• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    november 2020
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Påskaftonsmöte med Thanh och två barn är uppkallade efter mig och Fredrick Federley

Thanh 26 mars 2016Tiden går fort och det har hunnit gå drygt 1,5 år sedan jag senast träffade Thanh. Han bor ca två timmars bilresa från Stockholm och jobbar heltid, har familj och villa där mycket behöver fixas, så det är inte så lätt att hinna åka till Stockholm över en dag. Men nu, på påskafton 2016, kunde vi äntligen ses igen. Det blev ett glatt återseende och en ”walk down memory lane” – vi mindes och påmindes om en massa som hänt och människor vi mött under åren då jag var hans asylombud. Vi har så många minnen från det att jag träffade honom på förvaret i Märsta där han satt i åtta månader tills han fick uppehållstillstånd, id-kort och svenskt medborgarskap fram till idag

Här är en liten kavalkad över vad vi var med om!

thanh_hoa_fredrick_1148639862_1060

Thanh, Hoa, Fredrick Federley

Nu ber vi utrikesminister Carl Bildt om hjälp – 26 juni 2007

 

 

 

 

 

Hoa Merit Thanh -mars-2006

Hoa Merit Thanh vid Vietnams ambassad

Om vietnameserna (igen) – 5 juli 2007

Matpengar och reskort till Thanh – 5 juli 2007

 

 

 

 

2007__07__06__ettan.qxd (Page 1)Tidningen Dagen om Thanh och Hoa – 6 juli 2007

 

 

 

 

 

Thanh Maud Fredrick sommaren 2006

Thanh, Maud Olofsson, Fredrick Federley

Grattis på födelsedagen idag, Thanh! – 21 juli 2007

 

 

 

 

 

 

Tove och Thanh 14 aug 2007

Tove Lifvendahl och Thanh 14 aug 2007

Thanh och jag äter lunch med Tove Lifvendahl – 14 augusti 2007

Thanhs ärende återsänt till dem som för tre månader sedan fattade beslut i ärendet… – 13 september 2007

 

 

 

 

Thanh framför dalahästar 2007Migrationsverket har inte gjort något på flera år… – 11 oktober 2007

“Verkställighetshinder är ingen ny omständighet”?!!? – 11 oktober 2007

Nya märkliga turer i “fallet Thanh” – 5 november 2007

 

 

 

eliasson dan2

Dan Eliasson

Thanh 19 nov 2007

Thanh

De märkliga turerna i “fallet Thanh” tar aldrig slut – 19 november 2007

 

 

 

 

Thanh och Elisabeth Svantesson sept 2007

Thanh och Elisabeth Svantesson sept 2007

En riksdagsledamot som bryr sig – 11 september 2007

 

 

 

 

 
JK logoMassor hände under alla år, bland annat gjorde vi en JK-anmälan som resulterade i att både Migrationsverket och Polisen klandrades.

Ur beslutet, först utdrag ur anmälan:

MW – Medborgarnas flyktingombudsman, MFO – har i en anmälan den 29 september 2006 begärt Justitiekanslerns granskning av och ställningstagande till den omständigheten att Migrationsverket enligt henne kräver att vietnamesiska medborgare som har sökt asyl i Sverige fyller i en blankett från Vietnams ambassad med rubriken ”Personlig deklaration”, där ett stort antal delvis känsliga uppgifter om personliga förhållanden efterfrågas.

MW har vidare i sin anmälan anfört att Polisen i samband med ett verkställighetsärende avseende vietnamesiske medborgaren TQT (nedan TQ) har bett denne att ljuga för Vietnams ambassad i Sverige och säga att han är turist och har tappat sitt pass samt uppmanat honom att söka pass och återresetillstånd i falskt namn.

Och, ur JK:s långa resonemang och beslut:

Migrationsverket kan inte undgå kritik för att man har medverkat till att hemliga, och i vissa fall mycket känsliga, uppgifter har lämnats till Vietnams ambassad, tydligen också till vissa andra ambassader. Jag utgår från att verket ser över sitt agerande och att sekretesslagen från och med nu konsekvent efterlevs.

Samt:

Polismannens agerande är kanske i någon mening begripligt med tanke på vad den omstridda uppgiften innebar för möjligheterna att fullfölja avvisningen. Icke desto mindre måste det anses helt oacceptabelt att en svensk polis uppmanar en person som skall avvisas att lämna oriktiga uppgifter till den egna ambassaden. Det strider mot regeringsformens krav på saklighet och det utsätter personen för oöverskådliga risker. Handlandet innebär dessutom i praktiken att en svensk myndighet försöker lura myndigheterna i ett annat land, något som inte får förekomma i annat än mycket speciella fall och under politisk kontroll. Detta gäller även i sådana situationer då det andra landets krav och regler anses orimliga. Som MW har anfört får den sortens invändningar tas upp i andra sammanhang.

För polisinspektören har det tydligen varit helt naturligt att handla på det sätt som han gjorde. Det betyder rimligen att polismyndigheten inte har klargjort för honom att ett sådant handlande inte får förekomma. Mot den bakgrunden anser jag att handlandet måste tillräknas myndigheten som sådan. Polismyndigheten i Stockholms län kan därför inte undgå kritik för det inträffade.

Jag utgår från att myndigheten ser till att dess företrädare inte fortsättningsvis agerar på det sätt som har skett i detta fall. Jag sänder detta beslut även till Rikspolisstyrelsen och förutsätter att också styrelsen uppmanar till ett helt korrekt handlande i samband med verkställighet av avvisningsbeslut.

Det här är Thanhs reaktion när beslutet kom.

Här berättar Thanh ett år efter att han fått permanent uppehållstillstånd, PUT, hur det kändes när jag ringde och gav honom beskedet.

”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

Hela historien om främst Thanh, men  också Hoa, kan alltså läsas under rubriken Vietnamesen.

Trevlig information: Jag visste inte om det, men Thanh berättade att Hoa nu har två barn och han och hans fru har döpt dottern till Merit och sonen till Fredrick! Det var både roligt och rörande att höra.

Till sist: Många människor ”figurerade” i den här mångåriga historien; en del nämnda ovan. Inblandade – behjälpliga – var också dåvarande journalisten Martin Kits; prästen Håkan Sandvik; Centerpartiets Ungdomsförbund; advokaten Anna Dahlbom; Lars-Gunnar Lundh, då överdirektör på Migrationsverket; Karin Hübinette då anställd på SVT; Elisabeth Svantesson, riksdagsledamot; en migga på förvaret och säkert många andra som ju också finns nämnda i inläggen om Thanh och Hoa.

© denna blogg.

 

Julhälsning från Thanh

Julkort från Thang 2014Många av dem som jag varit asylombud åt har jag kontakt med då och då, om inte annat så kring jul och födelsedagar. Thanh, som jag var ombud åt i många år och vars historia kan läsas här, träffar jag minst en, ibland flera gånger om året, och varje jul kommer det julkort och en liten gåva. För några år sedan skickade han vietnamesiska självbryggande kaffekoppar, en annan gång en scarf och i år vietnamesiskt kaffe och ett fint kort. Att han tänker på ”my ombud”, som han kallar mig, gör mig glad. Och att han minns och tänker på hur vi tillsammans agerade för att han skulle få uppehållstillstånd när det helt enkelt visade sig vara omöjligt att verkställa en utvisning av honom eftersom hans land otaliga gånger vägrade ge honom resehandlingar. (Läs bland annat Artikel i Dagen och om vårt besök på Vietnams ambassad – 8 juni 2007).

Det blev många år i asylsystemet, och massor av byråkrati. Tre gånger var jag med Thanh på Vietnams ambassad för att försöka förmå dem att ge honom en resehandling så att han kunde utvisas eftersom han hade fått avslag på sin ansökan om asyl. Varje gång fick vi gå med oförrättat ärende. Inte ens Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson lyckades skaffa fram handlingar när han personligen lade sig i detta enskilda ärende och kontaktade Vietnams regering via UD, trots att han inför mängder av vittnen med skärpa påstått att han inte kunde göra någonting för att ärendet var överlämnat till Polisen. Detta agerande bakom ryggen på mig och övriga medlemmar i Medborgarnas flyktingombudsmans (MFO) kommitté gjorde för övrigt att jag slutade som just MFO – att ha att göra med en generaldirektör som så flagrant ljög och gick bakom ryggen på mig/oss var en omöjlighet.

Thanh på semesterThanh är idag svensk medborgare och i somras gjorde han sina första utlandsresor på tio år. Han jobbar och lever ett vanligt liv och ligger ingen till last. Tiden som asylsökande var lång och plågsam. Han satt inlåst i månader på Migrationsverkets förvar, hade under lång tid anmälningsplikt hos Polisen, levde i stor och pressande ovisshet, fick sin dagpenning indragen, utsattes för felaktig behandling av Migrationsverket vilket jag JK-anmälde och Migrationsverket kritiserades för, och var ned om en massa annat också längs vägen. Många människor hjälpte honom på olika sätt, det finns beskrivet i texterna som man kan läsa under kategorirubriken Vietnamesen här på bloggen.

Här är två länkar till texter som Thanh själv har skrivit:
Be my guest # 34: Thanh Quang Tran – 17 maj 2006
”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

© denna blogg.

Nu söker Thanh svenskt medborgarskap

Jag har känt honom sedan 2004 då jag blev hans asylombud. Hela hans historia finns nedtecknad – den är både sorglig, frustrerande, komisk och lite rolig att läsa!

Några särskilda lästips:
Uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar – 16 juli 2008
Personnummer, bankkonto och id-kort – 30 juli 2008
Migrationsverket beklagar… – 20 november 2008 (Thanh får främlingspass)
Thanh firar ett år med PUT! – 2 juli 2009 (här finns också ett videoklipp med honom)

Och idag skrevs ett nytt kapitel, nämligen detta:

Nu söker Thanh svenskt medborgarskap

Thanh 28.6 2013 i Axel Landquists parkDet har nu gått fem år sedan Thanh beviljades PUT (permanent uppehållstillstånd och nu kan han söka svenskt medborgarskap. Han jobbar numera i Borlänge och hade tagit dagen ledigt för att hälsa på mig, sitt före detta asylombud och ”mentor” genom labyrinterna på väg in i det svenska samhället. Jag fick en påse vietnamesiskt kaffe och bjöds på en mjukglass i parken nedanför mitt hus, och vi pratade om allt som hänt sedan vi senast sågs för ett år sedan.

Livet är fullt av slumpar och märklig sammanträffanden och ett av dem är att Thanh nu jobbar för de vietnameser som hade restaurang Asia Garden i Söderhamn, där han och hans vietnamesiske boendekamrat Hoa med Fredrick Federleys och CUF:s ekonomiska hjälp fick äta sig mätta under den tid då Migrationsverket helt hade dragit in deras dagersättning!

Som sagt: det är en ibland tragisk, ibland lite komisk och emellanåt rentav tragikomisk historia, berättelsen om Thanhs öden och äventyr i den svenska asyllabyrinterna. Från när jag träffade honom på förvaret i Märsta 2004 fram till idag. Idag var dock en trevlig dag när jag träffade Thanh igen efter ett år. Han ville göra ett besök i Stockholm, han ville träffa sitt forna asylombud – ”my dear ombud”, som han fortfarande kallar mig. Och be om hjälp med att ansöka om svenskt medborgarskap.

Efter glass och kaffe i parken satte vi oss på mitt kontor och nu var det inte längre frågan om att jag skulle förklara allt för honom och fylla i alla blanketter, nu fick han göra det mesta själv. Ska man söka medborgarskap i Sverige så ska man också klara av att göra det utan hjälp, det är ju självklart. Så Thanh kämpade på med att ta fram information om vad som krävdes och vad han måste bifoga och hur han skulle fylla i ansökan. Men det gick som sagt riktigt bra och de små misstag han gjorde kunde vem som helst ha gjort.

Thanh söker medborgarskapSå nu är det bara att vänta och se vad Migrationsverket beslutar. Med tanke på Thanhs oklanderliga vandel, att han arbetar och betalar skatt och inte har några skulder eller ”prickar” så skulle det förvåna om en arbetsam och entusiastisk vietnames inte fick bli svensk. Eller svenskvietnames. Eller vietnames med svenskt medborgarskap. Eller vad han nu vill kalla sig när den dagen kommer.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

Avskedskaffe på Munken

Den otroliga och fascinerande historien om asylsökande Thanh från Vietnam, kan läsas här på bloggen under kategorirubriken Vietnamesen.

Den 1 april flyttar Thanh till Gävle och inför flytten träffades vi på, vad som under några år, blev vårt stamställe: Munken.

Munken ligger mittemot mitt bankkontor, där jag en gång i månaden hämtade ut det lilla belopp som Thanh under en tid fick från Värmdö kommun. Anledningen till att hans pengar hämtades ut på mitt bankkontor var, att han inte hade något id-kort (han hade ju inte uppehållstillstånd i Sverige), och kommunen  kunde inte betala ut pengar kontant. Så chefen på socialbyrån intog en praktisk hållning och sökte en lösning i stället för att se hinder: hon såg till att pengarna varje månad sattes in på mitt konto. Jag hämtade ut dem och överlämnade dem till Thanh. Det fungerade utmärkt och gav också Thanh och mig en bestämd anledning att träffas – på just Munken –  regelbundet.

Det blev till slut så, att också Monica (som med sin man Jan äger Munken), följde Thanhs öden och äventyr; hans långa väg mot uppehållstillstånd. Hon såg oss nedslagna när ännu ett avslag kom och hon såg oss beslutsamma när vi skrev nya inlagor. Hon såg oss upprörda när vi kom från Vietnams ambassad där de vägrat ge Thanh resehandlingar för att kunna lämna Sverige och hon såg vår glädje när JK svarade på Thanhs anmälan mot Migrationsverket och Polisen och kritiserade de båda myndigheterna. Och – till slut – såg hon oss fira att han hade fått PUT och lite senare att han hade fått id-kort.

Även efter att Thanh fick PUT, den 10 juli 2008, har vi fortsatt att träffas en gång i månaden på Munken. Jag har hjälpt till med praktiska saker och gett råd när det gällt jobb, skatter, medlemskap i a-kassa, att söka bostad etc. Jag har varit glad åt att han fick jobb nästan genast efter att han hade fått PUT och glatt mig åt hans stolthet när han kunde köpa en dator och en iPhone – för egna, ihopjobbade, beskattade pengar.

I 1,5 månad har Thanh nu praktiserat på en fabrik i Gävle, och har fått löfte om att så snart tillfälle yppar sig så får han fast jobb. Jobbet i Stockholm, som var på timbasis och det var bra i början. Men sedan blev det allt mer oregelbundet och ibland kunde han få jobba 12 timmar flera dagar i sträck, ibland hade kan jobb bara några timmar under en vecka.

Nu bär det alltså av till Gävle där han har en hel del vänner, får bo hos en familj som han känner och där han alltså har löfte om att få jobb på ett ställe han redan har praktiserat på. Så det blev förstås avskedskaffe på kära, gamla Munken! Monica gav oss varsin arraksboll och önskade Thanh lycka till och sa att han alltid är välkommen tillbaka. När han var som fattigast och hade det som svårast sa Monica, att om han var hungrig och inte hade pengar så kunde han komma och få en smörgås och en kopp kaffe hos henne. En varm och mycket uppskattad gest, som han aldrig utnyttjade, men som jag vet betydde mycket för honom.

Jag önskar också Thanh lycka till och ser fram emot att ses igen – sååå långt är det ju ändå inte mellan Stockholm och Gävle!

© Denna blogg.

”l have a safe and comfortable life now!”

Det är inte alla som kan formulera sig som Thanh. Thanh, den unge vietnamesen som jag var asylombud för i över fyra år och som nu hör till mina vänner. Här är en bråkdel av vad han har uttryckt i ett mejl nyligen, och jag publicerar det för att visa hur insiktsfull han är och hur mycket han har tänkt på den långa och svåra tiden som han levde i Ingenmansland. Men också för att visa att jag är glad över att jag orkade hålla ut i alla år, trots den enorma mängden bakslag och det enorma arbete som krävdes innan Migrationsverket – nästan sex år efter att han kom till Sverige – beviljade Thanh permanent uppehållstillstånd. Hela historien kan läsas under kategorirubriken Vietnamesen.

Här är Thanhs text. Han talar numera hyfsad svenska men eftersom han knappt fick läsa svenska under den långa asyltiden så skriver han fortfarande bättre på engelska än på svenska.

Merit, as you know very well that for 7 years now l am living in Sweden. l had a lot of problems and you are the one who have solved them for me! Merit, l am not a Super Man or a Hero, there are good and bad characters inside me also and perhaps my life would have turned to another way if l didn’t meet you in Migrationsverket Förvaret in Märsta. You have brought to me energy, power and hope to survive in that horrible place!

Also l never forget the second time when you came to Söderhamn, when I had to live i Migrationsverket camp, and protect my cases at the hearing with Migrationsverket there ! From Stockholm to Söderhamn was very far and you come and you go within few hours. l could imagine how tiring it is. I looked at your face that time and l knew you were very tired. But there was more power in your eyes and it made me never forget!

l was so touched after l knew that you have waited in the boring train station in Söderhamn for a couple of hours to go back Stockholm because the train came late. l was really very, very touched that time. l thought and I told to myself that until the last second l stay in Sweden, l will never ever make you unhappy and disappointed about me !

Merit, because of you now l love Sweden more and more. The first thing l think about Sweden it is you . This country has given to me many, many special memories and this country has created for me opportunity to meet you. From the first day l met you until now, all of the things you have done and helped and guided me, and you just knew me for a short time before. l remember very well and keep it in my mind that l always have to follow and do all of the things which you told me. And now l got a safe and good life!

There are so many special things we have gone through since we know each other, and l could not write it by words. One thing also  made me very happy: that because of you l am a good person. And l have a job and a safe and comfortable life now!

Thanh var bara 22 år gammal när han kom till Sverige. Han fick avslag på sin asylansöka men Vietnam vägrade ta emot honom och Migrationsverket vägrade låta honom stanna. Turerna i hans fall har varit sådana att de är stoff till en bok. Och för några år sedan gjorde Fredrick Federley, då ordförande i Centerns Ungdomsförbund, en halvtimme lång dokumentärfilm om Thanh, Viet Nam Boy.

Alla asylsökande som jag varit ombud för har fått ett ”hårt men rättvist” bemötande. Jag har ställt krav på varenda en av dem (och sagt nej till några genom åren) och sagt att för att vara deras ombud så vill jag veta vem de är, varifrån de kommer, varför de är här och att de ska dyka upp på vartenda möte som de kallas till och berätta allt och inte undanhålla viktiga omständigheter.

De flesta av mina klienter har fått uppehållstillstånd och en del har jag fortsatt ha kontakt med och vet att många jobbar och lever bra liv. Och att de skrattar lite, så här i efterhand, åt mina krav (som de inte vågade trotsa) som också gick ut på att: ”Du måste se ett nyhetsprogram på svenska på tv varje dag. Måste.” Jag ringde då och då och kontrollerade vad de tittat på och vilka nyheter det handlat om. ”Du måste försöka läsa något i Metro eller City varje dag. Måste.” Jag ringde och kontrollerade och de fick berätta vad de hade läst. De skrattar, men samtliga säger också att jag var den enda som ställde konkreta krav och brydde sig om på riktigt att de lärde sig svenska och något om det svenska samhället. Och alla som jag ”trakasserade” på detta sätt säger att de är tacksamma och att de lärde sig mycket genom att de tvingades ta del av vad som händer i deras nya land. Och de uppskattar de ofta långa samtal vi hade om allt mellan himmel och jord och att de kunde ringa och fråga om skatter och jobb och om hur riksdag och regering fungerar etc, etc. Och flera av mina klienter, numera vänner, har varit mycket glada över att jag tjatade om att de måste spara vartenda papper, kvitto, dokument i pärmar så att de vet vem som har sagt vad och när. Och de har, i sin tur, vidarebefordrat mycket av den här informationen till landsmän som inte fått den här handfasta ”utbildningen”.

Jag har fått vänner för livet. Jag har fått insikter som jag aldrig annars hade fått. Och brev som det från Thanh som värmer och gör att jag tycker att mer än fyra års hårt och helt oavlönat arbete med hans ärende var mer än värda all möda.

P.S. Thanh jobbar och försörjer sig själv. Bara en månad efter att han fick uppehållstillstånd hade han arbete. Han ser fram emot sin första semester i december. Han har aldrig förut i sitt liv haft semester.

Thanh firar ett år med PUT!

”Merit, du kommer väl ihåg att den 3 juli är det ett år sedan du ringde och gav mig den fantastiska  nyheten? Att jag hade fått uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar! Kan vi fira det tillsammans på Munken?”

Det sa Thanh när han ringde mig häromdagen. Och självklart minns jag den dagen, den glömmer jag aldrig! Det var då jag fick beskedet som jag kunde vidarebefordra till Thanh efter sju sorger och åtta bedrövelser ( beslutet i pappersform fick handen 16 juli 2008). Turerna, svårigheterna, problemen, krånglet, lidandet, väntan, inlåsningen på förvaret i åtta månader, anmälan hos Polisen två gånger i veckan under lång tid, flyttningarna till Söderhamn, Vingåker, Värmdö – allt kommer jag ihåg och mycket finns beskrivet här på bloggen under kategorin Vietnamesen i vänsterspalten.

Jag minns alla goda människor som hjälpte Thanh på olika sätt: Fredrick Federley, Tove Lifvendahl, Anna Dahlbom, Håkan Sandvik, Karin Hübinette, Elisabeth Svantesson, Lars-Gunnar Lundh, Martin Kits, en migga på förvaret och – efter en lite trög start – socialmänniskorna i Värmdö kommun som verkligen betydde mycket för att Thanh skulle kunna överleva –  och många, många andra. Och jag minns också de icke goda människorna: några riktigt elaka poliser i Stockholm, ett antal lika elaka miggor i Söderhamn, den migga som avslog Thanhs ansökan när den borde ha beviljats efter att han haft tillfälligt uppehållstillstånd i sex månader m.fl. miggor som gjorde hans liv mycket svårt. Och jag minns besöken på Vietnams ambassad och hur det var lite som att tala till en vägg med ambassadsekreterarna…

Och jag minns anmälan till JK när MIG gick över gränsen, och att JK i sitt beslut tillrättavisade både MIG och Polisen. Thanh var helt chockad över att han, som ”bara” var en asylsökande, kunde få upprättelse av landets justitiekansler. Om det och om allt annat kan man som sagt läsa om under kategorirubriken Vietnamesen.

Så idag, den 3 juli 2009, firar Thanh och jag ettårsjubileum och det gör vi på det som blev vårt stamställe eftersom vi träffades där minst en gång i månaden under mer än ett år: Munkens konditori. Då var det alltid jag som bjöd honom på kaffe och smörgås, nu har han jobb och tjänar egna pengar (och betalar skatt, vilket han är stolt över att kunna göra), så nu kan han bjuda mig.

Här är vad Thanh – bland mycket annat – sa idag:

Migrationsverket beklagar…

MIG logoAv Migrationsverkets ärendehanteringssystem framgår att passet har funnits för avhämtning sedan den 30 oktober 2008 på enheten i Solna.

Av misstag har den automatiska information som  går ut till sökanden när passet är färdigt för avhämtning kommit att innehålla en felaktig hänvisning.

Jag beklagar detta.

Så skrev tjänstemannen på Migrationsverket som hade skickat information till Thanh att han måste göra en mycket dyr resa från Stockholm till Malmö för att hämta sitt främlingspass. Inte ”jag ber så mycket om ursäkt” utan ”jag beklagar”. Som om det var utomstående krafter som orsakat att Thanh fick fel information, ingen levande migga. En sorts avpersonifiering av det skedda; det skedde liksom av sig självt och därför beklagar man.

Thanh undrar vad som hade hänt om han inte hade haft fortsatt kontakt med mig, som var hans ombud i fyra år. Om jag inte hade hjälpt honom att kontakta Migrationsverket och påpeka det vansinniga i att han ska resa till Malmö för att hämta ett pass när han har bott i Stockholmsområdet i många år. Till saken hör att Migrationsverket också hade försökt få Thanh att fylla i ansökan om främlingspass en extra gång. Och att betala ansökningsavgiften på 750 kronor en gång till… Läs här. Varför gör man så? var hade de 750 kronorna hamnat, eftersom han ju redan hade betalat en gång? Som tur är har jag under årens lopp lärt honom att aldrig, aldrig kasta ett enda kvitto, att alltid, alltid ha kopior av allt, precis allt i Sverige.

Hur hade det gått för Thanh utan lärdomen att alla papper måste sparas och utan en person som kunde ta sig fram till Migrationsverkets personal? Hur går det för alla andra som inte, likt Thanh, har någon som hjälper dem när verkets personal hittar på sådana här galenskaper? Jag vågar inte ens tänka på det…

thanh-m-framlingspass-2_2Nu har Thanh fått sitt främlingspass, äntligen! Men inte tack vare Migrationsverket utan trots det!

Hela Thanhs otroliga historia kan läsas under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten. Den innehåller så mycket märkligheter och hårreserier att hälften hade varit nog. Och då ska man betänka att Thanh bara varit en enda person i ”asylindustrin”…

Det hjälper inte med dyra utomstående konsulter på Migrationsverket!

Läs här om dyra, utomstående konsulter på Migrationsverket!

ThanhEfter nära sex år i Sverige sedan han inte kunnat utvisas trots att han medverkade på alla tänkbara sätt själv, fick Thanh PUT (uppehållstillstånd) i Sverige den 10 juli 2008. Han har aldrig gömt sig, han har kommit på alla kallelser (även de onödiga…), han har svarat på alla frågor, han har besökt sitt lands ambassad otaliga gånger för att försöka få ett pass eller någon form av resehandling. Han har alltså hela tiden funnits tillgänglig för Migrationsverket och för Polisen och har sedan flera år bott på Värmdö. Läs förresten gärna hans historia – det är en helt horribel berättelse om felaktighet på felaktighet, slarv, agerande bakom ryggen och vägran i flera år att bevilja PUT trots att lagen uttryckligen stadgar att det ska beviljas  i ett fall som Thanhs. Samt om  en reprimand från JK gentemot både Migrationsverket och Polisen för att de lämnat ut sekretessbelagd information om Thanh till hans ambassad. Det handlar också om hur Thanh, på felaktiga grunder till en kostnad av minst 800.000 kronor för skattebetalarna, helt i onödan och till stort lidande för honom själv, hölls inspärrad på förvaret i Märsta i åtta månader.

Alla misstag och fel och allt slarv i detta ärende är så många att det kunde bli en lärobok i hur man inte ska hantera ett asylärende. Det mesta finns att läsa under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten.

Men tro inte att misstagen och slarvet från Migrationsverkets sida tog slut när Thanh fick PUT! Nej, verkligen inte. Thanh ansökte om främlingspass så snart han hade fått PUT. Det skedde redan den 28 juli. Han väntade och väntade på att få sitt pass. Inget hördes från Migrationsverket. ”Det är sommar, de har semester. Men mer än tre månader tar det knappast”, lugnade jag honom. Så Thanh väntade. Han hade ju fyllt i och personligen lämnat in sin ansökan och även betalat 750 kronor för passet i förskott. Och behållit kvittot.

I mitten av oktober fick Thanh plötsligt en blankett med posten som  Migrationsverket uppmanade honom att fylla i. Trots att han fyllt i exakt en sådan blankett nära tre månader tidigare och även betalt avgiften. Jag, som hans ombud under fyra år, fick rycka ut igen, Gud allena vet hur mångte gången, och förklara för Migrationsverket att ”ni har gjort fel (igen)!” Thanh undrade hur det går för alla de asylsökande och ny-PUT:ade människor som inte har någon som orkar hjälpa dem (och som inte har lärt dem att behålla kopior och kvitton på allt vilket jag predikat för honom i fyra års tid). Det undrar jag också…

mig-logo-3010-2008Miggan som skickat blanketten medgav sitt misstag och lämnade ärendet vidare till någon annan. Man kunde tro att det skulle vara slut på galenskaperna nu, men icke. Häromdagen damp ett nytt brev ner i Thanhs brevlåda. Där uppmanas han att resa till Malmö för att hämta ut sitt främlingspass!!!  Alla dessa virrpannor till miggor som rör till, begår fel, slarvar, struntar i att göra vad de ska göra och/eller inte använder ens en gnutta sunt förnuft ger också alla de duktiga, kompetenta, seriöst arbetande miggorna som harvar på ett dåligt rykte. Läs förresten också ”Du har en realiserbar tillgång”, apropå klanteri…

Så här skriver miggan i Solna, där Thanh har varit registrerad de senaste två, tre åren och där han också lämnade in sin ansökan om främlingspass:

mig-om-ts-framlpass-3010_1

En f.d. asylsökande berättar

Det viktiga för asylsökande både före och efter att de får PUT (permanent uppehållstillstånd) eller beslut om utvisning är det medmänskliga bemötandet. Det har jag sagt i 13 år, alltså så länge som jag har varit ombud och rådgivare åt asylsökande.

Med ”medmänskligt bemötande” menar jag absolut inte daltande och daddande och ännu mindre kylighet och nonchalans. Jag menar tydlighet, rakhet och ombryende. Alla de som Sverige tar emot i asylprocessen, har rätt att få korrekta och sanningsenliga besked. De har rätt att bli behandlade som de kapabla människor de allra flesta är, och med respekt.

Respekten ska manifestera sig på det sättet att man talar klarspråk och inte homsar när deras asylhistorier (som det finns en hel del exempel på under Asyl&Migration) är så fantasifulla att en person med IQ 70 förstår att de är helt fabricerade. Man kan då inte låtsas som om man tror på galenskaperna utan måste visa att ”vi är inga dumbommar som det går att lura hur lätt som helst”. Respekten ska också manifestera sig på det sättet att man lyssnar noga på vad den asylsökande berättar och gör ordentliga utredningar så att man verkligen har gjort allt för att kunna bedöma om det personen ifråga berättar är med sanningen överensstämmande.

Thanh med sitt efterlängtade id-kort

Under rubriken Vietnamesen i vänsterspalten har jag berättat Thanhs historia; Thanh, som jag varit ideellt ombud för i fyra år av hans nära sex år i Sverige. Så många fel har begåtts i hans fall att det är en ren skandal. Och han är bara en enda av tiotusentals asylsökande…

Idag, den 2 oktober 2008 är det sex år sedan han kom till Sverige och knappt tre månader sedan han fick PUT. Bara någon vecka efter att beslutet om PUT kom,  var han inne i systemen och började läsa svenska och praktisera på restaurang. Och inom en månad hade han fått både personnummer, bankkonto, id-kort och bankomatkort. Han var givetvis mycket glad. Glädjen över PUT och allt som följer med det (”som att gå från helvete till himmel”, säger han) är förstås stor, men han säger också det som visar att vad jag sagt i alla år är mycket viktigt. För att belysa det väljer jag att med hans tillstånd publicera delar av hans brev till mig. Han har skrivit på engelska, jag har här översatt till svenska:

Merit, jag lever mitt nya liv nu. Men jag saknar vår täta kontakt, att prata med dig i telefon och att träffa dig och ditt stöd och din uppmuntran under alla år. Jag har lärt mig så mycket av dig, jag har haft tur som fick dig till ombud. Du har lärt mig så mycket om Sverige och om livet. Varje gång jag använder mitt personnummer, mitt id-kort,  mitt bankomatkort så tänker jag på dig som har hjälpt mig och förklarat allting.

Merit, nu förstår jag att det mest dyrbara i mitt liv inte var PUT, inte id-kort, inte personnummer – det mest dyrbara var de fyra fantastiska år när du vandrade med mig, kände med mig, hjälpte och stöttade mig. Jag kommer aldrig att glömma dessa fyra år och varje gång jag tänker på Sverige så är du det första jag tänker på, mitt bästa ombud för evigt.

Jag publicerar dessa delar ur Thanhs långa brev enbart för den insikt som han förmedlar, den insikt som är viktig för oss alla att ta till oss.  Lika starkt som jag agerat i min egenskap av ombud för Thanh, lika starkt  har jag agerat när människor med uppåtväggarna-historier sökt min hjälp, människor som inte varit från de länder de sagt sig vara från och som inte haft andra skäl att försöka stanna här än att utnyttja de svenska systemen. Jag har varit tydlig när jag har mött människor i svåra situationer och försökt ge dem korrekta uppgifter även när de velat höra något helt annat. Jag tror absolut inte på att missleda människor och invagga dem i en falsk tro på att hur mycket de än ljuger och hittar på så kommer de att få stanna här (vilket de ändå i praktiken ofta får…).

Det viktiga budskapet här är, att man ska veta att när en asylsökande får PUT och givetvis känner stor glädje över det, så är det ändå inte så att allt blir en dans på rosor därefter. Tvärtom. Det blir ofta en tomhet efter åratal av kämpande i oviss väntan. Livet ska börja på nytt i ett komplicerat samhällssystem som de inte fått lära sig något om under väntetiden. Och då är mycket av det som Thanh uttrycker i sitt brev viktigt att tänka på.

Personnummer, bankkonto och id-kort

Äntigen! Allt faller på plats och Thanh är otålig efter att ha väntat i över 5 år och 9 månader: han vill ha id-kort som alla andra och bankkonto så att han kan ha ett bankomatkort som alla andra. Skatteverket har varit snabba och redan gett honom personnummer och personbevis och en massa andra papper och välkomnat honom in i det svenska systemet. Och idag har jag varit med honom på banken – Nordea – för att intyga att han är den han är, så att de skulle acceptera honom som kund och låta honom ansöka om id-kort. Och det gick bra!

Här, på bilden, står nu en överlycklig Thanh med alla sina nya papper i en mapp: skatteverkspapperen och beviset på att han har ett personkonto på Nordea och ett kvitto så att han kan hämta ut sitt första svenska id-kort om några veckor!

Thanh har skrivit en egen text om sina känslor och tankar sedan han för knappt två veckor sedan fick uppehållstillstånd. Så snart jag hinner översätta den kommer den att läggas ut här på bloggen.

Uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar

Så lång tid har gått sedan Thanh kom till Sverige och sökte asyl: 5 år 9 månader 14 dagar. Nära sex år… Under hela den tiden har han själv – och Migrationsverket, den svenska regeringen via Sveriges ambadssad i Hanoi – försökt ordna så att han kunde återvända eftersom han inte beviljades asyl eller uppehållstillstånd av Migrationsverket och Utlänningsnämnden.

Det har inte lyckats, och om alla försök och allt långt lidande – inklusive åtta månaders helt onödig inlåsning på Migrationsverkets förvar i Märsta – kan man läsa under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten. Det var för övrigt på förvaret som jag själv träffade Thanh och blev hans ombud. För fyra långa år sedan. Allt som skett sedan dess finns som sagt att läsa här på bloggen – det är en hårresande berg- och dalbanefärd med många märkliga ingredienser, JK-kritik, poliser som uppmanat Thanh att ljuga, goda och onbda människor som passerat revy. En helt otrolig historia!

Idag, den 16 juli, fick jag äntligen i min hand det slutgiltiga beslutet gällande Thanh. Fem dagar innan han fyller år den 21 juli, får han en förskottspresent: permanent uppehållstillstånd i Sverige! Migrationsverket konstaterar bland annat:

”Det får enligt Migrationsverkets mening anses att såväl Quang Thanh Tran som svenska myndigheter gjort omfattande ansträngningar för att få fram resehandlingar. Detta har emellertid inte lyckats.”

Dessa ord en mycket liten men ändå upprättelse för Thanh, att Migrationsverket kommenterar att han faktiskt själv gjort vad han kunnat för att ”utvisa sig själv”. D.v.s. att han gjort allt han kunnat för att efterleva lagen enligt vilken han då, för fem år sedan, inte ansågs ha rätt till asyl eller uppehållstillstånd på andra grunder. Han har sedan länge uppfyllt kriteriet för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder, men inte förrän nu medger även Migrationsverket detta. För så är det enligt utlänningslagen, att om man inte motarbetat myndigheterna och inte hållit sig gömd utan aktivt sjölv medverkat vad gäller anskaffande av resehandlingar samt att man varit tillgänglig när myndigheterna kallat en, och man ändå inte kunnat lämna landet efter fyra år från beslutsdatum, då preskriberas ursprungsärendet. Då kan man söka uppehållstillstånd på nytt och anföra just verkställighetshinder som skäl för detta. Lagen säger nämligen att kan man inte återvända till sitt hemland utan egen förskyllan, då ska uppehållstillstånd beviljas.

Många människor har, under de fyra år jag själv har haft privilegiet att vara Thanhs ombud och fått lära känna honom, varit till stort stöd för både mig som arbetat ideellt med ärendet, och för Thanh. Eftersom jag inte vet vilka som vill bli omnämnda offentligt här på bloggen, väljer jag att bara nämna den person som varit med under en stor del av ”resan” och vars namn hela tiden funnits med i betättelsen om Thanh: Fredrick Federley, riksdagsledamot för Centern men ordförande i CUF när Thanh och jag lärde känna honom. Men ingen av alla de goda människor som bistått på allehanda sätt är glömd och jag skulle kunna lägga ut en lång lista på namn på dessa personer om jag hade tillgång till dem alla mitt i juli och kunde få deras tillstånd. Tack till dem alla, de vet vilka de är!

Nu ska Thanh ta in det hela och sakta men säkert börja inse och förstå att nästan sex års liv utanför samhället, utan rättigheter att arbeta eller gå till tandläkaren (!) eller något annat som vi andra tar för, givet nu verkligen och på riktigt är slut. Och han ska söka jobb. Genast. Det har han längtat efter. Länge.

LYCKA TILL, THANH!

Med Thanh hos MIG

Jaha, och så var det då dags igen! Den 7 april 2008, på fyraårsdagen sedan han fick avslag på sin ansökan om asyl från Utlänningsnämnden, lämnade Thanh in en ny ansökan till MIG. Då hade nämligen hans ärende preskriberats och han fick nu börja om igen med hela processen. Läs historien om Thanh under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten!

Alltnog. Thanh har idag, den 21 maj 2008, varit i Sverige i 5 år och 7 månader och 23 dagar. Han har aldrig hållit sig undan myndigheterna. Han har aldrig gömt sig. Han har samarbetat på alla sätt med myndigheterna, faktiskt långt mer än man borde kunna kräva av en människa som flytt från en av världens hårdaste kommunistdiktaturer. Han har – utan egen förskyllan – inte kunnat avvisas eftersom hans land inte gett honom pass eller annan resehandling så att han kunde ha rest tillbaka.

Och idag var vi alltså på ny asylutredning hos MIG, Thanh, Anna som offentligt biträde och jag själv som är hans ombud (sedan september 2004). Bemötandet var vänligt och lyssnande. Thanh fick komma till tals och svara på många frågor, de allra flesta relevanta och korrekta. Lite väl stor vikt lades kanske vid den ”personal declaration” som MIG fått kritik av JK för att de tvingat asylsökande från Vietnam att fylla i. Men eftersom materialet i ärendet är så omfattande och fyllt av märkliga turer, incidenter och fakta så får man ha förståelse för att handläggaren och beslutsfattaren inte kan ha total pejl på allt som skett och därmed acceptera även de många frågorna kring blanketten,

Man kunde i alla fall uppleva de ca två timmar som utredningen/förhöret pågick som att handläggaren och beslutsfattaren hos MIG verkligen bemödade sig om att få en så klar bild av alla turer som möjligt. Thanh tyckte att han fick relevanta frågor och var nöjd efter besöket. Och han var också glad över att det nu verkar som om MIG verkigen försöker att göra allt rätt och att de också har för avsikt att fatta ett beslut inom en mycket väl överskådlig tid och inte dra ut på det i månader eller halvår.

Och Thanh ska på jobbintervju. Han har för tillfället rätt att arbeta, d.v.s. han har vad som kallas ”rätt till undantag från att inneha arbetstillstånd”. Detta har förvirrat en del av dem som han har sökt jobb hos eftersom de inte förstår krångelsvenskan och avfärdar honom med att han ju är asylsökande och därför inte har rätt att arbeta. Man kunde önska att MIG på de asylsökandes LMA-kort (en sorts id-kort för asylsökande) bara helt enkelt angav ”får arbeta” så att arbetsgivare som inte förstår sitt eget språk när det är lite tillkrånglat, enkelt och direkt kunde begripa vad som gäller.

Fortsättning följer i den långa historien om Thanh. Som sagt: läs gärna mer under rubriken Vietnamesen i vänsterspalten!

Migrationsverket bryter mot sekretessen – igen

I augusti 2007 svarade JK på min anmälan mot Migrationsverket och Polisen gällande hur de hanterat min asylsökande klient, Thanh. JKs beslut kan läsas här.

På otaliga – och snart oräkneliga – sätt har Thanh och hans rättigheter kränkts. Han själv och hans ärende har hanterats på ett oförlåtligt sätt, vilket framgår av texterna under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten.

När Migrationsverket nu går ut med nyheten om att de ska börja sålla bort dåliga ombud ur asylprocessen (läs här), har de inte alls tänkt på att de kanske också borde sålla bort dåliga handläggare och beslutsfattare ur sin egen kår (läs här). Som t.ex. den anställde som är handläggare i just Thanhs ärende (trots att JK för bara åtta månader sedan kritiserade Migrationsverket för att ha lämnat ut sekretessbelagda uppgifter!). Han har nu skickat brev om Thanh till en helt utomstående person som inte har något med hans asylärende att göra och absolut inte har någon fullmakt att företräda honom! Jag har läst brevet och det är hemskt att man på Migrationsverket medvetet agerar på ett sätt som man vet skulle kunna skada Thanh, och dessutom begår ett brott mot sekretessen. 

Det ska bli intressant att se vad Migrationsverket gör när en anställd på verket bryter mot lagen. En anmälan kommer att lämnas in och följas upp. Och om Thanh någonsin ska komma ur deras system och slippa bli felhanterad år efter år efter år…

Thanh fick åka till MIG en gång till…

Thanh, Maud Olofsson och Fredrick Federley,
sommaren 2006 på Centerns stämma.

Som jag berättar i inlägget Vansinnigheterna tar aldrig slut så skickades Thanh hem av en migga i Solna, när han kom dit tidigt på måndag morgon den 7 april för att lämna in en ny ansökan. Hans ansökan togs inte emot. En småpåvemäktig man i lucka 3 tyckte att han kunde åka hela vägen hem igen (ca 1,5 timme) och sedan ”komma tillbaka igen i morgon eller någon annan dag”. Eftersom Thanh vant sig vid det mesta när det gäller MIG under 5,5 år, och eftersom vi pratat om vikten av att han håller sig lugn hur korkade eller elaka människor än är mot honom, så tog han sina papper (som han hade full rätt att lämna in) och sa: ”OK. Goodbye” och åkte från MIG med oförrättat ärende.

Jag blev mycket irriterad av den här översittarstilen från en lucksittare på MIG som visade sin makt mot en asylsökande genom att vägra ta emot hans handlingar. Därför kontaktade jag ”högre ort” inom MIG och berättade vad som hänt. Och påpekade hur illa det rimmar med ett ”värdigt mottagande” av dem som kommer, som ju MIG påstår sig ha. Numera. Men som inte stämmer. I alla fall inte när det gällde Thanh.

Han var en trevlig person, MIG-chefen, som hörde av sig genast och fick det hela klart för sig på en gång och lovade ta ett samtal med ansvariga för mottagningen i Solna. Den vänlige chefen ringde några timmar senare igen. Han sa att om Thanh kunde ta sig till Solna på nytt på tisdag morgon så garanterade han att Thanh skulle få ett bättre mottagande denna gång, få lämna in sin ansökan samt få sina fingeravtryck tagna, bli fotograferad och besvara några frågor. Jag var tveksam till om det verkligen skulle bli så, men sa åt Thanh att åka till MIG ännu en gång (tre timmar fram och tillbaka).

Thanh åkte till Solna. Han var där när de öppnade kl 08.30 och tog en nummerlapp som alla andra. Men då kom det fram en vänlig chefskvinna som undrade om han var Thanh och om han ville ha vänligheten att föja med. Han togs mycket väl emot och sa till mig efteråt att han nästan kände sig som en vip för första gången under sina 5,5 år i Sverige! Eller som en människa, inte ”bara” en utlänning som sökt asyl.

Nu får vi vänta och se vad som händer med Thanhs ansökan. Jag vet hur den ska hanteras enligt utlänningslagen, men eftersom det under 5,5 år begåtts så många felaktigheter och rena övergrepp så vågar jag inte lita på att lagen ska följas denna gång heller. Men hoppas kan man nu alltid. Hoppas att Thanh efter 5,5 år i Sverige ska kunna få leva ett normalt liv och börja jobba, sedan det inte gått att avvisa honom trots att han själv samverkat och medverkat på alla mer och mindre absurda sätt som myndigheterna krävt. Han som suttit inlåst på förvaret i onödan i åtta långa månader (till en kostnad av ca 800.000 skattekronor), uppmanats till lögn och bedrägeri av Polisen etc, etc, etc. Och t.o.m. råkat ut för att MIGs generaldirektör personligen försökt få hjälp av justitiedepartementet att sända iväg honom till Vietnam. Bakom ryggen på både Thanh och mig, som är hans ombud. Vilket inte lyckades.

När Mr Tobbolainen, min snälla blogginläggsöverförare, har lyckats få över alla mina bloggingar från gamla bloggplattformen, så kan man läsa den fullständigt absurda historien om Thanh så som jag tecknat ner den sedan nära tre år…

Vansinnigheterna tar aldrig slut!

Jag har följt vietnamesen Thanhs väg genom de svenska myndighetslabyrinterna i 3,5 av hans 5,5 år i Sverige. Under dessa 3,5 år har jag varit hans ombud gentemot Migrationsverket, Utlänningsnämnden och Migrationsdomstolen. Hela historien finns samlad i otaliga berättelser påbloggen. Det är en så hisnande historia att det finns vissa planer på att skriva en bok och berätta den.

Thanhs ärende preskriberas idag, den 7 april 2008. Det innebär att eftersom han samarbetat och medverkat på alla sätt och inte hållit sig undan en avvisning, men den ändå inte kunnat verkställas, så blir ärende ”gammalt” och han kan söka uppehållstillstånd på nytt. Preskriptionstiden räknas inte från den dag han kom till Sverige vilket var den 2 oktober 2002, utan från den dag då han fick beslut om avslag av utlänningsnämnden, den 7 april 2004. Jag har som hans ombud skrivit en ny ansökan som Thanh skulle lämna in till MIgrationsverket (MIG) idag.

Thanh begav sig tidigt på morgonen till MIGs kontor på Solnavägen med sin nya ansökan och sina bilagor. Han kom in, men hänvisades till det andra kontoret på Pyramidvägen för att lämna in sin ansökan där. När han kom till Pyramidvägen blev han tillsagd att ta sig tillbaka till Solnavägen, som just hade hänvisat honom till Pyramidvägen. Han sa att han inte kan åka fram och tillbaka som en jojo.

På Pyramidvägen fick han inte lämna in sin ansökan. Han var vid disk nummer 3 där det satt en migga med, som Thanh beskriver det, “mellanösternbakgrund”. Denne man sa till Thanh att han inte får lämna in sin ansökan idag, den 7 april, eftersom det är just idag som är den dag då hans ärende preskriberas!!!! Thanh tvingades gå därifrån, de vägrade helt enkelt att ta emot hans handlingar. Mannen vid disk nummer 3 sa till honom att han kan komma tillbaka i morgon eller någon annan dag.

I Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid anges i 1 § att
Då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad eller år, varde den dag för slutdag ansedd som genom sitt namn i veckan eller sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

Det står ingenting om att det skulle vara förbjudet att lämna in en ansökan samma datum som det preskriberas! Det står inte ens något om att man inte kan lämna in en ansökan någon eller några dagar innan ett ärende preskriberas. Att sedan ärendet inte kan börja hanteras förrän efter att det preskriberats är en självklar sak och för Thanhs del kan hanteringen börja den 8 april kl 8.30 när MIG börjar dagens arbete.

Att MIG vägrar ta emot Thanhs ansökan samma dag som hans ärende preskriberas och tvingar honom att göra en flera timmar lång resa till verkets lokaler igen i morgon är helt oacceptabelt. Det är också ett tecken på småpåvemakt och på att MIG silar mygg och sväljer kameler. Jag har bett om en förkaring från ansvarigt håll inom MIG.

MYGGrationsverket borde ta itu med kamelerna!

magnus_och_ahad_1204663968_2626Magnus Andersson, ordförande i CUF och Ahad Alizada (tillstånd att publicera bilden finns)

I Migrationsverkets ”sila mygg och svälja kameler”-system ska sådana som Ahad från Afghanistan och sådana som Thanh från Vietnam avvisas. Samtidigt pågår en rättegång mot en massa vietnameser som på falska grunder har hämtat hit barn som inte är deras för att sko sig på svenska bidragssystem; skenäktenskap arrangeras bland asylsökande och f.d. asylsökande av alla möjliga nationaliteter; asylsökande kommer med falska handlingar och falska nationaliteter och lurar sig till uppehållstillstånd etc, etc etc. Givetvis inte alla, men det förekommer i stor omfattning. Och Migrationsverket sväljer alla dessa kameler, samtidigt som myggorna ska jagas ut, till varje pris. Sådana som Ahad och Thanh ska inte få uppehållstillstånd trots att det finns starka skäl som talar för det i båda fallen.

Magnus Andersson, CUF, skriver den 4 mars på Aftonbladet Debatt under rubriken Låt Ahad stanna bland annat så här om Ahad:

Utlänningslagen fastslår att om det föreligger synnerligen ­ömmande omständigheter kan uppehållstillstånd beviljas även om man inte har skyddsbehov i lagens mening. Att Ahad är mer svensk än något annat vid det här laget, tvekar ingen om som träffat honom. Anpassning till Sverige och situation i hemlandet är två av grunderna för att ge uppehållstillstånd för synnerligen ömmande omständigheter. Och vad han skulle ha i Pakistan att göra är det ingen som förstår.

Thanh Maud Fredrick sommaren 2006Thanh, Maud Olofsson och Fredrick Federley, tidigare ordförande i CUF Magnus Andersson, ordförande i CUF och Ahad Alizada (tillstånd att publicera bilden finns)

Om Thanh (läs mer under kategorirubriken Vietnameserna i vänsterspalten) skriver han så här:
Och till Vietnam utvisas Thanh som jag, Magnus, träffat ett flertal gånger genom åren. Detta trots att alla som lämnar Vietnam ses som landsförrädare och inte är välkomna tillbaka. Första gången jag träffade Thanh var för snart tre år sedan, redan då var det ställt utom allt tvivel att han inte skulle tillåtas återvända. Fortfarande i dag har han inte uppehållstillstånd, utan lever i ett ingenmansland här i Sverige.

Det måste vara för att Migrationsverket helt enkelt inte klarar av att hålla efter kamelerna som de silar myggen. De klarar inte sina uppgifter, det är därför det sitter tiotusentals människor här och vägrar lämna landet trots att de fått beslut om avvisning (Polisen bär också skuld till att det är så, inte bara Migrationsverket). Det är därför det den 3 mars ligger 23688 oavgjorda ärenden och väntar på verket. Inte heller klarar verket av att hantera strömmen av påstådda irakier, därför har så många som vi inte alls vet vilka de är eller ens vilket land de kommer ifrån under förra året fått uppehållstillstånd. När man på Myggrationsverket inte klarar de stora, viktiga och avgörande delarna av sitt arbete = kamelerna, då går man på jakt efter det man kan hantera = myggen. Och då fastnar sådana som Ahad, Thanh och ett antal till i myggnätet. Man kunde kanske rycka på axlarna om det handlade om något av de hundratals verk i detta land som hanterar döda ting, men här handlar det om människor och om Sveriges framtid, därför är det inte bara sorgligt utan hemskt.

Ny information: Enligt uppgifter i Ekot i Sveriges Radio har Migrationsdomstolen beslutat att Migrationsverket måste göra en omprövning I ett annat ärende som rör en afghan (inte Ahad som berörs i det här inlägget, men det kan kanske få betydelse också för honom) . Läs mer här.

Kaffe och livsglädje med Thanh

thanh_30_1201690827_2579Minst en gång i månaden träffas vi, min klient sedan 3,5 år, Thanh (som kom till Sverige den 2 oktober 2002) och jag. Vi dricker en kopp kaffe tillsammans, sitter en timme eller mer och pratar om hur läget är och vad som händer i hans ärende etc. Och jag överlämnar de pengar han antingen fått genom inslamlingar som vi har gjort, eller som numera: försörjningsstöd från kommunen som han enligt lag har rätt till och som kommer via mitt konto eftersom han varken har personnummer, id-kort eller bankkonto.

Varje gång jag träffar Thanh slås jag av hans okuvliga livsvilja och optimism. Hans positiva sätt och hans stora glädje över mycket små saker. Hans ansikte lyser upp när han berättar hur glad han är att han hittat till livsmedelsaffären Lidl där han kan köpa ris, nudlar och andra basvaror mycket billigt. Där köper han också en lååång (han måttar med händerna) rulltårta för tio kronor och den räcker till frukost i fyra, fem dagar.

Thanh har alltid sin stora gymbag med sig när vi ses. Efter att vi träffats beger han sig direkt till gymet, dit han går varje dag. Han är så glad över att ha en fast punkt att gå till och berättar att personalen är så trevlig och alltid hälsar på honom. De känner igen honom, han har ju gått där så länge. Där är han en bland många andra, inte en asylsökande som irrar omkring i ett Ingenmansland sedan drygt fem år. När jag undrar hur han får ihop pengar till gymkort lägger han huvudet på sned, ler och säger att det är lätt. Varje månad när han får lite pengar (och det är verkligen betoning på lite!) så lägger han undan 200-300 kronor som han inte rör. På ett halvår har han sparat ihop till nästa halvårskort. Det är inga problem, tycker Thanh, och ler med hela ansiktet.

Innan vi skiljs åt blir han allvarlig ett tag. Det är något han vill säga till mig, det är viktigt. Jag har ingen aning om vad det handlar om och lyssnar uppmärksamt. ”You know, Merit, I just want to tell you that I will never go back to my Embassy again. Never! I have been there four times: once with people from Migrationsverket, once with the Police and twice with you. No more. If they ask me to go there again, I will say that I will only go if the General Director of Migrationsverket will come with me. Otherwise: no!”

Sedan ler han igen och det sista han säger när vi skiljs åt är: ”Merit, I have a good feeling that this year of 2008 will be the Thanh-year!”

The never ending story – om Thanh

Hoas ärende har preskriberats. Han kom ett år senare än Thanh, men fick beslut så mycket snabbare att hans ärende preskriberades i december 2007. Det hade då gått fyra år sedan han fick sitt avslagsbeslut från dåvarande Utlänningsnämnden. För Thanh däremot tog det längre tid att få beslut: 1 år 4 månader längre än för Hoa, för att vara exakt. Hans ärende preskriberas således inte förrän i april, då han har varit i Sverige i 5,5 år…thanh_19_1199364805_2537Men han har rätt att få uppehållstillstånd redan nu och han har haft den rätten under lång tid. Läs tidigare inlägg under rubriken Vietnameserna i vänsterspalten för att förstå hela historien. Migrationsverket har låtit prestige och irritation gå ut över Thanh och – i strid med gällande utlänningslag och med gällande information som finns om Vietnam – hårdnackat vägrat bevilja honom PUT (=permanent uppehållstillstånd). Inte ens trots att överdirektören på Migrationsverket hade beviljat honom sex månaders TUT (=tillfälligt uppehållstillstånd) under tiden nov 2006 – maj 2007 och sagt att om det inom den tidsramen fortfarande inte gått att avvisa honom så skulle han ges PUT.

I stället har man från Migrationsverkets sida lagt ner mer arbete på denna enda vietnames än man lägger på hundratals irakier och påstådda irakier och andra som sökt asyl här! Många av dem har på nolltid fått inträdesbiljett till det svenska samhället trots att man faktiskt inte vet vilka de är och om de har rätt enligt utlänninsglagen att få stanna här. OBS! Det är naturligtvis inte så att ingen/inga irakier har asyl- eller skyddskäl, många har det, men problemet är att Migrationsverket inte med säkerhet vet vilka de är).

Thanh har nu upptagits till fullo som kommuninvånare i Värmdö där en enig politisk nämnd gett honom rätt till försörjningsstöd och t.o.m. att läsa svenska. De vet att när (!?) han får PUT så kommer han att börja jobba i princip omgående och då försörrja sig själv och inte behöva ekonomiskt bistånd från kommunen. Thanh är särskilt glad över det bemötande han får i Värmdö där han bott den längsta sammanhängande tiden i Sverige; han är glad över att de ser honom som ”Thanh, en medmänniska” och inte bara som ”en asylsökande”.

Vi ska nu lämna in en ny ansökan till Migrationsverket. Denna gång ska en annan person än jag göra det så att Migrationsverket inte straffar Thanh för att de är irriterade på mig som ombud. Att det kan förhålla sig så har jag fått flera mejl om från personer som arbetar på Migrationsverket som har hört hur ”snacket gått”, och som är övertygade om att det föreligger någon form av prestige hos Migrationsverket som gör att man inte beviljar Thanh PUT. Detta för att verket inte vill ”förlora” mot mig som varit hans ombud i mer än 3,5 år. Om det är sant så är det fruktansvärt för då låter man en enskild asylsökande lida för att man inte gillar hans ombud! Och eftersom sådana signaler kommit från olika människor på verket, varandra ovetande, så går det inte att bara vifta bort.

Men först ska vi ha ett intyg från Polisen om att Thanh inte har hållit sig undan och att han har samarbetat på alla sätt i fyra års tid. Jag har bett om ett sådant intyg (läs mer under Vietnameserna!) sex gånger, men inte fått det. Nu ska också den jurist som ska lämna in den nya ansökan försöka få ett sådant intyg… Dessutom väntar jag på besked från justitiedepartementet om vad som skett efter att Migrationsverkets generaldirektör ringde upp honom och bad om hjälp att skaffa resehandlingar åt Thanh, trots att han bara någon vecka tidigare sagt att han inget hade med Thanhs ärende att göra och trots att han vet att Vietnam, lika lite som Kuba och Nordkorea och några länder till, tar emot sina medborgare. Och att om de skulle ta emot Thanh så döms han för landsförräderi för att han har sökt asyl i ett annat land.

Jag har tidigare här på bloggen uttryckt förundran – och gör det igen – över att generaldirektören personligen lägger sig i ett fall som han med bestämdhet har sagt att han inte kan göra något åt alls. Särskilt med tanke på att det finns kring 17.000 asylsökande med avvisningsbeslut i Sverige som inte lämnar landet och som inte kommer från länder som Vietnam, Kuba och Nordkorea finner jag agerandet en aning underligt.

Bananmonarkin Sverige

bananerI bananmonarkin Sverige måste lagar och regler inte alltid följas. Inte av alla. I bananmonarkin Sverige struntar Migrationverket i praktiken i vad JK säger. Polisen också. I bananmonarkin Sverige kan en polis uppmana en asylsökande att ljuga för sin ambassad och påstå att han varit här som turist (i många år…) och att han tappat sitt pass och behöver ett nytt så att Polisen ska kunna utvisa honom. När den asylsökande vägrar ljuga används det mot honom och han anses inte medverka till sin egen utvisning… Dessutom uppmanar Polisen i bananmonarkin Sverige en asylsökande att hitta på en ny identitet och söka nytt pass i falskt namn och på falska uppgifter. Den asylsökande blir chockad över att det går till så i ett land som Sverige. Att han uppmanas till urkundsförfalskning. Han vägrar. I bananmonarkin Sverige lyssnar inte de som har makt och ansvar hur mycket man (=jag) än rapporterar, anmäler och larmar; det är som att ropa rakt in i ett svart hål. För vem bryr sig om att asylbarn hamnar hos fel familjer eller bara ”försvinner”? Vem bryr sig om att asylsökandes rättigheter kränks eller att de utsätts för fara när uppgifter som inte ska komma deras ambassader till del ändå gör det? Vem bryr sig när Migrationsverket gör fel och vägrar rätta till dem? Vem bryr sig över att många asylsökande måste vistas i bananmonarkins parallella värld Ingenmansland i åratal medan andra (som ingen vet säkert vilka de är ens en gång) släpps in i det svenska omhändertagandesystemet efter bara några veckor eller högst några månader? Ingen!!!

Migrationsverket pressar den asylsökande att fylla i mängder av uppgifter om sig själv (OBS! Inte en passansökan!) och överlämnar alla uppgifter till den asylsökandes hemlands ambassad. Jag lämnar in en anmälan om detta till Justitiekanslern – JK i september 2006 och i augusti 2007 kommer JKs kritik mot Migrationsverket och Polisen. Det föranleder inte mer en någon krusning på ytan. Vore jag JK skulle jag börja undra varför mitt ämbete finns om mina beslut, min kritik inte leder någon vart!

Trots att Migrationsverket försatt min klient Thanh (och även hans landsman och tidigare min klient Hoa) i fara genom att överlämna handlingar som skadar honom till Vietnams ambassad så bryr verket sig inte om att efter JKs kritik bevilja honom uppehållstillstånd. Inte heller har han beviljats uppehållstillstånd på den lagenliga grund som föreligger: verkställighetshinder. Thanh irrar fortfarande, efter 5 år 3 månader och 21 dagar, omkring i det svenska asyleriet och kommer ingenvart. Migrationsverkets ledning känner i detalj till ärendet och borde ha agerat. Generaldirektören kunde ha tagit sig an Thanhs ärende och fattat beslut om permanent uppehållstillstånd sedan verkets anställda inte vägt in alla omständigheter i fallet när en ny ansökan lämnats in.

Men generaldirektören valde en annan väg. Han valde att gå bakom ryggen på Thanh och på mig som är hans ombud och kontakta två högt uppsatta personer på utrikesdepartementet och för att be dem – uttryckligen och med namns nämnande – hjälpa till att skaffa handlingar för mina två vietnamesiska klienter Thanh och Hoa så att de ska kunna utvisas! Av ca 17.000 asylsökande som har beslut om utvisning men uppehåller sig i landet, valde generaldirektören ut två enskilda fall där Migrationsverket kritiserat av JK… Detta skedde i slutet av oktober 2007 och var droppen som fick bägaren att rinna över: jag slutade som Medborgarnas flyktingombudsman den 19 november 2007, efter fem otroliga och fantastiska år, för att asylhanteringen helt har gått överstyr. Generaldirektörens agerande i dessa enskilda ärenden var det som avgjorde – efter det visste jag att jag inte kunde lita på Migrationsverket eller dess ledning. Tyvärr, jag hade gärna velat kunna göra det!

Uppdrag granskning i SVT tog den 23 januari upp frågan om hanteringen av asylsökande sekretessbelagda handlingar och uppgifter och även JKs beslut efter min anmälan. Beslutet kan läsas här. Man får gå in under ”beslut” och sedan ”tillsynsärenden” och därefter scrolla ner till Kritik mot Migrationsverket och Polisen för deras agerande i samband med försök att verkställa avvisning till Vietnam [2007-08-24]. Beslutet har diarienummer 6229-06-2. Dokumenten som Thanh och Hoa tvingades fylla i och underteckna och som Migrationsverket sände till Vietnams ambassad finns under kategorirubriken Vietnameserna i vänsterspalten. Man får scrolla tills man ser blanketterna, som jag har scannat in. Vill man läsa hela den tidvis dråpliga, tidvis absurda, ibland vansinniga och inte sällan hårresande historien så får man börja nedifrån och läsa uppåt.

Migrationsverket VET att Thanh inte kan utvisas men struntar i det. År efter år.

Det kom ett mejl från en migga (som inte är anonym för mig, men vars namn jag av omtanke om personen ifråga inte sätter ut):

profileJag såg att du skrivit igen om den tragiska historien Thanh. Jag vet inte om du tagit upp det på bloggen, men Migrationsverket känner mycket väl till att Vietnam, i likhet med Kuba och Nordkorea, inte släpper in medborgare som sökt asyl i ett annat land. Att Vietnamesiska myndigheter inte skulle känna till att Thahn sök asyl i Sverige får anses som osannolikt. Därför föreligger verkställighetshinder. Man kan vidare undra varför man inte försökt verkställa honom med tvång. Troligen för att man är mycket väl medveten om att Vietnam inte skulle ta emot honom, alternativt fängsla honom för förräderi.

Jag har träffat Thanh för många år sedan och jag fann honom vara en mycket vänlig och behaglig ung man, med arbete och bostad. Jag trodde att han redan då skulle få uppehållstillstånd. Men tydligen inte…