• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    maj 2020
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Be my guest # 121: Nuri Kino

Version 2Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet och Dagen.

Häromdagen åt jag frukost hos en anhörig. Hans tonårsson behövde skjuts till badhuset i staden. Vi plockade upp tre av hans kompisar på vägen. De går alla i högstadiet.

Vi pratade tjejer, det gick inte så bra då jag generade dem. Men när vi bytte samtalsämne till fotboll gick det lättare. Nu var det jag som antingen inte hängde med eller som låtsades hänga med. Jag sade att de inte kan lägga all energi på fotbollen, att de kan bli skadade och att alla faktiskt inte kan bli proffs, att de därför också måste skaffa sig en utbildning. Det skulle jag aldrig ha sagt. En helt ny värld öppnade sig, en mörk värld, en värld jag egentligen inte har tid att gå in i. Men det går inte att bortse från vad jag fick höra.

Två av killarna har av sina föräldrar flyttats från den kommunala skolan i det område där de bor till friskolor några kilometer bort. Deras föräldrar skjutsar dem varje morgon då bussarnas tidtabeller inte passar. Killarna gillar sina nya skolor, de säger att de har utvecklats där, att de får lära sig mycket och att de nu funderar på vilka gymnasier och vilka utbildningar de ska söka till när den tiden kommer.

De andra två killarna sitter tysta. Jag frågar dem om deras framtidsplaner, de rycker på axlarna. Jag ger mig inte. Det visade sig att deras föräldrar av olika anledningar inte har haft möjlighet att flytta dem till andra skolor.

GriffeltavlaMen varför är det så viktigt att flytta från den kommunala skolan? En av killarna ger mig ett namn och ett nummer till en engagerad vuxen som jobbar i deras kommunala skola. Den andra har tårar i ögonen när han berättar om situationen i skolan. Nyanlända placeras nästan direkt i de andra elevernas klasser. Lärarna sänker då nivån och talar till tonåringarna som till småbarn.

”Många skriker och gapar under lektionerna, kastar saker på varandra och stör på alla möjliga vis. Lärarna vågar inte säga ifrån. Eller bara skiter i det”, säger killen med de tårfyllda ögonen. Han vill så gärna studera vidare men han är rädd att ingen i hans klass kommer att lyckas få betyg som gör dem behöriga att komma in på gymnasiet. ”Det är alltid kaos i klassen”. Han går i årskurs åtta.

Den andra killen som går i samma skola går i årskurs sju: ”Ingen bryr sig om oss, det finns inga svenskar i vår skola, alltså andra svenskar, sådana som har svenska föräldrar”.

Några dagar senare träffar jag mannen i skolan vars nummer killarna gav mig. Han vill vara anonym, han säger att de som vågar säga ifrån blir motarbetade och ”mobbade” av politikerna i stan.

Han berättar att det går 450 elever i skolan och alla utom fem (5) har föräldrar med invandrarursprung. Redan där finns ett stort problem, de här barnen lever segregerade från majoritetsbefolkningen. Inte nog med det, dessutom placeras helt nyanlända unga i samma klasser. Alltså barn och unga som nyss anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. En obehörig lärare, en enda, ska gå runt i alla högstadieklasser för att stödja de nyanlända…

När en förälder säger ifrån att det inte går att ha nyanlända unga utan kunskaper i svenska och den svenska kulturen i samma klass som elever som är födda här, kan den föräldern bli anklagad för att vara främlingsfientlig eller ”mindre generös” än andra.

Skolan är från början byggd för årskurs 1-6. Nu har man ändrat till 1-9 utan att bygga till.

”Högstadiet trycktes in där, ingen ventilation som funkar, värmen funkar inte heller, obehöriga lärare och inga extra pengar. Men framförallt: inget engagemang från politikernas sida. Ingen bryr sig om de här ungarna. Det finns inte heller någon fritidsgård i området. Vi gick upp till kommunen, alltså till kommunledningen, några av oss som jobbar i skolan och många elever. De sade att de lyssnade på oss. Visst. Men någon förändring blev det inte. Kommuntjänstemännen och politikerna tjänar mycket pengar samtidigt som vaktmästaren som jobbat i denna skola i 25 år tjänar 23 000 kronor i månaden. Förresten: varje dag som jag har kommit till jobbet de senaste två, tre åren har det alltid, varenda dag, varit fyra, fem fönsterrutor som har varit trasiga, varje nytt fönster kostar 3000 kronor.”

© denna blogg och Nuri Kino.

Be my guest # 120 Agneta Wirberg

Agneta WirbergAgneta Wirberg är en finlandssvensk Stockholmsbo, översättare och yogalärare, lite kärringen mot strömmen.

Mer detaljer på Svastha Yoga Stockholm  och Textmakarna i Stockholm.

Den 5 april 2016 skickade jag ett klagomål till Trafikkontoret angående nedskräpning av ett stycke mark som ligger på ett område omgärdat av trafikplats Kristineberg och Lindhagensgatan, bredvid Hornsbergs bussdepå, den plats som staden en gång planerade att bygga ett blåljushus på, vilka planer sedermera skrotades på grund av kostnaderna. Marken används idag som parkeringsplats.

Matrester och soporNågra dagar tidigare hade jag uppmärksammat en ansamling sopor som låg invid Lindhagensgatan: matrester, kläder, sängläder, skor, föremål av olika slag. Ytterligare föremål, som en resväska, flera par skor, husgeråd och annat smått och gott stod uppradat intill muren inne på parkeringsplatsen. Ytterligare stod det en avställd bil, med förtejpad bakruta, på platsen. Skräpet hade samlats på några få dagar.

Mer soporI första mejlet bifogade jag bilder på soporna. Nästa gång jag gick förbi var det mer skräp, så jag tog nya bilder. Den 7 april stod där ett tält uppställt, med diverse prylar runt omkring. Det dokumenterades och vidarebefordrades till Trafikkontoret, som bekräftade mottagandet. På fredagen den 8 april var allt bortrensat utom den avställda bilen som hade flyttats en bit.

Den 11 april fick jag följande mejl från Trafikkontoret:

Stockholms stad logoHej Agneta,

Tack för din synpunkt!

Det ärende du har beskrivit är utanför Stockholms stads ansvarsområde. Vi skickar det vidare till Storstockholms Lokaltrafik AB som är ansvarig. Var god vänd dig dit om du har frågor om ditt ärende. Deras telefonnummer är 08 600 10 00 .

Trafikkontoret ansvarar för renhållningen på stadens gator och torg.

Det finns människor som bor på stadens gator vilket innebär att de sover och har sina tillhörigheter i säckar, kartonger med mera som ställs upp mot stolpar, träd och fasader. Trafikkontoret får inte plocka bort några personliga tillhörigheter för dem som bor på gatorna. Det är en fråga för polisen.

Det gör bland annat att dessa bosättningar och tillhörigheter försvårar städningen då trafikkontorets personal inte alltid kommer fram med sina maskiner. Därför genomför vi i omgångar extra städning av de svåråtkomliga ytorna.

Gäller det personliga tillhörigheter eller eventuellt ofredande får du vända till polisen. För mer information om boplatser och övriga frågor kan du kontakta Kontaktcenter på nr: 08-508 11 509, eller via e-post kontakt@kontaktcenter.se.

Vänligen notera, det är flera handläggare som besvarar inkomna ärendena och därför är det inte möjligt att ha en vidare kontakt med en enskild handläggare. Har du ytterligare frågor i det här ärendet använd även fortsättningsvis stadens Tyck till-funktion.

Med vänlig hälsning

Agneta Styffe
handläggare, Stadsmiljö, Trafikkontoret
http://www.stockholm.se

Och ännu mer soporDet är kanske så det är? Hur avgör man om skräpet är personliga ägodelar, när ingen person finns i närheten? När det helt uppenbart är frågan om sopor och avskräde. Vem städade upp parkeringen? Är några frågor jag gärna skulle vilja ha svar på.

PS. Ett par dagar senare är den avställda bilen också väck.

© denna blogg och Agneta Wirberg.

Be my guest # 119 Karin Dahlström

Karin DahlströmKarin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare.

”Som hunden Buck i Jack Londons bok Skriet från vildmarken, hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.”

Tungt bagage

Solen lyser över mitt lilla hörn av världen och gör det vita i snön ännu vitare och gnistrande än vanligt denna februaridag. Men trots ljuset och värmen är jag förunderligt trött. I går, när jag var ute på kvällspromenad, fick jag en känsla av att ha missat tåget och blivit kvar på en tågstation med mina två slitna resväskor och en halväten matsäck.

Där sitter jag på träbänken och ser människor komma och gå, men de angår mig lika lite som jag angår dem. Jag sitter och håller hårt i mina nötta resväskor, som om det gällde livet och jag blänger misstänksamt runt mig för att försäkra mig om att inte bli bestulen.

Hade jag inte haft mina resväskor att släpa på, så hade jag lätt hunnit med tåget. Men eftersom de är blytunga av alla gamla historier, skulder och förpliktelser, verkliga och inbillade, så kommer jag alltid för sent. Och därför har jag numera gjort mig hemmastadd i tågstationens väntrum.

Egentligen har jag aldrig på allvar granskat innehållet i mina resväskor. Några sa någon gång, att jag måste vara rädd om dem, att något riktigt hemskt kommer att hända om jag tappar bort dem. Eller sa de det? Kanske bara antydde? Eller trodde jag att de sa det? Nej. De sa det. Fast jag minns inte vilka. Eller när. Men de sa det. Det gjorde de. Tror jag.

Så nu sitter jag alltså här. Tåget har åkt, men vad gör det? Låt andra åka tåg, de som ingen ansvarskänsla har. De har inte förstått vad livet handlar om, men det kan jag tala om för dem här och nu. Inte för att de lyssnar, de åker ju tåg, uppfyllda av lättsinne och fluffigt drömmeri. Men för er som vill veta, ska jag förklara. Jag ska öppna mina resväskor och visa, så att ni säkert förstår. Det är dags att jag själv också tar en titt. Det var ett tag sen.

Men vänta nu… De är ju tomma! Har jag blivit bestulen? Jag har ju vaktat dem noga och inte släppt dem med blicken för en sekund. Jag har missat tåg efter tåg för deras skull. Jag har gjort exakt vad de bad mig göra. Jag har gjort min plikt, tagit mitt ansvar. Ingen ska komma och säga något annat.

Detta kan inte vara sant. Jag måste drömma. Nej, de är tomma. Eller ser ni nåt? Vi kollar i sidofacken.

Nej. Inget där heller. Tomt.

En ny känsla smyger sig på. En känsla av lättnad. Stopp, stopp! Inget lättsinne, tack! Det måste finnas en förklaring. Nu måste jag tänka. Jag måste komma på vad jag har fyllt väskorna med och vad som kan ha hänt med innehållet.

Märkligt. Det är helt blankt. Jag kan inte komma på när jag skulle ha stoppat ner en enda grej i dem. Men varför har de då blivit så tunga? Och om de är tomma… vänta jag måste försöka lyfta dem en gång till. De väger ju ingenting! Och fula är de. Och slitna.

Jag kan försöka ställa dem i ett hörn av väntrummet. Jag lämnar dem där och tar en kaffe i stationens café medan jag tänker. Så gör jag.

Jag ser mig runt i caféet. Där sitter en mamma med sitt lilla barn. Jag ler mot barnet, fast det känns konstigt och ovant, och jag får ett leende tillbaka som blottar tre pyttesmå tänder. Jag smälter. Jag frågar mamman hur gammalt barnet är och vi börjar samtala. Efter en halv timme gör mammans väninna oss sällskap och plötsligt har jag glömt tiden.

Jag vet inte hur länge jag suttit i caféet när det slår mig: ”Resväskorna!”. Jag avslutar hastigt samtalet och rusar ut i väntsalen. De är borta! Jag går fram till biljettförsäljningen och frågar damen i luckan om hon vet vad som har hänt med de två resväskorna som stod i hörnet där. Jag pekar mot platsen där jag lämnat dem.

”Jodå”, svarar hon. ”Det kom just en man och hämtade dem.”

”Men det var mina!”.

”Var det? Han såg så självsäker ut när han gick ut med resväskorna, att det slog mig inte för ett ögonblick att de inte var hans. Jag är ledsen, men de resväskorna får du knappast se mer”.

Solens strålar letar sig plötsligt in genom de dammiga fönsterrutorna och bländar mig där jag står, rådvill och vilsen. Vad gör jag nu? Vad är mitt liv utan mina resväskor? Jag tittar upp mot tavlan med tidtabellen och ser att ett tåg ska komma om tio minuter. Ja, här kan jag ju inte stå. Jag vänder mig till damen i luckan igen och köper en biljett.

Tåget saktar in och stannar vid stationen. Jag tvekar, men beslutar mig ändå för att kliva ombord. Mitt onda samvete plågar mig. Borde jag polisanmäla stölden och göra vad jag kan för att få tillbaka mina resväskor?

Men vänta nu. De var ju tomma. Gamla. Slitna. Fula. Vad ska jag med dem till?

Jag sätter mig ner på en bänk och tåget rullar iväg. Jag kommer på mig själv med att småle. Landskapet susar förbi och jag känner mig förunderligt lätt till sinnes. Konstiga tankar dyker upp i min hjärna: ”Det är nu livet börjar”.

Jag vänder mig om för att se om det finns andra resenärer i vagnen. Det gör det. En ung kvinna har sparkat av sig skorna och lagt upp fötterna på bänken mitt emot. Hon är försjunken i en bok och verkar inte bry sig om att hennes jacka har glidit ner på golvet. ”Det ser slarvigt ut”, hinner jag tänka innan jag börjar skratta åt mig själv. En tonårspojke med munkjacka sitter med mobilens hörlurar i öronen. Han har slutit ögonen och att han lyssnar på musik ser man av att hans huvud vaggar i takt. Ibland sjunger han med utan att bry sig om att de andra resenärerna hör hans falska solouppträdande.

Jag fäller stolsryggen bakåt så långt det går och blundar. Jag vilar i upplevelsen av att vara en människa bland människor. Jag släpper kontrollen och lyssnar till tågets dunkande mot järnvägsspåret. Snart somnar jag och min sömn är lugn och rofylld. Jag vet inte vad som väntar vid tågets slutstation, men just nu spelar det ingen som helst roll.

Jag är äntligen fri.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Be my guest # 118 Annandag jul Karin Dahlström

Karin DahlströmKarin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.

När livet gör halt

Karin på skidorJag växte upp i ett Finland under uppbyggnad. Kriget levde kvar i veteranernas berättelser vid vårt köksbord, men jag uppfattade deras krigsminnen mest som äventyrshistorier från det förgångna. Det rådde en framtidstro i republiken. För oss skärgårdsbarn var livet för det mesta ett enda långt Bullerbykalas. Snökojor, skidbackar och frostbitna kinder om vintrarna och kallsupar, metspön och Karin-barnmyggbett om somrarna. Jag brukade sända en medlidsam tanke åt de stackars barn som inte hade något annat val än att växa upp i stan. Allas våra föräldrar var gifta och byns traditioner vårdades ömt, något som min far byskolläraren ägnade sig åt med stor iver, som byskollärare gjorde på den tiden.

Och så fortsatte det. Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Allt enligt manus. Eller nåja. Kanske inte allt. Men i stort sett. Studentmössan på våren och på sensommaren till USA för att jobba som au pair. Kom hem, prövade mig fram tills jag beslöt mig för att bli journalist. Vägen dit gick via både universitetsutbildningar och arbete. Min tid på regionaltidningen minns jag som rätt lycklig. Att få sommarjobb där var som en lottovinst. Jag jobbade några år och lärde mig hantverket. Så småningom var det dags att dra vidare till Stockholm där jag fick möjligheten att jobba på ett par stora tidningar och skaffa mig värdefull erfarenhet för framtiden.

Men så började mörka moln hopa sig vid mediehorisonten. Papperstidningarna fick svårt att konkurrera med gratisutbudet på Internet och upplagorna började sjunka. Ekonomin försämrades och svångremmen drogs åt.

Jag började förbereda mig för att lämna de etablerade medierna, åtminstone för en tid, och bli min egen. Jag förberedde mig så gott jag kunde medan jag fortfarande jobbade i Stockholm och när vikariatet var slut så flyttade jag tillbaka hem och grundade min egen mediebyrå. Det är åtta och ett halvt år sen dess.

Starten och de första åren som egen företagare var intressanta och lärorika. Det fanns jobb och med en gammal kollega och god vän som samarbetspartner flöt det på riktigt bra.

Men så började det hända saker. Min samarbetspartner och ett par andra i min närmaste omgivning dog ganska nära efter varandra, ett stort projekt misslyckades, en stor satsning tillsammans med en ny samarbetspartner resulterade i århundradets magplask, inte ekonomiskt men emotionellt, andra som funnits i min närhet riktade en ilska mot mig som jag inte förstod, ja, listan kan göras ännu längre. Under en tid kändes det som om jag förde krig på alla fronter samtidigt. Från att ha levt ett relativt bekymmersfritt och produktivt liv försattes jag i survival mode. Det enda jag kunde göra var att fokusera på att hålla mig upprätt. Det krävde all min kraft. Enkla saker blev svåra. Det blev som att lära sig gå igen: för att komma framåt tar jag ett steg. Så ett steg till. Och ett till… Gud, om jag kommer ur det här så vet jag att det är din förtjänst.

Mitt liv hade gjort halt. Jag satt i en glasbur och såg genom tjocka väggar hur människor levde sina liv, arbetade och gjorde det som folk brukar göra. Själv kände jag mig som en vålnad som såg och hörde allt, men som var utestängd från verkligheten. Visst fanns det vänner i min närhet som jag kunde prata med, men för det mesta valde jag ensamheten. Jag ville bespara omgivningen mina våndor och någonstans förstod jag att den här resan måste jag göra på egen hand: ”… om jag ock vandrar i dödsskuggans dal …” Den 23:e psalmen i Psaltaren blev mitt ankare.

Resan tillbaka till livet pågår än. Först började jag ana små strimmor av ljus och nätterna blev lugnare. Jag möts inte längre av en plågad spegelbild och lusten och livet återvänder steg för steg. Jag har också börjat förstå att jag inte återvänder till livet som det en gång var. Nu är det som om färgerna har blivit klarare, de små ögonblicken dyrbarare och känslan av närvaro starkare. Mycket av det gamla har skalats bort, ungefär som att ta av sig en gammal, sliten rock. Jag upplever det som om jag har getts nåden och möjligheten att bege mig ut på en ny och spännande resa med en betydligt lättare packning än förr.

Jag ser med spänning fram emot 2016 och förväntar mig goda saker även om världsläget pekar i motsatt riktning. Det som ser ut som en katastrof kan i själva verket vara starten på något nytt.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Be my guest # 117 Juldagen Nikolas Laios

Niko_bwNikolas Laios har arbetat inom barnomsorgen och kriminalvården. Han är sedan fyra år tillbaka engagerad i frågor som rör barns rättigheter och hur dessa påverkas av svenska lagar, socialtjänst och rättsväsende.

Han är involverad i regeringens pågående utvärdering av vårdnadsreformen från 2006 och är verksam inom flera organisationer för barns rätt till sina föräldrar.

Nikolas blev själv pappa för tre år sedan.

Till min älskade son Iosef

Sedan du föddes för tre år sedan, den 14 december 2012, har jag kämpat för dig. Först kämpade jag för dig som en idé. En idé om ett barn jag inte kände, ett barn som skulle slippa det jag själv känt som liten när min egen pappa inte var i närheten. För att ditt ansikte inte skulle se ut som de ansikten jag sett i mina olika roller som förskollärare, fritidspedagog och övervakare. Ansiktet på ett barn som undrade över sin pappa. Ibland för att pappan var borta, ibland för att kontakten var så dålig att barnet inte kände sin pappa.

Det här är din tredje jul i livet och den tredje julen som du inte får fira med mig.

Vi pappor i Sverige blir automatiskt vårdnadshavare för våra barn bara om vi är gifta med mammorna. Din mamma och jag var inte gifta när du föddes och på grund av gamla lagar och regler som inte har ändrats i takt med verkligheten så har jag som din pappa nu inte de möjligheter att vara med och bestämma och påverka vad som är bäst för dig, som jag borde ha. För du är ju lika mycket min son oavsett om din mamma och jag var gifta eller inte när du föddes.

Älskade son, du frågade i ett samtal om du har någon farmor. Du hade läst Alfons Åberg. Alfons har både kusiner och en farmor. Jag ville skrika “Ja, du har en farmor! Du har en farmor och hon älskar dig!”.

Din farmor följde med och träffade dig i ett rum på socialkontoret varje månad under ditt första levnadsår. Hon har hjälpt till med advokatkostnader, reskostnader, planering av hotellvistelser, bokningar och ändlösa timmar i samtal om hur du ska få det bra och lugnt och fint. Hon har bekostat och handlat merparten av möblerna till ditt nästan orörda rum.

Jag är din vårdnadshavare! Inte juridiskt, men moraliskt och ansvarsmässigt. Och känslomässigt, förstås. Jag är det för att jag har en son, för att jag har dig.

Innan jag förstod hur allt hänger ihop så letade jag febrilt efter vad jag skulle göra, vilka papper jag skulle skriva på. Ringde kommunen och frågade. Men det fanns ingen ansökningsblankett, inget dokument som jag kunde underteckna för att påta mig det självklara ansvaret för dig, min son. Nej, det hela skulle avgöras i familjerätten, vid ett möte.

Vad socialsekreteraren sa på det möte vi hade där jag uttryckte att jag, som din pappa, ville bli din vårdnadshavare också juridiskt, finns dokumenterat och inspelat. Det går även att läsa om det i Maciej Zarembas artikel i DN i fyra delar, i stycket som börjar med “Den officiella säger”.

Puss på dig pappaSå här i jultider så tänker jag mycket på dig. Jag tänker på dig och längtar efter dig hela tiden. Jag tänker på din absoluta rätt att få lära känna din släkt. På att du ännu inte, trots att jag bett om det i flera år, fått det namn du också har rätt till: din pappas efternamn likaväl som din mammas. Hur jag ska förklara för dig att jag gjort – och gör – allt jag kan? Utan att komma längre. Utan att åstadkomma mer. Hoppas ändå att det räcker.

De senaste tre åren av mitt liv har jag ägnat nästan all min tid åt att försöka se till att du ska få dina rättigheter tillgodosedda, utan att få ha dig nära mig. Jag tänker på dig varje dag.

Precis efter att du fyllt ett år fick jag inte träffa dig på sex månader. Det var utan tvekan den tuffaste perioden i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur du såg ut under den här tiden eftersom jag inte har några foton.

I år fick jag ett foto av dig som du bad din mor att skicka till mig med mobilen. En bild på dig när du är på väg för att träffa mig. Du har din gitarr med dig på bilden. Musiken har vi gemensamt. Du fick en liten högtalare med låtar där jag spelar och sjunger. Några covers. Ed Sheerans “I see fire” och “Hallelujah” av Leonard Cohen är favoriterna. Ett sätt för mig att försäkra mig om att du får höra min röst även när jag inte är där.

För sex månader sedan fick jag för första gången chansen att spela för dig i verkligheten. Du tittade på mig med dina stora allvarliga ögon och sa på ditt lite lillgamla och analytiska vis: “Du är duktig pappa”.

Till dig, min son: Jag hoppas att du fortfarande tycker jag är duktig när du blir större och kan läsa och förstå. Jag älskar dig.

© denna blogg och Nikolas Laios.

Be my guest 116 # Julafton Nuri Kino

Nuri gapskrattarNuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är en dag i hans liv.

Förföljd av gåvor, en dag med Nuri Kino

”Nuri, Syriac League tycker inte att vi delar ut några leksaker till barnen, det kommer inte att bli av”. Fahmi ringde mig från Beirut. Han har åkt från Södertälje till Libanon för att dela ut leksaker till flyktingbarn från Syrien och Irak under julen. Men nu vill våra samarbetspartners i Libanon inte vara med längre. Vi har jobbat med projektet länge, samlat pengar via Swish och Paypal i Sverige och USA. Jag avbröt Fahmi, blev arg. Vad menade Syriac League och varför stod han inte på sig? Vi kommer att bli utskämda, folk kommer att tappa förtroendet för oss. Det är jättekänsligt det här med att hantera penninggåvor.

”Men om du lugnar ned dig så kan jag förklara. Vi kommer att köpa vinterkläder till alla barn i stället. Jacka, byxa, tröja och halsduk, alla barn får det i ett paket. Det var mannen som säljer leksakerna som föreslog det, dessutom hade de redan fått leksaker i present och nu ska klädtillverkaren bidra med sitt genom att vi får plaggen för inköpspris.”

Jag kunde andas ut. Projektet var räddat och hade till och med blivit bättre.

Några minuter senare stod jag utanför Coop i Södertälje, en kvinna som jag jobbade ihop med inom hemtjänsten för några år sedan hälsade, kramade om mig och stoppade något i min ficka. Vad nu? Jag höll på att trampa på den stackars romska tiggerskan när jag vacklade lite av den hårda kramen. Sedan försvann kvinnan. I min ficka låg en liten lapp:

”Ge det här till barnen, skicka pengarna till den plats du tycker är bäst.”

Inuti den hopvikta lappen låg det två femhundralappar. Kvinnan som hade skänkt pengarna är arbetslös men ville ändå bidra med tusen kronor till bättre behövande.

Jag gick hem för att hämta mina gympakläder, jag var stressad till ett möte på gymmet.

”Du har fått tvåtusen kronor till flyktingbarnen”. Mamma hade varit på en minnesstund för en avlägsen släkting och hennes kusiner hade gett henne pengarna för att de också ville bidra. Herregud, tänkte jag, jag måste genast swisha över dem från mitt eget konto till A Demand For Actions. Paniken kröp närmare, vad säger Skatteverket?

I bilen på väg till gymmet ringer jag Skatteverket, kö så klart, men jag måste ju komma fram. Jag visste inte ens vad det var jag skulle fråga, var bara paranoid, ville inte hamna i någon konstig sits. Tjänstemannen på myndigheten förstod ingenting, det är väl upp till folk att skänka pengar till flyktingar eller inte. Så länge det inte är skattemedel som hanteras.

Jaha, då vet vi det. I väntan på mitt möte sätter jag mig på motionscykeln, laddar ned en radiodokumentär för att ha något att lyssna på och börjar träningen. Någon tar på mig, han tar av mig hörlurarna och säger: ”Vad jobbiga ni är, måste ni få oss att bråka med våra fruar, hur mycket vill du ha till flyktingbarnen?” Han swishade 500 kronor medan vi pratade.

Erika kommer in och är superglad, hon har simmat i över en timme och är full av energi. Vi ska prata om att eventuellt jobba ihop, i ett integrationsprojekt för nyanlända i Södertälje.

”Du, jag hade lite dåligt samvete, jag har skickat dig 1000 kronor på Swish”. Hon hade skickat dem till mig, till mitt privata konto. Jag kände mig jagad, det tog aldrig slut. Jag kunde ju ha bli anklagad för att ha gömt pengar på mitt eget konto, jag swishade genast vidare.

Medan jag kör mot Merit i Stockholm för att sätta mig hos henne och skriva min traditionella julkrönika till denna blogg, får jag flera sms. Min syster Maria har skickat massor av sms till släktingar och vänner och nu har svaren kommit som hon vidarebefordrar till mig. Vackra värmande ord, och fler bidrag.

Beneil Dariush, en av världens bästa i kampsporten MMS skickar ett Facebook-meddelande och säger att han också vill bidra.

Merit är inte hemma och jag går in i klädaffären mittemot, provar några snygga skjortor, tröjor och kavajer, ganska dyra. Plötsligt kommer paniken över mig, tänk om någon ser mig handla kläder just idag då jag har mottagit så många penningbidrag, till och med kontanta medel. Jag går ut ur butiken illröd i ansiktet.

Det kan inte vara lätt att vara tomte.

GOD JUL på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)
Little-smiles-banner
The text in English.
© denna blogg och Nuri Kino.

Be my guest # 115 Karin Dahlström

Karin DahlströmKarin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns. Men Finland är och förblir mitt hemland.

Finlands självständighetsdag den 6 december 2015

Ett brev till mitt Finland, min kärlek, min besvikelse

Jag har länge tänkt skriva det här brevet, för som vanligt formulerar jag mig lättare i skrift än i tal. Precis som du är jag ingen vän av stora ord och när jag ska försöka berätta hur jag känner så slutar det för det mesta med att jag börjar gråta. Och då skäms jag. För du och jag, vi vill ju inte visa vår svaghet vi. Vi biter ihop och knyter näven med vitnande knogar i fickan. Gråter gör fruntimmer på gränsen till nervösa sammanbrott och fyllon.

Jag har försökt lämna dig många gånger, men din dragningskraft får mig ständigt att återvända. Varje gång, just när jag har intalat mig att det ska bli bättre den här gången, att allt är förlåtet, det var säkert lika mycket mitt fel, så händer det igen. Du vänder dig mot mig, drämmer till med full kraft och förklarar sen med lugn stämma att det är för mitt eget bästa. Jag reser mig, säger inget, och går.

Men nu är allt annorlunda. Det är därför jag skriver det här brevet. Hur konstigt det än låter, så är jag tacksam. Någon skulle kanske säga att jag försöker utveckla min egen metod för att hantera en omöjlig situation, ett förhållande som jag varken kan lämna eller stanna kvar i, men så är det inte. För jag intalar mig inte längre att allt ska bli bra, att jag ska bli snällare, bättre, mera lyhörd. För det ska jag inte. Jag är som du. Jag är den jag är, precis som du är den du är. Nästa gång slår jag tillbaka och jag ser i din blick att du vet att jag menar det. Din röst har förändrats när du talar med mig och för första gången känner jag mig som en jämlike i din närhet.

Jag vet att du aldrig kommer att dra några silkesvantar på dina valkiga händer. Att kärret, gräftan och Jussi alltid kommer att vara den melodi som ljuder över alla politiska och ideella strömningar som försöker få dig att se större och vidare, att bli mer anpassad, öppen och modern. ”Din blomning sluten än i knopp…”, skrev Runeberg och han visste vad han gjorde. Din skönhet och din styrka kan endast den få uppleva som är beredd att tålmodigt vänta och aldrig låta sig skrämmas av din karga, barska yta. ”…skall mogna ur sitt tvång”…. För det är med dig, som med mig, att det är endast till den som verkligen älskar som vi ger nyckeln till en skönhet som andra kan ana, men aldrig uppleva.

Och det är först nu, efter alla dessa år av sorg och besvikelse, som vi kan mötas på riktigt. Det finska språket är inte mitt modersmål och jag har mina rötter i Sverige, men alla beskyllningar om att du inte kan älska dem som avviker från normen är en lögn. Din fostran har varit hård och orättvis, men jag tvivlar inte på din kärlek. Aldrig.

Finland. Du är landet mitt emellan. Den som en gång försökte göra dig till ryss fick känna på kraften i din näve, och i de skandinaviska salongerna har du aldrig känt dig riktigt bekväm, även om du försöker anstränga dig ibland. Du är och förblir Jussi, sammanbiten och envis. En senig gubbe som är sparsam med orden, men aldrig med överlåtelsen till dem du älskar.

Med kärlek för evigt,
Karin

© denna blogg och Karin Dahlström.