• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2015
    m ti o to f l s
    « Aug    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS samtid&framtid

Be my guest # 106: Walter Kolb

Walter med EUfåri

Walter Kolb med EUfåri

Walter Kolb, schweizare som både bott och arbetat i Gamla stan i Stockholm i  många decennier. Han har hållit nära kontakt med sitt hemland som han besökt minst fyra, fem gånger om året.

Grafisk designer. Dykare, seglare, saxofonspelare, svampplockare med mera. Med en schweizares skeptiska syn till EU.

Annandag jul – inblick från Schweiz

Jag sitter just nu i Schweiz – ett land som inte är med i EU men som är helt omgivet av EU-länder, precis som det var omgivet av krigsländer under andra världskriget.  På många sätt finns det likheter med situationen kring andra världskriget. Schweiz är en lugn oas mitt i ett EU som liknar en hjord bångstyriga får som alla drar åt olika håll men hålls ihop av en fåraherde i Bryssel. Det blir allt svårare att hålla ihop unionen, verkar det som, men så länge Europeiska Centralbanken trycker nya pengar dag och natt för att köpa upp statsobligationer i krisländer hålls grytan kokande.

Det är lätt att se på EU utifrån, med schweizisk media som informationskälla. EU-stater praktiserar en representativ demokrati, medan Schweiz är det enda landet i Europa med direktdemokrati. Det är den viktigaste punkten i de flesta diskussioner pro och kontra EU. Den schweiziska modellen är helt enkelt inte kompatibel med EU – varken institutionellt eller kulturellt.

I länder med representativ demokrati väljs politiker för en viss (tyvärr allt längre) period och de kan då i början av perioden handla relativt fritt. Efter en period hoppas man på väljarnas överseende med smärre misstag och lockar med nya löften. Men de valda politikerna tenderar allt mer att bli en egen kast eller klass, vars främsta syfte är att försvara sina egna intressen och privilegier, detta har till följd att avståndet till medborgaren blir allt större och ”vi och dom” – känslan etablerar sig.

Det är just detta som skrämmer schweizarna och därför möts varje charmoffensiv från EU:s sida med misstänksamhet. EU-politikernas löner och privilegier är närmast brödtext i schweiziska tidningar av alla politiska kulörer.

I Schweiz fattas politiska beslut mot folkomröstningsspöket (många politikers vokabulär), med det menas att stora politiska beslut ofta är så starkt förankrade i folksjälen att en folkomröstning inte ens begärs (det behövs 100.000 namnunderskrifter). Att landet står utanför EU är en störande faktor som Bryssel har svårt att acceptera. Schweiz är landet Rekorderlig. Ordnad ekonomi, låg skuldsättning, låga skatter, låg arbetslöshet, hög bildningsnivå och ett pålitligt pensionssystem.

Schweiz har alltid hävdat att den som inför en gemensam valuta med så väsensskilda stater och så olika näringsliv måste räkna med kris förr eller senare.

Ingen i Schweiz förnekar den historiska betydelsen av EU som fredsprojekt. EU bröstar sig gärna med 70 års fred, men mörkar ex-Jugoslaviens olika krig som ju, som bekant, ändades av USA och Nato, inte av EU.

Schweizerfrancen är så begärlig att den negativa räntan på 0,25 procent, som infördes av Nationalbanken, bara framkallar en axelryckning hos de berörda.

Många röster inom näringslivet menar att om nationalbanken inte stödköpte euro för att hålla kursen kring 1.20 franc så hotas exporten och arbetslösheten stiger. Andra menar att Schweiz har nästan inga produkter som inte lika gärna kan produceras i andra länder. Men de flesta är överens om att det har blivit så dyrt för Nationalbanken att köpa euro att det måste överges i en nära framtid. (Köp schweizerfranc, ni som har pengar!)

Till slut: Schengenavtalet är en av de största stötestenarna i de schweiziska kontakterna med EU. Schweiz anslöt sig till Schengen utan att Balkanländer fanns med och menar nu att det är dags att omförhandla detta eftersom Schweiz inte har någon rösträtt när nya länder tas in i EU. En ståndpunkt som jag tycker är förståelig.

Be my guest # 105: Lasse Odrup

Lasse Odrup vid pansarvagnGästbloggning av rikssvenske, numera finske medborgaren Lasse Odrup, som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Funderingar i juletid

Jag blev nästan generad när jag läste Lars Lindströms kolumn – Den viktigaste samhällsfrågan 2015 är hur mycket högerextrem nationalism Sverige klarar av – i Expressen den 22 december. I den skriver han att Sverige är glest befolkat och därför borde ge plats för fler asylsökande och flyktingar. Menar han som Reinfeldt verkligen, att de med uppehållstillstånd skall placeras i skogen och med såg, yxa och svedjebruk skapa sig en framtid? Nej, förmodligen har journalisten Lindström inte tänkt så långt. Han bortser elegant från att de nyinflyttade behöver jobb, bostäder, skolplatser, språkutbildning, vårdplatser, infrastruktur med mera, kort sagt möjlighet att integreras i det svenska samhället. Fast sådant är ju bara bagateller när det gäller att bekämpa den främlingsfientlighet och rasism som tydligen genomsyrar hela Sverige.

Han menar kanske väl, men med hans resonemang borde Grönland vara en ännu bättre plats för invandring. Tyvärr är det här tänket ganska typiskt för makthavare som seglar i det blå och aldrig någonsin funderar över vad vanliga människor har för behov. Alla resurser finns ju redan hos makthavarna i Täby och på Södermalm eller var de nu bor och då är det väl likadant i resten av Sverige?

Jobb och bostad är annars viktigt för integrationen, det påstår åtminstone de gamla vanliga soffdebattörerna i TV. Fast när de väl sagt denna självklarhet så brukar de luta sig tillbaka i soffan och stråla som om de funnit den heliga Graal. Hur jobben och bostäderna skapas är man av naturliga skäl mer otydlig om.

God jul och gott nytt år!

På bloggen finns fler texter, av, med och om Lasse Odrup.

Be my guest # 104: Nuri Kino

Nuri på mitt kontorA Demand For Action logoNuri Kino. Hade jag inte känt honom hade jag inte trott att han existerar: journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som den stilige. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans julkrönika för min blogg om en insamling i Södertälje för flyktingar i Irak.

Humanitarian Aid 

Det kom ett nödrop från ett flyktingläger. Barn fryser ihjäl på nätterna för att de inte har något att värma sig med. Vi bestämde oss för att ändra på det. Några dagar senare tömdes butiker i Södertälje och Stockholm med omnejd på filtar och sovsäckar. Det blev magiska dagar av solidaritet och empati som aldrig kommer att lämna mig, läs mer om dessa här. Och läs sedan om Mustafa som för alltid blev vän med en massa Södertäljebor.

”Hallå, var är du någonstans?” Det var de första ord jag sa till Mustafa. Han svarade att han stod utanför Assyriska föreningen. Vi gick ut, vi gick runt hela byggnaden. Ingen långtradare. Ingen Mustafa.

”Du är ju inte alls här, vad menar du? Beskriv vad du ser runtomkring dig?” Han svarade att han såg en bensinmack och en del annat som var helt främmande för oss.

”Okej, kolla om du hittar en vägskylt, vad står det på den?” När han försökte uttala namnet på gatan på svenska och jag upprepade det högt ropade Ninos Sharro: ”Han är ju utanför föreningen i Jönköping!” Någon hade i allt kaos runtomkring oss gett Mustafa adressen till fel förening i fel stad, flera timmar bort. Panik.

Filtar packasHär stod vi nu med 33 pallar lastade ned tre jättekartonger på, alla färdiga att skickas till Arbil i Irak. Men chauffören var flera timmar bort.

I samma stund som jag tänkte det, kom det en annan lastbil, denna gång till oss, till rätt förening i rätt stad. ”Hej, jag skall leverera sovsäckar!” Mannen som kört en lastbil full med sovsäckar till oss visste inte vem som hade skickat dem, personen ville vara anonym.

Vi hade nu ungefär 20 pallar ”över”, som förmodligen inte skulle få plats i Mustafas långtradare…

MustafaFyra timmar senare anlände Mustafa till Assyriska Kulturcentret i Södertälje (bilden är från ett annat tillfälle). Han kom in lite försynt och hälsade, de första sekunderna såg han helt chockad ut men några minuter senare stod han och hjälpte alla andra att packa. Mustafa kände att han hade kommit hem. Det här var ju hans landsmän, många har sitt ursprung i Turkiet, de pratade turkiska och ville göra gott för flyktingar, det var klart att han skall vara med och jobba.

Jag frågade om han var hungrig, han svarade knappt, blyg som han var. Jag bad några av tjejerna i föreningens ungdomssektion att åka och handla mat. Det gjorde de och kom tillbaka med korv Stroganoff. Det kunde självklart inte Mustafa äta, han var ju muslim. Så jag bad dem att gå och handla något annat. Någon ropade att en man hade kommit in med ett trettiotal pizzor som gåva till oss som jobbade. Jag gick för att hämta en pizza, men nej, capricciosa allihop, alltså med skinka.

Mustafa åt lussebullar och pepparkakor i väntan på att ungdomarna skulle komma tillbaka med en pizza utan skinka. En man kom in med kartong med hamburgare från McDonalds, vi gav Mustafa en hel hög. Han blev generad. Varför brydde vi oss så mycket om honom? Jo, av samma anledning som han ställde sig och hjälpte oss alla. Vi är medmänniskor, vi är solidariska i våra handlingar. För medan islamister och terrorister som mördar och vill alla ont, så finns också goda krafter, de som inte ser till religion eller etnicitet. Goda muslimer. Goda kristna. Och goda allt annat.

Humanitarian AidInnan Mustafa åkte iväg bad han oss göra en skylt som det skulle stå ”Bistånd” på eller rättare sagt ”Humanitarian aid” på engelska. Någon skyltmakare att väcka klockan ett på natten hade vi inte tillgång till, så några av ungdomarna rev ett gammalt lakan och jag använde en jättetuschpenna till att skriva med.

Nöden är, som bekant, uppfinningarnas moder!

Några timmar senare var Mustafa på väg. Hela tiden postade han bilder på Facebook så att vi fick vara med under färden.

Mustafas chef ringde och sa att hans företag också ville bidra, de ville sänka priset på frakten som Assyrier Utan Gränser hade samlat in pengar till, så att den skulle bli lägre. Mustafas chef i Turkiet ville också bidra till att flyktingbarn i Irak fick det lite varmare.

Det värmde oss alla.

God jul!

 

Be my guest # 103: Zulmay Afzali

Zulmay funderarZulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.

Fyra år

Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.

När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.

För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.

På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål  och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.

Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.

Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.

Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.

På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.

När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”. tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”

Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.

2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!

framsida_zulmaiFramsida Hederlighetens prisLäs också Zulmay Afzalis
julkrönika från 2013:
Skillnader.

Hans böcker kan köpas
i pappersformat
och som e-böcker
direkt från
Mummelförlagets widgetshop.

Be my guest # 102 Nima Dervish

Nima DervishOrdbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

 

Söndag kväll den 14 september direkt efter riksdagsvalet

Ända sedan förra valet och egentligen innan dess, 2009, har jag sagt att de som ivrigast försökt bekämpa SD också har varit sämst på det. Tidigare i år sa jag att SD kommer få 20% i valet. Det var lite för högt, det blev 13% . Trots allt bekämpande ökade de alltså med över 7%.

När jag ser sossar gråta på valvakan tycker jag synd om dem, men en sida av mig vill örfila och skaka dem: ”Lär er nån gång! Gör rätt till nästa gång.”

SD är ett av Sveriges minsta och mest lättlösta problem. Allt man behövde göra var att erkänna att SD, trots att det är ett kefft parti, har vissa poänger. Medge att de har en poäng när de har det, medge att problem finns, visa en seriös och resolut vilja att ta tag i de problemen istället för att bara leverera floskler: få resultat och gör SD överflödig för deras väljare.

Det enda de rödgrönrosa behövde göra var att komma med argument istället för okvädingsord, komma med nyktra analyser istället för dumsnälla floskler, komma med lugn istället för hysteri, vuvuzelor, skrik och stenkastning.

Det var inte Åkesson som ledde SD till seger utan Ullenhag, hijabuppropet, blindhet inför politisk islam, snack om coaching till svenska IS-sympatisörer, Hizb-u-Tahrirs flygbladsdelande utanför Medismoskén, allt ifrågasättande och förminskande av svensk kultur, Schymans förnekande av hederskultur, etc (listan är mycket lång) som gjorde det.

Se på er själva: Har ert agerande gett önskat resultat? Eller det motsatta? Var det smart att tjata om SD precis hela jävla tiden? Var det smart att skrika ”rasist” istället för att knäcka med argument? Var det smart att kasta tårta, hota eller försöka sätta eld på politikers hus? Var det smart att kalla folk för husneger etc? Var det smart att försöka tysta icke-SD:are med ”guilt by association”? Ledde mantran om ”vatten på SD:s kvarn” eller ”fiske i grumliga vatten” någonvart?

Ni lärde inget från valet 2010 och här står vi i kväll och ni gråter.

Lär er. Lär er! Lär er! Gör om och gör rätt till 2018.

© denna blogg och Nima Dervish.

Be my guest # 101 Lasse Odrup

Lasse Odrup vid pansarvagnGästbloggning av Lasse Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Efter trettiofyra års tjänst vid den svenska Försvarsmakten är jag statslös

Jag ska berätta om hur absurd en situation kan bli för en utlandssvensk som söker nytt pass.

Som bekant går det inte längre att ordna nytt pass vid den svenska ambassaden i Helsingfors, utan vi som bor i de nordiska och baltiska länderna måste åka till Sverige för att ordna det. Nåväl, hustrun och jag reste då till Karlstad i Sverige, min gamla hemort. Men på passexeditionen blev det tvärstopp.

– Du måste ha ett intyg från Finland som visar att du är svensk medborgare!
– Från Finland? Hur kan de veta men inte ni, att jag är svensk medborgare?
– Ja, så är det i alla fall och något pass kan du inte få utan det intyget.
– Men jag har ju ett gällande svenskt nationellt ID-kort där det står att jag är svensk medborgare?
– Ledsen, i polisens register står att du är utflyttad och det står med Röd Text!

När jag kom tillbaka till Finland uppsökte jag magistraten i Tammerfors där man skrattade gott och sade att svenskarna verkar ha dålig koll på sina egna medborgare och att jag borde ha gått till Skattemyndigheten i Karlstad i Sverige och där fått intyg på att jag är svensk medborgare.

Väl hemma igen försökte jag boka en tid i Sverige för ett nytt pass. Men eftersom mitt pass och mitt ID-kort hunnit gå ut så var det bara möjligt om min hustru följde med och kunde intyga min identitet. Fast det var också omöjligt eftersom hon är finsk medborgare och utflyttad med röd text och då går det inte. Mina föräldrar hade kunnat intyga att jag är jag, men de är tyvärr döda.

Just nu är jag efter trettiofyra års tjänst vid den svenska Försvarsmakten alltså statslös och kan bara röra mig inom Norden. Att åka till kontinenten är inte att tänka på. Enligt bestämmelserna i Schengenstaterna skall man kunna uppvisa en giltig legitimation och då duger inte mitt finska körkort.

Fast jag är ganska nöjd ändå. Med största sannolikhet får jag mitt finska medborgarskap inom kort och då är mitt ”svenska problem” ur världen.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  denna blogg.

Be my guest # 100 Zulmay Afzali

Zulmay med sin bokZulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige, arbetar för tillfället som modersmålslärare i dari, skriver artiklar och föreläser.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Så snart den är översatt, senast under mars månad, beräknas hans andra bok som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, att publiceras. Den kommer att få titeln Hederlighetens pris.

Annandag jul 2013

Skillnader

Zulmay i Kabul19 september 2008 satt jag på mitt kontor på Ministry of Counter Narcotics i Kabul, Afghanistan. Klockan var halv sex på eftermiddagen och jag gick igenom den senaste rapporten om narkotikasmugglare som hade ställts inför rätta. Tack vare dessa personers höga kontakter i presidentens palats och parlamentet, var domarna tvungna att titta bort och att släppa dem. Trots alla bevis och allt hårt polisarbete som lett fram till att smugglarna gripits. Jag var mycket frustrerad och satt och funderade över vad som skulle kunna göras för att sätta dem i fängelse för deras brott.

Inte bara just den här dagen, utan varje dag, satt jag på mitt kontor och tänkte på olika tillvägagångssätt, olika operationer som skulle kunna leda till att narkotikasmugglarna sattes bakom lås bom. Alla kände till min ståndpunkt och därför ringde min telefon ofta och obehagliga uttalanden och olika hot mot mitt liv framfördes. Det här var jag, det här var mitt liv för några år sedan.

Men livet är oberäkneligt och jag upphör aldrig att förvånas över hur det kan bli. Mitt liv idag är så annorlunda, skiljer sig så stort från det liv jag hade i Afghanistan, att det nästan inte går att förstå.

Zulmays rum i SöderköpingIdag har jag inget stort kontor, som jag hade i Afghanistan. Jag har ett litet skrivbord som står intill ett fönster i ett ganska litet rum. Jag delar rummet med fyra kvinnliga kollegor. Jag är nu lärare, ett yrke jag aldrig någonsin hade tänkt eller drömt att jag skulle ha. Men nu är jag språklärare för afghanska elever och hjälper också mina svenska kollegor i allehanda frågor och problem som rör de invandrade eleverna som läser sfi (svenska för invandrare).

Idag är mitt skrivbord i Sverige lika fullt av papper och lika rörigt som mitt skrivbord var i Afghanistan. Men papperen som ligger framför mig nu är inte listor över narkotikasmugglare och korrumperade tjänstemän eller bevis mot individer, som kan leda till åtal och fängelsedomar. Papperen som nu ligger framför mig är prov och texter från mina elever samt undervisningsmaterial och annat som rör mitt arbete som lärare.

Men också idag tänker och funderar jag mycket när jag sitter på min stol i mitt lilla kontorsrum. Inte på hur jag ska åtala narkotikabaroner utan på hur jag bäst ska förmedla kunskap till mina elever så att de får en så god bas att stå på som möjligt för att kunna integreras i sitt nya land och bli goda samhällsmedborgare i Sverige.

När jag satt ensam på mitt kontor i regeringskansliet i Afghanistan stod alltid fyra livvakter, samtliga poliser, utanför rummet. De kontrollerade alla som besökte mig innan de släpptes in. Idag, varje gång jag tittar ut genom glaspartiet i dörren till mitt lilla kontorsrum på skolan, ser jag bara elever som vill träffa mig och ställa frågor om schema eller läxor. I stället för att parlamentariker och ministrar skakar hand med mig, är det nu mina lärarkollegor och elever som gör det.

I Afghanistan kritiserades jag för att jag ansågs vara mycket tuff när det gällde lagar och efterlevnaden av dem. Jag fick också kritik för att jag inte visade respekt för äldre regeringstjänstemän och parlamentariker (vilket jag inte gjorde för att de var korrupta – och fortfarande är). Kritiken mot mig i Afghanistan, missnöjet mot mig för att jag inte följde deras normer, ledde till att jag utsattes för flera mordförsök, som jag hade den stora turen att överleva. I Sverige kritiseras jag också av en del för mina åsikter, men det sker på det demokratiska sätt som jag tycker så mycket om! När jag läser igenom de artiklar jag skrivit (se nedan) och tar del av den både positiva och negativa kritik jag fått, blir jag glad. Jag lär mig av den, behöver inte vara rädd för den.

I Sverige har jag skrivit en bok (En flykting korsar ditt spår), något jag aldrig har drömt om att jag skulle göra. Allt jag gör här i Sverige är sådant som inte fanns i min tankevärld, som jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Ofta, när jag vaknar på morgonen och ska gå till mitt arbete i skolan, känns det som om jag drömmer. När jag ska öppna dörren för att gå ut tror jag för en kort sekund att där står fyra livvakter. Men när jag väl tar klivet ut ur lägenheten känner jag mig lugn och säker, jag kan promenera till min arbetsplats utan att känna ständig oro. Ibland händer det ändå att jag kastar blickar över axeln, av gammal vana, för att se efter så att ingen förföljer mig. Då säger jag till mig själv: ”Zulmay! Du är inte regeringstjänsteman! Dina elever väntar på dig, inte ministrar. Ingen kommer att hota dig.” Det ger mig stark kraft och god energi och får mig att le medan jag går mot skolan.

Och inne i skolbyggnaden kan jag röra mig fritt. Jag kan prata med vem jag vill. Jag kan äta och dricka kaffe med vänner, kollegor.

Jag vill ta tillfället i akt så här under julhelgen att tacka dig, Merit Wager, som har integrerat mig och gjort mig till den jag är i Sverige idag. Att jag idag är lärare, att jag har skrivit artiklar och en bok och snart en bok till, är för att hon hela tiden har trott på mig. Hon sa: ”Zulmay, du kan!”. Många gånger tänkte jag att ”det gör jag inte alls. Jag kan inte skriva, jag kan inte bli lärare”. Men hon stod fast vid ditt: ”Zulmay, du kan!”. Och hon hade rätt.

Det är något speciellt med Merit Wager. Hon har stor kunskap om vad som sker i samhället, hennes skriverier och hennes mod är en stor inspiration för mig. Det ger mig kraft och vilja att skapa ett bra liv och bidra i samhället i mitt nya land. Också mina kollegor i skolan som stöttat mig hela tiden och mina sfi-lärare har betytt mycket för mig när det gäller att finna min plats i mitt nya hemland, Sverige.

Jag önskar alla svenskar ett Gott Nytt År 2014!

En av flera texter skrivna om innehållet i boken En flykting korsar ditt spår: Från Kabul till Söderköping, Svenska Dagbladet den 24 februari 2013 .
Vi muslimer bör ta avstånd från islamisterna – Newsmill 23 april 2013
Inte självklart att just tolkarna bör ha asyl
– Newsmill 8 april 2013
Misstankar om islamisk extremism i Europa kan inte viftas bort – Newsmill 10 mars 2013
Det finns ingen möjlighet att integrera så många människor – Newsmill 8 februari 2013
Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig – Newsmill 28 juni 2012
Islamistisk radikalism en klart närvarande fara – GP 17 juni 2012
Så besöker falska flyktingar landet de fått skydd ifrån – Newsmill 21 maj 2012
Illegala flyktingar hotar Europas säkerhet – Newsmill 8 maj 2012
Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  Zulmay Afzali och denna blogg.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 256 andra följare