En migga, del 1: ”Hösten 2015 kommer för alltid att vara historisk för Migrationsverket.”

En migga berättar om den kaotiska perioden september 2015 – januari 2016. Här kan man läsa del 2. Del 3 kommer snart.

Del 1. Hösten 2015 kommer för alltid att vara historisk för Migrationsverket.

Hösten 2015 kommer för alltid att vara historisk för Migrationsverket. Vi har aldrig haft så mycket att göra som vi hade då. För er som inte vet det så kom det nästan 163.000 asylsökande förra året. Månaderna september 2015 till och med januari 2016 var de tyngsta någonsin för oss. Vi var tvungna att, för säkerhets skull, ha beredskap varenda helg ifall en buss med asylsökande plötsligt skulle komma.

På vår enhet var vi tvungna att bemanna kontoret konstant dagtid för den händelse att någon bara dök upp och ville söka asyl, det hände faktiskt under den här perioden. Vi hade kanske två, tre stycken varje vecka som tagit sig hit och ville göra en asylansökan. De hade åkt med lastbilar som passerat genom en stor del av Europa och där den sista anhalten var Sverige. Jag har kollegor som grät av utmattning och desperation under den här perioden på grund av det kaos som uppstått. En del kollegor sa upp sig för att de inte orkade med det tryck som rådde just då, fördelningsenheten (det är de som skickar ut de sökande till vald enhet runtom i Sverige efter att de gjort en asylansökan) skickade bussar till varje enhet oavsett om det fanns platser eller inte. Vi fick bland annat två bussar med sökande som vi inte hade en aning om var vi skulle hysa. Tack vare hjälp från andra enheter inom Migrationsverket lyckades vi lösa problemet, men det var inte lätt och det var dessutom väldigt resurskrävande.

Vår chef ringde och frågade sina chefer varför de skickar asylsökande till oss utan att vi har platser för dem, det enda svaret hon fick var ”lös problemet”. Som sagt: vår enhet hade tur, vi kunde lösa problemen men det fanns enheter som inte hade samma tur och där sov de sökande i bussarna eller i receptionen på enheten dit de kommit. Jag önskar att media bättre hade dokumenterat det kaos som började då, för ganska precis för ett år sedan. Men det många medier gjorde var att köra snyfthistorier om att asylsökande var tvungna att flytta till boenden i urskogen eller var tvungna att sova i en buss.

Migrationsverket massanställde cirka 2.000 personer under denna korta period för att klara av trycket.

Vad som hände med oss, personalen på Migrationsverket, hur vi mådde och hur vi klarade den omänskliga pressen under denna period, det har jag aldrig sett Uppdrag granskning göra ett program om.

Kommentar: Tack till miggan som berättar!

© denna blogg. Vi ev citat ur texten, vänligen länka till originalinlägget.

”Kom inte till Finland, här är fruktansvärt.”

Nu varnar irakiska män andra på Facebook (Irakilaiset varoittavat toisiaan somessa: Älkää tulko Suomeen, täällä on kauheaa):

Kom inte till Finland, här är fruktansvärt.

I några mobilvideoklipp filmade i Helsingfors och publicerade på en Facebook-sida som är populär bland irakier, ger tre irakiska män, Ali, Kadar och Ali, ”råd till alla som funderar på att resa”. Enligt dem var föreställningarna och förväntningarna något helt annat än verkligheten, vilket de insåg under resan genom Europa:

Till er som funderar på att resa: Gör inte det. På riktigt. Vi överväger redan att återvända till Irak. Vi ångrar att vi kom till Finland. Vi hade fel! Vi betalade enorma summor helt i onödan. I Irak tror man att allt är så märkvärdigt i Europa, att Europa är något överjordiskt. Det är bara helt vanligt här.

Alltså, på riktigt, situationen i Europa är svår. Visst är man i säkerhet här, men toaletterna är smutsiga, det finns inga kläder, maten är dyr… Portionerna på mottagningscentralerna är mycket små, de är inte ens tillräckliga åt barn.

Att befinna sig i landsflykt är fruktansvärt förödmjukande. Här får man inget jobb. Det var fel att komma hit.

Irakierna tycker att Finland är otroligt dyrt: ett paket cigarretter kostar 7 euro, Panadol 20 euro och en falafel kostar hela 8 euro.

Det är riktigt hemskt här. Situationen är svår. Det är tryggt, allt finns att köpa, men man kvävs här. Glöm allt snack om uppehållstillstånd. Om ni är i Turkiet så stanna där eller återvänd till Irak. Stanna i hemlandet om ni är där, oavsett om det innebär döden eller att bli sårad. Ni är ändå hemma i ert land.

Så varnas andra med orimliga förväntningar om någon sorts europeiskt paradis från att ta sig till Europa och i synnerhet till Finland.

© översättning Merit Wager. Vid ev kort citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

I Saudiarabien: ”Yet we have pursued our policy of refraining from interfering in the affairs of other states. The Kingdom has made no comment on Sweden’s internal affairs.”

Ur en ledarartikel – Significant role of Saudi women – i  den saudiska tidningen Arab News, som jag varit läsare av i 20 år:

Earlier this month Swedish Foreign Minister Margot Wallstrom attacked the Kingdom’s human rights record. The bluntness of her words caused the government to withdraw our ambassador from Stockholm. The cogent point has been made that it is actually the Swedes that have human rights issues. Their treatment of their Roma minority has been deplorable. Meanwhile, the authorities appear helpless in the face of a disturbing growth in Islamophobia. The archetypal Western liberal society, it seems, is not so liberal after all. Yet we have pursued our policy of refraining from interfering in the affairs of other states. The Kingdom has made no comment on Sweden’s internal affairs.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är fullkomligt ofattbart hur okänsliga fingertoppar många svenskar har – inte minst landets utrikesminister – och hur lite ”kulturell kompetens” de (inte) har lyckats skaffa sig trots den mycket stora invandringen av muslimer under 20 års tid! Ofattbart! OBS! Därmed givetvis inte sagt att alla ”muslimer” är likadana, lika lite som alla kristna är det. Detta sagt för säkerhets skull eftersom att ”missförstå” är en stor del av den svenska offentliga kulturen idag.

Min syn på saker och ting ändrades – eller rättare sagt: fördjupades – under mina fem år på Saudiarabian Airlines och mina därpå följande fem år på Saudiarabiens ambassad på Sköldungagatan i Stockholm. Jag lärde mig att se på Sverige med saudiska (och tunisiska, egyptiska, algeriska, libyska m.fl.) ögon. Med muslimska ögon. Och fick aha-upplevelser nästan varje dag. De sammanlagt tio åren plus alla år som asylombud åt, till största delen, muslimer, gav mig ovärderliga kunskaper och insikter i såväl likheter som stora skillnader i hur man tänker och ser på världen beroende på kulturell och religiös bakgrund.

En tumregel är – och har alltid varit – att vara lyhörd, att inte se allt med västerländska besserwisser-ögon. Men också att vara tydlig med egna värderingar och tankar. Att inte begå det så vanliga misstaget i Sverige, som bidrar till att integrationen går åt skogen lika snabbt som man uttalar ordet, nämligen att invagga sig i föreställningen om att alla som kommer hit nästan per automatik får ”svenska värderingar” så snart deras fötter nuddar svensk mark! En fullständigt förödande inställning som är mycket vanlig bland svenskar, ofta utan att de själva ens är riktigt medvetna om det. En sorts ”herrefolksmentalitet” som är mycket obehaglig. Men på något sätt ändå begriplig, eftersom svenskar bevisligen inte tycks vilja eller ha förmåga att förstå att alla människor på jorden (!) inte vill bli svenskar, inte vill kallas vare sig ”svenskar” eller ”nysvenskar” och absolut inte vill definieras som svenskar överhuvudtaget.

Margot Wallström (Foto Kristian Pohl, regeringskansliet)

Jag önskar att Margot Wallström hade haft den stora förmånen att umgås och arbeta med saudier som jag gjorde i tio år! Då hade hon fått lära sig mycket som hon skulle ha haft stor nytta av på sin nuvarande post (dock borde hon ha fått en del insikter och kunskaper också under sin långa tid i internationella sammanhang). Lyhördhet och respekt för att andra är och tänker och lever helt annorlunda än man själv. Att man inte kan trampa på andra som om man vore så mycket bättre och finare och mer rättänkande än alla andra och att man inte ska tro att Sverige är det Fredrik Reinfeldt försökte lura i både sina egna landsmän och världen:  en ”Humanitär Stormakt”. Snarare en liten, obehagligt megaloman, obstinat före detta välfärdsstat på väg utför med raketfart. Bilden av Sverige ute i världen är ju en helt annan än den svenskarna själva tycks tro – eller vilja tro – att den är. Den svenska besserwisser- och ”ta sig rätten att förmana andra för att man tror att man är så bra själv”-attityden har skapat – och fortsätter att skapa – enorma problem för det allt snabbare sjunkande skeppet m/s Sweden. Och med en regering som inte är regeringsduglig och en sällsynt teflonbeklädd utrikesminister så går det verkligen fort. Skeppet ar in vatten, läcker, sjunker såväl synligt som kännbart rakt framför våra ögon. Och ingen stoppar galenskaperna…

Slutord, ur artikeln i Arab News:

The misfortune is that the outside world cannot, or perhaps, will not accept the conservative values that sit at the heart of Saudi society. This refusal is doubly wrong. For a start it belittles the conduct of a society that is based on deeply-held Muslim teachings and traditional principles. Just as importantly, when this refusal is turned into governmental condemnation, it becomes an unjustifiable interference in the affairs of another sovereign state.

Omkring 1,5 miljarder människor (antalet muslimer, enligt Wikipedia) på jorden tänker och lever oftast annorlunda än de kanske 8,5 miljonerna svenskar (alltså svensksvenskar) om de lever i enlighet med sin religion, islam. Att föraktfullt trampa på dem (som många av dem uppfattar det) är inte smart och inte heller rätt.

© denna blogg.

 

 

Mummelförlagets författare Nima Dervish:

Skippa skitsnacket om att det IS gör inte är riktig Islam. De gör exakt det som profeten och hans efterföljande kalifer gjorde. Erövring med svärd. Läs er Koran, läs era hadither, skiten finns därute, ni behöver inte ens ta på er skorna för att dra till ett bibliotek.

Läs hela texten – och beställ Nima Dervishs bok Ordbrand – här.

”Ett samhälle som inte tydligt står upp för sina egna ideal kommer inte att klara av det berikande mötet med andras.”

Skulle ni som läser nedanstående att det som sägs är bra, rätt? Eller tycker ni att den ordning som råder i ”Sverige som invandrarland” idag är bra som den är? Svara gärna efter texten!

Medborgarskap som tilldelats genom falsk identitet, hot eller mutor måste återkallas.

Sverige som invandrarland måste se sanningen i vitögat. I Sverige gäller svensk lag. Därför måste medborgarskap som givits på felaktiga grunder, exempelvis genom falsk identitet, hot eller mutor, återkallas. Det duger inte att den som får avslag på sin asylansökan ska kunna stanna kvar i landet. Samtidigt bör fler utländska medborgare som dömts för grova brott utvisas. Dessutom vill vi slopa invandrares rätt att fritt välja bostadsort, och tillräckliga kunskaper i svenska måste bli obligatoriskt.

Svensk politik har länge visat berättigad vrede mot de krafter som är emot invandring och invandrare. Vi har fördömt de invandrarfientliga men sällan gett seriösa svar på rimliga frågor om vad som kan följa i invandringens spår.

Svensk migrations- och integrationspolitik har misslyckats. Flyktingmottagningen, introduktionen till Sverige och Svenska för invandrare (sfi) fungerar så illa att det tar sju år för vuxna flyktingar att få ett arbete i Sverige, för kvinnor tar det mer än tio. Många invandrare blir år efter år helt beroende av bidrag eller av den man i familjen som ofta kom först.

I Sverige gäller svensk lag. Däremot har vi gravt försummat uppgiften att snabbt, effektivt och respektfullt tradera svenska grundläggande spelregler till människor som flyttar hit.
Få vuxna i första generationens invandrare kommer helt till sin rätt när de lämnar sitt eget land och söker sig ett nytt, ofta långt borta och med helt andra vanor. Då räcker inte ytliga hyllningar till alla spännande kulturer vi får möta – i stadsdelar många aldrig ens besöker. I Sverige har vi trivialiserat det svåra, i stället för att erkänna att med allt det lockande och mänskliga följer problem som ett bra invandrarland måste våga se i vitögat.

• Vi vill ha ett öppnare Sverige, inte ett mera slutet. Men vägen till Sverige kan inte enbart bygga på asylsökande och deras anhöriga.
• En rättssäker asylprocess ska innehålla regler som gör att alla får sin sak prövad. Men den måste också våga stå upp för det kärvare budskapet, att den som får avslag ska lämna landet. Den som får ja ska få hjälp att komma in i Sverige och etablera sig, den som får nej ska få hjälp att återvända hem. Det ska inte vara möjligt att kringgå regelverket genom att som tillståndslös stanna kvar efter ett avslag. Migrationsverket bör ges uppdraget att löpande meddela Skatteverket om utfärdade, utgångna och återkallade arbetstillstånd.
• Ebo – principen om eget boende – avskaffas i sin nuvarande form. Möjligheten att välja eget boende finns kvar men leder till lägre ersättning. Den som väljer en överetablerad kommun får ingen ersättning alls. Den som kommer till Sverige bör alltså bosätta sig där det finns möjlighet till arbete och lämplig bostad. Vi vill att fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen och se dem komma hem igen med egna inkomster.
• Medborgarskapet i Sverige får inte urvattnas. Det svenska passet är i dag en av få fördelar som skiljer medborgarskap från permanent uppehållstillstånd. Sverige ska vara ett öppet invandringsland som uppmuntrar människor att formalisera sin lojalitet mot sitt nya land.
• Medborgarskap som givits på felaktiga grunder ska därför kunna återkallas. Det kan handla om falsk identitet, hot eller mutor.
• Över 200 000 svenska pass är på drift ute i världen. Ett och annat är säkert bortslarvat. Men orimligt många är i praktiken sålda eller lämnade för syften som bryter mot allt Sverige vill stå för. Det bör därför inte längre vara möjligt att gång på gång förlora sitt pass.

Sverige bör ogiltigförklara borttappade pass, vilket tekniken i dag medger, och införa noteringar i passen om hur många man har haft. Efter ett antal förlorade pass ska polisundersökning föregå nytt pass. Det ska också, i större utsträckning än i dag, vara möjligt att utvisa utländska medborgare som dömts för grova brott. Undantag bör bara göras vid statslöshet och andra synnerliga skäl, men inte automatiskt för den som har permanent uppehållstillstånd och många års vistelse i Sverige.

• Grundläggande kunskaper i svenska är ett rimligt krav för medborgarskap i Sverige. Vi vill att medborgarskapet ska vara attraktivt och meningsfyllt, att fler ska ha alla rättigheter och alla skyldigheter som svenskar.

Ett land som inte förväntar sig att de allra flesta arbetar och försörjer sig själva är i längden inte ett bra invandrarland. Och ett samhälle som inte tydligt står upp för sina egna ideal kommer inte att klara av det berikande mötet med andras.

Vad säger ni som har läst texten: rätt eller fel?

 

I världen: ”Lebanese man planned attacks on Israelis”. I Sverige: ”Svensk man kan ha haft planer på attack mot israeler”.

Svenska Dagbladet:
Svensk man häktad på Cypern
En 24-årig svensk man har häktats på Cypern, och förhörs av cypriotisk polis då man misstänker att han kan ha haft planer på en attack mot israeliska turister på ön, enligt nyhetsbyrån Reuters.

The Jerusalem Post:
‘Cyprus: Lebanese man planned attacks on Israelis’
Young Lebanese national arrested while holding a Swedish passport, details about Israeli tourists, media in Cyprus report.

An attack against Israeli tourists in Cyprus appears to have been preempted by the arrest of a Lebanese man who had been tracking Israelis on the island, Cypriot security authorities revealed on Saturday.

Al-Arabiya:
Cyprus detains Lebanese man for allegedly plotting attack on Israeli interests
Cypriot police are questioning a 24-year-old foreigner arrested last week who may have been plotting an attack on Israeli tourists visiting the Mediterranean island, media reported on Saturday.

The man, thought to be a Swedish passport holder of Lebanese decent, was arrested on July 7 and was being detained following remand hearings held behind closed doors, Sigma TV reported. He has not been charged with any offence.

Helsingin Sanomat:
Kyproksella pidätetyllä terroriepäillyllä myös Ruotsin passi
Kyproksella pidätettiin viime viikolla libanonilaismies terrori-iskun valmistelusta epäiltynä. Sanomalehti Haaretzin lainaamien kyproslaislehtien mukaan mies oli Libanonin kansalainen, mutta hänellä oli myös Ruotsin passi.

Översättning:
Den terrorismmisstänkte på Cypern har även svenskt pass
På Cypern greps förra veckan en libanesisk man misstänkt för förberedelse av terroristbrott. Enligt tidningen Haaretz, som citerar cypriotiska tidningar, är mannen libanesisk medborgare, men han har också ett svenskt pass.

Cyprus Mail:
Lebanese man suspected of trying to carry out terrorist attacks
A Lebanese man in custody on suspicion of involvement in possible terrorist attacks on Israeli interests had a remand order against him renewed for another another seven days by Limassol district court on Friday, reports said yesterday.

Endast i svenska medier kallas mannen ”svensk”. I alla andra länder är han ”en libanes som också innehar svenskt medborgarskap”. Han är alltså libanes för att det är hans första och ursprungliga medborgarskap. Det är så man ser det i andra länder. Varför man i Sverige prompt vill kalla en terrorist (från Libanon, med libanesiskt och svenskt medborgarskap) för ”svensk” är lite svårt att förstå.

Att det svenska medborgarskapet redan har devalverats och blir allt mindre värt är ett faktum. Ju oftare ”svenskar” misstänks, grips och/eller åtalas och döms för terroristbrott, desto sämre rykte får Sverige. Ändå insisterar man här på att tala om ”svenskar” som planerat att halshugga journalister i Köpenhamn och kasta ut deras huvuden på torget, ”svenskar” som tränar för Al Shabaab i Somalia, ”svenskar” som grips i Irak och andra Mellanösternländer för olika brott och nu en ”svensk” som misstänks för planering av terroristbrott mot israeler på Cypern.

I Finland, England, Frankrike, Tyskland skulle man knappast vilja kalla en libanes, somalier eller medborgare i något annat land för finsk, engelsman, fransman, tysk etc när han/hon misstänks för – eller har begått – grova brott eller planerat terroristbrott. Men i Sverige är en terroristmisstänkt libanes med svenskt medborgarskap ”svensk”. Varför?

Tankeexperiment för svenskar:
Många svenskar flyttar till Spanien, Thailand och andra länder. Emigrerar, alltså.  Efter ett antal år kan de bli medborgare i sina nya länder och väljer kanske att bli det om de, samtidigt, kan behålla sitt svenska medborgarskap.

Fråga 1: En svensk man som också fått thailändskt medborgarskap begår ett allvarligt brott, kanske narkotikarelaterat, och fallet blir mycket uppmärksammat i svenska och internationella medier. Kommer man i Sverige – i svenska medier – att kalla mannen för ”thailändaren med svenskt ursprung”?

Fråga 2: En svensk kvinna, bosatt på Kanarieöarna, döms för att ha mördat sin man. Hon är född med svenskt medborgarskap och har förvärvat spanskt. Kommer man i Sverige – i svenska medier – att kalla henne för ”spanjorska med svensk bakgrund”?

© Denna blogg. Korta citat tillåtna, vänligen länka till originalinlägget.

”Fettbomben” har exploderat i sex rika arabländer

I GCC-länderna (Gulf Co-operation Council), d.v.s. Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, Saudiarabien och Förenade arabemiraten, är problemen med övervikt enorma och ”fettbomben” är både dyr och skadlig.

Enligt data från WHO uppskattades förekomsten av övervikt (BMI över 25) bland män i GCC-länderna år 2008 vara:

i Kuwait 78 procent
i Qatar 73 procent
i Förenade arabemiraten 71 procent
i Saudiarabien och Bahrain 69 %
i Oman 57 procent

Förekomsten av övervikt bland kvinnor var mycket lik den bland män:
i Kuwait 79 procent
i Förenade arabemiraten 71 procent
i Bahrain och Qatar 70 procent
i Saudiarabien 69 %
i Oman 54 procent

Även om förekomsten av övervikt är hög också i Europa så är den betydligt lägre bland kvinnor där än i GCC-länderna:
i Storbritannien 61 procent
i Tyskland 54 procent
i Norge 51 procent
i Frankrike 45 procent
i Schweiz 40 procent

I en del asiatiska länder är övervikt bland kvinnor mycket mindre förekommande:
i Malaysia 46 procent
i Filippinerna 28 procent
i Indonesien 26 procent
i Indien 12 procent

När det gäller fetma (BMI över 30) så är det en mycket allvarligt problem bland män i GCC-länderna:
i Kuwait 37 procent
i Qatar 31 procent
i Förenade arabemiraten 30 procent
i Bahrain och Saudiarabien 29 procent
i Oman 19 procent

Chockerande nog var andelen feta betydligt högre bland kvinnor än bland män:
i Kuwait 52 procent
i Saudiarabien och Förenade arabemiraten 43 procent
i Qatar 39 procent
i Bahrain 38 procent
i Oman 26 procent

Andelen feta kvinnor i Europa var lägre:
i Storbritannien 25 procent
i Spanien 23 procent
i Tyskland 19 procent
i Norge 18 procent
i Frankrike 15 procent
i Schweiz 12 procent

I Asien förekom väldigt lite fetma bland kvinnor.

Läs hela den intressanta och skrämmande artikeln av doktor Mona S. Almunajjed:
Losing weight: A challenge for women in GCC countries.

Anders skriver: ”De som tror att Libyen kommer att bli en demokrati av västerländsk modell får nog snart tänka om. Ett land går inte från koloni via diktatur till demokrati utan födslovåndor. ”

Tänkvärd text av min vän Anders:

Jaha, så är Khadaffi död, han som ändå måste klassas som världens coolaste diktator. Jag menar se bara på karln, hans klädsel, hans uppförande mot FN och andra organ, han hade bara kvinnliga livvakter och så vidare. Jag menar inte att det är coolt att han var diktator, bara att han var en särdeles excentrisk person. Men nu är han död och hela världen firar ännu en diktators fall. Att han var diktator över ett land som i princip hade utrotat fattigdom, där alla barn fick gå i skolan, hade en väl utbyggd och fri sjukvård och hade högst BNP bland de nordafrikanska länderna glömmer man nu bort.

Jag skriver hade, för snart är allt detta borta och vi har sett en ny korrupt ”nepotismokrati” växa fram. De som tror att Libyen kommer att bli en demokrati av västerländsk modell får nog snart tänka om. Ett land går inte från koloni via diktatur till demokrati utan födslovåndor. Det enda vi kan hoppas på är att USA inte går in och ”hjälper” Libyen på vägen mot demokrati. Det brukar ju inte gå så bra när de gör sånt.

Men vad som upprör mig i allt detta är, som vanligt, mediernas rapportering. I vanliga fall så skriks det om mänskliga rättigheter och den personliga integriteten så fort någon har fått en fis på tvären. Men nu visar man upp liket av en man som tillfångatagits, förnedrats, misshandlats och avrättats utan någon som helst juridisk prövning. Det brukar kallas mord, men nu visar man glatt upp mannen som säger sig ha skjutit ihjäl Khadaffi utan att med ett ord nämna att han faktiskt är en mördare. Var fanns Khadaffis mänskliga rättigheter? Varför ska man visa upp hans sargade lik tillsammans med jublande människor när till exempel bilderna på fångvaktarna som begick övergrepp i Abu Gharaib fick dem dömda till långa fängelsestraff? Jag menar absolut inte att de hade rätt att göra sånt, tvärtom är det rätt att de straffades, men allt prat om alla människors lika värde är som bortblåst i mediarapporteringen.

Jag har inte hört någon enda av medias representanter säga att behandlingen av Khadaffi var omänsklig och kränkande. De som protesterat mot att människor utsattes för omänsklig behandling av Khadaffis regim har nu sänkt sig till samma nivå, men om det är det tyst, så tyst. För nu ska vi jubla över att en diktator är död, i en svart-vit värld är det bra för de goda har vunnit.

”Alla djur är jämlika. Fast vissa djur är mer jämlika än andra” – George Orwell, Djurfarmen.

//Anders

© Denna blogg.

Sveriges Radio: ”Höjd säkerhet kring Iraks kristna runt jul”

Inför julfirandet i Irak har säkerhetsåtgärderna trappats upp eftersom flera våldsdåd har riktats mot kristna i landet, rapporterade Sveriges Radio på julafton. Kristna helgedomar i landet bevakas av polis och soldater. På vissa håll har skyddsvallar byggts runt dem.

Det är bra att regeringen i Irak – sent omsider och förmodligen i alldeles för liten skala, men ändå – börjar beskydda de kristna.

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Kristna i Irak känner sig otrygga

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i nästan två  år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Kristna i Irak känner sig otrygga

Jag önskar jag hade haft kameran med mig när jag för ett antal dagar sedan körde in till Erbils kristna stadsdel Ankawa för att uträtta några ärenden i mina gamla kvarter. Från checkpointen in till Ankawa kunde jag inte åka den vanliga vägen. Den var avstängd av polisen, eller var det Peshmerga? Hade jag haft kameran kunde jag ha fräschat upp minnet om vilka de var genom bilderna. Jag kan fortfarande inte skilja på de olika uniformerna, men jag vet att Peshmerga har röda baskrar.

Men klart var att säkerhetsnivån i det kristna Ankawa med sina 40.000 invånare hade förstärkts, och särskilt vid infartsvägarna till de sju kristna kyrkorna i stadsdelen. Efter attentatet i den kristna kyrkan i Bagdad för drygt en vecka sedan där ett 40-tal kristna dog, är alla kristna i Irak oroliga.

Jag hade besök av en av ledamöterna i Kurdistan/Sverige-föreningen. Vi planerade bara vanliga möten såsom styrelse- och årsmöten. Vi konstaterade att den 16 november börjar Eid-Al-Fitr, så då kan vi inte ha några möten på fyra dagar. Före eller efter alltså. Hon är muslim och vet vilken almanacka som det är bäst att planera efter.

Idag pratade jag också med en god väninna, läkare. Vi har inte setts på länge så jag sa att vi kan väl ses under ledigheten fr.o.m. den 16:e. Då tyckte hon att det vore mycket bättre att ses innan dess, för att under ledigheten är hon mest upptagen av att be för alla kristna i Irak. Hon känner sig otrygg, och vill tillbringa de dagarna med att be. Hon är kristen.

Vi känner oss inte trygga här.

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 3

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i nästan två  år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Och här finns tidigare berättelser om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan och Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1 och del 2.

Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 3

Bruden med väninnor

En speciell ceremoni i brudens hem vidtar. En mulla från moskén kommer till brudens hem. Han tas emot av familjernas manliga vuxna inklusive brudgummen, i ett mottagningsrum. Det är vanligt i hemmen att ha ett separat rum, ett vardagsrum för bara män, och ett annat för familjen, d.v.s. kvinnor och barn. Alla är finklädda – kvinnorna i traditionella kurdiska klänningar och männen i kurdisk eller västerländsk kostym. Bruden är särskilt vacker den här kvällen, men bär inte vit bröllopsklänning. Hon är festsminkad och har varit hos frissan, och kan bära tiara för att understryka sin roll den här kvällen.

När båda familjerna och brudens och brudgummens vänner är samlade, leder mullan en ceremoni. Mullan, brudgummen, bruden och två vittnen går till ett avskilt rum, ofta ett sovrum eftersom sällskapsrummen är upptagna av gäster. Mullan frågar då brudgummen om han vill ha den unga kvinnan till sin hustru.  På samma sätt frågar han bruden. När bruden har gett sitt svar, kan hon lämna rummet. Men allt som oftast är det brudens manliga släktingar, far eller äldste bror som företräder även henne inför mullan. Hon behöver inte vara närvarande.

Gratulationer

Gratulationer

Efter samtalet med mullan är paret gifta och det utbryter gratulationer. Alla kramar och pussar brudparet, och föräldrarna gratuleras. Paret sätter sig sida vid sida i vad jag skulle kalla en förlovningssoffa. Gästerna, männen i sitt rum och kvinnor och barn i sitt, serveras läsk, godis och kakor eller baklava. Serveringen går undan, likaså insamlingen av disken.

Bruden smyckas

Guld till bruden

Nu får bruden sitt guld! Brudgummens äldsta syster kommer med skrin innehållande halssmycken, midjebälten, armband, ringar och örhängen; flera av allt, eller enstaka tyngre. Bruden smyckas och paret byter ringar. De dricker en skål med varandra, naturligtvis alkoholfritt, och äter tårta.

 

Ringbyte

Efter den här ceremonin är det ännu inte tillåtet för paret att leva tillsammans.  De kan gå ut tillsammans men de får inte tillbringa natten i samma hus, inte ens om de garanterat inte delar rum.  Men även om detta finns det olika uppfattningar. Det har förklarats för mig att om så skulle ske, och mannen t.ex. dör före det egentliga bröllopet, kan bruden kallas för dålig kvinna och aldrig mer bli gift. Hon skulle alltså inte betraktas som änka.

Det vankas nämligen ytterligare ett bröllop, men det kan dröja eftersom det kostar en hel del.

För att ha ett juridiskt bindande dokument på äktenskapet, går paret till rätten. Det tycks oklart huruvida mullans eller rättens beslut om äktenskapet är det korrekta. Jag har hört att rätten inte gillar att mullan redan gett sin ”välsignelse” till äktenskapet. Därför lär det gifta paret få lov att förneka i rätten att mullan redan sagt sitt. Hur som helst så är juridiskt bindande dokument en nödvändighet. Det är som ett äktenskapsbevis, men här skrivs också guldets gramvikt in i beviset. Alltså den gramvikt som bruden har fått i smycken.

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 2

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Och här finns tidigare berättelser om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan och Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1.

Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 2

Förhandlingar om giftermål mellan familjerna till en ung kvinna och en ung man är många och omständliga. I väst är det allt mer sällan som familjerna blandar sig i beslutet, även om de flesta föräldrar säkert alltid bryr sig om vilken partner deras barn väljer. Här i Kurdistan lägger sig alla i.

Vid det första mötet mellan familjerna besöker den unge mannens familjerepresentanter den unga kvinnans familj med förfrågan om giftermål. Att be om en ung kvinnas hand hos hennes föräldrar var vanligt hos oss i Norden också för ett sekel sedan. I Kurdistan är det också vanligt att arbetsplats, grannar och vänner tillfrågas om referenser. Skulle någon inte vilja ge sin rekommendation, tolkas det som ett negativt uttalande. Mannens familj får normalt svar på ett frieri inom 1-2 veckor om svaret är positivt, annars får de inget svar alls.

Vid andra mötet mellan familjerna, som den här gången sker hos den unge mannens familj, förhandlas om guldet, bostaden och övriga tillgångar. Det tredje och sista mötet sker bara mellan männen i familjerna, och har mest syftet att bekanta sig med varandra.

Om kvinnan inte skulle samtycka till giftermålet, kan hennes manliga släktingar tvinga henne att gifta sig i alla fall, under hot om att de annars dödar henne. Detta fruktansvärda beteende förekommer tyvärr fortfarande. Det händer också att kvinnan tar sitt liv, särskilt om hon istället älskar en annan. Därför rapporteras det fortfarande ett stort antal självmord hos unga kvinnor.

Som jag skrivit i del 1 spelar tillgångar alltså fortfarande en stor roll vid giftermål här. Dels förhandlas det om ett förskott i guld, vilket normalt ligger mellan 250 – 500 gram i smycken. I extrema fall, i en rik familj, kan 2500 gram guld komma i fråga. Gramvikten är ett fördelaktigare mått för den blivande frun. Då har värdet bestämts. Ett annat alternativ är att bruden önskar sig vissa speciella smycken, och då kan brudgummen själv bestämma gramvikten.

Utöver detta bestäms också en garanti i guld för kvinnan för hennes försäkring vid eventuell skilsmässa. Enligt Koranen, eller Sunna, är denna försäkring 95 gram. Jag har funderat på hur – eller om – värdet indexreglerats, men har hört att det också är förhandlingsbart.

När väl guldet är införskaffat till den blivande hustrun, bostadsfrågan förhandlats klart och alla mötena är genomförda, kan det unga paret och familjerna fira förlovning. Det kallas också att gifta sig, vilket i min värld inte är att gifta sig – ännu.

Tiina Kantola i Erbil, Irak om telefonterror eller busringning i Kurdistan

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Telefonterror eller busringning i Kurdistan

Jag fick ett samtal på kvällskvisten på min mobil från en person som talade ett språk jag inte förstod. Det var säkert kurdiska eller arabiska. Jag har ju en irakisk mobiloperatör och därmed ett lokalt mobilnummer, så det kunde ju vara någon som bara ringde fel.  Jag svarar alltid, det kan ju vara en kund. Här är det inte alltid så noga med tiden. Som företagare och i affärer är man alltid redo att ställa upp.

Det kom flera samtal samma kväll från flera olika, för mig obekanta mobilnummer. Lite väl störande blev det. Busringning, tänkte jag. Men det var svårt att avgöra åldern på dem som ringde, de var flera olika personer. Hmm, tänkte jag, är det här något allvarligt, eller är det bara harmlöst bus?

Hade jag varit på jobbet, hade jag bara räckt över telefonen till någon av mina lokala kollegor,om lätt kunnat ta reda på vad personen ville. Men eftersom det här rörde sig om samtal på kvällen, bad jag min säkerhetschef ta itu med detta nästa dag.

Ett mobilnummer till en utländsk, blond kvinna sprider sig snabbt. De flesta som ringer är harmlösa. Det kommer även kärleksdikter och reklam på SMS. Men ändå är man här noga med att ingen ska störas otillbörligt. Det minsta man gör mot busringare är, att deras mobilnummer stängs av med omedelbar verkan hos operatören på uppdrag av säkerhetspolisen.

Men det kan vara värre än så. Jag fick lära mig att man här tar mycket allvarligt på störande telefonsamtal – det räcker med att det upplevs störande. Man undersöker noga vilka som har ringt och i vilket ärende.  Orsaken sägs vara att många hot om hedersmord tydligen görs per telefon, och straffet för sådana hot kan vara upp till sex månaders fängelse.

Visst har vi telefonhot och straff för det i Sverige också, men hot om hedersmord är väl kanske inte så vanligt förekommande där.

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Och här finns den första berättelsen om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan.

Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1

Det är en i mina ögon omständlig procedur att gifta sig om man är muslim. Men det är klart, jag har ju en helt annan kultur och religion, och har för lite kunskap.  Därför är det mycket intressant att ha fått delta i bröllopsceremonier i Kurdistan, och fler lär det bli. Bröllopen är många och ofta stora eftersom familjerna är stora. Familjen omfattar gärna hela släkten, klanen. Som utlänning blir jag väldigt ofta bjuden. Det är lite exklusivt att känna en västerlänning, och jag hedras genom bröllopsinbjudan även om jag inte är släkt.

Men långt innan vi kommer till själva giftermålet, finns det ett omfattande regelverk, seder och traditioner, som gäller för unga kvinnors och mäns liv. I några kommande avsnitt ska jag försöka dela med mig av det jag hört och upplevt på nära håll. Mycket vet vi genom hörsägen, men att få följa flera närstående ungdomar, kvinnor som män, genom den här fasen i livet, ökar förståelsen för de villkor som de muslimska ungdomarna lever under i irakiska Kurdistan.

Minst frihet har flickorna. En ung kvinna ska aldrig gå ut ensam, och ska vara restriktiv med att gå ut med sina väninnor alltför ofta. Hon kan uppfattas som ”lösaktig”, vilket minskar hennes chanser att komma ifråga för giftermål. Och hon ska absolut inte gå ut med en kille! Rykten sprider sig snabbt och överdrifterna florerar. Det känns för mig som om skvallrandet och intrigerandet är en sportgren. Om en ung kvinna gör något annat än sitter hemma med familjen, tolkas det i princip som att hon har haft sexuellt umgänge, vilket så gott som alltid är en grov överdrift. Rykten räcker för att en flicka ska ha försuttit sina giftaschanser, och vad värre är, ha skadat familjens heder vilket leder till att hon kan dödas av sin far eller bror.

Det bästa för en ung kvinna anses vara att bli bortgift redan som ung tonåring. Hennes föräldrar ska ha fått anbud om giftermål från en familj med en son. Lämplig, enligt föräldrarna, och ofta inom samma familj eller klan. I bästa fall lämplig även enligt den unga kvinnan och den unge mannen själva. Men så är det långt ifrån alltid.

En ung man i sin tur ska ha pengar. Han behöver mycket pengar. Först och främst kräver den unga kvinnans familj att den unge mannen köper guld till sin blivande hustru. Hur mycket, beror på den unga kvinnans status, familjebakgrund, renhet (från rykten, antar jag), matlagningskonst, tjänstvillighet. Jag trodde länge i min enfald att guld betydde guldtackor, som man förvarar i bankvalv. Nej, guld betyder guldsmycken till den blivande hustrun.

Jag har på nära håll följt två unga män, som i månader våndades över hur de skulle kunna få ihop pengarna till guldet till de unga kvinnor de älskade och ville gifta sig med. Eftersom kärleken för just dem ändå var viktigast, kändes kraven på guld från den unga kvinnans föräldrar som orimliga. Men sådan är traditionen. Eftersom man inte kan låna pengar i bank här, är det enda sättet att låna pengar av familjen, släkten, eller att arbeta hårt i åratal för att få råd att gifta sig.

Utöver att skaffa guldet, faller det på den unge mannen att skaffa bostad och ibland också bil. Naturligtvis bor många unga par hos mannens familj, men långt ifrån alla vill eller kan det, om föräldrarna bor på annan ort.

Allting ska vara klart innan bröllop kan komma ifråga.

Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Kristet bröllop i irakiska Kurdistan

I Irak finns en kristen minoritet, kaldéer, som till etniciteten är assyrier, och har full gemenskap med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna beräknas vara ca 2,5 miljoner i världen, varav ca 40.000 är mina grannar i stadsdelen Ankawa i Erbil, irakiska Kurdistan. För mig verkar det som om alla känner varandra i Ankawa, och för bara några år sedan gjorde de nog det, när populationen var mindre.

Sedan Saddams fall har dock många kristna från övriga delar av Irak, t ex Bagdad, flytt till Kurdistan undan förföljelser. Många är de vars hus beskjutits och familjemedlemmar dödats.  Några kollegor har visat mig mobilbilder från sina hem med kulhål, hem som de tvingats lämna. Ankawas population har därför fördubblats på bara några år.

De kristna här är inte kurder, utan irakier. Jag har levt i en total begreppsförvirring om vem som ska kallas vad, beroende på geografiskt, religiöst och etniskt ursprung. Jag tror att jag nu börjar förstå.

Katolsk-kaldeisk vigsel

Häromdagen hade jag äran att delta i en stor glädjefest. Bröllop är den viktigaste händelsen för en kristen familj, eller snarare släkt. Det är också naturligt att alla kristna håller ihop, som minoriteter brukar göra. Det innebär att kristna bröllop är enorma. Den här gången var det 800 bröllopsgäster. Många släktingar hade kommit enkom för bröllopet från Sverige, USA och Kanada.

Vigseln i kyrkan förrättades på kaldeiska, som talas av kaldéer i Kurdistan och är ett nyarameiskt språk. Vid vigsel inom en familj från Bagdad talar prästen arabiska.

Strålande bröllopsgäster

Efter kyrkan är det vanligt att brudparet åker till fotografen, medan bröllopsgästerna samlas i festlokalen och vid brudparets ankomst bildar kvinnorna en lång gång, viftar med paljettprydda små dukar, gör sitt läte ”halahel” och klappar händerna.

Sedan tar en speciell sorts ”linedance” vid. Det är inte en kurdisk dans, utan den är lite annorlunda, och den utgör den första fasen i bröllopsfirandet.

Tårta och champagne

Samtidigt, under dansen, serveras snacks och drycker; flaskor med läsk, öl, whisky och vodka dukas fram på borden i rasande fart och glädjen står genast högt i tak. När brudens far har välkomnat gästerna, skär brudparet tårtan och skålar i champagne.

Det dansas hela tiden och framförallt kvinnorna är strålande vackra i sina långa klänningar och uppsatta hår. Maten serveras strax före midnatt, ungefär samtidigt som musiken, och att dansa ”tryckare”, kommer igång. Fram emot halv ett tiden ringlar en lång kö av gäster för att tacka brudparets föräldrar.

Det var ett fantastiskt bröllop, där alla var på riktigt gott festhumör och det var en oförglömlig släktfest av stora mått.

Saudiska män varnas för att gifta sig med utländska kvinnor

Sociologer och rättsaktivister varnar unga saudiska män för de negativa sociala och ekonomiska konsekvenser som äktenskap med utländska kvinnor för med sig. De varnar också för att det får till följd att antalet ogifta kvinnor ökar i Saudiarabien. För att undvika problem anmodas de som söker utländska fruar att söka officiellt tillstånd.

Nizar Al-Saleh, assistent hos generalsekreteraren för National Center for Research on Youth vid King Saud University, säger att en del saudier reser utomlands med intentionen att ingå tillfälliga äktenskap. I slutet av sin semester skiljer de sig från sina hustrur:

Det här sättet att agera innebär att de inte visar respekt för familjens värde. De gör detta för tillfällig tillfredsställelse och tänker inte alls på de negativa konsekvenserna. Det påverkar definitivt deras familjeliv.

Enligt Al-Saleh är giftermål med utländska kvinnor inte tillrådligt för dem som önskar ha ett stabilt familjeliv. Personer inblandade i den här typen av äktenskap lämnar ofta sina hustrur och barn utomlands och tar inte hand om dem. De förlorar sina barn och sina hustrurs tillit. Många familjer får stora problem.

Al-Saleh varnar för att dessa äktenskap skapar upplösning av familjer. Han framhåller med eftertryck behovet av att skapa familjer på sunda grunder och av utbildning av unga i grundskolor och på gymnasier om vikten av legala giftermål.

Saleh Al-Khathlan, vice president vid  National Society for Human Rights, tar upp problem som orsakas av giftermål med utländska kvinnor:

Regeringen kommer inte att acceptera sådana äktenskapskontrakt och de utländska hustrurna kommer inte att få tillstånd att resa in i Saudiarabien. Om några ändå skulle lyckas att föra in sina fruar i landet, kommer de saudiska männen att straffas hårt. Det finns många saudier som inte kan hämta sina utländska fruar och barn till Saudiarabien, och dessa hustrur och barn blir kvar i sina hemländer utan  att någon tar hand om dem.

Sociologen Abdul Aziz Al-Ghareeb från Al-Imam Muhammad ibn Saud Islamic University, talar om den negativa påverkan som sådana äktenskap har på den islamska tron och kulturen, och om att antalet ogifta saudiska kvinnor ökar. Han säger:

Sådana äktenskap resulterar också i att saudier får dödliga sjukdomar så som AIDS och hepatitis. Barn födda i dessa äktenskap kan också lida av sjukdomar som autism och förlamning.

Towfik Al-Suwalem, styrelseordförande för Awasir (en organisation som har hand om saudier utomlands), meddelar att Awasir planerar att besöka 30 länder för att kontrollera vilka förhållande saudiska familjer lever under där. En studie ska genomföras, som visar de negativa influenser som äktenskap med utländska kvinnor har på det saudiska samhället. Allmänheten måste upplysas om de negativa effekterna, menar Al-Suleman.

Källa:

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Sverige höjs till skyarna!

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i 1,5 år. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Sverige höjs till skyarna

”Vi är så tacksamma för vad Sverige har gjort för oss, vi älskar Sverige”. Det säger mina kurdiska och irakiska vänner, bekanta och flyktiga kontakter i stadsvimlet här i Erbil, och i stadsdelen Ankawa där jag bor, i norra Irak.

Men hur kan de säga så, tänker jag, Sverige är ju inte särskilt invandrarvänligt. Svenskarna har ju inte precis integrerat invandrare, och tvärtom. Men det är klart, Sverige har tagit emot och gett fristad åt väldigt många som flytt från Irak.  Många här uttrycker en stor tacksamhet gentemot Sverige för vad Sverige har gjort för deras släktingar och familjemedlemmar. Alla här har en bror, syster, kusin, vän eller granne som bor i Sverige; i Stockholm, Eskilstuna, Göteborg, Västerås, Malmö.

Nu på sommaren kommer många svensk-kurder som har svenskt pass hit, för att hälsa på sin släkt i irakiska Kurdistan. De flesta har inte för avsikt att lämna Sverige, men många undersöker möjligheterna att flytta tillbaka, eller åtminstone prova på en period. Det finns också de som pendlar för att bygga sin och familjens framtid i Kurdistan – i politiken eller i affärer – medan delar av familjen fortfarande bor kvar i Sverige. De har en rikedom i att tillhöra två kulturer, två samhällen. Man måste inte välja för gott, man kan ha båda.

Jag ser två kategorier av återvändare: dels de som själva kan investera i en framtid här; dels de som söker anställning. Återvändare som kan ordna egen finansiering etablerar olika typer av verksamheter här, från s.k. egenanställning, t.ex motsvarande Sveriges korvmojar, på kurdiskt vis en vagn med kokande bönor, till hotell och turistanläggningar i mångmiljonklassen eller andra investeringar.

De lovprisar den utbildning Sverige har gett dem och deras barn. De tar med sig kunskapen om det svenska skolsystemet för att reformera skolsystemet här.  En av återvändarna har startat en svensk skola. De tar med sig den svenska produktkvalitén och öppnar butiker här.  De tar med sig föreningslivet och folkhögskolan. De förverkligar sina drömmar här med det som Sverige har gett och lärt dem.

Men det är inget lätt beslut att riva upp tillvaron ännu en gång för att återvända, särskilt för familjer med tonårsbarn. Även välutbildade och yrkesverksamma kvinnor har svårigheter att återanpassa sig i den traditionella kulturen, efter åratal av hög grad av självständighet.  De unga vuxna, som antingen var mycket små eller föddes i Sverige, har ju vuxit upp i Sverige och blivit mer svenska än irakiska/kurdiska. De har framförallt svårt att acceptera de låga lönerna här och att anpassa sig i ett samhälle som de inte har vuxit upp i och inte har erfarenhet av.

Direktflyget mellan Stockholm och Erbil är snabbare och bekvämare än att åka båt från Stockholm till Helsingfors, brukar jag säga, som ofta hälsar på min släkt i Finland när jag besöker Sverige. Nattflyget på 4,5 timme mellan Stockholm och Erbil går snabbt när man sover. Samma charterbolag flyger också från Malmö och Göteborg.

Banden och kärleken mellan Sverige och irakiska Kurdistan är bestående.

Tiina Kantola: På semester i Sverige och Finland, från irakiska Kurdistan

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om semester.

På semester i Sverige och Finland,  från irakiska Kurdistan

Tiina i Helsingfors

Den första frågan från mina vänner hemma i Sverige och Finland är ”Är det inte farligt att vara där?”. Eller också tycker de att jag är väldigt modig. De flesta skulle aldrig åka till Kurdistan. Den andra givna frågan från alla är ”Måste du bära burka eller huvudduk?” Nej, jag måste ingenting – men jag väljer att visa respekt för landets kultur och religion!

Tråkigt att folk hemma i Sverige vet så lite, fast det finns över 100 000 irakier i landet. Hur många av dem som är från irakiska Kurdistan finns det kanske ingen exakt siffra på, men här uppskattar de siffran till 60 % . Varje svensk har någon av dem i sin närhet och kan lätt få lite aktuell information och kunskap. Media ger det inte.

Media spär på okunskapen i sin iver att sälja. Det är med Kurdistan som med ett mobbat barn, som bara genom att byta skola kan få en fräsch start. Men Kurdistan kan inte byta skola. Media borde istället leva som deras uppdrag föreskriver, d.v.s. ge allsidig och objektiv information om situationen i de olika delarna av Irak. Men svenska medier följer inte den faktiska utvecklingen i regionen…

Vakttorn i Kurdistan

Det är stor skillnad på säkerhetsläget i norra Irak, alltså den kurdiska regionen, och övriga delar av Irak. Stabiliteten i den kurdiska regionen beror främst på den utmärkta gränsbevakningen som Kurdistans egen militär, peshmerga, upprätthåller. Hotbild finns, men man jobbar effektivt. Vidare är Kurdistan multietniskt och multireligiöst, vilket den kurdiska relativt autonoma regeringen vinnlägger sig om att främja. Allt detta får jag förklara för mina svenska och finska vänner om och om igen.

Men visst, närmaste oroshärd från min bostadsort Erbil betraktat, Mosul, ligger bara några mil västerut.  De självmordsbombningar som sker där, är dock just riktade att genomföras där. Likaså i Kirkuk, som i likhet med Mosul är omstritt p.g.a. sina enorma oljetillgångar. Regeringarna i Bagdad och i Kurdistan har ännu inte lyckats komma överens om vart dessa områden hör. Konflikterna i de här städerna beror på rikedomar och vilken etnisk grupp som ska ha makten över dem. Men det här är lokalt avgränsade konflikter. De gäller inte i hela norra Irak.

Besök i Rwanduz

Den andra huvudfrågan från mina vänner i Sverige var huvudduken, eller burka. Undrar om inte media har planterat en huvudduk i hjärnan hos både svenska och finska folket! Under mina 1,5 år i Kurdistan har ingen någonsin bett mig klä mig på något annat sätt än jag gör. Varför skulle någon begära en gäst klä om sig? Men jag, som gäst, väljer att inte bära kortkort, shorts eller linne; jag väljer att visa respekt och tar seden dit jag kommer.  Jag gör det i tillräcklig omfattning för att mina medmänniskor i denna gästfria region ska trivas med mig, för då trivs jag med dem. Så enkelt är det.

Tiina Kantola: Mer om nyårsfirande i irakiska Kurdistan

Tiina Kantola skriver del 2 om nyårsfirandet i regionen Kurdistan i norra Irak. Del 1 kan läsas här och alla hennes texter finns här, och här är hennes hemsida. På min blogg ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om nyårsfirandet, Newroz.

Det kurdiska nyåret Newroz 2710, fortsättningen

Maten är ju huvudsaken, precis som hos oss hemma! Det tillagas dolma av flinka kvinnofingrar. Kvinnorna sitter på golvet. Jag skulle kunna skriva en kokbok om dolma, men jag kan inte knyta de små vinbladsknytena så de skulle klara en granskning av en kurdisk husmor. Än mindre gröpa ur grönsaker så skickligt som de gör för att fylla dem med en röra av ris, kött, tomatsås – och en blandning av färska kryddor som tycks vara varje kurdisk mors välbevarade hemlighet. Nej, vi västerländska kvinnor är för det mesta värdelösa på att lära oss tillagningen av kurdiska mammors stora paradnummer, dolma.

Läs hela berättelsen och se härliga fotografier här!

Tiina Kantola skriver åter tänkvärt från Erbil, norra Irak

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om Sazan, Bejan och Josef.

En ung internationell familj med minst två länder att välja på

Sazan och Bejan och deras lille son Josef har varit på semester i Kurdistan, i norra Irak. Jag har umgåtts med dem här hemma i Erbil, efter att vi träffades hemma i Stockholm i julas.

Sazan är tandläkare och Bejan ingenjör inom Material Science and Engineering. Josef är fem månader och skrattar så högt som jag aldrig någonsin sett eller hört en så liten bebis göra! De bor just nu i Sverige. Sazan har vuxit upp i Sverige och pluggat till tandläkare, Bejan har utbildat sig i England på University of London; Queen Mary College, och jobbat där tills han träffade Sazan och flyttade till Sverige.

De är ett ungt, välutbildat, internationellt par med rötter i Kurdistan. De kan välja att leva och jobba var som helst i världen. De talar fem språk: engelska, arabiska, turkiska, svenska och kurdiska.

Men Bejan, som är högutbildad ingenjör från England har svårt att få jobb i Sverige och han behöver erfarenhet som motsvarar hans utbildning. Så nu gör de, som alla andra smarta unga välutbildade, språkkunniga människor borde göra: de söker sig till Kurdistan. De vet att Irak är en av världens snabbast växande ekonomier inom fem år. De vet av egen erfarenhet att irakiska Kurdistan är lugnt och tryggt, och de har internationella skolor att välja på för lille Josefs skolgång i Kurdistan.

Sazan är väldigt tydlig med att hon vill ha en egen bostad för sin familj. Hon är en modern självständig ung yrkeskvinna och mamma. Hon kan inte tänka sig att underordna sig den gamla traditionen där familjen bestämmer över kvinnans val.  Men hon respekterar och hyllar det goda som tryggheten av en familj innebär. Hon väljer det bästa av båda kulturer, den som råder här och den som hon vuxit upp med i väst.

Kurdistan är bara ett av deras många möjliga val att bygga sin och Josefs framtid i. Men det kan vara ett bra val, precis som för vilken annan ung, internationell familj som helst. De är företagsamma, moderna, kritiska människor som vet sitt värde.

Sverige kanske är ett tryggt val för dem, men inte särskilt utvecklande…