• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2016
    M T O T F L S
    « Sep   Nov »
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Självmordsdrama och surrealistiskt möte med en polis från förr

cafe-string-18-10-2016Jag satt med en god vän på Café String på Nytorgsgatan. Det var varmt och lagom sorligt, kaffet var starkt och gott och stämningen var god. När vi så småningom tittade upp från våra mobiler för att ta på oss ytterkläderna och gå, vimlade det plötsligt av polisbilar, brandbilar, ambulanser, massor av räddningsmanskap, poliser, brandmän utanför (som – för övrigt – ingen enda människa kastade sten på).

Vi gick ut och det var en hel del folk som samlats därute. Alla undrade vad som stod på. Ingen trängde sig fram, ingen betedde sig illa och poliser och brandmän informerade och bad att vi – för vår egen skull, som de sa – skulle avstå från att titta eftersom det vi kanske skulle komma att få se skulle stanna etsa sig fast på våra näthinnor för evigt.

Det var en afghansk man som hotade att hoppa ut genom fönstret på sjätte våningen. Som jag förstod hade han fått avslag på sin asylansökan och var desperat. En dari-talande medlare fanns på plats, men enorma ”luftkuddar” sattes upp för att ta emot mannen om han faktiskt skulle hoppa och alla var på helspänn.

Det var ett enormt uppbåd av ”räddare” och jag tänkte att det var tur för den desperate mannen att han inte befann sig i ett laglöst utanförskapsområde för då hade hjälpen inte nått fram.

Medan vi stod där kom en polisman fram. En lång och ståtlig man som jag trodde skulle be oss att gå därifrån, även om vi stod en bit på sidan. Men det var i stället något helt annat han ville säga, något som gjorde mig nästan stum av häpnad.

yb-sodermalmMannen heter Johan Säfström och är en av de två poliser som hanterar Twitter-kontot YB Södermalm som jag följt under lång tid eftersom jag dels vill veta vad som händer i mina kvarter i min stadsdel; dels tycker om deras sätt att skriva och berätta. Med en blandning av humor och allvar på 140 tecken åt gången har de fått nästan 90.000 följare – och det kan man inte precis kalla ”få”.

Men det speciella vid det här mötet i kylan och under de dramatiska omständigheterna, det som slog mig med häpnad, var att han visste vem jag var och kände igen mig, där jag stod i min svarta vinterkappa i ganska dålig belysning. Han sa ungefär så här (jag minns inte ordagrant):

yb-sodermalm-johan-safstrom– Här har vi en som följer vårt Twitter-konto (han menade mig). Och vi har träffats förr. Hemma hos X. Det måste vara mer än 15 år sedan.
– Vad? Var? Har du varit hemma hos mig? undrade jag som inte inns att någon polis skulle ha varit hemma hos mig mer än en gång i mitt liv.
– Nej, inte hos dig men hos X. När den unge iraniern begick självmord. Det måste vara 15 år sedan, sa han.
– Nej, det blir 20 år snart. Det var den 6 november 1996.

Polismannen Johan Säfström var alltså där då, i den lägenhet där en ung iranier inte längre ville leva för att han skulle utvisas efter tio år i landet. Jag befann mig i chocktillstånd och har inga minnesbilder alls av vilka som kom och vad som hände. Och nu stod vi här, inte många kvarter från där vi befann oss då och en annan ung asylsökande stod i begrepp att ta sitt liv. ”Förunderliga äro Herrens vägar” skulle jag säga om jag var djupt religiös.  Och otroligt konstigt kändes det hela, närmast surrealistiskt. Hur kunde polismannen minnas mig efter 20 år? Hur kunde han känna igen mig där på gatan? Hur kom det sig att vi sågs igen efter nästan exakt 20 år och återigen under tragiska och sorgliga förhållanden?

Som sagt: ”Förunderliga äro Herrens vägar” – det kan man väl säga även om man inte riktigt vet vems vägar det faktiskt är som är outgrundliga.

Tack till alla människor som på ett så professionellt sätt, lugnt och metodiskt, arbetade för att försöka förhindra att en människa miste sitt liv den här kalla oktoberkvällen på Nytorgsgatan på Södermalm i Stockholm! För så småningom togs ”luftkuddarna” bort och vi förstod att faran, den akuta, var över. Tack och lov!

OBS! Skulle något i texten mot förmodan visa sig vara felaktigt/missförstått så kommer jag att ändra det.
© denna blogg.