• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2021
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Ur Epsilon, av JGU. Text 7.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Om vi målar dej randig så kan du bajsa tillsammans med dom andra zebrorna! Vill du ha en smörgås med mozzarella och basilika?
– Jag är inte så hungrig; vi åt ju nästan nyss.
– Vill du inte ha en smörgås da?
– Nej, jag tänkte mej att läsa ut den här boken som du sade är så bra.
– Ska jag sätta på lite kaffe och göra en smörgås?
– Ja, det skulle vara gott.
– Du bara kräver och kräver. Du äter mej ur huset!
—–
Sedan kom det snö och lagom kyla till nyår och "jag är så illa tvungen att fira nyår med HONOM, annars jävlas han med både dej och mej". Det var ju till stor del sant att döma efter de senaste månadernas brev- och kortskörd och de textmeddelanden som brukade följa efter ett pip i hennes mobiltelefon, allt som oftast medan de försökte sova vilket båda två ibland hade det svårt med. Men det sades utan någon som helst synbar ledsenhet.

Så då for han väl hem till sig då. Kärleken dog inte helt men nästan, och han fann till sin egen förfäran att han längtade efter henne, hon som till skillnad från Henrietta bodde så nära. Sedan kom dimman eller det som vanligtvis och i vardagligt tal benämndes "minneslucka".
—–
– God morgon älskling !

Orden föreföll bekanta, men rösten var annorlunda. Så vaknade han: det hade varit en dröm liksom drömmen för många år sedan där den asiatiska kvinnan lämnade honom att ta hand om hennes lilla barn. Men att sitta mer eller mindre inlåst i en trist förort tillsammans med en kvinna utan mycket till lust och samtidigt förföljd av en man med mycket liten hjärna hade han, vad han kunde minnas, aldrig gått och drömt om.

Ur Epsilon, av JGU. Text 6.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Den här tobaken är för blöt och fuktig, den går knappt att röka.
– Det går om du suger ordentligt.
– Jag tycker att jag har varit trött ända sedan jag fick min sjukdom. Orkar inte så mycket. det är inte roligt längre.
– Tja, min sjukdom sitter ju inte i kroppen, men ibland känns det som att den hindrar mej från att leva. Det är inte heller roligt.

Morgonen var grå men utan nederbörd. Om det ginge att göra film av drömmar bara så där rakt av så skulle nog försörjningsproblematiken vara ur världen.

– Vilka små tår du har, sa hon. De når ju knappt ner till marken. Sa hon till honom – annars hade hon pratat med katten en bra stund.
—–
Han hade återigen satt sig i den trista bussen som for rakt fram rakt fram längs den gråa remsa som i vardagligt tal var föregångaren till väg 222. Mycket kunde otvivelaktigt vara mindre illa enligt hans mening inom den för stunden aktuella verksamheten, men "älskling jag saknar dej" var det väl inte läge att klaga just nu.
—–
Hösten hade kommit, och luften var kall och ren. Inte mycket mera än en månad sedan hade det fortfarande varit sommar, men nu frös fuktiga fötter både i staden och i den i jämförelse trista förorten. gula löv och många bruna till följd av det tidigare torra vädret som också gjort att ingen svamp i skogen. Prag låg fortfarande väster om Wien och nästan rakt söderut Balaton.
—–
– 800 miljoner människor svälter kroniskt, och tusen barn i timmen dör på grund av av svält. dygnet runt, året om, sade han.
– Jag vill ha en röd soffa. Mina systrar är jävlars hagalna bägge två – jag blir snart trött på dem!
– Men du själv ganska så glad i att få saker och att ha saker?
– Nej då. Om jag bara får en svart skinnsoffa så är jag nöjd. Jag behöver en ny soffa. Den nya soffan är för liten.
– Jag blir mätt men det smakar ingenting.

Ur Epsilon, av JGU. Text 5.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Första gången vi träffades så stirrade du på mej med febrig och flackande blick. Du såg så svettig och ensam ut att jag ville bjuda dej på en kopp kaffe.
– Såpass. Andra kvinnor som såg det hela hända sade att det var väldans vad den där tjejen limmar på dig!
– Nej så var det inte. Det finns kaffe.

Balkongdörren var återigen på vid gavel och även om röklukten härigenom avtog så sjönk också temperaturen i rummet. Han hade så gott som vant sig.

– Det luktar inte kiss idag. Det luktar något annat.
– Tja, inte vet jag. Hur skulle jag kunna veta vad som kan ha hänt medan du sov?

Efter hans mellanlandning i handfatet enl ök hade hon krupit under täcket igen tillsammans med den lilla tygkaninen som hon höll tryggt tryckt intill sig.

– Nu har jag rengjort mitt verktyg!
– Snutte och jag ligger här och sover, sa hon.
– Och hur länge har du känt den där kaninen?
– Jag har haft honom sedan jag var på sjukhuset.
– Det är lika länge som jag har varit här.
– Jag hade honom på rummet; jag fick det.
——-
– Var kommer tjeckerna ifrån? Fanns de där för tusen år sen? Och varför skulle de dela på Tjeckien och Slovakien?
– Vet inte, sånt verkar vara inne nuförtiden. Men Tjeckoslovakien som nation är inte så gammal; den kom till någon gång på nittonhundratalet.
– Det är nog vackert där. Man borde åka dit och titta nån gång.

Ur Epsilon, av JGU. Text 4.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. De tre första texterna kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten och här följer text 4:

Lena var otvivelaktigt erotiskt benägen även om hon, som tidigare nämnts, föredrar en annan kvinna hellre. Hos Hanna behövde han oftast inte ta av sig skorna. Det kunde hänga samman med att hennes lägenhet sällan i hennes egna ögon heller föreföll påtagligt nystädad. Även hon hade övergett alkoholens tveeggade svärd.

– Sluta jag får andnöd! Hade hon sagt en gång hos honom, och sedan dess var det så med den saken, men bägge två bidrog ibland till hans dagliga försörjning efter förmåga och ibland lite mer än de egentligen hade råd med
——-
– Aaaaaaaaaaj vad ont det gjorde! Fan vad skönt det blev.

Han fick två "riktiga" cigarretter av henne, men regnet hade blött alla fimpar ute.

– Var 120:e människa i världen är flykting. Och en på hundrasjuttisex har hiv. Allt som allt.
– Kan du inte göra så där en gång till?

Han lät sina kallsvettiga handflator hitta hennes till hälften klädda kropp.

– Ääääääääääää! skrek hon. Ääääääääääääääääääää! Rör mej inte!! Du är så söt!
– Du säger att jag ska låta håret växa, men sen står du väl där och skrattar.
– Och så stryker du dej själv i håret. Det ser så roligt ut.
– Ja vadå?

Ur Epsilon, av JGU. Text 3.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. De två första texterna kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten, och här följer alltså text 3:

– Oj , vad du skrämde mej!

Hon kom från sängen ut i köket lite rufsig och sömnögd.

– Jaså hade du glömt att jag är här?
– Ja. Jag är sugen på en pizza. Kan du gå ner och köpa? Mjölk också. Du är så söt.
– Eftersom du inte har bäddat åt mig så är det väl lika så bra att jag far hem ikväll?

Han åt upp några kalla spenattortellini som inte smakade särskilt mycket.

– Du ser ut så där. Du lät att se ut så där när du ringde igår och knappt kunde sluddra.
– Nej, men du ser ut så där mellan benen.

Diskussionen ledde ingen vart och var dessutom föga underhållande. "Kanske komma någon vart, men vilken vart och vem någon?", tänkte han tyst att det nog var lika så bra att inte kläcka ur sig i något som helst sällskap.

– Nu har jag varit här i elva veckor snart. Förra gången var det tio månader.
– Ja hur fan stod jag ut?
– Är man dum så är man.

Ur Epsilon, av JGU. Text 2.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Den första texten kan läsas här.

Det fungerade bra att använda hushållspapperet som melittafilter, den här sorten gav ingen otrevlig bismak till skillnad mot den mönstrade lite gråaktiga sorten som han en gång hade försökt med i sin egen maskin. Han övervägde att rulla en cigarrett av hennes tobak fast han visste att han inte fick, men han fick ju av henne när han fick en och annan om än inte det.
——-
I den stora världen utanför någon annanstans var det inte så in i helvete åt helvete som ibland och inte heller så mycket tjafs utan mera lite småtrist ungefär som den gråa men odisiga morgonen utanför fönstret som hade den enda fördelen att vara fullt kompatibel med hans sinnestillstånd där det inte ens regnade.
——-
Han gjorde sig ärende till staden. Hon räckte fram sin ena kind.

– Det var en eldig kyss så tidigt på eftermiddagen, slapp det så äntligen ur honom.
– Jamen, jag har ju nyss spytt.

Han vände när han såg vädret.

– Om du ändå inte ska gå ut idag så kanske jag kan låna ditt paraply? Det spöregnar.
– Men du har ju fått ett eget.
– Det har jag inte här.
– Ja okej, men tappa inte bort det. Regnar det så mycket?
– Det öser ner. Påminn mig att inte glömma med mig soppåsen på bussen.
– Ja, ja. Hur dags ringer du?
– Vid femblecket ungefär.

Bussen var någon annanstans alldeles för länge, solen skymdes av vattenånga och flytande vatten följde tyngdlagen och hindrades bara av det randiga paraplyet från att väta honom. Ändå hävdade han med en dåres envishet att han hade det bättre än de flesta han kände och ännu mer så än många som han aldrig hade träffat.

Ur Epsilon, av JGU. Text 11.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Det här är den sista i serien Epsilon, men eventuellt följer flera texter med andra namn. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Jag tycker synd om korna, sa Henrietta.
– Nej da, de har de bra. De får gratis mat och har folk som städar åt sig.
– Ja, men tänk att sluta sina dar som ett middagstips!

Badvattnet hade blivit fisljummet ity att morgonfikat hade dragit ut på tiden. Han hällde i lite mer varmt vatten. Tåsvampskuren hade av det mesta att döma fungerat; det hade inte kliat nämnvärt sedan dess. Han tittade på byxan som dolde Henriettas gropiga och fläskmagra rumpa. Det var inte dess fel att han hade tappat lusten, det var det att hon hade sagt nej, eller snarare lagt in sitt veto för många gånger.

Han torkade mellan tårna och fick ett par rena strumpor. Eftersom han nu en gång för alla hade valt att vara en vit, medelålders man så fick han väl acceptera det faktum att allting som gick snett på ett eller annat sätt på ett eller annat sätt var hans fel.
—–
I kollektivfilen gick det lagom fort, men runtomkring satt en hel mängd människor i små plåtskal på fyra hjul utan att komma mycket framåt. Men likväl tycktes tillvaron utgöras av ett långt och segt motlut. Emedan han saknade simultankapacitet så kunde han nog aldrig bli kvinna, men det hade han heller inte tänkt sig. Han kunde pissa och borsta tänderna på en gång men inte samtidigt sikta rätt. Och ännu mindre prata i telefon under tiden.

"Grå är himlen, och dimmigt är det ute. Dimmigt i mitt inre; jag lever i gråheten", tänkte han medan en annan människa styrde bussen vidare mot innerstadens något högre puls. Om det fanns en social temperatur som kunde avläsas i hur många människor som syntes ute så skulle temperaturen i K. närma sig den absoluta nollpunkten.
—–
I kollektivfilen gick det lagom fort, men runtomkring satt en hel mängd människor i små plåtskal på fyra hjul utan att komma mycket framåt. Men likväl tycktes tillvaron utgöras av ett långt och segt motlut. Emedan han saknade simultankapacitet så kunde han nog aldrig bli kvinna, men det hade han heller inte tänkt sig. Han kunde pissa och borsta tänderna på en gång men inte samtidigt sikta rätt. Och ännu mindre prata i telefon under tiden.

"Grå är himlen, och dimmigt är det ute. Dimmigt i mitt inre; jag lever i gråheten", tänkte han medan en annan människa styrde bussen vidare mot innerstadens något högre puls. Om det fanns en social temperatur som kunde avläsas i hur många människor som syntes ute så skulle temperaturen i K. närma sig den absoluta nollpunkten.
—–
Han hade klarat sig i över tio år från att behöva röra hennes dammsugare, men nu gick det inte längre. Det gick dock ganska lätt att suga av hennes lilla lägenhet som i och för sig var betydligt större än hans egen.

– Tack för att du dammsög!
– Det var inte så svårt som jag trodde. Jag åker in till stan ett tag.
– Vill du ha den här vasen ?
– Nej, idag vill jag inte ha några prylar.
– Vänta ska jag hålla i katten.
– Har du grepp om djuret? Hej så länge.

Torrpuss. Solsken ute och nästan känsla av vår men inte mer än att handen nästan stelnade medan han rökte en cigarrett som han hade fått av henne, medan han väntade på bussjäveln.

Klimatets dagsform påverkade honom allt mer. Han hade inget minne av att så varit fallet förr. Efter att ha deppat i gråväder en längre tid blev han nu märkbart irriterad över att den närmaste stjärnan kastade sina fotoner rakt in i hans lätt myopiska synorgan. Hans före detta kompis Georg hade nog rätt: han blev aldrig nöjd.

Han hade ett på sitt sätt rätt så enkelt pappersjobb, men det kunde ändå kännas som att försöka strypa en elefant. Men det mest besvärande med arbetslivet var att han trodde sig vara tvungen att låtsas tycka om semlor för att inte verka alltför avvikande.

Ur Epsilon, av JGU. Text 10.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

Maggan bjöd på några mackor. Han tog brödskivorna ur rosten för att lägga på Bregott, men Maggan ville hellre göra det själv.

– Jag är rädd att du inte har tvättat händerna, sade hon och torkade av osthyveln på sin tröja.

Smörgåsarna blev i alla fall goda.

– Jag har inte några pengar.
– Det har inte jag heller.
– Jag har inte heller några pengar.
– Jag har inga pengar.

Men det kunde ändå kännas som något slags trygghet i tillvaron att tappa hår i sällskap med en väl utbildad frisör.
—–
Brunt kaffet och svart himlen. Morgon är vintermorgon. Han ur sängen hade klivit och en liten sak visat. Konstig ordföljd.

Henrietta tyckte att katten pratade för lite, så efter fyra år försökte hon lyfta honom i svansen. Då pratade han.

Han undrade vad det var för paragraf inom internationell rättsskipning som gav ett land rätt att avväpna ett annat och kräva dess ledares avgång, men denna nog så grundläggande fråga hade nyhetsförmedlarna hitintills inte berört.

– De räknar tre ägg per omelett, sade Henrietta som kopplade av efter Trissdragningen i TV4 med ännu ett matlagningsprogram.

"I K luft finns inte", tänkte han. "Långtråkigt är; snart jag till innerstaden skyndar tillbaka". Samma konstiga ordföljd igen. Henrietta hade gått och lagt sig igen och skulle troligen sova ett tag. Själv kunde han få tuppjuck av att först gå upp tidigt och sedan sova igen för att gå upp igen och sedan kanske sova en stund till. Det blev till slut varken dag eller natt. Men som han var på gång att åka och köpa vin på hennes bekostnad tyckte han sig inte kunna klaga att de hade det tråkigt.

Han diskade mekaniskt, det var mindre disk i baljan än ibland. Hemma hos sig diskade han betydligt mer sällan, men det gick bra det också. För övrigt gick det mesta rätt så bra, i jämförelse med vadå? Men inte blev han gladare för det.

Han övervägde att rymma med Henriettas enda femtilapp, men hon skulle ändå komma att låta honom dricka det mesta av vinet, så det föreföll onödigt att riskera den väskap som han så smått hade börjat tröttna på.

Ur Epsilon, av JGU. Text 9.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Det är inte lätt att sova. Jag skulle önska att jag hade lust att läsa tidningen. Men det har jag inte. Kan inte du läsa igenom den och berätta vad där står?
– Är det Dagens Nyheter?
– Ja
– Nej, hjälpe mej. Oj ,vad mycket mat det är kvar!
– Ja, du gjorde ju tio portioner.

Han råkade peta sig i näsan. Henrietta sa:

– Men snorkråkorna ska väl inte ligga i askfatet?
– Nehej, ska jag lägga dem på golvet i stället?
– Nej.
– Ska vi sova nu?
– Redan? Klockan är bara halv åtta.
– Då är det Rapport.
– Det är allt du gör här, äter och sover. Och pippar. Jag ska piska dej tills du blir levnadsglad.
– Då får du hålla på länge. Ibland är allt så jävla trist. Det är som att ingenting är roligt.
—–
Hans frisyr närmade sig allt mer om än ganska sakta en hästskoformad krans av hår, och hade det inte varit för hans lilla systerdotter som kom på den så hade han nog inte kommit på idén att tejpa ihop de undermåliga raggsockorna som han hade köpt lite före vintern för SEK 49 per par och som nu till stor del bestod av ingenting med någonting runtomkring det vill säga hål.

Maggans dotter som var fjorton skulle nog inte ha kläckt en så lysande idé, men det hade nog mera att göra med hennes begynnande så kallade mognad än med det faktum att hon inte hade det lika lätt i skolan som hennes mamma hade haft. Men det hade hon nog ärvt av sin far trodde Maggan som om sanningen ska fram inte alls var lika fet som hon var fattig
—–
–    Nu har jag i alla fall städat. Badrummet också. Men moppen gick av, så jag fick inte bort allting i hallen.
–    Ja, du runkar i ena hörnet och spyr i det andra. Där kan inte fan vistas!

Förmiddagen var lika grå som lättbetong, och efter 22 år som så kallad springvikarie hade han insett att lärarbanan inte var hans. Gå av banan kunde han och hade erfarenhet av, men vad annat ?

–    Jag har redan blivit lite lurig på det här, sade hon.

Själv kände han sig mer bara lite lugn, som om han hade tagit en 15 mg Sobril ungefär, men som tur var fanns det en Blue Marlin från Carlsbergs bryggerier i kylskåpet nu när förmiddagssherryn snart tog slut.

–    Vill du ha en smörgås? frågade hon.
–    Nej, jag har föga matlust, svarade han.

Hyckleriet i de ?högre? samhällsskikten hade nått nya höjder den senaste tiden, och han visste inte om han var mest arg eller besviken. Men han riskerade i alla fall inte längre att behöva åka berg-och-dalbana på grund av illusioner.

Ur Epsilon, av JGU. Text 8.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

"Hugo är min vän". Hade det brukat heta. "Och du är inte ett dugg bättre". Hade det brukat heta. Det var först under det senaste tertialet som Hannas attityd hade förändrats.

Henrietta fördjupade sig i ett stycke tabloidpress medan han bara satt där och blev mer och mer irriterad över att nästan aldrig ha pengar. Hon höll honom med en del mat, men han hade i gengäld lovat henne hälften av alla pengar som blev kvar på kontot efter betalda räkningar, skulder och lån ett bra tag framöver, så det skulle nog inte bli bättre framåt våren det här året heller.

– Jag åker in till staden; det är för tråkigt här i förorten.

– Ja gör det. Jag går och lägger mej några timmar. Puss da.

Han gjorde en ansats till försök att kyssa henne, men hon ville som vanligt bara torrpussas. Vintervädret var som det brukar kallas strålande: femton grader minus kändes knappt och bussen slirade lite i starten vid motlutiga hållplatser. Hemma i hans egen lägenhet såg det fortfarande relativt välartat ut efter den senaste "saneringen" som han hade blivit färdig med först efter midvinterhelgen.

Han drack en till kopp kaffe utan mjölk medan han väntade på en inte alltför nära kompis som skulle ha kommit för mer än en timme sedan för att få ställa några saker som han för närvarande inte hade egen plats för hos honom. Troligen utan avsikt att ge någonting alls i utbyte eftersom han bara hade grymtat i luren vid antydan om hyra per kvadratmeter.

Kaffet hade han fått av Maggan som hade det mindre fett än hon själv var. Vattnet var än så länge inkluderat i hyran och elräkningen var betald med följd att kaffebryggaren fungerade.

Den lilla mörkblåa telefonen ringde.

– Hej, har du inte åkt än ? Jag trodde att du var på väg!
– Nej, jag är kvar. får väl säga att jag inte vill vänta längre.

Han ringde motvilligt samtal till mobiler eftersom det var så förbannat dyrt.

Ja?
– Hej Jakob, nu har jag väntat en och en halv timme extra. Igen. Du får lösa dina förvaringsproblem på något annat sätt.
– Jaha.

När han kom tillbaka till K så var mat snart på bordet. Potatismos och skinka den här gången. Han började så smått att vänja sig vid den här återigen uppkomna situationen. De åt mest under tystnad, kanske för att det var den första lagade maten på tre dagar.

– Tack för maten
– Nu får du inte bajsa ut alltihop meddetsamma som du brukar.
– Nej då, idag är rumpan stängd.
– Har du varit hos Maggan ?
– Ja, jag var över och fikade.
Jag visste det.

Ur Epsilon, av JGU. Text 1.

image1899Jag har förmånen att träffa massor av intressanta människor från "all walks of life" och av alla nationaliteter och ur alla s.k. samhällsklasser. Och många bland dem jag träffar har intressanta saker att berätta och dela med sig av – en del kan också skriva så att man bara vill läsa mer. Bland dem finns en migga (anställd vid Migrationsverket), som jag har uppmanat att skriva en bok, men som hittills bara ibland skickar hårresande dråpliga berättelser till mig. En av hennes hysteriska texter kan man läsa här. Och så har vi JGU, som under decennier haft en del psykiska problem och hamnat lite utanför det vanliga samhället, som skickat en del blandade texter som jag nästan tror skulle kunna bli en bok. Han kallar sina texter Epsilon. Här följer några utdrag, mer följer lite längre fram.

Tomatketchup sades minska risken för prostatacancer, men med en erotiskt ohågad hustru och en andra kvinna som föredrar en annan kvinna kanske en impotensbefrämjande behandling inte skulle medföra någon direkt katastrof. Tomatketchup var i och för sig gott inte minst tillsammans med smör och spaghetti, men om nu hans kontotorka ofta gjorde den till lyx så kändes inte hälsoaspekten alltför betungande.

Fotsvampen kliade som fan, men det ekonomiska utrymmet för inköp av en tub Lamisil var noll och intet. Liksom för några som helst inköp alls.

Han var nog mera olycklig än deprimerad vilket definitivt var ett symptom på förbättring och ett fall framåt. Men ibland kändes hela tillvaron som att han var röksugen och gick och letade efter fimpar på en nysopad trottoar, inte minst när det var just det han just då gjorde.

– Sov en stund så kan vi ta en promenad runt sjön sedan!

Men nu var han ohjälpligt väckt och beslöt att i stället försöka lyfta morgontidningen från golvet; det kunde väl räcka som motion men gav knappast någon känsla av frisk luft. Det var väl kanske att trycksvärtan fortfarande var fuktig.

– Katten har ätit upp köttfärsen.
– Fick han allt som du tinade ?
– Ja.

Tja ja. Katten äter köttfärs medan vi lever på kex och skorpor. Djurens vänner kan väl inte klaga, och ingen komer väl på tanken att kräva att en katt blir vegetarian?