• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    maj 2020
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Polisrapport: Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder.

Polisen NOAPolisens Nationella Operativa Avdelning publicerade den 16 maj rapporten Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder som fokuserar på omfattningen och karaktären på anmälda sexuella ofredanden i olika miljöer. Polisen vill med hjälp av den ”kunna ta fram lämpliga strategier för att påverka gärningsmännens motivation* och möjligheter”. Som syfte med analysen anges:

Analysens syfte är att skapa underlag för polisiära åtgärder. Den fokuserar därför på omfattningen och karaktären på anmälda sexuella ofredanden i olika miljöer. Miljön för brottet har hög relevans för direkt respektive indirekt brottsförebyggande arbete och är avgörande för vem som har möjligheter att initiera åtgärder. Den har också stor betydelse för att lämpliga strategier för att påverka gärningsmännens motivation* och möjligheter ska kunna tas fram. Miljön har därför relevans för både polisens arbete med att förhindra och utreda brotten samt andra myndigheters metodutveckling beträffande risker för utsatthet. Följaktligen är miljön i fokus för den här kartläggningen.

Det är således inte gärningsmännen man fokuserar på och kartlägger, utan uttryckligen just miljöerna där sexuella ofredanden, trakasserier och våldtäkter begåtts.

I rapporten anges kort att i Tyskland, Frankrike, Norge och Finland beskrevs de flesta misstänkta som ”utländska män som agerade i grupp.” Att det framkommit att så varit fallet också i Sverige (Kungsträdgården, Kalmar) nämns också:

Ett fåtal misstänkta gärningsmän har identifierats. De som har identifierats är medborgare i Afghanistan, Eritrea och Somalia.

Men det konstateras också att samtliga utredningar i Stockholm och Kalmar från 2014 och 2015 har lagts ned på grund av svårigheter med identifiering eller bristande bevis…

Vidare i Polisens rapport:

De anmälningar som inkommit under 2015 och 2016 visade att flickor 14-15 år gamla varit mest utsatta. Angreppen har uppfattats olika beroende på tillvägagångssättet men det framgår av uppgifter i samtliga anmälningar att flera av de ofredade flickorna chockats till gråt och varit ” väldigt skakiga efter händelsen”. Av samtliga anmälningar förstås att angreppen varit mycket obehagliga. Särskilt chockerande och skrämmande var de angrepp som utförts i grupp där den utsatta flickan inte bara hållits fast och blivit ”tafsad på” utan där även försök att ta av kläderna påbörjats innan flickan fått hjälp.

Flertalet angrepp har skett av enskilda gärningsmän. I flertalet fall har ofredandet skett i trängsel, bakifrån genom att gärningsmannen fört in händerna innanför byxor eller under blus/tröja och dessutom kysst och hållit fast flickan. I kampen om att komma loss från fasthållning eller genom att angreppet skett bakifrån har det varit svårt att uppge utseende på gärningsmännen tillräckligt bra för att identifiera någon senare. Inte sällan har de ofredade flickorna stått i publiken vid en scen, varit i vimlet på väg till kamrater eller stående med en eller flera kamrater när de angripits.

De flesta sexualbrotten under 2015 har alltså begåtts mot flickor under 15 år (60 procent). Det yngsta offret var sex år gammalt. Exempel på ofredanden ges också i Polisens rapport:

En flicka på 17 år, vilken gick från ett köpcentrum, blev förföljd och stoppad av tre ”afrikanska killar” som angrep henne genom att klämma hennes rumpa så hårt att hennes byxor gick sönder.
———–
Vid ett överfall mot en 12-årig flicka uppgavs följande signalement: ”fyra män i 20-25 års ålder som såg ut att vara araber och talade utländska, möjligen arabiska dem emellan”. En förbipasserande ung man gick emellan och blev misshandlad.
———–
En flicka på 13 år som går i särskola blev närmad av ”4-5 utländska killar” som talade svenska med brytning. De tog på henne, en i taget ”på ställen som hon inte tyckte om, bland annat på hennes stjärt och på brösten.

I rapporten är det dock, som sagt, miljöerna där brotten begåtts och inte vilka som begår brotten, som kartläggs. Och då får vi veta att övergrepp där grupper av pojkar och män i åldrarna 14-16 och 25-30 omringat och ofredat unga flickor, skett på gator, vägar, cykelvägar och promenadstråk. I parker, på lekplatser, i skogspartier och på parkeringsplatser. Sexuella ofredanden och trakasserier har även begåtts på allmänna transportmedel och hållplatser, på caféer, restauranger, nöjesställen, festivaler. Och på badanläggningar, där Polisen anger att det i 80 procent av fallen rörde sig om gärningsmän av uppgiven eller fastställd utländsk härkomst. De flesta saknade svenskt personnummer och av anmälningarna framgick det att de var ”asylsökande pojkar”.

Vidare begicks sexuella övergrepp och ofredanden i butiker, varuhus och närliggande platser samt på skolor, fritids– och idrottsanläggningar. Och i portar, trappuppgångar, hissar och på vårdinrättningar.

När man läser Polisens uppräkning av var fickor och kvinnor (och i vissa fall även pojkar) tafsas på, ofredas, trakasseras och även våldtas så står det klart att det knappt finns ett enda ställe där de inte blir antastade. Alla tänkbara platser där de varit vana att kunna vistas utan rädsla för den här typen av ofredande, finns uppräknade som ställen där sexualbrott av olika variationer förekommit och förekommer.

Uppdraget från Rikspolischefen till Polisens Nationella Operativa Avdelning var alltså att kartlägga var brotten begås för att polisen, direkt och indirekt, ska kunna medverka till att förebygga brott. Men det behövs nog en lika noggrann och genomlysande rapport om vilka som utför dåden. Annars kan man ju knappast vare sig direkt eller indirekt förebygga brotten. För offren och för samhället är det förstås också av stor vikt att personer som utför de brottsliga handlingarna grips, döms och bestraffas. Också de som säger sig vara 14-16 år gamla. Oavsett etnicitet och bakgrund.

* Jag gissar att man från Polisens sida har skrivit fel här, att man inte menar ”motivation” utan ”motiv”.

© denna blogg.

Det behövs ingen dyr Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat.

svd_logoOm Sahlinaffärens två dimensioner – skriver Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Många andra skriver och tycker också i frågan – med rätta, det är skattefinansierad verksamhet det handlar om och den person som lett den har tidigare inte visat sig riktigt klara av alla delar av ett viktigt offentligt uppdrag. Nu tycks, vad det verkar, hon ha begått något eller kanske flera brott (polisutredning pågår) i egenskap av ansvarig för verksamheten på kansliet för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Mycket skrivs och sägs som sagt i frågan. Mina kommentarer och reflektioner tar avstamp i ledarartikeln i Svenska Dagbladet (men är också generella). Jag håller inte med om att:

Sverige har förvisso ingen förlåtande kultur för makthavare. Ett misstag kan ödelägga en karriär. Jag tycker att vi generellt borde vara mer överseende, eftersom jag tror att goda ledare inte kännetecknas av att de aldrig har gjort några fel, utan av att de förmår lära av gjorda misstag och erfarenheter.

Mona Sahlin, Nationella Samordnaren mot Våldsbejakande ExtMen vem har inte ”förlåtits” och getts nya möjligheter (och höga inkomster) trots ”slarv” både med uppdragsgivarens (=folkets) kontokort och oklarheter i samband med drivandet av eget företag, om inte Mona Sahlin? Borde det inte tvärtom vara så att dem, som agerar på folkets uppdrag och avlönas med folkets skattepengar, bör vi tvärtom ha mindre överseende med om de missköter sig och/eller begår brott än med andra?

Nat samordn m våldsbejakande extremism logoJag anser inte heller att det behövs någon nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Var det inte något som delvis kom till för att ge Sahlin (som mer eller mindre flummade runt det första året för över 80.000 kr/mån) ett (hög)avlönat uppdrag?

Vad som behövs, och har behövts redan innan hon började ”samordna”, är ett uppvaknande och en nyktrare, mer verklighetsbaserad syn på asylinvandringen och asylinvandrare. Också på dem som är födda här till asylinvandrade föräldrar och på de få men befintliga svenskar som radikaliserats, och på att se till att landets lagar efterlevs av alla som lever och bor i Sverige. En skärpt och mer vaksam attityd i hela samhället, genomgående.

Att, som Mona Sahlin sägs ha gjort:  ”i många sammanhang kommunicera sina värderingar och sitt starka engagemang för demokratifrågor” räcker i min värld ingenstans. I min värld är det vad man gör som räknas, inte vad man kommunicerar.

Att det skulle vara en fjäder i hatten för Sahlin att kansliets personal (sammanlagt nio personer) ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten” är verkligen inte något jag håller med om. Ett kansli på nio personer, vad kostar det? Vad har det åstadkommit annat än en Röda Korsets stödtelefonlinjestödtelefonlinje till Röda korset som är bemannad vardagar 9-15, särskilt om ingen ens svarar där… Och ett fall där niomannakansliet ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten”. Vare sig som människa eller som skattebetalare kan jag se det som ens ett fjun, allra minst en fjäder, i hatten för Mona Sahlin eller någon annan.

Detta, däremot, är det lätt att hålla med om:

Några röster som hittills har hörts har mest talat om att hon har varit engagerad och synliggjort problematiken. Det är inget högt betyg. Problematiken har med all önskvärd synliggjorts genom de senaste årens fruktansvärda terrorbrott, med direkta kopplingar till Sverige. Det behöver vi ingen samordnare för att skapa insikt om.

Det behövs inget dyrt kansli och ingen ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat, som kostar miljoner skattekronor. I Sverige behöver man inse att alla sorters ”våldsbejakande extremism” ska motarbetas med alla tänkbara lagliga och demokratiska medel och att lagar som stiftats ska gälla alla invånare i Sverige och även tillämpas. Utan undantag. Inte minst utlänningslagen.

© denna blogg.

Arbetsförmedlare Y igen: ”Frustrationen är stor hos många arbetsförmedlare. Jag själv funderar faktiskt på att säga upp mig för det är inte längre arbetsförmedling vi sysslar med.”

Arbetsförmedlare Y har tidigare skrivit inläggen Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.” och Arbetsförmedlare Y berättar vidare: ”Sedan finns det ju en make till också, nämligen till den då 15-åriga storasystern.”  Han har gjort en ny polisanmälan. Men han skriver också följande:

AnonymAngående etableringsreformen

De flesta arbetsförmedlare arbetar numera med nyanlända invandrare i en eller annan form. Jag uppskattar att 75 procent av samtliga ärenden som vi jobbar med på AF nu rör invandrare. Inte bara inom etableringsuppdraget utan även med sådana som hamnar utanför det av olika anledningar och personer som inte lyckas få ett arbete inom den tid som står till buds inom etableringen, det vill säga 24 månader. Och det är många som blir kvar hos oss dels för att många arbetsgivare inte är intresserade av att anställa arbetssökande ur denna grupp; dels för att de flesta nyanlända inte är särskilt intresserade av att skaffa sig en egen försörjning.

Det är kanske 10 procent som skaffar sig ett arbete under de första åren och då är det nästan alltid med en subvention på ca 50-70 procent av lönekostnaden. I de flesta fall får de arbete hos en landsman som driver en affär eller restaurang, inte så ofta hos en svensk företagare. Och det är övervägande män som börjar arbeta, kvinnorna blir oftast hemma med barnen. En stor del av den tid de har på sig att genomföra sin etableringsplan är många kvinnor föräldralediga, vad blir det för integration av detta?

Under de senaste två åren så har de under sex månader fått dubbel ersättning när de fått ett arbete. Förutom lönen så har man också fått full etableringsersättning som kan vara omkring 7.000 kr skattefritt per månad. För att öka intresset att ta ett jobb, enligt Ullenhag. Denna förmån tar man nu bort från 2016-02-01.

Nu har det varit ett månadsskifte igen och alla arbetsförmedlare inom etableringen ska vara på plats för att registrera de inlämnade månadsredovisningarna. Det tar tid eftersom redovisningarna ofta är dåligt ifyllda eller innehåller konstiga uppgifter som måste dubbelkollas. Det är mycket fiffel inom detta område då många försöker tillskansa sig ersättningar som de inte har rätt till. Det är alltid en massa prat om pengar, ofta småsummor som en 50-lapp hit eller dit. Allt blir mycket tungrott och många kollegor ger helt enkelt upp och blundar för felaktigheter.

Jag upplever att bland annat syrier och andra med arabisk bakgrund är den mest problemfyllda gruppen. Inte bara för att de är så många utan också för att det alltid ska tjafsas om allt möjligt, stort som smått. Det är lättare med eritreaner och somalier som ofta är mer ödmjuka och förstår den information som ges. En syrier godtar sällan information eller en tillsägelse utan diskussion. Antingen är det på grund av kulturella skillnader eller också så hör man bara det man vill höra och struntar i det andra. Och ofta lönar det sig, tyvärr…

På jobbet har vi sedan lång tid tillbaka diskuterat varför det kommer så många män som lämnat fru och barn efter sig, antingen i hemlandet eller i ett grannland. Vi förundrar oss över att  dessa män, ofta i 25-35 års ålder, säger att de har asylskäl men samtidigt lämnar sin familj. Har inte frun och barnen behov av skydd?

Vi har nu sett att media sedan en tid uppmärksammat denna fråga, inte bara i Finland, Danmark och Norge, utan även i en del klarsynta artiklar i vår egen press. De här männen samlas i stora grupper och kommer tillsammans in på AF. Där kan de bli sittande i timmar utan att egentligen ha något ärende. De är noga med att deras besök blir registrerade i vår dator. När de sedan redovisar sina aktiviteter i månadsredovisningen så förekommer det rätt ofta att de varit borta några timmar från SFI-undervisningen med motiveringen att de besökt AF.

Hela etableringsreformen är ett enda stort skämt!

Den kanske skulle fungera i en liten skala, men den är inte byggd för den inströmning som skett de senaste åren. AF anställer mer och mer personal men det gör ju inte att det finns plats i SFI, vettiga aktiviteter, utbildningar eller jobb åt dessa nyanlända. Jag tror att man ska ta ett helhetsgrepp kring detta: antingen lägger man ner hela reformen och låter kommunerna ta över ansvaret som tidigare, eller också ger man hela ansvaret till AF. Som det är nu så är det för många kockar som ska samsas om samma meny.

Vissa saker som SFI och samhällsorientering ska kommunerna ansvara för medan AF sköter det andra med hjälp av så kallade kompletterande aktörer. Dessa aktörer är nästan alltid privata företag som tjänar grova pengar. Det är många som skapat sig stora förmögenheter på allt detta på kort tid.  Men det skapar i alla fall arbetstillfällen, om man nu ska säga något positivt.

När det gäller den fria bosättningen så måste den tas bort omedelbart! Migrationsverket ska sköta kommunplaceringen i samarbete med kommunerna. Nu delar AF och Migrationsverket på detta. Tillhör man etableringen så ska AF bosätta medan Migrationsverket ska bosätta övriga.

För att man ska få pengar från AF, alltså etableringsersättning, så måste man ha en etableringsplan. För att få en sådan plan måste man ha ett eget boende. Det har därför vuxit upp en stor svart bostadsmarknad där man betalar för att få ett kontrakt eller en folkbokföringsadress. Många oseriösa hyresvärdar hyr ut i det närmaste utdömda bostäder på landsbygden. Det förekommer att det ”bor” 50-60 personer på en och samma adress. Folk bor i lagerutrymmen och i kontorslokaler eller klämmer ihop sig med släktingar. Det kan bo två barnfamiljer i en tvårumslägenhet. Detta är en återgång till 30-talets bostadssituation.

Frustrationen är stor hos många arbetsförmedlare. Jag själv funderar faktiskt på att säga upp mig för det är inte längre arbetsförmedling vi sysslar med.

© denna blogg.

 

”Under de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb!”

En före detta lärare från Finland, som i närmare 20 år arbetade i Rinkeby (till och med 2008), skriver och reflekterar över skolan och kvinnorna i Sverige respektive Finland:

GriffeltavlaUnder de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby, var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb! Jag älskade blandningen, jag hade ibland 22 olika nationaliteter i klassen. Ungarna älskade sitt Rinkeby, där fanns faktiskt en bymentalitet. Då hade man ännu inte börjat titta snett på varandras religionstillhörighet, toleransen fanns där. Det är klart, patriarkal mentalitet rådde i familjerna, men det var ju tjejerna som tog vara på sina studier och faktiskt de mest begåvade killarna också. Vilket ledde till att en stor del av mina elever tog sig vidare till universitetsstudier. Så det mest patriarkala skulle säkert med generationsbyten tunnas ut.

Föräldrarna gillade oss lärare från Finland, vi var annorlunda än de svenska. Vi ställde krav, vi gav läxor, vi höll ordning på lektionerna. Vi tolererade inte sena ankomster eller onödiga diskussioner om att ha keps på huvudet, det skulle man självklart inte ha. Alltså gammal hederlig normalitet, något som fortfarande råder i Finland. Jag kan inte förstå hur man i detta land inte förstår vilket självständigt och kreativt jobb läraryrket är. Det förstår man tack och lov fortfarande i Finland: till lärarhögskolan i Helsingfors sökte i höstas 3.000, av vilka man efter hård gallring tog in 120. Det var alltså lättare att komma in på läkarutbildningen än att komma in på lärarhögskolan.

Det som skrämmer mig mest här i Sverige är de totalitära tendenserna. De har ju funnits redan sedan 60-talet eller kanske rentav ännu tidigare, men det är som om det bara accelererar. Johan Hakelius kommenterade detta totalitära i sin kolumn i Aftonbladet den 4 januari.

Jag har nu i ett par års tid samlat på mig exempel på denna mentalitet av totalitet – läste Hanna Arendts bok rätt noga för ett år sedan – men när jag nämner om mina observationer för mina svenska vänner och bekanta så är det som om de inte riktigt förstår vad jag menar. Jag känner sig något ensam då…

En av mina hypoteser är att ju mer kvinnorna har fått makt i detta land, desto mer totalitärt har det blivit. Som om kvinnorna inte vågade stå för egna åsikter, särskilt inte om de avviker. Ett kvinnlighetens problem av nivellering. Då undrar jag varför de finska kvinnorna verkar så mycket mer självständiga. Där är 30% i börsstyrelserna kvinnor av egen kraft, inga kvoteringar där inte – och då har vi aldrig haft någon Schyman som ständigt tjatat om saken. Hillary Clinton brukar kolla upp hur många kvinnor som sitter i de olika internationella möten som hon deltar i. Vinnare är alltid Finland. När Hanna Olsson mfl gjorde sin prostitutionsutredning på 80-talet, for de till Finland och häpnade över att där jobbade de prostituerade inte under en hallick, alla var ”egenföretagare”. Sedan murens fall har ju läget där ändrats genom inflödet av ryssar och ester. Men i alla fall – i flera hundra år var vi samma land, med en ganska likartad kultur. Och ändå: idag är vi så olika på många väsentliga punkter när det gäller attityder.

Det tål att grunnas vidare på.

Kommentar: Ja, det tål att grunnas vidare på. Tack till skribenten som berättade om sina positiva erfarenheter av lärarjobbet i Rinkeby – innan det värsta ”integrationsivrandet” tagit fart och innan det kommit så många asylinvandrare att samhället inte klarade av att ge alla en chans – och delade med sig av sina hypoteser om kvinnor och makt med mera.

© denna blogg.

Lördagstankar om två läs- och tänkvärda texter

Jonas Hellman SvD 7.11 2015Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.

Jonas Hellman​ slår huvuden på spikar. Ur hans text:

Nyligen hörde jag två indiska företagare samtala om hur det är att göra affärer med Sverige. De hade två synpunkter: att svenskar har ett överdrivet behov av konsensus, vilket gör att beslut tar lång tid. Och att svenskar ständigt är på semester.

I alla decennier som jag bott i Sverige har jag haft svårt med den svenska konsensuskulturen, som Jonas Hellman nämner; en kultur som snöper människor och föser in dem i fållor där de blir tystare  allt eftersom de tvingas strömlinjeforma sig för att det alltid ska nås enighet om allt. Vidare ur texten:

Det finns i Sverige en uppblåst självbild, som ofta leder till en lite nedsättande syn på andra länder. Det är en självbild som överskattar våra egna förmågor och som utgår från att vi som är uppväxta i Sverige i grunden är smartast och godast. En vanlig övertygelse är att effektiviteten är större i Sverige än i andra länder. Det finns också en naiv föreställning att den svenska samhällsmodellen skulle vara möjlig överallt – att befolkning och kultur inte spelar roll.

Det här är också något som jag – och många andra invandrare – har mycket svårt med: svenskarnas uppblåsta bild av sig själva. Den tar sig bland annat uttryck i att svenskarna vill kalla alla, oavsett bakgrund, för ”nysvenskar” (ett för mig mycket obehagligt ord). Eller det lite finare ”svenskar”, för att visa att de minsann är fördomsfria och inkluderar även Ahmed från Irak i det fina i att vara ”svensk”. Fast det är bara på ytan, han är ju inte svensk (men kanske svensk medborgare), han är irakier. Men det är inte fint – undermedvetet eller medvetet – enligt svensken, så då omdefinieras han, vare sig han vill eller inte, till ”svensk”. Svensken reflekterar ytterst sällan över att Ahmed från Irak och alla vi andra som invandrat hit, troligen inte själva definierar oss som ”svenskar” utan som ”irakier som bor i Sverige” eller ”afghan med svenskt medborgarskap” eller ”finländare”. Nej, in i fållan med oss bara, svenskens självgodhet ska prackas på alla, ingen ska komma undan. Själva skulle de inte komma på tanken att de skulle kunna kallas ”nythailändare” eller ”thailändaren Nils Gnällberg”, eller ”nyspanjoren” eller ”spanjorskan Britt-Marie Fluffengren” om de flyttat till och bott i åratal i dessa länder!

Richard Swartz DN 7.11 2015Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Dagens Nyheter.

Richard Swartz skriver också med ett ”utifrånperspektiv”, bland annat:

Plötsligt befinner sig Sverige i sällskap med Grekland och Italien, två hopplöst överansträngda (och högst ogina) frontstater. Klassens primus har hamnat i hjälpklass; ett pinsamt nederlag kan tyckas, om vi svenskar inte hade varit så okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust.

”Klassens primus” – men enbart i sina egna ögon. Och, som skribenten påpekar: helt okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust, det vill säga okänsliga för när de gjort bort sig totalt. Självinsikten är verkligen lika med noll. Vidare ur texten:

Men vem kan på allvar tro att de (östeuropéerna) per dekret skulle vara redo att ta emot nya minoriteter i form av flyktingar, dessutom från helt främmande kulturer? Som om de inte redan hade nog med sina romer, detta notoriskt olösbara minoritetsproblem där heller ingen integration tycks möjlig? Hellre då att som Viktor Orbán rulla ut taggtråd och bygga stängsel mot omvärlden trots att det inte är någon lösning annat än för stunden.

Ur svensk synvinkel är detta osolidariskt och egoistiskt. Ty alltid såg vi oss som bättre än alla andra trots att svensk flyktingpolitik handlar mer om det önskvärda än om det möjliga, på unikt vis blandar samman äkta medkänsla och verklighetsfrämmande storvulenhet. Man vill fast kan inte, ignorerar dock att man inte kan därför att man vill. Men då världen handlar om att kunna och inte om att vilja, måste man till sist ge upp vad man vill, men inte kan.

Jag vet inget annat land där man tänker som man gör i Sverige. Faktiskt inget annat land i världen. Och när Richar Swartz i andra stycket talar om det unika svenska sättet att blanda ihop medkänsla med verklighetsfrämmande storvuxenhet så kan ingen säga att han inte har rätt.

Men varför är svenskarna så annorlunda än alla andra och varför har de så höga tankar om sig själv? Vad grundas denna megalomani på? Hur blev de så här udda, svenskarna? Jag vet inte. Jag har grubblat men inte funnit något entydigt, knappt ens tvetydigt, svar. Jag vet bara att den svenska mentaliteten gör att Sverige på mycket kort tid körs i botten. Alltså att svenskarna, på grund av sin förvrängda bild av sig själva och vad ”ansvar” och ”solidaritet” är, förstör för sitt land och sitt folk. Och ett land som heter Sverige och ett folk som heter svenskar existerar ju så länge nationsgränserna består. Oavsett vad de som vill se en gränslös värld tycker om det.

© denna blogg.

Nima Dervish: ”Det slog mig att Antons mor har samma sorg.”

Nima DervishMed tillstånd av Nima Dervish publicerar jag hans text om sina tankar och upplevelser och känslor i samband med att han var hemma hos Lavin Eskandars familj (som är släktingar till hans flickvän) efter det ohyggliga mordet i skolan i Trollhättan. Här är den, utan vidare presentation.

En kväll går ett par tjejer förbi med en hund. De vill beklaga sorgen. Jag vill klappa på hunden men de säger till mig att vara försiktig för hunden kan bli aggressiv. Det visar sig att anledningen till det är att ”vissa somaliekids kastar sten på den”.

”Vad svarar du?” frågar jag.

”I början brukade jag vara snäll: Vi alla måste bo i det här landet, vi måste bete oss schyst mot varann. Men sen kallar de mig för hora och att jag ska dö.”

Nima får ett utbrott.

Tänk om vissa skitungar kunde förstå att deras beteende bidrar till fientligheten mot invandrare (nu hade det ingen sådan effekt på just de här två kvinnorna, but still) som sedan sparkar dem själva i baken och drabbar deras community.
––––––––––––––––––––––––––––
Det jobbigaste med att vara hemma hos Lavin, det jag inte får bort från näthinnorna när jag ska sova på natten, var att se moderns sorg.

Jag har aldrig sett någon så trasig. Aldrig sett sorg som ett så vidöppet sår.
Hon hade skrikit så mycket att hon inte hade nån röst kvar och kved som ett skadeskjutet djur (och då menar jag inte det som en förolämpning utan vill förklara hur… primalt det var.) Blicken var fullständigt tom. Inte ett enda ögonblick på en vecka såg jag henne stå på egna ben, det var alltid nån som fick hjälpa henne.

Det fanns ett foto på väggen: ”Okej, där är Lavin, det där är hans bror, där är pappan. Vem sjutton är kvinnan? Varför är nån moster med i familjebilden?” hann jag tänka innan jag chockad insåg att den leende, sminkade och rödkindade kvinnan var hans mor – som hon brukade se ut, innan detta hände. Det var som en helt annan person.

Det fick mig att fundera över ”en mors sorg”. Ja, mellanösternmammor är nog mer ”expressiva” med sin sorg, men den bottenlösa känslan lär vara universell. Det slog mig att Antons mor har samma sorg.

Jag vet inte vilken sorts förälder hon var och vilka värderingar hon lärde ut till honom. Men oavsett ideologi så har hon samma sorg. När halva Trollhättan hyllade Lavin som hjälte så tänkte jag att Antons mors sorg lär vara ensammare:

Utöver sörjandet av ett barn, måste hon också hantera det faktum att hela landet avskyr hennes grabb – kanske även henne. Svenska familjer har inte tjugo kusiner och mostrar och mor/farbröder som är redo att trösta. Medan Lavins släkt var oroliga för ytterligare en rasistattack så måste Antons mor oroa sig för eventuella hot och hämnd.

Anyway, jag ville försöka finna tid att smyga iväg och köpa en blombukett och lämna den hemma hos dem. Jag hade inte tänkt berätta för flickvännen/Lavins släkting för i hennes förtvivlan antog jag att förslaget skulle bemötas med irritation, kanske även ilska.

På kvällen berättade jag i alla fall. Det visar sig att hon hade gått i samma tankar!
”Vet du”, sa hon: ”Hennes sorg lär vara mörk. Förutom att bearbeta själva förlusten måste hon också hantera det onda som hennes son gjorde och reaktionerna det väcker hos omgivningen.”

”Vi gör det imorgon”, sa hon.

Killen bakom disken på blomsteraffären var svartskalle från Mellanöstern. Kände Lavin. När Lavins släkting berättar varför hon köper blomman stannar han upp. Blir tyst. Får en blick som jag inte kan beskriva med ord.

Medan Lavins kusin skriver på ett kondoleanskort, om att hon förstår och beklagar moderns sorg, tänkte jag betala. Killen säger: ”Den här är på mig.”

Och då brast det nästan för *mig*.

Tänk om Anton visste om att släktingen till killen han sökte upp för att hugga ihjäl hyser genuin omtanke för hans mor. Att svartskallen i blomsterbutiken också gör det. Och jag tänker att än är hoppet inte ute för det här landet.

Medan det mediala intrycket är att Sverige har blivit kallt och rasistiskt såg jag, ”on the ground”, inget annat än kärlek och omtanke från svenskar; vita, män, medelålders, en judinna, kristna från Svenska kyrkan, en gammal hårdrockare, etc.

Och av alla människor – efter alla slipsbeklädda politikers floskler – så var det en annan av Lavins kusiner (som ser ut som en stor, elak, skäggig IS-slaktare), som till halva jävla Trollhättan förmedlade budskapet att ”vi alla är svenskar”. Att ”vi alla är ett”. Som strängt uppmanade ungdomarna att utbilda sig. Det om nåt borde väl få stolta patrioter och ”Sverigevänner” att glädjas?

Hur ofta har ni hört tusentals svenskar ropa: ”Länge leve demokratin”? Nu har det skett och det var skäggiga blattar och hijabklädda somalikvinnor som skanderade det. Det är stort.

Om ni börjar höra MJ pipa fram ”Heal the world” så är det inte meningen. Nej, demonstrationer och slagord löser inte de svåra politiska och ekonomiska beslut vi har framför oss.

Men den där sketna buketten kommer att minska rasism mer effektivt än tusen sossefloskler, vänsterdemonstrationer, rasist-invektiv, AFA-aktioner eller tårtor på Jimmie Åkesson.

Det finns en annan väg att gå än den vi har vandrat de senaste åren. Lite mindre rädsla och ilska och lite mer omtanke (man kan vara snäll utan att vara dum eller naiv) mot våra landsmän skulle inte vara dumt.

Ordbrand omslag framRGBAlla, också de som inte helt håller med Nima i allt skriver (och han har skrivit mycket – en hel bok blev det av hans texter, Ordbrand), kan med stor behållning ta del av hans tankar och klokheter. Nima Dervishs texter berör. Den här berörde mig extra starkt.

Tack för att jag fick publicera din text, Nima!

© denna blogg och Nima Dervish.

Finland. Arbets- och näringsministeriet uppmuntrar olika aktörer att delta i främjande av integration.

Finlands flagga mörkare blått korsFinland. Snabba ryck. Inga långbänkar. Lämna förslag senast 16 november Allt ska vara klart och sammanställt per 31 december. I år alltså, inte nästa år.

Ur arbets- och näringsministeriets meddelande till allmänheten:

integration.fi logoLöftena och initiativen samlas in och sammanställs i arbets- och näringsministeriets samarbetsprogram för integrationsfrämjande. I programmet förs olika aktörers syn på främjande av integration samman. Programmet färdigställs före utgången av 2015.

Löftena och initiativen bedöms, och de som väljs tas med i samarbetsprogrammet för integrationsfrämjande och görs till en del av integrationspraxis. De bästa belönas dessutom med pris. Idéerna publiceras på webbplatsen integration.fi, om idégivaren har gett sitt tillstånd till det. De som ger löften kan även lyfta fram publicerade löften i sociala medier under hashtaggen #kotolupaus.

Finländska medier serie grön