• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2016
    M T W T F S S
    « Jan    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    29  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Ur veckorapport 04-2016 från Migrationsverket lördag, 6 februari, 2016
      Tidigare veckorapporter från Migrationsverket (MIG) som publicerats på bloggen kan läsas här: vecka 52-2015, vecka 01-2016, ( rapport för vecka 02-2016 saknas) och vecka 03-2016. I Migrationsverkets veckorapport 04-2016, berättas bland annat: Kommentar: Intressant att veta är att om de brister som förekommer i det grekiska gränskontrollsystemet inte åtgärdat […]

Be my guest # 111 Nuri Kino

Nuri svart vitNuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans funderingar kring Sveriges nationaldag.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen

Det är Sveriges nationaldag idag, den dag då vi firar Sverige och hissar vår flagga.

I går satt jag på en balkong och lyssnade på studenter som åkte runt på lastbilsflak. Det var ett evigt tutande och tjoande. Många blir störda av det, jag blir glad. Jag tänker på när jag själv tog studenten, jag var en av de första i min släkt, farfar var jättestolt. Han hade upplevt ett folkmord, något han aldrig talade om. Varje gång något av hans barn eller barnbarn lyckades med något blev han tårögd. Han grät också när Olof Palme mördades. Jag minns det så starkt, farfar Faulus sov hos oss den natten. Jag kom hem fram på småtimmarna efter att först ha varit på nattklubb och sedan suttit på den lokala kebaben och pratat om mordet på Palme. Jag såg att det lyste, någon var vaken, det var farfar. Han frågade om det stämde, om Sveriges statsminister verkligen hade blivit dödad.

Farfar ville inte lämna Midyat i sydöstra Turkiet där släkten hade ägt och brukat jorden i tusentals år. Väl här älskade han Sverige, hans barnbarn kunde utbilda sig, bli något. Och framförallt behövde de inte vara rädda för att bli fängslade för sina åsikter, bli trakasserade för sin religion eller inte få tala sitt modersmål.

Sverige var paradiset för människor på flykt från förtryck och förföljelse. Farfar var noga med att vi skulle vara tacksamma, att vi skulle tacka svenskarna för att de hade tagit emot oss, för att de hade gett oss en fristad. Han ville inte att vi skulle bli för fria, börja supa och annat som han tyckte var ovärdigt, men han ville att vi skulle bli goda svenska medborgare, bli föredömen. Och han ville att vi skulle utbilda oss.

Så när jag kom hem den där dagen efter att ha körts runt, tutat och skrikit att ”jag har tagit studenten”, ordnade farfar en studentfest för mig hemma hos honom. Det var viktigt att det skulle vara i hans hem. Jag hade gått 3-årig ekonomisk linje, fått en gymnasieutbildning. Det fanns inte i hans vildaste fantasi att ett av hans barnbarn en dag skulle gå ut gymnasiet och kanske rentav plugga vidare! Men nu hade ytterligare ett av hans barnbarn fått ta på sig en studentmössa; en av mina kusiner var först, jag var den andre i familjen.

Farfar gav mig ett halsband av guld. När han överräckte det kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Tänk om jag då hade förstått varför han var så oerhört stolt. Mina tankar då gick mest till vilken nattklubb mina kompisar och jag skulle avsluta kvällen på.

Nu, 30 år senare sitter jag på en balkong i Södertälje och hör när ungdomarna firar sin gymnasieavslutning. En vän ringer, hon säger att jag måste läsa Länstidningen. ”Nu har de blivit helt galna, nu ska vi inte fira Sverige längre, vi ska fira världen.” Jag öppnar datorn:

I Järna firas 6 juni som Internationaldagen. I Gula villans trädgård i Järna kommer nationaldagen få en efterfest med internationell prägel.

– I dag när människor är rädda för andra kulturer så vill vi skapa fest som främjar att vi är tillsammans, säger Jonathan Ivarsson, producent på Gula villan.

Med god mat och musik anordnar de för första året Internationaldags-firande. Initiativet ska inte konkurrera ut svenska nationaldagen men balansera upp firanden som bara handlar om att befästa svensk kultur och svenska traditioner.

– Vi vill visa att vi tror på en jämställd mångkulturell värld och passar på en dag som vi upplever kan separera människor, säger han.

Firandet börjar.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen, lika ledsen som han blev när Olof Palme blev mördad. Han hade velat fira Sveriges – inte världens – nationaldag.

Be my guest # 110 Zulmay Afzali

Zulmay i talarstolen 5.2 2015Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar som lärare och studiehandledare.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin. Hans senaste artikel har rubriken Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare och publicerades på Svenska Dagbladets ledarsida den 15 mars 2015.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Nyår i Afghanistan

Nowruz är vårt nyår i Afghanistan och infaller idag, den 20 mars 2015.

Jag har så många fina minnen från firandet av Nowruz! När jag var liten brukade min mamma köpa nya, fina kläder och skor åt mig en vecka före den stora dagen. Hon städade hela huset och dekorerade rummen med blommor och inför nyårsaftonen brukade min mamma och min mormor laga en massa olika goda maträtter och efterrätter.

På morgonen klädde hon mig i mina nya kläder och skor, sedan köpte hon blommor – rosor – och vi tog en taxi upp på Nadir Khan Hill i Kabul, till begravningsplatsen där min far ligger begravd. Vi gick till hans grav och min mamma lade ner sina rosor. Hon tittade på mig och frågade om jag ville säga något till min far. Jag visste inte vad jag skulle säga, men hon dikterade och jag upprepade hennes ord:

Far, jag ska vara en god son åt min mor. Jag ska vara hjälpsam mot mina morföräldrar och andra släktingar och vänner och mot mina landsmän. Jag ska alltid vara ärlig och hederlig, far. Jag önskar att du var här med oss och firade Nowruz! Men det är du inte. Jag ska ta hand om mamma och göra henne stolt över sin son.

Sedan brukade min mamma krama mig och kyssa mig på pannan och efter åkte vi hem igen i taxin som väntat på oss. Och så firade vi det nya året med mycket god mat, tillsammans med mina morföräldrar.

Senare, när jag var vuxen och arbetade i regeringskansliet i Kabul, brukade min mor ringa mig dagen före Nowruz och insistera på att jag – hur upptagen jag än var, hur mycket jobb jag än hade – kom och firade det nya året med henne. På nyårsaftonen brukade jag köpa varsin vacker bukett blommor till henne och till mina morföräldrar innan jag åkte hem till dem. Men först åkte jag alltid upp på Nadir Khan Hill och gick ensam till min fars grav. Jag var van vid att prata med honom, jag gjorde det varje gång jag var där.

Jag vet inte om jag har blivit en riktigt god son. Jag vet inte hur mycket gott jag har kunnat göra för mitt land. Det enda jag önskar just nu är att du levde, pappa. Jag önskar så starkt att du var här med mig, att jag kunde se dig och prata med dig. Att jag kunde krama dig och få en varm kram tillbaka. Jag vet inte hur det känns att ha en far som älskar och uppskattar mig. Jag älskar dig, pappa!

Det är fyra år sedan jag firade Nowruz med min familj i Kabul. Fyra år har gått utan att jag har sett min mor, utan att jag kunnat besöka min fars grav. Fyra år har passerat utan att jag har fått fira Nowruz med mina nära och kära. Jag drömmer om dem, jag drömmer om att fira dagen med dem. I mina böner ber jag för dem och jag ber också om att en dag kunna fira med dem igen, även om jag vet att det är omöjligt.

Mina elever i skolan där jag arbetar som modersmålslärare frågade mig, när de planerade för firandet av Nowruz på skolan, vem jag ska fira med. Jag tänkte tillbaka på lyckliga tider och på hur vi brukade fira dagen och på min mamma som jag inte träffat på så länge och kände att tårar steg upp i mina ögon. Jag vände mig bort och svarade inte på frågan.

Jag vill önska alla som firar Nowruz idag, både dem som gör det med sina familjer och dem som är ensamma och långt borta från sina familjer ett riktigt Gott Nytt År. Jag hoppas att det nya året ska bli ett välsignat år av kärlek och vänskap för er alla. För egen del tänker jag trots allt fortsätta att hoppas att jag en dag kunna fira med min familj.

Happy Nowruz!

Här är Zulmay Afzalis två tidigare gästtexter på den här bloggen:
Be my guest # 100 Zulmay Afzali – 26 december 213
Be my guest # 103: Zulmay Afzali – 23 december 2014
© denna blogg och Zulmay Afzali.

Be my guest # 109 Mirka Kettunen

Mirka KeMirka Kettunen är frilansjournalist och författare. Han har jobbat på bland annat Sveriges Television och Sveriges Radio. 

Utöver det har Mirka en Bachelor of Science i statsvetenskap, har studerat film i Tjeckien, rest runt jorden och varit bosatt och studerat i både Mellanöstern och Centraleuropa.

Efter att ha hört Sveriges Radios journalist Helena Groll ställa en fråga till Israels ambassadör Isaac Bachman i Studio Ett den 17 februari, väcktes en och annan fråga. Ambassadören ombads redovisa vilken skuld judarna själva bär till att de blir utsatta för terror och attacker.

Jag förutsätter att den nye palestinske ambassadören i Stockholm kommer att få bråda dagar att förklara varför PA inte arbetar för demokrati i sina egna områden. Å andra sidan kommer vederbörande inte att få frågor om demokrati, feminism, vart biståndspengarna faktiskt går eller frågor om jämlikhet – därför att det inte anses politiskt korrekt att ställa sådana frågor till vissa personer. Medan andra måste förklara sig.

Enligt västerländsk, framförallt svensk, vänsterlogik ses palestinierna som en ädel, men plågad elit, som för en rättvis kamp. I Sverige anses dessutom Fatah vara ”Socialdemokraternas älskade systerparti”. Följer man debatten så förefaller det som om palestinier verkar vara fria från själviskhet, egennytta och onda uppsåt. ”De vill fred”, antyds det direkt och indirekt av framförallt svenska medier. Men just bland dem finns de så kallade ”moderata krafterna” i Mellanöstern. Socialdemokratiska politiker har, bland de i den övrigt korrupta politikerna i arabvärlden, hittat de ”moderata krafterna” just bland palestinierna. Kan det ha att göra med att svenskar inte talar arabiska och inte heller förstår kulturen i Mellanöstern? Kan det ha att göra med att man alltid i Sverige väljer en sida och vägrar ha en diskurs och ett ifrågasättande av alla parter? Det har hänt förr, så varför inte nu? När det väl började komma rapporter om Röda Khmerernas folkmord, så fanns det många inom den svenska vänstern som var övertygade om att det var en lögn. Varför skulle just Fatah vara ljusets och den västerländska demokratins fackelbärare? Vad har de gjort för att bevisa det?

Egendomligt att palestinierna, denna lilla grupp av araber som bara är ett av många arabiska folk och en av många muslimska grupper, ges en så hög status i Sverige. De framställs alltid som om de vill väl, medan det är ”dom”(=judarna) som saboterar. Det är säkert ”dom” som tvingar Abu Mazen att sitta kvar även om hans mandatperiod löpt ut för flera år sedan. Denna grupp har fått sin synliga plats på grund av sin närhet till ”dom” (=judarna). Vore det så att man verkligen brydde sig om ockuperad mark och förtryckta folk, så skulle väl de politiskt korrekta Sverige marschera för andra minoriteter i Mellanöstern och världen.

För vem går ut och marscherar för rättvisa för Polisario i Västsahara? Vem skapar dyra kampanjer för att bojkotta Maroc-citrusfrukter? Vem står upp för assyrier/syrianer eller för kurder och jobbar för eller erkänner deras ambassader? Kurderna har ju i cirka 20 år haft en fungerande stat i norra Irak. Har de fått samma förbehållslösa stöd, kallas deras partier för ”systerpartier”, blir de påhejande av nån svensk regering eller ett svenskt politiskt parti? Häromåret bevakade jag som journalist Vänsterpartiets årliga kongress. De öppnade med ett minst 30 minuter långt anförande och hyllade, förbehållslöst naturligtvis, den palestinska kampen.

Och ur de ”tomma ladorna” skrapade uppenbarligen den nuvarande regeringen, nästan lite magiskt, fram hundratals fräscha miljoner. Var det kanske runt 750 miljoner kr? Pengarna går till de ”moderata” krafterna bland palestinierna. De är inte korrupta, maktfullkomliga, utan ”moderata”. Moderata i förhållande till vad? Finns det någon som kollar kvittona och vart pengarna går och hur de används? Finns det någon redovisningsskyldighet för dessa pengar? Det verkar inte ställas några krav på eller motfrågor till dem. Våra skattepengar går till en organisation som lär ut judehat i sina skolor. Sponsrar de kanske terrorism mot staten Israel? Vem undersöker detta bland svenska journalister? Vem skulle våga publicera påståenden och fakta när det kommer fram att Fatah inte är en distingerad samling västerländska skrivbordsdemokrater?

Abu Mazen var här för att öppna en palestinsk ambassad, som högst troligt är betald och beskyddad av svenska skattepengar. Fick han frågor som:

”What’s your part in the problem and violence? What’s your responsibility for the violence towards and among your people? Are you planning to have free elections? Oh, not? Why?”.

Knappast. Sådana frågor ställer inte svenska medierepresentanter. Det är inte politiskt korrekt. Judar kan man däremot alltid ställa till svars och ifrågasätta.

På 1990-talet bodde jag i ett arabland. Först studerade jag arabiska i Sverige i två år, därefter i Mellanöstern. Då läste jag akademiskt om, och levde i, kulturen. Det gör mig inte till expert. Det kan inte få mig ens att påstå att jag kan en bråkdel om Al ‘alam al-‘arabiyya. Men svenska journalister däremot känner sig som experter i Mellanöstern-frågor bara de fått en sak förklarad för sig av den ena sidan.

Nu börjar logiken här i väst likna det som jag såg dagligen i Mellanöstern. För dem var det en del av människors vedertagna sanning:

”Om det händer nåt – så beror det på judarna. Om det inte händer nåt – så beror det på judarna”.

Helena Grolls fråga är helt i linje med detta. Den frågan är inte ett resultat av en journalists påstådda övertramp eller felsägning. Det är en del av ett system.

Det är nog bara en tidsfråga innan man här, så som i Jordanien, öppet säljer Mein Kampf och Zions vises protokoll på gatan. Troligen på arabiska, så att svenskar eller svenska politiker vet inte vilka dessa ”historieböcker” är. Och även om de visste, så skulle troligen ingen svensk ändå ingripa.

© denna blogg och Mirka Ke.

 

Be my guest # 108 Nima Dervish

Nima DervishOrdbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

Många brukar påpeka att ISIS och deras likars största offer är muslimer. Det är visserligen sant. Och jag är inte ute efter att kasta skit på dem som påpekat denna sanning. Men det är en sanning med modifikation. En sanning vars relevans bör ifrågasättas. En sanning som vilseleder lite grann.

Islamisternas flesta offer är muslimer för att det är i muslimdominerade länder som islamisterna har sin bas, sitt främsta verksamhetsområde, sitt ursprung.

Om ett företag vill sälja dammsugare och har ett kontor i Thailand så blir det thailändare som blir det kontorets främsta målgrupp. Om företagets Iran-kontor vill göra samma sak så blir det främst iranier som är målgrupp. Men företaget är knappast ute efter att ”sälja till iranier eller thailändare specifikt” utan att sälja till alla.
Vill jag skjuta alla prostituerade och råkar bo i Thailand så blir thailändskor mina främsta offer, men det sker automatiskt på grund av min geografiska ”location” och har inget att göra med min vision, min ideologi eller min strategi.

Det är klart att de flesta offren är muslimer, för det är i områden där islam dominerar som jihadister främst skapats. I områden där islam inte dominerar, men förekommer, är det också muslimer som främst drabbas. Vilka är mest problemdrabbade i Sverige? Muslimerna i Rosengård och Rinkeby eller svenskarna i Bromma och Djursholm?
Islamisternas offer är muslimer för att det bor främst muslimer i områdena där jihad-sumpråttorna verkar. Annars är det inte främst muslimerna som är huvudmåltavla för jihadisterna, utan judar, yezidier, ateister, marxister, kristna, bahaier etc. Icke-muslimerna är de som ryker först.

Sedan kommer turen till dem som är ”fel muslimer”, men även då för att de inte anses vara muslimer: shiiter är inte muslimer enligt ISIS. Shiiterna tycker givetvis att de är muslimer, lika mycket som homosexuella Irshad Manji anser att hon är muslim (vilket knappast godkänns av den iranska shialedningen, som själva inte godkänns av ISIS).

Jihadisterna är fler och har mer makt och spridning i Syrien och Irak än i Frankrike och Danmark. I Paris och Köpenhamn är det inte ”fel muslimer” som jagas. Efter dem som ”förolämpat profeten” så är det de som går i synagogan som är ”second favourite”. Med begränsade resurser tvingas man ju prioritera sin ”key target group”!

Don’t fool yourselves, det är i områden där islams draksådd finns som jihadister skapas. Och det är icke-muslimer som är huvudfienden för islamisterna. (Och bland dem är det först häcklarna och därefter judarna som är prioriterade.)

Sedan, när jihadisterna har tillräcklig makt, ger de sig på alla som inte är som de. Och då blir offren automatiskt de som är i majoritet.

 © denna blogg och Nima Dervish.

Be my guest # 107: Thomas Gür

Thomas Gür, foto Åke GunnarssonThomas Gür är företagare och författare.

Hur Justitieutskottets borgerliga majoritet stoppade lagstiftning om ”borttappade” pass 2010
och Moderaterna accepterade detta

Jag har sedan en tid undrat över vad som hände med det ursprungliga moderata förslaget från 2009 att få bukt med att svenska pass uppenbarligen medvetet, systematiskt och många gånger repetitivt ”förloras”, för att säljas på marknaden för falska pass. Varför kom aldrig regeringen Reinfeldt att agera i denna fråga som ledande politiker i det parti som dominerade den regeringskoalitionen, kom att initiera? Varför har vi fortfarande inte en lag som tydligt avser att förhindra detta missbruk?

Efter att ha förgäves sökt svar, genom att leta efter artiklar eller rapporter som kunde bringa klarhet i detta, beslutade jag mig för att leta själv. Kvällen den 26 januari, företog jag en ”skrivbordsundersökning” vilken tog mig mindre en halvtimme att genomföra och därefter författa, i form av den FB-uppdatering som jag kopierat in nedan.

Denna uppdatering är givetvis långt ifrån fullständig angående de politiska turer som ägt rum och den ger inte heller svaret på frågan varför det gick som det gått med detta förslag, alltså att det hamnade på hälleberget. Likväl tror jag att detta är det hittills mest systematiska försök som gjorts för att beskriva vad som på det politiska fältet hände med lagförslaget – fröet föll på klippan..

Bara detta är ett underbetyg åt svensk politisk journalistik.

En defekt, som jag också skriver nedan, i en av statsmaktens mest centrala funktioner, blir, trots att de uppmärksammats, inte åtgärdad år efter år, och varken den lagstiftande eller den granskande statsmakten reagerar över detta. Det är för sorgligt…
————
facebookFB-Uppdatering av den 26 januari 2015

Här följer en sedelärande politisk historia om de ”förlorade” svenska passen och vad riksdagen velat göra åt den saken:
————
Hösten 2009 motionerade moderaten Elisabeth Svantesson om att riksdagen borde bry sig om frågan.

Pass SVENSKT”Det borde inte vara möjligt att gång på gång förnya sitt pass. Istället måste Sverige börja ogiltigförklara borttappade pass, vilket tekniken i dag medger… Dessutom måste, i samband med utfärdandet av ett nytt pass, noteringar ske över hur många pass en person har haft. Det naturliga måste vara att en polisutredning görs efter ett visst antal förlorade pass innan ett nytt utfärdas.”
(Försvårande av möjligheten till passfusk)

Ganska naturligt eftersom hon dessutom tillsammans med partikollegerna Tobias Billström och Ulf Kristersson hade skrivit en artikel – Ta medborgarskapet från kriminella invandrare – i DN Debatt om denna fråga redan i februari samma år. De hade på sitt partis uppdrag utrett bland annat denna fråga.

Riksdagens justitieutskott fick Svantessons motion till sig och svarade på den så här:

”Utskottet kan mot bakgrund av vad som redogjorts för ovan konstatera att en rad olika åtgärder vidtas för att minimera risken för missbruk av rätten att erhålla pass. Utskottet anser att något initiativ inte bör tas från riksdagens sida och avslår motion Ju252.”
(Justitieutskottet betänkande 2009/10:JuU13 Polisfrågor)

Notera sålunda, riksdagens då borgerliga majoritet avslog denna motion av Svantesson, som gjorde ett särskilt yttrande till protokollet, men vad hjälpte det.

Fyra år senare, 2013, kunde tidningarna åter berätta att den olagliga handeln med svenska pass fortsatt pågick. (Olaglig handel med svenska pass ökar, DN 29 september 2013).

Nu idag, finns det sedan hösten 2014 ännu en motion till riksdagen, denna gång av folkpartisten Johan Pehrson om att det måste göras något åt de ”förlorade” svenska passen: Motion 2014/15:653 Skärp reglerna för svenska pass. Denna motion har ännu inte behandlats av justitieutskottet.

————
En kommentar: Under de 35 år som jag deltagit i och följt svenskt samhällsdebatt har jag sett åtskilligt med inkompetens, slarv och politiskt klåparmentalitet. Men det här tillhör nog mina topp tio i denna genre. Riksdagen och regeringen har slarvat bort, förlorat (i likhet med passen), fem år på denna fråga nu, från DN-artikeln i februari 2009.

Hur en borgerlig majoritet i kammaren, en borgerlig regering och ett moderat styrt justitiedepartement kunnat ta så lätt, så fjärderlätt på denna fråga, övergår mitt ringa förstånd.

© Denna blogg och författaren.

Be my guest # 106: Walter Kolb

Walter med EUfåri

Walter Kolb med EUfåri

Walter Kolb, schweizare som både bott och arbetat i Gamla stan i Stockholm i  många decennier. Han har hållit nära kontakt med sitt hemland som han besökt minst fyra, fem gånger om året.

Grafisk designer. Dykare, seglare, saxofonspelare, svampplockare med mera. Med en schweizares skeptiska syn till EU.

Annandag jul – inblick från Schweiz

Jag sitter just nu i Schweiz – ett land som inte är med i EU men som är helt omgivet av EU-länder, precis som det var omgivet av krigsländer under andra världskriget.  På många sätt finns det likheter med situationen kring andra världskriget. Schweiz är en lugn oas mitt i ett EU som liknar en hjord bångstyriga får som alla drar åt olika håll men hålls ihop av en fåraherde i Bryssel. Det blir allt svårare att hålla ihop unionen, verkar det som, men så länge Europeiska Centralbanken trycker nya pengar dag och natt för att köpa upp statsobligationer i krisländer hålls grytan kokande.

Det är lätt att se på EU utifrån, med schweizisk media som informationskälla. EU-stater praktiserar en representativ demokrati, medan Schweiz är det enda landet i Europa med direktdemokrati. Det är den viktigaste punkten i de flesta diskussioner pro och kontra EU. Den schweiziska modellen är helt enkelt inte kompatibel med EU – varken institutionellt eller kulturellt.

I länder med representativ demokrati väljs politiker för en viss (tyvärr allt längre) period och de kan då i början av perioden handla relativt fritt. Efter en period hoppas man på väljarnas överseende med smärre misstag och lockar med nya löften. Men de valda politikerna tenderar allt mer att bli en egen kast eller klass, vars främsta syfte är att försvara sina egna intressen och privilegier, detta har till följd att avståndet till medborgaren blir allt större och ”vi och dom” – känslan etablerar sig.

Det är just detta som skrämmer schweizarna och därför möts varje charmoffensiv från EU:s sida med misstänksamhet. EU-politikernas löner och privilegier är närmast brödtext i schweiziska tidningar av alla politiska kulörer.

I Schweiz fattas politiska beslut mot folkomröstningsspöket (många politikers vokabulär), med det menas att stora politiska beslut ofta är så starkt förankrade i folksjälen att en folkomröstning inte ens begärs (det behövs 100.000 namnunderskrifter). Att landet står utanför EU är en störande faktor som Bryssel har svårt att acceptera. Schweiz är landet Rekorderlig. Ordnad ekonomi, låg skuldsättning, låga skatter, låg arbetslöshet, hög bildningsnivå och ett pålitligt pensionssystem.

Schweiz har alltid hävdat att den som inför en gemensam valuta med så väsensskilda stater och så olika näringsliv måste räkna med kris förr eller senare.

Ingen i Schweiz förnekar den historiska betydelsen av EU som fredsprojekt. EU bröstar sig gärna med 70 års fred, men mörkar ex-Jugoslaviens olika krig som ju, som bekant, ändades av USA och Nato, inte av EU.

Schweizerfrancen är så begärlig att den negativa räntan på 0,25 procent, som infördes av Nationalbanken, bara framkallar en axelryckning hos de berörda.

Många röster inom näringslivet menar att om nationalbanken inte stödköpte euro för att hålla kursen kring 1.20 franc så hotas exporten och arbetslösheten stiger. Andra menar att Schweiz har nästan inga produkter som inte lika gärna kan produceras i andra länder. Men de flesta är överens om att det har blivit så dyrt för Nationalbanken att köpa euro att det måste överges i en nära framtid. (Köp schweizerfranc, ni som har pengar!)

Till slut: Schengenavtalet är en av de största stötestenarna i de schweiziska kontakterna med EU. Schweiz anslöt sig till Schengen utan att Balkanländer fanns med och menar nu att det är dags att omförhandla detta eftersom Schweiz inte har någon rösträtt när nya länder tas in i EU. En ståndpunkt som jag tycker är förståelig.

Be my guest # 105: Lasse Odrup

Lasse Odrup vid pansarvagnGästbloggning av rikssvenske, numera finske medborgaren Lasse Odrup, som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Funderingar i juletid

Jag blev nästan generad när jag läste Lars Lindströms kolumn – Den viktigaste samhällsfrågan 2015 är hur mycket högerextrem nationalism Sverige klarar av – i Expressen den 22 december. I den skriver han att Sverige är glest befolkat och därför borde ge plats för fler asylsökande och flyktingar. Menar han som Reinfeldt verkligen, att de med uppehållstillstånd skall placeras i skogen och med såg, yxa och svedjebruk skapa sig en framtid? Nej, förmodligen har journalisten Lindström inte tänkt så långt. Han bortser elegant från att de nyinflyttade behöver jobb, bostäder, skolplatser, språkutbildning, vårdplatser, infrastruktur med mera, kort sagt möjlighet att integreras i det svenska samhället. Fast sådant är ju bara bagateller när det gäller att bekämpa den främlingsfientlighet och rasism som tydligen genomsyrar hela Sverige.

Han menar kanske väl, men med hans resonemang borde Grönland vara en ännu bättre plats för invandring. Tyvärr är det här tänket ganska typiskt för makthavare som seglar i det blå och aldrig någonsin funderar över vad vanliga människor har för behov. Alla resurser finns ju redan hos makthavarna i Täby och på Södermalm eller var de nu bor och då är det väl likadant i resten av Sverige?

Jobb och bostad är annars viktigt för integrationen, det påstår åtminstone de gamla vanliga soffdebattörerna i TV. Fast när de väl sagt denna självklarhet så brukar de luta sig tillbaka i soffan och stråla som om de funnit den heliga Graal. Hur jobben och bostäderna skapas är man av naturliga skäl mer otydlig om.

God jul och gott nytt år!

På bloggen finns fler texter, av, med och om Lasse Odrup.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 284 andra följare