”Words matter”! Om en replik från Migrationsverkets t.f. generaldirektör i Svenska Dagbladet.

Klicka på text- och bildrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.

Den 14 oktober skrev Lars-Gunnar Lundh, överdirektör vid Migrationsverket åren 2004-2007, en debattartikel i Svenska Dagbladet. Rubriken var ”Migrationsverket arbetar på fel sätt med asyl” och i den skriver han bland annat om det delade ansvaret för asylutredningar som den sökande och Migrationsverket har. Det är dock den som söker asyl som måste presentera och identifiera sig själv och sina skäl till varför han söker asyl eller skydd; varifrån han kommer; varför han kommer samt styrka/göra sin historia sannolik på olika sätt. Lars-Gunnar Lundh konstaterar att:

…den sökande [har] ett stort inflytande över hur långt utredningen kan komma, eftersom det i de allra flesta fall är sökanden som sitter inne med svaren och myndigheten inte kan tvinga fram några svar. Migrationsverkets utredningsskyldighet kvarstår men samtidigt läggs ett stort ansvar på den sökande och hans eller hennes biträde när det gäller att tidigt presentera yrkanden, grunder och eventuell bevisning.

Lars-Gunnar Lundh framhåller också det tämligen självklara:

Inom asylrätten är det en grundläggande princip att den asylsökande ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Det är den asylsökande som enligt svensk rätt har bevisbördan, vilket innebär att det är denne som i första hand har att åberopa och till verket komma in med relevanta uppgifter för att verket ska kunna bedöma behovet av skydd. För de fall den sökande inte medverkar eller inte presterar vad som är rimligt i det enskilda fallet ska ansökan avslås.

Vidare tar Lars-Gunnar Lundh upp samma fråga som även Mauricio Rojas tog upp just idag för exakt tio år sedan: den 31 oktober 2006.  Nämligen att det behövs en reformerad asylmottagning, en uppdelning av kolossen Migrationsverket i två (kanske flera) myndigheter:

…en ny myndighet med ansvar för att en riktig process blir verklighet och att Migrationsverket koncentrerar sina resurser till att ansvara för mottagandet av asylsökande.

Klicka på text- och bildrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.

Migrationsverkets tillförordnade generaldirektör (efter den hastigt avgångne föregångaren Anders Danielsson, i väntan på utnämning av ny generaldirektör) Mikael Ribbenvik replikerar på Lars-Gunnar Lundhs text på ett överraskande stingsligt och defensivt sätt. Lite ”passive aggressive”, så där. Bland annat skriver han – vilket är storligen förvånande:

Låt oss först nämna att sedan Lundh fick lämna Migrationsverket 2007…

Med den ordalydelsen vill Mikael Ribbenvik få alla som behärskar svenska språket att tänka att Lars-Gunnar Lundh fick sparken. Men jag har ingenstans funnit belägg för att så skulle ha varit fallet – Lars-Gunnar Lundh begärde entledigande från sin tjänst hos regeringen som hade anställt honom och att han ”fick lämna” var det inte frågan om. Ribbenvik borde ha skrivit:

Låt oss först nämna att sedan Lundh lämnade Migrationsverket 2007…

Words matter, Mikael Ribbenvik!

Vidare påstår Mikael Ribbenvik att:

Lars-Gunnar Lundh, numera lagman vid Norrköpings tingsrätt, går i lördagens SvD Debatt (22/10) till angrepp mot sin tidigare arbetsgivare…

Också det en osanning eller ett medvetet missförstånd i ”passive aggressive”-anda. Att framföra åsikter och synpunkter på hur Sveriges mest gigantiska myndighet (såvitt jag vet) sköts är knappast detsamma som att ”gå till angrepp”!

Words matter, Mikael Ribbenvik!

Man kan också tycka att Mikael Ribbenvik går till lätt överdrift när han först anger att (här skulle jag kunna skriva ”tvingas medge” eller liknande, om jag var passive aggressive-lagd…):

Precis som Lundh skriver är det den sökande som har bevisbördan och ska göra sin identitet och sitt skyddsbehov sannolika.

Men här ter det sig som om Lars-Gunnar Lundhs och Mikael Ribbenviks syn på vad lagen egentligen anger och kräver skiljer sig åt. Mikael Ribbenvik skriver:

Med det menas att utredningsansvaret omfattar även omständigheter som den asylsökande – av till exempel okunskap – inte åberopat men som kan utgöra skyddsskäl.

Fast å andra sidan skriver ju faktiskt Mikael Ribbenvik också en annan mening som betyder detsamma som Lars Gunnar Lundh har menat:

Migrationsverket har därtill ett ansvar för att utredningen blir ”så fullständig som ärendet kräver”.

För det är ju något helt annat än att Migrationsverket ska utreda och agera ombudsliknande! Det är snarare detsamma som den som beviljar bygglov (!) ska göra: att uppmana den sökande att inkomma med allt som behövs för att beslut ska kunna fattas och upplysa om det är något som saknas. Och det här handlar på intet sätt om att jämföra asylsökande med bygglov utan om att jämföra myndigheters skyldigheter. För Migrationsverket gäller det således att tillhålla den asylsökande samt dennes ombud att sanningsenligt och så väl dokumenterat som möjligt lägga fram allt som är av betydelse i ärendet.

Om jag förstår Lars-Gunnar Lundh rätt så menar han alltså rätt och slätt att det är den som söker en fristad i Sverige med allt vad det innebär, som ska visa vem han är, varifrån han kommer och på vad han grundar sin asylansökan. Till sitt stöd har han ett ombud vars uppgift det är att bidra till att bringa klarhet där den sökande inte själv klarar att framföra sin sak tillräckligt tydligt. Det ska alltså inte vara Migrationsverkets sak att också agera någon sorts ”ombud” åt den asylsökande.

Den tillförordnade generaldirektören visar inte upp sig från en positiv sida i den här repliken, den innehåller en del insinuationer och glidningar förutom det felaktiga påståendet att ”Lundh fick lämna Migrationsverket”. Texten ter sig mer som ett påhopp på en kollega – låt vara att det är nio år sedan de arbetade på Migrationsverket båda två – än som en tillrättaläggande replik från den för tillfället högste ansvarige på Migrationsverket.

Det är tråkigt att en ton liknande den i slaskiga sociala mediesammanhang smyger sig in och tar plats också på en stor dagstidnings debattsida när en högt uppsatt tjänsteman sänker sig till så låg nivå som här har skett. Det är inte bekommande vare sig för Migrationsverket eller för dess tillfälliga generaldirektör.

Jag tror – och det är min tro efter alla år på asylområdet – att Mikael Ribbenvik är kunnig och kompetent på många sätt, men inte att han är rätt person att leda Migrationsverket. Detta har varit min tro redan långt innan den här lågvattenmärkta repliken publicerades i Svenska Dagbladet. Så låt oss hoppas att regeringen hittar och utnämner en generaldirektör för det här stora och viktiga verket så snart som möjligt! Och att Mauricio Rojas och Lars-Gunnar Lundhs förslag blir verklighet! Läs gärna Tillsätt en utredning och gör det nu! nedan.

Och till slut: man får hoppas att Lars-Gunnar Lundh utnyttjar sin rätt till slutreplik och besvarar Mikael Ribbenviks synpunkter och påståenden. Gör han det återkommer jag med en kommentar om vad han i så fall skriver också.

Words matter!

Läs också:
•  Man lyssnade inte på Mauricio Rojas för 10 år sedan, det borde man ha gjort. Man lyssnar väl inte heller på Lars-Gunnar Lundh idag. Det borde man göra. – 22 oktober 2016
•  Tillsätt en utredning och gör det nu! – 24 oktober 2016
Och äldre inlägg som:
•  Är det ingen som kan få ordning på Migrationsverkets verksamhet? – 24 oktober  2009
•  En migga om Migrationsverket: ‘Vi har ingen statistik för det, så vi gissar istället’. – 21 februari 2011

Finland. 26 procent positiva, 49 procent negativa asylbeslut hittills i år.

Migrationsverket – Migri – meddelar:

Så här ser asylbeslutsläget i Finland ut för tiden 1 januari –30 oktober 2016. Totalt har 23.025 beslut fattats: 26 procent av dem positiva, 49 procent negativa. Resten, 25 procent av asylansökningarna är avskrivna eller avvisade utan prövning.

Antalet personer som som sökt asyl i Finland 1.1 – 30.10 2016 är 4.942.

”Undfallenhet och konflikträdsla präglar oss svenskar, till stor nackdel anser jag.”

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten.

Här är en del av den respons och feed back på min text i Ett annat land, en annan polismakt på Svenska Dagbladets ledarsida den 27 oktober 2016 som inkommit. I skrivande stund (29 oktober kl 10.00), har artikeln delats 25.880 gånger.

OBS! Jag har givetvis avidentifierat mejlen. Ingens mejl till mig kommer någonsin att publiceras med namn eller andra uppgifter som kan avslöja vem som har skrivit dem – utom om jag har skriftligt tillstånd att göra det.

Tack, alla som skrivit och skriver! 

Tack för bra artikel.
Vi har mycket att lära där.
MVH
Namn och telefonnummer
—————————————-
Tack för en mkt bra ledare! ….mitt i prick
Förnamn Efternamn/Svd-läsare
—————————————-
Tack Merit, det känns nästan som om det är en annan planet du talar om. Hur har en klick med makt kunnat infiltrera och påverka polis och rättsväsen så mycket. Jag tänker på Advokatsamfundets ordförande och det nätverk de har där: polischef, mig chef domare och politiker ingår. Alla med en agenda och möjlighet att påverka.

En påverkan de lyckats med som nu ett helt land och immigranter får lida för.

Trots att vi vet detta sitter de kvar och kan fortsätta att styra åt fel håll. De kommer aldrig att inse att de gjort fel, det skulle de inte kunna leva med. Sådana är vi människor – att se att det man jobbat för och trott på har lett till olycka för så många klarar man inte av att bära helt enkelt, därför fortsätter man i samma spår i tanke att det till slut ska bli så som man tänkt. Det gjorde nog Pol Pot också och det fortsätter Jan Myrdal med liksom många, många andra. Man kan tycka att det är konstigt att de inte vaknar upp och inser det uppenbara, varför detta inte sker, borde bli föremål för grundliga studier av forskare av alla slag. För detta är ett fenomen som måste ha en orsak, en orsak som man kan ta och identifiera och i slutändan göra något åt.

Tack för att du skrev.

Hälsningar
Förnamn Efternamn
—————————————-
Godmorgon Merit!
Jag vill på detta sätt tacka dig för en klok och initierad debattartikel i dagens SvD. Riktigt bra, tycker jag.

Jag arbetar ideellt i styrelsen för Glöm Aldrig Pela och Fadime och uppfattar precis som du hur den svenska flatheten från myndigheterna och inte minst polisen leder i fel riktning. Betänk också att jag bl. a har 23 års polisiär erfarenhet.

Min far växte upp i Finland med svenska föräldrar. Den rakhet i kommunikationen som han lärde mig har definitivt inte uppskattats under min statliga och kommunala tjänstgöring.

Idag förstår jag varför. Undfallenhet och konflikträdsla präglar oss svenskar, till stor nackdel anser jag.

Tack ännu en gång för din artikel.

Med vänlig hälsning!
Förnamn Efternamn
—————————————-
God förmiddag!
Tack för den utomordentliga artikeln om polisen i Finland. Skriv mer!
Förnamn
Stad
—————————————-
Bra artikel och jag hoppas din berättelse om hur finsk polis får agera kommer till kännedom för dem som hämmar polisens agerande i Sverige!
Må väl // Initialer
—————————————-

Finland. Sverige. Stora skillnader på många samhällsområden.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln.

I Svenska Dagbladet skriver jag under rubriken Ett annat land, en annan polismakt om skillnaden i folkets förtroende för Polisen i Finland respektive i Sverige:

En överväldigande majoritet av finska folket, 96 procent, har stort eller mycket stort förtroende för polisen.

Sammanfattningsvis upprepar jag vad jag så många gånger sagt och skrivit genom åren:

På område efter område – skola, asylhantering, polisen och försvaret – finns lärdomar från Finland som Sverige skulle kunna ha nytta av att studera.

 

Kommentarer till en debattartikel i Expressen med rubriken ”Vi har ansvar för barn som kommer hit”.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln.

Vi har ansvar för barn som kommer hit.

Den här texten är i märkligaste laget. Jag kommenterar den just för att den är bland det konstigaste jag läst på länge. Jag tror säkert att skribenten har goda intentioner men måste ändå starkt ifrågasätta dels hur han tänkte när han skrev detta och varför han inte kontrollerade med någon som är kunnig på området innan han skickade in sin text till Expressen; dels hur det kommer sig att Expressen publicerar en text som – ursäkta uttrycket – varken har huvud eller fötter.

Varför skulle ”vi” – och exakt vilka ”vi” är det som menas: Sverige som stat eller varje svensk eller vem/vilka? – ha ansvar för afghanska barn och ”barn”? Det är deras föräldrar och familj och släktingar och det land de är medborgare i som har ansvar för dem, precis som vi har ansvar för våra barn och inte anser att folk i andra länder ska ta ansvar för dem. Den här mannen har tänkt lite snurrigt, tycker jag. Minst sagt. Milt sagt.

Dessutom visar texten på okunskap och innehåller rena gissningar om vad som ”förmodligen” kommer att hända:

Skulle dessa barn tvångsutvisas till Afghanistan skulle de förmodligen torteras, fängslas och i många fall dödas.

Vad skulle vara anledningen att alla unga män som återvänder ”förmodligen” skulle torteras, fängslas och i många fall dödas? Var har skribenten fått det ifrån?

Vi har ärvt ansvaret för deras blod. För deras framtid och för deras säkerhet. Vår rätt är nu deras rätt.

Men snälla nån: ”för deras blod”? Lite sans och måtta får det väl ändå vara.

Någonstans i världen finns nu tusentals mammor och pappor som hoppas på att vi ska ta hand om deras barn.

Här förespråkas alltså en helt ny världsordning: att man i länder långt borta från människors hemländer ska ta hand om andra människors ungdomar. Skribenten har inte alls förstått – eller brytt sig om att försöka förstå – asyllagstiftningen. Att utlänningslagen inte uttrycker något om att ”vi” ska ”ta hand om tusentals mammors och pappors barn” utan stadgar att de som har asyl- eller skyddsskäl enligt lag ska beviljas uppehållstillstånd temporärt eller permanent just för att de har asyl- eller skyddsskäl. Oavsett ålder. Oavsett hur de kom hit. Oavsett mammor och pappor. Om skälen som anges i lagen uppfylls.

Tänk att behöva skicka i väg sina barn på en livsfarlig resa för att kunna ge dem en framtid.

Se ovan. Att ”ge dem en framtid” är inte ett skäl för att beviljas uppehållstillstånd, försörjning, bostad, utbildning, vård etc i Sverige. Hur humanitär den svenska stormakten än är. Vill man att det ska vara ett skäl för invandring så måste utlänningslagen ändras och Sverige överge den reglerade invandringen.

 Vi måste våga belysa hur tveksamma metoder för åldersbestämmelser direkt motarbetar barnkonventionen.

För det första så är metoderna för åldersbedömning(inte ”åldersbestämmelse” eftersom åldern inte går att ”bestämma”, bara bedöma) knappast ”tveksamma”. De är däremot inte exakta, vilket också tas hänsyn till i alla andra EU-länder där de tillämpas. Att inte använda åldersbedömning är fel både mot dem som faktiskt är minderåriga som tvingas bo och gå i skola med betydligt äldre män som spelar ”barn”; dels lagstridigt eftersom olika lagar och regler gäller för personer som är omyndiga respektive myndiga. Och det har absolut ingenting med barnkonventionen att göra.

Den här pekorala texten slutar på följande sätt:

Jag har också fyllt 18 år en gång. Jag blev ingen man över en natt. Jag var fortfarande ett barn. Vilsen, osäker och helt beroende av de som höll min hand.

Jaha. Och vad har det med asylinvandring att göra? Dessutom: det är nu en gång för alla så att enligt svensk lag går den juridiska gränsen mellan vem som är minderårig och omyndig och vem som är vuxen och myndig vid 18 år. Att man känner sig vilsen och vill hålla någon i handen har ingenting med det att göra. Så kan man känna även om man är 100 år gammal.

Det är svårt att förstå varför en sådan här artikel skrivs men kanske ännu svårare att förstå varför den publiceras. Som sagt i början är det inte svårt att förstå att skribenten har goda intentioner, men han borde ha skaffat sig mycket mer kunskap innan han skrev. Och Expressen borde också ha krävt det, innan de publicerade texten.

© denna blogg.

Finland. ”Endast två procent av asylbesluten upphävdes på grund av fel som begåtts av Migrationsverket.”

Migri (Migrationsverket) meddelar att endast två procent av asylbesluten upphävdes på grund av fel som begåtts av Migri. Detta efter att Nyheterna under måndagskvällen (24 oktober) gett en felaktig bild av kvaliteten på Migris beslut:

Majoriteten av de asylbeslut som upphävts av förvaltningsdomstolen har upphävts av andra orsaker än sådana som hade koppling till Migrationsverket. Under början av året har endast två procent av alla beslut som upphävts upphävts på grund av fel som begåtts av Migrationsverket.

Under perioden januari-september 2016 har förvaltningsdomstolen behandlat totalt cirka 2.300 besvär över asylbeslut. Av dem förkastades 68 procent, dvs. Migrationsverkets beslut upphävdes inte. Av besluten återsändes 21 procent till Migrationsverket för ny behandling. Återstående 11 procent av besluten förföll, hade registrerats felaktigt eller avvisades utan prövning.

Vidare informerar Migri att:

En annan vanlig orsak till att asylbeslut upphävts har varit att den asylsökandes situation hade förändrats under besvärsskedet. Sökanden kan lägga fram en ny utredning över sin situation eller så kan situationen i hans eller hennes hemland ha förändrats. I dessa fall är det enligt lagen befogat att göra en ny utredning av sökandens situation.

Förvaltningsdomstolen avgör självständigt besvär över asylbeslut och utreder alltid samtliga förutsättningar för beviljande av internationellt skydd eller uppehållstillstånd. Om den sökandes situation förändras i besvärsskedet bedömer förvaltningsdomstolen ärendet enligt den aktuella, dvs. förändrade, situationen när den fattar sitt beslut.

Det är vanligt att ett nytt ställningstagande eller en förändrad situation innebär att ansökan skickas tillbaka till Migrationsverket för behandling. Det viktigaste för Migrationsverket är att hålla koll på de asylbeslut som skickats tillbaka till verket på grund av felaktigheter i tolkningen av lagen eller förfarandet. Vid asylenheten kontrollerar man ständigt lagenligheten och kvaliteten hos asylbeslut och asylsamtal, följer förändringar i den rättsliga praxisen och arrangerar utbildning i anslutning till detta.

Varför är det så svårt att förstå att det faktum att man tagit sig till Sverige och resan var svår och/eller att man är minderårig inte är detsamma som att man har asyl- eller skyddsskäl?

Klicka på text- och bildrutan för att läsa hela texten.

Ivar Arpi skriver den 24 oktober i en tålmodigt förklarande och informativ text i Svenska Dagbladet bland annat:

Men detta är vad reglerad invandring med intakt asylrätt innebär. Om varje fall ska prövas individuellt innebär det att man måste skicka tillbaka dem som har fått avslag. I realiteten stannar dock en hel del trots att de fått nej, i växande skuggsamhällen. Vårt system bygger på att de flesta frivilligt lämnar landet efter avslag.

Det här är självklarheter som upprepats i åratal men tycks behöva sägas om och om och om igen. Det är som om de här självklarheterna av någon outgrundlig anledning inte fastnar på många av dem som ger sig in i debatten och uttrycker åsikter utan att ha kunskaper. Kanske bär de teflonkostymer?  Alltför många verkar ha skaffat sig sådana, också på Migrationsverket, faktiskt.

De teflonkostymklädda har med åren allt mer börjat tycka (det är mycket ”tyckande” på det här området överhuvudtaget), att det faktum att någon tagit sig ända hit och det var en svår resa och/eller att någon säger sig vara ett ”barn” är lika med rätt att få uppehållstillstånd som skyddsbehövande i Sverige. Vilket är så fel det kan bli och inte har något som helst stöd i utlänningslagen som gör klar åtskillnad mellan arbetskraftsinvandring (man ordnar jobb, får tillstånd att komma och försörjer sig själv)  och asylinvandring (man söker asyl eller skydd, får det om man har skäl enligt lag och blir försörjd). Detta borde alla som ger sig in i migrationsdebatten faktiskt känna till; gör man inte det är det omöjligt att debattera sakligt och korrekt. Kostymerna av teflon måste bort och ersättas av dito i luftiga, lätta material, det vill säga ensidigheten och okunnigheten måste bytas ut mot objektivitet och kunskap.

© denna blogg.

Tillsätt en utredning och gör det nu!

Rubriken är något oväntad med tanke på att jag inte är en stor utredningsvän. Men uppmaningen är allvarligt menad:

Tillsätt en utredning om det som före detta överdirektören vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh, föreslår: att Migrationsverket delas i två myndigheter, under ledning av högst densamme. Och om hur man kan få Migrationsverket, den del som ska hantera asylärenden, att efterleva de regler som styr verksamheten så att de agerar korrekt och inte som de gör nu (läs vad Lars-Gunnar Lundh skriver om detta i Svenska Dagbladet: ”Migrationsverket arbetar på fel sätt med asyl”).

Apropå att Man lyssnade inte på Mauricio Rojas för 10 år sedan, det borde man ha gjort. Man lyssnar väl inte heller på Lars-Gunnar Lundh idag. Det borde man göra. påminner jag också om en text som jag skrev för sju år sedan (6 november 2009) med rubriken ”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist”.

Samme Lars-Gunnar Lundh som nu har skrivit på Svenska Dagbladets debattsida om Migrationsverkets felaktiga sätt att arbeta och att verket borde delas upp i två myndigheter, uttalade sig då, i november 2009.

Citat som finns med i texten och kommer från en intervju som Maciej Zaremba gjorde med Lars-Gunnar Lundh för Dagens Nyheter Kultur, där Lars-Gunnar Lundh berättar:

Man (Migrationsverket, min anm.) hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.

Åren går och galenskaperna består. Eller snarare: blir än galnare. Och fortfarande har så kallade ansvariga inte förstått att ta tillvara den kunskap och kompetens som lagmannen, domaren Lars-Gunnar Lundh (med erfarenhet från tre år som överdirektör på Migrationsverket) besitter.

Tillsätt en utredning under ledning av Lars-Gunnar Lundh och gör det nu! Och ge den allra högst fyra månader att bli klar.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget/originalinläggen.

Finland. 26 procent positiva asylbeslut hittills i år.

Migrationsverket, Migri,  meddelar:

Så här ser asylbeslutsläget i Finland ut för tiden 1 januari – 23 oktober 2016.

Totalt har 22.420 beslut fattats: 26 procent av dem positiva, 48 procent negativa. Resten, 26 procent av asylansökningarna är avskrivna eller avvisade utan prövning.

Det kom ett mejl: ”Har svenskarna helt tappat förmågan att tänka och att räkna?”

Det kom ett mejl från en person som är engagerad i ensamkommande minderåriga asylsökande och genom det har insyn i deras situation:

När jag läser texten om lärarna som kräver att utvisningarna av afghanerna stoppas så kan jag inte låta bli att tänka på två saker:

1) Dessa lärare visar vad som tycks vara viktigast i dagens skola: känsla före förnuft, hjärta före hjärna. De visar dessutom att många lärare inte är särskilt intelligenta eller i varje fall att de inte skaffar sig kunskap om det de uttalar sig om.

2) Argumentet att dessa killar ska få stanna för att de är så trevliga känns ungefär lika ihåligt som skinheadsen som på 80-talet hatade invandrare, utom det fåtal som de själva kände (”alla ska ut utom Mohammed, för han är schysst”).

Det många av dessa godhetsriddare inte tänker på är att det är vanligt att dessa ”föräldralösa” sällan faktiskt är föräldralösa. Det finns naturligtvis de som är det, men majoriteten har haft någon som betalat deras resa hit, eller så är hela familjen satt i skuld, med allt vad det innebär när människosmugglarna ska ha betalt. Det är allmänt känt att dessa ynglingar vet precis vad de ska säga till Migrationsverket: att man är föräldralös, under 18 år och kommer från just den provinsen/regionen som är den som ger en PUT (man kan med fördel googla fram dagsfärsk status på Migrationsverkets egen hemsida). Det här är också information som sprids på boendena mellan killarna. Och naturligtvis kör de samma historia till sina lärare och personalen på boendena.

Precis på samma sätt går det också rykten om att om man försöker ta livet av sig, har självskadebeteende och hamnar på BUP så ökar ens chanser att få stanna. Det här är smarta killar som gör vad de måste för att få stanna i Sverige. De befinner sig ofta i en svår situation: familjen har investerat alla sina pengar eller lånat pengar för att skicka dem till Sverige för att de senare ska ta hit övriga familjemedlemmar, eller åtminstone tjäna pengar här och skicka hem.

Vi får bara hoppas att ryktet inte går om att om man begår grova brott så hamnar man i fängelse och där kan man studera gratis så att den dagen man blir utvisad så har man kanske en utbildning bekostad av landet man begått brott i… Jag fruktar också att det kan komma att begås fler IKEA-mord, eftersom dessa killar är desperata och jag tror tyvärr inte att de har särskilt stor empati mot oss svenskar efter att vi först lockat hit dem och nu brutalt utvisar dem.

I slutändan är det ju så att genom att vi i Sverige inte ålderstestat dem som angett att de är minderåriga och genom att vi tillåtit ett utbrett asylfusk så har vi lockat hit folk. Många som får avslag har ödslat tid och pengar på att ta sig hit. Men det är det ingen som talar om och inte heller någon som tar ansvar för det hela.

Slutligen, en sak som jag också ser i nyhetsrapporteringen, är att Försäkringskassan drar in assistans till svenska handikappade, både vuxna och barn. Det som förundrar mest är att folk inte gör kopplingen att här har vi faktiskt ställt två svaga grupper mot varandra: svenska funktionshindrade mot afghaner som söker ett bättre liv. Varför lyfter ingen den frågan? Det mest absurda är när jag ser bekanta på Facebook som delar #jagstårinteut-uppropen och samtidigt är rasande för att LSS dras in. Har svenskarna helt tappat förmågan att tänka och att räkna?

Kommentar: Jag påminner igen om vad jag propagerat för i något decennium, minst, nämligen att

Man måste använda både hjärta och hjärna, inte bara det ena eller det andra.

© denna blogg.

Man lyssnade inte på Mauricio Rojas för 10 år sedan, det borde man ha gjort. Man lyssnar väl inte heller på Lars-Gunnar Lundh idag. Det borde man göra.

Under de 20 år jag har varit aktiv dels som asylombud, dels som skribent bland annat inom asyl- och migrationsområdet, har jag sett ett gradvist förfall, en gradvis förskjutning av vad människor – alltför många riksdagsledamöter och journalister men också en del miggor – trott/tror att asylsökande handlar om. Attityden hos folket har också förändrats under dessa två årtionden, i takt med svenska mediers alldeles för ensidiga, inte sällan tendentiösa. Ofta har också gravt okunnig rapportering förekommit och medierna har valt att ofullständigt berätta om, i journalisternas egna ögon ömmande asylärenden och beklagat utvisningar, hur väl lagligt grundade de än varit. Miggor har genom nästan alla år som jag skrivit om dessa frågor här på bloggen (sedan 5 maj 2005) rapporterat och informerat inifrån verket och man har kunnat följa förfallet, slapphäntheten, glidningarna och hur Migrationsverket hukat sig och även ändrat sig i en mängd ärenden efter medialt tryck. Journalister har på sätt och vis ibland suttit som en sorts extra domare i asylmål och myndigheten har låtit sig påverkas.

På Svenska Dagbladets debattsida, under rubriken ”Migrationsverket arbetar på fel sätt med asyl”, skriver Lars-Gunnar Lundh, lagman och domare som tidigare varit överdirektör hos Migrationsverket, äntligen om det som också miggor sagt otaliga gånger:

Sökanden ska presentera sina yrkanden och de grunder han eller hon vill åberopa samt åberopade bevis. Migrationsverket har i egenskap av förvaltningsmyndighet ett utredningsansvar. Myndigheten måste därför vara aktiv i utredningen och se till att oklarheter som kan ha betydelse för ärendets utgång utreds. Däremot har den sökande ett stort inflytande över hur långt utredningen kan komma, eftersom det i de allra flesta fall är sökanden som sitter inne med svaren och myndigheten inte kan tvinga fram några svar. Migrationsverkets utredningsskyldighet kvarstår men samtidigt läggs ett stort ansvar på den sökande och hans eller hennes biträde när det gäller att tidigt presentera yrkanden, grunder och eventuell bevisning. Det övergripande ansvaret för att den sökandes skäl och grunder har blivit tillräckligt utredda (med hjälp av den sökande själv) ligger hos verket.

Kommentar: I stället för att, som många tycks tro, det skulle vara Migrationsverket som har skyldighet att utreda om det finns skäl för en asylsökande som söker skydd här att få uppehållstillstånd, är det den sökandes skyldighet att uppge alla omständigheter och så mycket han kan bidra till att hans eventuella asylskäl kan utredas och klarläggas.

Det offentliga biträdet är inte utsett som ”försvarsadvokat” åt en asylsökande med uppgift att till varje pris se till att klienten får PUT, vilket är en ganska vanlig föreställning även bland offenliga biträden själva. Biträdets sak är att hjälpa den sökande att presentera alla uppgifter som ska ligga till grund för asylprövningen.

Den 7 februari 2009, för snart sju år sedan, påminde jag under rubriken: Är det ingen som kan få ordning på Migrationsverkets verksamhet? om dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet, Mauricio Rojas riksdagsmotion 2006/07:Sf232 En reformerad asylmottagning (Klicka på bild- och textrutan för att komma till motionen).

Den skrevs för tio år sedan, i november 2006, och där föreslogs en radikal förändring som gick ut på att Migrationsverket skulle stängas och det i stället skulle byggas upp två nya ”enheter”: en som har hand om ”asyleriet” och en som har hand om resten.

Så här skrev Mauricio Rojas, bland annat:

Migrationsverket har förbrukat det kapital av förtroende och legitimitet som fordras för att utföra sina viktiga uppgifter. Som redskap för en allt hårdare asylpolitik har verkets kultur formats kring värderingar och attityder som ligger långt från den humanism som skall genomsyra en myndighet vars grundläggande uppgift är att underlätta för dem som söker skydd hos oss. Migrationsverket har också ansvar för att, under den tid som asylprövningen tar, erbjuda de asylsökande anständiga levnadsvillkor. Migrationsverket har dock blivit synonymt med skandaler och rättsosäkerhet. Det bär således hundhuvudet för resultatet av de gamla socialdemokratiska regeringarnas hårdföra hållning i svensk asylpolitik. Därför måste Migrationsverket läggas ner och en ny myndighet som huvudsakligen sysslar med asylprövning och andra migrationsrelaterade tillståndsärenden formas.

Lars-Gunnar Lundh är inne på samma linje när han tio år senare föreslår att Migrationsverket i sin nuvarande form upphör och att man i stället delar upp verksamheten på två myndigheter:

I en ny myndighet för prövning bör det tydliggöras vad som är myndighetens ansvar och vad som är den sökandes ansvar. Det är rimligt att systemet med offentligt biträde (vanligtvis en advokat) blir kvar men att det då ställs krav på att denne i verklig mening bistår den sökande och inte som nu i de flesta fall tittar på när Migrationsverket misslyckas i ett omöjligt uppdrag. En lösning i den här riktningen kommer att frilägga resurser som gör det möjligt att ge fler skyddsbehövande en fristad i Sverige och ett snabbt avslag för dem som inte har skyddsbehov. Inte minst kommer en juridisk prövning att avlasta mottagningssystemet eftersom de som inte presterar tillräckliga skäl snabbt och i förekommande fall med hjälp av myndigheten kommer att få avslag.

Finns det någon i ansvarig ställning med möjlighet att på djupet och på allvar begrunda förslaget som nu tagits upp två gånger, med tio års mellanrum? Som dels förstår att större krav måste ställas på asylsökande att bidra till sin egen asylutredning, dels förstår att det inte är hållbart att en kolossal myndighet har att hantera så mycket att den inte klarar av sin uppgifter? Eller ska det gå ytterligare tio år tills någon ny person år 2016  tar upp samma förslag som de flesta kloka människor insåg borde ha genomförts redan 2006?

© denna blogg. Korta citat tillåtna, men länka då alltid till originalinlägget.

Lästips:

•  ”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist” – 6 november 2009
•  Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan? – 29 maj 2013.
•  Hur ska alla överklaganden i asylmål hanteras? – 14 juni 2016
•  Jag skriver i Svenska Dagbladet om ett förslag till hur det starkt ökade antalet migrationsmål skulle kunna hanteras – 28 juli 2016

 

 

En socialtjänstanställd: ”Ordnat boende och inkomst innan familjen får inresetillstånd, hade jag för mig att var vad som skulle gälla…”

En socialtjänstanställd undrar – och frågan bör förstås gå till Migrationsverket, vilket den kommer att göra via Twitter:

Vi har flera fall bara i min kommun där det kommer en person till oss på socialförvaltningen och säger mer eller mindre detta:

”Min familj man/fru samt 3-8 barn kommer till Sverige om cirka 10 dagar och jag har ingenstans att bo så nu måste ni hjälpa mig med bostad.”

Hur i hela **** har familjen fått tillstånd att komma till Sverige? Hur gick det till?

Anknytningspersonen – eller garanten, om man så vill – har alltså inte ens ett boende anpassat för sig själv utan bor inneboende eller, som i ett fall, bor kvar på Migrationsverkets ABO tillsammans med andra!

Ordnat boende innan och en inkomst innan familjen får inresetillstånd, hade jag för mig att var vad som skulle gälla…

Kommentar: När blev det så här? Samtidigt som ”flyktingar” började resa till Sverige med flyg, som vore de på charterresa? Läs artikeln Allt fler asylsökande kommer med flyg till Sverige, publicerad den 19 oktober i Svenska Dagbladet.

Om svar anhålles av Migrationsverket.

© denna blogg.

Med åldersbedömning av ”ensamkommande minderåriga asylsökande” hade massor av problem kunnat undvikas

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten.

Zulmay Afzali* skriver på ledarsidan i Svenska Dagbladet bland annat:

Det som sker nu är att vi lägger enorm kraft, tid och stora resurser på de ensamkommande unga asylsökande. Det blir stora summor för att bekosta deras boende, skolgång, busskort, integrationsinsatser och all den personal som behövs fram tills att beslut om uppehållstillstånd har fattats.

För dem som får stanna är insatserna sannolikt en viktig investering, men det är svårt att inte betrakta det som ett visst mått av slöseri – lika mycket med deras tid och förhoppningar som för Sverige – när de, efter ett år i landet, får avslag på sina asylansökningar. Jag och mina lärarkollegor har jobbat med dem i ett och ett halvt år för att integrera dem – i onödan. En del av de unga reagerar, helt begripligt, med stor bitterhet, och sannolikheten att de avviker från avvisning är påtaglig.

Ja, det är verkligen ett slöseri med tid, pengar, mänskliga resurser och det är också att i någon mening inge falska förhoppningar åt dem som sökt sig hit, ofta i hopp om ett bättre liv, när så oerhört mycket satsas på dem och asylprocessen tar så lång tid. Åldersbedömningar borde, som jag har upprepat till leda i ett decennium, göras direkt i samband med att en person söker asyl och anger att han är under 18 år om det råder allra minsta tvivel om att så inte är fallet. På det sättet skulle gissningsvis minst 60 % (troligen fler) av de ”ensamkommande barnen” visa sig vara över 18 år. Då skulle man kanske kunna hantera ansökningar från resterande, faktiskt minderåriga, snabbare och även återsända dem till deras familjer snabbare om de inte befinns ha asyl- eller skyddsskäl. För – som jag också påpekat till leda och som alltför många inte tycks veta om – man har inte rätt att få uppehållstillstånd (eller ska inte få, även Migrationsverket har slarvat, vilket har varit förödande) i Sverige för att man är ”barn”.

Att vara minderårig när man kommer hit är inte på något sätt ett ”asylskäl”. Exakt samma kriterier gäller för personer under som över 18 år: man ska visa att man har asyl- eller skyddsskäl så som det anges i utlänningslagen. Till och med Migrationsverket självt verkar emellanåt glömma bort det. Det är också viktigt att de unga som söker sig till Sverige blir informerade om detta eftersom de fått höra att ”i Sverige får alla som är under 18 år stanna”. Det är förmodligen den största anledningen till att nästan hälften av alla som söker asyl i EU och säger sig vara under 18 år, kommer till Sverige. Nästan hälften kommer alltså till lilla Sverige, ett enda av 30 Schengenländer!

Åldersbedömningar av minderåriga asylsökande, om det finns minsta misstanke om att de är äldre, måste införas. Det borde ha gjorts under alla år. Sverige skiljer sig från alla andra länder genom att låta människor ända upp över 35 år gamla oemotsagda påstå att de är 17 år med allt vad det innefattar av skyhöga kostnader för boende och aktiviteter (som också nämns i Zulmay Afzalis text) som skattebetalarna får stå för och den uppenbara olämplighet det är att ha dem på boenden för unga och i skolor med tonåringar.

Läs också om den enorma okunnighet som finns bland människor – i detta fall 300 lärare – som menar väl, men där det blir helt fel på grund av att man inte tar reda på hur det förhåller sig i verkligheten:

Att vara minderårig – eller att lärare tycker det är jobbigt – är inte skäl för asyl eller uppehållstillstånd

Kort utdrag ur texten:

Kan det vara så illa att lärarna inte förstår skillnaden mellan ”invandring” och ”asylinvandring”? Att de inte vet att man inte kan asylinvandra för att man söker ett bättre liv, för att det är fattigt och oroligt i ens hemland, för att klaner bråkar om mark, för att det finns risk att man kallas in för militärtjänst eller blir bortgift  etc? Det finns ingen sådan försörjnings- och utbildningsinvandring till något land i hela världen, inte ens till en Humanitär Stormakt som Sverige.

* Zulmay Afzali ha skrivit två mycket läsvärda böcker som getts ut på Mummelförlaget. De kan laddas ner som e-böcker för 40 kr/bok. Klicka på bilderna för mer information.

 

Finland. Migris överdirektör Jaana Vuorio i lång intervju med Newsmakers på Helsingin Sanomats sajt.

Klicka på bildrutan för att komma till intervjun på HS:s sajt (på engelska).

Överdirektör (i Sverige generaldirektör) Jaana Vuorio, Migrationsverket – Migri – intervjuas i det här videoklippet från Newsmakers (utlagt på Helsingin Sanomats videokanal) på engelska om asylsituationen i Finland. Större delen av den 18 minuter långa intervjun har nedtecknats med tanke på att man inte vet hur länge videoklipp ligger kvar och det som sägs här kan vara intressant att ta del av också om några år eller ännu längre fram, när länken kanske inte längre fungerar. Det mesta är nedtecknat på engelska men en del är översatt till svenska.

David Mac Dougall: Norway has radically revised their estimate downwards, of the number go people who will come to claim asylum, to a 19 year low. What’s the situation  going to be like in Finland this year and what’s it going to be? How many people did you think would come and what’s the reality?

Jaana Vuorio: Our estimate was 10.000 for the entire year of 2016. It seems that we don’t go that much up so now the estimate is around 6000, 7000 at the most.

David Mac Dougall: Comparing it to last year – we had more than 32.000 last year if I remember correctly.

Jaana Vuorio: Yes, in Finland actually, in the European and Nordic context, our asylum seeker figure has been exceptionally stable. It has varied between 3.000 and 4.000 annually and then, all of a sudden last year, we git nearly ten times more applicants.

Intervjuaren säger att det var uppenbart varför det kom så många asylsökande förra året men undrar:

David Mac Dougall: So why has it dropped off so much this year, what are some of the reasons behind fewer asylum seekers?

Jaana Vuorio: Of course there are many reasons for that but the main reason, compare to last year, are the border controls that have been put in place and also the movement from Turkey to Greece, the numbers have gone down, as we all know.

David Mac Dougall: Do you think ut plays into it that Finland is not granting so many asylum applications; not granting so many asylum requests? Do people realize that its not such an easy country to come to and claim asylum?

Jaana Vuorio: Probably that is one of the reasons,  as well as… actually the asylum criteria remains the same but we used to have a national category of ”humanitarian protection” and that was taken away from the immigration law in May this year.

David Mac Dougall: Who did that affect the most, when it was taken away from the law?

Jaana Vuorio: Actually applicants from countries like Irak, Afghanistan and Somalia. Earlier applicants from those countries, they – or most of them – qualified for the category of ”humanitarian protection”.

David Mac Dougall: We’ve seen some of the worst fighting with ISIS in Irak, so somebody fleeing ISIS wouldn’t automatically get their asylum application approved in Finland anymore?

Jaana Vuorio: Of course we look at the situation all the time as it is at the moment and now we know that the situation in Mosul has really deteriorated so the fact that a person comes from Mosul… if he returns there he would face serious harm for his security. But then of course for Iraqis we have to consider whether the person could return safely to some other part of the country.

Att vara minderårig – eller att lärare tycker det är jobbigt – är inte skäl för asyl eller uppehållstillstånd

Svenska Dagbladet har den 17 oktober publicerat en debattartikel av 300 lärare med rubriken Utvisningarna till Afghanistan måste stoppas. Det är en uppvisning av starkt engagemang och stort välmenande men samtidigt mycket stor okunnighet om asylinvandring (migration överhuvudtaget). Jag ska här kommentera texten, som förhoppningsvis också får någon att replikera i tidningen – den kan knappast få stå oemotsagd och okommenterad på Svenska Dagbladets debattsida.

Lärarna: Sverige har tecknat ett återvändandeavtal med Afghanistan. Många barn och ungdomar kan tvingas åka till ett land där de aldrig har varit, där de kan tvingas bli soldater.

Kommentar: Internationell folkrätt anger att varje stat har ansvar för sina medborgare. Precis som Sverige har ansvar för svenska medborgare har Afghanistan ansvar för sina. Många – men inte alla – av de unga afghanska medborgarna har bott i Iran, ett land med inte alltför olika strukturer, religion och förhållanden än Afghanistan. De klarade att komma till Sverige som är så olikt det land de vuxit upp i som solen är från månen. De är afghanska medborgare. Klarade de att komma till Sverige så klarar de att komma till sin egen kultur där de också kan använda sitt eget språk. Att alla skulle ”tvingas att bli soldater” vet jag inte var lärarna har fått ifrån. Kanske av de unga själva.

Lärarna talar om sitt svåra men hedersamma uppdrag att ”ge dem en meningsfull undervisning och göra dem till trygga och fungerande samhällsmedborgare”. Det låter vackert och varmt och kan inte klandras. Men lärarna glömmer att de som väntar på beslut i asylprocessen och de som redan har fått avslag, inte är ”samhällsmedborgare” i Sverige. Och att de som fått avslag på sina ansökningar, efter prövning har befunnits inte ha sådana skyddsbehov att det skulle ge dem rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Som lärare måste man veta vad man talar om och använda hjärna lika mycket som hjärta. Inte låta hjärtat ta över så till den grad att hjärnan nästan helt glöms bort.

Lärarna: Vi kräver att Sverige inte verkställer utvisningarna till Afghanistan.

Kommentar: ”Kräver”? 300 lärare ”kräver” alltså att utlänningslagen inte ska följas för personer som inte befunnits ha rätt att stanna i Sverige? Med vilken rätt ”kräver” de det? Här märks att hjärna inte följt hjärta. Lite mer kunskap och mer sans och balans måste man kunna kräva av 300 lärare. De anser alltså att någon/några (vem? vilka?) ska bestämma att beslut fattade enligt gällande utlänningslag och internationella konventioner, ska rivas upp och uttala att: ”Vi struntar i att efterleva besluten”?

Kan det vara så illa att lärarna inte förstår skillnaden mellan ”invandring” och ”asylinvandring”? Att de inte vet att man inte kan asylinvandra för att man söker ett bättre liv, för att det är fattigt och oroligt i ens hemland, för att klaner bråkar om mark, för att det finns risk att man kallas in för militärtjänst eller blir bortgift  etc? Det finns ingen sådan försörjnings- och utbildningsinvandring till något land i hela världen, inte ens till en Humanitär Stormakt som Sverige. Man kan efter ansökan från hemlandet och om man uppfyller de krav som Sverige ställer för det, få tillstånd att uppehålla sig i landet för studier eller för arbete som är ordnat innan man kommer hit, men man kan inte kräva ”gratis” utbildning, försörjning, bostad, sjukvård, tandvård, fritidsaktiviteter etc om man inte har skäl att beviljas skydd i enlighet med utlänningslagen. Och exakt samma kriterier, samma lag, gäller för personer under 18 år som för personer över.

Lärarna:  Kan det vara sant att Migrationsverket och regeringen gör skillnad på barn om de är födda i Sverige eller i ett annat land?

Kommentar: Det raka och enkla svaret är ja. Eller rättare sagt: det är skillnad på medborgare och icke-medborgare och på personer med uppehållstillstånd och personer utan uppehållstillstånd. Det kan man nog tycka att de 300 lärarna borde känna till.

Lärarna: Vi kan inte, och kommer heller inte, stillasittande se på när regeringen raserar det stora och viktiga arbete vi har lagt ner för att säkra de afghanska barnens rätt till trygghet och utbildning. Det vore en skam att massutvisa barn och ungdomar till Afghanistan. Regeringen måste omedelbart stoppa alla sådana planer! Vad är en regering ens värd, om den inte förmår skydda barnen i det egna landet och ge dem en tro på framtiden?

Kommentar: Utlänningslagen tar inte hänsyn till hur mycket arbete lärare lagt ner på asylsökande! Det är ett märkligt sätt att se på asylreglerna, som det verkar som om lärarna knappast alls satt sig in i. Vad är det lärarna vill ska ske, egentligen? Att någon – vem? vilka? – inte bara ska uttala att vi ska strunta i de beslut som fattats av Migrationsverket och migrationsdomstolarna och riva upp deras juridiskt och lagenligt fattade beslut? Vet inte lärarna att det inte finns någon med sådan makt i en demokrati, att den typen av agerande kan förekomma endast i en diktatur? Asylprocessen i Sverige är juridisk, inte politisk. Regeringen kan inte lägga sig i asylbeslut, möjligheten att överklaga hos regeringen togs bort 2006 då den ersattes av dagens domstolsförfarande.

Lärarna tycks tro att deras goda och på alla sätt välmenande vilja att undervisa unga afghaner som befunnits inte ha rätt att stanna i Sverige eftersom deras skäl för att få uppehållstillstånd inte räcker enligt svensk lag, ska göra så att någon – oklart alltså vem, vilka och hur – ska träda fram och säga:

Okej. Jag, i min egenskap av ??? bestämmer nu att den lagenliga asylprocess som alla asylsökande afghanska unga gått igenom avfärdas och att därmed tusentals människor utan rätt till uppehållstillstånd i Sverige ska få stanna och få försörjning, bostad och utbildning bekostad av svenska skattebetalare. Trots att de alltså inte har rätt till det enligt lag.

Det borde 300 lärare veta, att så går det inte till i en demokrati! Som ansvarskännande människor – och kanske alldeles särskilt som lärare – bör de stå upp för att demokratiskt stiftade lagar följs och efterlevs. När man i en dyr och tyvärr ganska långdragen asylprocess (på grund av att det kommit så många asylsökande), kommer fram till att en del personer inte har laglig grund för att få uppehållstillstånd, försörjning, utbildning, vård etc i Sverige så måste det givetvis respekteras. Att vara ”barn” räcker ju inte som asyl- eller skyddsskäl, även om många av de drygt 35.000 unga påstått och faktiskt minderåriga asylsökande (40 procent av alla som kom till EU 2015) lurats att tro det. Det kan lärarna lätt läsa sig till. Det bästa de kan göra om de bryr sig om de unga som varit här och sökt asyl men fått avslag, är att förbereda dem på återresan  och inte inge dem falska förhoppningar genom orimliga krav på ”någon” att stoppa lagakraftvunna juridiska beslut.

Att lärare engagerar sig är bra, men lite mer sans, balans och framförallt realism borde man kunna förvänta sig av dem som har till uppgift att undervisa barn och unga.

Klicka på bildrutan för att komma till klippet i Tv4.

I TV4 kommer tre av de 300 lärarna som skrivit debattartikeln till tals. De verkar på fullt allvar tro att deras uppdrag att undervisa personer som inte befunnits ha rätt att stanna, som ska väga så tungt att någon/några ska upphäva lagakraftvunna beslut om utvisning. Och programledarna i TV4 har inte tillräcklig kunskap på området för att ens en enda gång ifrågasätta det märkliga i lärarnas krav att besluten om utvisning inte ska verkställas.

Lärarnas engagemang för sina afghanska elever – och säkert också för alla sina andra elever – är på alla sätt berömvärd, det finns inget negativt att säga om det. Men de måste lära sig mer om det de talar om, så att inte märkligheter sprids som att det på något sätt skulle kunna bli en rättighet – att man ska kunna ”kräva” – att få uppehållstillstånd i Sverige för att lärare ser att ”det blir oro i klassen” och att lärare ”har svårt att klara sitt uppdrag” när de negativa besluten i asylärendena kommer. För det lärarna ”kräver” är både omöjligt och orimligt.

Till sist:Det finns inget alls som hindrar att en 15-åring (som det talas om i klippet) som har fått besked om utvisning, frivilligt återvänder redan nu och inte väntar i tre år tills han blir 18! Många – allt fler – har också börjat återvända frivilligt i stället för att försöka stanna i ett land där de inte får uppehållstillstånd i och så småningom tvångsutvisas.

I sammanhanget kan man också läsa de här inläggen:

•  Om att det inte är självklart att det alltid skulle vara bäst för ensamkommande asylsökande unga att bo i Sverige – 10 maj 2010. Ur texten:

Begreppet ”barnets bästa”, så som det definieras i FN:s barnkonvention, är inte synonymt med att det alltid är bäst för barn och unga som sänts till Sverige ensamma att stanna här. Vilket många godhjärtade svenskar tycks tro när de startar kampanjer för att asylsökande unga, som inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl inte ska behöva återvända, och som gömmer dem i månader och ibland år. Det är att tillämpa ett snävt och inskränkt svenskt perspektiv, en oförmåga att se och inse att något annat – även en tillvaro i ett fattigt och krigshärjat land! – faktiskt kan vara bättre än att leva i Sverige, och att det kan vara mer i linje med ”barnets bästa” att återvända, än att barnet eller den unge är helt ensam och rotlös i ett främmande land.

Många unga skickas till Sverige från utomeuropeiska länder, ibland t.o.m. mot sin egen vilja, sedan hela familjen och släkten samlat in de enorma belopp som det kostar att sända en son (sällan en dotter) till Sverige för att han där ska få ett bättre liv och i hopp om att andra familjemedlemmar ska kunna ansluta sig när den unge har fått uppehållstillstånd.

Långt ifrån alla unga män som kommer hit har dock asyl- eller skyddsskäl. Många av dem längtar också hem och vill återvända, vilket bekräftas av personal på boenden där dessa ungdomar bor. Samtidigt har de unga en stor press på sig hemifrån. Boendepersonal berättar om samtal som de hör pojkarna ha med föräldrar och andra släktingar i hemlandet, och förstår att kraven vilar tunga hemifrån på att pojkarna till varje pris ska stanna i Sverige, skicka hem pengar och utbilda sig.

•   ”Men det är inte en idyll att söka asyl i Sverige heller, att dras upp från sina rötter…” – 22 maj 2011. Ur texten:

En migga: Att ha barn när man är asylsökande är bra, så bra att ett och samma barn kan skickas runt bland flera asylsökande. Vi miggor undrar inte sällan: ”Vem är detta barn, vilka är hans eller hennes föräldrar?” Men det får vi inte veta eftersom barnet alltid har försvunnit samtidigt som bedrägeriet avslöjas.

•  Ett ”ensamkommande barn” från Afghanistan berättar – 1 juli 2016. Ur texten:

– Jag såg att boendena för minderåriga var bättre”, säger han med ett flin. De fick bättre mat, det fanns läkare för barnen, man kunde sporta. De gav oss bussbiljetter och skickade oss till skolan.

Så den här företagsamme 23-åringen med universitetsexamen sa till Migrationsverket att han var 17 år gammal och att han inte hade gått ut grundskolan. När han hade lärt sig lite svenska placerades han i årskurs 9.

– Jag lärde mig massor, skrattar han.

© denna blogg.

Självmordsdrama och surrealistiskt möte med en polis från förr

Jag satt med en god vän på Café String på Nytorgsgatan. Det var varmt och lagom sorligt, kaffet var starkt och gott och stämningen var god. När vi så småningom tittade upp från våra mobiler för att ta på oss ytterkläderna och gå, vimlade det plötsligt av polisbilar, brandbilar, ambulanser, massor av räddningsmanskap, poliser, brandmän utanför (som – för övrigt – ingen enda människa kastade sten på).

Vi gick ut och det var en hel del folk som samlats därute. Alla undrade vad som stod på. Ingen trängde sig fram, ingen betedde sig illa och poliser och brandmän informerade och bad att vi – för vår egen skull, som de sa – skulle avstå från att titta eftersom det vi kanske skulle komma att få se skulle stanna etsa sig fast på våra näthinnor för evigt.

Det var en afghansk man som hotade att hoppa ut genom fönstret på sjätte våningen. Som jag förstod hade han fått avslag på sin asylansökan och var desperat. En dari-talande medlare fanns på plats, men enorma ”luftkuddar” sattes upp för att ta emot mannen om han faktiskt skulle hoppa och alla var på helspänn.

Det var ett enormt uppbåd av ”räddare” och jag tänkte att det var tur för den desperate mannen att han inte befann sig i ett laglöst utanförskapsområde för då hade hjälpen inte nått fram.

Medan vi stod där kom en polisman fram. En lång och ståtlig man som jag trodde skulle be oss att gå därifrån, även om vi stod en bit på sidan. Men det var i stället något helt annat han ville säga, något som gjorde mig nästan stum av häpnad.

Mannen heter Johan Säfström och är en av de två poliser som hanterar Twitter-kontot YB Södermalm som jag följt under lång tid eftersom jag dels vill veta vad som händer i mina kvarter i min stadsdel; dels tycker om deras sätt att skriva och berätta. Med en blandning av humor och allvar på 140 tecken åt gången har de fått nästan 90.000 följare – och det kan man inte precis kalla ”få”.

Men det speciella vid det här mötet i kylan och under de dramatiska omständigheterna, det som slog mig med häpnad, var att han visste vem jag var och kände igen mig, där jag stod i min svarta vinterkappa i ganska dålig belysning. Han sa ungefär så här (jag minns inte ordagrant):

– Här har vi en som följer vårt Twitter-konto (han menade mig). Och vi har träffats förr. Hemma hos X. Det måste vara mer än 15 år sedan.
– Vad? Var? Har du varit hemma hos mig? undrade jag som inte inns att någon polis skulle ha varit hemma hos mig mer än en gång i mitt liv.
– Nej, inte hos dig men hos X. När den unge iraniern begick självmord. Det måste vara 15 år sedan, sa han.
– Nej, det blir 20 år snart. Det var den 6 november 1996.

Polismannen Johan Säfström var alltså där då, i den lägenhet där en ung iranier inte längre ville leva för att han skulle utvisas efter tio år i landet. Jag befann mig i chocktillstånd och har inga minnesbilder alls av vilka som kom och vad som hände. Och nu stod vi här, inte många kvarter från där vi befann oss då och en annan ung asylsökande stod i begrepp att ta sitt liv. ”Förunderliga äro Herrens vägar” skulle jag säga om jag var djupt religiös.  Och otroligt konstigt kändes det hela, närmast surrealistiskt. Hur kunde polismannen minnas mig efter 20 år? Hur kunde han känna igen mig där på gatan? Hur kom det sig att vi sågs igen efter nästan exakt 20 år och återigen under tragiska och sorgliga förhållanden?

Som sagt: ”Förunderliga äro Herrens vägar” – det kan man väl säga även om man inte riktigt vet vems vägar det faktiskt är som är outgrundliga.

Tack till alla människor som på ett så professionellt sätt, lugnt och metodiskt, arbetade för att försöka förhindra att en människa miste sitt liv den här kalla oktoberkvällen på Nytorgsgatan på Södermalm i Stockholm! För så småningom togs ”luftkuddarna” bort och vi förstod att faran, den akuta, var över. Tack och lov!

OBS! Skulle något i texten mot förmodan visa sig vara felaktigt/missförstått så kommer jag att ändra det.

© denna blogg.

Finland. Böter för ordnande av illegal invandring av fem utlänningar.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på MTV Uutisets sajt (på finska).

HD: Den som ordnar illegal invandring i landet ska dömas till straff

Högsta domstolen (HD) angav i sitt förhandsbeslut att för anordnande av illegal invandring ska dömas till böter. Brottet är inte så ringa att förövaren kan lämnas utan att ådömas ett straff, i enlighet med vad tingsrätten i Lappland hade bestämt.

Den dömde förde i sin bil till Finland fem utlänningar som steg på i Ryssland. Han erhöll ingen ersättning. Vare sig den dömde eller passagerarna hade den visering som krävdes och de sökte asyl när de kommit in i Finland.

Enligt HD grundade sig brottet inte på sådana humanitära grunder att agerandet därmed skulle ha kunnat accepteras i sin helhet. Enligt domstolen hade resenärerna inte vid den ryska gränsen utsatts för omedelbar och tvingande fara.

HD ansåg det inte nödvändigt att ta bilen i beslag. Den dömde fick 30 dagsböter.

© Översättning Merit Wager

Finland. ”En av flyktingrättens centrala delar är att asylansökan alltid prövas mot den stat där en person är medborgare.”

Tidningen Aamulehti har gått igenom ett antal beslut gällande ensamkommande minderåriga som sökt asyl i Finland. Juha Similä, chef för asylenheten vid Migrationsverket svarar på Aamulehtis frågor.

Aamulehti: Vad berättar resultaten av ålderstesterna som gjorts på ”minderåriga”? Uppger de som kommer hit rätt ålder?

Juha Similä: Förra året gjordes 149 ålderstester. Av dem befanns 62 procent vara vuxna. Av detta kan man inte dra slutsatsen att 62 procent av alla minderåriga som söker asyl skulle vara vuxna. Resultatet rör endast dem som har testats. Fört att myndigheten kan be en person genomgå en åldersbedömning måste det finnas uppenbara skäl att misstro hans ålder. En mottagningsenhet kan inte kategoriskt sända alla minderåriga för åldersbedömning.

Aamulehti: Om en minderårig asylsökande har afghanskt medborgarskap men inte har bott där och han inte av angivna skäl kan återsändas till det land han bott i, varför prövas hans asylansökan då mot Afghanistans huvudstad Kabul?

Juha Similä: En av flyktingrättens centrala delar är att asylansökan alltid prövas mot den stat där en person är medborgare. Om man i det landet inte kan ange ett ”hemmaområde”, prövas ansökan i förhållande till landets huvudstad. Huvudstaden är ett naturligt val när man måste välja någon plats.

Aamulehti: En minderårig irakier berättar att han varit utsatt för hot på grund av anhörigas yrken. Varför togs det hänsyn till detta i hans fall men inte i en minderårig afghans?

Juha Similä: I lagen används inte alls termen yrke. Det är inget att tänka på i förhållande till något land alls, att man skule kunan få skydd på grund av ett visst yrke. Om du har varit flitigt förekommande i offentligheten för att du till exempel demonstrerat för mänskliga rättigheter så är ditt yrke inte av betydelse. Det kan handla om att radikala krafter börjar förfölja och hota dig för dina åsikter och begår allvarliga rättskränkande handlingar mot dig.

 

© Översättning Merit Wager

The times they are a’changin’

I sanning. Tiderna förändras. Bob Dylan (Robert Allen Zimmerman, hebreiskt namn שבתאי זיסל בן אברהם Shabtai Zisl ben Avraham) får årets Nobelpris i litteratur.

 

Broken on the border – IOM:s personal berättar om världens okända migrationskris

Klicka på bildrutan för att komma till reportaget.

Intressant och skrämmande, se- och läsvärd berättelse från IOM (International Organisation for Migration) från den 29 september 2016.

Den här berättelsen, bestående av texter, fotografier och videoklipp, är gjord av IOM-personal. De berättar och rapporterar här om förstahandsupplevelser av återvändande afghanska migranter vid den torra och karga gränsstationen mellan Afghanistan och Iran. I en stark samling ord och bilder berättar IOM-personal om den långa vägen från Herat till Teheran, och platser däremellan.

Reportaget börjar så här (översatt från engelska):

Det här är världens okända migrationskris. Varje dag anländer upp till 1.000 förvirrade afghanska migranter, en del allvarligt skadade, med bussar från Iran till den avlägsna gränsstationen Islam Qala. Fler än 250.000 har kommit över gränsen sedan början av år 2016. Alla berättar de historier om stölder, misshandel, utnyttjande. En del arbetskraftsmigranter har fått betalt i heroin. De är nu beroende av det och har sparkats ut av sina arbetsgivare. En del är nästan bara barn, tonåringar som tvingats bli försörjare. Här finns ensamma kvinnor, gamla och afghaner som är födda som flyktingar i Iran. IOM och Afghanistans regering hjälper dem tillbaka till deras hemstäder. De flesta återvänder till extrem fattigdom, arbetslöshet och krigets fasor.

Jag har inte sett eller hört svenska medier ta upp den här migrationskrisen. Just det här levande reportaget finns på IOM Helsinkis hemsida som kanske inte besöks så ofta av svenska medierepresentanter, vilket inte är så konstigt eftersom Sverige ju har mer än nog med sin egen asyl- och migrationskris. Men här ovan finns i alla fall information för den som vill veta mer om det som IOM kallar ”världens okända migrationskris”.

© Översättning Merit Wager