Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet och Dagen.
Häromdagen åt jag frukost hos en anhörig. Hans tonårsson behövde skjuts till badhuset i staden. Vi plockade upp tre av hans kompisar på vägen. De går alla i högstadiet.
Vi pratade tjejer, det gick inte så bra då jag generade dem. Men när vi bytte samtalsämne till fotboll gick det lättare. Nu var det jag som antingen inte hängde med eller som låtsades hänga med. Jag sade att de inte kan lägga all energi på fotbollen, att de kan bli skadade och att alla faktiskt inte kan bli proffs, att de därför också måste skaffa sig en utbildning. Det skulle jag aldrig ha sagt. En helt ny värld öppnade sig, en mörk värld, en värld jag egentligen inte har tid att gå in i. Men det går inte att bortse från vad jag fick höra.
Två av killarna har av sina föräldrar flyttats från den kommunala skolan i det område där de bor till friskolor några kilometer bort. Deras föräldrar skjutsar dem varje morgon då bussarnas tidtabeller inte passar. Killarna gillar sina nya skolor, de säger att de har utvecklats där, att de får lära sig mycket och att de nu funderar på vilka gymnasier och vilka utbildningar de ska söka till när den tiden kommer.
De andra två killarna sitter tysta. Jag frågar dem om deras framtidsplaner, de rycker på axlarna. Jag ger mig inte. Det visade sig att deras föräldrar av olika anledningar inte har haft möjlighet att flytta dem till andra skolor.
Men varför är det så viktigt att flytta från den kommunala skolan? En av killarna ger mig ett namn och ett nummer till en engagerad vuxen som jobbar i deras kommunala skola. Den andra har tårar i ögonen när han berättar om situationen i skolan. Nyanlända placeras nästan direkt i de andra elevernas klasser. Lärarna sänker då nivån och talar till tonåringarna som till småbarn.
”Många skriker och gapar under lektionerna, kastar saker på varandra och stör på alla möjliga vis. Lärarna vågar inte säga ifrån. Eller bara skiter i det”, säger killen med de tårfyllda ögonen. Han vill så gärna studera vidare men han är rädd att ingen i hans klass kommer att lyckas få betyg som gör dem behöriga att komma in på gymnasiet. ”Det är alltid kaos i klassen”. Han går i årskurs åtta.
Den andra killen som går i samma skola går i årskurs sju: ”Ingen bryr sig om oss, det finns inga svenskar i vår skola, alltså andra svenskar, sådana som har svenska föräldrar”.
Några dagar senare träffar jag mannen i skolan vars nummer killarna gav mig. Han vill vara anonym, han säger att de som vågar säga ifrån blir motarbetade och ”mobbade” av politikerna i stan.
Han berättar att det går 450 elever i skolan och alla utom fem (5) har föräldrar med invandrarursprung. Redan där finns ett stort problem, de här barnen lever segregerade från majoritetsbefolkningen. Inte nog med det, dessutom placeras helt nyanlända unga i samma klasser. Alltså barn och unga som nyss anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. En obehörig lärare, en enda, ska gå runt i alla högstadieklasser för att stödja de nyanlända…
När en förälder säger ifrån att det inte går att ha nyanlända unga utan kunskaper i svenska och den svenska kulturen i samma klass som elever som är födda här, kan den föräldern bli anklagad för att vara främlingsfientlig eller ”mindre generös” än andra.
Skolan är från början byggd för årskurs 1-6. Nu har man ändrat till 1-9 utan att bygga till.
”Högstadiet trycktes in där, ingen ventilation som funkar, värmen funkar inte heller, obehöriga lärare och inga extra pengar. Men framförallt: inget engagemang från politikernas sida. Ingen bryr sig om de här ungarna. Det finns inte heller någon fritidsgård i området. Vi gick upp till kommunen, alltså till kommunledningen, några av oss som jobbar i skolan och många elever. De sade att de lyssnade på oss. Visst. Men någon förändring blev det inte. Kommuntjänstemännen och politikerna tjänar mycket pengar samtidigt som vaktmästaren som jobbat i denna skola i 25 år tjänar 23 000 kronor i månaden. Förresten: varje dag som jag har kommit till jobbet de senaste två, tre åren har det alltid, varenda dag, varit fyra, fem fönsterrutor som har varit trasiga, varje nytt fönster kostar 3000 kronor.”
© denna blogg och Nuri Kino.
Filed under: Allmänt, Asyl&Migration, Be my guest, Samhälle | Tagged: friskola, kommunal skola, kunskaper, lärare, Nuri Kino, nyanlända, obehörig, politikerna, skola, svenskar | Kommentarer inaktiverade för Be my guest # 121: Nuri Kino
Vi hälsas välkomna av generaldirektören som uppskattar att vi är där och nämner att Migri har haft besök från andra länder, bland annat Norge. Men ingen svensk journalist eller opinionsbildare och inga politiker från Sverige har varit där, inte en enda.
Merit Wager 