Min första intervju på fem år

Den första korta intervjun jag gett på fem år gav jag till chefredaktören Paulina Neuding som jag har stor respekt för, på en webbsajt i en tidskrift som jag uppskattar mycket. Några fler intervjuer blir det knappast.

I intervjun talar jag om rättsosäkerheten i asylprocessen och om vikten av miggornas berättelser inifrån Migrationsverket – information som annars inte skulle komma ut. Dessutom talar jag om att jag för flesta gången, efter decennier av ideellt arbete som asylombud och insamlare av berättelser och utgivare av böcker, söker stöd av mina läsare och följare via en insamlingskampanj på Kickstarter. 200.000 kronor har jag satt som mål och tiden går ut på söndag. Om hela beloppet inte samlats in när kampanjen är slut så tillfaller inte en enda krona mig. Så alla bidrag – stora som små – är mycket välkomna!

Centerpartiet har inte tänkt igenom sina förslag ordentligt

Voj, voj ändå (finlandssvenskt uttryck)! Det är inte utan att man börjar tycka att det är tur att Centerpartiet är så litet att partiets förslag på invandringsområdet – trots att det agerar stort och ganska högljutt – inte kommer att få något verkligt genomslag någonstans. Och att partiet kanske (troligen) inte ens kommer att vara representerat i riksdag och regering efter nästa val.

För nu har det återigen, precis som förra gången när partiet förordade helt fri invandring, snurrat till riktigt ordentligt. Det är trist och beklagligt.

Om centerpartisterna hade brytt sig lite grann om att ta del av andra uppgifter än vad de själva brainstormar fram i sina egna inre kretsar; om de hade bemödat sig om att skaffa fram grundläggande och allsidig information och tagit del av den (vilket alla kunde ha gjort genom att läsa miggornas berättelser i Inte svart eller vitt utan svart och vitt eller genom att söka på ordet ”migga” på den här bloggen) så hade de förslag och åsikter de fört fram bland annat här inte kommit till!

En centerpartistisk ståndpunkt lyder så här:

Centerpartiet är för en öppen och generös flyktingpolitik. Vi tycker att det är viktigt att människor som flyr undan krig och förtryck ska ha möjlighet att hitta en fristad här.

Det är tämligen floskligt, om man tänker igenom vad som faktiskt sägs, nämligen ungefär:

Centerpartiet är för en i det närmaste fri och skattemedelsförsörjd asylinvandring. Vi tycker att det är viktigt att människor som flyr undan krig och förtryck ska ha möjlighet att komma just till Sverige.

För att analysera och problematisera kring det centerpartistiskt sagda så kan man grubbla över:

1) Hur stort ska Migrationsverket bli för att kunna ta emot och utreda (!?) samtliga som säger sig ”fly undan krig och förtryck”?

Redan nu torde verket ha kring 3.500 anställda, ska det antalet ökas till 7.000? Eller till 10.000? Var finns de som skulle klara av jobbet? Varifrån ska pengarna till deras löner tas?

2) Varifrån ska Centerpartiet trolla fram alla de jurister och asylombud, tolkar, gode män, läkare, sjuksköterskor, skolor, HVB-hem, bostäder som kommer att behövas?

Allt som krävs för dem som ”flyr undan krig och förtryck” samt för de bedrägligt asylsökande finns ju inte ens nu! Hur menar månne Centerpartiet att det ska fungera med den inströmning av asylinvandrare och släktinginvandrare som skulle bli verklighet med den centerpartistiska ”generösa flyktingpolitiken”?

Ytterligare ett svårbegripligt förslag från Centerpartiet:

Invandrare ska kunna återförenas med sina äldre anhöriga: föräldrar, mostrar eller fastrar, så länge de själva står för deras kostnad. Kravet är att man ska teckna försäkring för att täcka sjukvård och äldreomsorg.

Ett sådant här uttalande borde någon absolut ha stoppat innan det nådde offentligheten! Det är direkt pinsamt att ta del av så oklart formulerade, tillika verklighetsfrämmande och omöjliga idéer!

1) ”Invandrare”?

Vad menas med ”invandrare”? Finländare? Greker? Iranier? Mongoler? Afghaner? Arbetskraftsinvandrare? Redan härvarande anhöriginvandrare som också vill hämta hit sina släktingar som inte redan är här?

Varför mostrar eller fastrar? Är inte det orättvist att tvingas välja den ena eller den andra ifall man har både mostrar och fastrar? Och hur är det med mostrarnas och fastrarnas eventuella makar/sambor/särbor? Morbröder och farbröder måste väl i jämlikhetens och rättvisans namn också få komma till Sverige? Plus deras makor/sambor/särbor. Och hur hade Centerpartiet tänkt att man skulle göra med deras barn, alla kusiner? De måste ju också få komma till Sverige; inte kan väl mostrar och fastrar tvingas lämna sina barn, de stackars kusinerna, vind för våg i hemländerna? Sedan fortsätter ju detta i evighet med släktingarnas anhöriga och släktingar, deras anhöriga och släktingar och… Var hade Centerpartiet tänkt dra gränsen?

2) ”…så länge de själva står för deras kostnad. Kravet är att man ska teckna försäkring för att täcka sjukvård och äldreomsorg.”

Vilka menas med ”de” och vad menas med  ”deras” (syftningsfel!)? Är det invandrarna (vilka de nu ska anses vara) i Sverige som ska stå för alla sina släktingars kostnader eller är det släktingarna själva som ska göra det? Var kan man förresten teckna sådana försäkringar som Centerpartiet hänvisar till? Finns det verkligen bolag som tecknar försäkringar åt folk som måste betala kring 3.700 kronor för ett icke-subventionerat  läkarbesök, kanske uppåt en miljon kronor eller mer för en icke-subventionerad by pass-operation och kring 10.000 kronor eller mer för en icke-subventionerad ambulansfärd? Och skulle ett sådant försäkringsbolag stå för kostnaderna för icke-subventionerade rullatorer, hörapparater, kryckor etc och vad mediciner kostar ”på riktigt”?

Eftersom Centerpartiet talar om att försäkringar måste tecknas och partiet därmed måste ha tagit reda på att försäkringsbolag som skulle teckna sådana försäkringar existerar, så vore det intressant att veta vad premierna skulle bli till exempel för mor- och farföräldrar med diverse sjukdomar som astma, diabetes, hjärtproblem m.m. Och för kusiner med cancer, HIV eller njurproblem. En plats på ett äldreboende kostar rätt mycket, täcker de här försäkringarna den kostnaden också?

Ska ungdomarna (kusinerna och/eller om man har väldigt unga mostrar, fastrar, morbröder och farbröder) gå i skola i Sverige (vi har ju skolplikt)? Vem ska betala skolavgifterna på uppåt 100.000 kronor eller mer per år? Ska vuxna släktingar gå på SFI-undervisning? Det är redan nu stor brist på lärare, hur ska man skaka fram lärare som inte finns? Och vem ska ”stå för” dessa kostnader? Det framgår inte av förslaget.

Det ter sig inte riktigt som om Centerpartiet har tänkt ordentligt på vad de själva menar med att ”de själva ska stå för deras kostnad”…

Och hur ska alla gamla föräldrar och alla mostrar, fastrar, morbröder och farbröder (och kusinerna, förstås, som väl i den centerpartistiska generositetens namn inte kan lämnas kvar i hemländerna) finna sig tillrätta här? Ska integrationsminister Ullenhags allehanda integrationsprojekt gälla dem också? Vem betalar? Och vad händer om de hitkomnas släktingar inte längre vill/kan försörja dem, och om dessa släktingar inte har fått jobb och kan försörja sig själva?

Centerpartiet säger också att:

Vi skulle vilja införa en ”sista länken”, dvs titta på en ökad anhöriginvandring. Och då tror vi – och tycker vi – att det är rimligt att de som bor och arbetar här i Sverige också tar ett större ansvar för deras grundläggande service.

Barn till invandrare ska kunna ha sina mor- och farföräldrar här om önskemål om det här finns. Invandrare ska kunna återförenas med sina äldre anhöriga.

Centerpartiet vill, som ett av få partier, öppna upp möjligheten för fler att komma till Sverige. Då är det viktigt att också se till att ansvaret delas.

1) I det här uttalandet heter det ”deras grundläggande service”.

Vad menas med det? Vad är ”grundläggande service”?

2) ”…att det är rimligt att de som bor och arbetar här i Sverige också tar ett större ansvar”.

Exakt vad menas med att ”de som bor i Sverige tar större ansvar”? Vilka som bor i Sverige? Alla, dvs hela befolkningen som bor och arbetar här? Invandrare som bor i Sverige? Hur ska det bli med alla de invandrare som inte jobbar och därmed inte kan ”ta ansvar” för alla sina släktingar som eventuellt vill komma till Sverige, inte ? Vilka?

Exakt vad menas med ”ett större ansvar”? Det är otroligt vad detta ”ta ett större ansvar” och ”ta ansvar” används flitigt i den svenska debatten! Men vad det betyder verkar ingen riktigt veta. Hur kan någon människa eller något parti ta sig rätten att förvänta sig att någon annan ska ”ta ansvar” för vad människan/partiet propagerar för? Och varför skulle någon ta ansvar för något som han/hon inte själv kan eller vill ta ansvar för? ”Det grumligt sagda är det oklart tänkta” (parafras på ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”), det borde Centerpartiet ha tänkt på.

Vidare vill Centerpartiet:

underlätta för flyktingar i krigsområden att söka asyl på svenska ambassader i närområden eftersom de annars är utlämnade åt flyktingsmugglare för att kunna ta sig hit.

Det här kräver en helt egen kommenterande text! Det är så många aspekter som gör att den här tanken – eller egentligen det här förslaget (som tanke betraktad i sig inte dum) – skulle vara totalt omöjligt att genomföra, och Centerpartiets  presentation av förslaget visar på djup okunskap (eller slarv!) och oförmåga att göra relevanta konsekvensanalyser.

Till slut: Jag beklagar att man inom Centerpartiet inte tar sin politiska makt – om än alltmer krympande – och sitt ansvar (här är användningen av orden ”sitt ansvar” legitimt!)  på större allvar. Att framföra en mängd oklara förslag och visioner som inte bygger på verklighetsförankrad research och analys är inte värdigt ett politiskt parti.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

”Demonstrationer, det vill säga allmänna sammankomster, på offentliga platser, får inte anordnas utan tillstånd.”

Den 5 mars 2013 skrev jag, under rubriken Minnen från mina 14 år som asylombud om Uladimirz och hans fru, som demonstrerade och hungerstrejkade utanför Uppsala sjukhus:

Jag minns Uladimirz som hade cancer och som, efter en hungerstrejk utanför Uppsala sjukhus, tidigt en morgon utvisades med fru och barn till Finland för vidarebefordran till Vitryssland. Det var en trist historia – i och för sig hade familjen inte ansetts ha asyl- eller skyddsskäl här och sjukdomsinvandring fanns inte då liksom det inte heller finns nu – men Polisen hade lovat dem att före ett visst datum skulle de inte utvisas och de hade också fått tillstånd att demonstrera utanför sjukhuset, lugnt och stilla. De hämtades tidigt en morgon och vips, innan någon visste om det, hade de landat i Helsingfors. Efter lång väntan i Finland fick familjen dock uppehållstillstånd där.

Jag mindes att de, enligt lag, behövde tillstånd för sin demonstration/hungerstrejk, att de sökte det och fick ett tidsbegränsat tillstånd på en vecka, om jag minns rätt. Med anledning av den långvariga hungerstrejken utanför Migrationsverkets lokaler i Gävle, och med anledning av vad lagen stadgar, ställde jag följande frågor till Polisen i Gävle:

Jag önskar få besked om för vilken tidsperiod Polisen gett tillstånd för asylsökande att hungerstrejka utanför Migrationsverkets kontor.

Kommer Polisen att tillåta att lägret med hungerstrejkande finns kvar hela tillståndsperioden ut eller kommer man att bryta upp det tidigare av någon anledning, t.ex. för att det nu också finns småbarn där och/eller att lägret stör allmän ordning?

Tack för din fråga.
Det är en grundlagsskyddad rättighet att yttra sig på olika sätt. Även en hungerstrejk är en grundlagsskyddad rättighet. Därför kan inte polismyndigheten avbryta en sådan demonstration utan särskilda skäl såsom exempelvis ordningsstörning. Någon sådan ordningsstörning har inte skett. Polismyndigheten för en dialog med parterna i syfte att alla ska ha hälsan i behåll och avsluta hungerstrejkandet. Så länge det inte är någon allvarlig fara för liv eller hälsa för barnen eller andra kan Polismyndigheten inte avbryta demonstrationen av det skälet heller.

Det står lite mer på www.polisen.se om demonstrationer och opinionsyttringar och vad som gäller kring dem. Vill du veta mer om lagstiftningen kring detta hänvisar jag till Regeringsformen och Ordningslagen.

Det var dessvärre inte ett heltäckande svar på mina frågor! Jag frågade inte om den grundlagsstadgade rätten att demonstrera, jag frågade:
1) för vilken tidsperiod har Polisen gett tillstånd för asylsökande att hungerstrejka utanför Migrationsverkets kontor?
och
2) Kommer Polisen att tillåta att lägret med hungerstrejkande finns kvar hela tillståndsperioden ut eller kommer man att bryta upp det tidigare av någon anledning, t.ex. för att det nu också finns småbarn där och/eller att lägret stör allmän ordning?Främst handlar det alltså om demonstrationstillstånd för att, under flera veckor dygnet runt vistas utanför ett myndighetskontor.

Jag har själv varit ombud åt ett asylsökande par från Vitryssland som, när de ville demonstrera utanför ett sjukhus, måste ansöka om demonstrationstillstånd hos Polisen (detta var i Uppsala), och fick tillstånd att göra det i en vecka. Bara de två, inget större sällskap. Så jag frågar igen: För hur lång tid har Polisen beviljat tillstånd att demonstrera utanför Migrationsverkets kontor? Det är den centrala frågan som jag gärna vill ha svar på.

Från Polisens hemsida:
Tillstånd för demonstration
Demonstrationer, det vill säga allmänna sammankomster, på offentliga platser, får inte anordnas utan tillstånd. En skriftlig ansökan om tillstånd ska skickas in till Polisen på den ort där demonstrationen ska anordnas. Du måste skicka in ansökan i god tid, senast en vecka innan demonstrationen ska hållas. När ansökan har lämnats in kan Polisen ta kontakt med dig som arrangör för att inleda en dialog om hur demonstrationen/sammankomsten ska genomföras.

Det var detta jag ville ha svar på: alltså för hur lång tid Polisen har beviljat demonstrationstillstånd!

Då försöker jag igen att svara på dina frågor lite tydligare. Hungerstrejken är som du säger tillståndspliktig, men det är inte ansökt något tillstånd i detta fall och därmed har inget tillstånd givits. Däremot kan Polisen inte upplösa demonstrationen om det inte förekommer allvarliga ordningsstörningar. Därför kan jag heller inte säga hur länge denna demonstration kommer att fortsätta.

För att möjligen förekomma en fråga från dig så är det straffbart att anordna en demonstration på allmän plats utan tillstånd enligt ordningslagen, men den utredningen kommer att vidtas först efter att den är upplöst. Anledningen är just att det är en grundlagsskyddad rättighet att uttrycka sin åsikt på olika sätt enligt regeringsformen och den lagstiftningen är starkare än ordningslagen som då får komma i andra hand.

Sammantaget kommer polismyndigheten att fortsätta sitt arbete med att försöka upplösa demonstrationen med förhandling så länge det inte förekommer allvarligare ordningsstörningar.

Intressanta uppgifter (och intressant ton…) i Polisens svar. I lagen står tydligt att:

Demonstrationer, det vill säga allmänna sammankomster, på offentliga platser, får inte anordnas utan tillstånd. En skriftlig ansökan om tillstånd ska skickas in till Polisen på den ort där demonstrationen ska anordnas.

Men Polisen i Gävle bryr sig inte om detta, som den själv hänvisar till i sitt första mejlsvar (”Det står lite mer på http://www.polisen.se om demonstrationer och opinionsyttringar och vad som gäller kring dem.”), utan har skapat egna regler. Polisen vidgår det faktum att det är:

…straffbart att anordna en demonstration på allmän plats utan tillstånd enligt ordningslagen…

men kontradikterar på sätt och vis detta i andra delen av sin mening:

…men den utredningen kommer att vidtas först efter att den är upplöst.

Uladzimir och hans fru sökte, enligt vad ordningslagen stipulerar, och fick av Polisen tillstånd att demonstrera. I Gävle ser man annorlunda på lagen, som man själv hänvisar till i sitt svar. Är det okej av Polisen att tillåta brott mot lagen och efteråt utreda ifall tillstånd skulle ha beviljats? Kan Polismyndigheterna (det finns ju 21, i stället för en enhetlig…) välja att tolka lagen olika?

Eller är det så, som Polisen också skriver, att de hungerstrejkande asylsökande kan undantas från att söka tillstånd med hänvisning till att det är ”grundlagsskyddad rättighet att uttrycka sin åsikt på olika sätt enligt regeringsformen och den lagstiftningen är starkare än ordningslagen som då får komma i andra hand”? Men i så fall behöver väl ingen söka demonstrationstillstånd?!

OBS! Inte för ett ögonblick bestrider jag – och det hade Polisen i sitt svar inte försåtligt behövt antyda heller – att det skulle vara en grundlagsstadgad rätt i Sverige att demonstrera! Det enda jag ifrågasatte – eller snarare ville ha svar på – var huruvida det tillstånd som enligt lag krävs, getts för hungerstrejken i Gävle eller inte. Och det har jag – och alla som läser detta – nu fått svar på.

Till slut: I ordningslagen (1993:1617), som Polisen i Gävle själv också hänvisar till i sitt första svar, står följande:

Krav på tillstånd eller anmälan
4 § Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte utan tillstånd anordnas på offentliga platser.

Att Polisen också hänvisar till Regeringsformen ter sig överflödigt. Jag har aldrig ifrågasatt – tvärtom! – vad som sägs under p 4 i 2 kap Grundläggande fri- och rättigheter:

Demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats.

Det är ordningslagens krav på tillstånd för detta ändamål jag har tagit upp, ingenting annat.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!

Minnen från mina 14 år som asylombud

När jag nu under några veckor överfört en mängd tv- och annat filmat material från VHS-kassetter till datorn, återupplevde och mindes jag mycket från min tid som asylombud och från mina frekventa besök på asylförläggningen i Gimo. Det finns så mycket filmat material från SVT, TV4 och TV3, från både nyhets- och aktualitetsprogram och magasin, och att återse alla de fantastiska, jobbiga, sorgliga, varma, deprimerade, glada, lidande, djupt medicinerade, tillitsfulla, gästfria, smågalna, älskansvärda (ibland – sällan – också opålitliga och lögnaktiga) människorna från den tiden förde med sig många mycket starka minnen.

Jag minns familjen Badawi, som polisen stormade in hos ganska sent en kväll när vi, tack och lov, ännu var kvar i Gimo. De skulle föras direkt till Migrationsverkets förvar i Märsta för utvisning. det hade väl varit rätt om det bara varit rätt familj Polisen fått i uppdrag att hämta – men det var det inte, det var fel familj! Vi hade ett himla sjå att förklara det för poliserna, som höll på att föra bort familjen oavsett både deras och våra protester, och utan oss på plats hade de definitivt förts till förvaret. Vi blev bryskt bortmotade av Polisen, men stod på oss och fick dem till slut att inse sitt misstag och släppa familjen.

Jag minns A som alltid bara låg i sin säng, 12 år gammal. Och den ständigt gråtande modern och den dominerande fadern samt den bortskämde lille sonen.

Jag minns Vesna med sina tre barn varav en svårt CP-sjuk son. Hur hon försökte hålla ihop det hela och sig själv och hur hon förnedrades när en migrationsminister – på grund av våra ständiga besök på förläggningen – också gjorde ett besök där. Jag hade då ett sommarvikariat på Expressens ledarsida och fick i princip skriva om precis vad jag ville. Men inte om hur Vesna behandlades av den neddimpande ministern. Det var det enda som jag inte fick publicerat, och då skrev jag ändå mängder av texter, varav många var rätt ”skarpa”.

Jag minns Uladimirz som hade cancer och som, efter en hungerstrejk utanför Uppsala sjukhus, tidigt en morgon utvisades med fru och barn till Finland för vidarebefordran till Vitryssland. Det var en trist historia – i och för sig hade familjen inte ansetts ha asyl- eller skyddsskäl här och sjukdomsinvandring fanns inte då liksom det inte heller finns nu – men Polisen hade lovat dem att före ett visst datum skulle de inte utvisas och de hade också fått tillstånd att demonstrera utanför sjukhuset, lugnt och stilla. De hämtades tidigt en morgon och vips, innan någon visste om det, hade de landat i Helsingfors. Efter lång väntan i Finland fick familjen dock uppehållstillstånd där.

Jag minns palestiniern Abdulrahman med de sorgsna ögonen som i mer än sex år satt i Ingenmansland med sin fru Ilham. Trots att de, som statslösa, inte kunde återsändas till Saudiarabien som de kom från, fick de heller inte tillstånd att vistas i Sverige. Det var svenska myndigheter som gjorde fel: de skulle ha utvisat Abdulrahman och hans fru Ilham innan den sexmånadersgräns hade uppnåtts, som gäller för personer med uppehållstillstånd i Saudiarabien. Men på grund av myndigheternas såsande så överskreds gränsen och Saudiarabien tog inte längre emot dem.

Jag minns den härliga Larissa med det glada skrattet och de mycket sorgsna ögonen, hon som alltid hade presenter åt mig som hon hittat ”på skroten” och reparerat och fixat till.

Jag minns den stackars iraniern Abdi Hassan vars ena ben kapades och halva armen, i en tågolycka här i Sverige. Han fick ett skadestånd från Banverket, som jag tror Migrationsverket tog hand om (eller advokaten) och av de pengarna fick han betala för sin mat på förläggningen. Helt rätt, i och för sig; har man pengar själv ska man betala, men maten var urusel och svindyr… Hans öde var hemskt, han bara satt där i sin rullstol hela dagarna och kom varken framåt eller bakåt. Jag vet inte om han fortfarande är kvar i landet eller om han har sänts tillbaka till Iran.

Jag minns stora Samir, hans fru och deras sex barn som också satt i Ingenmanslandet Gimo i sex år och inte kunde återsändas till Saudiarabien där de hade bott, eftersom de var statslösa och inget land tog emot dem. Jag såg hur Samir, som var en företagsam och drivande person som snabbt lärde sig hyfsad svenska och som ville vara en del av samhället och organiserade en ”fackförening för asylsökande” i Gimo, sakta men säkert bröts ner under den långa tiden av ovisshet. Även han och hans familj var statslösa palestinier och borde ha återsänts till Saudiarabien inom sex månader från det att de lämnat landet. Men svenska myndighetskvarnar malde för långsamt och de fastnade i ett vakuum i Sverige. Nu har de, sedan ett antal år, uppehållstillstånd här. De hade egentligen inte asyl- eller skyddsskäl enligt gällande lag, men myndigheterna tvingades till slut ge dem tillstånd att stanna för att det inte gick att skicka dem tillbaka (verkställighetshinder).

Jag minns den bullrige, kolsvarte och karismatiske kongolesiske pastorn Ben, hans vackra fru och deras sju, åtta barn. Pastor Ben var van att predika och dominera och ”domptera” folk, frun var tyst och försynt. Barnen var väluppfostrade, kanske lite rädda för son bombastiske far. Såvitt jag minns fick de uppehållstillstånd efter lång tid, men de lär sedan ha flyttat till Frankrike, eftersom de talade franska och förmodligen tyckte att de skulle få det lättare att smälta in där.

Jag minns smågalne Victor med de olika namnen (!) som hade PUT i Österrike medan frun och barnen satt i Gimo och vägrade resa dit. Jolit, hans fru, fick stå ut med mycket på grund av sin råddiga man och barnen var vilda och nästintill hyperaktiva. Victor reste illegalt mellan Österrike och Sverige så många gånger att Polisen till slut gav upp och bara lät honom vara. De beslöt helt enkelt att vända blicken åt ett annat håll när de fick syn på Victor som var liten och snabb och alltid dök upp igen, som gubben ur lådan, hur många gånger Polisen än skickade ut honom. Man visste aldrig var man hade honom! Och så småningom fick han tillstånd att förenas med familjen i Sverige.

Jag minns Samir Y och hans fru och deras barn. Samir var bland de mer nervösa och röriga personer man kunde träffa på och det var lätt att bli en aning irriterad på honom. han liksom trängde sig fram och på och stod alltid längst fram överallt, även om han kom sist och borde ha befunnit sig i slutet av kön av hjälpbehövande. Samtidigt fick man förstå att han kämpade för sin familj, inte minst för sin andre son som föddes med en defekt som är vanlig bland folk som gifter sig inom sina egna släkter. Samir var också energisk och försökte hålla humöret uppe och var alltid hjälpsam. Hans fru var förtjusande, men så sorgsen, så sorgsen. Äldste sonen var vacker som en dag och mycket smart, men präglad av familjens ständiga oro.

Och jag minns alla de andra! Som Clara från Colombia och hennes barn och man som gjorde ett starkt intryck på de moderata riksdagsledamöterna som följde med till Gimo en gång. Nelson, Ximena och Vanessa och de andra från El Salvador. Den palestinska familjen Shawali som blev våra alldeles speciella vänner och vars ärende vi förde ända upp i Europadomstolen. Den iranske läkaren vars namn jag glömt. Den förmögna familjen från Irak som hade så oerhört svårt att acklimatisera sig i den slitna, nästintill skabbiga lägenhet de tilldelats. Dr Armend och hans fina familj (från Kosovo).

Jag minns högarna med psykofarmaka som nästan varje asylsökande ville visa för oss och som de hällde ut ur fulla plastkassar på bordet oss när vi kom.

Jag minns den lite äldre polismästaren som då var chef i Uppsala och som var av en särskild, extra mänsklig sort och som alltid gjorde sitt jobb, men på sitt sätt. Till exempel genom att lägga vissa utvisningsärenden längst ner i sin utvisningsärendehög så att kvarnarna hann mala och personerna antingen fick tillstånd att stanna i Sverige eller ännu ett besked om att de nu faktiskt måste lämna landet.

Jag minns dem alla. Och jag tänker med mycket stor värme och även saknad på de allra flesta som jag träffade under mina 14 år som asylombud. Att lära känna alla dessa människor och kunna hjälpa dem på olika sätt, få lyssna på dem och ta del av deras historier eller bara umgås med dem och äta mat från hela världen (det var många som ville bjuda på mat varje gång vi kom), det var både lärorikt och mycket berikande och jag är från djupet av mitt hjärta oerhört tacksam för att jag har fått träffa så många fantastiska människor och få dessa mycket speciella erfarenheter.

Alla de här människorna – och många fler – dyker upp starkt i mitt minne idag. Och alldeles särskilt tänker jag på fina Foad från Iran, som alltid fanns där, som alltid hjälpte allt och alla och som nu lever med sin familj i närheten av Stockholm!

Jag önskar så att man på Migrationsverket kunde få slippa alla falska asylsökande, dvs alla dem som verkligen inte har några som helst asyl- eller skyddsskäl och som bokstavligen förstör för dem som har det, så att miggorna kunde koncentrera sig på de – relativt få – asylsökande som faktiskt har skäl att prövas för att se om de är flyktingar eller skyddsbehövande och att de kunde bli välkomnade in i samhället och få bästa möjliga förutsättningar för att leva ett bra liv och bidra i sitt nya land, var och en efter sin förmåga. För så är det inte idag.

Sverige ska ta emot flyktingar och skyddsbehövande

Sverige ska ta emot flyktingar och skyddsbehövande

”Migrationsminister Tobias Billströms tal om att minska asylinvandringen innebär att asylrätten sätts ur spel. Sverige följer internationella förpliktelser i dessa frågor, och utspelet tangerar därför ministerstyre”, skriver advokaterna Emma Persson och Per Stadig på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 7 februari under rubriken Billström tangerar gräns för ministerstyre. De fortsätter med att hänvisa till asylrätten och de internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig samt utlänningslagen. Som om migrationsministern inte kände till dem eller som om han uttalat något som kunde tolkas som att han vill frångå dem. Ingenstans går det dock att finna belägg för att så skulle vara fallet.

Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska är något som inte minst kommunchefer, arbetsförmedlare, SFI-lärare, skolchefer, lärare, socialtjänstemän och andra berörda kan hålla med om. Det är de som, i första hand, konfronteras med verkligheten.

Det kommer, enligt en av Migrationsverkets prognoser, ca 400-500 nya asylsökande i veckan till lilla Sverige. Till ett land med cirka 9,5 miljoner invånare, som redan tagit emot tredje mest asylsökande i hela EU (efter Tyskland och Frankrike med betydligt fler invånare). De kommer till ett land där bostadsläget är svårt och arbetslösheten stor och integrationen inte fungerar. Den som tycker att det är humant och medmänskligt att fortsätta som om alla resurser är oändliga är fel ute.

För dem som inte orkat läsa vad jag skriver

För dem som inte orkat läsa vad jag skriver under rubriken Om miggorna som skriver och berättar inifrån Migrationsverket (läs gärna det!) vill jag påpeka att jag aldrig arbetat på, för, vid eller hos Migrationsverket. Jag har däremot varit ombud åt asylsökande i 14 år och Medborgarnas flyktingombudsman i fem år.