighetsdag hur människor i ett så kallat fritt land ska leva sina liv.

Så slutreflektionen från mig blir att det var ett givande seminarium, det var intressant och det var bra att få lyssna på tre kunniga personer som fick tala oavbrutna. Men slutklämmen för min del blir, anspelande på seminariets titel: FOLKET SKA HA MAKTEN I DEN SVENSKA MODELLEN!

Och allra sist: Mycket viktigt är det som Clarence Crafoord säger om den enskildes rätt och rättigheter och det han berättar om processen som Henrik Gustavsson under tio år drev med Centrum för rättvisas hjälp mot Byggnads – och vann! Det kan man lyssna på från cirka 1.01.10.

Här finns hela seminariet: