Polisrapport: Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder.

Polisens Nationella Operativa Avdelning publicerade den 16 maj rapporten Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder som fokuserar på omfattningen och karaktären på anmälda sexuella ofredanden i olika miljöer. Polisen vill med hjälp av den ”kunna ta fram lämpliga strategier för att påverka gärningsmännens motivation* och möjligheter”. Som syfte med analysen anges:

Analysens syfte är att skapa underlag för polisiära åtgärder. Den fokuserar därför på omfattningen och karaktären på anmälda sexuella ofredanden i olika miljöer. Miljön för brottet har hög relevans för direkt respektive indirekt brottsförebyggande arbete och är avgörande för vem som har möjligheter att initiera åtgärder. Den har också stor betydelse för att lämpliga strategier för att påverka gärningsmännens motivation* och möjligheter ska kunna tas fram. Miljön har därför relevans för både polisens arbete med att förhindra och utreda brotten samt andra myndigheters metodutveckling beträffande risker för utsatthet. Följaktligen är miljön i fokus för den här kartläggningen.

Det är således inte gärningsmännen man fokuserar på och kartlägger, utan uttryckligen just miljöerna där sexuella ofredanden, trakasserier och våldtäkter begåtts.

I rapporten anges kort att i Tyskland, Frankrike, Norge och Finland beskrevs de flesta misstänkta som ”utländska män som agerade i grupp.” Att det framkommit att så varit fallet också i Sverige (Kungsträdgården, Kalmar) nämns också:

Ett fåtal misstänkta gärningsmän har identifierats. De som har identifierats är medborgare i Afghanistan, Eritrea och Somalia.

Men det konstateras också att samtliga utredningar i Stockholm och Kalmar från 2014 och 2015 har lagts ned på grund av svårigheter med identifiering eller bristande bevis…

Vidare i Polisens rapport:

De anmälningar som inkommit under 2015 och 2016 visade att flickor 14-15 år gamla varit mest utsatta. Angreppen har uppfattats olika beroende på tillvägagångssättet men det framgår av uppgifter i samtliga anmälningar att flera av de ofredade flickorna chockats till gråt och varit ” väldigt skakiga efter händelsen”. Av samtliga anmälningar förstås att angreppen varit mycket obehagliga. Särskilt chockerande och skrämmande var de angrepp som utförts i grupp där den utsatta flickan inte bara hållits fast och blivit ”tafsad på” utan där även försök att ta av kläderna påbörjats innan flickan fått hjälp.

Flertalet angrepp har skett av enskilda gärningsmän. I flertalet fall har ofredandet skett i trängsel, bakifrån genom att gärningsmannen fört in händerna innanför byxor eller under blus/tröja och dessutom kysst och hållit fast flickan. I kampen om att komma loss från fasthållning eller genom att angreppet skett bakifrån har det varit svårt att uppge utseende på gärningsmännen tillräckligt bra för att identifiera någon senare. Inte sällan har de ofredade flickorna stått i publiken vid en scen, varit i vimlet på väg till kamrater eller stående med en eller flera kamrater när de angripits.

De flesta sexualbrotten under 2015 har alltså begåtts mot flickor under 15 år (60 procent). Det yngsta offret var sex år gammalt. Exempel på ofredanden ges också i Polisens rapport:

En flicka på 17 år, vilken gick från ett köpcentrum, blev förföljd och stoppad av tre ”afrikanska killar” som angrep henne genom att klämma hennes rumpa så hårt att hennes byxor gick sönder.
———–
Vid ett överfall mot en 12-årig flicka uppgavs följande signalement: ”fyra män i 20-25 års ålder som såg ut att vara araber och talade utländska, möjligen arabiska dem emellan”. En förbipasserande ung man gick emellan och blev misshandlad.
———–
En flicka på 13 år som går i särskola blev närmad av ”4-5 utländska killar” som talade svenska med brytning. De tog på henne, en i taget ”på ställen som hon inte tyckte om, bland annat på hennes stjärt och på brösten.

I rapporten är det dock, som sagt, miljöerna där brotten begåtts och inte vilka som begår brotten, som kartläggs. Och då får vi veta att övergrepp där grupper av pojkar och män i åldrarna 14-16 och 25-30 omringat och ofredat unga flickor, skett på gator, vägar, cykelvägar och promenadstråk. I parker, på lekplatser, i skogspartier och på parkeringsplatser. Sexuella ofredanden och trakasserier har även begåtts på allmänna transportmedel och hållplatser, på caféer, restauranger, nöjesställen, festivaler. Och på badanläggningar, där Polisen anger att det i 80 procent av fallen rörde sig om gärningsmän av uppgiven eller fastställd utländsk härkomst. De flesta saknade svenskt personnummer och av anmälningarna framgick det att de var ”asylsökande pojkar”.

Vidare begicks sexuella övergrepp och ofredanden i butiker, varuhus och närliggande platser samt på skolor, fritids– och idrottsanläggningar. Och i portar, trappuppgångar, hissar och på vårdinrättningar.

När man läser Polisens uppräkning av var fickor och kvinnor (och i vissa fall även pojkar) tafsas på, ofredas, trakasseras och även våldtas så står det klart att det knappt finns ett enda ställe där de inte blir antastade. Alla tänkbara platser där de varit vana att kunna vistas utan rädsla för den här typen av ofredande, finns uppräknade som ställen där sexualbrott av olika variationer förekommit och förekommer.

Uppdraget från Rikspolischefen till Polisens Nationella Operativa Avdelning var alltså att kartlägga var brotten begås för att polisen, direkt och indirekt, ska kunna medverka till att förebygga brott. Men det behövs nog en lika noggrann och genomlysande rapport om vilka som utför dåden. Annars kan man ju knappast vare sig direkt eller indirekt förebygga brotten. För offren och för samhället är det förstås också av stor vikt att personer som utför de brottsliga handlingarna grips, döms och bestraffas. Också de som säger sig vara 14-16 år gamla. Oavsett etnicitet och bakgrund.

* Jag gissar att man från Polisens sida har skrivit fel här, att man inte menar ”motivation” utan ”motiv”.

© denna blogg.

Det behövs ingen dyr Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat.

Om Sahlinaffärens två dimensioner – skriver Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Många andra skriver och tycker också i frågan – med rätta, det är skattefinansierad verksamhet det handlar om och den person som lett den har tidigare inte visat sig riktigt klara av alla delar av ett viktigt offentligt uppdrag. Nu tycks, vad det verkar, hon ha begått något eller kanske flera brott (polisutredning pågår) i egenskap av ansvarig för verksamheten på kansliet för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Mycket skrivs och sägs som sagt i frågan. Mina kommentarer och reflektioner tar avstamp i ledarartikeln i Svenska Dagbladet (men är också generella). Jag håller inte med om att:

Sverige har förvisso ingen förlåtande kultur för makthavare. Ett misstag kan ödelägga en karriär. Jag tycker att vi generellt borde vara mer överseende, eftersom jag tror att goda ledare inte kännetecknas av att de aldrig har gjort några fel, utan av att de förmår lära av gjorda misstag och erfarenheter.

Men vem har inte ”förlåtits” och getts nya möjligheter (och höga inkomster) trots ”slarv” både med uppdragsgivarens (=folkets) kontokort och oklarheter i samband med drivandet av eget företag, om inte Mona Sahlin? Borde det inte tvärtom vara så att dem, som agerar på folkets uppdrag och avlönas med folkets skattepengar, bör vi tvärtom ha mindre överseende med om de missköter sig och/eller begår brott än med andra?

Jag anser inte heller att det behövs någon nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Var det inte något som delvis kom till för att ge Sahlin (som mer eller mindre flummade runt det första året för över 80.000 kr/mån) ett (hög)avlönat uppdrag?

Vad som behövs, och har behövts redan innan hon började ”samordna”, är ett uppvaknande och en nyktrare, mer verklighetsbaserad syn på asylinvandringen och asylinvandrare. Också på dem som är födda här till asylinvandrade föräldrar och på de få men befintliga svenskar som radikaliserats, och på att se till att landets lagar efterlevs av alla som lever och bor i Sverige. En skärpt och mer vaksam attityd i hela samhället, genomgående.

Att, som Mona Sahlin sägs ha gjort:  ”i många sammanhang kommunicera sina värderingar och sitt starka engagemang för demokratifrågor” räcker i min värld ingenstans. I min värld är det vad man gör som räknas, inte vad man kommunicerar.

Att det skulle vara en fjäder i hatten för Sahlin att kansliets personal (sammanlagt nio personer) ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten” är verkligen inte något jag håller med om. Ett kansli på nio personer, vad kostar det? Vad har det åstadkommit annat än en stödtelefonlinje till Röda korset som är bemannad vardagar 9-15, särskilt om ingen ens svarar där… Och ett fall där niomannakansliet ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten”. Vare sig som människa eller som skattebetalare kan jag se det som ens ett fjun, allra minst en fjäder, i hatten för Mona Sahlin eller någon annan.

Detta, däremot, är det lätt att hålla med om:

Några röster som hittills har hörts har mest talat om att hon har varit engagerad och synliggjort problematiken. Det är inget högt betyg. Problematiken har med all önskvärd synliggjorts genom de senaste årens fruktansvärda terrorbrott, med direkta kopplingar till Sverige. Det behöver vi ingen samordnare för att skapa insikt om.

Det behövs inget dyrt kansli och ingen ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat, som kostar miljoner skattekronor. I Sverige behöver man inse att alla sorters ”våldsbejakande extremism” ska motarbetas med alla tänkbara lagliga och demokratiska medel och att lagar som stiftats ska gälla alla invånare i Sverige och även tillämpas. Utan undantag. Inte minst utlänningslagen.

© denna blogg.

Arbetsförmedlare Y igen: ”Frustrationen är stor hos många arbetsförmedlare. Jag själv funderar faktiskt på att säga upp mig för det är inte längre arbetsförmedling vi sysslar med.”

Arbetsförmedlare Y har tidigare skrivit inläggen Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.” och Arbetsförmedlare Y berättar vidare: ”Sedan finns det ju en make till också, nämligen till den då 15-åriga storasystern.”  Han har gjort en ny polisanmälan. Men han skriver också följande:

Angående etableringsreformen

De flesta arbetsförmedlare arbetar numera med nyanlända invandrare i en eller annan form. Jag uppskattar att 75 procent av samtliga ärenden som vi jobbar med på AF nu rör invandrare. Inte bara inom etableringsuppdraget utan även med sådana som hamnar utanför det av olika anledningar och personer som inte lyckas få ett arbete inom den tid som står till buds inom etableringen, det vill säga 24 månader. Och det är många som blir kvar hos oss dels för att många arbetsgivare inte är intresserade av att anställa arbetssökande ur denna grupp; dels för att de flesta nyanlända inte är särskilt intresserade av att skaffa sig en egen försörjning.

Det är kanske 10 procent som skaffar sig ett arbete under de första åren och då är det nästan alltid med en subvention på ca 50-70 procent av lönekostnaden. I de flesta fall får de arbete hos en landsman som driver en affär eller restaurang, inte så ofta hos en svensk företagare. Och det är övervägande män som börjar arbeta, kvinnorna blir oftast hemma med barnen. En stor del av den tid de har på sig att genomföra sin etableringsplan är många kvinnor föräldralediga, vad blir det för integration av detta?

Under de senaste två åren så har de under sex månader fått dubbel ersättning när de fått ett arbete. Förutom lönen så har man också fått full etableringsersättning som kan vara omkring 7.000 kr skattefritt per månad. För att öka intresset att ta ett jobb, enligt Ullenhag. Denna förmån tar man nu bort från 2016-02-01.

Nu har det varit ett månadsskifte igen och alla arbetsförmedlare inom etableringen ska vara på plats för att registrera de inlämnade månadsredovisningarna. Det tar tid eftersom redovisningarna ofta är dåligt ifyllda eller innehåller konstiga uppgifter som måste dubbelkollas. Det är mycket fiffel inom detta område då många försöker tillskansa sig ersättningar som de inte har rätt till. Det är alltid en massa prat om pengar, ofta småsummor som en 50-lapp hit eller dit. Allt blir mycket tungrott och många kollegor ger helt enkelt upp och blundar för felaktigheter.

Jag upplever att bland annat syrier och andra med arabisk bakgrund är den mest problemfyllda gruppen. Inte bara för att de är så många utan också för att det alltid ska tjafsas om allt möjligt, stort som smått. Det är lättare med eritreaner och somalier som ofta är mer ödmjuka och förstår den information som ges. En syrier godtar sällan information eller en tillsägelse utan diskussion. Antingen är det på grund av kulturella skillnader eller också så hör man bara det man vill höra och struntar i det andra. Och ofta lönar det sig, tyvärr…

På jobbet har vi sedan lång tid tillbaka diskuterat varför det kommer så många män som lämnat fru och barn efter sig, antingen i hemlandet eller i ett grannland. Vi förundrar oss över att  dessa män, ofta i 25-35 års ålder, säger att de har asylskäl men samtidigt lämnar sin familj. Har inte frun och barnen behov av skydd?

Vi har nu sett att media sedan en tid uppmärksammat denna fråga, inte bara i Finland, Danmark och Norge, utan även i en del klarsynta artiklar i vår egen press. De här männen samlas i stora grupper och kommer tillsammans in på AF. Där kan de bli sittande i timmar utan att egentligen ha något ärende. De är noga med att deras besök blir registrerade i vår dator. När de sedan redovisar sina aktiviteter i månadsredovisningen så förekommer det rätt ofta att de varit borta några timmar från SFI-undervisningen med motiveringen att de besökt AF.

Hela etableringsreformen är ett enda stort skämt!

Den kanske skulle fungera i en liten skala, men den är inte byggd för den inströmning som skett de senaste åren. AF anställer mer och mer personal men det gör ju inte att det finns plats i SFI, vettiga aktiviteter, utbildningar eller jobb åt dessa nyanlända. Jag tror att man ska ta ett helhetsgrepp kring detta: antingen lägger man ner hela reformen och låter kommunerna ta över ansvaret som tidigare, eller också ger man hela ansvaret till AF. Som det är nu så är det för många kockar som ska samsas om samma meny.

Vissa saker som SFI och samhällsorientering ska kommunerna ansvara för medan AF sköter det andra med hjälp av så kallade kompletterande aktörer. Dessa aktörer är nästan alltid privata företag som tjänar grova pengar. Det är många som skapat sig stora förmögenheter på allt detta på kort tid.  Men det skapar i alla fall arbetstillfällen, om man nu ska säga något positivt.

När det gäller den fria bosättningen så måste den tas bort omedelbart! Migrationsverket ska sköta kommunplaceringen i samarbete med kommunerna. Nu delar AF och Migrationsverket på detta. Tillhör man etableringen så ska AF bosätta medan Migrationsverket ska bosätta övriga.

För att man ska få pengar från AF, alltså etableringsersättning, så måste man ha en etableringsplan. För att få en sådan plan måste man ha ett eget boende. Det har därför vuxit upp en stor svart bostadsmarknad där man betalar för att få ett kontrakt eller en folkbokföringsadress. Många oseriösa hyresvärdar hyr ut i det närmaste utdömda bostäder på landsbygden. Det förekommer att det ”bor” 50-60 personer på en och samma adress. Folk bor i lagerutrymmen och i kontorslokaler eller klämmer ihop sig med släktingar. Det kan bo två barnfamiljer i en tvårumslägenhet. Detta är en återgång till 30-talets bostadssituation.

Frustrationen är stor hos många arbetsförmedlare. Jag själv funderar faktiskt på att säga upp mig för det är inte längre arbetsförmedling vi sysslar med.

© denna blogg.

 

”Under de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb!”

En före detta lärare från Finland, som i närmare 20 år arbetade i Rinkeby (till och med 2008), skriver och reflekterar över skolan och kvinnorna i Sverige respektive Finland:

Under de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby, var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb! Jag älskade blandningen, jag hade ibland 22 olika nationaliteter i klassen. Ungarna älskade sitt Rinkeby, där fanns faktiskt en bymentalitet. Då hade man ännu inte börjat titta snett på varandras religionstillhörighet, toleransen fanns där. Det är klart, patriarkal mentalitet rådde i familjerna, men det var ju tjejerna som tog vara på sina studier och faktiskt de mest begåvade killarna också. Vilket ledde till att en stor del av mina elever tog sig vidare till universitetsstudier. Så det mest patriarkala skulle säkert med generationsbyten tunnas ut.

Föräldrarna gillade oss lärare från Finland, vi var annorlunda än de svenska. Vi ställde krav, vi gav läxor, vi höll ordning på lektionerna. Vi tolererade inte sena ankomster eller onödiga diskussioner om att ha keps på huvudet, det skulle man självklart inte ha. Alltså gammal hederlig normalitet, något som fortfarande råder i Finland. Jag kan inte förstå hur man i detta land inte förstår vilket självständigt och kreativt jobb läraryrket är. Det förstår man tack och lov fortfarande i Finland: till lärarhögskolan i Helsingfors sökte i höstas 3.000, av vilka man efter hård gallring tog in 120. Det var alltså lättare att komma in på läkarutbildningen än att komma in på lärarhögskolan.

Det som skrämmer mig mest här i Sverige är de totalitära tendenserna. De har ju funnits redan sedan 60-talet eller kanske rentav ännu tidigare, men det är som om det bara accelererar. Johan Hakelius kommenterade detta totalitära i sin kolumn i Aftonbladet den 4 januari.

Jag har nu i ett par års tid samlat på mig exempel på denna mentalitet av totalitet – läste Hanna Arendts bok rätt noga för ett år sedan – men när jag nämner om mina observationer för mina svenska vänner och bekanta så är det som om de inte riktigt förstår vad jag menar. Jag känner sig något ensam då…

En av mina hypoteser är att ju mer kvinnorna har fått makt i detta land, desto mer totalitärt har det blivit. Som om kvinnorna inte vågade stå för egna åsikter, särskilt inte om de avviker. Ett kvinnlighetens problem av nivellering. Då undrar jag varför de finska kvinnorna verkar så mycket mer självständiga. Där är 30% i börsstyrelserna kvinnor av egen kraft, inga kvoteringar där inte – och då har vi aldrig haft någon Schyman som ständigt tjatat om saken. Hillary Clinton brukar kolla upp hur många kvinnor som sitter i de olika internationella möten som hon deltar i. Vinnare är alltid Finland. När Hanna Olsson mfl gjorde sin prostitutionsutredning på 80-talet, for de till Finland och häpnade över att där jobbade de prostituerade inte under en hallick, alla var ”egenföretagare”. Sedan murens fall har ju läget där ändrats genom inflödet av ryssar och ester. Men i alla fall – i flera hundra år var vi samma land, med en ganska likartad kultur. Och ändå: idag är vi så olika på många väsentliga punkter när det gäller attityder.

Det tål att grunnas vidare på.

Kommentar: Ja, det tål att grunnas vidare på. Tack till skribenten som berättade om sina positiva erfarenheter av lärarjobbet i Rinkeby – innan det värsta ”integrationsivrandet” tagit fart och innan det kommit så många asylinvandrare att samhället inte klarade av att ge alla en chans – och delade med sig av sina hypoteser om kvinnor och makt med mera.

© denna blogg.

Lördagstankar om två läs- och tänkvärda texter

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.

Jonas Hellman​ slår huvuden på spikar. Ur hans text:

Nyligen hörde jag två indiska företagare samtala om hur det är att göra affärer med Sverige. De hade två synpunkter: att svenskar har ett överdrivet behov av konsensus, vilket gör att beslut tar lång tid. Och att svenskar ständigt är på semester.

I alla decennier som jag bott i Sverige har jag haft svårt med den svenska konsensuskulturen, som Jonas Hellman nämner; en kultur som snöper människor och föser in dem i fållor där de blir tystare  allt eftersom de tvingas strömlinjeforma sig för att det alltid ska nås enighet om allt. Vidare ur texten:

Det finns i Sverige en uppblåst självbild, som ofta leder till en lite nedsättande syn på andra länder. Det är en självbild som överskattar våra egna förmågor och som utgår från att vi som är uppväxta i Sverige i grunden är smartast och godast. En vanlig övertygelse är att effektiviteten är större i Sverige än i andra länder. Det finns också en naiv föreställning att den svenska samhällsmodellen skulle vara möjlig överallt – att befolkning och kultur inte spelar roll.

Det här är också något som jag – och många andra invandrare – har mycket svårt med: svenskarnas uppblåsta bild av sig själva. Den tar sig bland annat uttryck i att svenskarna vill kalla alla, oavsett bakgrund, för ”nysvenskar” (ett för mig mycket obehagligt ord). Eller det lite finare ”svenskar”, för att visa att de minsann är fördomsfria och inkluderar även Ahmed från Irak i det fina i att vara ”svensk”. Fast det är bara på ytan, han är ju inte svensk (men kanske svensk medborgare), han är irakier. Men det är inte fint – undermedvetet eller medvetet – enligt svensken, så då omdefinieras han, vare sig han vill eller inte, till ”svensk”. Svensken reflekterar ytterst sällan över att Ahmed från Irak och alla vi andra som invandrat hit, troligen inte själva definierar oss som ”svenskar” utan som ”irakier som bor i Sverige” eller ”afghan med svenskt medborgarskap” eller ”finländare”. Nej, in i fållan med oss bara, svenskens självgodhet ska prackas på alla, ingen ska komma undan. Själva skulle de inte komma på tanken att de skulle kunna kallas ”nythailändare” eller ”thailändaren Nils Gnällberg”, eller ”nyspanjoren” eller ”spanjorskan Britt-Marie Fluffengren” om de flyttat till och bott i åratal i dessa länder!

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Dagens Nyheter.

Richard Swartz skriver också med ett ”utifrånperspektiv”, bland annat:

Plötsligt befinner sig Sverige i sällskap med Grekland och Italien, två hopplöst överansträngda (och högst ogina) frontstater. Klassens primus har hamnat i hjälpklass; ett pinsamt nederlag kan tyckas, om vi svenskar inte hade varit så okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust.

”Klassens primus” – men enbart i sina egna ögon. Och, som skribenten påpekar: helt okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust, det vill säga okänsliga för när de gjort bort sig totalt. Självinsikten är verkligen lika med noll. Vidare ur texten:

Men vem kan på allvar tro att de (östeuropéerna) per dekret skulle vara redo att ta emot nya minoriteter i form av flyktingar, dessutom från helt främmande kulturer? Som om de inte redan hade nog med sina romer, detta notoriskt olösbara minoritetsproblem där heller ingen integration tycks möjlig? Hellre då att som Viktor Orbán rulla ut taggtråd och bygga stängsel mot omvärlden trots att det inte är någon lösning annat än för stunden.

Ur svensk synvinkel är detta osolidariskt och egoistiskt. Ty alltid såg vi oss som bättre än alla andra trots att svensk flyktingpolitik handlar mer om det önskvärda än om det möjliga, på unikt vis blandar samman äkta medkänsla och verklighetsfrämmande storvulenhet. Man vill fast kan inte, ignorerar dock att man inte kan därför att man vill. Men då världen handlar om att kunna och inte om att vilja, måste man till sist ge upp vad man vill, men inte kan.

Jag vet inget annat land där man tänker som man gör i Sverige. Faktiskt inget annat land i världen. Och när Richar Swartz i andra stycket talar om det unika svenska sättet att blanda ihop medkänsla med verklighetsfrämmande storvuxenhet så kan ingen säga att han inte har rätt.

Men varför är svenskarna så annorlunda än alla andra och varför har de så höga tankar om sig själv? Vad grundas denna megalomani på? Hur blev de så här udda, svenskarna? Jag vet inte. Jag har grubblat men inte funnit något entydigt, knappt ens tvetydigt, svar. Jag vet bara att den svenska mentaliteten gör att Sverige på mycket kort tid körs i botten. Alltså att svenskarna, på grund av sin förvrängda bild av sig själva och vad ”ansvar” och ”solidaritet” är, förstör för sitt land och sitt folk. Och ett land som heter Sverige och ett folk som heter svenskar existerar ju så länge nationsgränserna består. Oavsett vad de som vill se en gränslös värld tycker om det.

© denna blogg.

Nima Dervish: ”Det slog mig att Antons mor har samma sorg.”

Med tillstånd av Nima Dervish publicerar jag hans text om sina tankar och upplevelser och känslor i samband med att han var hemma hos Lavin Eskandars familj (som är släktingar till hans flickvän) efter det ohyggliga mordet i skolan i Trollhättan. Här är den, utan vidare presentation.

En kväll går ett par tjejer förbi med en hund. De vill beklaga sorgen. Jag vill klappa på hunden men de säger till mig att vara försiktig för hunden kan bli aggressiv. Det visar sig att anledningen till det är att ”vissa somaliekids kastar sten på den”.

”Vad svarar du?” frågar jag.

”I början brukade jag vara snäll: Vi alla måste bo i det här landet, vi måste bete oss schyst mot varann. Men sen kallar de mig för hora och att jag ska dö.”

Nima får ett utbrott.

Tänk om vissa skitungar kunde förstå att deras beteende bidrar till fientligheten mot invandrare (nu hade det ingen sådan effekt på just de här två kvinnorna, but still) som sedan sparkar dem själva i baken och drabbar deras community.
––––––––––––––––––––––––––––
Det jobbigaste med att vara hemma hos Lavin, det jag inte får bort från näthinnorna när jag ska sova på natten, var att se moderns sorg.

Jag har aldrig sett någon så trasig. Aldrig sett sorg som ett så vidöppet sår.
Hon hade skrikit så mycket att hon inte hade nån röst kvar och kved som ett skadeskjutet djur (och då menar jag inte det som en förolämpning utan vill förklara hur… primalt det var.) Blicken var fullständigt tom. Inte ett enda ögonblick på en vecka såg jag henne stå på egna ben, det var alltid nån som fick hjälpa henne.

Det fanns ett foto på väggen: ”Okej, där är Lavin, det där är hans bror, där är pappan. Vem sjutton är kvinnan? Varför är nån moster med i familjebilden?” hann jag tänka innan jag chockad insåg att den leende, sminkade och rödkindade kvinnan var hans mor – som hon brukade se ut, innan detta hände. Det var som en helt annan person.

Det fick mig att fundera över ”en mors sorg”. Ja, mellanösternmammor är nog mer ”expressiva” med sin sorg, men den bottenlösa känslan lär vara universell. Det slog mig att Antons mor har samma sorg.

Jag vet inte vilken sorts förälder hon var och vilka värderingar hon lärde ut till honom. Men oavsett ideologi så har hon samma sorg. När halva Trollhättan hyllade Lavin som hjälte så tänkte jag att Antons mors sorg lär vara ensammare:

Utöver sörjandet av ett barn, måste hon också hantera det faktum att hela landet avskyr hennes grabb – kanske även henne. Svenska familjer har inte tjugo kusiner och mostrar och mor/farbröder som är redo att trösta. Medan Lavins släkt var oroliga för ytterligare en rasistattack så måste Antons mor oroa sig för eventuella hot och hämnd.

Anyway, jag ville försöka finna tid att smyga iväg och köpa en blombukett och lämna den hemma hos dem. Jag hade inte tänkt berätta för flickvännen/Lavins släkting för i hennes förtvivlan antog jag att förslaget skulle bemötas med irritation, kanske även ilska.

På kvällen berättade jag i alla fall. Det visar sig att hon hade gått i samma tankar!
”Vet du”, sa hon: ”Hennes sorg lär vara mörk. Förutom att bearbeta själva förlusten måste hon också hantera det onda som hennes son gjorde och reaktionerna det väcker hos omgivningen.”

”Vi gör det imorgon”, sa hon.

Killen bakom disken på blomsteraffären var svartskalle från Mellanöstern. Kände Lavin. När Lavins släkting berättar varför hon köper blomman stannar han upp. Blir tyst. Får en blick som jag inte kan beskriva med ord.

Medan Lavins kusin skriver på ett kondoleanskort, om att hon förstår och beklagar moderns sorg, tänkte jag betala. Killen säger: ”Den här är på mig.”

Och då brast det nästan för *mig*.

Tänk om Anton visste om att släktingen till killen han sökte upp för att hugga ihjäl hyser genuin omtanke för hans mor. Att svartskallen i blomsterbutiken också gör det. Och jag tänker att än är hoppet inte ute för det här landet.

Medan det mediala intrycket är att Sverige har blivit kallt och rasistiskt såg jag, ”on the ground”, inget annat än kärlek och omtanke från svenskar; vita, män, medelålders, en judinna, kristna från Svenska kyrkan, en gammal hårdrockare, etc.

Och av alla människor – efter alla slipsbeklädda politikers floskler – så var det en annan av Lavins kusiner (som ser ut som en stor, elak, skäggig IS-slaktare), som till halva jävla Trollhättan förmedlade budskapet att ”vi alla är svenskar”. Att ”vi alla är ett”. Som strängt uppmanade ungdomarna att utbilda sig. Det om nåt borde väl få stolta patrioter och ”Sverigevänner” att glädjas?

Hur ofta har ni hört tusentals svenskar ropa: ”Länge leve demokratin”? Nu har det skett och det var skäggiga blattar och hijabklädda somalikvinnor som skanderade det. Det är stort.

Om ni börjar höra MJ pipa fram ”Heal the world” så är det inte meningen. Nej, demonstrationer och slagord löser inte de svåra politiska och ekonomiska beslut vi har framför oss.

Men den där sketna buketten kommer att minska rasism mer effektivt än tusen sossefloskler, vänsterdemonstrationer, rasist-invektiv, AFA-aktioner eller tårtor på Jimmie Åkesson.

Det finns en annan väg att gå än den vi har vandrat de senaste åren. Lite mindre rädsla och ilska och lite mer omtanke (man kan vara snäll utan att vara dum eller naiv) mot våra landsmän skulle inte vara dumt.

Alla, också de som inte helt håller med Nima i allt skriver (och han har skrivit mycket – en hel bok blev det av hans texter, Ordbrand), kan med stor behållning ta del av hans tankar och klokheter. Nima Dervishs texter berör. Den här berörde mig extra starkt.

Tack för att jag fick publicera din text, Nima!

© denna blogg och Nima Dervish.

Finland. Arbets- och näringsministeriet uppmuntrar olika aktörer att delta i främjande av integration.

Finland. Snabba ryck. Inga långbänkar. Lämna förslag senast 16 november Allt ska vara klart och sammanställt per 31 december. I år alltså, inte nästa år.

Ur arbets- och näringsministeriets meddelande till allmänheten:

Löftena och initiativen samlas in och sammanställs i arbets- och näringsministeriets samarbetsprogram för integrationsfrämjande. I programmet förs olika aktörers syn på främjande av integration samman. Programmet färdigställs före utgången av 2015.

Löftena och initiativen bedöms, och de som väljs tas med i samarbetsprogrammet för integrationsfrämjande och görs till en del av integrationspraxis. De bästa belönas dessutom med pris. Idéerna publiceras på webbplatsen integration.fi, om idégivaren har gett sitt tillstånd till det. De som ger löften kan även lyfta fram publicerade löften i sociala medier under hashtaggen #kotolupaus.

En migga: ”5800 asylansökningar på en vecka. 1200 på en dag.”

En migga skriver så här på Twitter:

De senaste sju dagarna = 10-16 september 2015. I går = 16 september 2015.

Om vi räknar med att det kommer 5000 asylsökande i veckan i genomsnitt, så blir det 260.000 människor på ett år. 2 x hela staden Örebro! Alla dessa ska utredas av Migrationsverket, de ska under tiden bo någonstans och få dagersättning, sjukvård, skola åt sina barn. Därefter ska de som får stanna ha bostäder, svenskundervisning, bidragsförsörjning. Och ”komma i arbete” genom en massa dyra, givetvis skattefinansierade ”komma-i-arbete”-projekt. Kostnaderna för alla asylprocesser (som ofta överklagas och det görs nya ansökningar), alla juridiska ombud, alla gode män åt ensamkommande påstått och faktiskt minderåriga och tolkar är också skyhöga.

Men det finns ju inte bostäder, det finns ju inte lärare och det finns ju inte skolor till alla! Det finns inte heller sfi-lärare och det finns inte jobb. Och våra skatter kommer inte att räcka till att ta in en kvarts miljon människor på ett år (förutom alla de hundratusental som redan kommit och som inte heller har ”integrerats”, inte har jobb och måste bidragsförsörjas).

Sverige kommer inte heller att kunna försörja, utbilda, ”få i arbete” och ordna skolgång åt alla anhöriga som kommer när deras anknyntningsperson har fått PUT. Sverige kommer inte heller att kunna se till att de som inte får uppehållstillstånd lämnar landet; det har Sverige förresten inte klarat på många år, vilket lett till att tiotusentals människor (som vi inte heller vet vilka de är) lever i landet illegalt…

Hur ska Sverige klara detta? Konkret, praktiskt, faktiskt: Hur? Och – mycket viktigt – hur ska vår säkerhet garanteras när Sverige inte vet vilka som tagit sig in i landet, det krävs ju inte ens att människor styrker sin identitet! Inte heller vet man i Sverige anledningen till att människor kommer hit, det barnsliga mantrat som bland annat Sveriges statsminister och många andra pinsamt nog upprepar med dårars envishet : ”De har flytt undan krig och förföljelse” stämmer ju absolut inte för alla. Långt därifrån.

I Finland säger nu bortskämda unga män som inte gillar hur de behandlas i Finland att de hellre åker hem till Irak och Syrien igen än stannar där. Varför kom de överhuvudtaget hit?

Sveriges ansvarslösa och naiva hållning störtar landet i fördärvet. Hade man lyssnat på miggorna som enträget berättat och även gett mycket goda, insiktsfulla råd på asylområdet genom åren, hade en hel del varit vunnet. Men de (van)styrande sitter i sina bubblor och fattar helt enkelt inte vidden av vad som hänt och händer. Och de vägrar hårdnackat att lyssna på dem som vet,

© denna blogg.

På sajten Det Goda Samhället:

Måste de bussas till Rosenbad och riksdagen för att det ska bli ändring?

Ur texten:

Det är inte bara svenskar och andra som tillhör befolkningen i Sverige som blir lidande av den rådande kaotiska situationen. Otaliga är de faktiska flyktingar som nyligen fått asyl eller som sitter på asylboenden och väntar på att få det, som far illa av att människor som de flytt från i skräck och panik, tas in i landet och kan fortsätta att trakassera och hota dem här. Vilket sker dagligen runt om i hela landet.

Det Goda Samhällets skribenter och texter

På sajten Det Goda Samhället finns mycket intressant att läsa. Jag skriver själv där, men vill här i första hand framhålla texter av andra intressanta och välskrivande personer; texter som tål att funderas kring och helst med så öppet sinne som möjligt. Kanske lär man sig något nytt, kanske ändrar man ståndpunkt i någon fråga. Eller också inte. Men knappast någon av texterna lämnar en helt oberörd. Här är exempel på några texter som jag läst med behållning med korta utdrag och länkar till dem:

Den förhärskande medievinkeln, den nervösa anpassningen till det relativt udda tjattret på twitter och den politiska mittens abdikation till förmån för ytterligheter och ”idioter”, öppnar upp för ett Sverige som inom några få år kommer att ha ett så pass starkt sverigedemokratiskt parti som den som vill regera behöver anpassa sig till på allvar. Med allt vad det innebär för Sveriges öppenhet och frihetlighet. Och det är kanske inte så mycket att göra något åt. Läs hela texten här.

Jag inser plötsligt att jag inte förstår vad det är för fel på plugg och korvstoppning. Valet står inte mellan kunskapsinhämtande medelst plugg- och korvstoppningsmetoden och någon annan, behagligare metod. Valet står mellan inlärning medelst plugg och korvstoppning och ingen inlärning alls. Att lära sig saker är plågsamt och kräver ansträngning. Så ser livet ut. Läs hela texten här.

Så, jag känner mig som människa. Är jag också svensk? Ostridigt är jag svensk medborgare och innehar inte något annat medborgarskap. Men är jag “svensk” i något slags nationell eller kulturell mening? Frågan väcktes av min amerikanske svärson, bosatt i London med min dotter och deras med dubbla medborgarskap utrustade söner, fem och tre år. Under den dryga timmens bilfärd från Kastrup till Arild kom saken upp, sedan han berättat att engelska medier i ökad utsträckning kommenterat svensk migrationspolitik, vilken blivit ett slagträ i den brittiska debatten. En del framhåller, att Sverige till skillnad från Storbritannien har gott om yta (numera f.d. statsministerns Reinfeldt flygplansiakttagelser med samma slutsats anmäler sig osökt). Andra britter påpekar, att svenskarna inte tycks vara särdeles tillfreds med sin ställning som EUs ledande mottagare av asylsökanden. Läs hela texten här.

Torsdagen den 20 augusti skadades flera personer vid ett upplopp på ett asylboende i staden Suhl i Tyskland. Upploppet utbröt då en 25-årig afghansk asylsökare rev ut sidor ur Koranen och stoppade dem i toaletten. En grupp muslimer på boendet blev så upprörda att de försökte lyncha ”hädaren”. Poliser som gjorde vad de måste för att förhindra brottet utsattes för stenkastning. Sex poliser skadades. Läs hela texten här.

Många fler texter av ovanstående skribenter och många fler texter av många andra skribenter finns alltså att läsa på Det Goda Samhället. Gör gärna det!

Gästinlägg på sajten Det Goda Samhället

Jag skriver idag (24 juli) på sajten Det Goda Samhället under rubriken Om att Sverige borde följa utlänningslagen och kanske lära något av andra EU-länder om just det skedde.

Mycket skulle vara vunnet om Migrationsverket och Polisen och andra inblandade myndigheter följde utlänningslagen. Och det skulle nog vara en god idé att svenska politiker och beslutsfattare tog del av hur andra EU-länder hanterar asylinvandringen, när nu bevisligen de 27 övriga EU-länderna inte vill lära av Sverige och det kaos som råder här.

Fyra statliga myndigheter i Sverige: ”Vi är ledsna, vi kan inte hjälpa dig.”

En asylinvandrad man, Hamzah Tibah, som nyligen fått uppehållstillstånd, berättar i SR P1 idag att hans arbetsgivare, som anställt honom med stort instegsjobbsbidragg (= pengar som de som arbetar vitt betalat in i skatt…). När Hamza Tibah inser att arbetsgivaren varje månad stoppar 6.000 kr i egen ficka av lönebidraget på 16.000 kronor, medan han själv får 10.000 kronor i lön, går han till Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Skatteverket och Polisen för att anmäla detta. Och vad händer? Ingenting! ”Vi är ledsna, vi kan inte hjälpa dig”, säger, enligt Hamzah Tibah, samtliga instanser.

Så här ser det ut i Sverige idag. Myndigheter tar inte ansvar, de gör inte det jobb de ska göra och människors solidaritet med gemensamma system, vilja att betala skatt och tilltro till samhället, sjunker givetvis i takt med rättsosäkerheten och otryggheten. Att de har mage på dessa fyra myndigheter att säga: ”Vi är ledsna, vi kan inte hjälpa dig”, som om det här enbart vore något som drabbar Hamzah Tibah!

Det är farligt för oss alla att landet har inkompetenta, kanske till och med rent intelligensmässigt obegåvade myndighetsföreträdare. Som till exempel i detta fall, när de inte förstår att det är mot Sverige, mot oss alla och inte minst mot alla som arbetar och betalar skatt, som dessa bedrägerier begås! Inte enbart mot den som direktdrabbas. Och såvitt jag vet så ingår ovan beskrivna typ av agerande i listan över kriminellt beteende, det brukar kallas ”bedrägeri” och är ett grovt brott.

Hur kan svenska folket tillåta att deras land blir allt mer ociviliserat och att de ändå måste fortsätta att betala höga skatter för att upprätthålla tandlösa, handlingsförlamade och helt ansvarsbefriade (av dem själva) myndigheter som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Skatteverket och Polisen??? Myndigheter där människor (miss)sköter sina jobb genom att säga: ”Vi är ledsna, vi kan inte hjälpa dig” till den som vill anmäla ett allvarligt brott.

Lyssna på inslaget i Sveriges Radio P1: Arbetsgivare skor sig på instegsjobb.

© denna blogg.

Thomas Gür om arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons uttalanden och påståenden på DN Debatt

Så här skriver Thomas Gür, på Facebook idag. Med vederbörlig tillåtelse får även mina bloggläsare ta del av hans ord:

Ylva Johanssons debattartikel i DN idag, hade varit framsynt om den hade publicerats på 1970-talet, kanske före statskuppen i Chile september 1973… eller den i Turkiet mars 1971.

Tre väsentliga element saknas i det närmaste helt i denna text och gör den därför trots alla ”måste”-satser i den (jag räknade sju sådana, utöver alla ”bör”, ”vill” och ”ska”), till i huvudsak en text av politiska besvärjelser och schamanism.

Men först om den axiomatiska utgångspunkten som sig redan den är mycket problematisk: ”Att så många människor som vill och kan bidra till vårt lands utveckling söker sig hit är en möjlighet som vi måste tillvarata.”

i)  Problemet är inte de som vill och kan bidra, utan de som varken vill (är intresserade) eller kan.

ii)  Vad vet Johansson ifall alla som kommer, kommer för att de vill ”bidra”? Migration, oavsett formen, sker inte med statsaltruistiska bevekelsegrunder, utan av individuella skäl på grundval av grupprekrytering.

iii)  Det är den här problemfria ansatsen, som längre varit och fortfarande är problemet.

Så till vad som saknas:

a) Johansson listar åtgärder validering, utbildning och stöd till de med högskoleutbildning. Men hälften av de som är inskrivna i AF:s etableringsuppdrag saknar gymnasiekompetens, och och en tredjedel har en utbildning som inte ens når upp till grundskolenivå. (Och då handlar det om självdeklarerade utbildningar från deras hemländer.) Johansson prioriterar hjälp till utbildade personer som har relativ goda utsikter att ta sig in på arbetsmarknaden. Samtidigt gör regeringen det ännu svårare för lågutbildade att få sitt första jobb, t ex genom att höja arbetsgivaravgiften för unga och att försämra rutavdraget. Närmare hälften av rut-sektorns anställda är utlandsfödda. Vidare är höga anställningskostnader har lett till att andelen svenska enkla jobb är lägst i EU.

Att hon därmed skall förkorta mediantiden till första förvärvsarbete från idag nästan 8 år till 2 år, framstår som inget annat än verbala eskamotage – abrakadabra och hokuspokus.

b)  Inflödesperspektivet saknas helt. Johansson ställer inte ens frågan om Sverige som den sociala välfärdsstat som hennes parti slår vakt om, förmår att både behålla sina grundläggande system och samtidigt klara av det som hon med en eufemism kallar för ”befolkningstillväxt”, som i sak innebär ett inflöde av 80.000 – 100.000 nyanlända per år i minst fem år framöver.

c)  En analys om vilka resultat åtgärderna kan få saknas helt. Hur ser debet och kredit inom ramen för inflödet å ena sidan och åtgärderna å den andra. När kan de olika målen nås inom ramen för de åtgärder som föreslås?

Kommentarer: Överflödiga. Allt är sagt.

10 år x 12 juli

Den 5 maj i år (2015), hade jag bloggat i tio år. Här är en kavalkad över vad jag skrivit den 12 juli, åren 2005 – 2015. För att läsa mer än de korta utdragen får man klicka på länkarna:

2005
Modernisera Polisen -använd e-post!

”Polisen måste bli bättre i kampen mot vardagsbrott” skriver rikspolischefen Stefan Strömberg på DN Debatt idag. Ja visst, självklart. Och lika självklart borde det vara att man kan kommunicera med Polisen via e-post. Men det är det inte, det kan man inte! 

2006
Landet Megalomanien, del 14

På fakturan för den här lyxiga utflykten nämns endast ”träff styrelsen P-riksdagsgruppen”. På deltagarlistan nämns en person som aldrig kom. ..Och till trerättersmiddagen drack sällskapet avec, sprit eller likör, till kaffet. Detta trots att Stockholms stad har spritfri representation. ”Vem bryr sig?” tycks Partiits representanter tänka. ”Vi är ju medlemmar i Partiit och då får – och kan – vi göra precis som vi vill. Det där med spriten gäller de andra, inte oss. Och det där med representationsregler och sådant tjafs, det gäller också de andra. Inte oss.”

2007
Kampanj för att lyfta frågor om mänskliga rättigheter – i Saudiarabien

I Saudiarabien har Ministry of Islamic Affairs, Guidance, Endowments (ung. Ministeriet för islamiska frågor, vägledning och gåvor) kommit överens med Human Rights Commission (Kommissionen för mänskliga rättigheter) som är Saudiarabiens organ för mänskliga rättigheter och lyder under regeringen, om att starta en kampanj som ska medvetandegöra människor i kungadömet om mänskliga rättigheter i enlighet med de islamska lärorna.

2008
Äntligen ska svenska bli officiellt språk i Sverige!

I andra länder är det egna språket, det som används av alla, också officiellt språk. I Finland, t.ex., finns två officiella språk: finska och svenska. Sverige är klart udda i det här sammanhanget: här har man inte tydligt och klart angett – och lagstiftat om – att svenskan ska vara landets officiella språk. (Många svenskar vet inte ens om att det är så…)

2009
Hur var det här möjligt i det genomkontrollerade Sverige?

Hur ska det någonsin bli människor av de här ungdomarna om de är medborgare i ett land där de inte fått vistas och inte fått ta del av det som tillkommer alla medborgare? Hur ska staten kunna gottgöra dem för deras förlorade skolgång och utbildning? Det är ju inte deras fel att fadern betett sig som – och kanske är – en sinnessjuk. Och hur kunde den här mannen få uppehållstillstånd utan att man visste vem han var? Och än märkligare: hur kunde han få medborgarskap i Sverige utan att man hade en aning 0m vem han var?

2010
Statsminister Fredrik Reinfeldt säger det självklara: ”De som har fått avslag förväntas lämna landet.”

I Verkkouutisets intervju kritiserar Reinfeldt Sveriges asylpolitik och lägger skulden för den misslyckade politiken på tidigare socialdemokratiska regeringar. Enligt honom är Sverige för släpphänt när det gäller att återsända asylsökande som fått negativa beslut. Statsministern säger:

En del får stanna, andra får det inte. Svårigheter uppstår när personer som fått negativa beslut gömmer sig och lever skuggliv.

Under den borgerliga regeringen har man i Sverige börjat tala om asylpolitiken. Reinfeldt motsätter sig starkt tanken på att människor som fått avslag på sina asylansökningar uppmuntras att stanna kvar i landet utan uppehållstillstånd:

De som har fått avslag förväntas lämna landet.

2011
En migga: ”Migrationsverkets kontroller av arbetskraftsinvandringen har hittills varit ett stort skämt. Och de ska knappast vara ett skämt – regeringen har inte beställt ett skämt.”

Migrationsverkets kontroller av arbetskraftsinvandringen har hittills varit ett stort skämt. Och de ska knappast vara ett skämt – regeringen har inte beställt ett skämt. Tillstånd har beviljats arbetstagare där arbetsgivaren är försatt i konkurs eller inte har någon aktiv verksamhet, och kiosker som av någon outgrundlig anledning ska ha en handfull anställda på en gång. Oavsett hur jobbigt det är för dem som arbetar med dessa ärenden så har hanteringen hittills varit att stämpla och bevilja.

2012
Från Migrationsverkets intranät: ”Vi har fått höra av sökande att de fått uppgifter om att bosnier beviljas uppehållstillstånd i Sverige och att många sagt upp sig från sina arbeten för att komma hit. ”

— Vi har fått höra av sökande att de fått uppgifter om att bosnier beviljas uppehållstillstånd i Sverige och att många sagt upp sig från sina arbeten för att komma hit. Vi kommer från och med nu att trycka extra på att informera alla som kommer om återvändandedirektivet och ge dem möjlighet att återta en asylansökan, säger Anna Wessel vid återvändandeenheten i Malmö.

2013
15 procent fler asylsökande första halvåret 2013 jämfört med 2012

Asylsökande det första halvåret 2013
Under tiden januari – juni 2013 har det kommit  18.855 asylsökande till Sverige. Det är 15 procent fler än förra året under samma tid, då det kom 16.338 vilket är 15 procent fler än förra året. (En enkel fråga: Hur länge kan antalet asylsökande till Sverige, varav 94 procent vägrar visa id-handlingar som kan styrka vilka de är och varifrån de kommer och varför, som inte får jobb och som inte kan – eller inte vill – integreras, öka?).

2014
En migga: ”Varför berättar inte de styrande om det accelererande asylmissbruket?”

Varje dag kommer det prydligt klädda barnfamiljer till Migrationsverkets asylansökningskontor. Familjemedlemmarna kan ha sitt bagage i var sin ryggsäck, barnens ryggsäckar är förstås av modell mindre. De är på semester i norra Europa och passar på att söka asyl i Sverige. 

2015
Detta inlägg.

© denna blogg.

 

”Nytysken”: ”Jag tippar att man spekulerar kring att problemet ska lösa sig på naturlig väg.”

Det finns flera texter på bloggen av den så kallade nytysken, alltså en svensk boende i Tyskland, som i enlighet ny svensk vokabulär bör klassas som ”nytysk”. Nytysken följer med vad som händer i hans gamla hemland och har ofta en klarsynt inställning till vad han tar del av från Sverige, samt en ofta knivskarp egen analys av olika samhällsfenomen. Som här:

Jag ser i Dagens Samhälle, i artikeln Så ger vi ensamkommande den bästa starten, hur man ska klara att ge den accelererande mängden av ”ensamkommande flyktingbarn” den bästa starten.

Man räknar upp åtta punkter som ska hjälpa de ”ensamkommande flyktingbarnen” med att klara ett vuxenliv i det nya landet.

Ett exempel: ”Normbyggande boende/trivselregler, hur vi förhåller oss till varandra. Vi tar upp och diskuterar händelser när de sker och lyfter dem sedan på våra ungdomsråd.”

Man pratar om 8.000 ”ensamkommande flyktingbarn” för 2015 trots att alla tecken tyder på – och Migrationsverket redan flaggat för – att det kommer minst ca 12.000, troligen ännu fler.

Men: Man pratar inte om några kostnader utan nöjer sig att kalla det hela för en välfärdsutmaning! En kostnad som utan vidare kan hamna runt 20 miljarder kronor (20.000 miljoner) pluttifieras med ett nyuppfunnet modeord!

Det tycker nog Linnea från Aktuellt den 6 juli 2015 (tidskod: 14:00-15:55), är finurligt där hon, efter hjärtinfarkt+stroke+stroke skickas hem till ensam sin våning. Hennes väninna Vivi tycker det hela är sorgligt då ”Linnea är hjälplös och inte kan göra något själv. Inte ens sköta sitt larm”.

Här krävs tydligen inte någon kännedom om ”normbyggande boende/trivselregler, hur vi förhåller oss till varandra.” Som ju sedan kunde diskuteras i något ”äldreråd”.

Jag tippar att man spekulerar kring att problemet ska lösa sig på naturlig väg. Så att medel till viktigare välfärdsutmaningar snarast blir fria.

© denna blogg. Vid korta citat ur texten, vänligen länka till denna originaltext.

LT Södertälje: ”Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut”

Under rubriken Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut berättar Länstidningen i Södertälje om just det: hur asylinvandrade inte kommer vidare i sina studier (och därmed sina liv i Sverige) för att det inte finns pengar till att ge dem vidareutbildning i svenska språket.

Under mer än ett decennium har jag undrat när polletten ska trilla ner hos de (van)styrande. Varför lyssnar de inte? Varför förstår de inte att det relativt lilla Sverige inte klarar att försörja, utbilda och integrera den enorma mängd människor från länder utanför Europa som söker sig hit? Det blir bara värre och värre för alla: för dem som kommer hit och tror att de ska få en ljus framtid i Sverige och för svenskarna som blir allt mer frustrerade av det tämligen okontrollerade inflödet av människor som ska försörjas av dem, trots att de aldrig kommer att ha en chans att bli en del av det svenska samhället.

Varför lär man sig i Sverige inte av sina nordiska grannländer, som tar emot ett mycket, mycket mindre antal asylinvandrare och som ser det som självklart att de inte blir fler än staten (= folket) har råd att ta emot på ett bra sätt och bekosta och ordna bostäder åt samt ge språkundervisning, tandvård, sjukvård etc åt? Och där man också inser att asylmottagandet bara kan gå bra om befolkningen och kommunerna är positiva och på ett bra och ordnat sätt har råd och vilja att ta emot nya och helt främmande människor, med allt vad det innebär.

Om det inte finns pengar så finns det inte pengar. Och det kan ju knappast finnas tillräckligt med kvalificerade lärare heller, när behovet är så stort.

Om Sverige hade haft en reglerad invandring och Migrationsverket hade gjort ordentliga asylutredningar så att endast de med faktiska asyl- eller skyddsbehov (inte sådana som önskar ”ett bättre liv”, är sjuka eller söker på andra icke-lagenliga grunder) fick uppehållstillstånd, då hade dessa problem inte funnits. I varje fall inte i den utsträckning de gör nu. Problemen blir ju också bara större och större och värre och värre. Varje dag – varje dag på året! – kommer nämligen ytterligare i genomsnitt 225-250 nya människor hit, som på olika sätt ska in i samhällssystemen. Det är en ekvation som en åttaåring kan inse inte fungerar. Men märkligt nog inte svenska politiker, som kör landet i botten och därmed förstör för precis alla: svenskar såväl som asylinvandrade.

© denna blogg.

Reflektioner kring texterna i ”Och tack till alla Sveriges människor”

På Mummelförlagets sida reflekterar sex av de SFI-elever som har skrivit i boken Och tack till alla Sveriges människor kring projektet och processen. Ett exempel:

Ny bok på Mummelförlaget

Som ett ideellt projekt har Mummelförlaget tillsammans med engagerade lärare på Nyströmsa skolan och deras elever som studerar svenska (Sfi), sammanställt och gett ut en bok – Och tack till alla Sveriges människor – med ett antal berättelser, skrivna av eleverna.

Läs mer på Mummelförlagets sida!

Om att integration inte kan hänvisas till ”nån annan”

På ledarsidan i Svenska Dagbladet skriver jag idag, den 4 juni, under rubriken De som ojar sig, och de som gör om praktiska, tillika ideella bidrag till integration.

Läs också en längre text med samma rubrik på Mummelförlagets sida.

När ska sanningssägande bli norm i Sverige?

Jag vet inte hur många år jag har varnat för detta, som sedan lång tid växt fram och som nu är en permanent verklighet. I Sverige! Det här är verklighet för massor av människor – särskilt kvinnor – som sökt sig hit och befunnits ha skyddsskäl, som velat komma in i det svenska samhället och som nu tvingas leva på det här sättet i det land de sökt skydd i!

Skäms, svenska skygglappsförsedda politiker, journalister, debattörer  som vägrat lyssna på Nalin Pekgul och andra som under mycket lång tid och otaliga gånger berättat om detta förtryck, denna ”icke-svenska” miljö som frodas i de omkring 190 utanförskapsområden och de minst 55 ”no go”-zoner som tillåtits växa fram i Sverige! Ni kommer inte att lyssna på den här modiga kvinnan heller, Zeliha Daglig, som i Aftonbladet förtvivlat – och säkert efter lång tids vånda – skriver om hur hennes rättigheter begränsas och styrs i hennes bostadsområde: Jag kan inte längre vara mig själv här.  Fundamentalismens skugga vilar allt tyngre över Husby.

Jag vill ha en fristad och jag vill kunna ta ett glas öl med mina vänner Lars, Hassan, Maria, Osman, Ayse och andra. Jag vill också kunna gå på pensionärsföreningen och lyssna på jazz och dansa twist. Jag vill odla grönsaker på min kolonilott i kortbyxor och umgås med mina vänner och gå på badhuset i bikini.

I mitt område vill jag slippa fördömande blickar av stirrande män. Jag vill ta hem vem jag vill men i dag kan jag inget då mina rättigheter begränsas och styrs i mitt bostadsområde. Alla dessa skäggiga ”skuggor” skrämmer mig.
———-
Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här. Är inte Husby en del av Sverige, gäller reglerna inte här? Jag orkar inte längre utan vill återigen söka asyl i mitt andra hemland Sverige.

När ska de rosafärgade floskelglasögonen hos en majoritet av politikerna, hela regeringen och en stor del av journalistkåren samt hos högljudda, men okunniga, debattörer, åka av? Genom att ni i decennier lagt ut dimridåer och flosklande och vinklat har beskrivit ”verkligheten”, har ni skadat ert eget land och bidragit till att slå sönder svenskarnas naturliga solidaritet och vilja att välkomna människor med behov av skydd.

När ska sanningssägande bli norm i Sverige?*

* Läs Anna Dahlbergs ledartext i Expressen den 30 maj 2015: I Sverige är vi rädda för sanningssägare.

© denna blogg.