• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2022
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Lästips!

ParagraferLäs om hur det kan gå till vid tvångsomhändertaganden av barn – hur man i vissa (kanske många?) kommuner och stadsdelsförvaltningar låter tvångsomhändertaganden pågå hur länge som helst och, som det verkar, mer eller mindre rutinmässigt i de politiska nämnderna går på tjänstemännens förslag till beslut. Läs om de enorma summor som dessa omhändertaganden kostar. I ett enda, enskilt fall i en kranskommun till Stockholm, där man omhändertog tre små barn under ca 1,5 år, blev kostnaderna för skattebetalarna 3,5 miljoner kronor! I ett enda fall! Men det allra högsta priset betalade de oskyldiga barnen! Hade man satt in stöd i hemmet antingen från början eller i varje fall efter någon eller några få månader i stället för att slå sönder familjen, beröva barnen deras språk och kulturella och religiösa bakgrund – så hade det varit bättre på alla sätt.

För tillfället är vi engagerade i ett fall i Stockholm (som också beskrivs tämligen ingående), där två små barn varit separerade från sina föräldrar sedan snart tre år och sin lillebror som föddes i jui 2006 (och som föräldrarna f.ö. anses fullt kapabla och godkända att själva ta hand om). I detta fall har socialtjänstemännen hårdnackat vägrat lämna begärda uppgifter om kostnaderna trots att det inte finns något lagligt stöd för en sådan vägran eftersom vi har fullmakter från föräldrarna. De har heller inte en enda gång under tre år gjort några ansatser till att börja återförena barnen med deras familj. Inte heller politikerna i stadsdelsnämnden har gjort något för den här familjens återförenande – och inte heller har de brytt sig om att föräldrarna flyttade från stadsdelen för 2,5 år sedan eller att de är helt accepterade som föräldrar till sitt tredje barn i den stadsdel där de nu bor. Ledamöterna i samtliga partier har, enligt en ledamot, varit eniga i att fortsätta att hålla barnen separerade från sina föräldrar – ingen enda har således reagerat på att det kan vara fel under närmare tre hela år!

Tvångsomhändertaganden av barn är ett träsk! Den respons vi har fått från folk som har läst bloggningarna är överväldigande och samtliga utan undantag – både drabbade och politiker och tjänstemän inblandade i sådana här fall – säger att det är precis så illa som vi beskriver. De säger att i mängder av fall agerar tjänstemännen alltför snabbt och ogenomtänkt och rycker barn från sina hem på tämligen vaga, ibland t.o.m. anonyma grunder. Att de sällan eller aldrig agerar för stöd i hemmet där sådant mycket väl skulle kunna sättas in och vara både skonsammare för barnen och billigare för skattebetalarna.

Ska vi acceptera att det går till så här och att det bedrivs geschäft med barn – det finns många intressenter som tjänar pengar på hanteringen – eller ska någon (vem?) ta tag i detta och rensa upp i träsket?

En politiker om tvångsomhändertagande av barn

En politiker som suttit i en av de nämnder som har det tunga och svåra uppdraget att besluta om tvångsomhändertagaden av barn har skrivit följande till mig med anledning av det jag berättar om under Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten:

Som ordförande i ansvarig nämnd åren 2002-2005 såg jag häpnadsväckande omhändertaganden (och försök till omhändertaganden) av familjerättsavdelningen på socialen. I ett fall kom jag på att den inhyrda personalen hade förberett allt för att ta barnet från mamman, utan att ta hänsyn tilll släktplacering som alltid först ska övervägas först enligt lagen, för att sedan "fixa" först en akut LVU som sedan skulle fastställas till LVU. Och barnet skulle sedan till ett familjehem via samma bolag som den inhyrda personalen var anställd av och uthyrd av till oss!
 
Vi rensade i våra placeringar och en avdelningschef blev riktigt duktig på detta. Vi tog hem barn från institutioner och vi satte stopp på slumpmässiga omhändertaganden. Vi skapade en akutfamiljehemskedja i den egna kommunen. Fallet ovan slutade bra – vi politiker i nämnden gick in med kraft och upphävde besluten (och blev JO-anmälda av våra egna tjänstemän för ministerstyre … men JO friade) och sedan placerades mamman och dottern hos systern tillfälligt och därefter gav vi henne tips om att flytta från kommunen fort som fasen när fallet nu var återkallat. Det var ett jäkla liv.

Personalen anmälde alltså ansvariga politiker till JO och kallade deras ingripande för "ministerstyre". Bara det är ju så korkat så att klockorna stannar ! "Ministerstyre" kan naturligtvis endast ministrar anklagas för, inga andra! Och att JO-anmäla politikerna i den nämnd som har till uppgift att fatta beslut i olika sociala frågor – hur kommer man på en sådan idé? Tjänstemannaväldet tycks ha vuxit sig så stort och starkt att tjänstemännen, på fullt allvar, tror att det är de som bestämmer allt och att politikerna sitter i nämnderna som någon sorts dekoration! Men det är givetvis också politikernas eget fel att det blivit så: så länge de bara, till stor del, sitter och klubbar igenom tjänstemännens förslag som om de var av Gud givna, så bidrar de till att tjänstemännen tror och tycker att det är de som har den avgörande makten.

Det  behövs människor i den här hanteringen som inte bara följer med strömmen (som den politiker som berättar ovanstående). Människor som inte jamsar med eller av bekvämlighetsskäl bara antar det andra föredrar, utan som tänker själva – för människornas, för barnens skull! Vi behöver både politiker och tjänstemän med integritet som, när de upptäcker fel eller oegentligheter, tydligt står upp och står emot  och agerar med kraft och känsla för att rätta till sådant som andra släppt igenom på rutin. Tack och lov att det finns en del sådana! Tyvärr är de bara alldeles för få.

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 14

JOI inlägget nedan finns länkar till alla delar i den här hemska historien. Jag nämner också där att vi har fått ett beslut från JO. I det upprepas först vad familjen hävdat och angett, och sedan kommenteras det. Till exempel:

"När vård enligt LVU inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra (21 § LVU). Vårdnadshavaren har möjlighet att när som helst hos nämnden begära att vården skall upphöra."

I det här fallet har föräldrarna upprepade gånger under de gångna tre åren framhållit att den s.k. vården inte längre behövs och att den därför ska upphöra enligt 21 § LVU. De har lämnat intyg soom visar att de anses som goda och kapabla föräldrar. De har för 2,5 år sedan flyttat från stadsdelen där de självsvåldiga och hårdnackade socialtjänstemännen finns som fortsätter att hålla deras barn ifrån dem. Och de har fått ett tredje barn som man i socialnämnden i den stadsdel där de nu bott sedan augusti 2004 anser har det alldeles utmärkt bra hos sina föräldrar. Det har under lång tid inte funnits någon som helst anledning att hålla de två tvångsomhändertagna barnen ifrån sina föräldrar och sin lillebror – ändå fortsätter dessa socialmänniskor att misshantera familjen, att missbruka sin makt.

Barnen ska hem – det kan inte fungera så i en rättsstat att två kvinnor i en stadsdelsförvaltning och deras manlige chef i oändlighet kan hålla en familj i ett järngrepp; en familj som inte ens sedan flera år bor i deras område! Vi har nu kontaktats av en jurist som upprörts av hur dessa människor – främst barnen! – har hanterats och som erbjudit sig att ta upp fallet i Länsrätten. Om några dagar träffar familjen juristen och då är vi tre personer som på olika sätt agerar i ärendet.

Vi ska också ha reda på vad socialmänniskornas agerande i det här fallet har kostat skattebetalarna, något som de vägrat uppge trots att dessa uppgifter inte är  sekretssbelagda för familjen och dras ombud. Ändå har tjänstemännen, trots upprepade påstötningar vägrat lämna ut uppgiftera. Deras istadiga vägran som tjänstemän att lämna de begärda uppgifterna är otrolig – i andra kommuner lämnar man utan tjafs ut dessa uppgifter. Här kan man inte komma ifrån misstankar om att allt inte gått helt rätt till, vad skulle annars skälet till att de gör allt för att undanhåålla famiojen dessa uppgifter kunna vara?

Här kan man tala om människor som har missuppfattat sin roll och som gör allt för att försvåra, förstöra, sätta käppar i hjulen och tycks i det närmaste njuta av siin makt att frånta barnen deras barndom, deras rätt att växa upp i sin egen familj. Och det är fruktansvärt!

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 13

Betr vårt andra fall av skandalöst tvångsomhändertagande av barn

Ett annat minst lika skandalöst fall av tvångsomhändertagande av barn som vi (Magda Ayoub och jag) har engagerat oss i, har jag beskrivit här. Det är en stadsdelsförvaltning/socialnämnd i Stockholms innerstad som (miss)hanterat det:

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 1 (17 juni 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 2 (3 juli 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 3 (4 juli 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 4 (11 juli 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 5 (22 augusti 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 6 (25 augusti 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn., Stockholm. Del 7 (30 oktober 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 8 (30 oktober 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 9 (31 oktober 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 10 (6 november 2006)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 11 (14 januari 2007)
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm, del 12 (14 januari 2006)

Nu har vi fått beslut från JO  (se nästa del i den här hemska följetongen). Förutom en begäran till Länsrätten om att barnen ska komma hem kommer vi också att göra en anmälan till Länsstyrelsen. Vi överväger även en polisanmälan mot de personer som i snart tre år misshanterat ärendet och aldrig en enda gång har lyssnat på föräldrarnas begäran om att få hem sina små barn, trots att det är deras skyldighet.

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn del 9

Se först nedan (och tidigare inlägg i serien).

Vi – Magda Ayoub och jag – lyckades ju till slut få de ansvariga i kommunen i X (en kranskommun till Stockholm) att ta sitt förnuft till fånga. Barnen kom hem utan onödiga och oerhört kostsamma och påfrestande vistelser i något "observeringshem" och utan inblandning av Länsrätt eller Polis. Men vi nöjde oss inte med detta, med tanke på att den här kommunen har fått väldigt mycket kritik för sin slarviga och otillfredsställande hantering av barn och deras föräldrar och inte tagit lärdom av det. Inte för att vi vet om de gjort det idag, heller… Det här är ett träsk!

Vi skrev till Länsstyrelsen igen. Magda Ayoub lämnade in klagomålet över hur socialnämnden i X kommun handlagt familjens ärende och planeringen av de tre små barnen. Nu har beslutet från Länsstyrelsen kommit och det innehåller skarp kritik. Där sägs bland annat att:

Länsstyrelsen har funnit skäl att rikta kritik mot socialnämnden i X kommun för att:
– det saknas beslut om umgängesbegränsningar enligt 14 § LVU
-det saknas överväganden enligt 13 § LVU
– det finns vissa brister i uppföljningen
-nämnden inte har upprättat vårdplan för familjehemsplaceringen

Länsstyrelsen säger vidare att:
Föräldrarnas inställning till hur umgänget ordnades under hösten 2004 är oklar. Av ärendet i övrigt att döma tycks de inte ha accepterat den reglering av umgänget som nämnden gjorde, vilket talar för att frågan borde ha prövats formellt för att föräldranas och barnens rättssäkerhet ska anses tillgodosedd. Det framgår att föräldrarna vid åtminstone två tillfällen uttryckligen sagt nej till att skriva på de föreslagna umgängesplanerna.
Länsstyrelsens beslut är fyra sidor långt och kan här inte återges i sin helhet. Sista stycket lyder dock så här:
"Återkommande byten av handläggare har präglat handläggningen av detta ärende och denna avsaknad av kontinuitet måste ses som en allvarlig kvalitetsbrist i ett ärende av så känslig natur. Länsstyrelsen förutsätter att nämnden delar denna inställning och hanterar problemet inom ramen för  det interna kvalitetsarbetet."

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn del 8

I högerspalten under Tvångsomhändertagande av barn har jag berättat om hur man i en kommun under 1,5 år tvångsomhändertog tre små barn som hölls åtskilda från sina föräldrar, tappade sitt modersmål (arabiska), sin kultur och sin religion (islam). "Kalaset" kostade en förtvivlad familj mycket lidande och skattebetalarna fick stå för notan på 3,5 miljoner kronor. I stället kunde man ha satt in hjälp i hemmet och besparat barnen allt lidande och det hade kostat kanske en tiondel för kommunen. Men det är klart: en massa människor som berikar sig på den här hanteringen hade ju förlorat på det. Inte minst det lilla privata företaget som agerar "familjehemsförmedlare" åt kommunen…

Mer om fallet här:
Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 1 (19  juli 2005)
Skandalöst tvångsomhändertagande av barn del 2 (21 juli 2005)
Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 3 (29 juli 2005)
Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 4 (12 augusti 2005)
Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 5 (12 augusti 2005)
Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 6 (16 augusti 2005)
Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 7 (19 augusti 2005)

Fortsättning följer i nästa bloggning här ovanför.

Det finns riktiga människor som bryr sig!

ParagraferDet kom ett mejl från en jurist som läst om de tvångsomhändertagna barnen som nu varit separerade från sina föräldrar i nära tre år. Barnen som av socialmänniskor fråntas rätten både till sin mamma och pappa och numera också den lillebror som föddes i juli 2006 och som bor hemma.

Juristen hade "med bestörtning" läst mina artiklar på bloggen om den här tragiska historien, och erbjöd sig att som offentligt biträde företräda familjen gentemot socialmänniskorna. Genom att begära en hemtagningsutredning ska beslut  från socialnämnden tvingas fram, sedan ska det överklagas till länsrätten och där ska det yrkas att LVU-vården (vad då "vård", förresten?) ska upphöra. Juristen, vars specialitet är just LVU-ärenden, säger att "länsrätten är ju bättre i dessa bedömningar än vad soc är, familjen kan ju harva på hos soc i evigheter utan att något händer!" Precis så är det som väldigt, väldigt många människor upplever maktmänniskorna på soc – inte som sina "hjälpare" utan som sina "stjälpare"!
 
Så nu tas nästa steg i den här hemska historien, och det omedelbart. Fortsättning följer…

Läs mer här:
Vidare om tvångsomhändertagande av barn i Stockholm
Socialdiktatorers maktmissbruk och psykiska misshandel
"Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk"
och flera inlägg under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten!

Mycket viktig läsning!

Mycket viktig läsning:
Vidare om tvångsomhändertagande av barn i Stockholm
Socialdiktatorers maktmissbruk och psykiska misshandel
"Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk"
och alla andra inlägg under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten!

?Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk?

Världen idagSocialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk. Universitetslektor underkänner utredningarna som går till domstol. Kvaliteten på den svenska socialtjänstens utredningar är urusel. Förutom att de kan leda till både onödiga och kostsamma omhändertaganden, sänker de dåliga utredningarna människors förtroende för myndigheter och det demokratiska rättsamhället. Det menar Bo Edvardsson, lektor och docent i psykologi vid Örebro universitet.
—————-
Bo Edvardsson hävdar att utredningarna många gånger innehåller en negativ människosyn. I värsta fall förtrampar och förödmjukar man människor som sedan söker upprättelse under resten av sina liv.

Läs hela artikeln i Världen idag här.

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm, del 12

Stockholms stadSocialdiktatorers maktmissbruk och psykiska misshandel

Så här ser de enväldiga socialmänniskornas s.k. umgängesplan ut för tiden januari-juni 2007, för föräldrarna som varit fråntagna sina barn och barnen som varit fråntagna sina föräldrar sedan februari 2004. Tänk er själva att det handlade om er och era barn! Det är groteskt att den här typen av hantering av människor kan fortsätta i ett civiliserat land. Inte ens efter de hundratals nu vuxna fosterbarn som klagat högljutt över hur de hanterats av sociala myndigheter som förstört deras liv bryr sig myndigheterna!

Socialmänniskorna:
(Barnen) R och I ska få träffa (föräldrarna) J och H med ca tre veckors mellanrum och pågå ca 6 tim. (Exakt avskrift inkl språkliga felaktigheter)
Kommentar:
"ska få träffa"! Den auktoritära och ensidiga stilen som dessa socialmänniskor använder sig av är uppenbar redan i denna allra första mening! Ingen dialog, föräldrarna (och barnen!) har ingenting alls att säga till om!


Socialmänniskorna:
Med under alla umgängestillfällen finns en familjehemsförälder med uppgift att se till att det blir så bra som möjligt för barnen.
Kommentar:
Det finns ingen övervakning hemma hos föräldrarna och deras tredje barn, sonen S som föddes i juli förra året, "med uppgift att se till att det blir så bra som möjligt för barnen." Detta talar för sig självt och visar återigen socialmänniskornas auktoritära beteende och hur de missbrukar sin makt över två föräldrar och två små barn – tre barn egentligen – eftersom dessa socialmänniskor fråntar lillebror rätten att leva med sina syskon!


Socialmänniskorna:
Tisdag den 30 januari. Umgänget sker i Stockholm från ca kl 10.00-16.00 beroende på tågtider etc.
Kommentar:
Notera att föräldrar och barn inte setts sedan 18 december! Notera också – återigen! – socialmänniskornas auktoritära och enväldiga beslut både vad gäller datum, plats och klockslag för umgänget!


Socialmänniskorna:
Torsdag den 22 februari. Umgänget sker i X-stad från ca 10.00-16.00.
Kommentar:
Återigen: socialmänniskorna beslutar enväldigt datum, plats och klockslag för umgänget!

Socialmänniskorna:
Torsdag den 22 mars. Umgänget sker i familjehemmet, därefter på eftermiddagen kan föräldrarna följa med på en uppföljning i R:s och I:s skola
Kommentar:
Som tidigare beslutar socialmänniskorna allt – dag, tid, plats och vad som ska göras! Föräldrar och barn har inget att säga till om.


Socialmänniskorna:
Måndag den 2 april. Umgänge i Stockholm från ca 10.00-16.00.
Kommentar:
Som ovan – socialdiktatorerna bestämmer. Och glöm inte att föräldrar och barn inte en sekund får vara ensamma tillsammans utan övervakas, enligt socialmänniskornas påbud, ständigt av en familjehemsförälder!


Socialmänniskorna:
Tisdag den 24 april. Umgänge sker i X-stad.
Kommentar:
Samma invändningar som vid varje umgängestillfälle: föräldrar och barn inte tillfrågade; övervakning av familjehemsförälder.

Socialmänniskorna:
Torsdag den 17 maj. Umgänge sker i X-stad från ca 10.00-16.00.
Kommentar:
Som ovan.

Socialmänniskorna:
Tisdag den 5 juni. Umgänge i Stockholm från ca 10.00-16.00.
Kommentar:
Samma invändningar som vid varje umgängestillfälle: föräldrar och barn inte tillfrågade; övervakning av familjehemsförälder.

Vidare skriver socialdiktatorerna dessa förnedrande och omänskliga förhållningsorder:
Under umgängena är det viktigt att J och H:
– visar barnen att de är vänner med familjehemmet och att barnen får trivas i familjehemmet och tycka om familjehemsföräldrarna så att barnens lojalitetskonflikt kan mildras så mycket som möjligt.
Kommentar: Inte ett ord om den lojalitetskonflikt socialmänniskorna utsatt dessa barn för i snart tre år!
– inte skuldbelägger barnen, t.ex. reagerar negativtt om barnen säger något positivt om familjehemmet.
Kommentar: socialdiktatorerna ska t.om. styra föräldrarnas reaktioner! Sätt er in i det själva, att era barn är tagna ifrån er och två socialdiktatorer håller deras och era liv i sina händer och bestämmer allt år efter år och att ni t.o.m. måste agera robotar inför era barn!
– inte blir för ledsna inför barnen.
Kommentar: Detta är sjukt! Det är sjukt och kan inte vara acceptabelt att föräldrarna inte ens ska få visa sin sorg och saknad för sina egna barn! Dessa – och den här typen av – måste stoppas!
– inte pratar med barnen om att de ska komma hem eller "viskar" då detta skapar oro.
Kommentar: Här visar socialmänniskorna igen, med stor tydlighet, att det inte finns en enda tanke på att barnen någonsin ska få komma hem! Detta är – måste anses vara! – "egenmäktigt förfarande med barn", d.v.s. dessa socialmänniskor har helt enkelt med stöd av sina positioner kidnappat barnen och sedan kräver de att föräldrarna ska agera och bete sig i absolut och direkt motsats till hur varje normal förälder beter sig. Det handlar om kvalificerad psykisk misshandel mot samtliga familjemedlemmar!
-inte springer iväg från familjehemsmodern/fadern.
Kommentar: Socialdiktatorena talar till föräldrarna som till olydiga barn och det är oacceptabelt – som det mesta i deras beteende.
Föräldrarna kan ringa en gång varannan vecka och stämma av med familjehemmet, ta reda på vad som sker kring barnen och hur de har det och om barnen vill kan föräldrarna prata med dem.
Slutkommentar: Som en röd tråd genom hela hanteringen av dessa barn och deras föräldrar och genomgående också i den här umgängesplanen är socialmänniskornas absoluta ovilja (deras personliga ovilja!) att arbeta för en familjeåterförening. Deras auktoritära och nedlåtande sätt placerar föräldrarna i ett underläge och förminskar dem både som människor och som föräldrar till sina barn.

Vi överväger nu en polisanmälan mot dem eftersom deras hantering av familjen är svår att se som något annat än &q
uot;egenmäktigt förfarande med barn".

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 11

Stockholms stadLäs först detta om några socialmänniskors i Stockholm hantering av en familj och den mentala misshandeln av två små barn som under snart tre år hållits separerade från sina föräldrar. Och sedan drygt tre månader också från sin nyfödde bror som föräldrarna för övrigt anses fullt kapabla att ta hand om enligt socialförvaltningen på den nya ort dit de flyttat…

Läs texterna i den här ordningen:
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 1
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 2
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 3
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 4
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 5
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 6
Varför har inte svenska barn rätt till familj?
Maktmänniskornas övergrepp måste få ett slut!
Inga anmärkningar mot familjen i deras nya stadsdel – tredje barnet bor hemma

Och läs sedan detta:
Av den utredning som gjorts av en socialsekreterare i den stadsdel där familjen bor ända sedan augusti 2004, framhålls föräldrarnas  genuina vilja att samarbeta, att de deltagit i en samtalsserie och att samtalsledarna efter avslutad behandling inte funnit ”att dessa föräldrar är olämpliga som föräldrar”.  Handläggaren vid stadsdelsförvaltningen där de alltså bott i snart tre år har i sin utredning skrivit att föräldrarnas anknytning till och skötsel av sin son, född i juli 2006, visar att han är ”ett välskött barn som på alla sätt visar att han mår bra.” Hon säger vidare att:

”Under utredningens gång har ingenting framkommit som visar att föräldrarna inte kan ta hand om NN på ett bra sätt. Han får närhet och omsorg av båda sina föräldrar, som ett litet barn behöver”.

Föräldrarna har alltså bott i detta område, strax utanför Stockholms innerstad, sedan augusti 2004. Ändå framhärdar stadsdelsförvaltningen i Stockholms innerstad, där familjen tidigare bodde, att hålla deras två barn R och I (nu 8 och 6 år gamla) åtskilda från föräldrarna. Ingenting – överhuvudtaget ingenting alls! – har gjorts under nära tre år av ansvariga socialsekreterare eller deras chefer för att återförena barn och föräldrar. Trots att det ska vara en ledstjärna i deras uppdrag att göra det! Stadsdelsförvaltningens agerande upplevs av föräldrarna – och många andra som ser det hela utifrån – som trakasserier mot föräldrarna och som direkt skadligt för de två små barnen som tvingats leva snart 50 % resp 35 % av sina korta liv åtskilda från sina föräldrar, nu också från sin lillebror.

Senast mamman och pappan fick träffa sina två små barn (fortfarande endast under övervakning!), var den 18 december. Stadsdelsförvaltningen i den stadsdel som de inte bott i sedan augusti 2004 har nu gjort en ny ”umgängesplan” som dock föräldrarna inte kommer att skriva under. De vill inte ha fler "umgängesplaner" utan anser att barnen nu ska komma hem och att det är helt oacceptabelt att myndighetspersonerna fortsätter att hålla barnen borta trots att familjen sedan nära tre år inte ens bor kvar och trots att utredningen som gjorts av den nya stadsdelsförvaltningen visat att de på intet sätt anses olämpliga att ta hand om sonen som föddes i juli förra året!

I den s.k. umgängesplanen – som sträcker sig ända fram till den 20 juni, d.v.s. ytterligare ett halvår – finns inte ett enda ord om familjeåterförening och den är överhuvudtaget i sin utformning och ton synnerligen auktoritär och ensidig. Notera särskilt följande diktat:

”Med under alla umgängestillfällen finns en familjehemsförälder med uppgift att se till att det blir så bra som möjligt för barnen”!

Så beter sig dessa människor, som representerar samhället, mot föräldrar som anses fullt kapabla att ta hand om sitt tredje barn och som i sin nya omgivning inte är föremål för någon övervakning! Dessutom befarar föräldrarna att det faktum att de nu vägrar skriva under denna ensidiga plan med stor sannolikhet kommer att användas emot dem av de två kvinnor som maktfullkomligt styr deras och deras barns liv. Deras rädsla för repressalier ska inte underskattas.

Föräldrarna anser att den aktuella stadsdelsförvaltningen agerar på ett sätt som strider mot FNs barnkonvention (numera inkorporerad i svensk lag) och att man inte följer riktlinjer och rekommendationer enligt vilka samhället i princip från första omhändertagandedagen ska sträva efter att vidta alla tänkbara åtgärder för att barn och föräldrar så snart som möjligt ska kunna återförenas. Och som tidigare nämnts så är föräldrarna ju också helt ”godkända” där de bor. Skulle man gå på den linje som de två socialsekreterarna i deras förra bostadsområde så borde inte deras tredje barn heller, i konsekvensens namn, kunna bo hemma!

De som behandlar barn på ett grymt sätt och tillfogar dem långvarig, förmodligen livslång, skada och psykiskt lidande,  finns i många skepnader. Inte sällan är de socialmänniskor. Det kanske är dags att polisanmäla socialmänniskorna i detta fall för "egenmäktigt förfarande med barn".

Statligt sanktionerad “långtidskidnappning” av barn

“En privatperson som kidnappar ett barn får ett långt fängelsestraff. När en socialsekreterare gör det får hon inte ens en reprimand”, säger Lars Werner i föreningen Stulen barndom.

Mer om det gräsliga fallet med de två små barnen som sedan 2 år och 8 månader är tvångseparerade från sina föräldrar följer snart. Till dess kan man läsa om dem här.

Utsatta barn miljardindustri

Varje år köps vård på ungdomshem för 4,5 miljarder kronor. Det avslöjar Dina Pengar i en artikel den 12 november. Och ingen bryr sig!  Det är ju tydligt när man läser vad Bo Vinnerljung, forskare på Socialstyrelsen säger:

"Vi har inte utvärderat institutionsvården. Därför har vi ingen aning om behandlingen leder till positiva, uteblivna eller till och med negativa resultat. I Sverige har vi trott att bara vi vill gott så blir det gott. Men så fungerar det inte."

Hur kan han vara så naiv? Eller är det dumhet? Ingår det inte i Socialstyrelsens uppdrag att utvärdera institutionsvården? Om det gör det; om de anställda inte fullföljt sitt uppdrag och om det lett till ohemula kostnader för skattebetalarna och lidande för barnen så måste de avskedas för då har de begått tjänstefel å det skvätter om det. Hur är det möjligt att Socialstyrelsen bara kan skaka på axlarna (om nu en socialstyrelse har några axlar, ryggrad verkar i alla fall saknas) och utan att skämmas erkänna att de inte ens brytt sig om att utvärdera en sådan enormt penningslukande verksamhet där människor – barn! – hanteras?

Familjehemsindustrin är lika okontrollerad, den. Jag har i flera artiklar under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten, berättat om fall där barn hålls borta från sina föräldrar i åratal, placerade i mer eller mindre lämpliga familjer, ofta långt borta från föräldrahemmet. Som t.ex. de tre små muslimska barnen som placerades hos en ensamstående 74-årig kvinna i skogen… En kvinna som hånade deras religion och bestraffade dem genom att låta dem sitta stilla i en soffa i timmar. Och som fick bra betalt för det! De små barnens placering under ca 1,5 år kostade skattebetalarna 3,5 miljoner kronor och barnen en förlorad identitet, ett förlorat språk och en förlorad religion.

Hur många gånger har inte många – inte bara jag – slagit larm? Och vad har hänt? Ingenting! Som nu, i det senaste fallet som jag beskrivit i flera inlägg här på bloggen: två små barn har hållits borta från sina föräldrar och numera också sin lillebror, i tre år!!! Socialsekreterarna fortsätter at utöva sin orimligt stora makt occh vägrar göra vad de borde: återförena barn och föräldrar och – om det behövs – ge familjen stöd i hemmet (vilket också skulle bli miljoner kronor billigare…) Så vilka tjänar på detta förutom skrupelfria privata familjehemsförmedlare? Får socialsekreterarna mutor eller provision eller något annat som gör att de, år ut och år in, fortsätter att hårdnackat hålla barnen från sitt hem i ett främmande familjehem?

Jag vill att någon – helst socialminister Göran Hägglund! – ser till att den här branschen granskas nu och inte bara det: att ÅTGÄRDER VIDTAS mot socialsekreterare som slår sönder barns och föräldrars liv och  slentrianmässigt bidrar till att upprätthålla en synnerligen dyr och ofta skadlig verksamhet!

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 10

Stockholms stadOm tvångsomhändertagandet av I och R – "barnarov"?

Jag har tidigare skrivit otaliga inlägg om de små barnen I och R här på bloggen, se nedan. Jag har också framfört tankar i inlägget Inga anmärkningar mot familjen i deras nya stadsdel – tredje barnet bor hemma den 30 oktober om att stadsdelsförvaltningens socialmänniskor agerande gått över i något som inte kan karakteriseras som annat än "människorov". I Aftonbladet den 5 november berättar Pia Degermark om hur hon JO-anmält stadsdelsförvaltningen på Östermalm för "barnarov" och byråchefen Carl-Gustaf Tryblom hos JO har sagt att:

"Det finns en del frågetecken kring hur nämnden har hanterat ärendet så jag har bett om en förklaring."

Vi har otaliga gånger bett om förklaringar samt om uppgifter om kostnaderna för att tvångsseparera barnen från föräldrarna år efter år, men bara fått snömos till svar. Vi får se vad JO säger om detta ärende och om JO lyckas med det som familjens ombud trots ihärdiga påstötningar och trots laglig rätt att få det inte lyckats med: att få ordentliga svar på frågor kring hanterandet och kostnaderna!

Tidigare inlägg om tvångsomhändertagandet av de två små barnen I och R kan läsas här:
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 1
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 2
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 3
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 4
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 5
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 6
Varför har inte svenska barn rätt till familj?
Maktmänniskornas övergrepp måste få ett slut!
Inga anmärkningar mot familjen i deras nya stadsdel – tredje barnet bor hemma

Lästips!

Stockholms stadLäs om några socialmänniskors i Stockholm hantering av en familj och den mentala misshandeln av två små barn som under snart tre år hållits separerade från sina föräldrar. Och sedan drygt tre månader också från sin nyfödde bror som föräldrarna för övrigt anses fullt kapabla att ta hand om enligt socialförvaltningen på den nya ort dit de flyttat…

Läs texterna i den här ordningen:
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 1
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 2
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 3
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 4
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 5
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 6
Varför har inte svenska barn rätt till familj?
Maktmänniskornas övergrepp måste få ett slut!
Inga anmärkningar mot familjen i deras nya stadsdel – tredje barnet bor hemma

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 9

Innan man läser de tre nedanstående inläggen (nerifrån uppåt): Varför har inte svenska barn rätt till familj?, Maktmänniskornas övergrepp måste få ett slut! och Inga anmärkningar mot familjen i deras nya stadsdel – tredje barnet bor hemma bör man läsa följande inlägg om samma barn i nu nämnd ordning:

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 1

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 2
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 3
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 4
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 5
Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 6

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 8

Inga anmärkningar mot familjen i deras nya stadsdel – tredje barnet bor hemma

Nedan, i två inlägg, och tidigare under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten, har jag beskrivit hur maktmänniskor splittrat en familj i snart tre år och tar sig rätten att fortsätta att hålla barn och föräldrar isär utan anledning och av ren och skär maktlystnad och – faktiskt – elakhet.

Till saken hör att familjen utökats med ett tredje barn i slutet av juli. De har flyttat från "de elaka människornas revir", d.v.s. från den stadsdel där de maktfullkomliga socialmänniskorna regerar till en annan stadsdel där man har sett över familjesituationen och kommit fram till att "ärendet avskrivs" och därvarande socialsekreterare önskar lycka till när det gäller de tvångsomhändertagna barnen!

Men tro inte att socialsekreterarna i den stadsdel där den här familjen inte ens längre bor, ger upp! Nej, i stället skriver de ett så infamt brev som det nedan – de två barnen, R och I, ska alltså nu tvingas knyta an till ett nytt "fosterbarn" på fyra månader, långt borta från sitt hem och sina föräldar och sitt eget syskon som också är fyra månader gammalt! Detta för att grymma människor sätter sin egen prestige före barnens bästa. Om inte barnen kommer hem nu så kan man inte betckna deras bortovaro som annat än människorov och sådant är straffbart enligt lag. För om familjen anses kapabel att ta hand om sitt nya barn och socialsekreteraren inte känner någon som helst tveksamhet till det, då kan det rimligen inte vara så att familjens andra två barn inte också ska kunna vistas i sitt hem.

Som tidigare angetts kommer all korrespondens, alla nedtecknade berättelser från hembesök och andra möten, intyg, papper, brev etc att samlas in och sedan läggas ut här på bloggen för alla att läsa och själva ta ställning till. Dessutom kommer allt material att lämnas till JO för bedömning av hur myndighetsutövningen gått till och i vems/vilkas intresse den har bedrivits. Kravet på att kostnaderna för  snart tre års "omhändertagande" av de två barnen ska redovisas står också kvar – det är offentlig handling.  De här maktfullkomliga och självsvåldiga socialsekretarna har även här satt sig upp emot lagen och vägrat lämna ut uppgifterna. Men allt ska upp på bordet och barnen ska hem!

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn. Del 7

Brev om barnen K 10.10 2006Maktmänniskornas övergrepp måste få ett slut!

Det här är ett av de brev som föräldrarna till de två små tvångsförflyttade (långt bort från sina föräldrar) barnen I, snart sex år gammal, och R åtta år gammal, nyligen fått från de två kvinnor som verkar ha satt en ära i att hålla deras barn ifrån dem. Och som har lyckats med det i snart tre år – i strid med vad som stadgas i FNs barnkonvention och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och frihetermna och andra regler och konventioner som säger att man alltid ska agera för barnets bästa och respektera familjen.

Vi, Magda Ayoub och jag, har som ombud för familjen tagit upp det här fallet med förra socialborgarrådet Margareta Olofsson och ska nu, med ny majoritet och nya människor på de olika borgarrådsposterna i Stockholms stadshus, återigen ta upp fallet, denna gång med socialborgarrådet Ulf Kristersson. Någon gång måste ju det här övergreppet på familjen ta slut – två socialsekreterare som även visat sig ha främlingsfientliga tendenser (barnens mor är från ett afrikanskt land och deras andra ombud är av arabisk härkomst) kan inte få fortsätta att söndra och härska som de nu gjort i så många år.

Barnen ska hem!

Alla dokument i fallet, alla våra skrivelser i egenskap av ombud, familjens förtvivlade brev – allt material kommer så snart jag har tid och möjlighet att ombesörja det, att läggas ut här på nätet så att alla kan se hur den här familjen behandlats. Och jag kommer också att avslöja vilka socialsekreterare det rör sig om och därmed vilken stadsdelsförvaltning. En JO-anmälan övervägs också – socialsekretarna har, såvitt vi och andra som tagit del av handlingarna i ärendet kan bedöma, av egna prestigeskäl inte alls agerat för en återförening av familjen och inte ens underlättat utan tvärtom försvårat umgänget mellan barn och föräldrar under alla år. Det kan inte få fortgå och det kan inte ha fått ske utan någon som helst påföljd.

Tidigare inlägg i detta och andra fall finns under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten.

Varför har inte svenska barn rätt till familj?

Att adopteraVarför har inte svenska barn rätt till familj? Det är frågan som utgör rubriken på en angelägen artikel av Elisabeth Sandberg i tidningen Att adoptera nummer 5:

I samband med internationella adoptioner talar vi ofta om att barn har rätt till en egen permanent familj. Men hur är det med svenska barn?

Elisabeth Sandberg fortsätter:

Det finns ungefär 11 000 fosterbarn i Sverige. En grupp av dem är omhändertagna länge. Och man vet från undersökningar att de barn som blir kvar i vården 2-3 år mycket sällan återvänder hem.

Här vill jag påminna om mina reportage/berättelser under rubriken Tvångsomhändetagande av barn i högerspalten på den här bloggen. Börja läsa nerifrån.

Elisabeth Sandberg efterlyser – liksom jag och många, många andra som sett de fruktanvsärda konsekvenserna av ofta alltför lättvindiga tvångsomhändertaganden av barn – en rätt också för svenska barn till sin egen familj. Vi efterlyser ett absolut stopp för den nästintill oinskränkta makt som socialsekreterare och andra aktörer i "tvångsomhändertagandebranschen" har över andra människors, främst barns liv.

I ett av tvångsomhändertagandefallen som jag skriver om togs tre små muslimska barn över en natt från sina föräldrar på tämligen lösa grunder – eller i varje fall inte tillräckliga grunder för att fullständigt slå sönder människors liv – och fördes till en ensamstående, icke-muslimsk, drygt 70-årig kvinna långt borta från barnens hemmiljö. En kvinna som bland annat kränkte barnens tro och bestraffade dem genom att tvinga dem att sitta stilla i timmar i en soffa. Jag beskriver också en del av geschäftet kring dessa barn – det är så stora pengar inblandade och så mycket prestige hos maktmänniskorna, att chansen för vanliga människor (särskilt invandrare…) att någonsin få tillbaka sina barn är minimal.

Så här har jag bland annat skrivit om det fall jag var involverad i:

DE tre barnen tvångsplacerades i ett hem långt borta från sina föräldrar, hos en ensamstående kvinna i 70-årsåldern med ingen som helst kompetens eller förståelse för just dessa barns bakgrund, språk, religion och kultur.

För de tre barnens vistelse under 14 månader i detta hem har skattebetalarna således fått betala drygt 2,5 miljoner kronor, ca 185.200 kronor i månaden! Dessutom har vi alla, genom socialnämndens val, fått betala närmare en miljon kronor (990.000 kr) för att barnen under tre månader skulle "observeras" på ett behandlingshem innan de placerades i jourhemmet! 3,5 miljoner kronor för att förstöra tre barns liv!

Ta som sagt del av de hemska berättelserna om några av tusentals barns och föräldrars lidande i den svenska omhändertagandeapparaten under rubriken Tvångsomhändertagande av barn! Läs också om de förtvivlade vuxna som gått samman i föreningen Stulen barndom för att kräva skadestånd av Göteborgs stad för den behandling de varit utsatta för som foster-, barnhems- och adoptivbarn på 1940- till 1970-talen. Läs om dem bland annat här, här och här.

Och vad har samhället lärt sig sedan dess? Ingenting! I det senaste fallet jag beskrivit här på bloggen verkar socialmänniskorna nästintill skadeglada för att de har makten att förstöra och slår sönder så det står härliga till med en makt som är obegriplig att de tilldelats. Två små barn har varIt skilda från sina föräldrar i flera år. De har tappat sin mammas språk och kultur och deras lidande har kostat staten=skattebetalarna många miljoner kronor som socialmänniskorna i just detta fall vägrar redovisa trots upprepade påstötningar och trots att det är deras skyldighet att redovisa dem. Maktfullkomligheten är total…

Elisabet Sandbergs artikel i Att adoptera påminde mig om det lidande barn och föräldrar i Sverige genomgår på grund av den abnorma makt att slå sönder deras liv som tilldelats många gånger okänsliga och prestigefyllda, hårdnackade personer som samvetslöst slösar med skattepengar och medvetet håller barn från sina föräldrar, ibland med en nit som känns som om den gränsar till sadism.

Elisabet Sandberg i Att adoptera igen:

Det behövs att vanliga människor får upp ögonen och börjar diskutera fosterbarnens situation.

För att undvika att jag dränks i mejl från folk som bara vill argumentera emot konstaterar jag att: ja, det finns visst situationer där barn i varje fall tillfälligt, behöver komma bort från sina föräldrar. Och ja, det finns visst socialsekreterare som är bra, mänskliga och söker goda lösningar i varje enskilt fall. Och ja, det finns visst bra fosterföräldrar som gör allt för de barn som tillfälligt anförtrotts i deras vård och som förstår vikten av att barnen får ha kvar sin kultur och sina normala kontakter med släkt, vänner och också sina föräldrar. Vad jag talar om här är alla de andra.

Citera gärna men ange källan!

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 7

Stockholms stadOBS! Läs först de tidigare inläggen, delarna 1 till 6, med samma rubrik som ovan, under kategorin Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten.

I Expressen har vi kunnat följa en fasters och en farbrors kamp mot inkompetent människor på socialförvaltningen i Karlstad. Att jag med kraft och juridiskt stöd nu kan kalla dem "inkompetenta" beror på att den 25 augusti körde länsrätten i Värmland över dem som en bulldozer. Länsrätten underkänner socialens utredning på alla punkter! (Läs mer i artikeln i Expressen, och passa på att läsa kommentarerna också, de säger allt och de skulle lika gärna kunna gälla "vår" familjs socialförvaltning!)

I det fall som jag beskrivit i sex delar tidigare (se ovan) vet alla vettiga människor som har tittat på ärendet att även i detta fall kommer med stor sannolikhet länsrätten att underkänna socialmänniskornas agerande som hela tiden gått ut på att skilja föräldrar från barn, alienera dem allt mer från varandra i stället för att, som det står i lagar och konventioner att de ska: göra allt för att föra familjen samman igen.

Här har de som haft ansvaret för utredningen och hela hanteringen, på ett prestigefyllt och maktfullkomligt sätt hårdnackat hållit två små barn ifrån sina föräldrar i snart tre år. Och betänk då att det handlar om små barn för vilka nästan tre år är större delen av deras liv! Här finns inslag av rasism, här finns ett synnerligen otrevligt och nonchalant bemötande av familjen vid flera tillfällen och av det ena ombudet (jag är själv det andra), riksdagskandidaten, nämndemannen, kyrkofullmäktigeledamoten m.m. Magda Ayoub, som för 30 år sedan kom till Sverige från Egypten. Familjen, där den ena föräldern kommer från ett afrikanskt land, har också hela tiden känt sig arrogant och översittaraktigt bemötta av de här kvinnorna på socialen.

Familjen själv – liksom vi som deras stödpersoner och ombud – har på alla sätt försökt få den här socialförvaltningen i centrala Stockholm att omvärdera sina rutinmässiga beslut och att – äntligen – börja se på vad som är bäst för de här två barnen vilkas liv de tagit fullständig kontroll över. Men icke! Vi får inte ens ordentliga svar på våra skrivelser och frågor utan i stället en massa hänvisningar till lagparagrafer som inte är relevanta och som vi inte frågat efter. Och i slutet av sina brev skriver enhetschef och bitr enhetschef att "familjen ju kan överklaga till länsrätten" om den inte är nöjd. God dag, yxskaft!

Någon vilja till att titta på sitt eget agerande och rätta till det som gjorts fel finns således inte. I stället ska "vården" (vem är det som vårdas?) fortsätta, hittills torde omhändertagandet av de här två barnen ha kostat samhället minst tre miljoner kronor (socialen vägrar också att lämna uppgifter om kostnaderna trots att de är skyldiga att göra det på begäran!) och nu vill socialförvaltningen att det ska bli ännu dyrare genom att familjen ska överklaga och ärendet ska föredras i domstol med allt vad det medför i merkostnader för skattebetalarna! Och förlängt lidande för barnen, vilket är det allra värsta.

Men nu måste det ändå göras, annars blir barnen kvar i ett familjehem geografiskt och mentalt långt från sina föräldrar i obestämd tid: nu måste även detta ärende överklagas. Och då ska kränkningen av barnen och föräldrarna belysas och prövas liksom rasismen mot den ena föräldern och mot Magda Ayoub. Alla brev och s.k. vårdplaner etc som de här skatteavlönade människorna ägnat sig åt att skriva och sätta ihop i stället för att se till att barnen kommer hem ska fram i ljuset. Och allt ska också delges allmänheten, här ska det inte gå att springa och vifta med sekretessvapnet!