Påminnelse om min text om remigration (återflyttning)

Den 24 juli 2015 skrev jag på sajten Det Goda Samhället en text med rubriken Om att Sverige borde följa utlänningslagen och kanske lära något av andra EU-länder. I den texten berättade jag bland annat detta, som jag här – ett år senare – vill påminna om och samtidigt återigen uppmana intresserade att studera och fundera kring:

Man kan till exempel fundera på om det kan finnas något att lära av Holland och deras program för återflyttning. Skulle något liknande kanske kunna implementeras även här? Kanske passar det inte Sverige. Men i Holland, under beteckningen Remigration, erbjuds bland annat invandrade som har beviljats asyl eller uppehållstillstånd på skyddsgrunder, oavsett vilket land de kommer ifrån eller vilken nationalitet de har, att återflytta till sina hemländer och i samband med det få så kallat remigrationsbidrag.

I korthet går det hela ut på att asylinvandrade som fyllt 55 år och som önskar återflytta, säger upp sitt holländska medborgarskap samt uppfyller en del andra kriterier och då beviljas ett månatligt bidrag som täcker deras levnadskostnader i sina hemländer. Beloppen varierar för olika länder beroende på kostnadsläge, men rör sig, såvitt jag kunnat få fram, mellan cirka 300 euro och 450 euro per månad för en ensamstående person och högre belopp för familjer.

Att man i Sverige börjar att efterleva utlänningslagen borde vara en självklarhet och inte ens upplevas som en “utmaning”. Det holländska remigrationssystemet kanske inte alls passar Sverige, men det är en av många åtgärder som andra EU-länder vidtar som enkelt kan studeras på nära håll om man tycker att det är intressant. Poängen här är alltså inte att föreslå att det holländska remigrations-programmet införs i Sverige utan att visa att det kan finnas lärdomar för Sverige att dra av hur andra EU-länder agerar.

© denna blogg.

11 år och 8332 texter senare…

…skriver och publicerar jag fortfarande. De första inläggen publicerades den 5 maj 2005.

Här är en kavalkad av texter från den 5 maj under åren 2005-2016.

Dubbelavdankad generaldirektör utreder sina egna före detta verk – 2005 Ur texten:

Nu tänker regeringen ge den dubbelt avdankade generaldirektören Lena Häll Eriksson i uppdrag att utreda vad ökningen beror på och föreslå åtgärder. Hon har tidigare varit chef för både Migrationsverket och Kriminalvårdsverket, poster som hon fått lämna. På båda dessa verk var hon ansvarig för det som gick fel. Och nu ska hon utreda…

– Lena Häll har en väldigt bra bakgrund på det sättet, säger Bodström.

I beg to differ.

Asylsökande som ljugit om identitet och nationalitet – 2006. Ur texten:

Något som lagstiftarna överhuvudtaget inte verkar ha tänkt på, men som åtminstone jag undrat över och varnat för, är hur man ska hantera alla dem som ljugit om sin identitet och/eller nationalitet. Dessa asylsökande har trott att det är ”fritt fram” att nu avslöja att: ”Allt jag sa var lögn, jag är inte från X-land, jag är i själva verket från Y-rike! Och jag heter inte A jag heter B”. De har hoppats att ändå omfattas av den generösare tillfäliga lagen.

Asylsökande semestrar i hemlandet medan de väntar på uppehållstillstånd – 2007. Länken till ursprungstexten fungerar inte längre, men rubriken visar att för nio år sedan skrev jag om detta, som fortfarande pågår…

Proposition om arbetskraftsinvandring – 2008. Ur texten:

Det gäller för alla journalister som rapporterar om detta att läsa propositionen noga så att de inte skriver vilseledande och får folk att tro att nu får asylsökande som lyckats skaffa sig jobb mer eller mindre automatiskt uppehållstillstånd. Sådana tendenser har funnits när det tidigare rapporterats om vad reglerna kring arbetskraftsinvandring kommer att innebära. Man gör alla – inte minst de asylsökande! – en stor otjänst om man inte beskriver den nya lagen som snart träder i kraft, på ett sanningsenligt sätt.

Från tjeckisk horisont – 2009. Ur texten:

Hela dagen den 5 maj har jag tillsammans med ett antal skrivande kollegor tillbringat i det undersköna Prag, det grönskande, frodiga, syréndoftande och kastanjeträdsblommande Prag med sina vackra gamla hus och mängder av kyrkor med smäckra spiror (torn- dito, alltså) och floden som rinner rakt igenom alltihop.

”En genomsnittlig svensk betalar närmare sju miljoner kronor i skatt under sin livstid” – 2010. Ur texten:

Förra året bedömde Försäkringskassan att den felaktigt betalat ut över 16 000 miljoner kronor för mycket. Försäkringskassans generaldirektör försvarade sig med att det ändå inte var så mycket om man tänker på hur mycket pengar Försäkringskassan betalar ut. Och så kan man ju se det. Man kan också se den felaktiga kostnaden per svensk och då blir det 9000 kronor per år för en trebarnsfamilj.

En migga: ”Asyl handlar ju inte om den här typen av fall.” – 2011. Ur texten:

Släktingen har tagit hit personen i samband med sin egen semester i det gamla hemlandet. Släktingen anser att det finns bra vård i Sverige och släktingen vill också att hans familj i det gamla hemlandet ska slippa den här personen som kräver så mycket vård. Det finns naturligtvis ingen vård i Sverige som kan bota en medelålders person med grav utvecklingsstörning och inte heller har Sverige uppfunnit metoder som gör senildementa åldringar smarta och pigga igen.

Regeringen och riksdagen vill inte ta till sig bevisen för vilket kaos de har skapat – och skapar – 2012. Ur texten:

Sverige skiljer sig från andra rättsstater där det krävs att den som beviljas inresa i landet och, i fall där man söker asyl, beviljas uppehållstillstånd i landet ska styrka sin identitet. Det krävs i och för sig även här enligt utlänningslagen, men av någon outgrundlig anledning har man lättat på det absoluta kravet och det räcker numera – i Sverige – med att ”göra sin identitet sannolik”. Plats för stort skratt. Mindre lockande till skratt är, att till följd av den svenska underlåtenheten att säkra vilka som ges uppehållstillstånd och försörjning i landet, kan samma person söka asyl (ett allt mer irrelevant ord i sammanhanget, eftersom det allt oftare inte handlar om asyl utan om försörjning eller finns andra syften) flera gånger. Även om han, så småningom, upptäcks och faktiskt utvisas, så har han då kunnat vistas här länge och kostat en hel del. Han har också missbrukat asylinstrumentet på många sätt, inte minst genom att offentliga biträden, migrationsverkets tjänstemän (=miggorna) och migrationsdomstolarnas tjänster tagits i anspråk till stora kostnader och samtidigt till förfång för de allt färre med faktiska asyl- och skyddsbehov som också kommer hit och som dessa resurser borde ha kommit till godo.

Man får inte uppehållstillstånd för att man hungerstrejkar! – 2013. Ur texten:

Om man har sökt asyl eller skydd i Sverige och fått avslag såväl av Migrationsverket som, efter överklagan, i migrationsdomstol, då är det ett ovedersägligt faktum att man i två instanser inte befunnits ha rätt till asyl eller skydd i Sverige. Hungerstrejk som press på myndigheter och domstolar fungerar inte, ska inte fungera, kan helt inte tillåtas fungera i en rättsstat. Det finns inte stöd för uppehållstillstånd på grund av hungerstrejk i lagen och det måste göras lika klart för människor i Sverige som man till exempel gjort i Finland.

Vad är ”en human asylpolitik”? – 2014. Ur texten:

Ur ett pressmeddelande från FARR, Flyktinggruppernas Riksråd, som idag lanserar Asylkampanjen. Den som flyr har inget val. Det har du:

För att uppmärksamma att de som påverkas mest av asylpolitiken – de asylsökande – oftast inte själva har rösträtt att påverka vilken politik som ska föras. Detta ställer extra höga krav på de som har rösträtt att rösta för en human och solidarisk asylpolitik och på politiker att göra aktiva åtgärder för en stärkt asylrätt.

Varför tillåter – och nästan uppmanar Sverige till skapandet av – parallellsamhällen? – 2015. Ur texten:

Sverker Spaak, processägare på Migrationsverket har svårt att se att Migrationsverket skulle behöva göra något för att förhindra att personer som ska utvisas försvinner, säger i en artikel i DN 3 maj 2015:

Jag tror inte vi vill kontrollera på det sättet heller. Vi vill att de följer den lagstiftning vi har, men om man väljer att avvika så har vi inga instrument att förhindra det.

Det behövs ingen dyr Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat. – 2016. Ur texten:

Jag anser inte heller att det behövs någon nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Var det inte något som delvis kom till för att ge Mona Sahlin (som mer eller mindre flummade runt det första året för över 80.000 kr/mån) ett (hög)avlönat uppdrag?

Vad som behövs, och har behövts redan innan hon började ”samordna”, är ett uppvaknande och en nyktrare, mer verklighetsbaserad syn på asylinvandringen och asylinvandrare. Också på dem som är födda här till asylinvandrade föräldrar och på de få men befintliga svenskar som radikaliserats, och på att se till att landets lagar efterlevs av alla som lever och bor i Sverige. En skärpt och mer vaksam attityd i hela samhället, genomgående.

Det var 11 av 8.332 texter publicerade under 11 år.

Ni som läser texter här regelbundet eller sporadiskt och vill säga något om dem kan göra det här. Kanske publicerar jag era åsikter (anonymt om ni vill, under eget namn om ni vill).

Den som vill veta när ett nytt inlägg publiceras kan klicka på den lilla rutan längst ner i högra hörnet där det står Följ.

Ingen betalar mig, jag har inga annonsörer (jag betalar i stället själv en summa varje år för att inte ha reklam på min blogg…) så:

Lämna gärna ett bidrag med 1 krona per dag = 30 kronor i månaden
via ”Subscribe”eller med valfritt belopp via ”Donate”.
Varje bidrag är välkommet!

Om kommuners skyldighet att ta emot ”nyanlända” för bosättning och Migrationsverkets underkvoter

Sedan den 1 mars är alla kommuner skyldiga att ta emot nyanlända för bosättning. Syftet med den nya bosättningslagen (2016:38) är att förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden, meddelar Migrationsverket.

Här gick det undan – ovanligt nog. Regeringen föreslog i november 2015 en ny lag om att alla kommuner efter anvisning ska ta emot asylinvandrade för bosättning. Den 27 januari 2016 röstade riksdagen ja till regeringens förslag och nu har lagen trätt i kraft den 1 mars 2016 (lag 2016:38 om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning).

Migrationsverkets Vidarebosättningsenhet har skickat information till alla Stockholmskommuner enligt följande:

1. Bakgrund till hur Migrationsverkets tal har placerats ut i era kommuner
2. En tabell som tydliggör vilka grupper som varje kommun ska ta emot
3. Information om aktuella flyktinggrupper

1. Kort ur Migrationsverkets förklaring till årsplanering:

En del kommuner eller län har fått förslag på att ta emot kvotflyktingar trots att de saknar större erfarenhet av denna typ av mottagande. I dessa fall har det bedömts som sannolikt att det kan komma att finnas släktingar där till de personer som ska anvisas. Migrationsverket har också försökt säkerställa att det finns platser i kommuner med universitetssjukhus.

Hela dokumentet kan säkert fås från Migrationsverket, om någon önskar ta del av det.

2. Tabellen som tydliggör vilka grupper som varje kommun ska ta emot:

3. Så här ser Migrationsverkets Mer information om de olika flyktinggrupper som omfattas av Migrationsverkets bosättningsansvar 2016 ut (klicka på textrutorna för att förstora dem):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OBS! © denna blogg. Korta citat kan göras; länka i så fall till detta inlägg.

Arbetsförmedlare Y: ”Sedan får man väl själv avgöra om man tycker att ersättningen är hög eller inte.”

Arbetsförmedlare Y skriver:

Jag får ofta frågor om hur stor ersättningen är för de nyanlända som omfattas av etableringsuppdraget. En del tror att de får jättemycket pengar. Jag vill bringa lite klarhet i detta genom nedanstående exempel, sedan får man väl själv avgöra om man tycker att ersättningen är hög eller inte.

Man kan dela in ersättningen i tre delar. Ersättning för att man deltager i aktiviteter, tillägg om man har barn och bidrag för barn och bostad. Så här kan det se ut:

Exempel 1. Ensamstående utan barn:
Etableringsersättning för heltid är 308 kr per dag (har man ett funktionshinder kan man få 25 %, 50 % eller 75  % av detta belopp, men det är få som har en nedsättning). Man får ersättning för fem “arbetsdagar” per vecka.

22 “arbetsdagar” per månad (ingen frånvaro under perioden som ger nedsättning) ger 6.776 kr på kontot. Summan kan variera beroende på hur många “arbetsdagar” månaden innehåller. Det är ingen skatt på etableringsersättning för den räknas inte som inkomst.

Bostadsersättning betalas ut för den hyreskostnad som överstiger 1.800 kronor per månad. Om man har en hyra som överstiger 5.700 kronor per månad har man inte rätt till ersättning för den överskjutande delen av kostnaden. Bostadsersättning kan maximalt uppgå till 3.900 kronor. Efter att hyran är betald så har man 4.976 kr att leva på. Detta ska täcka alla utgifter som mat, kläder, hygienartiklar, cigaretter etc. Man får för det mesta ersättning av Arbetsförmedlingen för de resekostnader till och från sina aktiviteter som överstiger 600 kr, t ex om man köper ett månadskort till bussen (gäller alla med etableringsersättning som reser).

Exempel 2. Ensamstående med två barn, 8 och 11 år:
Etableringsersättning som tidigare, 6776 kr per månad. Etableringstillägg med 1.500 kr per månad utgår för barnet som fyllt 11 år, för 8-åringen får man 800 kr per månad.

Man kan få etableringstillägg för max tre barn. Det är två belopp, 800 kr per månad för barn 0-10 år och 1.500 kr per månad för barn 11-19 år. Tillkommer barnbidrag 1.050 kr per barn och månad samt flerbarnstillägg 150 kr per månad. Ungdomar som fyllt 16 år erhåller studiebidrag på 1.050 kr per månad samt kan ansöka om extra tillägg om max 855 kr per månad.

Man får ingen bostadsersättning utan måste ansöka om bostadsbidrag. Detta täcker ca hälften av hyran (bostadsbidrag.com). I det här fallet har man en tvårumslägenhet som kostar 4.500 kr per månad, då betalar man själv 2.000 kr. Nettosumma efter att hyran är betald blir 9.326 kr per månad. Detta ska täcka allt annat man behöver.

Exempel 3. Familj med tre barn, 5, 8 och 11 år:
Två vuxna med etableringsersättning får 13.552 kr per månad. Etableringstillägg för barnen 3100 kr per månad. Barnbidrag 3.150 kr per månad plus flerbarnstillägget på 604 kr.
Familjen bor i en trea som kostar 6.500 kr per månad. Man får tillbaka 3200 i bostadsbidrag. Nettosumma efter att hyran är betald blir 17106 kr per månad som ska täcka allt annat man behöver.

Exempel 4. Familj med fem barn, 7, 9, 11, 13 och 15 år:
I det här exemplet maxar jag ersättningen och gör det så gynnsamt som möjligt för familjen.

Två vuxna med full etableringsersättning får 13.552 kr per månad. Tre barn över 10 år ger 4.500 kr per månad i etableringstillägg. Fem barn ger 5.250 kr per månad i barnbidrag plus flerbarnstillägg 2.864 kr per månad

Familjen bor i en fyrarummare som kostar 8.000 kr per månad. Bostadsbidraget täcker halva hyreskostnaden. Nettosumma efter att hyran är betald blir 22.166 kr per månad som ska täcka allt annat.

Stort tack till arbetsförmedlaren för dessa exempel på ersättningar som gäller asylinvandrade som fått uppehållstillstånd och befinner sig i ”etableringsåtgärder”. Kunskap om de faktiska förhållandena är viktiga för att spekulationer och skrönor inte ska florera. Och, som arbetsförmedlaren skriver: ”Sedan får man väl själv avgöra om man tycker att ersättningen är hög eller inte”.

Uppskattar du texterna på bloggen?
Vill du bidra med 1 krona per dag –
30 kronor i månaden?
Klicka i så fall här:

Inte för Sverige

Naiviteten och okunskapen, antalet felaktiga benämningar och begrepp samt allehanda sammanblandningar av olika ”rätter” (rättigheter) i Sveriges televisions sändning om id-kontroller den 4 januari, var öronbedövande. Allmänhetens skepticism mot medierepresentanter, politiker, riksdagsledamöter är redan stor och den kommer inte att minska.

Farhågor finns att det inte kommer att bli ett gott nytt år i år. Tyvärr.

Inte för Sverige och det svenska samhället med sina närmare 200 ”utanförskapsområden” och mängder av så kallade no go-zoner.

Inte för Sverige, som under en tid redan varit på väg mot den stora förändring som nu är ett faktum och som märks och syns genom stor social oro och rädsla bland allt fler.

Inte för Sverige där mordbränder, hänsynslösa rån, mord, våldtäkter och fruktansvärt beteende mot polis, ambulans och brandkår blivit vardagsmat, något som det verkar som om vi alla bara förväntas acceptera.

Inte för Sverige med allehanda mer eller mindre upprörande krav på att orealistiska religiösa hänsyn (gällande muslimer, kristna är det inte så noga med) ska tas.

Inte för Sverige där  bristen på bostäder, på lärare, på socialsekreterare är monumental.

Inte för Sverige vad gäller sjukvården och tandvården. Kapaciteten räcker långtifrån till för oss alla.

Inte för Sverige, vilket man inser om man förmår vara realistisk och inte sitter med huvudet bland molnen: för att möjligheter att integrera alla de hundratusentals asylinvandrade och deras anhöriga som kommit under bara de senaste tre, fyra åren (och alla dem som kommit tidigare…) är totalt obefintliga.

Och så har vi alla nya kostnaderna som skattebetalarna förväntas stå för samtidigt som pensionärer, handikappade, fattiga, sjuka får det allt sämre.

Det går att sitta i en tv-studio eller att ha en av skattebetalarna finansierad, välbetald riksdagsplats och vara okunnig eller ideologiskt färgad så till den grad att man absolut och totalt vägrar se verkligheten. Men vart ska de som inte har välavlönade jobb och poster ta vägen? Hur ska de klara sig som bor mitt i det elände som just dessa som sitter inne i värmen, nästan i symbios har skapat? Det är absolut ingen tröst att veta att även dessa personer kommer att drabbas av det som sker i det allt mer ohanterbara land de bidragit till att skapa. Det tar bara lite längre tid innan de drabbas, men också de behöver tand- och sjukvård, också de har barn som ska gå i en skola där allt annat än studiero och respekt för varandra råder. Också de – och deras barn – kan råka ut för grova brott som kan vara följden av det samhälle som Sverige blivit, där tonen och beteendet mellan människor blir allt råare.

Ett samhälle utan sammanhållning, utan en gemensam grund som omfattas av alla invånare, ett samhälle utan klara och tydliga normer och värderingar som inte bara existerar på papper utan också i verkligheten och i människors inre, det blir ett splittrat och farligt samhälle.

Där är Sverige nu. När svenskar släpper tanken på ”alla människors lika värde” och går till angrepp på olika sätt mot de invandrade. När asylinvandrare säger rent ut att de inte har en tanke på att 1) jobba här och 2) aldrig kommer att vilja integreras i det svenska samhället och 3) att de föraktar svenskar, då är splittringen ett faktum och läget är allvarligt och farligt.

OBS! Att det finns många asylinvandrade som åtminstone på ytan anpassar sig och som de facto kommer in i samhället, det är också ett faktum. Och det är givetvis bra. Men att integreras, att på riktigt och på djupet känna sig som en del av ett helt nytt land som man gör när man omfattar dess språk, historia och värderingar, det lär ta minst tre generationer. Och i ett land som inte betonar sin unikhet och sitt sätt att leva; där man inte visar stolthet över sitt lands kultur och traditioner och vill förmedla det, i ett sådant land har hitkommande från andra länder och kulturer inte en chans. I ett sådant land råder djungelns lag och det blir de svagare, de snälla och välmenande, de naiva och blåögda som drar de kortaste stråna.

Nej, något riktigt gott nytt år blir det inte. Inte för Sverige.

© denna blogg.

Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.”

En anställd vid Arbetsförmedlingen berättar:

Jag har följt din blogg ganska länge nu men har aldrig tidigare skrivit till dig (jag hittade din mailadress i SvD). Jag är arbetsförmedlare inom det så kallade etableringsuppdraget.

Nu är jag riktigt förbannad men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med det jag vill berätta. Det är följande:

Arbetsförmedlingen ska bosätta nyanlända asylinvandrade som ingår i etableringsuppdraget. Vi kallar alltså in alla som bor i anläggningsboende till samtal för att upprätta underlag för bosättning. Därefter börjar vår Bosättningssektion att leta bostäder åt de nyanlända genom ett samarbete med landets kommuner.

En majdag 2015 får en kollega under ett sådant samtal vetskap om att en 13-årig flicka väntar barn med en åtta år äldre man. Båda är från Mellanöstern. Arbetsförmedlingen anmäler givetvis omedelbart detta till Polisen som startar en förundersökning med misstanke om våldtäkt av barn.

Idag, den 1 december, skulle en man född 1993 besöka AF för inskrivning och upprättande av bosättningsunderlag. I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag. Tyvärr kom mannen inte till mötet med mig så jag fick inte bekräftat att han verkligen var gift med den nyblivna 14-åringen. Jag kontaktade istället Migrationsverket som bekräftade att så är fallet även om det inte är “godkänt” som äktenskap i Sverige. Vi kom snart fram till att det rörde sig om den ovan nämnda flickan.

Vid samtal med Polisen något senare idag berättade utredaren att anmälan om misstänkt våldtäkt av barn var nedlagd. På vilka grunder kunde hen inte säga, det var åklagaren som hade fattat beslutet. Anmälan var också gjord av någon annan än AF, troligen av mödravårdscentralen. Vi var alltså bara tvåa på den pucken…

Flickan kom tillsammans med sina föräldrar till Sverige sommaren 2014, hon var troligen gift redan då, 12 år gammal. Hennes “make” kom under hösten 2014. Den unga flickan var gravid i sjätte eller sjunde månaden enligt hennes mor när min kollega träffade föräldrarna som tillsammans med alla sina barn fick permanent uppehållstillstånd i april 2015. Barnet är alltså avlat i Sverige (jag har dock ingen information om/när det är fött).

“Maken” fick permanent uppehållstillstånd – PUT i slutet av september i år.

Detta betyder alltså att åklagaren, Polisen och Migrationsverket har bortsett från att “maken” gjort sig skyldig till ett brott vars straffvärde vid fällande dom är minst två års fängelse! Det är alltså OK att vuxna män ligger med trettonåringar i Sverige utan någon som helst rättslig påföljd?

Likhet inför lagen? Icke. Vilka signaler ger detta till andra personer som är i liknande situation eller som planerar att hämta en barnbrud från sitt hemland? Jo, att svensk lag gäller bara för svenskar.

Min kommentar: Precis så här slappt och rättsvidrig, inte bara i ord utan i faktisk handling, går det till i Sverige. Åklagaren lägger ner, Polisen lägger ner, Migrationsverket slår dövörat till. Parallella system växer fram och bland asylinvandrare är det väl känt att man kan göra som man vill i Sverige: ljuga, luras, bedra, våldta barn alltså tämligen öppet begå brott eftersom svenskarna är så livrädda för att hantera dem i enlighet med den lagstiftning som gäller för svenskar.

Jag har ingen anledning att betvivla vad arbetsförmedlare Y berättar. Personens identitet är känd för mig och jag vet också att vederbörande har arbetat mycket lång tid på Arbetsförmedlingen.

•   Varför tas inte mödravårdscentralens (troligen gjorda) och Arbetsförmedlingens anmälningar upp – hade de förkastats om det gällt en svensk 13-åring?
•   Varför beviljade Migrationsverket denne ”make” permanent uppehållstillstånd i Sverige, trots vetskap om att här fanns starka misstankar om att han begått/kontinuerligt begår brott vars straffvärde vid en fällande dom är minst två års fängelse?
•   Varför lägger åklagaren ner undersökningen?
•   Varför struntar också Polisen i att ett barn våldtas, förmodligen kontinuerligt?

Ett grovt brott tillåts av flera instanser att få fortsätta att pågå. Det finns starka misstankar om att ett barn våldtas men Migrationsverket beviljar – om alla detaljer stämmer i detta fall – den misstänkte våldtäktsmannen permanent uppehållstillstånd. Trots att det är förbjudet enligt lag att sexuellt förgripa sig, att våldföra sig på barn.

Hur blev det så här? Och varför? Vad är anledningen till att det inte är lika noga med en utländsk flicka som det med hundraprocentig säkerhet skulle vara om det handlade om en svenska flicka? När blev det så? Har svensk lag ändrats till att göra skillnad på ”oss” och ”dom”? När skedde det?

Jag har skrivit en hel del om asylinvandringen till Finland. Där gäller lagen lika för alla, det finns inte en chans att detta skulle ha kunnat få ske där. Med stor sannolikhet hade mannen aldrig ens fått uppehållstillstånd i landet.

© denna blogg.

Via Facebook fick jag kontakt med kristne D som två gånger utvisades till Iran

I många år har jag undrat vad som hände med D

I en av delarna i min artikelserie här på bloggen: Sveriges dyraste resebyråverksamhet,  berättade en ung iranier som blivit kristen och som jag kallade D, för tio år sedan, den 6 juli 2005, bland annat följande om utvisningen av honom till Teheran:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ”Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

Och:

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”.

Resten kan läsas i inlägget.

Två gånger fördes D till Teheran, två gånger kom han tillbaka eftersom landet inte släppte in honom. Jag hade kontakt med honom under tiden han satt på Migrationsverkets förvar i Märsta; jag brukade besöka honom och andra som satt där tillsammans med bland annat prästen Håkan Sandvik. D var 22, 23 år gammal när vi lärde känna honom och jag höll kontakten med honom också efter att han hade utvisats och kommit tillbaka två gånger. Han mådde psykiskt mycket dåligt. Med tiden bröts kontakten och under de senaste sju, åtta åren har jag inte vetat vad som blev av honom. Men i går, den 24 augusti, dök hans ansikte plötsligt upp på min Facebook-sida under rubriken ”Personer du kanske känner”, eftersom vi hade en gemensam Facebook-vän!

Min första känsla var glädje över att han uppenbarligen lever och så såg jag på hans sida att han bor i Sverige. Jag skrev ett meddelande till honom, han svarade genast och jag fick veta lite om hur han haft det och vad han gjort och gör. D har nu varit i Sverige i 13 år (det tog alltså tre år innan man försökte utvisa honom första gången…) och efter nio år i landet fick han permanent uppehållstillstånd. På vilka grunder frågade jag inte. Han skrev om två andra personer som satt på förvaret samtidigt som han (ordagrant):

Essi har inte fått put. Amin är spårlös.

Och sedan det som gjorde så ont att läsa:

Merit, jag kände mig liksom svarta får eller svin i förvaret och hur polisen gjort med mig och Amin, Essi. Det var jätte svårt väg. Tusen tack, Merit. Vilket liv hade vi i förvaret i Märsta. Jag glömmer aldrig det. Jag fick psykiskt torterat.

Jag minns D så väl. Vi brukade, i all välmening och välvilja, säga om honom att han var lite ”spattig” och vem skulle inte ha varit det under de omständigheter han levde. Han försökte ändå alltid vara lite glad och optimistisk, håret stod som ett moln av svart lockar på huvudet och han hade ett stort leende och ledsna ögon.

Nu jobbar D på en restaurang, mår inte bra. Men han var glad att höra från mig efter alla år. Det här är ett av så många människoöden under mina nästan 15 år som asylombud, som berört mig mycket starkt. D är ”bara” en av alla tiotusentals, hundratusentals asylsökande och asylinvandrade i Sverige. Men han är en människa.

Tillägg. Det kom ett mejl från en person som läst den här texten och som skrev:

Jag tycker att det är märkligt att du återger hans syn på hur hans ärende osv hanterades men inte belyser grunden för problematiken. Denna D hade alltså i Sverige fått en prövning som mynnade ut i ett du måste hem, som han vägrade att fullfölja. Detta konsekventa agerande resulterar i sinom tid i ett PUT (oaktat grunderna har han uppenbarligen har hans långa vistelse spelat in). Så får det inte vara. Iranier är ju en särskilt kapitel i den mycket sorgsna migrationsboken. De flesta företar helt lagliga utresor och kallt räknar med att vid ett avslag inte blir insläppta tillbaka. Det framstår därför som ännu märkligare att just D, som var så rädd för att bli dödat i hemlandet, var uppenbarligen av föga intresse för myndigheterna. 

Jag har svarat att han har helt rätt, men att i det här fallet är det det personen själv som får ge sin berättelse och att fokus ligger på hur utvisningen gick till. Givetvis ska den som får avslag på sin asylansökan och som har kunnat överklaga men även i nästa instans inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl, utvisas. Just i det här fallet framgår det ändå med stor tydlighet att det är D själv som berättar om hur resan till och från Teheran gick till. Det var ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” som jag då, för tio år sedan, ville belysa. Och att jag blev glad över att få veta att D levde, när jag såg hans namn dyka upp på Facebook. Att sedan myndigheterna då, för tio år sedan, inte klarade att utvisa en person som inte fått tillstånd att stanna i Sverige, var förstås inte alls bra.

© denna blogg.

Be my guest # 103: Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.

Fyra år

Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.

När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.

För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.

På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål  och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.

Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.

Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.

Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.

På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.

När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”. tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”

Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.

2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!

Läs också Zulmay Afzalis
julkrönika från 2013:
Skillnader.

Hans böcker kan köpas
i pappersformat
och som e-böcker
direkt från
Mummelförlagets widgetshop.

…och snart är det val igen # 2: Var har de så kallade ansvariga varit de senaste två decennierna?

Tidigare texter under rubriken …och snart är det val igen finns under Kategorier i vänsterspalten.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet med rubriken Vill ta debatten om integration!

Mer än 20 år för sent sägs det nu, år 2014, från regeringshåll självklarheter som att :

Alla elever ska delta i sexualundervisningen och i simlektionerna.

Mer än 20 år för sent sägs det nu, år 2014, från regeringshåll att:

Lagen måste gälla lika för alla.

Men var har alla så kallade ansvariga varit de senaste två decennierna? Undrar inte svenska folket varför lagen inte har varit lika för alla hittills? Och varför specialregler skapats för utomeuropeiska asylinvandrade och deras barn? ”Lagen måste gälla lika för alla”. Så ska det ju vara i ett land, man ska inte ha olika lagar och system och regler för olika människor. men det har man i Sverige. Och nu börjar regeringspartierna inse att det kanske inte är så… ja, demokratiskt. Eller rättare sagt. de börjar inse att nu måste de ”ta tag i den biten”, annars får Stora Stygga Vargen ännu fler anhängare och Snövit och de 23 små dvärgarna (en jätteregering i ett litet land som till stora delar styrs av EU…), som nu sitter i Rosenbad, tvingas ut därifrån. Hå hå ja ja! Undrar vilket/vilka parti/er som är ”populistiska”, egentligen…

Det är inte bara några få, utan väldigt många, som har förutspått att Allianspartierna – om de vill vinna valet, och det vill de ju – kommer att skärpa sig vad gäller asylinvandringen och integrationen av utomeuropeiska asylinvandrade i Sverige. Och nu har blöta Allianstummar flugit i luften! Exakt ett halvår före riksdagsvalet, och efter 20 år av flummeri, sätts nu några små fötter (inga stora, rejäla!) lite trevande  ner, liksom frökenaktigt och försiktigt och mycket svagt stampande. Det ska bli intressant att se när paniken breder ut sig tre, två, en månad före valet, hur stora fötter som då sätts ner av alla dem som vill regera…

© denna blogg.

I Dårfinkeristan den 21 februari 2014

Tillägg till/uppdatering av texten I Dårfinkeristan den 20 februari 2014.

Nu framkommer, bland annat i artikeln Malmös bilmålvakter skyldiga 168 miljoner i Sydsvenskan den 21 februari, att uttalandet av gatukontorets chef Bo Andersson om att ”Förra året gick vi miste om 42 miljoner kronor i obetalda parkeringsavgifter” inte riktigt höll. För nu har man kommit fram till att det rör sig om 168 miljoner kronor som ”vi” (skattebetalarna) gått miste om bara under förra året. Så stora skulder för obetalda p-böter och skatter har alltså, enligt dagens uppgifter, Malmös nio tyngsta bilmålvakter.

I artikeln i Sydsvenskan kan man läsa:

Den enskilt mest skuldsatte är 29-årige Ibrahim Sabih. Hans skuld hos Kronofogden för obetalda p-böter och skatter är 41,1 miljoner kronor. Sabih har enligt bilregistret 1929 bilar.

Detta verkar ha blivit ett kreativt och tämligen säkert sätt främst för en del kanske icke-integrerade (eller barn till) asylinvandrade att försörja sig på. Det är så det ser ut, åtminstone. Och detta har kanske pågått i många år och kommer sannolikt att fortsätta att fungera också i år och förmodligen även därpå kommande år. För, som kronokommissarie Christer Davidsson säger i artikeln:

Vårt system är inte byggt för så stora skulder.

Jaha. Nehej. Det är klart. Det är alltså en ohyggligt stor och omfattande och hänsynslös brottslighet som pågått och pågår. Och svenskarna, som ju inte vill kallas ”främlingsfientliga” eller något annat trist, gör inte mycket åt den. Fast det är klart: regeringen har ju ”aviserat en lagskärpning mot bilmålvakter senare i vår”… ”Aviserat”, inte ”beslutat om”. Och vad ska den ”lagskärpningen” omfatta som gör att Ibrahim Sahib med flera känner att de måste sluta med sin brottslighet som ju hittills torde ha lönat sig mycket väl?

Kanske kan regeringen sätta integrationsministern på att skapa ett pilotprojekt som gör att dessa människor blir laglydiga och trevliga och ”känner sig delaktiga i det svenska samhället”! Men kräv för Guds skull inte att de ska betala tillbaka de undanhållna 168 miljonerna till den skattekista som alla laglydiga svenskar fyller på för att pengarna bland annat ska räcka till allt som asylinvandrade behöver och kräver när de kommer till Sverige, för det skulle någon, särskilt i en del politiska partier, uppleva som kränkande och ”rasistiskt”.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg.