Be my guest # 121: Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet och Dagen.

Häromdagen åt jag frukost hos en anhörig. Hans tonårsson behövde skjuts till badhuset i staden. Vi plockade upp tre av hans kompisar på vägen. De går alla i högstadiet.

Vi pratade tjejer, det gick inte så bra då jag generade dem. Men när vi bytte samtalsämne till fotboll gick det lättare. Nu var det jag som antingen inte hängde med eller som låtsades hänga med. Jag sade att de inte kan lägga all energi på fotbollen, att de kan bli skadade och att alla faktiskt inte kan bli proffs, att de därför också måste skaffa sig en utbildning. Det skulle jag aldrig ha sagt. En helt ny värld öppnade sig, en mörk värld, en värld jag egentligen inte har tid att gå in i. Men det går inte att bortse från vad jag fick höra.

Två av killarna har av sina föräldrar flyttats från den kommunala skolan i det område där de bor till friskolor några kilometer bort. Deras föräldrar skjutsar dem varje morgon då bussarnas tidtabeller inte passar. Killarna gillar sina nya skolor, de säger att de har utvecklats där, att de får lära sig mycket och att de nu funderar på vilka gymnasier och vilka utbildningar de ska söka till när den tiden kommer.

De andra två killarna sitter tysta. Jag frågar dem om deras framtidsplaner, de rycker på axlarna. Jag ger mig inte. Det visade sig att deras föräldrar av olika anledningar inte har haft möjlighet att flytta dem till andra skolor.

Men varför är det så viktigt att flytta från den kommunala skolan? En av killarna ger mig ett namn och ett nummer till en engagerad vuxen som jobbar i deras kommunala skola. Den andra har tårar i ögonen när han berättar om situationen i skolan. Nyanlända placeras nästan direkt i de andra elevernas klasser. Lärarna sänker då nivån och talar till tonåringarna som till småbarn.

”Många skriker och gapar under lektionerna, kastar saker på varandra och stör på alla möjliga vis. Lärarna vågar inte säga ifrån. Eller bara skiter i det”, säger killen med de tårfyllda ögonen. Han vill så gärna studera vidare men han är rädd att ingen i hans klass kommer att lyckas få betyg som gör dem behöriga att komma in på gymnasiet. ”Det är alltid kaos i klassen”. Han går i årskurs åtta.

Den andra killen som går i samma skola går i årskurs sju: ”Ingen bryr sig om oss, det finns inga svenskar i vår skola, alltså andra svenskar, sådana som har svenska föräldrar”.

Några dagar senare träffar jag mannen i skolan vars nummer killarna gav mig. Han vill vara anonym, han säger att de som vågar säga ifrån blir motarbetade och ”mobbade” av politikerna i stan.

Han berättar att det går 450 elever i skolan och alla utom fem (5) har föräldrar med invandrarursprung. Redan där finns ett stort problem, de här barnen lever segregerade från majoritetsbefolkningen. Inte nog med det, dessutom placeras helt nyanlända unga i samma klasser. Alltså barn och unga som nyss anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. En obehörig lärare, en enda, ska gå runt i alla högstadieklasser för att stödja de nyanlända…

När en förälder säger ifrån att det inte går att ha nyanlända unga utan kunskaper i svenska och den svenska kulturen i samma klass som elever som är födda här, kan den föräldern bli anklagad för att vara främlingsfientlig eller ”mindre generös” än andra.

Skolan är från början byggd för årskurs 1-6. Nu har man ändrat till 1-9 utan att bygga till.

”Högstadiet trycktes in där, ingen ventilation som funkar, värmen funkar inte heller, obehöriga lärare och inga extra pengar. Men framförallt: inget engagemang från politikernas sida. Ingen bryr sig om de här ungarna. Det finns inte heller någon fritidsgård i området. Vi gick upp till kommunen, alltså till kommunledningen, några av oss som jobbar i skolan och många elever. De sade att de lyssnade på oss. Visst. Men någon förändring blev det inte. Kommuntjänstemännen och politikerna tjänar mycket pengar samtidigt som vaktmästaren som jobbat i denna skola i 25 år tjänar 23 000 kronor i månaden. Förresten: varje dag som jag har kommit till jobbet de senaste två, tre åren har det alltid, varenda dag, varit fyra, fem fönsterrutor som har varit trasiga, varje nytt fönster kostar 3000 kronor.”

© denna blogg och Nuri Kino.

Be my guest # 120 Agneta Wirberg

Agneta Wirberg är en finlandssvensk Stockholmsbo, översättare och yogalärare, lite kärringen mot strömmen.

Mer detaljer på Svastha Yoga Stockholm  och Textmakarna i Stockholm.

Den 5 april 2016 skickade jag ett klagomål till Trafikkontoret angående nedskräpning av ett stycke mark som ligger på ett område omgärdat av trafikplats Kristineberg och Lindhagensgatan, bredvid Hornsbergs bussdepå, den plats som staden en gång planerade att bygga ett blåljushus på, vilka planer sedermera skrotades på grund av kostnaderna. Marken används idag som parkeringsplats.

Några dagar tidigare hade jag uppmärksammat en ansamling sopor som låg invid Lindhagensgatan: matrester, kläder, sängläder, skor, föremål av olika slag. Ytterligare föremål, som en resväska, flera par skor, husgeråd och annat smått och gott stod uppradat intill muren inne på parkeringsplatsen. Ytterligare stod det en avställd bil, med förtejpad bakruta, på platsen. Skräpet hade samlats på några få dagar.

I första mejlet bifogade jag bilder på soporna. Nästa gång jag gick förbi var det mer skräp, så jag tog nya bilder. Den 7 april stod där ett tält uppställt, med diverse prylar runt omkring. Det dokumenterades och vidarebefordrades till Trafikkontoret, som bekräftade mottagandet. På fredagen den 8 april var allt bortrensat utom den avställda bilen som hade flyttats en bit.

Den 11 april fick jag följande mejl från Trafikkontoret:

Hej Agneta,

Tack för din synpunkt!

Det ärende du har beskrivit är utanför Stockholms stads ansvarsområde. Vi skickar det vidare till Storstockholms Lokaltrafik AB som är ansvarig. Var god vänd dig dit om du har frågor om ditt ärende. Deras telefonnummer är 08 600 10 00 .

Trafikkontoret ansvarar för renhållningen på stadens gator och torg.

Det finns människor som bor på stadens gator vilket innebär att de sover och har sina tillhörigheter i säckar, kartonger med mera som ställs upp mot stolpar, träd och fasader. Trafikkontoret får inte plocka bort några personliga tillhörigheter för dem som bor på gatorna. Det är en fråga för polisen.

Det gör bland annat att dessa bosättningar och tillhörigheter försvårar städningen då trafikkontorets personal inte alltid kommer fram med sina maskiner. Därför genomför vi i omgångar extra städning av de svåråtkomliga ytorna.

Gäller det personliga tillhörigheter eller eventuellt ofredande får du vända till polisen. För mer information om boplatser och övriga frågor kan du kontakta Kontaktcenter på nr: 08-508 11 509, eller via e-post kontakt@kontaktcenter.se.

Vänligen notera, det är flera handläggare som besvarar inkomna ärendena och därför är det inte möjligt att ha en vidare kontakt med en enskild handläggare. Har du ytterligare frågor i det här ärendet använd även fortsättningsvis stadens Tyck till-funktion.

Med vänlig hälsning

Agneta Styffe
handläggare, Stadsmiljö, Trafikkontoret
http://www.stockholm.se

Det är kanske så det är? Hur avgör man om skräpet är personliga ägodelar, när ingen person finns i närheten? När det helt uppenbart är frågan om sopor och avskräde. Vem städade upp parkeringen? Är några frågor jag gärna skulle vilja ha svar på.

PS. Ett par dagar senare är den avställda bilen också väck.

© denna blogg och Agneta Wirberg.

Be my guest # 119 Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare.

”Som hunden Buck i Jack Londons bok Skriet från vildmarken, hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.”

Tungt bagage

Solen lyser över mitt lilla hörn av världen och gör det vita i snön ännu vitare och gnistrande än vanligt denna februaridag. Men trots ljuset och värmen är jag förunderligt trött. I går, när jag var ute på kvällspromenad, fick jag en känsla av att ha missat tåget och blivit kvar på en tågstation med mina två slitna resväskor och en halväten matsäck.

Där sitter jag på träbänken och ser människor komma och gå, men de angår mig lika lite som jag angår dem. Jag sitter och håller hårt i mina nötta resväskor, som om det gällde livet och jag blänger misstänksamt runt mig för att försäkra mig om att inte bli bestulen.

Hade jag inte haft mina resväskor att släpa på, så hade jag lätt hunnit med tåget. Men eftersom de är blytunga av alla gamla historier, skulder och förpliktelser, verkliga och inbillade, så kommer jag alltid för sent. Och därför har jag numera gjort mig hemmastadd i tågstationens väntrum.

Egentligen har jag aldrig på allvar granskat innehållet i mina resväskor. Några sa någon gång, att jag måste vara rädd om dem, att något riktigt hemskt kommer att hända om jag tappar bort dem. Eller sa de det? Kanske bara antydde? Eller trodde jag att de sa det? Nej. De sa det. Fast jag minns inte vilka. Eller när. Men de sa det. Det gjorde de. Tror jag.

Så nu sitter jag alltså här. Tåget har åkt, men vad gör det? Låt andra åka tåg, de som ingen ansvarskänsla har. De har inte förstått vad livet handlar om, men det kan jag tala om för dem här och nu. Inte för att de lyssnar, de åker ju tåg, uppfyllda av lättsinne och fluffigt drömmeri. Men för er som vill veta, ska jag förklara. Jag ska öppna mina resväskor och visa, så att ni säkert förstår. Det är dags att jag själv också tar en titt. Det var ett tag sen.

Men vänta nu… De är ju tomma! Har jag blivit bestulen? Jag har ju vaktat dem noga och inte släppt dem med blicken för en sekund. Jag har missat tåg efter tåg för deras skull. Jag har gjort exakt vad de bad mig göra. Jag har gjort min plikt, tagit mitt ansvar. Ingen ska komma och säga något annat.

Detta kan inte vara sant. Jag måste drömma. Nej, de är tomma. Eller ser ni nåt? Vi kollar i sidofacken.

Nej. Inget där heller. Tomt.

En ny känsla smyger sig på. En känsla av lättnad. Stopp, stopp! Inget lättsinne, tack! Det måste finnas en förklaring. Nu måste jag tänka. Jag måste komma på vad jag har fyllt väskorna med och vad som kan ha hänt med innehållet.

Märkligt. Det är helt blankt. Jag kan inte komma på när jag skulle ha stoppat ner en enda grej i dem. Men varför har de då blivit så tunga? Och om de är tomma… vänta jag måste försöka lyfta dem en gång till. De väger ju ingenting! Och fula är de. Och slitna.

Jag kan försöka ställa dem i ett hörn av väntrummet. Jag lämnar dem där och tar en kaffe i stationens café medan jag tänker. Så gör jag.

Jag ser mig runt i caféet. Där sitter en mamma med sitt lilla barn. Jag ler mot barnet, fast det känns konstigt och ovant, och jag får ett leende tillbaka som blottar tre pyttesmå tänder. Jag smälter. Jag frågar mamman hur gammalt barnet är och vi börjar samtala. Efter en halv timme gör mammans väninna oss sällskap och plötsligt har jag glömt tiden.

Jag vet inte hur länge jag suttit i caféet när det slår mig: ”Resväskorna!”. Jag avslutar hastigt samtalet och rusar ut i väntsalen. De är borta! Jag går fram till biljettförsäljningen och frågar damen i luckan om hon vet vad som har hänt med de två resväskorna som stod i hörnet där. Jag pekar mot platsen där jag lämnat dem.

”Jodå”, svarar hon. ”Det kom just en man och hämtade dem.”

”Men det var mina!”.

”Var det? Han såg så självsäker ut när han gick ut med resväskorna, att det slog mig inte för ett ögonblick att de inte var hans. Jag är ledsen, men de resväskorna får du knappast se mer”.

Solens strålar letar sig plötsligt in genom de dammiga fönsterrutorna och bländar mig där jag står, rådvill och vilsen. Vad gör jag nu? Vad är mitt liv utan mina resväskor? Jag tittar upp mot tavlan med tidtabellen och ser att ett tåg ska komma om tio minuter. Ja, här kan jag ju inte stå. Jag vänder mig till damen i luckan igen och köper en biljett.

Tåget saktar in och stannar vid stationen. Jag tvekar, men beslutar mig ändå för att kliva ombord. Mitt onda samvete plågar mig. Borde jag polisanmäla stölden och göra vad jag kan för att få tillbaka mina resväskor?

Men vänta nu. De var ju tomma. Gamla. Slitna. Fula. Vad ska jag med dem till?

Jag sätter mig ner på en bänk och tåget rullar iväg. Jag kommer på mig själv med att småle. Landskapet susar förbi och jag känner mig förunderligt lätt till sinnes. Konstiga tankar dyker upp i min hjärna: ”Det är nu livet börjar”.

Jag vänder mig om för att se om det finns andra resenärer i vagnen. Det gör det. En ung kvinna har sparkat av sig skorna och lagt upp fötterna på bänken mitt emot. Hon är försjunken i en bok och verkar inte bry sig om att hennes jacka har glidit ner på golvet. ”Det ser slarvigt ut”, hinner jag tänka innan jag börjar skratta åt mig själv. En tonårspojke med munkjacka sitter med mobilens hörlurar i öronen. Han har slutit ögonen och att han lyssnar på musik ser man av att hans huvud vaggar i takt. Ibland sjunger han med utan att bry sig om att de andra resenärerna hör hans falska solouppträdande.

Jag fäller stolsryggen bakåt så långt det går och blundar. Jag vilar i upplevelsen av att vara en människa bland människor. Jag släpper kontrollen och lyssnar till tågets dunkande mot järnvägsspåret. Snart somnar jag och min sömn är lugn och rofylld. Jag vet inte vad som väntar vid tågets slutstation, men just nu spelar det ingen som helst roll.

Jag är äntligen fri.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Be my guest # 118 Annandag jul Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns.

När livet gör halt

Jag växte upp i ett Finland under uppbyggnad. Kriget levde kvar i veteranernas berättelser vid vårt köksbord, men jag uppfattade deras krigsminnen mest som äventyrshistorier från det förgångna. Det rådde en framtidstro i republiken. För oss skärgårdsbarn var livet för det mesta ett enda långt Bullerbykalas. Snökojor, skidbackar och frostbitna kinder om vintrarna och kallsupar, metspön och myggbett om somrarna. Jag brukade sända en medlidsam tanke åt de stackars barn som inte hade något annat val än att växa upp i stan. Allas våra föräldrar var gifta och byns traditioner vårdades ömt, något som min far byskolläraren ägnade sig åt med stor iver, som byskollärare gjorde på den tiden.

Och så fortsatte det. Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Allt enligt manus. Eller nåja. Kanske inte allt. Men i stort sett. Studentmössan på våren och på sensommaren till USA för att jobba som au pair. Kom hem, prövade mig fram tills jag beslöt mig för att bli journalist. Vägen dit gick via både universitetsutbildningar och arbete. Min tid på regionaltidningen minns jag som rätt lycklig. Att få sommarjobb där var som en lottovinst. Jag jobbade några år och lärde mig hantverket. Så småningom var det dags att dra vidare till Stockholm där jag fick möjligheten att jobba på ett par stora tidningar och skaffa mig värdefull erfarenhet för framtiden.

Men så började mörka moln hopa sig vid mediehorisonten. Papperstidningarna fick svårt att konkurrera med gratisutbudet på Internet och upplagorna började sjunka. Ekonomin försämrades och svångremmen drogs åt.

Jag började förbereda mig för att lämna de etablerade medierna, åtminstone för en tid, och bli min egen. Jag förberedde mig så gott jag kunde medan jag fortfarande jobbade i Stockholm och när vikariatet var slut så flyttade jag tillbaka hem och grundade min egen mediebyrå. Det är åtta och ett halvt år sen dess.

Starten och de första åren som egen företagare var intressanta och lärorika. Det fanns jobb och med en gammal kollega och god vän som samarbetspartner flöt det på riktigt bra.

Men så började det hända saker. Min samarbetspartner och ett par andra i min närmaste omgivning dog ganska nära efter varandra, ett stort projekt misslyckades, en stor satsning tillsammans med en ny samarbetspartner resulterade i århundradets magplask, inte ekonomiskt men emotionellt, andra som funnits i min närhet riktade en ilska mot mig som jag inte förstod, ja, listan kan göras ännu längre. Under en tid kändes det som om jag förde krig på alla fronter samtidigt. Från att ha levt ett relativt bekymmersfritt och produktivt liv försattes jag i survival mode. Det enda jag kunde göra var att fokusera på att hålla mig upprätt. Det krävde all min kraft. Enkla saker blev svåra. Det blev som att lära sig gå igen: för att komma framåt tar jag ett steg. Så ett steg till. Och ett till… Gud, om jag kommer ur det här så vet jag att det är din förtjänst.

Mitt liv hade gjort halt. Jag satt i en glasbur och såg genom tjocka väggar hur människor levde sina liv, arbetade och gjorde det som folk brukar göra. Själv kände jag mig som en vålnad som såg och hörde allt, men som var utestängd från verkligheten. Visst fanns det vänner i min närhet som jag kunde prata med, men för det mesta valde jag ensamheten. Jag ville bespara omgivningen mina våndor och någonstans förstod jag att den här resan måste jag göra på egen hand: ”… om jag ock vandrar i dödsskuggans dal …” Den 23:e psalmen i Psaltaren blev mitt ankare.

Resan tillbaka till livet pågår än. Först började jag ana små strimmor av ljus och nätterna blev lugnare. Jag möts inte längre av en plågad spegelbild och lusten och livet återvänder steg för steg. Jag har också börjat förstå att jag inte återvänder till livet som det en gång var. Nu är det som om färgerna har blivit klarare, de små ögonblicken dyrbarare och känslan av närvaro starkare. Mycket av det gamla har skalats bort, ungefär som att ta av sig en gammal, sliten rock. Jag upplever det som om jag har getts nåden och möjligheten att bege mig ut på en ny och spännande resa med en betydligt lättare packning än förr.

Jag ser med spänning fram emot 2016 och förväntar mig goda saker även om världsläget pekar i motsatt riktning. Det som ser ut som en katastrof kan i själva verket vara starten på något nytt.

© denna blogg och Karin Dahlström.

Be my guest # 117 Juldagen Nikolas Laios

Nikolas Laios har arbetat inom barnomsorgen och kriminalvården. Han är sedan fyra år tillbaka engagerad i frågor som rör barns rättigheter och hur dessa påverkas av svenska lagar, socialtjänst och rättsväsende.

Han är involverad i regeringens pågående utvärdering av vårdnadsreformen från 2006 och är verksam inom flera organisationer för barns rätt till sina föräldrar.

Nikolas blev själv pappa för tre år sedan.

Till min älskade son Iosef

Sedan du föddes för tre år sedan, den 14 december 2012, har jag kämpat för dig. Först kämpade jag för dig som en idé. En idé om ett barn jag inte kände, ett barn som skulle slippa det jag själv känt som liten när min egen pappa inte var i närheten. För att ditt ansikte inte skulle se ut som de ansikten jag sett i mina olika roller som förskollärare, fritidspedagog och övervakare. Ansiktet på ett barn som undrade över sin pappa. Ibland för att pappan var borta, ibland för att kontakten var så dålig att barnet inte kände sin pappa.

Det här är din tredje jul i livet och den tredje julen som du inte får fira med mig.

Vi pappor i Sverige blir automatiskt vårdnadshavare för våra barn bara om vi är gifta med mammorna. Din mamma och jag var inte gifta när du föddes och på grund av gamla lagar och regler som inte har ändrats i takt med verkligheten så har jag som din pappa nu inte de möjligheter att vara med och bestämma och påverka vad som är bäst för dig, som jag borde ha. För du är ju lika mycket min son oavsett om din mamma och jag var gifta eller inte när du föddes.

Älskade son, du frågade i ett samtal om du har någon farmor. Du hade läst Alfons Åberg. Alfons har både kusiner och en farmor. Jag ville skrika “Ja, du har en farmor! Du har en farmor och hon älskar dig!”.

Din farmor följde med och träffade dig i ett rum på socialkontoret varje månad under ditt första levnadsår. Hon har hjälpt till med advokatkostnader, reskostnader, planering av hotellvistelser, bokningar och ändlösa timmar i samtal om hur du ska få det bra och lugnt och fint. Hon har bekostat och handlat merparten av möblerna till ditt nästan orörda rum.

Jag är din vårdnadshavare! Inte juridiskt, men moraliskt och ansvarsmässigt. Och känslomässigt, förstås. Jag är det för att jag har en son, för att jag har dig.

Innan jag förstod hur allt hänger ihop så letade jag febrilt efter vad jag skulle göra, vilka papper jag skulle skriva på. Ringde kommunen och frågade. Men det fanns ingen ansökningsblankett, inget dokument som jag kunde underteckna för att påta mig det självklara ansvaret för dig, min son. Nej, det hela skulle avgöras i familjerätten, vid ett möte.

Vad socialsekreteraren sa på det möte vi hade där jag uttryckte att jag, som din pappa, ville bli din vårdnadshavare också juridiskt, finns dokumenterat och inspelat. Det går även att läsa om det i Maciej Zarembas artikel i DN i fyra delar, i stycket som börjar med “Den officiella säger”.

Så här i jultider så tänker jag mycket på dig. Jag tänker på dig och längtar efter dig hela tiden. Jag tänker på din absoluta rätt att få lära känna din släkt. På att du ännu inte, trots att jag bett om det i flera år, fått det namn du också har rätt till: din pappas efternamn likaväl som din mammas. Hur jag ska förklara för dig att jag gjort – och gör – allt jag kan? Utan att komma längre. Utan att åstadkomma mer. Hoppas ändå att det räcker.

De senaste tre åren av mitt liv har jag ägnat nästan all min tid åt att försöka se till att du ska få dina rättigheter tillgodosedda, utan att få ha dig nära mig. Jag tänker på dig varje dag.

Precis efter att du fyllt ett år fick jag inte träffa dig på sex månader. Det var utan tvekan den tuffaste perioden i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur du såg ut under den här tiden eftersom jag inte har några foton.

I år fick jag ett foto av dig som du bad din mor att skicka till mig med mobilen. En bild på dig när du är på väg för att träffa mig. Du har din gitarr med dig på bilden. Musiken har vi gemensamt. Du fick en liten högtalare med låtar där jag spelar och sjunger. Några covers. Ed Sheerans “I see fire” och “Hallelujah” av Leonard Cohen är favoriterna. Ett sätt för mig att försäkra mig om att du får höra min röst även när jag inte är där.

För sex månader sedan fick jag för första gången chansen att spela för dig i verkligheten. Du tittade på mig med dina stora allvarliga ögon och sa på ditt lite lillgamla och analytiska vis: “Du är duktig pappa”.

Till dig, min son: Jag hoppas att du fortfarande tycker jag är duktig när du blir större och kan läsa och förstå. Jag älskar dig.

© denna blogg och Nikolas Laios.

Be my guest 116 # Julafton Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är en dag i hans liv.

Förföljd av gåvor, en dag med Nuri Kino

”Nuri, Syriac League tycker inte att vi delar ut några leksaker till barnen, det kommer inte att bli av”. Fahmi ringde mig från Beirut. Han har åkt från Södertälje till Libanon för att dela ut leksaker till flyktingbarn från Syrien och Irak under julen. Men nu vill våra samarbetspartners i Libanon inte vara med längre. Vi har jobbat med projektet länge, samlat pengar via Swish och Paypal i Sverige och USA. Jag avbröt Fahmi, blev arg. Vad menade Syriac League och varför stod han inte på sig? Vi kommer att bli utskämda, folk kommer att tappa förtroendet för oss. Det är jättekänsligt det här med att hantera penninggåvor.

”Men om du lugnar ned dig så kan jag förklara. Vi kommer att köpa vinterkläder till alla barn i stället. Jacka, byxa, tröja och halsduk, alla barn får det i ett paket. Det var mannen som säljer leksakerna som föreslog det, dessutom hade de redan fått leksaker i present och nu ska klädtillverkaren bidra med sitt genom att vi får plaggen för inköpspris.”

Jag kunde andas ut. Projektet var räddat och hade till och med blivit bättre.

Några minuter senare stod jag utanför Coop i Södertälje, en kvinna som jag jobbade ihop med inom hemtjänsten för några år sedan hälsade, kramade om mig och stoppade något i min ficka. Vad nu? Jag höll på att trampa på den stackars romska tiggerskan när jag vacklade lite av den hårda kramen. Sedan försvann kvinnan. I min ficka låg en liten lapp:

”Ge det här till barnen, skicka pengarna till den plats du tycker är bäst.”

Inuti den hopvikta lappen låg det två femhundralappar. Kvinnan som hade skänkt pengarna är arbetslös men ville ändå bidra med tusen kronor till bättre behövande.

Jag gick hem för att hämta mina gympakläder, jag var stressad till ett möte på gymmet.

”Du har fått tvåtusen kronor till flyktingbarnen”. Mamma hade varit på en minnesstund för en avlägsen släkting och hennes kusiner hade gett henne pengarna för att de också ville bidra. Herregud, tänkte jag, jag måste genast swisha över dem från mitt eget konto till A Demand For Actions. Paniken kröp närmare, vad säger Skatteverket?

I bilen på väg till gymmet ringer jag Skatteverket, kö så klart, men jag måste ju komma fram. Jag visste inte ens vad det var jag skulle fråga, var bara paranoid, ville inte hamna i någon konstig sits. Tjänstemannen på myndigheten förstod ingenting, det är väl upp till folk att skänka pengar till flyktingar eller inte. Så länge det inte är skattemedel som hanteras.

Jaha, då vet vi det. I väntan på mitt möte sätter jag mig på motionscykeln, laddar ned en radiodokumentär för att ha något att lyssna på och börjar träningen. Någon tar på mig, han tar av mig hörlurarna och säger: ”Vad jobbiga ni är, måste ni få oss att bråka med våra fruar, hur mycket vill du ha till flyktingbarnen?” Han swishade 500 kronor medan vi pratade.

Erika kommer in och är superglad, hon har simmat i över en timme och är full av energi. Vi ska prata om att eventuellt jobba ihop, i ett integrationsprojekt för nyanlända i Södertälje.

”Du, jag hade lite dåligt samvete, jag har skickat dig 1000 kronor på Swish”. Hon hade skickat dem till mig, till mitt privata konto. Jag kände mig jagad, det tog aldrig slut. Jag kunde ju ha bli anklagad för att ha gömt pengar på mitt eget konto, jag swishade genast vidare.

Medan jag kör mot Merit i Stockholm för att sätta mig hos henne och skriva min traditionella julkrönika till denna blogg, får jag flera sms. Min syster Maria har skickat massor av sms till släktingar och vänner och nu har svaren kommit som hon vidarebefordrar till mig. Vackra värmande ord, och fler bidrag.

Beneil Dariush, en av världens bästa i kampsporten MMS skickar ett Facebook-meddelande och säger att han också vill bidra.

Merit är inte hemma och jag går in i klädaffären mittemot, provar några snygga skjortor, tröjor och kavajer, ganska dyra. Plötsligt kommer paniken över mig, tänk om någon ser mig handla kläder just idag då jag har mottagit så många penningbidrag, till och med kontanta medel. Jag går ut ur butiken illröd i ansiktet.

Det kan inte vara lätt att vara tomte.

GOD JUL på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)

The text in English.

© denna blogg och Nuri Kino.

Be my guest # 115 Karin Dahlström

Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns. Men Finland är och förblir mitt hemland.

Finlands självständighetsdag den 6 december 2015

Ett brev till mitt Finland, min kärlek, min besvikelse

Jag har länge tänkt skriva det här brevet, för som vanligt formulerar jag mig lättare i skrift än i tal. Precis som du är jag ingen vän av stora ord och när jag ska försöka berätta hur jag känner så slutar det för det mesta med att jag börjar gråta. Och då skäms jag. För du och jag, vi vill ju inte visa vår svaghet vi. Vi biter ihop och knyter näven med vitnande knogar i fickan. Gråter gör fruntimmer på gränsen till nervösa sammanbrott och fyllon.

Jag har försökt lämna dig många gånger, men din dragningskraft får mig ständigt att återvända. Varje gång, just när jag har intalat mig att det ska bli bättre den här gången, att allt är förlåtet, det var säkert lika mycket mitt fel, så händer det igen. Du vänder dig mot mig, drämmer till med full kraft och förklarar sen med lugn stämma att det är för mitt eget bästa. Jag reser mig, säger inget, och går.

Men nu är allt annorlunda. Det är därför jag skriver det här brevet. Hur konstigt det än låter, så är jag tacksam. Någon skulle kanske säga att jag försöker utveckla min egen metod för att hantera en omöjlig situation, ett förhållande som jag varken kan lämna eller stanna kvar i, men så är det inte. För jag intalar mig inte längre att allt ska bli bra, att jag ska bli snällare, bättre, mera lyhörd. För det ska jag inte. Jag är som du. Jag är den jag är, precis som du är den du är. Nästa gång slår jag tillbaka och jag ser i din blick att du vet att jag menar det. Din röst har förändrats när du talar med mig och för första gången känner jag mig som en jämlike i din närhet.

Jag vet att du aldrig kommer att dra några silkesvantar på dina valkiga händer. Att kärret, gräftan och Jussi alltid kommer att vara den melodi som ljuder över alla politiska och ideella strömningar som försöker få dig att se större och vidare, att bli mer anpassad, öppen och modern. ”Din blomning sluten än i knopp…”, skrev Runeberg och han visste vad han gjorde. Din skönhet och din styrka kan endast den få uppleva som är beredd att tålmodigt vänta och aldrig låta sig skrämmas av din karga, barska yta. ”…skall mogna ur sitt tvång”…. För det är med dig, som med mig, att det är endast till den som verkligen älskar som vi ger nyckeln till en skönhet som andra kan ana, men aldrig uppleva.

Och det är först nu, efter alla dessa år av sorg och besvikelse, som vi kan mötas på riktigt. Det finska språket är inte mitt modersmål och jag har mina rötter i Sverige, men alla beskyllningar om att du inte kan älska dem som avviker från normen är en lögn. Din fostran har varit hård och orättvis, men jag tvivlar inte på din kärlek. Aldrig.

Finland. Du är landet mitt emellan. Den som en gång försökte göra dig till ryss fick känna på kraften i din näve, och i de skandinaviska salongerna har du aldrig känt dig riktigt bekväm, även om du försöker anstränga dig ibland. Du är och förblir Jussi, sammanbiten och envis. En senig gubbe som är sparsam med orden, men aldrig med överlåtelsen till dem du älskar.

Med kärlek för evigt,
Karin

© denna blogg och Karin Dahlström.

 

Be my guest # 114 Nima Dervish

Gästbloggning av Nima Dervish som bland annat skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här.

Mer om Nima Dervish kan man läsa till exempel på Wikipedia.

På tal om SVT-inslaget om Mona Walter där en man i Rinkeby säger: ”Det här är inte Sverige.”

Det är synd att beskåda hur liberala ledarskribenter och CIS-män pekar ut och svartmålar folkgrupper. Det är ju uppenbart för var och en utan en muslimofobisk agenda att det vi såg i inslaget var en René Magrittesk konstinstallation. ”La trahison des Förort” om man så vill.

”Ceci n’est pas la Suede!” utropade mannen och tekniskt sett har han ju rätt. Är Rinkeby Sverige? Har Rinkeby en area på 450,295 km2 och innefattar det ett Rosenbad, en Gotland, Vättern eller ett Kebnekajse. Självklart inte.

Istället för att hylla den modiga neo-surrealisten som opponerade sig mot Monas vilseledande Totum pro parte-disinformation så skjuter vi budbäraren; sannerligen en trist bild av det nya kalla Sverige. 

Min tolkning ovan skulle iofs kunna vara fel, men i så fall såg vi i SVT-inslaget ett oroväckande exempel på den svenska skolans misslyckande inom ämnet geografi. Medan barnen i Danderyd och Östermalm minsann får gedigna geografikunskaper så hamnar förortsbarnen utanför – och här kan vi verkligen snacka om utanförskap! – De vet inte ens var de befinner sig! Är det så konstigt att vissa hamnar i Syrien när de inte visste vilket land de befann sig i initialt?

Där vissa i kommentaren ”Det här är inte Sverige” ser ett hot hör jag en rop på hjälp. ”Vem är jag och varför?” är klassiska existentiella frågor som nu utökats med ett ”Var är jag?”.

Det är hög tid att vi pratar om det rumsliga utanförskapet och räddar de (bokstavligen) vilsna och spatialt utmanade kidsen. De saknar inte bara en lokal, de saknar ett land!

Sahlin och Kuhnke måste ta det spatiala utanförskapet på allvar och genast upprätta en GPS-utrustad hjälptelefonlinje som kan tala om för den som ringer var hen befinner sig. (Vi kan kalla projektet för ”Rummet”.) Skattepengar bör satsas på fler geografilärare i förorten, som utrustade med kartor och Google Earth kan förebygga problemet med rumsligt utanförskap. Med mer toponymi, onomastik och kartografi i skolan kan vi kanske hinna få bukt med extremismen. Kartkampen fortsätter!

© denna blogg.

Be my guest # 112 Nima Dervish

Gästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish kan man läsa på bland annat Wikipedia.

På tal om ”tysthetsnormen” på bibliotek…

Jag älskar bibliotek! Själva ordet råkade bli det första ”svåra” svenska ord jag lärde mig som nyanländ 11-åring. Jag minns eftermiddagen då mina päron träffade den vänliga bibliotekarien Ingrid och jag gång på gång snubblade över ordet (bib…li…yo…tek). Ingrid upprepade tålmodigt för mig tills jag lärde mig.

Innan mina päron hade råd att köpa en stereo för mig hängde jag där och lyssnade igenom den enda hårdrocksskivan de hade (Rainbows då sista platta Finyl Vinyl). Deras stora, svarta kvalitetshörlurar hjälpte mig att försvinna i en annan värld och glömma bort min frustration över vissa elaka klasskompisars glåpord (”big nose”) och sociala hierarkier (töntar vs coola); insikten om att det inte räckte med att bara vara snäll för att klara sig igenom skolan – och troligen resten av världen. Undrar hur bra det där hade funkat om biblioteket hade varit en ”mötesplats” där stökiga ungar hängde och terroriserade en.

De hade en seriehörna (fantastiskt att bibliotek i detta nya land hade respekt för seriemediet) och där kunde jag läsa Tintin, Asterix och Lucky Luke. Genom att läsa böcker som jag hade haft i Iran och kunde ”by heart”, nu på svenska, övade jag mig i mitt nya konstiga modersmål.

Här kunde jag låna Stephen Kings alla då existerande böcker. Det var inte ”finlitteratur”, men likväl var det alla timmarna med herr King som slutligen ledde till att jag så småningom fick en femma i svenska och min lärare konstaterade (till min gränslösa stolthet) att jag nu var lika bra på svenska som de andra eleverna som var födda här.

Serierna om trappern Buddy Longway som gifte sig med indiankvinnan Chinook lärde mig om humanism och att respektera främmande kulturer.
Geografi- och etnologihyllan lärde mig att jorden är så mycket större, och innehåller mkt mer mångfald, än jag kände till.

Böckerna i Science Fiction-hyllan i sin tur masserade mina fantasiknölar och lärde mig att hela världen (och dess oskrivna framtid) skulle kunna vara så mycket mer än det vi kan ana.

Böckerna i konsthyllan hjälpte mig att bli bättre på teckning och akvarellmålning. Vad böckerna i den där sista hyllan längst bort i byggnaden (Vnd, sexologi) gjorde för att öppna upp den värld som täppts till av den islamiska republikens läror ska vi inte tala om. Jag lånade hem alla nummer av Kamratposten och lärde mig att jag var normal, trots allt.

Det var liksom det fina med bibblan: Du kunde låna hem flera års utgivning av tidningar du aldrig hade haft råd att prenumerera på. Eller bara gå till random hylla och bara kika igenom sånt som du inte trodde att du var intresserad av. Det var en plats för upptäckter. Överraskningar. Utvidgande av sinnet.

Jag kände mig besvärlig när jag ännu en gång gick till receptionisten och bad denne dra LP-nålen till början av skivan, men de sa alltid ”javisst” och så kunde jag igen försvinna i Ritchie Blackmores magiska solon.

Min värld fördubblades när jag hittade en till Rainbow-LP (Rising) och bekantade mig med Gud (Dio). Men nån jvla gång var jag tvungen att prova andra plattor: A-ha:s debut-LP lärde mig att inte all pop var töntig. En fördom krossades. Senare körde jag igenom deras feta Led Zeppelin-box och lärde mig att gammal gubbrock kunde vara bra.

Till slut gav jag upp och dök in i alla tråkiga klassiska plattor med ospännande omslag. Upptäckte Griegs Peer Gynt, Vivaldi, Bach… (Bach var cool för att han ”lät som Yngwie Malmsteen”!) Det var på bibblan jag lärde mig att Mozart, Brahms och Verdi (requiem) kunde vara lika tunga som metal. Att en till synes så trist gubbe som Göran Söllscher kunde vara asbra.

Sen kom CD-skivan och ”mossiga dammiga” bibblan var på’t direkt. Detta var innan digital nerladdning och Youtube, så hade det inte varit för bibblan hade jag inte provat att lyssna på tveksamma, ”potentiellt tråkiga” artister som Dire Straits, BB King, Erik Steen, Pink Floyd, Gypsy Kings och Robben Ford. Men inköparna var coola nog att inte bara köpa in alster från Deutsche Grammophon utan en massa pop, rock, världsmusik och t.o.m. metal.

”Vad fan är detta? Nusrat Fateh Ali Khan? Vem fan är det? På pop-tönten Peter Gabriels skivbolag? Äh, vi testar.” Och snart var man en överraskning rikare och världen hade blivit snäppet större och mer underbar.

Första sommaren då jag var gammal nog att sommarjobba fann jag inget jobb, så jag frågade bibliotekarierna om jag kunde jobba där. De hade inte råd att betala nån, så jag sa att jag var villig att jobba gratis. De lärde mig SAB-systemet och lät mig hjälpa till. När sommaren var över fick jag en bukett och några böcker som tack. På tal om att kidsen ”inte har något att göra” och ”ingen plats att vara på”.

Vissa på ansvarig nivå borde uppskatta ”tysthetsnormen” och hålla käft.

© denna blogg och Nima Dervish.

Be my guest # 111 Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans funderingar kring Sveriges nationaldag.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen

Det är Sveriges nationaldag idag, den dag då vi firar Sverige och hissar vår flagga.

I går satt jag på en balkong och lyssnade på studenter som åkte runt på lastbilsflak. Det var ett evigt tutande och tjoande. Många blir störda av det, jag blir glad. Jag tänker på när jag själv tog studenten, jag var en av de första i min släkt, farfar var jättestolt. Han hade upplevt ett folkmord, något han aldrig talade om. Varje gång något av hans barn eller barnbarn lyckades med något blev han tårögd. Han grät också när Olof Palme mördades. Jag minns det så starkt, farfar Faulus sov hos oss den natten. Jag kom hem fram på småtimmarna efter att först ha varit på nattklubb och sedan suttit på den lokala kebaben och pratat om mordet på Palme. Jag såg att det lyste, någon var vaken, det var farfar. Han frågade om det stämde, om Sveriges statsminister verkligen hade blivit dödad.

Farfar ville inte lämna Midyat i sydöstra Turkiet där släkten hade ägt och brukat jorden i tusentals år. Väl här älskade han Sverige, hans barnbarn kunde utbilda sig, bli något. Och framförallt behövde de inte vara rädda för att bli fängslade för sina åsikter, bli trakasserade för sin religion eller inte få tala sitt modersmål.

Sverige var paradiset för människor på flykt från förtryck och förföljelse. Farfar var noga med att vi skulle vara tacksamma, att vi skulle tacka svenskarna för att de hade tagit emot oss, för att de hade gett oss en fristad. Han ville inte att vi skulle bli för fria, börja supa och annat som han tyckte var ovärdigt, men han ville att vi skulle bli goda svenska medborgare, bli föredömen. Och han ville att vi skulle utbilda oss.

Så när jag kom hem den där dagen efter att ha körts runt, tutat och skrikit att ”jag har tagit studenten”, ordnade farfar en studentfest för mig hemma hos honom. Det var viktigt att det skulle vara i hans hem. Jag hade gått 3-årig ekonomisk linje, fått en gymnasieutbildning. Det fanns inte i hans vildaste fantasi att ett av hans barnbarn en dag skulle gå ut gymnasiet och kanske rentav plugga vidare! Men nu hade ytterligare ett av hans barnbarn fått ta på sig en studentmössa; en av mina kusiner var först, jag var den andre i familjen.

Farfar gav mig ett halsband av guld. När han överräckte det kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Tänk om jag då hade förstått varför han var så oerhört stolt. Mina tankar då gick mest till vilken nattklubb mina kompisar och jag skulle avsluta kvällen på.

Nu, 30 år senare sitter jag på en balkong i Södertälje och hör när ungdomarna firar sin gymnasieavslutning. En vän ringer, hon säger att jag måste läsa Länstidningen. ”Nu har de blivit helt galna, nu ska vi inte fira Sverige längre, vi ska fira världen.” Jag öppnar datorn:

I Järna firas 6 juni som Internationaldagen. I Gula villans trädgård i Järna kommer nationaldagen få en efterfest med internationell prägel.

– I dag när människor är rädda för andra kulturer så vill vi skapa fest som främjar att vi är tillsammans, säger Jonathan Ivarsson, producent på Gula villan.

Med god mat och musik anordnar de för första året Internationaldags-firande. Initiativet ska inte konkurrera ut svenska nationaldagen men balansera upp firanden som bara handlar om att befästa svensk kultur och svenska traditioner.

– Vi vill visa att vi tror på en jämställd mångkulturell värld och passar på en dag som vi upplever kan separera människor, säger han.

Firandet börjar.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen, lika ledsen som han blev när Olof Palme blev mördad. Han hade velat fira Sveriges – inte världens – nationaldag.

Be my guest # 110 Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar som lärare och studiehandledare.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin. Hans senaste artikel har rubriken Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare och publicerades på Svenska Dagbladets ledarsida den 15 mars 2015.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Nyår i Afghanistan

Nowruz är vårt nyår i Afghanistan och infaller idag, den 20 mars 2015.

Jag har så många fina minnen från firandet av Nowruz! När jag var liten brukade min mamma köpa nya, fina kläder och skor åt mig en vecka före den stora dagen. Hon städade hela huset och dekorerade rummen med blommor och inför nyårsaftonen brukade min mamma och min mormor laga en massa olika goda maträtter och efterrätter.

På morgonen klädde hon mig i mina nya kläder och skor, sedan köpte hon blommor – rosor – och vi tog en taxi upp på Nadir Khan Hill i Kabul, till begravningsplatsen där min far ligger begravd. Vi gick till hans grav och min mamma lade ner sina rosor. Hon tittade på mig och frågade om jag ville säga något till min far. Jag visste inte vad jag skulle säga, men hon dikterade och jag upprepade hennes ord:

Far, jag ska vara en god son åt min mor. Jag ska vara hjälpsam mot mina morföräldrar och andra släktingar och vänner och mot mina landsmän. Jag ska alltid vara ärlig och hederlig, far. Jag önskar att du var här med oss och firade Nowruz! Men det är du inte. Jag ska ta hand om mamma och göra henne stolt över sin son.

Sedan brukade min mamma krama mig och kyssa mig på pannan och efter åkte vi hem igen i taxin som väntat på oss. Och så firade vi det nya året med mycket god mat, tillsammans med mina morföräldrar.

Senare, när jag var vuxen och arbetade i regeringskansliet i Kabul, brukade min mor ringa mig dagen före Nowruz och insistera på att jag – hur upptagen jag än var, hur mycket jobb jag än hade – kom och firade det nya året med henne. På nyårsaftonen brukade jag köpa varsin vacker bukett blommor till henne och till mina morföräldrar innan jag åkte hem till dem. Men först åkte jag alltid upp på Nadir Khan Hill och gick ensam till min fars grav. Jag var van vid att prata med honom, jag gjorde det varje gång jag var där.

Jag vet inte om jag har blivit en riktigt god son. Jag vet inte hur mycket gott jag har kunnat göra för mitt land. Det enda jag önskar just nu är att du levde, pappa. Jag önskar så starkt att du var här med mig, att jag kunde se dig och prata med dig. Att jag kunde krama dig och få en varm kram tillbaka. Jag vet inte hur det känns att ha en far som älskar och uppskattar mig. Jag älskar dig, pappa!

Det är fyra år sedan jag firade Nowruz med min familj i Kabul. Fyra år har gått utan att jag har sett min mor, utan att jag kunnat besöka min fars grav. Fyra år har passerat utan att jag har fått fira Nowruz med mina nära och kära. Jag drömmer om dem, jag drömmer om att fira dagen med dem. I mina böner ber jag för dem och jag ber också om att en dag kunna fira med dem igen, även om jag vet att det är omöjligt.

Mina elever i skolan där jag arbetar som modersmålslärare frågade mig, när de planerade för firandet av Nowruz på skolan, vem jag ska fira med. Jag tänkte tillbaka på lyckliga tider och på hur vi brukade fira dagen och på min mamma som jag inte träffat på så länge och kände att tårar steg upp i mina ögon. Jag vände mig bort och svarade inte på frågan.

Jag vill önska alla som firar Nowruz idag, både dem som gör det med sina familjer och dem som är ensamma och långt borta från sina familjer ett riktigt Gott Nytt År. Jag hoppas att det nya året ska bli ett välsignat år av kärlek och vänskap för er alla. För egen del tänker jag trots allt fortsätta att hoppas att jag en dag kunna fira med min familj.

Happy Nowruz!

Här är Zulmay Afzalis två tidigare gästtexter på den här bloggen:
Be my guest # 100 Zulmay Afzali – 26 december 213
Be my guest # 103: Zulmay Afzali – 23 december 2014

© denna blogg och Zulmay Afzali.

Be my guest # 109 Mirka Kettunen

Mirka Kettunen är frilansjournalist och författare. Han har jobbat på bland annat Sveriges Television och Sveriges Radio. 

Utöver det har Mirka en Bachelor of Science i statsvetenskap, har studerat film i Tjeckien, rest runt jorden och varit bosatt och studerat i både Mellanöstern och Centraleuropa.

Efter att ha hört Sveriges Radios journalist Helena Groll ställa en fråga till Israels ambassadör Isaac Bachman i Studio Ett den 17 februari, väcktes en och annan fråga. Ambassadören ombads redovisa vilken skuld judarna själva bär till att de blir utsatta för terror och attacker.

Jag förutsätter att den nye palestinske ambassadören i Stockholm kommer att få bråda dagar att förklara varför PA inte arbetar för demokrati i sina egna områden. Å andra sidan kommer vederbörande inte att få frågor om demokrati, feminism, vart biståndspengarna faktiskt går eller frågor om jämlikhet – därför att det inte anses politiskt korrekt att ställa sådana frågor till vissa personer. Medan andra måste förklara sig.

Enligt västerländsk, framförallt svensk, vänsterlogik ses palestinierna som en ädel, men plågad elit, som för en rättvis kamp. I Sverige anses dessutom Fatah vara ”Socialdemokraternas älskade systerparti”. Följer man debatten så förefaller det som om palestinier verkar vara fria från själviskhet, egennytta och onda uppsåt. ”De vill fred”, antyds det direkt och indirekt av framförallt svenska medier. Men just bland dem finns de så kallade ”moderata krafterna” i Mellanöstern. Socialdemokratiska politiker har, bland de i den övrigt korrupta politikerna i arabvärlden, hittat de ”moderata krafterna” just bland palestinierna. Kan det ha att göra med att svenskar inte talar arabiska och inte heller förstår kulturen i Mellanöstern? Kan det ha att göra med att man alltid i Sverige väljer en sida och vägrar ha en diskurs och ett ifrågasättande av alla parter? Det har hänt förr, så varför inte nu? När det väl började komma rapporter om Röda Khmerernas folkmord, så fanns det många inom den svenska vänstern som var övertygade om att det var en lögn. Varför skulle just Fatah vara ljusets och den västerländska demokratins fackelbärare? Vad har de gjort för att bevisa det?

Egendomligt att palestinierna, denna lilla grupp av araber som bara är ett av många arabiska folk och en av många muslimska grupper, ges en så hög status i Sverige. De framställs alltid som om de vill väl, medan det är ”dom”(=judarna) som saboterar. Det är säkert ”dom” som tvingar Abu Mazen att sitta kvar även om hans mandatperiod löpt ut för flera år sedan. Denna grupp har fått sin synliga plats på grund av sin närhet till ”dom” (=judarna). Vore det så att man verkligen brydde sig om ockuperad mark och förtryckta folk, så skulle väl de politiskt korrekta Sverige marschera för andra minoriteter i Mellanöstern och världen.

För vem går ut och marscherar för rättvisa för Polisario i Västsahara? Vem skapar dyra kampanjer för att bojkotta Maroc-citrusfrukter? Vem står upp för assyrier/syrianer eller för kurder och jobbar för eller erkänner deras ambassader? Kurderna har ju i cirka 20 år haft en fungerande stat i norra Irak. Har de fått samma förbehållslösa stöd, kallas deras partier för ”systerpartier”, blir de påhejande av nån svensk regering eller ett svenskt politiskt parti? Häromåret bevakade jag som journalist Vänsterpartiets årliga kongress. De öppnade med ett minst 30 minuter långt anförande och hyllade, förbehållslöst naturligtvis, den palestinska kampen.

Och ur de ”tomma ladorna” skrapade uppenbarligen den nuvarande regeringen, nästan lite magiskt, fram hundratals fräscha miljoner. Var det kanske runt 750 miljoner kr? Pengarna går till de ”moderata” krafterna bland palestinierna. De är inte korrupta, maktfullkomliga, utan ”moderata”. Moderata i förhållande till vad? Finns det någon som kollar kvittona och vart pengarna går och hur de används? Finns det någon redovisningsskyldighet för dessa pengar? Det verkar inte ställas några krav på eller motfrågor till dem. Våra skattepengar går till en organisation som lär ut judehat i sina skolor. Sponsrar de kanske terrorism mot staten Israel? Vem undersöker detta bland svenska journalister? Vem skulle våga publicera påståenden och fakta när det kommer fram att Fatah inte är en distingerad samling västerländska skrivbordsdemokrater?

Abu Mazen var här för att öppna en palestinsk ambassad, som högst troligt är betald och beskyddad av svenska skattepengar. Fick han frågor som:

”What’s your part in the problem and violence? What’s your responsibility for the violence towards and among your people? Are you planning to have free elections? Oh, not? Why?”.

Knappast. Sådana frågor ställer inte svenska medierepresentanter. Det är inte politiskt korrekt. Judar kan man däremot alltid ställa till svars och ifrågasätta.

På 1990-talet bodde jag i ett arabland. Först studerade jag arabiska i Sverige i två år, därefter i Mellanöstern. Då läste jag akademiskt om, och levde i, kulturen. Det gör mig inte till expert. Det kan inte få mig ens att påstå att jag kan en bråkdel om Al ‘alam al-‘arabiyya. Men svenska journalister däremot känner sig som experter i Mellanöstern-frågor bara de fått en sak förklarad för sig av den ena sidan.

Nu börjar logiken här i väst likna det som jag såg dagligen i Mellanöstern. För dem var det en del av människors vedertagna sanning:

”Om det händer nåt – så beror det på judarna. Om det inte händer nåt – så beror det på judarna”.

Helena Grolls fråga är helt i linje med detta. Den frågan är inte ett resultat av en journalists påstådda övertramp eller felsägning. Det är en del av ett system.

Det är nog bara en tidsfråga innan man här, så som i Jordanien, öppet säljer Mein Kampf och Zions vises protokoll på gatan. Troligen på arabiska, så att svenskar eller svenska politiker vet inte vilka dessa ”historieböcker” är. Och även om de visste, så skulle troligen ingen svensk ändå ingripa.

© denna blogg och Mirka Ke.

 

Be my guest # 108 Nima Dervish

Gästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

Många brukar påpeka att ISIS och deras likars största offer är muslimer. Det är visserligen sant. Och jag är inte ute efter att kasta skit på dem som påpekat denna sanning. Men det är en sanning med modifikation. En sanning vars relevans bör ifrågasättas. En sanning som vilseleder lite grann.

Islamisternas flesta offer är muslimer för att det är i muslimdominerade länder som islamisterna har sin bas, sitt främsta verksamhetsområde, sitt ursprung.

Om ett företag vill sälja dammsugare och har ett kontor i Thailand så blir det thailändare som blir det kontorets främsta målgrupp. Om företagets Iran-kontor vill göra samma sak så blir det främst iranier som är målgrupp. Men företaget är knappast ute efter att ”sälja till iranier eller thailändare specifikt” utan att sälja till alla.
Vill jag skjuta alla prostituerade och råkar bo i Thailand så blir thailändskor mina främsta offer, men det sker automatiskt på grund av min geografiska ”location” och har inget att göra med min vision, min ideologi eller min strategi.

Det är klart att de flesta offren är muslimer, för det är i områden där islam dominerar som jihadister främst skapats. I områden där islam inte dominerar, men förekommer, är det också muslimer som främst drabbas. Vilka är mest problemdrabbade i Sverige? Muslimerna i Rosengård och Rinkeby eller svenskarna i Bromma och Djursholm?
Islamisternas offer är muslimer för att det bor främst muslimer i områdena där jihad-sumpråttorna verkar. Annars är det inte främst muslimerna som är huvudmåltavla för jihadisterna, utan judar, yezidier, ateister, marxister, kristna, bahaier etc. Icke-muslimerna är de som ryker först.

Sedan kommer turen till dem som är ”fel muslimer”, men även då för att de inte anses vara muslimer: shiiter är inte muslimer enligt ISIS. Shiiterna tycker givetvis att de är muslimer, lika mycket som homosexuella Irshad Manji anser att hon är muslim (vilket knappast godkänns av den iranska shialedningen, som själva inte godkänns av ISIS).

Jihadisterna är fler och har mer makt och spridning i Syrien och Irak än i Frankrike och Danmark. I Paris och Köpenhamn är det inte ”fel muslimer” som jagas. Efter dem som ”förolämpat profeten” så är det de som går i synagogan som är ”second favourite”. Med begränsade resurser tvingas man ju prioritera sin ”key target group”!

Don’t fool yourselves, det är i områden där islams draksådd finns som jihadister skapas. Och det är icke-muslimer som är huvudfienden för islamisterna. (Och bland dem är det först häcklarna och därefter judarna som är prioriterade.)

Sedan, när jihadisterna har tillräcklig makt, ger de sig på alla som inte är som de. Och då blir offren automatiskt de som är i majoritet.

 © denna blogg och Nima Dervish.

Be my guest # 107: Thomas Gür

Thomas Gür är företagare och författare.

Hur Justitieutskottets borgerliga majoritet stoppade lagstiftning om ”borttappade” pass 2010
och Moderaterna accepterade detta

Jag har sedan en tid undrat över vad som hände med det ursprungliga moderata förslaget från 2009 att få bukt med att svenska pass uppenbarligen medvetet, systematiskt och många gånger repetitivt ”förloras”, för att säljas på marknaden för falska pass. Varför kom aldrig regeringen Reinfeldt att agera i denna fråga som ledande politiker i det parti som dominerade den regeringskoalitionen, kom att initiera? Varför har vi fortfarande inte en lag som tydligt avser att förhindra detta missbruk?

Efter att ha förgäves sökt svar, genom att leta efter artiklar eller rapporter som kunde bringa klarhet i detta, beslutade jag mig för att leta själv. Kvällen den 26 januari, företog jag en ”skrivbordsundersökning” vilken tog mig mindre en halvtimme att genomföra och därefter författa, i form av den FB-uppdatering som jag kopierat in nedan.

Denna uppdatering är givetvis långt ifrån fullständig angående de politiska turer som ägt rum och den ger inte heller svaret på frågan varför det gick som det gått med detta förslag, alltså att det hamnade på hälleberget. Likväl tror jag att detta är det hittills mest systematiska försök som gjorts för att beskriva vad som på det politiska fältet hände med lagförslaget – fröet föll på klippan..

Bara detta är ett underbetyg åt svensk politisk journalistik.

En defekt, som jag också skriver nedan, i en av statsmaktens mest centrala funktioner, blir, trots att de uppmärksammats, inte åtgärdad år efter år, och varken den lagstiftande eller den granskande statsmakten reagerar över detta. Det är för sorgligt…
————
FB-Uppdatering av den 26 januari 2015

Här följer en sedelärande politisk historia om de ”förlorade” svenska passen och vad riksdagen velat göra åt den saken:
————
Hösten 2009 motionerade moderaten Elisabeth Svantesson om att riksdagen borde bry sig om frågan.

”Det borde inte vara möjligt att gång på gång förnya sitt pass. Istället måste Sverige börja ogiltigförklara borttappade pass, vilket tekniken i dag medger… Dessutom måste, i samband med utfärdandet av ett nytt pass, noteringar ske över hur många pass en person har haft. Det naturliga måste vara att en polisutredning görs efter ett visst antal förlorade pass innan ett nytt utfärdas.”
(Försvårande av möjligheten till passfusk)

Ganska naturligt eftersom hon dessutom tillsammans med partikollegerna Tobias Billström och Ulf Kristersson hade skrivit en artikel – Ta medborgarskapet från kriminella invandrare – i DN Debatt om denna fråga redan i februari samma år. De hade på sitt partis uppdrag utrett bland annat denna fråga.

Riksdagens justitieutskott fick Svantessons motion till sig och svarade på den så här:

”Utskottet kan mot bakgrund av vad som redogjorts för ovan konstatera att en rad olika åtgärder vidtas för att minimera risken för missbruk av rätten att erhålla pass. Utskottet anser att något initiativ inte bör tas från riksdagens sida och avslår motion Ju252.”
(Justitieutskottet betänkande 2009/10:JuU13 Polisfrågor)

Notera sålunda, riksdagens då borgerliga majoritet avslog denna motion av Svantesson, som gjorde ett särskilt yttrande till protokollet, men vad hjälpte det.

Fyra år senare, 2013, kunde tidningarna åter berätta att den olagliga handeln med svenska pass fortsatt pågick. (Olaglig handel med svenska pass ökar, DN 29 september 2013).

Nu idag, finns det sedan hösten 2014 ännu en motion till riksdagen, denna gång av folkpartisten Johan Pehrson om att det måste göras något åt de ”förlorade” svenska passen: Motion 2014/15:653 Skärp reglerna för svenska pass. Denna motion har ännu inte behandlats av justitieutskottet.

————
En kommentar: Under de 35 år som jag deltagit i och följt svenskt samhällsdebatt har jag sett åtskilligt med inkompetens, slarv och politiskt klåparmentalitet. Men det här tillhör nog mina topp tio i denna genre. Riksdagen och regeringen har slarvat bort, förlorat (i likhet med passen), fem år på denna fråga nu, från DN-artikeln i februari 2009.

Hur en borgerlig majoritet i kammaren, en borgerlig regering och ett moderat styrt justitiedepartement kunnat ta så lätt, så fjärderlätt på denna fråga, övergår mitt ringa förstånd.

© Denna blogg och författaren.

Be my guest # 106: Walter Kolb

Walter Kolb med EUfåri

Walter Kolb, schweizare som både bott och arbetat i Gamla stan i Stockholm i  många decennier. Han har hållit nära kontakt med sitt hemland som han besökt minst fyra, fem gånger om året.

Grafisk designer. Dykare, seglare, saxofonspelare, svampplockare med mera. Med en schweizares skeptiska syn till EU.

Annandag jul – inblick från Schweiz

Jag sitter just nu i Schweiz – ett land som inte är med i EU men som är helt omgivet av EU-länder, precis som det var omgivet av krigsländer under andra världskriget.  På många sätt finns det likheter med situationen kring andra världskriget. Schweiz är en lugn oas mitt i ett EU som liknar en hjord bångstyriga får som alla drar åt olika håll men hålls ihop av en fåraherde i Bryssel. Det blir allt svårare att hålla ihop unionen, verkar det som, men så länge Europeiska Centralbanken trycker nya pengar dag och natt för att köpa upp statsobligationer i krisländer hålls grytan kokande.

Det är lätt att se på EU utifrån, med schweizisk media som informationskälla. EU-stater praktiserar en representativ demokrati, medan Schweiz är det enda landet i Europa med direktdemokrati. Det är den viktigaste punkten i de flesta diskussioner pro och kontra EU. Den schweiziska modellen är helt enkelt inte kompatibel med EU – varken institutionellt eller kulturellt.

I länder med representativ demokrati väljs politiker för en viss (tyvärr allt längre) period och de kan då i början av perioden handla relativt fritt. Efter en period hoppas man på väljarnas överseende med smärre misstag och lockar med nya löften. Men de valda politikerna tenderar allt mer att bli en egen kast eller klass, vars främsta syfte är att försvara sina egna intressen och privilegier, detta har till följd att avståndet till medborgaren blir allt större och ”vi och dom” – känslan etablerar sig.

Det är just detta som skrämmer schweizarna och därför möts varje charmoffensiv från EU:s sida med misstänksamhet. EU-politikernas löner och privilegier är närmast brödtext i schweiziska tidningar av alla politiska kulörer.

I Schweiz fattas politiska beslut mot folkomröstningsspöket (många politikers vokabulär), med det menas att stora politiska beslut ofta är så starkt förankrade i folksjälen att en folkomröstning inte ens begärs (det behövs 100.000 namnunderskrifter). Att landet står utanför EU är en störande faktor som Bryssel har svårt att acceptera. Schweiz är landet Rekorderlig. Ordnad ekonomi, låg skuldsättning, låga skatter, låg arbetslöshet, hög bildningsnivå och ett pålitligt pensionssystem.

Schweiz har alltid hävdat att den som inför en gemensam valuta med så väsensskilda stater och så olika näringsliv måste räkna med kris förr eller senare.

Ingen i Schweiz förnekar den historiska betydelsen av EU som fredsprojekt. EU bröstar sig gärna med 70 års fred, men mörkar ex-Jugoslaviens olika krig som ju, som bekant, ändades av USA och Nato, inte av EU.

Schweizerfrancen är så begärlig att den negativa räntan på 0,25 procent, som infördes av Nationalbanken, bara framkallar en axelryckning hos de berörda.

Många röster inom näringslivet menar att om nationalbanken inte stödköpte euro för att hålla kursen kring 1.20 franc så hotas exporten och arbetslösheten stiger. Andra menar att Schweiz har nästan inga produkter som inte lika gärna kan produceras i andra länder. Men de flesta är överens om att det har blivit så dyrt för Nationalbanken att köpa euro att det måste överges i en nära framtid. (Köp schweizerfranc, ni som har pengar!)

Till slut: Schengenavtalet är en av de största stötestenarna i de schweiziska kontakterna med EU. Schweiz anslöt sig till Schengen utan att Balkanländer fanns med och menar nu att det är dags att omförhandla detta eftersom Schweiz inte har någon rösträtt när nya länder tas in i EU. En ståndpunkt som jag tycker är förståelig.

Be my guest # 105: Lasse Odrup

Gästbloggning av rikssvenske, numera finske medborgaren Lasse Odrup, som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Funderingar i juletid

Jag blev nästan generad när jag läste Lars Lindströms kolumn – Den viktigaste samhällsfrågan 2015 är hur mycket högerextrem nationalism Sverige klarar av – i Expressen den 22 december. I den skriver han att Sverige är glest befolkat och därför borde ge plats för fler asylsökande och flyktingar. Menar han som Reinfeldt verkligen, att de med uppehållstillstånd skall placeras i skogen och med såg, yxa och svedjebruk skapa sig en framtid? Nej, förmodligen har journalisten Lindström inte tänkt så långt. Han bortser elegant från att de nyinflyttade behöver jobb, bostäder, skolplatser, språkutbildning, vårdplatser, infrastruktur med mera, kort sagt möjlighet att integreras i det svenska samhället. Fast sådant är ju bara bagateller när det gäller att bekämpa den främlingsfientlighet och rasism som tydligen genomsyrar hela Sverige.

Han menar kanske väl, men med hans resonemang borde Grönland vara en ännu bättre plats för invandring. Tyvärr är det här tänket ganska typiskt för makthavare som seglar i det blå och aldrig någonsin funderar över vad vanliga människor har för behov. Alla resurser finns ju redan hos makthavarna i Täby och på Södermalm eller var de nu bor och då är det väl likadant i resten av Sverige?

Jobb och bostad är annars viktigt för integrationen, det påstår åtminstone de gamla vanliga soffdebattörerna i TV. Fast när de väl sagt denna självklarhet så brukar de luta sig tillbaka i soffan och stråla som om de funnit den heliga Graal. Hur jobben och bostäderna skapas är man av naturliga skäl mer otydlig om.

God jul och gott nytt år!

På bloggen finns fler texter, av, med och om Lasse Odrup.

Be my guest # 104: Nuri Kino

Nuri Kino. Hade jag inte känt honom hade jag inte trott att han existerar: journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som den stilige. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans julkrönika för min blogg om en insamling i Södertälje för flyktingar i Irak.

Humanitarian Aid 

Det kom ett nödrop från ett flyktingläger. Barn fryser ihjäl på nätterna för att de inte har något att värma sig med. Vi bestämde oss för att ändra på det. Några dagar senare tömdes butiker i Södertälje och Stockholm med omnejd på filtar och sovsäckar. Det blev magiska dagar av solidaritet och empati som aldrig kommer att lämna mig, läs mer om dessa här. Och läs sedan om Mustafa som för alltid blev vän med en massa Södertäljebor.

”Hallå, var är du någonstans?” Det var de första ord jag sa till Mustafa. Han svarade att han stod utanför Assyriska föreningen. Vi gick ut, vi gick runt hela byggnaden. Ingen långtradare. Ingen Mustafa.

”Du är ju inte alls här, vad menar du? Beskriv vad du ser runtomkring dig?” Han svarade att han såg en bensinmack och en del annat som var helt främmande för oss.

”Okej, kolla om du hittar en vägskylt, vad står det på den?” När han försökte uttala namnet på gatan på svenska och jag upprepade det högt ropade Ninos Sharro: ”Han är ju utanför föreningen i Jönköping!” Någon hade i allt kaos runtomkring oss gett Mustafa adressen till fel förening i fel stad, flera timmar bort. Panik.

Här stod vi nu med 33 pallar lastade ned tre jättekartonger på, alla färdiga att skickas till Arbil i Irak. Men chauffören var flera timmar bort.

I samma stund som jag tänkte det, kom det en annan lastbil, denna gång till oss, till rätt förening i rätt stad. ”Hej, jag skall leverera sovsäckar!” Mannen som kört en lastbil full med sovsäckar till oss visste inte vem som hade skickat dem, personen ville vara anonym.

Vi hade nu ungefär 20 pallar ”över”, som förmodligen inte skulle få plats i Mustafas långtradare…

Fyra timmar senare anlände Mustafa till Assyriska Kulturcentret i Södertälje (bilden är från ett annat tillfälle). Han kom in lite försynt och hälsade, de första sekunderna såg han helt chockad ut men några minuter senare stod han och hjälpte alla andra att packa. Mustafa kände att han hade kommit hem. Det här var ju hans landsmän, många har sitt ursprung i Turkiet, de pratade turkiska och ville göra gott för flyktingar, det var klart att han skall vara med och jobba.

Jag frågade om han var hungrig, han svarade knappt, blyg som han var. Jag bad några av tjejerna i föreningens ungdomssektion att åka och handla mat. Det gjorde de och kom tillbaka med korv Stroganoff. Det kunde självklart inte Mustafa äta, han var ju muslim. Så jag bad dem att gå och handla något annat. Någon ropade att en man hade kommit in med ett trettiotal pizzor som gåva till oss som jobbade. Jag gick för att hämta en pizza, men nej, capricciosa allihop, alltså med skinka.

Mustafa åt lussebullar och pepparkakor i väntan på att ungdomarna skulle komma tillbaka med en pizza utan skinka. En man kom in med kartong med hamburgare från McDonalds, vi gav Mustafa en hel hög. Han blev generad. Varför brydde vi oss så mycket om honom? Jo, av samma anledning som han ställde sig och hjälpte oss alla. Vi är medmänniskor, vi är solidariska i våra handlingar. För medan islamister och terrorister som mördar och vill alla ont, så finns också goda krafter, de som inte ser till religion eller etnicitet. Goda muslimer. Goda kristna. Och goda allt annat.

Innan Mustafa åkte iväg bad han oss göra en skylt som det skulle stå ”Bistånd” på eller rättare sagt ”Humanitarian aid” på engelska. Någon skyltmakare att väcka klockan ett på natten hade vi inte tillgång till, så några av ungdomarna rev ett gammalt lakan och jag använde en jättetuschpenna till att skriva med.

Nöden är, som bekant, uppfinningarnas moder!

Några timmar senare var Mustafa på väg. Hela tiden postade han bilder på Facebook så att vi fick vara med under färden.

Mustafas chef ringde och sa att hans företag också ville bidra, de ville sänka priset på frakten som Assyrier Utan Gränser hade samlat in pengar till, så att den skulle bli lägre. Mustafas chef i Turkiet ville också bidra till att flyktingbarn i Irak fick det lite varmare.

Det värmde oss alla.

God jul!

 

Be my guest # 103: Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.

Fyra år

Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.

När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.

För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.

På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål  och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.

Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.

Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.

Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.

På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.

När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”. tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”

Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.

2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!

Läs också Zulmay Afzalis
julkrönika från 2013:
Skillnader.

Hans böcker kan köpas
i pappersformat
och som e-böcker
direkt från
Mummelförlagets widgetshop.

Be my guest # 102 Nima Dervish

Gästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

 

Söndag kväll den 14 september direkt efter riksdagsvalet

Ända sedan förra valet och egentligen innan dess, 2009, har jag sagt att de som ivrigast försökt bekämpa SD också har varit sämst på det. Tidigare i år sa jag att SD kommer få 20% i valet. Det var lite för högt, det blev 13% . Trots allt bekämpande ökade de alltså med över 7%.

När jag ser sossar gråta på valvakan tycker jag synd om dem, men en sida av mig vill örfila och skaka dem: ”Lär er nån gång! Gör rätt till nästa gång.”

SD är ett av Sveriges minsta och mest lättlösta problem. Allt man behövde göra var att erkänna att SD, trots att det är ett kefft parti, har vissa poänger. Medge att de har en poäng när de har det, medge att problem finns, visa en seriös och resolut vilja att ta tag i de problemen istället för att bara leverera floskler: få resultat och gör SD överflödig för deras väljare.

Det enda de rödgrönrosa behövde göra var att komma med argument istället för okvädingsord, komma med nyktra analyser istället för dumsnälla floskler, komma med lugn istället för hysteri, vuvuzelor, skrik och stenkastning.

Det var inte Åkesson som ledde SD till seger utan Ullenhag, hijabuppropet, blindhet inför politisk islam, snack om coaching till svenska IS-sympatisörer, Hizb-u-Tahrirs flygbladsdelande utanför Medismoskén, allt ifrågasättande och förminskande av svensk kultur, Schymans förnekande av hederskultur, etc (listan är mycket lång) som gjorde det.

Se på er själva: Har ert agerande gett önskat resultat? Eller det motsatta? Var det smart att tjata om SD precis hela jävla tiden? Var det smart att skrika ”rasist” istället för att knäcka med argument? Var det smart att kasta tårta, hota eller försöka sätta eld på politikers hus? Var det smart att kalla folk för husneger etc? Var det smart att försöka tysta icke-SD:are med ”guilt by association”? Ledde mantran om ”vatten på SD:s kvarn” eller ”fiske i grumliga vatten” någonvart?

Ni lärde inget från valet 2010 och här står vi i kväll och ni gråter.

Lär er. Lär er! Lär er! Gör om och gör rätt till 2018.

© denna blogg och Nima Dervish.

Be my guest # 101 Lasse Odrup

Gästbloggning av Lasse Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Efter trettiofyra års tjänst vid den svenska Försvarsmakten är jag statslös

Jag ska berätta om hur absurd en situation kan bli för en utlandssvensk som söker nytt pass.

Som bekant går det inte längre att ordna nytt pass vid den svenska ambassaden i Helsingfors, utan vi som bor i de nordiska och baltiska länderna måste åka till Sverige för att ordna det. Nåväl, hustrun och jag reste då till Karlstad i Sverige, min gamla hemort. Men på passexeditionen blev det tvärstopp.

– Du måste ha ett intyg från Finland som visar att du är svensk medborgare!
– Från Finland? Hur kan de veta men inte ni, att jag är svensk medborgare?
– Ja, så är det i alla fall och något pass kan du inte få utan det intyget.
– Men jag har ju ett gällande svenskt nationellt ID-kort där det står att jag är svensk medborgare?
– Ledsen, i polisens register står att du är utflyttad och det står med Röd Text!

När jag kom tillbaka till Finland uppsökte jag magistraten i Tammerfors där man skrattade gott och sade att svenskarna verkar ha dålig koll på sina egna medborgare och att jag borde ha gått till Skattemyndigheten i Karlstad i Sverige och där fått intyg på att jag är svensk medborgare.

Väl hemma igen försökte jag boka en tid i Sverige för ett nytt pass. Men eftersom mitt pass och mitt ID-kort hunnit gå ut så var det bara möjligt om min hustru följde med och kunde intyga min identitet. Fast det var också omöjligt eftersom hon är finsk medborgare och utflyttad med röd text och då går det inte. Mina föräldrar hade kunnat intyga att jag är jag, men de är tyvärr döda.

Just nu är jag efter trettiofyra års tjänst vid den svenska Försvarsmakten alltså statslös och kan bara röra mig inom Norden. Att åka till kontinenten är inte att tänka på. Enligt bestämmelserna i Schengenstaterna skall man kunna uppvisa en giltig legitimation och då duger inte mitt finska körkort.

Fast jag är ganska nöjd ändå. Med största sannolikhet får jag mitt finska medborgarskap inom kort och då är mitt ”svenska problem” ur världen.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  denna blogg.