DI: ”Obehagligt att stämpla Danielsson”

I går skrev jag (Centerpartiet har inte tänkt igenom sina förslag ordentligt) om de ogenomtänkta, svagt underbyggda och synnerligen otydligt beskrivna förslag kring invandringen till Sverige, som Centerpartiet uttryckt under sin stämma.

Idag skriver PM Nilsson på tidningen Dagens Industris ledarsida om att det är (rubrik):  Obehagligt att stämpla Danielsson.

Ja, självständigt tänkande och någotsånär orädda riksdagsledamöter finns knappt i den svenska riksdagen! Den som vill veta mera om hur det går till (inte bara inom Moderaterna, vittnesmål om låga tak och partipiskor finns från samtliga partier) kan läsa Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet, men också se och höra med egna ögon och öron genom uttalanden, artiklar och framträdanden i riksdagens talarstol (riksdagsdebatter sänds på nätet) och i andra sammanhang. Självständigt och fritt tänkande riksdagsledamöter borde vara regel, inte undantag!

Jag håller helt med i det som står att läsa i DI om Staffan Danielsson, som hans egna partikamrater (enligt honom själv) varit väldigt hårda emot och tämligen oförstående inför hans absoluta rätt att ha egna åsikter och att också föra fram dem! Detta samtidigt som de säger att ”hos oss är det högt i tak”! Han har ju inte ens gått emot sitt parti, vilket givetvis också är tillåtet, man kan ju inte alltid och i alla frågor tycka exakt lika som de tongivande och mest högljudda. Staffan Danielsson har ju ”bara” – och det är oerhört viktigt! – breddat diskussionen, något som alla centerpartister borde välkomna! Slutkläm i artikeln:

”Men detta* får alltså riksdagsledamot Danielsson inte polemisera emot. Det är en odemokratisk inställning som Centern borde göra sig av med.”

* Vad Danielsson, bland mycket annat, inte får polemisera emot, är förslaget (eller tanken, oklart vilket) att folk ska kunna söka asyl på svenska ambassader i världen, ett i praktiken – om man hade tänkt till mer än näslångt – totalt omöjligt och rentav dumt förslag.

Vi har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige. Enligt grundlagen. Men i praktiken har vi det inte om åsiktspoliser och ”drevare” (jag tänker här också på hur man behandlar Sveriges nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson) lyckas tysta dem som använder sig av just denna sin lagliga rätt till att både tänka/tycka och yttra sig fritt.

Vänligen notera:
Jag kommer inte att ge mig in i några debatter och diskussioner med folk som vill tjafsa och käbbla och jag kommer inte att sänka mig till den låga debattnivå som alltför ofta (men absolut inte alltid!) råder på nätet. Jag kommer överhuvudtaget inte att ”debattera”, jag är en privatperson som – liksom alla andra i detta land – har lagstadgad rätt att uttrycka mina åsikter fritt och den rätten använder jag mig av.

Jag har inte nämnt några namn (utom Staffan Danielssons, eftersom han verkar vara den som man minst av allt vill lyssna på i partiet). Jag är inte ute efter att peka ut enskilda människor, jag känner inte till Centerpartiets beslutsgångar och vilka som bestämmer och vilka som står utanför eller om alla ställningstaganden och förslag diskuteras och bestäms av alla medlemmar.

Hoppas att ledamöterna i Sveriges riksdag över lag börjar ta lite mer personligt ansvar – det gäller alltså alla partier – och tänka lite mer självständigt så att det kommer in lite fler nya infallsvinklar, synsätt och åsikter och blir lite mer liv i politiken!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Svenska barn ska inte skolas in i självcensur i sitt land där åsikts- och yttrandefrihet råder

Den inställning som uttrycks i kolumnen Vi måste prata om mångkultur (av Jenny Madestam) i Expressen, är häpnadsväckande. Märklig och förödande, dessutom. På den största (?) svenska kvällstidningens ledarsida kan man läsa om hur kolumnisten blir uppringd av personal på sina åttaåriga tvillingsöners fritidshem och informerad om att ett antal ungar har sagt att ”Mohammed (jag föredrar den stavningen) är en gubbe som snusar”. Av detta har en muslimsk flickas föräldrar blivit upprörda och ”ville att skolan skulle använda sitt antimobbningsprogram för att åtgärda kränkningen.”

I kolumnen kan man också läsa:

Situationen belyser hur viktigt det är att vi samtalar med barnen om att människor är olika. Mina barn möter den här typen av olikhet varje dag i sin skola. Det är en ynnest. Men likväl är det viktigt att tala om olikheterna, inte minst när krockar uppstår.

Samtalet om olikheten skapar insikt om att den måste respekteras. I alla fall om det understöds av oss vuxna, däribland barnens föräldrar.

Att skolans personal tar tag i en utmaning som uppstår till följd av mångkulturalism är bra. Det skickar signaler om att alla ska ges samma respekt, oavsett kultur.

Vad personalen här borde ha gjort var att informera flickans föräldrar, inte föräldrarna till barnen som kallade Mohammed en gubbe som snusar, att: ”Ni lever och bor i Sverige nu. Vi har åsikts- och yttrandefrihet och det existerar inte någon kränkning av någon här. Det faller på er som föräldrar att förklara för er dotter att alla har rätt att både ha och yttra sina åsikter i Sverige. Också om Mohammed”

Barn i Sverige ska inte skolas in i att ta någon sorts specialhänsyn när det gäller muslimer och islam; ingen i Sverige ska behöva vakta sin tunga för att en del människor är lättkränkta. De allra flesta är ju emot ett ”vi och dom”-tänkande, varför då spä på just ett sådant tänkande genom märkliga krumbukter när det gäller muslimer?

Det är i själva verket så, att det är de nyanlända, de som valt att ta sig hela vägen upp till det lilla icke-muslimska landet i norr med de goda förmånerna som bland annat omfattar fri utbildning för deras barn, som ska anpassa sig till i Sverige rådande samhällsordning. Och tvärtemot vad Jenny Madestam tror, så är det endast så som vi i det långa loppet kan hoppas på en någotsånär fungerande integration! Alltså: den som kommer till ett land tar seden dit den kommer och accepterar (måste acceptera!) landets lagar och allmänna ordning. Religion är i Sverige en privatsak och här kan man säga vad man vill om både Mohammed och Jesus och vem som helst. Vi har inga lagar mot hädelse!

Uttalandet i slutet av kolumnen är inte bara häpnadsväckande, det är direkt felaktigt:

Så länge det finns vuxna som förmedlar att det är okej att säga att profeten Muhammed snusar kommer mångkulturalismen bli ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd.

Det självklara att säga borde i stället vara att:

Så länge det finns vuxna som förmedlar att vi ska inskränka vår yttrandefrihet och särbehandla muslimer och islam kommer mångkulturalismen att vara ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd.

Att ”politiska strömningar som anspelar på rädsla” kommer att vinna stöd (redan vinner stöd!) beror ju på att man i Sverige gör just så som man gjorde på Jenny Madestams söners fritidshem!

Till slut:

Lär av Finland också på det här området! I juni 2012 sa Finlands statsminister Jyrki Katainen det självklara, det som man borde kunna inse också i Sverige, men hittills inte har gjort:

Tolerans betyder inte att man lägger ner sina egna traditioner av artighet gentemot andra traditioner. Ingen i den här världen gör på det sättet.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Zulmay Afzali om islamister på Newsmill juni 2012

Apropå det som skett i Stockholms arbetarekommun, dvs hela karusellen runt den först invalde, sedan utsparkade Omar Mustafa, påminns här om Zulmay Afzalis artikel på Newsmill den 28 juni 2012: Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig.

Att läsa en del av kommentarerna till hans artikel är ingen höjdare; det är det sällan när det handlar om detta ämne. Men det går utmärkt att läsa texten och välja att förhålla sig till den på sitt eget sätt.

Det finns knappast något att ondgöra sig över i det sista stycket i artikeln i alla fall! Det som sägs där ter sig som något som varje fritt tänkande människa i en demokrati bör kunna omfatta:

Jag vill uppmana alla vanliga, utbildade och tänkande muslimer att stå upp och motarbeta de radikala och extrema grupper som påstår sig representera islam. Låt oss representera oss själva, inte låta dem göra det! Låt oss hindra dem från att predika våldsideologier och extremism. Vi som lever här, i Sverige och i andra europeiska länder, måste arbeta hårt för att rensa våra samhällen från den infekterande radikalismen. Det kan vi bland annat göra genom att visa att vi stödjer dem som använder sig av sin rätt till åsikts- och yttrandefrihet.

Läs gärna Zulmay Afzalis bok – En flykting korsar ditt spår – som kan beställas här. Recensioner/omnämnanden i Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, Folkbladet, Svenska Dagbladet m.fl. och utdrag ur boken på engelska och svenska finns också att ta del av.

© Denna blogg

Det måste gå att förstå ordens faktiska innebörd

Hur många tänker – verkligen och på djupet – på vad alla de ord och uttryck som så många politiker, skribenter, debattörer, bloggare ofta använder egentligen betyder? Vad innebär konkret till exempel

* invandringskritisk
* invandrarkritisk
* främlingsfientlig
* rasist
* islamofob
* kränkt
* diskriminerad
* hets mot folkgrupp
* förtal

Ord för ord, vad menas? Konkret, alltså. Och: är dessa ord alltid fel och fula eller har de någon gång en icke-fel, icke-ful, enbart beskrivande innebörd?

Man blir lätt förvirrad av att läsa de mängder av texter där dessa ord används, där de läggs in i meningar och där läsarna förutsätts förstå precis vad som avses. Eller är det meningen att man inte ska förstå utan bara gå igång på vad som allt mer blivit en sorts ”triggerord”?

Det är svårt att acceptera det lättvindiga användandet (missbruket) av de ovan uppräknade orden. Vad är det som ”de” försöker få ”oss alla” att känna kollektiv skuld för? Är det floskliga användandet av dessa ord som ingår i elitdebattörens vokabulär ett sätt att försöka näpsa andra människor? Är det ett försök att kväsa människors uppriktiga tankar och känslor genom att sätta negativa stämpelord på dem som inte inordnar sig i elitdebattörernas, politikernas etc värld och anammar deras världsbild och -syn?

Under rubriken Nu krävs enighet mot rasismen skriver en kulturskribent (är det en kulturell skribent eller en person som skriver om kultur?) bland annat detta:

Förra året flyttade främlingsfientligheten fram positionerna. För att inte 2013 ska bli ytterligare ett år av trötthet och förvåning inför detta krävs att vi alla enas mot rasismen.

Vad menas med ”…flyttade främlingsfientligheten fram positionerna”? Vem/vad är denna hemska Främlingsfientligheten? Den måste ju vara något konkret eftersom den kan ”flytta fram positionerna”? Och vad menas konkret med att denna hemska och tydligen ständigt närvarande ”främlingsfientlighet” just kan ”flytta fram positionerna”?

Vad menas med att förra året har varit ”ett år av trötthet och förvåning”??? Trötta på vad/vem/vilka? Förvånade över vad/vem/vilka? På vilket sätt och av vad/vem/vilka ”krävs att vi alla enas mot rasismen”? Och vad betyder ”att vi alla enas mot rasismen”?

Det är tröttsamt att ständigt och jämt läsa och höra de här ofta obegripliga, ogripliga, icke-konkreta utfallen. Alla dessa ord och uttryck som staplas efter varandra i debattartiklar på ca 3100 tecken inklusive blanksteg i alla tänkbara medier. Mot vem/vad/vilka riktar de sig? Många av texterna verkar skrivna av slumpgeneratorer som matats med alla de ovan ifrågasatta orden plus ett antal till, ungefär som i en gammaldags tombola där de vevats runt lite och sedan plockats ut ett efter ett för att infogas i debattartikelmeningar med några ”och”, ”vi”, ”som”, ”att” etc som bindeord.

Vad i hela fridens dar betyder den här otydliga men förnumstiga artikelslutklämmen på Expressens debattsida (se länk ovan):

Det som nu krävs är enighet kring antirasismen som minsta gemensam nämnare; bara då kan vi baxa det här landet till rätt sida om anständighetens gräns.

Skulle alla dessa skribenter kanske, möjligen, eventuellt kunna – som det heter på nysvenska: tagga ner lite och börja skriva lite mer sansat och gärna lite tydligare och mer begripligt? Och är det för mycket begärt att man anstränger sig lite för sluta se ”rasism” och ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet” vart man än vänder sig? Skulle inte livet och samlevnaden i samhället bli lättare om vi alla lärde oss den verkliga innebörden av till exempel ord och uttryck som ”diskriminerad”, ”kränkt”, ”förtal”, ”smutskastning”, ”hets mot folkgrupp”? Och kanske skulle folk också må bra av att lära sig att inte vara så himmelens lättkränkta… ”Hets mot folkgrupp” är, förresten, ytterligare ett begrepp som också tappat sin faktiska och ursprungliga betydelse och som nu används så fort någon säger ett misshagligt ord om någon annan (som inte ens är en ”grupp”)!

Det vore skönt om år 2013 blev året då folk slutade att floskla och i stället tog itu med problem och attityder (inte minst sina egna) samt lärde sig mer om samhället och om de människor som de skriver om. Men det är väl för mycket begärt och kanske är det rentav fientligt eller fobiskt mot någon hetsad grupp (journalister, debattörer?) att ens uttrycka en sådan önskan?

Jag önskar mig dock ett åsikts- och yttrandefritt 2013 för alla i hela världen, men till att börja med i min närmiljö: Sverige! Det behövs.

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.