Första advent

Advent inleds fjärde söndagen före jul och varar till och med julafton. De fyra söndagarna fram till jul benämns vardagligt första, andra, tredje och fjärde advent, eller mer korrekt första, andra, tredje och fjärde söndagen i advent. När juldagen infaller på en söndag, blir adventstiden lång jämfört med om juldagen infaller en måndag. Tiden fram till julafton räknas ned på olika sätt beroende på tradition. På norra halvklotet är det årets mörkaste tid och många hem rymmer under den här tiden en adventsljusstake med fyra, vanligtvis levande ljus, där ett ljus tänds för varje söndag i advent som passerats.

Som förebud inför julen hänger många också upp adventsstjärnor i sina fönster under adventsperioden i december. Någon gång under 1880-talet hängdes den första adventsstjärnan upp i Tyskland. Det tog cirka 50 år för traditionen att nå Sverige. Nuförtiden är de flesta adventsstjärnorna elektriskt upplysta.

Stjärnan symboliserar Betlehems stjärna, den stjärna som visade vägen för de österländska stjärntydarna (de tre vise männen) till det nyfödda barnet Jesus, i ett stalls krubba. I dag används stjärnorna för att sprida julstämning och längtan till julen.

Kyrkoåret börjar första advent och så här skriver Svenska kyrkan bland annat på sin hemsida om sin kalender, kyrkoåret och advent:

Tända ljus lyste upp den mörka vägen

De adventsljusstakar vi har i våra fönster har inte någon koppling till bibeln. De kommer i stället av en gammal tradition, då folk tände ljus i fönstren på juldagens morgon. Det gjorde man för att lysa upp vägen för dem som gick eller åkte till julottan, den gudstjänst som börjar tidigt, innan solen har gått upp.

Så är det, så har det ”alltid” varit, så är traditionen i våra länder här uppe i norr och så gott som i hela Europa. Vare sig vi är aktivt eller passivt kristna, eller inte ser oss som troende alls, så har advents- och julfirandet så långt vi kan minnas hört till de flestas självklara traditioner. En del firar med kristna förtecken, andra tar fram ljus och stjärnor enbart för att lysa upp den allra mörkaste årstiden. Jag önskar alla läsare en riktigt

god och fridfull första advent!

 

Julafton 2012: Flyktingen och adventsstjärnan

En sann julsaga med hopp om ett lyckligt slut

En flykting från Afghanistan, alltså en person som styrkt sin identitet och sin historia och beviljats flyktingstatus, befinner sig i Sverige för andra julen. Vi träffas och pratar om hans liv i Sverige – han är högutbildad, berest och språkkunnig – och om absurditeter som får mig att bli riktigt arg trots att jag vet hur galet det som kallas ”integration” är i Sverige. De historier om sfi och introduktionskurser och annat som jag får höra gör att jag undrar om integrationsminister Erik Ullenhag (och regeringen och riksdagsledamöterna) lever i samma värld som jag och min flyktingvän. Knappast.

Men idag, på julafton, ska jag extrahera det positiva ur hans berättelse, det som gör mig glad och som, trots alla konstigheter han mött och möter i sitt nya land, gör min afghanske flyktingvän till en ”lättintegrerad mönsterinvandrare”. Han är nämligen nyfiken och intresserad, han vill veta, han vill lära sig, han vill vara med. Som flykting – alltså verklig flykting enligt Genèvekonventionen – kan han inte återvända till sitt hemland under överskådlig tid och han är helt inriktad på att bli en aktiv och produktiv del av det svenska samhället. Med den önskan och viljan försöker han bland annat finna sin egen väg förbi sådant slöseri med hans tid och våra pengar som att han placerats på en introduktionskurs om Sverige för tredje gången. En kurs han alltså nu går igen, trots att han bett att få slippa och sagt att han hellre vill diska, städa eller vad som helst, men som ”integrationsansvariga” inte orkat/förmått/kunnat ordna varvid det enklaste varit att placera honom på samma kurs en tredje gång.

Hans vilja och önskan att bli en riktig del av det svenska samhället är starka och har tagit sig uttryck i att han föreläst för gymnasieelever om intressanta ämnesområden som han har specialkunskaper om. Och som också gjort att han nu även ombetts att fira jul med och berätta om Sverige och det främmande systemet, folket, kulturen och samhället för unga ensamkommande asylsökande från hans land. På det sättet får han en oerhört viktig roll som en bro mellan ungdomarna och svenskarna och som en lärare/guide för de unga männen om vad de måste veta om det nya landet de nu befinner sig i.

När jag träffade min afghanske flyktingvän för några dagar sedan, gav jag honom en julklapp. Hans första någonsin. Han blev glad och senare på kvällen skickade han mig ett foto av den nu uppställda, lysande adventsstjärnan i hans köksfönster. Jag hade berättat för honom om julen, visat bilder på krubbor och berättat lite allmänt om julfirandet när vi sågs. Nu skickade jag också länkar till texter om advent och lite annat som han kunde läsa och lära sig mer av.

Att besöka en kyrka var honom inte främmande, han sa att det ju knappast gör att han konverterar från islam att han lär sig om kristendomen och det här samhället som bygger på kristna värderingar, även om värderingarna och traditionerna blivit alltmer sekulära. Han vill veta hur landet han nu lever i fungerar, vilka värderingar som råder och han törstar efter att få veta mer om svensk kultur och svenska seder och bruk. Jag hade inte hjärta att berätta för honom att svenska politiker, med statsministern i spetsen, inte anser att det finns något som är ”svenskt”, för hur ska en människa någonsin kunna integreras i ett samhälle som saknar själ, kultur, nationella drag, traditioner, stolthet etc?

Jag tänker med värme på min afghanske flyktingvän som vill bli svensk. Som är oerhört tacksam över att han fått en fristad i Sverige och som vill återgälda den generositet och den vänlighet han säger sig ha mött här. Och som inte vill bli bidragsberoende och hoppas att han ska slippa att en fjärde gång gå en introduktionskurs om Sverige. Han är redan aktiv, informationssökande och kontaktskapande. Kreativ. Nyfiken. Oerhört intresserad av allt det nya. Måtte han inte malas ner i det tröstlösa ”integrationsträsket”! Jag tror och hoppas att han tillhör de relativt få som inte kommer att göra det. Jag håller tummarna för att han ska klara sig helskinnad genom det svenska integrations- och bidragsmaskineriet och att han snart ska vara ute på andra sidan. Ute i samhälle. På god väg att bli svensk.

GOD JUL!