Om respekt

Klicka på textrutan för att läsa texten och se videoklipp på SR P4.

Ur den lätt osannolika texten:

Ett tjugotal ensamkommande barn i Uppsala och Stockholms-området ska flyttas till Gällivare, dit de är anvisade. Men ingen har frågat barnen vad de vill och hur de mår. Det säger flera familjehem och gode män.

– Det är hemskt. Och vi har ingenting att säga till om, säger en gode man som SVT Nyheter Uppsala pratar med.

Hen anser att hanteringen av barnen i detta fall är fruktansvärt och säger att Gällivare behandlar dem helt utan respekt.

”Hanteringen av barnen i detta fall är fruktansvärd.” Man baxnar! Det vore betydligt mer anständigt att de upprörda gode männen och familjehemmen lärde dessa pojkar och män lite tacksamhet och respekt mot det land som tagit emot dem. Och insikt om att det är det skattebetalande folket i landet som bekostar allt, att det har kommit oerhört många människor hit samtidigt för att söka asyl och att det inte är så att man kan välja och vraka som nykomling i ett land. Det är vad de gode männen borde lära ut i stället för att ha mage att uttala sig som de gör.

Detta däremot är fruktansvärt. Och respektlöst:

Klicka på textrutorna för att komma till artiklarna i Södermalmsnytt.

Ur texterna:

Elsa Eklöf, 87 år, har bott på Vintertullen i hela 24 år.

– Det blir konstigt och annorlunda att behöva flytta. Jag har bott in mig här, säger hon. Jag vill helst vara i stan eftersom jag är en gammal Söderböna. Jag har bott på Katarina Bangata hela uppväxten och spelade fotboll med Nacka Skoglund på gården.

– Här finns människor som är över 100 år och att då flytta till ett ställe man inte känner till. Det är inte bra att flytta när man är gammal.

Sålunda: Ut med dem som har all rätt i världen att bo där de bor och in med dem som inte har det! Noll respekt!

Vård- och omsorgsboendet Vintertullen är ett högaktuellt förslag som stadens samordnare Lena Karlsson börjat titta på.

– Jag hör mig för vad som händer om var det kan uppstå lediga lokaler, till exempel pratar jag med Micasa. Det är en rutin som görs inför en avveckling. Jag har också kontaktat kommunstyrelsens ekonomiutskott dit ärendet också kommer att tas upp och har talat om att lokalen skulle kunna användas som flyktingbostäder. Inget är beslutat än, men Vintertullen är intressant och vi tittar på den, säger Lena Karlsson.

Som sagt: Detta är fruktansvärt. Att gamla människor som arbetat och betalat skatt i sitt land i hela sitt liv, inte ges den trygghet och stabilitet de utlovats under de sista åren av sina liv.

Det är inte fruktansvärt att asylsökande minderåriga – inte sällan vuxna män som angett att de är yngre (sällan flickor och kvinnor) – som vi inte med säkerhet vet vilka de är, varifrån de kommer, varför de är här och inte heller hur gamla de är, flyttas till platser där det finns möjlighet att hysa dem. Inte ett dugg fruktansvärt. Och när man talar om ”respekt” så är det nog så att det är de, som kommer hit av olika anledningar och som tas emot som man gör i Sverige, som bör visa respekt. Gamla människor, som de på Vinterullens äldreboende och alla andra som jobbat för att – som politikerna ständigt säger: ”bygga Sverige starkt” – som är de som i allra första hand ska behandlas med den största respekt.

Nu planeras alltså asylboende i de gamlas hem, Vintertullen. Det är inte respekt.

© denna blogg.

Yngve Gustafson, professor i geriatri: ”Över hälften av alla boende på äldreboenden i Sverige är undernärda.”

Tankar, funderingar och åsikter apropå bland annat – men inte enbart – det som berättas i SVT-programmet Sveriges bästa äldreboende (20 augusti 2014). Ur texten Äldre svälter ihjäl (SVT Västerbottennytt):

Bara 6 av de 42 boende på Smedsberget i Lycksele får i sig den näring de behöver. För Georg, en av de boende går det 16 timmar mellan kvällsfika och frukost.

Yngve Gustafson, professor i geriatri:

Över hälften av alla boende på äldreboenden i Sverige är undernärda.

Fundering 1: Skulle månne en liten ynka del av biståndspengarna som ska gå till asylsökande som kommer till Sverige, kunna gå till vården och omsorgen om gammelsvenskarna som ju ändå, fast man helst inte ska nämna det (man ska ju inte ställa ”grupper” mot varandra), har arbetat och betalat skatt här?

Fundering 2: Kanske en liten slant också kunde gå till lilla Valborg,  min granne som är 96? Hon är nästan blind och har hemtjänst, men de får numera bara gå och handla mat åt henne en gång i veckan – mot två gånger i veckan till helt nyligen. ”Det finns inte pengar”, var beskedet när hennes systerdotter ringde biståndshandläggaren och undrade varför hennes moster inte få hjälp att handla som förut. Valborg får det alltså bara sämre ju äldre hon blir… Det är väl lika bra att hon sväljer 15 gram Natrium Pentobarbital så att hon kan ge åt plats åt de nya som kommit och kommer och till vilka en mycket stor andel av skattemiljarderna och en del av biståndspengarna går. OBS! Vi grannar hjälper Valborg, men alla har inte sådana grannar och Valborg tycker inte heller riktigt om att, som hon säger: ”utnyttja” oss. Hon jobbade och betalade skatt ända tills hon var 82 (professor i någon typ molekylärbiologi eller liknande) så hon tycker, lite stillsamt, att hon kanske borde få lite mer hjälp nu när hon närmar sig 100. I varje fall inte mindre…

Cyniskt ironiskt : Ett tips till de politiska arkitekterna som skapat ”det nya Sverige” är att om det finns lite pengar över så kunde de kanske köpa in ett lager med just Pentobarbital (snacka med Dignitas i Schweiz om exakt vad de använder) och sälj till alla över 80 så att de kan taga sig av daga billigt och bekvämt. Tänk vad mycket vi hade sparat på Valborg om hon kastat in handduken redan för drygt 15 år sedan!

© denna blogg.

Funderingar kring begreppet ”främlingsfientlighet”.

Det kom ett mejl och så här skriver Anders Thomas, som har funderat kring begreppet ”främlingsfientlighet”, detta så ofta – och så ofta felaktigt – använda ord:

Främlingsfientlig. Ett ord som av vissa grupper används för att visa vilka hemska människor ”de andra” är (jo, i detta fall är det helt okej att dela in människor i ”vi” och ”dem”, eftersom det är de med rätt åsikter som gör det). Man slår sig själv för bröstet och dunkar sina kamrater, som har samma fina åsikter som en själv, i ryggen. Hyllningarna av den egna förträffligheten förenar över partigränser. Man deltar i demonstrationer och håller ”mångfald” för att av världens finaste ord. Det är självklart att tala om att man anser att ”alla människor har samma värde” (utom de som inte delar ens åsikter, förstås, de är kräk) och att framhålla att ”många av mina närmaste vänner är invandrare”. För det är just det som är grejen. En främling är alltid en invandrare i dessa människors ögon, och främst en muslim. Men jag tänker att en främling är så mycket mer.

Hur många av de fina människorna som så stolt och glatt förklarar sina korrekta åsikter och sitt avgrundsdjupa förakt för dem som inte delar dessa, bryr sig till exempel om den gamle mannen som bor i samma trappuppgång? Han som är lite vresig och kanske inte alltid luktar så gott. Han som man helst inte låtsas se, eftersom man tycker att han är lite obehaglig. Hur ofta sätter sig de fina människorna med de rätta åsikterna bredvid den slitne alkoholisten på bänken, som man passerar varje dag till och från jobbet, och pratar en liten stund? Och blir man inte en smula irriterad på henne, hon den lilla damen som tar upp ens tid i kassakön på snabbköpet, för att hon så gärna vill prata litet med tjejen i kassan för att det är den enda sociala kontakt hon har?

Det här ser man inte, för man har så bråttom hem för att skriva en artikel om ”de andra”, de som är så hemska och så främlingsfientliga. De som anser att svensk lag ska gälla alla och som inte anser att det är rätt att öppna samhällsdörrarna på vid gavel för personer som inte har rätt att vistas här.

Men en främling är också den psykiskt sjuka som vi inte ser, den vresige mannen i trappen, den gamla damen, alkoholisten, den prostituerade kvinnan som säljer sig som en del i ett självskadebeteende eller för att finansiera ett missbruk. Den kriminelle som far in och ut på anstalt för att hans föräldrar tyckte att knarket och alkoholen var viktigare än barnen och som samhället vände ryggen när det började barka åt skogen. De är också alla främlingar för de flesta av oss. Men det hålls inga stora demonstrationer för deras rättigheter till ett anständigt liv.

Alldeles för sällan hör man någon stolt tala om att: ”Min bästa kompis är schizofren. Ibland när jag hälsar på honom på psyket så känner han inte igen mig, men det gör inget för han är min vän”. Jag har faktiskt hört det en gång, och det från en person som de ”rättrogna” skulle kalla just ”främlingsfientlig”, vilket är lite paradoxalt. Och hur många ägnar sig åt besöksverksamhet på äldreboenden där de sitter ner och pratar med de gamla? Eller arbetar på härbärgen för hemlösa? Det är ständig brist på stöd- och kontaktpersoner för människor som behöver hjälp att komma ut, trots att det finns så många som tycker att man ska ställa upp för sin nästa. Jag känner en person som gör det och hon gör det av sitt hjärtas godhet, inte för att kunna sitta med likatänkande och bli dunkad i ryggen.

Men det är klart att det inte går att, med hög svansföring och den osynliga skylten ”jag är en fin människa” väl synlig, tala om att man ägnar sig åt sådant. Det är ju mer ”creddigt” att vara med på en demonstration och skramla med nycklar för att förhindra någon att använda sin grundlagsstadgade rätt att uttrycka sina åsikter än att faktiskt göra något för en annan människa. En människa som vi ser varje dag, men som är en främling för de flesta av oss. Att inte ens sitta ner bredvid honom, den gamle mannen som ensam matar änderna och prata med honom en minut, det är främlingsfientligt om något.

Kommentar: Det här är ju också ett sätt att se på ”främlingsfientlighet”, det som beskrivs i dessa tänkvärda funderingar. I sitt sista stycke är skribenten dessutom sunt självgranskande och självkritisk:

Gör jag själv något av allt detta? Det kan jag inte påstå, men jag försöker att åtminstone säga hej. Och faktiskt så har jag satt mig bredvid en sliten äldre herre några gånger när jag har köpt mig en lunchsmörgås och ätit den ute i solen. Vi har inte sagt så mycket, men det har känts rätt bra. Å andra sidan så berömmer jag inte mig själv om att vara ”en fin människa”.  Det känns som att jag inte behöver det. Jag får duga som jag är.

Anders Thomas

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

Skattefinansierad ofärd

I Sverige används, rent slentrianmässigt, benämningen ”välfärd” om en massa samhällstjänster. Men den tiden då vi verkligen hade välfärd, dvs ”for väl” i det svenska samhället är sedan länge förbi. Och sämre kommer det att bli, inte bättre. Därför har jag slutat tala om ”välfärd” och kallar i stället den forna ”välfärden” för ”skattefinansierad verksamhet” eller ”skattefinansierad ofärd”.

Man ska kalla saker för vad de är och inte låtsas att de är något annat genom användande av felaktiga ord. ”Skattefinansierad verksamhet/ofärd” innefattar all vanvård på äldreboenden, en riktigt urusel skola, att man får ligga i tio timmar med smärtor på akuten och vänta på hjälp, att polisen inte klarar upp brott och livet därmed blir alltmer otryggt för allt fler, att man ska ut och söka jobb när man befinner sig i livets slutskede och ligger i sängen med ständigt morfindropp etc. Lite tillspetsat, men inte osant.

Kalla inte detta för ”välfärd”, det är ”skattefinansierad ofärd”!

© Denna blogg. Vid citat, var vänlig ange källa.