Läs mina texter om tvångsomhändertagande av barn

Lyssna på inslag i Studio Ett i Sveriges Radio den 19 november om fosterhem och fosterbarn för trettio år sedan och om en antologi som kommer ut idag: Det var inte jag som gjorde fel. 14 personer som var fosterhemsplacerade som barn medverkar i den och berättar om sina öden.

Och läs mina reportage och berättelser om fruktansvärda, autentiska, nyligen inträffade misshanteringar av barn och föräldrar under kategorirubriken Tvångsomhändertagande av barn i vänsterspalten.

Nytt fall av uppmärksammat tvångsomhändertagande av barn

Kan det vara sant? Kan det gå till så i DBMS (Demokratiska bananMonarkin Sverige) att man tar ett spädbarn från sina föräldrar främst för att modern har epilepsi??? Ja visst! Det är fullt möjligt och det sker på "de goda tjänstemännens" rekommendation och enligt beslut av dem som en viss andel av resp kommuns invånare röstat på i kommunalval, de som styr och har hela herravälde över invånarna i sin kommun.

"För barnets bästa" slets just den nu aktuella den lilla babyn i Värnamo irån sina föräldrar när dessa bad om hjälp. Det ter sig som riktiga gamla hederliga forna Sovjet- och DDR-takter! Akta er nu, alla epileptiska föräldrar i DBMS, socialmänniskorna är ute efter era barn också! För ska det vara rättvist och icke-diskriminerande så ska väl alla barn till alla epileptiker snarast ryckas ifrån föräldrarna och sättas i andra familjer där Gud vet vad väntar som väntar dem, men där det enligt de som tagit sig rätten att bestämma över era och era barns liv anser att det är för era barns bästa. Läs de skakande berättelserna om några andra tvångsomhändertaganden under kategorirubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten. Läs och lyssna också bland annat här, här, här och här.

"Att ta ett litet barn ifrån sin mamma och pappa mot deras vilja är bland det mest brutala ett demokratiskt samhälle kan göra mot sna medborgare", skriver Lars Lindström i Expressen.

Just det! Även om jag själv hellre talar om "ett civiliserat samhälle". Också DDR hade ju ordet "demokratiska" i sitt namn…

Här finns fotografier på en del av politikerna i Värnamo kommuns Medborgarnämnd som tog den lilla pojken från hans föräldrar i stället för att göra allt de kunde för att efterkomma föräldrarnas bön om hjälp. Titta på dem! Har de själva barn och kanske också barnbarn? Har någon av dem som har barn – eller deras respektive make eller maka – epilepsi? Grav övervikt? Njurproblem? Hjärtsvikt? Cancer? Parkinson? Haft stroke? Förlamning? Har dessa politiker eller deras respektive makar haft någon av dessa eller några andra allvarliga sjukdomar (kanske depression?) medan de varit vårdnadshavare för sina barn? Anser de att det hade varit för deras barns bästa att barnen hade placerats hos främmande människor? Eller att deras barnbarn hade tagits från deras söner eller döttrar om någon av sönerna eller döttrarna hade en allvarlig sjukdom?

Finns det förresten regler för medborgarna i DBMS som anger när det är dags att lämna över sina barn? Var står de, i så fall? Det kan ju vara bra att veta vilka sjukdomar som gör att man inte kvalificerar sig som förälder i DBMS så att man kan välja bort barn. Och skulle man ändå försöka att i lönndom skaffa barn trots att man själv eller ens make/maka har epilepsi så får man stå sitt kast och veta att när Medborgarnämnderna får reda på det så har de rätt att klampa direkt in och ta barnet. Staten har inte varit tydlig på detta område. Man har, tvärtom, försökt invagga korkade människor att de kan få hjälp av kommunen om de ber om det. Och när föräldrar gör det så kan en Medborgarnämnd, i kraft av någon sorts märklig självpåtagen makt, strunta i löftet om hjälp och i stället ta deras barn. Och påstå att det är "för barnets bästa"!

Följande personer, politiker i Medborgarnämnden samt kommuntjänstemän i Värnamo var enligt protokollet av den 19 december 2007 med vid sammanträdet där beslutet om tvångsomhändertagandet av baby Kim togs.

Beslutande:
Arnold Carlzon (kd), ordförande
Arne Ekegren (m)
Gerd Rydén, (m)
Maria Johansson (c)
Jan Wahlin (fp)
Vivi-Ann Roos (s)
Mats Lindblad (s)
Jonas Nilsson (s)
Anneli Johansson (s)
Övriga deltagande:
Anders Fransson, förvaltningschef
Lars Hummer, ektionschef
Ann Andreen, sektionschef
Pia Frisk, sekreterare

Förbehåll: Jag har inte läst utredningar och protokoll i fallet. Jag har fått mina uppgifter från olika medier. Om något som inte rapporterats i media kommer fram som visar att de här människorna i Värnamo har handlat korrekt kommer jag givetvis att redovisa det. Men med erfarenhet av andra tvångsomhändertaganden av barn kan jag mycket väl tro att det har gått till just så godtyckligt och grymt som det beskrivits i medierna.

Om hur det gick – och går – till i Folkhemmet Sverige

Det kom ett gripande mejl från en kvinna som berättar följande:

Jag brukar läsa din blogg och tycker att det är bra att någon berättar om hur det fungerar på migrationsverket. Det påminner mig om hur det verkar fungera inom socialtjänsten.

Jag växte upp inom "samhällets försorg" och bodde bl a hos en familj där jag varken fick mat eller kläder. Pengarna dom fick av socialen för att ha mig där behöll dom för sig själva. Mina fötter är vanställda eftersom jag inte fick några skor. De enda skor jag hade fick jag av en klasskamrat och dom var nágra nummer för små. Dessa skor gick jag runt med i åratal och hade konstant sår och nageltrång. Ja, somliga går med trasiga skor, ha ha ha.

Förutom detta använde de mig som någon sorts hemhjälp som de fick betalt för att ha och sköta deras hushållssysslor. Varje dag fick jag höra att jag var äcklig, dum m.m., m.m. Deras son hotade att döda mig med en pistol mot mitt huvud. Allt detta berättade jag för socialen. Och vet du vad jag fick till svar? Jo: "Men det är ju jättehärligt här, jag skulle också vilja bo så här ute på landet". Det kanske låter för sjukt för att vara sant, men det är sant. Och det var bara en liten, liten del av allt jag fick utstå under "samhällets försorg"! Det är inte länge sedan heller, jag är 23 år nu.

En annan sak som hände. I en av familjerna jag bodde hos bodde en autistisk pojke. "Mamman" frágade om han hade tvättat händerna före maten fast hon visste att han inte hade gjort det. Han sa att han hade gjort det. Då lyfte hon upp honom i handlederna och höll hans händer under kokhett vatten. Det var inte enda gången hon gjorde illa honom. Efter att jag flyttade från den jourfamiljen polisanmälde jag mamman. Ingenting hände. Jag ringde till socialen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen och berättade allt. Men de hörde inte av sig till mig så jag kontaktade socialen igen och frågade om de fortfarande skickade barn till den här familjen och då sa de att de hade ringt mamman i familjen och frågat om hon slog jourbarn och inte gav dem mat. Hon hade svarat att det gjorde hon inte. Och därmed var "fallet" avslutat. Vad trodde de? Att hon skulle erkänna? Det var ju hennes enda inkomstkälla. Suck.

Min uppfattning av hur det fungerar inom Sveriges myndigheter är att ingen vill ta något personligt ansvar, folk vill bara ha sin lön utan att bry sig om vad de sysslar med. Jag tycker att det är synd att skattepengar ska gå till sådant här. Jag vill inte betala för det.

Den unga kvinnan som skrev och berättade ovanstående verkar ha klarat sig ganska väl trots alla svek från dem som borde ha hjälpt och brytt sig om henne. Givetvis har ändå hennes uppväxt satt spår och särskilt allvarlig är de många myndighetsanställdas totala likgiltighet. Men tro inte att något har ändrats på de ca 5-15 år som gått sedan kvinnan som berättade om sin uppväxt var tvångsplacerad hos olika familjer! För så här är det: strutsmentaliteten fungerar ju: varför ska man bry sig när man ändå aldrig personligen ställs till svars för någonting. Svenskarna kan gratuleras till sin fantatiskt välutvecklade förmåga att slå dövörat till och gå omkring med skygglappar! Och extra grattis till att Sverige för ca 17 år sedan ratificerat FNs barnkonvention som stadgar att barnets bästa alltid ska tas i beaktande! Smart drag, det kostar ju ingenting att skriva under en konvention som man sedan ändå inte följer…

Tack till den unga kvinnan för att hon skrev och påminde mig och alla som läser min blogg om vad som sker i välfärdens högborg på jorden – om vi nu för en liten stund skulle ha råkat glömma det.

Apropå vanvård av fosterbarn

Så sent som 1980 utsattes fosterbarn i Sverige för vanvård och övergrepp. Det framgår av en första rapport från en statlig utredning, skriver Dagens Nyheter. Läs artikeln Vanvård av fosterbarn värre än befarad.

Det är tveksamt om det har blivit så mycket bättre för barn som omhändertas av staten. Läs också mina texter under rubriken Tvångsomhändertgande av barn i högerspalten.

Apropå några meningar i en debattartikel

I Expressen, under rubriken Språket ger barnen makten i familjen, skriver idag Cheko Pekgul en tänkvärd artikel. Men några meningar i artikeln får mig att haja till och tänka att just när det gäller detta så är han helt fel ute. Han skriver:

"Under den tid jag har ägnat mig åt reportagen har jag mött föräldrar som är livrädda för att socialen ska ta ifrån dem deras barn. Jag förklarar att i Sverige får man inte aga barn men i övrigt är det föräldrarna som bestämmer tills barnen är 18 år gamla och att det faktiskt inte är lätt för de sociala myndigheterna att ingripa och ta barnen ifrån föräldrarna."

De föräldrar som Cheko Pekgul mött och som är livrädda gör att socialen ska ta ifrån dem barnen har helt rätt, de har alla anlednig att vara rädda. Cheko Pekgul själv har helt fel när han säger att "det faktiskt inte är lätt för de sociala myndigheterna att ingripa och ta barnen ifrån föräldrarna". Tyvärr.

Läs mina artiklar under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten. Läs nerifrån uppåt och se hur det gått dels i ett antal fall där jag själv varit ombud för familjer; dels i ett antal fall som skildrats i media. Det finns som sagt all anledning i världen att vara livrädd och allra livräddast ska de föräldrar vara som på något sätt avviker från den svenska huvudnormen – troende kristna, människor med utländsk bakgrund, handikappade men också bidragsberoende som kommer i kontakt med socialen på ett annat sätt än andra, människor som har barn på dagis och sådana som kanske har ovänner som anmäler dem anonymt för något som antingen inte ens är sant eller som i andra länder inte skulle föranleda ett sådant jätteingrepp i en familjs liv som det är när man skiljer barn från föräldrar.

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 18.

Tidigare delar i denna serie finns att läsa under rubriken Tvångsomhändertagande av barn och därefter med ovanstående rubrik, del 1 t.o.m. 17.

Den 7 juni kom I hem och den 16 juli kom hans syster R äntligen hem. De två barnen som socialmänniskorna på Kungsholmen hållit skilda från sina föräldrar i 3,5 år och inte lyft ett finger för att återförena med sin mamma, pappa och lillebror, är alltså äntligen hemma igen. Men hade vi inte engagerat oss i fallet hade staten, genom socialmänniskorna, för alltid tagit barnen från deras hem och familj. Så går det till i det civiliserade Sverige.

Måtte de två små barnen kunna finna sig tillrätta när de nu återigen flyttats från en familj till en annan. Måtte de så småningom få tillbaka sin tilltro och tillit till föräldrarna, som kanske i deras tankar varit de som inte kunna skydda sina barn. Måtte de klara av omställningen – som är enorm – från de ställen de tvingats bo på och alla de mängder av människor de tvingats förhålla sig till under några viktiga år av sin barndom ? åren då grundpersonligheterna formas.

Nu har jag själv sett och hört hur socialmänniskor hanterar familjer på grundval av inte särskilt välgrundade anmälningar från folk, anonyma och icke-anonyma. Om svenskarna bara visste hur lätt de kan bli av med sina barn så skulle de vara livrädda. Och med den enorma makt att agera också på anonyma och ogrundade eller mycket lätta anklagelser som dessa småpåvar har så kan vem som helst, när som helst, riskera att få ett samtal till sitt arbete där en myndighetsperson säger att socialen/polisen har hämtat din son/dotter på dagis och du får inte veta var han/hon är och det hjälper inte vad du gör för du får ändå inte veta det. "Vi har nämligen fått en anmälan om att ni har daskat till barnet/skrikit åt barnet/barnet har hörts gråta sent på natten/barnet beter sig märkligt på dagis/barnen har haft blåmärken? eller något annat som oftast är helt normalt eller i varje fall inte skäl nog att rycka upp ett oskyldigt barn från allt det känner till och från föräldrar som det älskar.

Akta er, alla föräldrar! Vilken småsak som helst som någon får för sig att anmäla kan leda till att ni inte ser era barn på veckor eller månader och att ni under åratal inte får umgås med dem annat än under någon socialmänniskas uppsikt någon timme då och då. Och som ni kanske aldrig får tillbaka igen. Och till dem som tror att jag överdriver vill jag bara säga: det gör jag inte och jag hoppas innerligt att ni aldrig behöver få det bevisat genom att det drabbar er!

Socialmaffian slog till igen

" För tre månader sedan tvångsomhändertog Nykvarns socialtjänst Jessica Sundlings barn Beatrice, då åtta månader. Anledningen var att en anonym uppgiftslämnare påstod att det sommarhus Jessicas sambo hade ärvt i Taxinge var olämpligt för barn".

Det berättas i en artikel i Aftonbladet under rubriken Skulle renovera huset – socialen tog babyn.

Så här går det till i Sverige – i andra länder skulle det kallas "egenmäktigt förfarande med barn". Fem – FEM! – poliser och en socialmänniska tog babyn från föräldrarna, som inte fick veta vart deras barn hade förts. Att socialmaffian så lättvindigt – på grundval av anonyma uppgifter! – bara kan besluta sig för att ta människors barn är fullkomligt groteskt och borde göra varenda barnfamilj stel av skräck, samma öde kan drabba dem och deras barn närhelst någon får för sig att anonymt anmäla dem.

Om tvångsomhändertagande av barn och stulen barndom

Många borde läsa boken Makten över barnen av Maja Runcis (Atlas förlag), som spänner över tiden 1928-1968. Många borde också läsa vad jag har skrivit under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten på denna blogg. Det handlar om tvångsomhändertaganden under 2000-talet, som varit förödande för de barn de gällt, och som får en att undra om man inget lärt genom åren. Hur förödande det varit för många kan bland annat läsas på föreningen Stulen barndoms hemsida!

Och de som har "makten över barnen" borde inte bara läsa utan också tänka till och agera med mer känsla och större intresse för just barnen. För det ska inte vara som Maja Runcis skriver: "Barnens intresse blir en förhandlingsfråga mellan experterna inom barnavårdsfältet och föräldrarna, medan barnen själva sällan kommer till tals."

Om nitiska prussiluskor

Ulf Kristersson, socialborgarråd (m), Stockholm
Foto: Johannes Söderlund för Stockholms stad

Ulf Kristersson, socialborgarråd i Stockholm, har skrivit några tänkvärda ord på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Och om det han skriver inte enbart är ord utan också följs av handling, ja då finns det anledning att vara åtminstone försiktigt hoppfull.

Han säger att det stora problemet inte är "att barn närmast slumpvis tas från sina föräldrar av nitiska prussiluskor. De grundläggande problemen i svensk social barnavård är helt andra.I dag vet vi inte vad vi gör när vi ingriper i barnfamiljer med allvarliga problem."

Han är också på det klara med att "det enda vi vet är att det går väldigt illa för många av de barn som placeras i fosterhem eller på institutioner."

Kanske har han lyssnat på oss som i direkta samtal och även skriftligt framfört just detta, när han nu tar initiativ till en samlad översyn av hela kedjan av insatser för barn som far illa i sin hemmiljö. Det är ett mycket ba initiativ som borde ha tagits för mycket länge sedan! Men bättre sent än aldrig. Men heder åt Ulf Kristersson som nu gör det, och måtte det komma något gott (för barnen) ur hans initiativ!

Bevare oss för okänsliga politiker och socialmänniskor

Under rubriken Bevare oss för populistiska journalister skriver en man i ett debattinlägg i lokaltidningen Höglandsnytt den 25 april med anledning av Uppdrag gransknings direktsändning från Vetlanda kommunhus den 24 april bland annat detta:

Med en röst som vibrerade av indignation krävde de gång på gång att Göran Lindell skulle avslöja hur socialförvaltningens handläggare hade kunna agera som de gjort. De uppmanade publiken att instämma i sina krav, och hånade Lindell för att han inte vet något av sekretesskäl. (Läs hela inlägget och artikeln Ny vetlandagranskning, inga nya svar).

Omtanke och stöd åt de vuxna, de s.k. ansvariga; de som inte tog ansvar, de som lät en liten flicka bo i skogen i minusgrader och våldtas av sin pappa. Inte ett ord om flickan som det hela handlar om. Påhopp på Janne Josefsson, SVT, och journalisten från Vetlandaposten, inte på dem som borde ha skyddat ett litet barn men inte gjorde det. Otroligt!

Nya bevis på hur illa den svenska socialtjänsten sköter sitt uppdrag

Lyssna på socialsekreterarnas hopplösa svammel i Studio Ett den 25 april. Det måste vara helt fruktansvärt att vara pappa i sådana fall som beskrivs i programmet, där papporna har fått ensam vårdnad om barn som mammorna flytt utomlands med och hållit gömda från pappan eller "bara" hållit barnen ifrån papporna i Sverige. Det rundsnack som de medverkande socialkvinnorna kör med är helt horribelt, fullständigt oacceptabelt. Men absolut inte ovanligt, tvärtom. De bryr sig inte ett enda dugg och papporna verkar helt maktlösa.

Horribelt är också det som forskaren som deltog i Uppdrag gransknings direktsändning från Vetlanda den 24 april Läs mer här) sa om undermåliga utredningar och inkopetens hos socialsekreterare. Och i ovan nämnda Studio Ett sa Annika Reimer, jurist och rätssociolog vid Lunds universitet:

"Vårdnadsutredningarna är undermåliga."

Vetlanda direkt

I Uppdrag granskning i SVT den 24 april, som sändes live från kommunhuset i Vetlanda, fick man inte höra ett enda vettigt ord av kommunstyrelsens ordförande Göran Lindell (c). Inte ett enda vettigt ord! Bara krångligt uttryckta undanflykter, levererade med ett stenansikte som skulle kunna skrömma vem som helst. Inte för att det var fult eller på något annat sätt hemskt men för att det var så totalt känslolöst, iskallt, orörligt. Det, i kombination med de många orden som inte betydde något alls, var fruktansvärt skrämmande. Han framhöll att han har fått förtroende av vissa personer att sitta som kommunstyrelsens ordförande. Men känner han då inte att han inte har kommuninvånarnas förtroende? Är det inte deras förtroende som är det viktigaste?

Många röster hördes i programmet och de allra flesta krävde en förklaring och tydliga svar på hur socialmänniskorna och politikerna så gravt kunde strunta i sina skattemedelsavlönade uppdrag som innefattar att värna om barnen i kommunen och agera för deras bästa. Men inte ett enda svar fick de, vilket de unisont markerade i slutet av programmet när Janne Josefsson, som ledde det timslånga programmet, frågade dem om de var nöjda med de "ansvarigas" besked.

En forskare berättade det sorgliga för oss alla – det som vi, som kommit i kontakt med barn och familjer som utsatts för socialmänniskor redan upplevt – att det ser illa ut över hela linjen, över hela landet när det gäller socialutredningar och hur socialmänniskorna arbetar. Det allra värsta är att de personer som ska ta tillvara barnens rätt inte alltid gör det. Och sedan svamlar de och bortförklarar och pratar om utredningar som "ska gå till botten med allt" (som i Vetlanda) och om sekretess. Men barnen som behöver hjälp – och barnen som inte behöver hjälp – kommer i kläm, dem glömmer man bort att prata om i sin stora utredninsgnit!

Lille Bobby torterades och plågades ihjäl medan samhället blundade. Och Louise levde med sin far som var narkoman och våldförde sig på henne under många år, och hon hade en mamma som kastade ut henne vid 10 års ålder. En massa barn som inte beskrivs i media och på bloggar far illa varje dag på grund av socialmänniskors inkompetens, prestige och oansvarighet. R och I har hållits borta från sina troende kristna föräldrar i mer än tre år. Tre små barn i en kommun utanför Stockholm togs ifrån sina muslimska föräldrar och fördes till en ensamstående, 74-årig kvinna boende på landet långt ifrån deras hem och föräldrar. De två sistnämnda "fallen" berättar jag om under kategorirubriken Tvångsomhändertahande av barn i högerspalten.

Underlåtenhet att ingripa (som bl.a. i fallen Bobby och Louise) är lika allvarligt som att ingripa på ett sönderbrytande och irreparabelt sätt (som i fallen I och R och de tre barnen med muslimsk bakgrund). Socialmänniskorna har alldeles för stor makt och inget ansvar – och så gott som aldrig någon skuld till någonting. Det är oacceptabelt.

F.d. socialdirektör anklagar Janne Josefsson för “socialpornografi” och tycker synd om offren=socialarbetarna

Hjördis Flodström Nilsson var tidigare socialdirektör i Gävleborg och anlitas som expert i rättsprövningar av LVU-mål. Den 11 maj 2006 sa hon till SVT att hon tycker att socialtjänsten ofta väntar för länge innan de omhändertar barn: "Det finns många ärenden som jag har med mig sedan tidigare där man under väldigt många år haft barn som farit väldigt illa i sin familj och där samhället vetat om det. Man har haft stöd, men otillräckligt stöd för barnen."

Så sa hon då. Idag, den 21 april, skriver Hjördis Flodström Nilsson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet under rubriken Josefsson sprider socialpornografi bland annat följande, med anledning av uppståndelsen i samband med "fallet Louise" i Vetlanda:

En budbärare vid namn Janne Josefsson använder tv, som folket vanligtvis känner stort förtroende för. Han kablar ut ett budskap om en provocerande "sanning", konstruerad i syfte att svartmåla, förfölja och ytterst upphöja budbäraren själv till de svagas beskyddare. De anklagade socialarbetarna får ingen försvarsadvokat, ingen chans att berätta sin version och följdriktigt inte heller någon rättvis rättegång.

Men give me a break! Är det nu synd om socialarbetarna? Vad ska de ha försvarsadvokat till? De har ju inte förnekat en enda anklagelse, så vitt jag kan förstå. Bara urskuldat sig och gömt sig bakom fraser som "med facit i hand" och "under rådande omständigheter gjorde vi vad vi kunde" (d.v.s. ingenting) och bla bla bla. Ja, men flickan då?

Sedan påstår hon att:

Han (Janne Josefsson) driver sin egen vendetta mot de samhällsarbetare som har ett av de svåraste uppdragen som finns i samhällsapparaten, att bedöma om ett barn ska skiljas från sin förälder.

Vad då för "vendetta"? Nu börjar det alltför mycket närma sig falsk anklagelse här. Vad har Joisefsson för anledning att driva en vendetta mot samhällsarbetare som struntar i en utnyttjad liten tjej i åratal trots att massor av anmälningar rasar in? "Vendetta" betyder "hämnd". Vad och vem skulle det vara som Janne Josefsson hämnas på? Kanske målar han med lite väl breda penslar emellanåt och att medetet vinkla felaktigt är aldrig acceptabelt. Men här har ju inte ens de skyldiga i Vetlanda kommun nekat till sina försummelser och underlåtenheter så varför är det då synd om dem? Och varför anklaga Josefsson?

Hjördis Flodström Nilsson påstår också att "svarslösa tomögda tjänstemän blir till offerlamm". Återigen: give me a break! Tjänstemän ska inte vara svarslösa och tomögda när det handlar om så här allvarliga anklagesler! Om de blir svarslösa och tomögda när de får raka frågor så indikerar det att de inte var lämpade för sina tjänster från början. För så mesig och svag får man inte vara som kommunalpolitiker eller socialtjänsteman att man blir ett svarslöst, tomögt offerlamm när man ska stå till svars för man gjort. Eller underlåtit att göra.

Men om det finns fler eller andra sanningar och det visar sig att det är Josefsson som är "skyldig" och de svarslösa och tomögda inte begått några fel och ingen hotat och trakasserat familjehemspappan och "Louise" fick den hjälp hon behövde redan som 10-åring, då finns all anledning att ställa sig och skandera utanför Janne Josefssons arbetsplats och kräva att han inte får syssla med grävande journalistik mer.

Tvångsförvalta hela Vetlanda socialtjänst!

Staten, regeringen, Riksrevisionen, rättsväsendet, JK – någon måste ingripa! Om det är sant som nu berättas i olika medier, bland annat Svenska Dagbladet (som citerar Vetlanda-Posten), att familjehemspappan till flickan Louise som under en mängd år mer eller mindre ignorerades av socialmänniskorna i Vetlanda när hon levde ett eländigt liv med sin pappa, trakasseras och hotas av socialsekreterare, då MÅSTE någon instans någonstans i detta mesiga land bestämma om tvångsförvaltning av hela rasket! Nu. Genast. Är de helt från vettet i Vetlanda?

Och min allra största eloge till familjehemmet som står upp för Louise och tar hand om henne! Pappan i familjen skriver i ett öppet brev till kommunalrådet i Vetlanda Göran Lindell, bland annat:

Du ska veta att vi kommer att göra allt som står i vår makt för att Louise ska få ett bra liv, men vi står ensamma utan någon som helst hjälp eller stöd från samhället. Vi kommer däremot inte längre att acceptera att ni inget gör för Louise, eller fortsatta trakasserier mot oss, varför vi har kontaktat Advokatfirman Peter Ahltin, som kommer att biträda oss och Louise i dessa frågor.

Tack och lov att den här mannen och hans familj finns! Och än en gång: det måste finnas sätt att få bort de här typerna från Vetlanda. MEN: det räcker tyvärr inte utan en absolut och total översyn över alla socialenheter som har makt över barns väl och ve måste kontrolleras! Det finns så stor inkompetens, okänslighet, prestige och maktfullkomlighet på så många sådana enheter att det är rent förskräckligt. Och det är en tämligen sluten verksamhet. För även om Länsstyrelserna lite långsamt och trögt "riktar kritik" mot flera av dem så händer ju ingenting alls! Kritiken står på några A4 som sätts in i en pärm och så är det bar ned det. Så kan det bara inte få gå till.

ÅTERINFÖR ÄMBETSANSVARET, som försvann i mitten av 70-talet, det är mitt förslag och det borde vara ett krav från hela svenska folket. Annars har facket makten att stoppa alla avskedanden av olämplig personal, vilket det också gör. Så får det inte fortsätta att vara. Vetlanda-typer och sådana som förstört de familjers liv som jag berättat om under kategorirubriken Tvångsomhändertahande av barn måste kunna ställas inför rätta för "försummelse", "missbruk av maktställning", "medverkan till vanvård" etc. Här måste lagändringar till stånd. NU!

På alla sätt olämplig!

Läs detta först: Oförlåtligt ickeagerande i "fallet Louise".

Nu har tydligen chefen för socialtjänstens familjesektionen Boo Hedbrant meddelat att han lämnar sin tjänst. Inte så att han blir utan jobb inom kommunen, men just posten som chef för socialtjänstens familjesektionen. Förmodligen blir det ingen löneskillnad och inga kännbara förändringar för den här mannen. Men okej, han är borta från den avdelning där han bevisligen inte klarade av att vara chef.

Men socialchefen Ola Götesson säger att han tänker sitta kvar. han verkar vara på alla sätt olämplig för sitt jobb, av vad man hittills hört och sett och läst. Han uppvisade ingen ånger, ingen självinsikt, inte ens sunt förnuft eller självbevarelsedrift när reportern Janne Josefsson ställde frågor till honom i programmet Uppdrag granskning, och han gör det tydligen inte nu heller.

En rad anmälningar har redan kommit in till polisen och Justitieombudsmannen mot socialförvaltningen för att man inte ingrep trots många varningssignaler under de fem år flickan levde med sin pappa och tvingades utstå både övergrepp och andra umbäranden. Götesson berättar att runt 500 mejl och samtal har kommit direkt till kommunen. han säger att en del av dem kan upplevas som hotfulla och att dessa troligen kommer att polisanmälas.

Jag måste säga att efter att ha tagit del av vad barnet Louise fått ustå under fem år bland annat på grund av denne Götessons inkompetens och oombryende så skulle jag inte ha något emot om han fick smaka sin egen medicin. Det vore rätt åt honom om polisen agerade lika slappt (=inte alls) som han själv och hans personal och bara inte gjorde något åt deras anmälningar på minst fem år…

Lyssna och läs mer på SR:s sajt.

Oförlåtligt ickeagerande i “fallet Louise”

Lika fruktansvärt som att tvångsomhänderta och tvångsseparera barn och familjer från varandra (som jag beskrivit i otaliga inlägg under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten), lika fruktansvärt är det att inte göra det när det är uppenbart för varje människa som har det minsta förstånd att så borde ske! Och båda sätten att agera resp icke agera är lika förkastliga och ska fördömas lika hårt och måste få påföljder för de skyldiga.

Efter att ha sett Uppdrag gransknings reportage om hur den 10-åriga Louise tvingades ett liv i kyla, rädsla, ensamhet, misär, våldtäkter – helt utlämnad åt en psykiskt svårt sjuk och våldsam pappa – funderar jag över hur socialmänniskorna i Vetlanda är funtade! Har de egna barn? Hur har de mage att med orörliga ansikten sitta och svamla och bortförklara det faktum att de på det allra grövsta och helt oförlåtliga sätt har totalsvikit ett litet barn som behövde skydd? Hur kan de sova på nätterna? Hur kan de se sig i spegeln? Hur orkar de ens leva och hur kan de tycka att de ska sitta kvar på sina poster som om ingenting har hänt bara för att de nu "har bett flickan om ursäkt"?

Behåll ursäkterna, det finns inga ursäkter att komma med när man så totalt struntat i ett misshandlat och våldtaget litet barn! Betänk och inse i stället att varenda kotte som varit inblandad och sett och hört vad som hänt och tagit del av de otaliga anmälningarna som lämnats in genom åren är MEDSKYLDIG till flickans lidande! MEDSKYLDIG till vanvård, misshandel, våldtäkter och förnedring. MEDSKYLDIG till att ha förstört hennes liv. Ämbetsmannaansvaret bör återinföras så snart som möjligt, det borde aldrig ha tagits bort. Man måste se till att inkompetenta, maktfullkomliga, nonchalanta och olämpliga socialsekreterare, politiker och andra aktörer ställs till svars för vad de gjort eller underlåtit att göra som har åsamkat barn och föräldrar irreparabel skada.

Det verkar vara härdsmälta inom socialen när det gång på gång uppdagas att de inte klarar av sitt jobb! Och de här människorna verkar ha teflonkostymer som all kritik bara studsar mot. För annars skulle man inte kunna uttrycka sig som socialchefen Ola Götesson, som borde få Stora Svammelpriset 2007, gör:

"Det man kan se är att något har fallerat i vårt system, eftersom man har valt att inleda utredning efter ett antal anmälningar där vi borde ha inlett utredningar."
och:
"Jag vet nu i dag att vi har ett jättearbete att göra mot allmänheten så att vi kan upprätta ett förtroende som socialtjänsten ska ha i Vetlanda kommun. Där känner jag att vi får börja om för att få det igen, efter den här enskilda händelsen som är en enskild händelse."

Snacka om djupsinnigt och förtroendeingivande! För att inte tala om insiktsfullt (fem år för sent…).

Läs, lyssna och se mer: Ingen ingrep för att hjälpa Louise (Uppdrag granskning, SVT), Bad om ursäkt, Socialtjänsten i Bergsjön JO-anmäld i fallet Louise, Trots massiv kritik – socialchefen i Vetlanda stannar, Pröva politikers ansvar i domstol, Bottenlöst barnasvek, mm,

Utred socialen

Denna insändare var införd i Aftonbladet den 9 april. Läs den och läs gärna texterna under kategorin Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten som bekräftar det som insändarskribenterna säger.

Att socialmänniskornas makt är för stor och att deras ingrepp i människors liv blir förödande när de splittrar och separerar familjer är ett ovedersägligt faktum. Den makt de har att agera utan att motparten har en chans, är oproportionerlig på alla sätt. Det visar bl.a. de tvångsomhändertagna barnen, numera vuxna, som kämpar för upprättelse och som berättar hur myndigheternas agerande förstört deras liv. Dessutom: de som skulle kunna "kvalitetssäkra" eller åtminstone ifrågasätta många av de onödiga tvångsomhändertagandena gör det sällan, nämligen politikerna i socialnämnderna. De sitter år ut och år in och tillåter (som i fallet som beskrivs under Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 15) att socialmänniskornas beslut om att hålla barn borta från sina föräldrar ska fortsätta att gälla. Det verkar vara bekvämast så. Det blir ju jobbigt – och tar tid – om politikerna faktiskt på djupet ska sätta sig in i frågor som de har högsta ansvaret för, det är lättare att ha inställningen: "de är ju proffs så vi går på deras linje" och låta socialmänniskorna bestämma. Man kan ju undra varför sådana här ärenden överhuvudtaget tas upp i socialnämnderna, varför politiker ska ha mötesarvoden om de ofta bara legitimerar redan fattade beslut?

Självklart måste barn som är i fara fysiskt eller pykiskt, få hjälp och stöd. Men många gånger vore det bättre både för familjerna men också samhällsekonomiskt, d.v.s. för skattebetalarna, att stöd gavs åt familjerna på plats i stället för att splittra den och placera barnen långt borta på dyra institutioner och familjehem.

Jag håller med insändarskribenterna Elisabet och Peo: Utred socialen!

I  FN:s barnkonvention som Sverige ratificerade i september 2000, står följande i artikel 3:
1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Och i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 8, stadgas bl.a. att:
Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv sitt hem och sin korrespondens.

Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av den rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Barnkonventionen är inkorporerad i svensk lag. Europakonventionen ska också följas; följer man inte internationella konventioner så är det ju ingen idé att underteckna dem. Personer som har att tillämpa lagar och konventioner, med ett samlingsnamn kallade "socialmänniskor" samt politiker som kallar sig "förtroendevalda" måste ha vilja och förmåga att ta alla delar i beaktande och på djupet sätta sig in i vad som kan vara "barnets bästa".

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 17

En bloggläsare i Finland uppmärksammade mig på något. Så här skrev han, med referens till nedanstående inlägg – Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 16 – och alla andra inlägg i samma serie:

Den 29 november (i fjol?) publicerade DN en intervju med Jillik Rahman, son till Joy Rahman. Här är ett litet utdrag ur mitten av intervjun (som kan läsas här i sin helhet):

"Vi träffar honom i Skärholmen, förorten söder om Stockholm där han är uppväxt och där han bor kvar. Jillik berättar att han, mamman och systern en tid efter att pappa Joy gripits fick besöka honom.

– Han bjöd oss på saft och vi hade det trevligt. Jag insåg inte att pappa skulle vara borta så länge, jag fattade inte så mycket av det som hände på den tiden.

Åtta år tillbringade Joy Rahman på anstalterna Hall, Kumla och ­Tidaholm. Hela tiden hävdade han att han var oskyldigt dömd och att sanningen en dag skulle komma fram.

– Under alla år ringde pappa och väckte oss varje morgon så att vi skulle hinna i tid till skolan. Vi besökte honom kanske en gång i månaden. Han bjöd på bengalisk mat som han lagat. Vi pratade och så tog mamma och pappa en cigarett. Jag ritade flera teckningar under besöken i fängelset. Sedan fick jag sockerkaka som pappa bakat. När vi skulle gå gav han syrran och mig en cd-skiva eller lite pengar."

Se närmare på de här två meningarna:
"- Under alla år ringde pappa och väckte oss varje morgon så att vi skulle hinna i tid till skolan. Vi besökte honom kanske en gång i månaden."

Bloggläsaren påpekar att Joy Rahman då satt dömd till livstids fängelse för ett brutalt rånmord, men att han inte ansågs farligare eller skadligare för sina barn än att han fick ringa dem varje dag och träffa dem varje månad!

I Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm, del 12 återger du socialmänniskornas förhållningsorder: "Föräldrarna kan ringa en gång varannan vecka och stämma av med familjehemmet, ta reda på vad som sker kring barnen och hur de har det och om barnen vill kan föräldrarna prata med dem."

Sens moral: En livstidsdömd mördare i Sverige ges bättre förutsättningar att upprätthålla kontakten med sina barn än föräldrar vars barn blivit omhändertagna av sociala myndigheter!

OBS! Jag känner mycket väl till att Joy Rahman friades från mordanklagelserna av Svea hovrätt. Det är inte det som det här handlar om utan om det faktum att medan han satt i fängelse och fortfarande ansågs skyldig till ett fruktansvärt brott så kunde han hela tiden hålla mycket tät och regelbunden kontakt med sina barn.

Varken barnen R:s och I:s far eller deras mor var anklagad för något ohyggligt dåd men de "dömdes" ändå av socialmänniskorna och ansvariga politiker i socialnämnden till tre års plågsam separation från sina barn. Och värst av allt: barnen som inte hade gjort något alls dömdes till separation från sin familj och tilläts inte träffa sina föräldrar under normala förhållanden på tre år! Var fanns uttolkarna av FN:s barnkonvention under alla dessa år? Gällde inte barnkonventionen just i den här delen av Stockholm trots att Sveriges dåvarande statsminister, Ingvar Carlsson, ratificerade den i september 1990 och den skulle gälla i alla fall som rör barn? Tydligen inte.

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 16

Under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i vänsterspalten, kan man gärna läsa de 15 tidigare delarna i detta fall och också om andra fall av hur samhället tvångsomhändertar barn.

I det fall som jag här beskriver, följer och agerar i fick jag i går följande meddelande från fadern till de två små barnen som socialmänniskor under mer än tre år hållitåtskilda från sina föräldrar och sedan juli förra året då han föddes: deras lillebror:

"Helgen tillsammans med R och I och S (lillebrodern som aldrig varit ifrån sina föräldrar, min anm.) får räknas bland de bästa dagarna i mitt liv. Att få vara i vårt eget hem tillsammans med våra barn".

För första gången på över tre år har dessa föräldrar fått träffa och umgås med sina egna barn mer än en halv dag och utan överinseende av socialmänniskor och familjehemsföräldrar!

Nu väntar vi på rättens beslut om att barnen ska återbördas till sina föräldrar permanent och statens tvångsmetoder mot dem och deras föräldrar, som pågått sedan februari 2004, ska upphöra.

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 15.

I fallet med mamman, pappan och de två små barnen I och R, har inget positivt hänt. Däremot har socialmänniskorna nu, tack vare att familjens utmärkta jurist har lämnat in en begäran om hemtagning, satt i gång med en enorm apparat. Familjen fick information om att en "lägenhetsutredning" skulle äga rum och fick också en tuff "handlingsplan" som skulle ha skrämt slag på de flesta föräldrar. De ser ut så här:

Berättelsen om hur politikerna i den ansvariga nämnden agerat – och inte agerat – följer snart. Och om fördomar mot kristna och färgade och mycket annat. Och om det faktum att inte en enda ledamot i något av alla partier under alla tre år som barnen hållits strikt åtskilda från sina föräldrar, en enda gång tyckt att "nu kanske vi borde se till att barnen återförenas med sina föräldrar".