• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2015
    m ti o to f l s
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS samtid&framtid

Glad Midsommar 2015!

MargueriterI min finlandssvenska barn- och ungdom kallades midsommar ofta för Johanne. Min far skulle inte ha drömt om att fira midsommar, han  firade Johanne. När han och andra finlandssvenskar talade om Johanne handlade det om att man firade Johannes Döparens födelse vid denna tidpunkt.

Lite grann om hedniskt respektive kristet midsommarfirande kan man bland annat läsa på Wikipedia.

På finska heter högtiden förresten Juhannus, som också kommer från Johannes (Johannes Döparen, på finska Johannes Kastaja), men kallas i vissa delar av landet också ibland för Mittumaari, som sägs härstamma dels från svenskans midmitt; dels från namnet Maria.

Här kan man läsa vad som står i Wikipedia om Johanne och midsommar.

GLAD MIDSOMMAR! GOD JOHANNE!
HYVÄÄ JUHANNUSTA JA MITTUMAARIA!

Finland tolkar EU-domstolens beslut annorlunda än Sverige

migriMigrationsverket i Finland avvisar ensamkommande minderåriga som anländer till landet för att söka asyl när deras asylärenden redan påbörjats i ett annat EU-land. Enligt Dublinförordningen ska asylprocessen genomföras i det första EU-land som den asylsökande kommer till. EU-domstolen (European Court of Justice) beslutade dock år 2013 att bestämmelsen inte ska gälla minderåriga.

Fram till mitten av maj 2015 har Finland avvisat asylansökningar från sex minderåriga asylsökande, året innan avvisades tre.

Den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström säger att hon

är chockad över att ett demokratiskt land som Finland kan agera på det här sättet, det handlar om barn och inte paket som kan skickas vidare till ett annat land.

Men tjänstemän på den finländska migrationsmyndigheten tolkar EU-domstolens beslut annorlunda. De anser att ett barn eller en ung vuxen kan avvisas om hans eller hennes ärende redan har påbörjats i ett annat EU-land.

Chefen för Migrationsverkets asylenhet, Esko Repo, säger att när det gäller de sex minderåriga som avvisats från Finland i år så har Migrationsverket agerat enligt principen om ansvarsfördelning när tjänstemännen upptäckte att det fanns andra stater som ska ansvara för hanteringen av deras asylansökningar.

En afghan hade fått avslag på sin asylansökan i Sverige också och har nu, enligt Repo, försvunnit. En annan afghan nekades asyl i Finland och ska utvisas till Sverige, som accepterat att ta emot honom.

En tredje afghan ska skickas till en farbror i Tyskland. Enligt Esko Repo var det också dit den asylsökande själv ville komma.

En minderårig är från Angola och har en farbror i Portugal, som inte har fått svar på sin asylansökan ännu. Ytterligare två asylsökande minderåriga är från Marocko och kommer att överföras till Sverige, som accepterat att ta emot dem. Esko Repo:

Förvaltningsdomstolen har inte funnit några som helst fel i hanteringen.

Migrationsverket i Finland fattar beslut om avvisning av personer som inte beviljats asyl och själva avvisningen utförs av polisen. Esko Repo igen:

Vi följer de regler som gäller. Om regelverket förändras, då kommer vi att följa de nya reglerna.

(Sammandrag och översättning av Yle-artikel 19 maj 2015)

Ett exempel på hur Public Service rapporterar om vad de kallar ”ensamkommande flyktingbarn”

De kom in mot alla oddsI ett inslag i Public Service-kanalen P1 i Sveriges Radio  – Ali och Jamshid kom in på gymnasiet – mot alla odds – berättas om två pojkar som slentrianmässigt kallas ”ensamkommande flyktingbarn”, Ali och Jamshid. De påstås också, slentrianmässigt, komma från Afghanistan.”Båda är ensamkommande från Afghanistan”, säger reportern – för att längre in i inslaget säga: ”Jamshid Mohammedi som för bara några år sedan sydde läderväskor i Teheran”. Såvitt jag vet ligger Teheran inte i Afghanistan utan i Iran, och det är också därifrån många påstått och faktiskt minderåriga pojkar och män kommer till Sverige, trots att de i sina asylberättelser säger att de är från Afghanistan och hävdar ”asylskäl” gentemot det landet.

Jamshid berättar i inslaget att han, vid 12 års ålder, jobbade mycket långa dagar med att sy läderväskor och säger:

Då tänkte jag: nej, det kommer att bli tråkigt och tråkigt, det blir jobbigt och jobbigt. Då tänkte jag nej, då kommer jag att fixa ett nytt liv, inte samma sak som jag hade förut, jobbigt eller tråkigt. Det vill inte jag mera.

Och så skickades han till Sverige för ”ett bättre liv”. Han flydde inte, som så många journalister och politiker ständigt upprepar som ett mantra, ”från krig och elände”, han ville ha ett bättre liv. Och det får han i Sverige, som nog torde vara det enda landet dit man kan ”invandra” av det skälet. Därför beräknas också upp till 15.000 ”ensamkommande flyktingbarn” som man i Sverige envisas med att kalla dessa – oftast pojkar/män – mellan 14 och 36 år som anger att de är ”barn” när de söker asyl (eller ”ett bättre liv”) i just Sverige. I övriga Norden kallas de som är under 18 år mera korrekt för ”minderåriga asylsökande” och det är en himmelsvid skillnad i antalet som kommer till Danmark, Norge, Finland jämfört med till Sverige. Under jan-apr i år, 2015, har 1952 påstått och faktiskt minderåriga sökt asyl i Sverige, 285 i Norge, 200 i Danmark och 98 i Finland. Var och en kan själv räkna ut varför unga mån (oftast) söker sig till just Sverige och inte till de övriga nordiska länderna, dvs vilka länder som följer sina egna utlänningslagar och även gör åldersutredningar och vilket land som inte gör det.

De här två unga männens historier beskrivs i inslaget som ”solskenshistorier”. För de här två pojkarnas/unga männen stämmer det förstås, men det är knappast en ”solskenshistoria” för Sverige att det nu anses så etablerat – viker människosmugglarna mycket väl känner till – att man kan komma hit, ljuga om sin bakgrund, sitt hemland och missbruka asylinstrumentet för att ”fixa ett nytt liv”. Sedan när blev ”fixa ett nytt liv” ett asylskäl, ett skäl för Sverige att bevilja permanent uppehållstillstånd, egen lägenhet i en närförort till Stockholm före 18 års ålder som svenska ungdomar inte ens kan drömma om, allt betalt och ”gratis” utbildning?

sr1Ärligt talat, Sveriges Radio, lite mer måste man kunna vänta sig av er! Att bidra till att sprida ”solskenshistorier” om personer som anser att det är rätt att komma till Sverige, påstå att de har asylskäl och därigenom få ”gratis” utbildning, egen lägenhet, alla omkostnader betalda, är så otillständigt att man baxnar. Sedan decennier har folket vants vid journalisternas alltför ofta okritiska hållning till – och felaktiga uppgifter om – ”asylsökande”. Ibland handlar det om ren desinformation (i vilket syfte vet jag inte), ibland om uppenbart slarv och stor okunskap om vad ”asyl” är och hur invandring till Sverige är reglerad i utlänningslagen.

Varför tror folk att det kom 7049 män och pojkar som var, eller sade sig vara, minderåriga till Sverige år 2014, men inte ens en bråkdel av det till övriga Norden? Fundera på det, det är inte svårt att komma på svaret. Och till detta haveri på asylområdet bidrar okritiska och okunniga medier, däribland Public Service som de flesta av oss tvingas betala licenspengar till. Men huvudansvaret har givetvis statliga Migrationsverket som ska följa lagar och konventioner men inte gör det.

Lästips:
”Sverige klarar inte ökningen av flyktingbarn” – Staffan danielsson, Centerpartiet, i Svenska Dagbladet 16 juni 2015

 

© denna blogg.

Staffan Wigelius fotokonst – en upplevelse i Arkivhuset i Smedjebacken

SommarvägDen nästan 12 timmar långa resan till Smedjebacken i Dalarna, gav utdelning. Det blev en helhetsupplevelse av själva bussresan från och till Stockholm genom underbart vackert, grönskande och lummigt sommarlandskap, tillsammans med glada och trevliga vänner, bekanta och mindre bekanta och med konstnären själv.

Jan Axel Nordlander

De fotografiska verk vi reste för att beskåda hängde i det gamla Arkivhuset, där vi hälsades välkomna av styrelseledamoten i stiftelsen som driver verksamheten, tidigare ambassadören Jan Axel Nordlander.

Konstnären själv heter Staffan Wigelius, finlandssvensk som har bott länge i Sverige. Han är också översättare och en språkligt begåvad person och här berättar han lite om det han gjort och gör, och hur han tänker. Bland annat:

Text Ung i EuropaKlicka på biden för att läsa hela texten.

Det fanns en tid, barndomens, när jag ritade, målade och fotade – i begynnelsen var Bilden.
———-
Tiden gick och snart skulle jag bli vuxen. Förvandlingar – däribland att uttrycksmedlen byttes ut. Bilden sjönk undan. Jag sökte ord…

… och fann ord. Det som är översättarens enkla (svåra) uppdragsbeskrivning. det blev mitt yrke. I grunden strävar orden åt samma håll: omfatta och uttrycka en omgivande verklighet.
———-
Och med ens en ny förändring: en längre tids ledighet vållad av stressutlöst utmattning. Eller kanske, av en farlig temperaurhöjning i hjärnan, vållad av ordens (tankens) långvariga hegemoni över den omedelbara livserfarenheten. Överfört liv i stället för liv. Som ett slags terapi började jag vandra runt med kameran, som när jag var barn. Långa promenader utan syfte att tänka. Bara se och ta bilder.

Intressant att ta in och att tänka på och inse är det som Staffan Wigelius påpekar i de sista styckena i sin presentation, nämligen att fotografiet inte längre är ett exakt avtryck av verkligheten så som det var i fotografins begynnelse, eftersom så många möjligheter finns att förändra, förbättra, förfalska och manipulera (inte hans ord, min tolkning av det han skriver) det man vill gestalta. Därmed kan en fotograf, på samma sätt som en skribent alltid kunnat, numera förvanska verkligheten. Men en fotograf kan också, precis som en skribent, välja att gestalta verkligheten precis sådan den är.

Staffan Wigelius fotografier är olika allt annat som i varje fall jag har sett tidigare. De många bilderna av människor är inte arrangerade, de har tagits i stunden, fångats precis och exakt som de är, utan några som helst anvisningar eller någon ”regi”. Bilderna är sedan bearbetade på ett speciellt sätt, inte med hjälp av Photoshop utan genom kreativt användande av skrivare. Mycket arbete, många långa timmar, har behövts för att få fram den effekt som Staffan Wigelius lyckats få fram och ingen av de besökare vid vernissagen jag talade med hade sett något liknande. Några exempel på hans speciella, mycket personliga fotokonst kan ses här (klicka på bilderna för att förstora dem):

Staffans verk bild 1

Staffans verk bild 2Staffans verk bild 3Några ord från besökare om utställningen:

Marjaana 14 juni 2015Marjaana Lehmonen Nilsson:
Med noggrann skicklighet och finurlig kreativitet förvandlar Staffan Wigelius fragment av världen till sitt eget universum. Hans skarpa blick fångar ögonblick och nu bjuder han in oss att dela vad han har skapat. Tack för en fin konstupplevelse!

Johannes von MartensJohannes von Martens:
Jag hade privilegiet att få se Staffan Wigelius bilder före han dristade att ställa ut dem offentligen. Han ville höra barndomsvännens, arkitektens kommentar. Han visste ju att jag också själv fotograferat halvprofessionellt men sedan lämnat det för arkitekturen. Jag var förstummad.

Vi anstormas idag av proffsiga, anslående, klatschiga, finurligt konstruerade, osv fotografier. Bilden har blivit vårt viktigaste kommunikationsmedel. Men i vår tidsanda är det arrangerade poser som gäller. Vi arrangerar prinsessbröllop och andra drömbilder om lycka. Eller dramatiserade bilder av olycka. Vi tränger över alla gränser. Om det alls finns några kvar att tränga över. Men som med talet är det tomma pratet som är förhärskande. Eller bedrägeriet.

Staffans fotografier är en annan värld. Här talar djupet och komplexiteten. En till synes enkel helbild av en människa växer ut till något annat. Blicken, posen, bildens mångtydiga riktningar, kompositionen, infattningen, färgen, förvandlar det fångade ögonblicket till en mångtydigt sjungande djup dikt. I Staffans människa ser man sig själv. I förälskelsens stund och i sorgens, i farten och i vila, stunderna av dröm, osv.

Underlaget i Staffans bilder är ofta ögonblick som han lyckats fånga. Han har vandrat längs små som stora städers gator med ögonen på människan och kameran diskret vid höften. När intuitionen sagt nu har han knäppt. Ingen har getts chansen att tillrättalägga nåt. En situation har fångats, en blick, en relation, ofta en helhet av flera samtidiga skeenden. Hur många missade bråkdelar av en sekund måste det inte finnas bakom de lyckade knäppen. Men det är alltså bara underlaget. Sedan har bearbetningen börjat. Men inte vilken som helst. Med stor finkänslighet och ibland kraftig grafisk bearbetning har han sedan fördjupat bildens inneboende tematik, dramatik och spänningsfält. Undantagslöst vaknar hans bilder till liv framför betraktaren. De tränger in bakom bildens yta. De vaknar till ett oförklarligt liv som är svårt att greppa. Det skenbart enkla blir komplext. De säger dej alla nånting om dej själv. På ett sätt som får betraktaren att känna sig privilegierad att bli invigd i.

Jag bad också Staffan Wigelius själv att säga några ord om sin konst. Det var inte lätt i sorlet och vimlet och helt oförberett. Det blev kort och inte så värst hörbart, men man får ändå några ord om det hela och ser och hör honom i videoklippet här:

När blev illegal (=olaglig) invandring till Europa okej?

Mailonline logoLess than 24 hours after stepping off HMS Bulwark, and after only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.

Hamad Said and his friend Abdul Fatah, both 26, were among 1,100 rescued migrants who received food and water aboard the British assault ship before being taken to the Sicilian port of Catania on Monday.
(Läs artikeln här)

En stilla undran: När, hur och varför förändrades synen på illegal invandring? När blev illegal (=olaglig) invandring okej i Europa, i Sverige? Asylbehövande är en sak, men alla dessa människor som tar sig till Europa illegalt, när blev det okej? I praktiken ”fri invandring” för alla som lyckas ta sig till Europa (numera med hjälp av europeiska fartyg*, rentav), när infördes det? Det existerade inte för fem, sex, sju år sedan. Vad hände?

Notera särskilt: ”After only the most basic of security checks, they simply strolled out of an Italian refugee camp.”

Vi har absolut ingen aning om vilka de här människorna är, som kommer till Europa illegalt. Hur kunde det bli acceptabelt, rentav ibland nästan påhejat i åtminstone svenska medier? Hur kunde det bli så att illegala invandrare – som alltså inte har laglig rätt att invandra, inga jobb att komma till, ingen egen försörjning, ingenstans att bo och vilkas identiteter inte är kända liksom inte heller deras bakgrunder (ev kriminella, terrorister etc) – fotograferas och helt öppet berätta att de nu helt enkelt bara reser vidare till Storbritannien (Tyskland, Sverige)?

* För undvikande av missförstånd: Jag talar här inte om de hjälpaktioner som gäller skrangliga båtar där människor riskerar att drunkna om de inte plockas upp! Jag menar att det verkar ha blivit allt vanligare att illegala invandrare kontaktar den italienska kustbevakningen, anger sin position och hävdar att de behöver assistans. Utan faktisk anledning och inte sällan i närheten av Libyens kust.

Illegal invandrare i Italien Sudaneser i Italien på väg till UK

En migga: ”Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker?”

En migga:

profileOrsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Det kom ett mejl från en migga som uppmärksammat att Dagens Nyheter skrivit en artikel om att Ny dom ändrar spelreglerna för den svenska asylprocessen. Miggan undrade:

Har du hört om den senaste domen från Migrationsöverdomstolen? Domen innebär egentligen inget nytt, den är mest ett förtydligande av en dom som kom redan i november 2014 och som Migrationsverkets rättschef ignorerade/trotsade.

Här flikar jag in några citat ur den dom som miggan hänvisar till och som också Dagens Nyheter skriver om:

sverigesdomstolarM, H, E och E K (familjen K), samtliga medborgare i Serbien, reste in i Sverige den 22 januari 2015 och ansökte om asyl samma dag. Migrationsverket beslutade den 13 februari 2015 att avslå ansökningarna. Verket beslutade också, efter att ha konstaterat att serbiska medborgare är viseringsfria, att avvisa familjen K från Sverige, eftersom avsikten med familjens vistelse här varit någon annan än en tidsbegränsad vistelse. Migrationsverket ansåg att det var uppenbart att familjen K saknade skäl för asyl samt att uppehållstillstånd inte heller skulle beviljas på någon annan grund och beslutade därför att avvisningsbesluten fick verkställas även om de inte hade vunnit laga kraft. Familjen K förbjöds även att återvända till Sverige under en tid av två år.

En migga igen:

profileDet intressanta här, enligt min mening, är inte domen i sig, utan snarare att domen från november var mycket tydlig med att vi inte kan avvisa personer som är här viseringsfritt. Det betyder att vi inte borde ha kunnat avvisa alla de albaner, serber osv som sökt asyl utan asylskäl, det vill säga lämnat in uppenbart ogrundade ansökningar, eftersom de ju är här viseringsfritt. När domen kom i november gjorde rättschefen exakt ingenting, eller rättare sagt: han var tydlig med att vi skulle fortsätta som vanligt vilket fått till följd att hundratals, sannolikt tusentals personer avvisats olagligt. Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker? Det skrivs i Dagens Nyheter om detta, men de verkar inte ha läst domen från november 2014.

Kommentar: Som miggan här ovan påpekar så verkar det som om man på Dagens Nyheter inte har läst domen. Artikeln börjar:

En ny dom i Migrationsöverdomstolen kan få stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket får inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

Den borde kanske ha börjat med – och tydligare talat om – att:

En dom i Migrationsöverdomstolen i november 2014 borde ha fått stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket fick från detta datum inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

I domen i Migrationsöverdomstolen från november 2014 anges:

Migrationsverkets beslut att avvisa en utlänning från Sverige under viseringsfri tid, med hänvisning till att denne saknade såväl visering som tillstånd att vistas i landet, hade inte stöd i lag. Eftersom förutsättningarna för avvisningsbeslutet inte var uppfyllda fanns det inte heller förutsättningar för verket att besluta om återreseförbud.

Den här domen har alltså funnits i sju månader men ignorerats av Migrationsverket.

Reflektion: Självklart – man man tycka – ska Migrationsverket kunna meddela avslag på ansökan om asyl när den är uppenbart ogrundad även om personer är här viseringsfritt. Dock kan de inte avvisas under den tid deras viseringar gäller. Som miggan avslutar:

Deras viseringsfria tid är 90 dagar. Men eftersom ingen egentligen har koll på dem så kan de ju stanna hur länge som helst i praktiken. Men i teorin alltså 90 dagar. Det gäller förresten även bosnier, makedonier, albaner, kroater mfl.

Orsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Sverige är ett gökbo (=dårhus), det är vad jag kommer fram till när jag sätter mig in i detta – och under snart 20 år – en mängd andra märkligheter på asyl- och migrationsområdet. Ett gökbo.

Reflektioner kring texterna i ”Och tack till alla Sveriges människor”

Mummelförlagets sida reflekterar sex av de SFI-elever som har skrivit i boken Och tack till alla Sveriges människor kring projektet och processen. Ett exempel:

Och tack till alla framsidaSaraa

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 240 andra följare