• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juni 2022
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Den perfekta värdinnan anno 1936, del 4

den_perfekta_v_rdinnan_1153639221_1203Läs först del 1, del 2 och del 3 i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan.

I det här avsnittet ska jag vidarebefordra greve Hans von Rosens instruktioner – eller tips – för hur En herre bjuder ut en dam:

Jag förutsätter att du är en ung man utan störande mindervärdighetskomplex men med en bestämd önskan att verka väluppfostrad och uppträda belevat i alla livets skiften. Du är ingen enstöring och söker gärna angenämt sällskap, ej minst kvinnligt. När du råkar få ögonen på en ung dam som tilltalar dig, gäller det att på ett elegant sätt komma i kontakt med henne. Du bör först förvissa dig om att hon icke tillhör låtom oss säga: fridlyst villebråd. Hit räknas, om man skall vara mycket noga, fruar – framförallt dina vänners och även ur klokhetssynpunkt dina överordnades samt alltför unga damer, vilka genom din uppvaktning komma i konflikt med föräldrar eller andra uppfostrare. Ju äldre damerna äro, desto mer övergår du från jägare till villebråd.”

Suck. Tur att man slapp vara ”en dam som skulle bjudas ut” på den tiden…

En flicka under 18 år bör du helst klappa på huvudet. Ju mer jämspelta ni äro, desto mera berättigade bliva dina avancer. Träffar du t.ex. på en dans en ung dam som gör intryck på dig, bör du visa ditt intresse bestämt men utan alltför stor iver. När ni dansat några danser frågar du om ni skall träffas igen och om hon då ej avvisar detta genom att t.ex. säga: ‘Jag vet ju knappt vem min herre är’ – i epitetet min herre ligger ett direkt avslag – frågar du efter dansens slut om du får följa henne hem. Tillåter hon detta är redan ett långt steg taget, men även inför ett avböjande av detta ditt själviska erbjudande, bör du ej uppge hoppet. Du tar reda på telefonnummer och en av de följande dagarna ringer du upp. Detta har hon säkert väntat sig och på din förfrågan om ni skall gå på bio, kommer sannolikt ett jakande svar.”

Greve Hans von Rosen fortsätter ge råd:

När ni träffas känner du dig redan som om ni vore gamla goda vänner, något varom du snarast möjligt söker övertyga även din moatjé om. Efter biografens slut frågar du om ni inte skall gå på Brända Tomten eller ett därmed jämställt ställe. Där prata ni och du finner snart en väg där edra intressen möts.

Läsaren märker säkert att greve von Rosen är något av en spjuver och att han inte helt på allvar ger dessa råd utan har en liten skälmsk ton som är ägnad att göra läsaren lätt amuserad. Massor händer under kvällen och så kommer vi till avslutandet av densamma:

hur_en_dam_stiger_in_i_en_bil_1154286761_1239Har en herre bjudit en dam på middag, dans, teater eller dylikt bör han erbjuda sig att skjutsa henne hem, även om hon bor i någon förstad. När ni kommer ut på gatan föreslår du, allt efter råd och lägenhet, ett fortskaffningsmedel som ej utgöres av apostlahästarna. den unga damen har kanske en fotbeklänad som ej är avsedd för promenad, även om detta händelsevis skulle ingå i din smak.

Du hjälper henne självfallet upp i bilen. Ofta är nämligen hennes ena hand upptagen av att hålla upp klänningen eller tillsluta aftonkappan så att nordanvinden ej sveper in på den lätt klädda gestalten. Därvid får du ej bära dig fumligt åt. Du kan nämligen försvåra i stället för underläta embarkeringen. Ett litet lätt stöd under ena armbågen är i regel att rekommendera. Gäller det uppklättring på ett tåg eller en buss, bör du vara den som stiger upp först och ej stå nedanför och puffa på bakifrån.

Nästa gång ni råkas sker detta kanske på ditt förslag i form av en promenad och du bör då framförallt söka utfundera hennes smak på det sportsliga området. Att tvinga ett drivhusblomster ut på en längre, strapatsrik färd i snöyra och slask kan alldeles förstöra dina chanser. Hon håller dig då med rätta för att vara omdömeslös.

I nästa del, ges goda råd av danspedagogen Holger Rosenquist.

Den perfekta värdinnan anno 1936, del 3

den_perfekta_v_rdinnan_1153639221_1203Läs först del 1 och del 2 i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan. Den finns under rubriken

Alltså, vidare ur Husmoderns presentbok från år 1936, Den perfekta värdinnan. Det är grevinnan Astri Douglas, f. Henschen, som skriver:

Värdinnan skall avsmaka allt
Har värdinnan ej en kokerska som hon känner och absolut litar på – och jag skull f.ö. vilja tillråda det även då – så bör hon så vitt möjligt är, avsmaka allt. Den mest överlägsna värdinna kan annars komma i olidliga situationer, som ingen självbehärskning på jorden kan rädda henne fullt helskinnad ur. Jag vill berätta ett exempel.

På ett stort ställe vid en mycket elegant middag hände det, att en fågelrätt bars in, där den utsöktaste kokkonst med alla dess trick ej förmått bortvilla den ögonblickliga och kväljnade luktsensationen, att den just inkomna rätten med klar fördel hade bort serveras någon gång i föregående vecka. Värdinnan, som var inbegripen i en livlig konversation, reagerade omedelbart, reste huvudet och kommenderade högt, klart och till synes fullkomligt lugnt: ”Ta ut fågeln och servera nästa rätt så fort som möjligt!” Och så fortsatte hon konversationen. Och hennes gäster med henne.

Det var en beundransvärd prestation, men den värdinnan gjorde nog vad hon kunde för att undvika en upprepning av en så ytterligt pinsam situation.

Hur man går till bords och hur man beter sig under middagen, beskriver grevinnan Astri Douglas så här:

Värden går först

middagsbord_med_kristall_1153669106_1210Nå, nu går emellertid värden först ut, förande den förnämsta damen. Värdinnan med den förnämsta herren dröjer till sist. Vid uppbrottet från bordet är ordningen omvänd. Vid herrmiddagar går värdinnan först med sin kavaljer. Med kungliga gäster gäller andra regler. Platserna, som redan antytts med en skiss på placeringskortet, äro utmärkta med namnkort, ofta lagda på ett av vinglasen. Ännu en parentes, (En god värdinna har också tagit reda på, om någon av gästerna ej dricker vin och ombestyrt, att han eller hon serveras annan dryck).

Artigt, fast så gott som bortlagt, är det, att ingen sätter sig, förrän värdinnan hunnit sin plats, eller att ingen, åtminstone ingen herre, börjar äta före värdinnan.

Ja, nu börjar värdinnans speciella lektion i lugn och självbehärskning. Bliv ej disträ i er konversation, håll ögonen på dörren till serveringsrummet och reagera ej för minsta misstag i serveringen. Detta hindrar ej på minsta sätt att ni bör hålla ögonen öppna, och ni bör ha instruerat uppassningen att ge noga akt på, ifall ni önskar meddela er med någon av dem. Kan ni – och det är ett vågspel, som ytterligt få går i land med, så tag omärkligt ledningen av konversationen, i er hand. Led den in på ett ämne ni vet att några i sällskapet behärska och som har allmänt intresse, och ni själv och bordssällskapet får kanske uppleva något lika utsökt som sällsynt och oförglömligt: en allmän bordskonversation mellan harmoniskt stämda, kunniga och intressanta personer. Men om detta ej lyckas er eller ej ens är tänkbart, så stör åtminstone ingen annans konversation; om edra gäster prata och ha trevligt, så var munter och tystlåten för er själv. Av alla närvarande är det minst viktigt att värdinnan blir road och uppvaktad. En värdinna bör dricka med sina kavaljerer, men behöver ej dricka med någon annan. Dock går det mycket väl för sig, att hon skålar både med herrarna och damerna. De däremot böra ej skåla med henne.

I nästa del i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år får vi veta något om hur det skulle gå till när en herre bjöd ut en dam.

Vid citat vänligen ange källan.

Den perfekta värdinnan anno 1936, del 2

den_perfekta_v_rdinnan_1153639221_1203Läs först del 1 i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan. Den finns under rubriken Miniserie: Den perfekta värdinnan anno 1936 i högerspalten.

Här får vi veta en del om den problematiska placeringen och om gästens skyldigheter”, så som de beskrivs av grevinnan Elisabeth Oxenstierna, f. Huitfeldt:

Placeringen är ett problem
behagade_f_ra_1153665503_1208 bordsplan_i_tambur_1153665543_1209Placeringsfrågan vid en middag är ett problem av stor betydelse och räckvidd, och för vilken t.o.m. vissa handböcker finnas utgivna. Jag vill här endast ägna några rader åt sättet att delge gästerna placeringen. Är det en mycket liten middag kan värden helt enkelt meddela gästerna i tur och ordning, vilka damer de skola föra till bords samt var de skola sitta. Vid större middagar utläggas alltid placeringskort på bordet. Herrarna få då veta, vilken dam de skola föra till bordet genom en i tamburen anslagen placeringslista eller särskilda kort.

Presentation och hälsning äro nu undanstökade, herrarna ha klart för sig, vilka damer de skola ha till bords, var de skola sitta och det roliga kan alltså börja!

Låt oss för några ögonblick kasta etikettsfrågorna åt sidan och ägna en tanke åt det nästan oförnimbara något, som väsentligen bestämmer, om det skall bli glatt och gemytigt eller stelt och tråkigt. Vilka äro t.ex. de gäster som vi bjudit? Hur har man ordnat bordssällskapets sammansättning? Äro gästerna allesammans nära vänner, eller är det också några med, som man känner mindre väl – som man kanske rent av bjuder endast på grund av en känsla av tvång?

Man har nämligen även skyldigheter mot sitt umgänge. Man skall ej bara taga emot vänlighet utan att själv göra något igen. Därför är det av stor vikt att om möjligt ej heller acceptera bjudningar hos sådana personer, som man ej sedan gärna vill umgås med. Men det är ej alltid så lätt att välja sitt umgänge så att det blir just sådant, som man skulle önska sig det. Man får således finna sig i att fullgöra sina umgängesskyldigheter och taga dem med jämnmod. Om man ordnar sin bjudning med litet omtanke, så skall man finna, att det hela kanske ej är så tokigt i alla fall. Framförallt får ej bjudningen få en sådan prägel av skyldighetstillställning, att gästerna redan i trappan känna en atmosfär av ”vi måste bjuda er, måtte ni snart gå”! En sådan stämning sprider sig till både gäster och värdfolk. Mat och dryck kunna vara aldrig så förstklassiga, det blir ändå stelt och omöjligt.

vackert_runt_bord_1153669431_1216Bland det trevligaste som finns, är att ordna en middag för dem man särskilt vill se hos sig. För den, som ej är för jäktad eller kräsen, kan det bliva en riktig högtid. För många är det endast en eller två gånger om året, som de kunna tillåta sig lyxen att se sina vänner på middag och därför vilja de också, att det skall bli utsökt. Kunna de ej få tillfälle bjuda på allt det bästa de i sina tankar gått och funderat ut, så skola åtminstone de små detaljerna, som ej kosta något annat än omtanke bli något riktigt personligt. Gästerna skola känna, att man ansträngt sig för deras skull, att man gjort det därför att det var roligt att se dem hos sig och att man velat göra sitt allra bästa – var och en efter sin förmåga och sina möjligheter. Gästerna skola också få tillfälle att träffa dem de själva önska träffa, och värdfolket vill då göra sitt yttersta att så mycket som möjligt bjuda samman dem, som passa tillsamamns och ha förmågan att göra aftonen underhållande och trevlig för varandra. Det är ej endast på värdfolket det beror, om en bjudning blir trevlig eller ej.

I nästa del, som snart följer, berättas något om gästens skyldigheter.

Vid citat anges källan.

Den perfekta värdinnan anno 1936, del 1

den_perfekta_v_rdinnan_1153639221_1203När jag städar i bokhyllan hittar jag två böcker som varit min mormors, Dagmar Tawaststjerna. De är tryckta 1936 och 1937 och ingår i en serie  presentböcker från Husmodern: Den perfekta värdinnan. Jag bläddrar lite i en av dem och fascineras så av innehållet och tanken på att råden till kvinnor såg ut så här för 70 år sedan, att det var efter sådana här råd bl.a. min mormor levde, så jag kan inte släppa böckerna. Jag ska, i en liten miniserie, citera ur böckerna för att ge en bild av vad en husmor och värdinna (i överklassen) behövde känna till på den tiden. We’ve come a long way… Boken från 1936 börjar:

ÄRADE HUSMÖDRAR!

Denna bok skall säkert av Eder hälsas som en värdefull nyhet. Alla regler för ett fulländat värdskap framläggas nämligen här för första gången av fyra av dess främsta representanter: grevinnan Astri Douglas, grevinnan Elisabeth Oxenstierna, friherinnan Margaretha de Seynes de Larlenque och greve Hans von Rosen.

Man får bl.a. veta så här viktiga saker:

Middagar

Då gästerna anlända, tagas de emot av värdinnan i det rum, där de skola samlas. Finnes två sällskapsrum, och gästerna skola samlas i det inre rummet, möter värden gästerna redan i det yttre, eljest kommer hans tur att hälsa på sin gäst först efter värdinnan.

Presentationen kan vara en vansklig sak
Äldre personer skola naturligtvis ej besvära sig med att  hälsa på alla utan endast på dem de själva anse sig vilja och böra hälsa på. Det är då de yngres skyldighet att t.ex. bedja värdfolket eller någon annan, som känner vederbörande, att presentera dem för de äldre. Likaså är det oriktigt att en dam – och särskilt en gift dam – skall gå omkring och hälsa på t.ex. jämnåriga herrar, i synnerhet om hon ej förut känner dem. En gift dam kommer oftast med sin man, och de hälsa då tillsammans på de äldre och jämnåriga, varvid hennes man, då så behövs, föreställer obekanta herrer för henne. Vill en herre hälsa på ett gift par, som han ej känner, föreställer han sig först för mannen och ber denne presentera honom för sin fru. Vill en herre åter bli presenterad för en dam, som ej har sin man i närheten, får han försöka bedja någon, som känner damen i fråga, att föreställa honom.

En ung flicka hälsar bara på bekanta herrar
En ung flicka hälsar således endast på dem hon känner av herrarna. Tyvärr har det här hemma blivit ett vedertaget bruk eller ovana, att damer ofta gå omkring och hälsa på alla, både bekanta och obekanta herrar. Det  chockerar oerhört i utländska ögon, och de svenska herrarna böra här rycka upp sig. En herre skall taga första initiativet till hövlighet mot en dam, och ej i första hand tvärtom.

Likaså bör en dam förbli sittande, när en herre hälsar på henne, såvida det inte är en mycket äldre herre. Om hon sedan vill tala med kavaljeren i fråga, kan hon möjligen då resa sig upp eller hellre bedja honom taga plats. Om en jämnårig dam presenteras för henne, då hon sitter, kan hon göra som hon vill – förbli sittande eller stiga upp – men om hon endast hälsar på en ungefär jämnårig, är det trevligast om hon ej reser sig. Tänk, om alla damerna skulle rusa upp ur stolar och soffor för att en annan dam kommer in – så förskräckligt plågsamt och störande, särskilt för henne.

I nästa del, som snart följer, får vi veta något om den problematiska placeringen. Delarna i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan kommer att återfinnas under rubriken Miniserie: Den perfekta värdinnan anno 1936 i högerspalten.

Vid citat anges källan.