• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2015
    m ti o to f l s
    « Jan    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    232425262728  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS samtid&framtid

    • Nej, en svensk lärare ska inte ljuga! fredag, 27 februari, 2015
      Först ett kort, rakt och tydligt utbyte med Skolverkets generaldirektör på Twitter. Min fråga till henne ställde jag för att vara säker på att det – i det allt mer aparta Sverige – inte skett någon omdefiniering av ordet/begreppet ”fakta” och att det inte blivit påbjudet från högre ort att lärare ska ljuga om ovedersägliga fakta. […]

Be my guest # 102 Nima Dervish

Nima DervishOrdbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

 

Söndag kväll den 14 september direkt efter riksdagsvalet

Ända sedan förra valet och egentligen innan dess, 2009, har jag sagt att de som ivrigast försökt bekämpa SD också har varit sämst på det. Tidigare i år sa jag att SD kommer få 20% i valet. Det var lite för högt, det blev 13% . Trots allt bekämpande ökade de alltså med över 7%.

När jag ser sossar gråta på valvakan tycker jag synd om dem, men en sida av mig vill örfila och skaka dem: ”Lär er nån gång! Gör rätt till nästa gång.”

SD är ett av Sveriges minsta och mest lättlösta problem. Allt man behövde göra var att erkänna att SD, trots att det är ett kefft parti, har vissa poänger. Medge att de har en poäng när de har det, medge att problem finns, visa en seriös och resolut vilja att ta tag i de problemen istället för att bara leverera floskler: få resultat och gör SD överflödig för deras väljare.

Det enda de rödgrönrosa behövde göra var att komma med argument istället för okvädingsord, komma med nyktra analyser istället för dumsnälla floskler, komma med lugn istället för hysteri, vuvuzelor, skrik och stenkastning.

Det var inte Åkesson som ledde SD till seger utan Ullenhag, hijabuppropet, blindhet inför politisk islam, snack om coaching till svenska IS-sympatisörer, Hizb-u-Tahrirs flygbladsdelande utanför Medismoskén, allt ifrågasättande och förminskande av svensk kultur, Schymans förnekande av hederskultur, etc (listan är mycket lång) som gjorde det.

Se på er själva: Har ert agerande gett önskat resultat? Eller det motsatta? Var det smart att tjata om SD precis hela jävla tiden? Var det smart att skrika ”rasist” istället för att knäcka med argument? Var det smart att kasta tårta, hota eller försöka sätta eld på politikers hus? Var det smart att kalla folk för husneger etc? Var det smart att försöka tysta icke-SD:are med ”guilt by association”? Ledde mantran om ”vatten på SD:s kvarn” eller ”fiske i grumliga vatten” någonvart?

Ni lärde inget från valet 2010 och här står vi i kväll och ni gråter.

Lär er. Lär er! Lär er! Gör om och gör rätt till 2018.

© denna blogg och Nima Dervish.

Be my guest # 101 Lasse Odrup

Lasse Odrup vid pansarvagnGästbloggning av Lasse Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Efter trettiofyra års tjänst vid den svenska Försvarsmakten är jag statslös

Jag ska berätta om hur absurd en situation kan bli för en utlandssvensk som söker nytt pass.

Som bekant går det inte längre att ordna nytt pass vid den svenska ambassaden i Helsingfors, utan vi som bor i de nordiska och baltiska länderna måste åka till Sverige för att ordna det. Nåväl, hustrun och jag reste då till Karlstad i Sverige, min gamla hemort. Men på passexeditionen blev det tvärstopp.

– Du måste ha ett intyg från Finland som visar att du är svensk medborgare!
– Från Finland? Hur kan de veta men inte ni, att jag är svensk medborgare?
– Ja, så är det i alla fall och något pass kan du inte få utan det intyget.
– Men jag har ju ett gällande svenskt nationellt ID-kort där det står att jag är svensk medborgare?
– Ledsen, i polisens register står att du är utflyttad och det står med Röd Text!

När jag kom tillbaka till Finland uppsökte jag magistraten i Tammerfors där man skrattade gott och sade att svenskarna verkar ha dålig koll på sina egna medborgare och att jag borde ha gått till Skattemyndigheten i Karlstad i Sverige och där fått intyg på att jag är svensk medborgare.

Väl hemma igen försökte jag boka en tid i Sverige för ett nytt pass. Men eftersom mitt pass och mitt ID-kort hunnit gå ut så var det bara möjligt om min hustru följde med och kunde intyga min identitet. Fast det var också omöjligt eftersom hon är finsk medborgare och utflyttad med röd text och då går det inte. Mina föräldrar hade kunnat intyga att jag är jag, men de är tyvärr döda.

Just nu är jag efter trettiofyra års tjänst vid den svenska Försvarsmakten alltså statslös och kan bara röra mig inom Norden. Att åka till kontinenten är inte att tänka på. Enligt bestämmelserna i Schengenstaterna skall man kunna uppvisa en giltig legitimation och då duger inte mitt finska körkort.

Fast jag är ganska nöjd ändå. Med största sannolikhet får jag mitt finska medborgarskap inom kort och då är mitt ”svenska problem” ur världen.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  denna blogg.

Be my guest # 100 Zulmay Afzali

Zulmay med sin bokZulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige, arbetar för tillfället som modersmålslärare i dari, skriver artiklar och föreläser.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår - ut på Mummelförlaget. Så snart den är översatt, senast under mars månad, beräknas hans andra bok som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, att publiceras. Den kommer att få titeln Hederlighetens pris.

Annandag jul 2013

Skillnader

Zulmay i Kabul19 september 2008 satt jag på mitt kontor på Ministry of Counter Narcotics i Kabul, Afghanistan. Klockan var halv sex på eftermiddagen och jag gick igenom den senaste rapporten om narkotikasmugglare som hade ställts inför rätta. Tack vare dessa personers höga kontakter i presidentens palats och parlamentet, var domarna tvungna att titta bort och att släppa dem. Trots alla bevis och allt hårt polisarbete som lett fram till att smugglarna gripits. Jag var mycket frustrerad och satt och funderade över vad som skulle kunna göras för att sätta dem i fängelse för deras brott.

Inte bara just den här dagen, utan varje dag, satt jag på mitt kontor och tänkte på olika tillvägagångssätt, olika operationer som skulle kunna leda till att narkotikasmugglarna sattes bakom lås bom. Alla kände till min ståndpunkt och därför ringde min telefon ofta och obehagliga uttalanden och olika hot mot mitt liv framfördes. Det här var jag, det här var mitt liv för några år sedan.

Men livet är oberäkneligt och jag upphör aldrig att förvånas över hur det kan bli. Mitt liv idag är så annorlunda, skiljer sig så stort från det liv jag hade i Afghanistan, att det nästan inte går att förstå.

Zulmays rum i SöderköpingIdag har jag inget stort kontor, som jag hade i Afghanistan. Jag har ett litet skrivbord som står intill ett fönster i ett ganska litet rum. Jag delar rummet med fyra kvinnliga kollegor. Jag är nu lärare, ett yrke jag aldrig någonsin hade tänkt eller drömt att jag skulle ha. Men nu är jag språklärare för afghanska elever och hjälper också mina svenska kollegor i allehanda frågor och problem som rör de invandrade eleverna som läser sfi (svenska för invandrare).

Idag är mitt skrivbord i Sverige lika fullt av papper och lika rörigt som mitt skrivbord var i Afghanistan. Men papperen som ligger framför mig nu är inte listor över narkotikasmugglare och korrumperade tjänstemän eller bevis mot individer, som kan leda till åtal och fängelsedomar. Papperen som nu ligger framför mig är prov och texter från mina elever samt undervisningsmaterial och annat som rör mitt arbete som lärare.

Men också idag tänker och funderar jag mycket när jag sitter på min stol i mitt lilla kontorsrum. Inte på hur jag ska åtala narkotikabaroner utan på hur jag bäst ska förmedla kunskap till mina elever så att de får en så god bas att stå på som möjligt för att kunna integreras i sitt nya land och bli goda samhällsmedborgare i Sverige.

När jag satt ensam på mitt kontor i regeringskansliet i Afghanistan stod alltid fyra livvakter, samtliga poliser, utanför rummet. De kontrollerade alla som besökte mig innan de släpptes in. Idag, varje gång jag tittar ut genom glaspartiet i dörren till mitt lilla kontorsrum på skolan, ser jag bara elever som vill träffa mig och ställa frågor om schema eller läxor. I stället för att parlamentariker och ministrar skakar hand med mig, är det nu mina lärarkollegor och elever som gör det.

I Afghanistan kritiserades jag för att jag ansågs vara mycket tuff när det gällde lagar och efterlevnaden av dem. Jag fick också kritik för att jag inte visade respekt för äldre regeringstjänstemän och parlamentariker (vilket jag inte gjorde för att de var korrupta – och fortfarande är). Kritiken mot mig i Afghanistan, missnöjet mot mig för att jag inte följde deras normer, ledde till att jag utsattes för flera mordförsök, som jag hade den stora turen att överleva. I Sverige kritiseras jag också av en del för mina åsikter, men det sker på det demokratiska sätt som jag tycker så mycket om! När jag läser igenom de artiklar jag skrivit (se nedan) och tar del av den både positiva och negativa kritik jag fått, blir jag glad. Jag lär mig av den, behöver inte vara rädd för den.

I Sverige har jag skrivit en bok (En flykting korsar ditt spår), något jag aldrig har drömt om att jag skulle göra. Allt jag gör här i Sverige är sådant som inte fanns i min tankevärld, som jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Ofta, när jag vaknar på morgonen och ska gå till mitt arbete i skolan, känns det som om jag drömmer. När jag ska öppna dörren för att gå ut tror jag för en kort sekund att där står fyra livvakter. Men när jag väl tar klivet ut ur lägenheten känner jag mig lugn och säker, jag kan promenera till min arbetsplats utan att känna ständig oro. Ibland händer det ändå att jag kastar blickar över axeln, av gammal vana, för att se efter så att ingen förföljer mig. Då säger jag till mig själv: ”Zulmay! Du är inte regeringstjänsteman! Dina elever väntar på dig, inte ministrar. Ingen kommer att hota dig.” Det ger mig stark kraft och god energi och får mig att le medan jag går mot skolan.

Och inne i skolbyggnaden kan jag röra mig fritt. Jag kan prata med vem jag vill. Jag kan äta och dricka kaffe med vänner, kollegor.

Jag vill ta tillfället i akt så här under julhelgen att tacka dig, Merit Wager, som har integrerat mig och gjort mig till den jag är i Sverige idag. Att jag idag är lärare, att jag har skrivit artiklar och en bok och snart en bok till, är för att hon hela tiden har trott på mig. Hon sa: ”Zulmay, du kan!”. Många gånger tänkte jag att ”det gör jag inte alls. Jag kan inte skriva, jag kan inte bli lärare”. Men hon stod fast vid ditt: ”Zulmay, du kan!”. Och hon hade rätt.

Det är något speciellt med Merit Wager. Hon har stor kunskap om vad som sker i samhället, hennes skriverier och hennes mod är en stor inspiration för mig. Det ger mig kraft och vilja att skapa ett bra liv och bidra i samhället i mitt nya land. Också mina kollegor i skolan som stöttat mig hela tiden och mina sfi-lärare har betytt mycket för mig när det gäller att finna min plats i mitt nya hemland, Sverige.

Jag önskar alla svenskar ett Gott Nytt År 2014!

En av flera texter skrivna om innehållet i boken En flykting korsar ditt spår: Från Kabul till Söderköping, Svenska Dagbladet den 24 februari 2013 .
Vi muslimer bör ta avstånd från islamisterna – Newsmill 23 april 2013
Inte självklart att just tolkarna bör ha asyl
– Newsmill 8 april 2013
Misstankar om islamisk extremism i Europa kan inte viftas bort – Newsmill 10 mars 2013
Det finns ingen möjlighet att integrera så många människor – Newsmill 8 februari 2013
Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig – Newsmill 28 juni 2012
Islamistisk radikalism en klart närvarande fara – GP 17 juni 2012
Så besöker falska flyktingar landet de fått skydd ifrån – Newsmill 21 maj 2012
Illegala flyktingar hotar Europas säkerhet – Newsmill 8 maj 2012
Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  Zulmay Afzali och denna blogg.

Be my guest # 99 Julspecial: Evelyn Malzani

CruiseEvelyn Malzani är internkommunikatör hos Ericsson och kommunikationsansvarig för Ericsson Response. Under 18 år hos Ericsson har Evelyn haft många olika poster, allt från ekonomi och affärskontroll till informationssäkerhet och kommunikation. I början av december tillbringade hon en tid som volontär för Ericsson Response i Tacloban, Filippinerna. Läs hennes berättelse Rising from the ashes after Haiyan (på engelska).

Evelyn Malzani har nyligen översatt En flykting korsar ditt spår (inte utgiven än) från svenska till engelska och designat samt själv tillverkat smycken som funnit många bärare.

Hur förbereder man sig?

Reklamkampanjer är något jag inte har för vana att falla för, särskilt inte de som syftar till vi ska “konsumera mera”. Ni vet vad jag menar; den reklam som försäkrar oss att vi blir smalare om vi köper ett visst klädesplagg, lyckligare om vi köper en hemmabio eller vackrare om vi köper en ansiktskräm. Sen finns det reklam som faktiskt är värd uppmärksamhet och som träffar rätt. Rädda Barnens kampanj Livets lotteri är verkligen en av dem. När jag såg den första gången slogs jag ordentligt av det faktum att jag faktiskt har vunnit i livets lotteri genom att vara född i ett land där jag är fri, har tak över huvudet och mat i magen. Alla har inte samma tur, och många som har det, har inte förstånd att uppskatta den. Det betyder inte att man nöjt skall luta sig tillbaka och acceptera allt som händer i livet och i samhället. Det kan faktiskt vara nyttigt att någon gång stanna upp, känna efter och konstatera att man trots allt har det ganska bra. Min egen känsla av tacksamhet har förstärkts. Jag är nyss hemkommen från det katastrofdrabbade Tacloban på Filippinerna, där jag hade som uppgift att filma och dokumentera det jobb som biståndsorganisationerna gör med hjälp av teknik och support från Ericsson Response.

Innan jag skulle åka sa en god vän strängt till mig: “Du måste förbereda dig! Du måste läsa om Filippinerna, göra research kring naturkatastrofer och människors beteende i krissituationer.” Men hur förbereder man sig? Det finns inget du kan läsa, online eller i böcker, om fullständig och total tillintetgörelse, mänsklig såväl som miljömässig. Du ser bilder och reportage på nyheterna och du tror att du vet hur det kommer att se ut, hur det kommer att kännas, hur det kommer att lukta. Det gör du inte.

Jag har nu utvecklat ny vördnad för den mänskliga själens anpassningsförmåga. Någon som igår hade allt, har idag ingenting. Man har förlorat sina nära och kära, sitt hus, sitt levebröd och livet är plötsligt brutalt förändrat. Det som dock slår mig mest är inte synen av total och fullkomlig förstörelse, inte heller den vedervärdiga stanken och den onaturliga värmen. Det som gör starkast intryck på mig är människorna. Mitt i allt detta kaos finner de utrymme för ett leende och ett vänligt ord till en främling. Det finns vilja att dela en flaska vatten med någon annan som kanske behöver en droppe. Deras stad, deras ö är i ruiner men folket i Tacloban och Leyte ler vänligt, de har tagit sig samman och har börjat städa upp och återuppbygga sina förintade liv.

Jag hade ett jobb att göra. Jag hade fyra dagar på mig att samla in så mycket filmmaterial och intervjuer jag kunde och det enda sättet jag kunde ta mig från en dag till en annan i denna miljö var genom att stålsätta mig, att inte känna efter för mycket. Där och då förstod jag det man sagt till mig under krisutbildningen: “You can sympathize but not empathize”. Det går inte att känna efter för mycket för då går du sönder. Det är för mig en mycket ovan känsla; att anstränga mig för att stänga inne allt och inte känna. Men det är enda sättet att överleva och få jobbet gjort. Det förstår jag även av alla underbara hjälparbetare som rycker ut för att hjälpa medmänniskor i nöd.

Little girlDet går för det mesta att stålsätta sig men man orkar inte göra det hela tiden. Rätt vad det är så kommer det något eller någon från ingenstans som får det att rasera. I mitt fall var det i form av en liten flicka, fyra eller fem år gammal, nytvättad med vått hår och inlindad i en handduk.

Vi var ute med World Food Programme, för att dela ut mat vid en skola där det bor 45 evakuerade familjer. Jag står med en kollega och väntar på rissäckarna. Plötsligt kommer en liten flicka denna lilla flicka och ställer sig framför min kollega. Hon tittar upp på honom och han tittar på henne. Hon ser helt förtrollat på honom i någon minut, sedan lyfter hon sakta handen, tar hans hand och säger “Thank you, Sir”. går hon. Våra tårar börjar rinna hejdlöst. Vi kan inte stoppa dem och vill inte heller. För en kort stund tillåter vi oss att känna. Vi ler och kramar varandra, torkar våra tårar och hoppar in i vanen som tar oss till nästa ställe.

Min tacksamhet har vuxit enormt. Jag är tacksam för allt jag har, för alla mina vänner, för mitt hem, mitt jobb det faktum att jag nu kan släppa efter och känna, verkligen känna. Hur jobbigt det än må vara så är det inte i närheten av vad andra människor tvingas uthärda, varje dag, på vår planet.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT Evelyn Malzani och denna blogg.

Be my guest # 98, Julspecial: Nuri Kino

Nuri KinoNuri Kino är tusenkonstnär, mångsysslare, medmänniska och vän. Han var en av Sveriges första manliga läkarsekreterare. Han har varit krögare. Utbildat sig till –  och arbetat som – journalist. Gjort dokumentärfilmer. Vunnit ett otal priser för sina journalistiska insatser både i Sverige och internationellt. Människoaktivist i ordets absolut mest genuina betydelse. Empatisk. Ombryende. Irriterande för många för att han aldrig ger sig. Lysande för andra för att han aldrig ger sig. Omutlig och stark motståndare till korruption.

Googlar man Nuri Kino får man över en miljon träffar, på alla möjliga språk.

Julafton 2013

Om ensamhet trots att man ständigt är omgiven av människor

Jag vaknar med en klump i magen, en känsla av ensamhet, av tomhet. Det är söndagen innan jul. Telefonen piper till.”Taudi l’kul mede ahuno. Aloho obelokh Edo Brikho!”. Översatt till svenska: ”Tack för allt, Broder. Må Gud ge dig en välsignad jul.” Ett meddelande från en nyanländ flykting från Syrien som jag har hjälpt.

Jag ligger kvar i sängen ett tag och tänker tillbaka på det gångna året, på alla människor som passerat revy. Jag får det till minst tusen. Flyktingar i läger i Libanon och Turkiet. Asylsökande i Södertälje. Åhörare och arrangörer på föreläsningar i USA. Medlemmar av den amerikanska kongressen. EU-parlamentariker och andra diplomater. Redaktörer i Sverige, USA och Turkiet. Krigsdesertörer i Tyskland. Och listan tar inte slut där. Långt ifrån. Jag är medproducent för en internationell filmfestival i Turkiet, alla människor som jag jobbade med i Mardin i juni. Sedan har jag ju hemtjänstfirman Omtanke också. Ett hundratal brukare, deras anhöriga och all personal som vårdar dem. Tjänstemän och politiker i Södertälje kommun som jag är i kontakt med på daglig basis, personer jag också gärna tar strid med när det behövs.

Jag har dessutom en ganska stor familj, många släktingar och en del vänner. Ändå är jag ensam. Varför? Om jag det visste. Varför känner jag så? Det borde vara tvärtom. Jag har ett mycket rikt liv. Men ändå tomt på något sätt. Hur då? Vad är det frågan om? Jag funderar och analyserar. Stiger upp ur sängen, kokar te, fixar smörgåsar och fortsätter att söka svar men kan inte komma på några. Slår på datorn och läser mejl, många – från så gott som hela världen – önskar mig en God jul. Nästan så att jag får dåligt samvete, jag får ju så mycket av så många som tänker på mig. Men ändå… Ensam. Ger jag kanske så mycket att jag inte själv har något kvar? Då menar jag förstås inte materiellt utan emotionellt. Jag är tömd.

För att skingra tankarna lyssnar jag på Kaliber i P1. Programmet handlar om att högerextremism fått fotfäste i stora delar av Europa på grund av arbetslöshet och stor invandring. Intressant? Ja, absolut. Och viktigt. Men inte vad jag orkar med just nu. Jag börjar istället planera hur jag skall fördela det bistånd som en assyrisk organisation i USA vill att jag tar med mig till Turkiet. Assyrian Foundation litar på att jag vet vad pengarna bäst kan användas till. Tillsammans med pengar från försäljningen av Davids och min bok i USA blir det en rejäl slant.

Jag bestämmer mig för att använda en del av pengarna till att hyra några lägenheter; antalet assyriska flyktingar från Syrien har ökat lavinartat de senaste månaderna och många av dem lever vind för våg i metropolen Istanbul. Medan jag skriver ned vilka personer jag bör kontakta för att hitta lägenheter, smyger sig känslan av ensamhet på mig igen. Det känns tomt. Men varför? Jag blir galen av att inte förstå. Jag slår bort känslan, skriver klart min lista på personer, vänner och släktingar som jag bör kontakta medan jag är Turkiet. Om jag inte gör det kommer de att bli besvikna.

Plötsligt händer det! Jag inser varför jag känner mig tom eller rättare sagt tömd.

Alldeles för många vänner har slutat höra av sig, det är ingen idé, tänker de. Jag har varken haft tid att gå på deras födelsedagsfester, bröllop eller barndop. Och de gånger jag ändå har hunnit vara med på olika tillställningar så har jag varit mentalt frånvarande. Telefonen har ringt i ett eller så har tankarna varit någon annanstans. Ibland har jag dessutom tyckt att jag inte har så mycket att prata om. Jag har inga barn som idrottar, inga jobbiga skollärare att bråka med eller… Jag är tom för att jag är ensam, ensam om allt jag får uppleva, ensam om att få vara del av så mycket på en gång. Ingen att dela allt med, ingen som riktigt kan förstå eller sätta sig in. Det är därför jag är tom trots att jag har ett så rikt liv.

Nu är julen snart här. Jesu budskap var att göra gott för andra, något jag kommer att fortsätta med. Utan att på något sätt jämföra mig med honom, gudomlig eller inte, så måste jag ändå, motvilligt, erkänna att jag frågar mig om han också kände sig tom.

God Jul på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT Nuri Kino och denna blogg.

Be my guest # 97 Tapani Rossi, finskt krigsbarn

Här skriver Tapani Rossi, medlem i Riksförbundet Finska Krigsbarn, efter att ha hört och läst om den lilla flickan Haddile, fransk medborgare, övergiven av sina föräldrar och placerad i familjehem i Sverige.

Tapani Rossi föddes i Karelen. Han kom till Sverige som krigsbarn den 1 oktober 1941. Flera års forskning parad med egna och andras erfarenheter har gett honom djup och bred kunskap om krigsbarnens historia. 2008 gav han ut en bok – Räddade till livet – om vården av finska krigsbarn på barnhem och sjukhus i Sverige. Här finns en tidigare text av Tapani Rossi: Be my guest # 88.

Haddile

Flickan Haddiles utvisningshot upprör finska krigsbarn i Sverige. Representanter för Migrationsverket har i TV förklarat en del av de omständigheter som ligger till grund för att hon ska utvisas till en oklar situation i Frankrike. Man har upprepat: ”Det är för barnets bästa” som ett slags mantra. Finska krigsbarn har en diametralt annan uppfattning av innebörden i det uttrycket.

I ärendet med Haddile finns omständigheter som känns igen från 1940-talets finska barntransporter. Flickan hamnar redan i späd ålder hos en fosterfamilj. De yngsta finska barnen var inte mer än 4-6 månader gamla när de skickades från krigets Finland till fredens Sverige. För Haddile, liksom för de små finska barnen då, finns inte andra föräldrar än det par hon vistas hos. Hon har redan familjens språk. För varje dag, vecka och månad som går blir hon närmare och fastare knuten till familjen och språket. Samma sak gällde för de finska barnen.

Alltför många finska barn skickades tillbaka av (befolknings)politiska och prestigemässiga skäl. Till upplösta hem, oklara familjeförhållanden eller till icke existerande hem. Barnen placerades, efter flerårig vistelse i trygga svenska hem, på barnhem eller i fosterhem i Finland. Det förekom att barn sändes hem trots att den biologiska modern själv bad om att barnet skulle få stanna i den svenska familjen, som förklarat att de helst av allt ville behålla barnet. Detta har visat sig vara ett av de absolut största misstagen som gjordes. Ännu idag, 70 år senare, lever många före detta krigsbarn med de psykiska sviterna av sådant öde.

Det är hårresande att Migrationsverket kan komma fram till att det skulle vara bäst för barnet att sändas till en situation där vi inte vet om en algerisk mamma saknar sitt barn, där barnmisshandel förekommer och där faderskapet tycks oklart. Flickans franska hemförhållanden förefaller tämligen oklara. Att i det perspektivet se som alternativ en anhörigfamilj eller ett barnhem är nästintill lika hårresande. Skall det vara anhöriga till modern i Algeriet, till fadern om han nu kan spåras sim ska ta hand om Haddile, eller hur eller med vad tänker man på i Migrationsverket?

Vi finska krigsbarn menar att vår historia inte får upprepas, vilket den uppenbarligen riskerar att göra om flickan utvisas. Hon har redan vistats i en trygg familj så länge att ett uppbrott därifrån med största sannolikhet kommer att skapa ett för framtiden bestående trauma. Skulle utvisningshotet realiseras kommer det uppstå en uppslitande skilsmässa från familjehemmet och från dem som verkligen tagit henne till sitt hjärta och vill adoptera henne. Separationen kan få förödande konsekvenser för barnet.

Det finns därför bara ett alternativ som kan vara för Haddiles bästa – att hon få stanna hos den familj där hon är placerad.

Be my guest # 96: Mikko Viitala

Mikko Viitala är andra generationens sverigefinländare, född av finska föräldrar i Sverige och uppvuxen i Järfälla, norr om Stockholm. Han är en helt tvåspråkig småbarnsförälder och älvsjöbo som efterfrågar det som lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger hans barn: rätt till modersmålsstöd och rätt till finskspråkig förskola.

 Mikko Viitala är tidigare journalist på Sveriges Television och Sveriges Radio (på båda språken!) och en stark aktör på det sverigefinska området (det finns ca 450.000 människor med finländsk bakgrund i Sverige, landets största minoritet). Han har agerat kraftfullt för finskspråkiga äldres numera lagliga rätt att få vård och omsorg på sitt modersmål och är drivkraften bakom sajten IntresseFinns

Finska för vissa men inte andra?

Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om finska språkets ställning i Sverige. Om hur myndigheterna medvetet försökt sudda ut språket, hur kommuner gett föräldrar råd att inte lära sina barn sitt eget modersmål (med argumentet att man då inte lär sig svenska ordentligt) och hur finskan fortfarande i mångt och mycket ses som en belastning istället för som en resurs i det svenska samhället. Engagemanget och uttalandena är värdefulla och uppskattas av oss sverigefinländare. Det behövs fler som lyfter frågan om modersmålets betydelse och den största nationella minoritetens rättigheter. Men hur ser det då ut i verkligheten? För oss vanliga småbarnsföräldrar som vill föra finska språket vidare till våra barn?

För inte så länge sedan berättade Maria Wetterstrand för mig hur hon och maken Ville Niinistö – numera riksdagsledamot och miljöminister i Finland – lyckades ordna modersmålsstöd på finska till sin son i förskolan, när familjen fortfarande bodde i Älvsjö. Som älvsjöbo skulle jag gärna vilja veta mer om hur hon lyckades med den bedriften. För oss andra småbarnsföräldrar som bor kvar i stadsdelen verkar det vara en omöjlighet.

Första gången jag ställde frågan till verksamhetsansvariga tjänstemän i stadsdelen var för två år sedan. Då fick jag till svar att det absolut inte var möjligt med något modersmålsstöd innan barnet fyllt fyra år (var denna bestämmelse härstammar från kan den enträgne försöka luska ut). När jag informerade de ansvariga om det finska språkets särställning som det största nationella minoritetsspråket och de lagstadgade skyldigheter som följer med det, blev svaret ett yrvaket ”det låter väldigt märkligt, jag hade förstått om det gäller engelska, men finska, det kan inte stämma?”. De ansvariga tjänstemännen hade alltså aldrig hört talas om det märkliga påfundet ”Lagen om nationella minoriteter”.

Andra gången jag ställde frågan – för några månader sedan, då min son fyllde fyra år – lät stadsdelen meddela att man nu lagt ner modersmålsstödet i förskolan helt. ”För att det inte ger så mycket till barnen”. Och så har det fortsatt. Idag bemödar sig stadsdelen inte ens om att svara på samtal eller mail i frågan. Hur lämpligt, eller lagenligt, är det att ansvariga tjänstemän inte svarar på frågor från medborgare? Detta samtidigt som skolborgarrådet i Stockholms stad, Lotta Edholm, meddelar att fler finskspråkiga förskolor ska etableras i Stockholm, framförallt i söderort där efterfrågan är som störst. Lyssna på SR P4:s inslag om det hela. Skolborgarrådet ”förutsätter nu att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”.

Wake up call, Älvsjö? Eller är det som vanligt att de vackra orden från toppen följs upp med en kompakt tystnad från verkligheten när det väl handlar om att skrida till handling? Eller är det så att man måste vara en känd, svensk toppolitiker för att någon ska lyfta luren?

Till slut:
Här det mail som jag skickade vecka 3 till Göran Sjödin, ansvarig för verksamhetsområdet Barn och ungdom i Älvsjö samt till stadsdelsnämndens ordförande Karl Bern, fp. Svar inväntas.

”Bäste Göran!

Försökte nå dig nyss per telefon utan att lyckas. Lämnade ett meddelande och har bett dig ringa upp mig, vilket jag även gjort tidigare, utan att få någon återkoppling.

Det gäller tillgången till finskspråkig förskoleverksamhet i Älvsjö. Vi är ett gäng föräldrar med barn i stadsdelen och närliggande områden som undrar över hur Älvsjö tillgodoser den finskspråkiga nationella minoritetens behov på området? Jag har en son, 4 år (idag Skogsgläntans förskola) och dotter, 1 år som jag är mån om att stadsdelen ordnar lagenlig verksamhet på finska till. Lagen om nationella minoriteter, SFS 2009: 724 Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, 17 § säger att:

När en kommun i ett förvaltningsområde erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100), ska kommunen erbjuda barn vars vårdnadshavare begär det plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamhet bedrivs på finska, meänkieli respektive samiska.

Vi har tidigare varit i kontakt med skolborgarrådet Lotta Edholm, som så sent som i veckan gick ut med besked om att hon gett Utbildningsförvaltningen i uppdrag att verka för att fler finskspråkiga verksamheter etableras, framförallt i söderort. Vidare säger hon att hon ”förutsätter att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”. Läs hennes egna ord här.

Nu vill jag, och många med mig, veta:

1. Vad stadsdelen gör för att se till att finskspråkig verksamhet blir verklighet i Älvsjö?
2. Hur ni ser till att ordna ändamålsenligt stöd (exempelvis modersmålsstöd) på finska till dess att sådan verksamhet etablerats?

Jag påminner även om att du som ansvarig tjänsteman enligt lag är skyldig att svara på frågor från medborgare.

Vänligen,
Mikko Viitala, pappa till Elias och Linnea i Älvsjö

.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 222 andra följare