Ett ”ensamkommande barn” från Afghanistan berättar

Klicka på bild- och textrutan för att läsa texten (på engelska).

 

 

 

 

 

Under rubriken A returning migrant tells his tale of struggle and desillusion berättar 23-årige Hayatullah Hooman från Afghanistan om hur han kom till Sverige och sökte asyl som 17-årigt  ”ensamkommande barn”. I Sverige envisas man med att kalla de faktiskt och påstått minderåriga, oftast unga män och även äldre män allt mellan 18 och 35,  och pojkar som närmar sig 18-årsåldern för ”barn”. I över ett decennium har jag kallat dem ”minderåriga asylsökande”, som man gör i de övriga nordiska och andra länderna dit asylsökande kommer, men det har inte gått hem i Sverige, här är de alla ”barn” om de säger att de är under 18 år.

Hursomhelst, i den här texten berättas det många av oss redan länge vetat (men som många inte velat låtsas om eftersom det stör dem i deras välvilliga godhetsuppsåt), och dessutom direkt, klart och tydligt av ett av de ”barn” som så många här ägnar sin omsorg. Texten börjar:

Det ser kul ut: Hayatullah Hooman har lagt ut selfies av sig i skidbackar, när han spelar fotboll, kopplar av på festivaler och poserar vid stranden av en sjö. Men denne ”låtsas-asylsökande” är nu tillbaka i Kabul igen, efter att ha tillbringat närmare ett år med att försöka acklimatisera sig i Sverige.

Texten fortsätter:

– Jag hade hört att Sverige var bra för flyktingar, sa Hayatullah Hooman i en intervju med  Paiwandgah i Kabul. Folk hade berättat för mig att jag skulle få uppehållstillstånd efter ett eller två år och jag ville åka dit för att jobba och försörja min familj.

Hooman har en examen i historia från universitetet i Kabul. Hans dröm var att skaffa sig en examen utomlands och sedan kanske återvända och slå sig ner i Afghanistan. Om hur han tog sig till Sverige berättar Hooman att han tog ”den långa vägen”. Han betalade 8.000 dollar till en smugglare och via Pakistan togs han genom Iran till Turkiet och sedan över till Grekland. Därifrån kunde han resa friare, eftersom han nu befann sig i EU. Smugglare överlämnade honom till nya smugglare vid gränserna och han tog sig med lastbil, tåg, buss och motorcykel genom Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark för att till slut, efter flera månader, nå sitt mål: Sverige.

Han berättar hur han noggrant dokumenterade hela sin resa och att han har över 600 fotografier i sin mobil. Men hans breda leenden och de vackra scenerierna är bedrägliga,

– Det var inte fantastiskt underbart där, suckar han. Vi afghaner tror att Europa är paradiset. Jag vill berätta för folk att det inte är sant.

Hooman har inga hemska historier att berätta om sin resa och han upplevde inga ohyggliga omständigheter på asylboendet som han kom till i Sverige. Allt var ”cool”, åtminstone till en början.

– Jag såg att boendena för minderåriga var bättre”, säger han med ett flin. De fick bättre mat, det fanns läkare för barnen, man kunde sporta. De gav oss bussbiljetter och skickade oss till skolan.

Så den här företagsamme 23-åringen med universitetsexamen sa till Migrationsverket att han var 17 år gammal och att han inte hade gått ut grundskolan. När han hade lärt sig lite svenska placerades han i årskurs 9.

– Jag lärde mig massor, skrattar han.

Men snart sjönk verkligheten in. När Hooman firat sin ”18-årsdag”, flyttades han till ett vuxenboende där det inte alls var lika bekvämt och bra.

– De gav oss bara 1.000 kronor till tvål, schampo etc, säger han. Maten var inte bra och om man blev sjuk kunde det ta en månad innan man kom till doktorn. På en månad kunde man dö.

Hans dröm om ett snabbt uppehållstillstånd gick också i kras.

– De sa till mig att det skulle ta två år att få uppehållstillstånd. Efter det kunde det ta ytterligare fyra, fem år innan jag kunde få ett jobb. Jag ville inte slösa bort min tid.

Hooman ringde sina föräldrar och bad om råd.

– De sa att om jag kan finna ett sätt att stanna och få en högre examen så gör det. Mera o jag bara skulle gå i skola för att repetera vad jag redan kunde, då skulle jag komma hem.

Han berättade äntligen sanningen för Migrationsverket  — att han i själva verket ville studera historia. De erbjöd honom hjälp men vid det laget hade han tröttnat och ville avsluta sitt experiment i  ”international living”.

– Jag hade svåra depressioner i Sverige, säger Hooman. Jag ville verkligen resa hem.

Det är bristen på jobb som driver människor från Afghanistan att söka sig utomlands, menar Hooman:

– Mer än 90 procent av alla som lämnar landet gör det för att söka jobb. En familjemedlem reser och ska sedan skicka hem pengar.

Hooman viftar helt och hållet bort påståendet att strömmen av migranter skulle bero på att de är förtryckta och och upplever fara.

– Afghanistan har varit i krig i 100 år, vad är problemet?

Mängder av afghaner söker sig till Europa och Hooman vill göra vad han kan för att stoppa dem. Förra året, 2015, lämnade fler än 200.000 afghaner sitt land och tog sig till Europa. I år kommer antalet troligen att bli ännu högre när människor riskerar sina liv för drömmen om ett liv i välstånd och säkerhet. Afghaner är, enligt UNHCR, den näststörsta gruppen migranter/asylsökande efter syrierna.

– Jag sa åt min farbrors söner att inte resa men de ville inte lyssna., berättar Hooman. De tog sig till Tyskland och de kom tillbaka, de också.

Hooman fick 3.000 dollar av Migrationsverket för att återvända till Afghanistan. Det räckte inte för att täcka hans kostnader för resan, men han kom åtminstone hem.

Många försök har gjorts för att stoppa afghaner från att lämna landet. Regeringen har startat en kampanj med namnet “Stay With Me”. Också landets president Ashraf Ghani har gett sig in i kampanjen:

– Ett land överlever inte när de bästa försöker fly, sa han i en intervju i BBC i mars, där han fördömde dem som Afghanistan har spenderat miljoner dollar på och som nu rymmer under minsta stress. Jag har ingen sympati för dem.

Destinationsländerna har också försökt avskräcka potentiella migranter genom affischer och webbsidor med information om argt det inte är en dans på rosor att vara migrant. Men hittills har man inte lyckats stoppa strömmen.

Hooman hoppas att hans raka och tydliga berättelse om hur det är i verkligheten ska bidra till att kunna övertala en del av hans landsmän att inte företa resan till Europa. Han får också ut sitt budskap via Facebook och Twitter och ämnar dessutom skriva en bok om sina resor.

– Jag tog penna och block med mig, säger han, och jag skrev ner allt som hände mig. Jag skulle vilja publicera det. Folk tror att Europa är ett paradis men jag vill berätta sanningen i min bok.

Kommentar: Allt detta är väl känt sedan länge och även dokumenterat i olika rapporter från UNHCR och AREU med flera. Jag har under ett decennium försökt förstå det svenska självbedrägeriet. Jag har undrat över varför så många helt stänger av sina hjärnceller när det kommer till ”ensamkommande barn” – ett stort antal just sådana som Hooman och även betydligt äldre män; män som till och med har egna barn hemma i Afghanistan. Jag har aldrig fått något svar. Och att de åldersbedömningar som vi är många som efterfrågat har fått stoppas av barnläkare (som inte ens har något med saken och göra eftersom det är vuxna eller nästan vuxna som ska bedömas, inte ”barn”) är också helt obegripligt. Jag gissar att inte ens den här berättelsen kommer att rubba ”de troende” en millimeter.

© Översättning Merit Wager.

En migga: ”Alltså bara i min kommuns fall rör det sig om en merkostnad på 20 miljoner kronor som ska tas från socialförvaltningens ordinarie budget…”

En migga kommenterar att ersättningen till kommunerna för ”ensamkommande barn och unga”, som med tvång skickas till dem, sänks kraftigt:

Jag har semester men läser en promemoria från regeringen daterad 2016-06-21 om Ett nytt ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga. Staten vill sänka sitt ekonomiska ansvarstagande för denna stora grupp asylsökande från 1.900 kronor till 1.350 kronor per dygn och person. Det kommer att innebära en smäll för kommunerna, vi snackar om en sänkning med nästan 30 procent, samtidigt som Migrationsverket drivit igenom att de kan sända dessa ”barn” till kommuner utan någon som helst form av överenskommelse.

Man tvingar helt enkelt först kommunerna att ta emot dessa unga med orden ”vi måste alla dela på ansvaret, men staten står för fiolerna” och sedan, ett halvår senare sänker man ersättningsnivåerna till långt under det billigaste dygnspriset som åtminstone jag har hört talas om för HVB!

Regeringen pratar om att en sänkning av ersättningen ska ”ge kommunerna incitament att hitta billigare platser”. Men det är ju fullt överallt! Förra årets våg av ensamkommande under sensommaren, hösten och vintern har ju fyllt upp varenda upptänklig plats och dessutom så ploppade det ju upp en hel del oseriösa aktörer i HVB-svängen, aktörer som såg sin chans att med höjda priser tjäna ännu mer.

Jag har god kontakt med två seriösa aktörer som tar 1.630 kronor resp 1.700 kronor per person och dygn för sina platser. Andra bra och seriösa HVB-anordnare fakturerar 1.900 kronor per dygn för sina platser och jag misstänker att de inte kan och till stor del inte heller vill sänka sina priser med 30 procent. Vem vill väl det? Vem kan det?

Kostnadsskillnaden mellan 1.900 kronor och 1.350 kronor, alltså 550 kronor/dygn och person, kommer därmed alltså att hamna på kommunens skattebetalare. Ett så kallat ”ensamkommande barn” kan, om priset kvarstår, alltså kosta kommunens skattebetalare 201.000 kronor extra per år och vi vet ju alla att det inte rör sig om en ungdom utan om det rör sig om, som till exempel i min kommuns fall, cirka 100. Alltså bara i min kommuns fall rör det sig om en merkostnad på 20 miljoner kronor som ska tas från socialförvaltningens ordinarie budget…

Lycka till med att få herr och fru Skattebetalare att bli mer positiva till asylinvandringen, asylinvandrarna och regeringen!

Reflektion: Om kommuner med många ”ensamkommande” inte höjer skatterna rejält för kommunens arbetande invånare, vilka är det då som inte får de sociala tjänster, den sociala välfärd som de har betalat för just genom sina skatter i alla år? Alltså när 20 miljoner kronor tas ur budgeten och läggs på asylsökande som säger sig vara skyddsbehövande barn men som ingen ens vet om de har något skyddsbehov eller ens är barn, i en kommun med 100 sådana asylsökande?

Har dessa svindlande summor gått upp för kommuner med asylsökande minderåriga placerade hos sig? Eller står de med häpnadens finger i förvåningens mun, oförberedda? Går de som får till slaktbänken eller sätter de sig till motvärn och protesterar? Hävdar de sin kommunala självbestämmanderätt och vägrar låta en myndighet tvångsplacera okända, ytterst kostsamma personer i deras kommuner?

Enligt Migrationsverkets statistik per den 1 juni finns 31.290 (varav, förresten, 21.883 är afghaner från Afghanistan och Iran, där det inte pågår några krig…) i deras mottagningssystem – en del familjehemsplacerade, de flesta (såvitt jag vet) på HVB. Räknar man ut merkostnaderna som enskilda kommuner nu ska tvingas stå för – 550 kronor per dygn och individ som bor i HVB, så kan var och en med en miniräknare med plats för riktigt, riktigt många siffror, räkna ut vad det blir.

Betänk då att dessa summor inte kommer att kunna trollas fram ur en kappsäck full med gullpengar utan att pengarna kommer att behöva ska tas ut av kommuninvånarna i form av kraftigt höjda skatter. Som då själva samtidigt obönhörligt också blir utan många av de sociala förmåner och  tjänster de i alla år betalat (och betalar) för eftersom pengarna måste användas för personer som man inte vet vilka de är, hur gamla de är och varför de är här.

Vad säger svenskarna när det nu äntligen måste gå upp också för ”vanligt folk” vilket vansinne deras så kallade regering, riksdag och andra aktörer har försatt dem i?

Av någon anledning kommer jag att tänka på detta, som jag skrev den 15 december 2007 i en text med rubriken Det var en gång…: