Det behövs ingen dyr Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat.

Om Sahlinaffärens två dimensioner – skriver Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Många andra skriver och tycker också i frågan – med rätta, det är skattefinansierad verksamhet det handlar om och den person som lett den har tidigare inte visat sig riktigt klara av alla delar av ett viktigt offentligt uppdrag. Nu tycks, vad det verkar, hon ha begått något eller kanske flera brott (polisutredning pågår) i egenskap av ansvarig för verksamheten på kansliet för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Mycket skrivs och sägs som sagt i frågan. Mina kommentarer och reflektioner tar avstamp i ledarartikeln i Svenska Dagbladet (men är också generella). Jag håller inte med om att:

Sverige har förvisso ingen förlåtande kultur för makthavare. Ett misstag kan ödelägga en karriär. Jag tycker att vi generellt borde vara mer överseende, eftersom jag tror att goda ledare inte kännetecknas av att de aldrig har gjort några fel, utan av att de förmår lära av gjorda misstag och erfarenheter.

Men vem har inte ”förlåtits” och getts nya möjligheter (och höga inkomster) trots ”slarv” både med uppdragsgivarens (=folkets) kontokort och oklarheter i samband med drivandet av eget företag, om inte Mona Sahlin? Borde det inte tvärtom vara så att dem, som agerar på folkets uppdrag och avlönas med folkets skattepengar, bör vi tvärtom ha mindre överseende med om de missköter sig och/eller begår brott än med andra?

Jag anser inte heller att det behövs någon nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Var det inte något som delvis kom till för att ge Sahlin (som mer eller mindre flummade runt det första året för över 80.000 kr/mån) ett (hög)avlönat uppdrag?

Vad som behövs, och har behövts redan innan hon började ”samordna”, är ett uppvaknande och en nyktrare, mer verklighetsbaserad syn på asylinvandringen och asylinvandrare. Också på dem som är födda här till asylinvandrade föräldrar och på de få men befintliga svenskar som radikaliserats, och på att se till att landets lagar efterlevs av alla som lever och bor i Sverige. En skärpt och mer vaksam attityd i hela samhället, genomgående.

Att, som Mona Sahlin sägs ha gjort:  ”i många sammanhang kommunicera sina värderingar och sitt starka engagemang för demokratifrågor” räcker i min värld ingenstans. I min värld är det vad man gör som räknas, inte vad man kommunicerar.

Att det skulle vara en fjäder i hatten för Sahlin att kansliets personal (sammanlagt nio personer) ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten” är verkligen inte något jag håller med om. Ett kansli på nio personer, vad kostar det? Vad har det åstadkommit annat än en stödtelefonlinje till Röda korset som är bemannad vardagar 9-15, särskilt om ingen ens svarar där… Och ett fall där niomannakansliet ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten”. Vare sig som människa eller som skattebetalare kan jag se det som ens ett fjun, allra minst en fjäder, i hatten för Mona Sahlin eller någon annan.

Detta, däremot, är det lätt att hålla med om:

Några röster som hittills har hörts har mest talat om att hon har varit engagerad och synliggjort problematiken. Det är inget högt betyg. Problematiken har med all önskvärd synliggjorts genom de senaste årens fruktansvärda terrorbrott, med direkta kopplingar till Sverige. Det behöver vi ingen samordnare för att skapa insikt om.

Det behövs inget dyrt kansli och ingen ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat, som kostar miljoner skattekronor. I Sverige behöver man inse att alla sorters ”våldsbejakande extremism” ska motarbetas med alla tänkbara lagliga och demokratiska medel och att lagar som stiftats ska gälla alla invånare i Sverige och även tillämpas. Utan undantag. Inte minst utlänningslagen.

© denna blogg.

Det kom ett mejl: ”Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor?”

Det kom ett mejl:

Jag som skriver detta är en andra generationens invandrare, gift med en invandrare. Vi har båda universitetsexamen från Stockholms universitet, vi är egna företagare inom IT och PR och bor i villa utanför Stockholm. Min far kom hit från Canada 1967, med bland annat en examen från Cambridge, England, i bagaget. 1968 arbetade han som lärare på ett svenskt gymnasium, vilket han gjorde ända fram till sin pension. Han och vi har varit en god affär för Sverige.

I samband med Husbykravallerna började jag inhämta information om migration och integration från andra källor än de etablerade massmedierna. Det jag hittade skrämde mig, men inte i den omfattning som det som nu sker, skrämmer mig. Jag tror inte på konspirationsteorier, men det jag själv upplever och det jag får läsa om i massmedier överensstämmer inte, något jag uppfattar att allt fler delar.

En arbetskollegas fru engagerade sig i migrationskatastrofen i höstas och åkte till Centralstationen i Stockholm för att ta emot vad hon, via svenska mediers rapportering, fått för sig skulle vara trevliga barnfamiljer från Syrien som hade flytt för sina liv med IS-bödlar flåsande i nacken. Hon ledsnade redan efter ett par dagar;  de absolut flesta som kom var unga män som dessutom inte alltid var särskilt trevliga. På bilder i svenska massmedier lyckades fotograferna skapa ett intryck av att det var mest barnfamiljer som befann sig på stationen, vilket inte alls överensstämde med min kollegas frus egna upplevelser och inte heller med UNHCRs uppgifter om vilka som tagit sig till Europa. Nämligen 72 procent unga män, om jag inte minns fel.

Det jag saknar i den mediala rapporteringen är mer fakta om vad som händer. Asylsökarkatastrofen som drabbade Europa och Sverige (de flesta är väl inte flyktingar enligt den officiella definitionen?) verkade få de allra flesta att tänka enbart med hjärtat. Men medierna borde absolut ha rapporterat mer faktagrundat, inte så mycket baserat på känslor. Det finns ett stort antal problem (inte utmaningar) som väntar i vårt samhälle om den stora utomeuropeiska invandringen fortsätter. Om inte massmedierna ger en mer heltäckande bild lämnar de över till de så kallade hatsajterna som allt fler verkar vända sig till när mainstream media sviker.

Saker för medier att ta upp och för oss alla att diskutera:

1.  Vilka är det som nu kommer till Sverige?
2.  Varför kommer det så många nu?
3.  Hur ser asylinvandringen per capita ut i Europa de senaste tio åren?
4.  Varför kommer så väldigt många till just Sverige? Vad är det som drar?
5.  Hur många av dem som kommer till Sverige får flyktingstatus? Varför får de andra uppehållstillstånd?
6.  Vad säger Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter och skyldigheter?
7.  Får man resa genom ett dussintal länder från till exempel Afghanistan utan att registrera sig i något av de säkra länderna som man korsar på vägen hit?  Är det okej att välja och vraka vilket and man ska ”söka skydd” i?
8.  Om inte, varför verkar alla se mellan fingrarna med detta?
9.  Vilken andel av dem som får asyl och sedan vill ta hit anhöriga måste försörja dem själva, som väl lagen föreskriver? Det vill säga vilken andel får dispens från lagen? Jag har läst att det rör sig om mer än 99 procent. Varför har man ens en försörjningslag i sådana fall?
10. Hur ser utbildningsnivån ut för dem som kommer hit? Ibland ger massmedia och politiker bilden av att de som kommer är högutbildade. I vilken utsträckning är det sant? I vilken utsträckning har de som kommer hit en utbildning som är relevant för den svenska arbetsmarknaden? Till exempel: om man är jurist från Afghanistan, vilken relevans har den utbildningen i Sverige? Agronom? Lärare?
11. Hur lång tid tar det i genomsnitt för en person från något av de stora asylsökarländerna som får uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov i Sverige, att komma bli självförsörjande?
12. Hur många anhöriginvandrare har det kommit per person som fått asyl/uppehållstillstånd som skyddsbehövande under de senaste tio åren?
13. Hur kommer det sig att så många så alla de ensamkommande barn kommer till just Sverige och inte till våra grannländer? Kan det ha att göra med att våra grannländer ålderstestar dem men att Sverige inte gör det?
14. Hur ser ekonomin ut för kommuner i Sverige som under lång tid tagit emot många asylsökande, till exempel Malmö, Södertälje, Botkyrka? Har den så kallade investeringen givit avkastning än? Om inte, när förväntas den göra det?
15. Hur kommer det sig att politikerna i Sverige har givit Migrationsverket mandat att på eget bevåg ge alla syrier och eritreaner permanenta uppehållstillstånd?
16. Stämmer det att syrier och eritreaner får permanent uppehållstillstånd i Sverige även om de redan har det i ett annat land?
17. Vilken andel av dem som kommit och kommer till Sverige påstår sig sakna id-handlingar?
18. Vad händer med dem som saknar id-handling och inte får asyl/uppehållstillstånd i Sverige? Utvisas de? Hur snabbt?
19. Finns det något problem med att befinna sig illegalt i Sverige? Deras barn får ju gå i skola, de själva får både sjuk- och tandvård samt slipper betala skatt.
20. Hur ska vi säkerställa att antalet utanförskapsområden inte bara fortsätter att växa med de volymer av människor som kommit och kommer till Sverige?
21. Vad ska de jobba med?
22. Vem ska utbilda dem?
23. Var finns sjukvårdarna som ska ta hand om dem? Och oss?
24. Hur många bostäder måste det byggas? Jag har sett en siffra, 700.000 bostäder på fem år. Om den stämmer innebär det i princip ett nytt Stockholm på bara fem år. Vem ska betala för byggandet av dessa bostäder? Vem ska betala hyrorna?
25. Hur ser de faktiska kostnaderna ut för en migration på, säg 100.000 asylinvandrare per år med den sysselsättningsgrad de tidigare haft för de folkgrupper som kommer nu? Hur ser kostnaden ut om tio år om det fortsätter komma 100.000 eller fler varje år?
26. Hur ser kommunernas budgetar ut, de som sedan ett tag tagit emot många asylinvandrare? Hur fördelas sig till exempel utbetalningarna av försörjningsstöd, det vill säga hur överrepresenterade är asylinvandrarna?

Och så vidare. Många ytterligare frågor återstår. Jag har inte ens berört brottsligheten än. Eller tiggarna. Eller vad det som sker innebär för det svenska samhället som har byggts upp under generationer. Vad händer när väldigt många personer från världens sämsta ställda länder kommer till oss och omgående får ta full del av vår välfärd? Kommer de automatiskt att få svenska värderingar och bli goda svenska medborgare? Tillåt mig tvivla.

Jag har heller inte berört varför varenda kommun i Sverige plötsligt måste ha personer som jobbar mot islamistisk radikalisering. Varför jobbar inte de muslimska församlingarna mot detta?

För mig är det uppenbart att varenda människa med någorlunda fungerande analytisk förmåga inser att Sverige omöjligt kan ta emot och integrera ens en bråkdel av dem som kommit de senaste åren. En fyr- eller femdubbling av redan tidigare alldeles för stora volymer är på väg att bringa det svenska välfärdssamhället till en kollaps. Om detta är det tämligen tyst i de stora medierna. Varför?

Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor? Tino Sanandaji har en förmåga att ta fram fakta för att krossa myter. Hans opponenter brukar endast använda känslor.

Sedan årsskiftet har jag följt dessa frågor och debatten kring dem ganska sporadiskt då jag märkte att funderingarna kring vad som händer med Sverige tyvärr fick en negativ påverkan på mitt humör. Samtidigt beundrar jag dig, Tino Sanandaji med flera som oförtrutet kämpar på för att upplysa och informera. Förhoppningsvis kan terrorattentaten med ”svenskar” som aktiva medhjälpare få vår halvsovande befolkning att börja fundera på om den inte ändå tycker att det är viktigt för vilka och för hur många vi öppnar våra hjärtan och våra plånböcker och lovar livslång försörjning till.

Ett mycket litet steg i rätt riktning – men det har tagit alldeles för lång tid – är att en del medier börjar förstå att alla som kommer till Europa inte generellt ska benämnas ”flyktingar” eftersom de ofta är ”migranter” och inte ”flyktingar”.

Det finns som sagt många fler frågor att ställa, men just nu måste jag starkt fokusera mig på mitt jobb och att dra in pengar ifall att det Sverige som vi har växt upp i och älskar inte längre är ett alternativ för mig och min familj att leva i. Ett litet hopp finns dock fortfarande om att regeringen verkligen ska skärpa lagstiftningen och att socialdemokraterna inte ska vika ner sig för Miljöpartiet nu när strömmen av asylsökande åtminstone för tillfället har hamnat på en lite mer hanterbar nivå.

Jag hoppas också att Schengen-överenskommelsen förpassas till historieböckerna och att gränskontroller återinförs permanent i hela Europa så att vi kan förhindra olika former av kriminella att lätt förflytta sig mellan våra länder.

Signaturen Bekymrad

Kommentar: 26 frågor inklusive mängder av följdfrågor i många av dem, samt ytterligare frågor som inte är numrerade. Reflektioner. Förhoppningar. Se här, medieredaktioner, här är frågor som jag kan tänka mig att många vanliga, hyggliga människor gärna vill att ni ska söka svaren på och servera dem sakligt och korrekt utan vinklingar och egna ideologiska bakgrunder. Så svårt är det inte, vi är ganska många som lyckas med det varje dag men som inte når lika många som betydligt större medier. Allt fler som vill ha raka svar och hårda fakta på asyl-, migrations- och integrationsområdena kommer annars att söka sig bort från ”gammelmedierna” för att få en mer nyanserad och trovärdig information.

Personen som skrivit texten har valt att vara anonym. De flesta förstår varför. Jag vet vem personen är.
© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till denna sida så att texten kan läsas i sin helhet av intresserade.

Finland. Avskyvärd rasistisk demonstration i Lahtis.

Att bemöta människor på det här avskyvärda sättet är absolut och totalt oacceptabelt och ytterst ovärdigt människor i ett civiliserat land.

Ändå sker det, och kommer att fortsätta att ske, i samband med och på grund av den plötsliga och mycket omfattande inströmningen av asylsökande och andra migranter till Finland på kort tid – som inte heller ser ut att minska. Sådana här hatfulla demonstrationer kan också eskalera och resultera i fysiska våldsamheter och skadegörelse och bli allmänfarliga på ett konkret sätt.

Samhället utsätts för slitningar, människor tappar koncepterna när så stora förändringar sker under loppet av några veckor: att tusentals och åter tusentals ”främlingar” kommer till ett mycket litet land i djup ekonomisk kris där en stor del av folket hyser existentiell oro, för sin ekonomi, sin framtid, sitt liv. Det går inte att blunda för detta eftersom det är ett faktum. Samtidigt ska man också veta, att väldigt många finländare, trots ett svårt läge, öppnar inte bara sina hjärtan utan också sina hem för dessa människor. Det är inte varje enskild finländares sak att bedöma vilka som är i behov av skydd eller asyl, det är de finländska myndigheternas uppgift. Tills vars och ens status är klarlagd är de människorna asylsökande och de har laglig rätt att få sin sak prövad. De ska inte behöva mötas av den här typen av uppenbart rasistiska demonstrationer!

Finlands regering har reagerat blixtsnabbt och uttalar i ett gemensamt ställningstagande:

– Finlands regering fördömer kraftigt den senaste nattens rasistiska åsiktsyttringar mot asylsökande som anlänt till landet. Våld och hot om våld bör alltid fördömas, konstaterar statsminister Juha Sipilä, utrikesminister Timo Soini och finansminister Alexander Stubb.

Finland är ett internationellt, öppet och tolerant land, där de allra flesta godkänner migrationen.

Finlands regering och myndigheter följer noggrant med situationen. Regeringens ministerarbetsgrupp för migration kommer att behandla det skedda vid sitt nästa sammanträde.

Regeringen är på alerten och har också tidigare meddelat att läget på det här området (asylinvandringen) följs av dem timme för timme. Åtgärder har snabbt satts in – flyktingsluss, gränskontroller, nyrekryterade handläggare vid Migrationsverket, nya nödinkvarteringar etc – för att försöka få ordning på den stora strömmen av asylsökande, som inte registrerats i Sverige som de ska, som tar sig till Finland med benägen hjälp av det svenska statliga SJ, Statens Järnvägar, som låter dem resa gratis. Åtgärder måste, där så är möjligt enligt lag (”hets mot folkgrupp”?) också sättas in mot människor som beter sig på det ytterst obehagliga och låga sätt som, enligt uppgift, ett tiotal demonstranter gjorde när asylsökande anlände till Lahtis.

© denna blogg.

I nästa år, i nävermån, när tuppen går i tossor!

Jag beundrar er alla, ni moderater som arbetar hårt inför valet (och det gäller förstås alla andra partiers valarbetare också), ni som vill väl och som tror på det ni för fram på era valaffischer och i andra sammanhang. Jag menar det, det finns ingen som helst ironi i det jag säger. Det är alltid roligt att se hur ni klistrar affischer, håller torgmöten, knackar dörr, sätter upp valstugor etc, etc, etc. Utan ert engagemang och utan era ideella insatser skulle vi inte längre ha ens en gnutta demokrati längre. Ni är alla – oavsett parti – värda beundran och beröm.

Men en sak undrar jag starkt över: varför säger ni moderater inte ifrån till er partiledare, tillika er och hela Sveriges statsminister, och till er och hela Sveriges utrikesminister, när de uppblåst megalomant, i en krissituation i landet (asylinvandringen som skenat bortom all kontroll) uttalar:

Sverige är en humanitär stormakt.

Hur kan ni med hedern i behåll ställa er bakom ett så osant och felaktigt påstående? Att många är rädda för partiledningen vet vi, det har sipprat ut en hel del berättelser om det och för några år sedan utkom boken Knapptryckarkompaniet av tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, som bland annat skrev:

Men den förväntan och stolthet jag kände inför uppdraget hösten 2002, när jag blev invald i riksdagen som moderaternas första namn, ersattes steg för steg av frustration, irritation och ibland ren ilska.

För en riksdagsledamot är nämligen frihetsgraderna få, egna analyser och slutsatser uteslutna och initiativ utanför de fastställda ramarna föga uppskattade. Inte heller frågor till partiets ledning – ens de som ställdes blott för att stilla nyfikenhet – välkomnades.

Från tid till annan kände jag därför viss skam för det sätt på vilket jag och mina kolleger genomförde vårt uppdrag. Vi använde inte tillräckligt med tid och resurser för att rätt sätta oss in i de frågor vi skulle besluta om. Vi nöjde oss med att passivt godta ledarens uppfattning och förväntades heller inte göra något annat.

Se också halvtimmesprogrammet En bok, en författare:

Jag beklagar djupt att ”demokrati” i Sverige har fått en helt annan betydelse än den, som man vanligtvis förknippar med ordet och med det som står på riksdagens webbplats första sida:

Som jag ser det (andra kan se det annorlunda) är det så här:

Den offentliga makten i Sverige utgår inte från folket och inte heller från riksdagen, den utgår från några få personer i regeringen.

Riksdagen är inte den högsta beslutande församlingen i vårt land, annat än på papperet. Högsta beslutande församling är en liten grupp i regeringen.

Svenska folket är inte fritt att välja vilka de vill utan måste hålla sig till de kandidater som respektive parti valt att sätta upp på sina listor.

Svenska folket i gemen verkar inte uppleva att de ”företräds” av 349 personer (som dessutom är minst 200 för många) i riksdagen.

”Som man bäddar får man ligga” lyder ett gammalt ordstäv. Svenskarna har tillåtit att en sorts demokratur införts och måste nu antingen ligga i den bäddade sängen eller stiga upp, klä på sig och slå näven i bordet. För landets och folkets skull gäller det andra alternativet, att stiga upp, hålla huvudena högt och se till att makten återförs till folket (vilket också riksdagsledamöterna är en del av) via en rejält bantad riksdag. Och att se till att de maximalt 149 riksdagsledamöter som ska företräda folket verkligen klarar av att agera starkt och självständigt gentemot diktatoriska partiledningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på vad som ofta sades till mig som barn, när jag önskade eller föreslog något som var utopiskt:

Jo, jo, lilla vän,
i nästa år, i nävermån,
när tuppen går i tossor!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

 

I den nya miggboken träder en migga fram

Nu finns miggornas berättelser samlade i två ”miggböcker”. Och: en migga har skrivit förordet.

Den andra boken – Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Miggor berättar 2012–mars 2014 – kom ut i går. Det finns alltså hundratals och åter hundratals berättelser, som sträcker sig över en period av sex år och tre månader. Miggorna har berättat om vad de ser, hör och upplever på sina positioner som handläggare och beslutsfattare på en av Sveriges viktigaste myndigheter – om inte rentav den viktigaste myndigheten, Migrationsverket.

Till alla som vill skapa sig en allsidigare bild av asylinvandringen (och till viss del också andra sorters invandring) till Sverige, än den som ges i politiska tal och radio, tv och tidningar:

Läs vad miggorna berättar. Deras berättelser är viktiga!

Några korta utdrag ur boken kan läsas här.
Boken kan beställas som e-bok eller i pappersformat här.

Fakta och sanningar försvinner inte hur mycket man än låtsas som om de inte existerar.

I Sverige är man mästare på att se saker och ting i antingen svart eller vitt, inte som både och eller något mittemellan. Och mästare på att blunda för sanningar och fakta; på att utelämna dem, när det inte passar den bild av ”verkligheten” som en viss grupp – eller vissa grupper – har bestämt ska gälla. Man vill inte låtsas om existensen av sanningar och fakta som man inte gillar och som förs fram för att de är viktiga och för att de är just sanningar och fakta. Strider de mot godsvenskarnas* egna bilder om hur det borde vara, inte om hur det är, ja då ska de helst undanhållas och utelämnas.

I fina rum, ofta med fin teknik och fina Power Pointpresentationer, med fina moderatorer och fina inspelningar av alltihop som genast läggs ut på internet, samlas godsvenskar till seminarier och hearings och konferenser om ”fri invandring”, ”mäns våld mot kvinnor” med mera. Likasinnade – alltså personer som håller med om det som de redan på förhand vet att de kommer att få höra – strömmar till. Gemensamt för dem är ofta att de inte ser – eller vill se – vad som sker utanför deras fina rum, som en följd av den mycket stora invandring av människor som myndigheterna (och därmed folket) ofta inte har en aning om vilka de är, eller varför de är här. Och gemensamt för dem är också att de inte vill se hedersvåldet för vad det är och för vad det kan få för konsekvenser när man inte kallar det vid sitt rätta namn.

Många godsvenskar verkar också på sin höjd bara ha läst om dem, som deras seminarier handlar om, eller träffat dem under snabba studiebesök på platser där dessa människor bor och lever; de verkar sällan ha umgåtts med dem och lärt känna dem och deras tankevärld ”på riktigt”.

Godsvenskar vill alltså varken se farorna med fri eller för stor utomeuropeisk invandring till ett litet land (läs gärna Det har miggorna larmat om i fem år. Och fortsätter att larma…), eller acceptera sanningar och fakta om hedersvåld, hedersmord och hederskultur. De verkar tro – eller vilja tro – att allt detta kan trollas bort genom att som ett mantra upprepa att ”vi behöver mer folk i Sverige” och genom att man låtsas som om hederskulturen inte existerar bland många av de allt fler ”fria invandrare” som kommer till Sverige.

Godsvenskarna, de som minglar i finrummen och håller seminarier under ordnade former där alla tycker likadant  med mycket små avvikelser och som sedan åker hem till sina all white communities, verkar tro att sanning och fakta försvinner, går upp i rök, för att de inte låtsas om dem.

Om just hedersvåldet skriver Sakine Madon i Expressen den 19 januari under rubriken Sluta blunda för hedersförtrycket, bland annat:

Vad som däremot inte hjälper är när makthavare relativiserar bort hedersvåldet eller misstänkliggör dem som berättar, vilket märkligt nog fortfarande görs från vänster till höger.

Och om den mycket stora asylinvandringen skriver Migrationsverket så här:

Sverige fortsatte också att vara det europeiska land som i absoluta tal tog emot flest ensamkommande asylsökande barn. Sett utifrån det totala antalet asylsökande (närmare 44.000, en ökning med 48 procent jämfört med 2011) var Sverige det land som tog emot flest sökande — efter Tyskland och Frankrike som tog emot cirka 64 000 respektive 60 000 asylsökande under 2012 (preliminära siffror).  .

Här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, berättar främst miggor men också gränspoliser, socialsekreterare, HVB-personal, sfi-lärare, ambassadpersonal om asyl- och integrationshaveriet utan att godsvenskarna reagerar. Det stör den bild de har skapat åt sig själva och envist håller fast vid oavsett hur många väl insatta, seriösa och kunniga människor som berättar om den allt svårare situation i landet som deras ignorans har skapat och fortsätter att skapa. Läs t.ex. Expressens artikel Fler politiker stöder Franks flyktingkritik (jag beklagar, som så ofta, den urusla och felaktiga rubriken – det är väl knappast flyktingarna eller de asylsökande som kritiseras…). Fler liknande fakta- och sanninsgbaserade ”uppror” börjar tränga fram nu, också i gammelmedia, och går inte längre att stoppas av godsvenskar.

Det finns inget främlingsfientligt, rasistiskt eller islamofobiskt i att rapportera och diskutera allsidigt och sakligt. Eller i att se till att landets utlänningslag efterlevs. Asylsökande som uppfyller lagens krav ska antingen beviljas asyl (flyktingar) eller uppehållstillstånd (skyddsbehövande enligt angivna kriterier). Och hedersvåld ska kraftfullt bekämpas genom tydlig information till dem som beviljats uppehållstillstånd i Sverige och genom extra stränga straff, följda av utvisning för dem som begår sådana brott.

*godsvenskar är ett begrepp jag härmed myntar för att, med ett enda ord, kunna beskriva (stämpla) dem som agerar enligt devisen (som de själva ofta inte ens är medvetna om): ”Jag vill så väl, men det blir så fel”. Alltså lite på samma sätt som godsvenskar i ett samlingsord benämner (stämplar) människor, som inte håller med om deras lätt utopiska budskap, som ”främlingsfientliga”.