• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    maj 2020
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Plötsligt är den nästintill hysteri omhuldade, absolut okränkbara ”asylrätten” inte värd någonting, i varje fall inte i jämförelse med Sveriges behov av ”andrum”

Åsa Romson Mycket har redan sagts om regeringens omvändelse under galgen, sådan den presenterades vid en presskonferens i går. Åsa Romson, vice statsministrar, nästan grät och uttalade:

Bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra någonting.

Inte ett ord om det folk hon som minister representerar, än mindre om de asylsökande som hon annars alltid säger sig värna så starkt om. Ett i alla stycken bisarrt framträdande och ett mycket märkligt uttalande av en vice statsminister.

Stefan LöfvenOch själve statsminister Stefan Löfven fortsätter, sin vana trogen och som vore han helt tefloniserad att slå ifrån sig och lägga allt ansvar och all skuld på andra:

– Sverige har tagit störst ansvar i förhållande till vår befolkningsmängd, medan andra EU-länder har gjort väldigt lite. Sverige behöver ett andrum. Svensk lagstiftning kommer att anpassa sig till EU:s miniminivå för att få folk att söka sig till andra länder.

Det finns flera saker att kommentera i detta uttalande av landets statsminister:

  1.  Vad Löfven menar med att ”ta ansvar” sammanfaller inte med vad man i de flesta andra EU-länder menar med att ”ta ansvar”. Det borde han känna till och inte använda ordet ”ansvar” på ett sätt som inga andra gör.
  2. Att statsministern påstår att ”andra EU-länder har gjort väldigt lite” är riktigt dumt och kommer att flytta Sverige ännu längre ut i periferin bland de EU-länder som anser att de både har tagit ansvar och gjort väldigt mycket, i balans mellan vad som är bäst för det egna landet och dess medborgare och dem som faktiskt behöver skydd. Vilket Sverige inte har gjort…
  3. Hade man lyssnat på miggorna som rapporterat ihärdigt och alarmerande under mycket lång tid, då hade regeringen (särskilt den förra som satt i åtta år…) kunnat se till att dess myndighet, Migrationsverket, hade haft en ledning som klarat av att – som det alltid heter numera – säkerställa att svensk lagstiftning hade följts. Då hade Sverige liknat sina nordiska grannländer på asylområdet idag. De som har tagit ansvar för i flesta hand sitt land och sitt folk och därefter också för människor från andra delar av världen i dokumenterat behov av skydd.
  4. ”Sverige behöver ett andrum”. Det är ganska hemskt att något sådant sägs. Det är ett solklart tecken på att man i Sverige, till skillnad från i de flesta andra EU-länder, inte har tagit ”sitt ansvar”. Sverige torde vara det enda landet i världen som uttalar att det behöver ”andrum”. Plötsligt är den nästintill hysteri omhuldade, absolut okränkbara ”asylrätten” inte värd någonting, i varje fall inte i jämförelse med Sveriges behov av ”andrum”.

Det här ”andrummet” är det yttersta beviset på att Sverige inte har en regering som klarar av att styra landet på ett sätt som gör att medborgarna och invånarna kan känna någon som helst tilltro till den. På en femöring svänger den här svaga regeringen och lämnar sina ideal som knappt någon har vågat ifrågasätta utan risk för att bli kallad alla möjliga obehagliga saker där ”sverigedemokrat” varit en. Nu, när man genomför åtgärder som – vad jag förstår – går minst lika långt som just Sverigedemokraterna föreslagit, då är asylrätten inte längre värd vad den var för två dagar sedan då den var absolut och okränkbar! Hyckleriet är bland det värsta jag sett och hört på mycket, mycket länge!

Till slut: Hur tror gråtande Åsa och andrums-Stefan att det ska gå nu när Sverige, som i decennier släppt in precis vem som helst både via asylsystemet och helt illegalt, gör en total omsvängning?

Hur ska de tiotusentals människor – en del miggor gissar att de är över 100.000 men ingen vet det faktiska antalet – som vistas här illegalt utvisas? Hur?

Och till vilka kostnader, vem ska betala? EU? Alltså de andra, de ”oansvariga” EU-länderna? Eller skattebetalarna i Sverige som i decennier tvingats åse hur politikerna raserat asylsystemet utan att ha något att säga till om?

Och hur tror de här kortnästa personerna som (van)styr Sverige att deras nya politik kommer att tas emot av de hitkommande? Alla de många (en majoritet) som söker ett bättre liv och satsat pengar, kanske satt sig  skuld för att komma hit, kommer att ta emot nyheten om att det som var närmast en självklarhet (PUT) för två dagar sedan nu är en omöjlighet? Lugnt och sansat? Sitta kvar i stugor i skogen eller ligga på smala sängar i tält och tyst vänta på att avslaget kommer och de tvångsutvisas? Eller inser de kortnäste att det föreligger risk för hungerstrejker, bränder på asylboenden, hot, trakasserier och rentav våld mot anställda vid Migrationsverket eller ännu värre?

Reflektion: Ordet ”invandrare” har förresten fått en helt annan betydelse just i Sverige, där det bokstavligt talat går bra att bara ”vandra in” och stanna utan tillstånd, alltså olagligt.

© denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget.

”… att så många människor idag dör i Medelhavet att det blir liksom en stor dödsfälla. Det blir liksom… ja, på ett sätt en gaskammare liksom som… fast i ett hav den här gången.”

Intervju med Åsa Romson Expressen 10.5 2015Utskrift av intervju gjord av reportern Niklas Svensson i Expressen TV med Åsa Romson, MP, tillika minister i Sveriges regering. (Lyssna här).

Reportern frågar:

Ditt uttalande om flyktingkatastrofen i Medelhavet och jämförelsen med Auschwitz har väckt väldigt starka känslor. Vad tänkte du när du sa så?

Åsa Romson svammelsvarar:

Ja, mina tankar gick ju främst till den enorma mänskliga katastrof… och det skulle jag mena är ett brott mot de mänskliga rättigheterna som sker i Medelhavet. På min näthinna står de här barnen, de här kvinnorna som var instängda i lastkamrarna på skepp som gick under på Medelhavet. Och jag kan inte säga att vi inte visste från Europa att det här skulle ske. Att det skulle fortsätta att ske i tusental i detta nu, allt framgent. Och jag måste säga att jag är väldigt frustrerad och upprörd över den situationen och då så tänkte jag mer på var hittar vi kraftuttrycken och då tog jag till ett kraftuttryck som jag har förstått att jag inte alls har förstått på rätt sätt och är naturligtvis… beklagar att en del kan då möjligen missförstå det som att man inte skulle se Hitlers brott. Det är jag den första att se att de brotten står Hitler för.

Reportern frågar:

Men var kom jämförelsen ifrån? Hur tänkte du?

Åsa Romson svammelsvarar:

Ja, jämförelsen handlar ju om att det är väldigt många människor som dör, helt i onödan och inte helt utan… inte helt utan kunskap om att de här brotten pågår. Det pågick ju under lång tid i Andra världskriget en sån här… det här brottet pågick ju utan att andra länder också reagerade på detta med stridsinsatser. Och det dröjde ju ganska länge innan man kom igång med det. Men min jämförelse handlade inte i fösta hand om brottet utan den handlade om den mänskliga katastrofen, att så många människor idag dör i Medelhavet att det blir liksom en stor dödsfälla. Det blir liksom… ja, på ett sätt en gaskammare liksom som… fast i ett hav den här gången. Men det är ingen jämförelse med Hitlers brott som är helt och fullt nazisternas och helt och fullt de brott som han gjorde mot judarna, mot zigenarna, mot  de homosexuella och andra som han gasade ihjäl.

Reportern frågar:

Så är det rimligt med en ursäkt?

Åsa Romson svammelsvarar:

Om det är någon som har tagit illa vid sig för att jag skulle på något sätt minska Hitlers brott så är det naturligtvis helt feltolkat och då är jag den första att be om ursäkt. Jag ber inte om ursäkt för att vi behöver fler kraftuttryck när det gäller den pågående katastrof och brott mot mänskligheten som sker i Medelhavet idag. Det ber jag inte om ursäkt för. Engagerade i den debatten måste fler vara, inte färre. Jag är stolt över att Stefan Löfven för Sveriges regering stod på det där EU-mötet för några veckor sedan och faktiskt pekade på det som… att vi också mete ha alternativ. Fler ska ta ansvar för de flyktingströmmarna och vi måste också börja titta på alternativ för lagliga vägar. För de här illegala vägarna med båtar som går under i Medelhavet det kan inte vara en väg framåt om Europa ska se framtiden i vitögat. Vi kommer att… ja, vi kan inte ha det på det sättet i Europa, vi måste göra något åt det där.

Hon kan ju inte ens uttrycka sig i korrekta och sammanhållna meningar eller hålla samma tempus eller undvika felaktiga syftningar i sitt prat! För att inte tala om den allmänna svammelfaktorn; den måste vara en högsta någonsin för en minister i en regering i ett land som kallar sig civiliserat. Jag tror knappast att texten skulle godkännas på högstadiet i en finlandssvensk skola. Kanske inte ens i en svensk skola i Sverige. Eller jo, förresten: i svensk skola skulle den godkännas. Och det är ju ett stort problem, det också.

Be my guest # 103 – man, 37

I Sverige kan eller vågar numera inte alla skriva i eget namn. Alla vet varför, det behöver inte sägas igen och igen. Icke desto  mindre kan det de har att säga vara nog så viktigt. Den här personens identitet känner jag till, och det samt det faktum att det han skriver är välformulerat och viktigt, gör att jag publicerar hans text. Så här presenterar han sig:

OkändMan, 37 år gammal. Tjänsteman i den offentliga förvaltningen med bakgrund på Migrationsverket och Länsstyrelserna. Har arbetat med integrations- och arbetsmarknadsfrågor under cirka tio år. Arbetar nu kommunalt med helt andra frågor och politikområden men med ett stort intresse för migrations- och integrationsfrågor. Politiskt obunden men lutar åt det borgerliga hållet.

Tack för den mycket välskrivna artikeln om Mehmet Kaplan. Det behövs någon som sätter ned foten ordentligt mot extremism i alla dess former. Tyvärr tror jag att Nalin Pekgul har rätt i att saken kommer att sopas under mattan, inte enbart på grund av ”islamofobikortet” utan snarare baserat på Kaplans partitillhörighet. Miljöpartiet innehar en särställning och partiet och dess företrädare. Det räcker med att göra jämförelsen mellan Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló som tvingades göra bot och bättring redan innan bläcket på deras utnämningar till statsråd hade torkat 2006, och vice statsminister Åsa Romson 2014, som med största sannolikhet kommer att sitta kvar i orubbat bo. Nåväl detta var en utvikning som egentligen inte har med ämnet att göra men som likväl hakar in i frågan om legitimitet gällande både politik och politiska partier.

Det är tämligen uppenbart att något är fel med Sveriges asylpolitik och att missnöjet jäser ute i landet. Trots detta ägnar sig allehanda politiker och framförallt journalister åt att bortförklara situationen eller att komma med förklaringar eller mirakelkurer (PWC-rapporten om Sandviken som pulveriserades av bland andra Tino Sanandaji) eller det faktum att media konsekvent har lyft fram de siffror och ståndpunkter som till synes ger legitimitet åt den förda politiken (OECD-rapporten om invandring och vinster eller SOM-institutets enkät om mångfald är bara några exempel). Problemet är att dagens medielandskap är väsensskilt från sötebrödsdagarna före bloggosfären. Idag finns den relevanta informationen ett knapptryck bort och tvärt emot vad den miljöpartistiskt anstrukne och kosmopolitiske ”hen” inom journalistkåren anser om den genomsnittlige medborgaren så är vederbörande (medborgaren) fullt kapabel att både söka och värdera information utan att den först genomgått gammelmedias försköning och tillrättalägganden.

Den verklighet som framgår är således väsensskild från den glättiga det glättiga ”multikulti” (som andas en hel del exotism men eftersom det är de goda krafterna som uttalat den så är det ju som vi alla vet helt okej) som migrationen framställs vara. Istället framträder en bild av ett samhälle, fjärran från Söders hippa caféer och surdegshotell där kommuner i glesbygden går på knäna för att vidmakthålla den ”Humanitära Stormakten”. Svensken i gemen må vara konflikträdd och knyter oftare handen i byxfickan än att protestera, åtminstone öppet men förr eller senare måste missnöjet få ett utlopp. Detta visade sig i valet då Sverigedemokraterna blev tredje största parti.

Även detta verkar komma som en överraskning för medieeliten som desperat försöker hitta förklaringsmodeller. Det diskuteras, stöts och blöts. Förment söker man hitta beröringspunkter och modeller till att förstå hur närmare 13 procent kunde rösta på ”de onda” och ändå missar man målet.

Migrationspolitiken! Väljarna la sina röster på Sverigedemokraterna därför att man vill se en förändring. Detta innebär inte per automatik att svensken är rasist eller ”främlingsfientlig” utan att det finns ett missnöje med att man som invånare i Ställdalen, Hultsfred eller Tierp måste bära ansvaret för västvärldens mest extrema invandringspolitik. Svaret är inte konstigare än så. Medie- och politikereliten må grina illa åt dessa stängda hjärtan men å andra sidan finns det få asylboenden på Södermalm så igenkänningsfaktorn torde vara lika med noll.

Dock lär det inte bli en förändring inom den här mandatperioden, snarare så verkar de sju etablerade partierna vara ännu mer övertygade om att fortsätta på inslagen väg. Definitionen av dårskap är att upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Jimmie Åkesson kan lugnt luta sig tillbaka och se fram mot 18 till 20 procent av rösterna 2018. Det ironiska i det hela är att ett vanlig förekommande ord i diskussionen synes vara ”ansvar” – ofta riktat mot andra länder i EU men på hemmaplan verkar man ha glömt bort ordets rätta innebörd.

© denna blogg och författaren till texten.

Walter Kolb: ”Jag skulle vilja rekommendera P1 att informera sig rent allmänt om hur det går till inför en folkomröstning i Schweiz.”

Walter Kolb, schweizare bosatt i Sverige, skriver i ett mejl (publicerat med hans tillstånd):

studio-ettÅsa Romson , Mp, sa i Sveriges Radios Studio Ett den 12 februari att:

Det är anmärkningsvärt att påverka ena sidan…

Man blir alldeles matt! Jag häpnar inför indignationen över att Sverige vill påverka Schweiz att säga ja till Jas Gripen-köpet. Det är ”en demokratifara” säger P1:s reportrar hundra gånger under flera dagar. Reportrarna intervjuar schweizare på löpande band som oftast inte ens vet vad det handlar om.

Jag skulle vilja rekommendera P1 att informera sig rent allmänt om hur det går till inför en folkomröstning i Schweiz. Båda nej och ja-sidan brukar vara mycket aktiva. Det anordnas möten, trycks pamfletter, publiceras annonser och samlas namnteckningar på gator och torg. Påverkan? – Ja.  Demokratifara – Nej. Tvärtom. Det är just detta som schweizarna uppfattar som demokrati – att få uttrycka sina åsikter och att få välja själva. Precis som att välja mellan Coca Cola och Pepsi Cola – som båda försökt påverka oss sedan hundra år. (USA-intressen blandar sig i vårt val av Cola-dryck!)

Alla lobbyister i Bryssel, från LRF till Svenskt Näringsliv – en demokratifara? Otillbörlig påverkan? De politiska partiernas valbroschyrer som kommer med posten – en demokratifara? Otillbörlig påverkan? Alla helsidesannonser i våra tidningar? Otillbörlig påverkan?

Självklart vill Sverige och SAAB att schweizarna köper Jas-Gripen!!! Och så hoppas också fransmännen med sitt plan Rafale och amerikanerna med sitt F/A-18 Hornet och om de också lobbade för – och gör så fortfarande i Bern.

Kommentar: Ja, vad är problemet med att ett land vill sälja sina produkter? Särskilt om de har varit fruktansvärt dyra (skattepengar) att utveckla och tillverka… Det ligger väl i varje svensk medborgares intresse att svenska produkter säljs utomlands, det är verkligen svårt att förstå vad SR P1 egentligen menar med sitt ”avslöjande”.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg.