Tillsätt en utredning och gör det nu!

Rubriken är något oväntad med tanke på att jag inte är en stor utredningsvän. Men uppmaningen är allvarligt menad:

Tillsätt en utredning om det som före detta överdirektören vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh, föreslår: att Migrationsverket delas i två myndigheter, under ledning av högst densamme. Och om hur man kan få Migrationsverket, den del som ska hantera asylärenden, att efterleva de regler som styr verksamheten så att de agerar korrekt och inte som de gör nu (läs vad Lars-Gunnar Lundh skriver om detta i Svenska Dagbladet: ”Migrationsverket arbetar på fel sätt med asyl”).

Apropå att Man lyssnade inte på Mauricio Rojas för 10 år sedan, det borde man ha gjort. Man lyssnar väl inte heller på Lars-Gunnar Lundh idag. Det borde man göra. påminner jag också om en text som jag skrev för sju år sedan (6 november 2009) med rubriken ”Man hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist”.

Samme Lars-Gunnar Lundh som nu har skrivit på Svenska Dagbladets debattsida om Migrationsverkets felaktiga sätt att arbeta och att verket borde delas upp i två myndigheter, uttalade sig då, i november 2009.

Citat som finns med i texten och kommer från en intervju som Maciej Zaremba gjorde med Lars-Gunnar Lundh för Dagens Nyheter Kultur, där Lars-Gunnar Lundh berättar:

Man (Migrationsverket, min anm.) hade relationer till överinstansen som fick nackhåret att resa sig på en jurist. Till exempel bjöd Utlänningsnämnden in mig och verkets rättschef för att diskutera hur de skulle avgöra ett ärende som redan var avgjort av oss och överklagat till dem. Det skulle vara helt främmande för en hovrätt att bjuda in tingsrätten och undra ’hur tycker ni att vi skall göra?’ Eller så skickade de ett mejl som antydde att vi inte borde verkställa en avvisning till Eritrea – som de själva beslutat om. Varför inte? Jo, Sverige kan få kritik från UNHCR om ni verkställer, hälsade Utlänningsnämnden. Men då skall de för tusan inte fatta sådana beslut! Man måste ta ansvar för vad man gör. Man kan inte ha en agenda inåt och en annan utåt.

Åren går och galenskaperna består. Eller snarare: blir än galnare. Och fortfarande har så kallade ansvariga inte förstått att ta tillvara den kunskap och kompetens som lagmannen, domaren Lars-Gunnar Lundh (med erfarenhet från tre år som överdirektör på Migrationsverket) besitter.

Tillsätt en utredning under ledning av Lars-Gunnar Lundh och gör det nu! Och ge den allra högst fyra månader att bli klar.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget/originalinläggen.

Apropå Dagens Nyheters nya serie ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”

Jag applåderar inte Dagens Nyheter, för deras yrvakna, 20 år för sent skrivna serie Vem vinner på invandringen – vem förlorar? Tvärtom. Att stiga upp ur dumgodhetens säng 20 år för sent är inget att hylla. Ordspråket säger ”bättre sent än aldrig” och ibland kan det passa bra. Men inte på det här området där Dagens Nyheter och andra medier så till den grad under så många år har slagit dövörat och blindögat till för uppenbara fakta (inte åsikter utan fakta), att det inte längre är ”bättre sent” utan ”för sent”. Sorgligt nog och förödande för alla som bor och lever i Sverige: svensksvenskar, gammelinvandrare och den minoritet av alla som kommit hit som faktiskt har rätt till asyl (alltså är flyktingar) eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande.

Dagens Nyheter och andra medier tar först nu upp på allvar (som det verkar) till diskussion de viktiga frågorna om ”vem vinner på invandringen – vem förlorar?”när bilan i galgen redan ramlat ner mer än halvvägs. Nu försöker tidningen, i skydd bakom ryggen på professorn i nationalekonomi vid Harvarduniversitetet i USA, George Borjas, börja föra fram det som bland annat – dock långt ifrån endast – journalisten, socionomen och författaren Gunnar Sandelin och professorn emeritus i etnologi och författaren Karl-Olov Arnstberg, gjort under lång tid. Medan Dagens Nyheter inte ens ville publicera deras annons med åtta fakta (alltså fakta, inte åsikter).

Så här skrev tidningens egen kolumnist, Richard Swartz på ledarplats den 21 december 2013 under rubriken Fakta är inte onda eller goda om den märkliga historien, där man på grumliga grunder inte ville publicera en betald annons. Han började med att skriva om boken ur vilken de fakta var tagna som förekom i annonsen, Invandring och mörkläggning:

Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.

Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

Är det inte snart dags att alla de som stått med skygglappar på sig, inmålade i sina okunnighetshörn, de som nu helt enkelt tvingas börja tänka längre än näsorna räcker och ta sig ut ur hörnen, och kanske också, rentav, ta del av Sandelins och Arnstberg tre tämligen faktaspäckade böcker på området? För nu har ju de hittills kallsinniga medierepresentanterna och politikerna med flera själva börjat säga och skriva det som de här två herrarna har sagt i flera år. Eller ska man fortsätta att hålla dem utanför, inte låtsas om vad de har skrivit och fört fram, inte respektera ens de delar i böckerna som är ovedersägliga fakta?

Sandelins och Arnstbergs senaste bok på asyl- och migrationsområdet, den tredje, heter Nötskalet och har underrubriken ”Svensk invandringspolitik och dess konsekvenser”. Det betyder ju i princip detsamma som det som Dagens Nyheter nu har som rubrik över sin serie: ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”.

På baksidan av sin bok skriver Sandelin och Arnstberg:

Nötskalet ger en samlad bild av svensk invandringspolitik och dess konsekvenser. Vi har undvikit att deklarera våra åsikter. Här finns ingen politisk propaganda, ingen ideologisk plattform, inget dolt budskap. Vi vill inte bestämma vad du ska tycka om invandringen till Sverige, utan det är det du som ska göra.

Är det inte också ungefär vad Dagens Nyheter nu, sent omsider, vill med sin serie?

Det kan också vara bra att veta vad Thomas Gür skriver på sin öppna Facebook-sida om Dagens Nyheters serie:

Dagens Nyheter måste tydligen intervjua George Borjas, som visserligen är en av världens främsta inom migrationsekonomi, för att citera detta självklara:

”Borjas anser att alla samhällen har rätt att skydda det som byggts upp under generationer, att det kan vara rimligt att ”stanna upp och värdera konsekvenserna”. Det är absolut ingen extrem åsikt – även om det tidigare ofta behandlats så i debatten.”

Thomas Gür skrev själv i Svenska Dagbladet för tre år sedan ungefär samma sak som han även skrev i sin bok ”Staten och nykomlingarna” 1996:

De som ytterst måste avgöra ifall migrationen är en vinst, inte bara som ett ekonomiskt bidrag till folkhushållet utan också som ett fruktsamt möte av kulturer och identiteter, är självfallet invånarna i invandringslandet.

Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal. Likaså har de rätt att bestämma att migrationen ska ske i en takt som inte innebär alltför stora omvälvningar av den kultur och de seder som frammejslats genom historien, och av den tillit som bygger på den gemensamma identiteten i att vara en nation och inte bara ett slumpmässigt antal människor innanför ett lands geografiska gränser.

Sedan 1996 har jag själv varit engagerad på området asyl & migration, cirka 15 år som asylombud varav fem år som Medborgarnas flyktingombud, allt detta ideellt. Jag har skrivit i bland annat Svenska Dagbladet om de här frågorna (men också andra) och bloggat om de här frågorna sedan 2005 och kunniga miggor har rapporterat och informerat inifrån Migrationsverket sedan slutet av 2007, början av 2008. Allt detta har gett ovärderliga insikter och kunskaper på det framtidsförändrande området asyl och migration, kunskaper som inte kan pluggas in utan som sparats på hårddisken (=hjärnan) genom egna, faktiska och verkliga erfarenheter.

Miggornas berättelser fram till och med den 31 oktober 2015 finns i dessa tre böcker som Dagens Nyheter och alla andra medier samt ansvariga (?!) politiker har och har haft möjlighet att införskaffa i pappersform eller, lätt och billigt  – 40 kronor/bok – som e-böcker från Mummelförlaget. Den som vill läsa mer om böckerna kan göra det här beställa dem kan klicka på omslagen nedan.

 

 

 

 

 

 

Till sist: Man behöver som sagt absolut inte hålla med i allt som till exempel författarna till de tre böckerna säger och tycker, det gör jag inte jag heller. Men fakta som redovisas är fakta och dem måste man förhålla sig till utan att blanda in tyckanden.

Lördagstankar om två läs- och tänkvärda texter

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.

Jonas Hellman​ slår huvuden på spikar. Ur hans text:

Nyligen hörde jag två indiska företagare samtala om hur det är att göra affärer med Sverige. De hade två synpunkter: att svenskar har ett överdrivet behov av konsensus, vilket gör att beslut tar lång tid. Och att svenskar ständigt är på semester.

I alla decennier som jag bott i Sverige har jag haft svårt med den svenska konsensuskulturen, som Jonas Hellman nämner; en kultur som snöper människor och föser in dem i fållor där de blir tystare  allt eftersom de tvingas strömlinjeforma sig för att det alltid ska nås enighet om allt. Vidare ur texten:

Det finns i Sverige en uppblåst självbild, som ofta leder till en lite nedsättande syn på andra länder. Det är en självbild som överskattar våra egna förmågor och som utgår från att vi som är uppväxta i Sverige i grunden är smartast och godast. En vanlig övertygelse är att effektiviteten är större i Sverige än i andra länder. Det finns också en naiv föreställning att den svenska samhällsmodellen skulle vara möjlig överallt – att befolkning och kultur inte spelar roll.

Det här är också något som jag – och många andra invandrare – har mycket svårt med: svenskarnas uppblåsta bild av sig själva. Den tar sig bland annat uttryck i att svenskarna vill kalla alla, oavsett bakgrund, för ”nysvenskar” (ett för mig mycket obehagligt ord). Eller det lite finare ”svenskar”, för att visa att de minsann är fördomsfria och inkluderar även Ahmed från Irak i det fina i att vara ”svensk”. Fast det är bara på ytan, han är ju inte svensk (men kanske svensk medborgare), han är irakier. Men det är inte fint – undermedvetet eller medvetet – enligt svensken, så då omdefinieras han, vare sig han vill eller inte, till ”svensk”. Svensken reflekterar ytterst sällan över att Ahmed från Irak och alla vi andra som invandrat hit, troligen inte själva definierar oss som ”svenskar” utan som ”irakier som bor i Sverige” eller ”afghan med svenskt medborgarskap” eller ”finländare”. Nej, in i fållan med oss bara, svenskens självgodhet ska prackas på alla, ingen ska komma undan. Själva skulle de inte komma på tanken att de skulle kunna kallas ”nythailändare” eller ”thailändaren Nils Gnällberg”, eller ”nyspanjoren” eller ”spanjorskan Britt-Marie Fluffengren” om de flyttat till och bott i åratal i dessa länder!

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Dagens Nyheter.

Richard Swartz skriver också med ett ”utifrånperspektiv”, bland annat:

Plötsligt befinner sig Sverige i sällskap med Grekland och Italien, två hopplöst överansträngda (och högst ogina) frontstater. Klassens primus har hamnat i hjälpklass; ett pinsamt nederlag kan tyckas, om vi svenskar inte hade varit så okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust.

”Klassens primus” – men enbart i sina egna ögon. Och, som skribenten påpekar: helt okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust, det vill säga okänsliga för när de gjort bort sig totalt. Självinsikten är verkligen lika med noll. Vidare ur texten:

Men vem kan på allvar tro att de (östeuropéerna) per dekret skulle vara redo att ta emot nya minoriteter i form av flyktingar, dessutom från helt främmande kulturer? Som om de inte redan hade nog med sina romer, detta notoriskt olösbara minoritetsproblem där heller ingen integration tycks möjlig? Hellre då att som Viktor Orbán rulla ut taggtråd och bygga stängsel mot omvärlden trots att det inte är någon lösning annat än för stunden.

Ur svensk synvinkel är detta osolidariskt och egoistiskt. Ty alltid såg vi oss som bättre än alla andra trots att svensk flyktingpolitik handlar mer om det önskvärda än om det möjliga, på unikt vis blandar samman äkta medkänsla och verklighetsfrämmande storvulenhet. Man vill fast kan inte, ignorerar dock att man inte kan därför att man vill. Men då världen handlar om att kunna och inte om att vilja, måste man till sist ge upp vad man vill, men inte kan.

Jag vet inget annat land där man tänker som man gör i Sverige. Faktiskt inget annat land i världen. Och när Richar Swartz i andra stycket talar om det unika svenska sättet att blanda ihop medkänsla med verklighetsfrämmande storvuxenhet så kan ingen säga att han inte har rätt.

Men varför är svenskarna så annorlunda än alla andra och varför har de så höga tankar om sig själv? Vad grundas denna megalomani på? Hur blev de så här udda, svenskarna? Jag vet inte. Jag har grubblat men inte funnit något entydigt, knappt ens tvetydigt, svar. Jag vet bara att den svenska mentaliteten gör att Sverige på mycket kort tid körs i botten. Alltså att svenskarna, på grund av sin förvrängda bild av sig själva och vad ”ansvar” och ”solidaritet” är, förstör för sitt land och sitt folk. Och ett land som heter Sverige och ett folk som heter svenskar existerar ju så länge nationsgränserna består. Oavsett vad de som vill se en gränslös värld tycker om det.

© denna blogg.

”En godhjärtad, principfast major i finska armén”

Jag har inget emot att uppfattas så.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln/intervjun i den 28-sidiga tidningen Den Nya Välfärden, som den 5 november var bilaga till Dagens Nyheter. Resten av artikeln kan alltså läsas på nätet.

Jag ger så gott som aldrig intervjuer, jag tycker inte om att bli porträtterad eller medverka i medier utan föredrar att uttrycka mig exakt som jag själv vill, utan risk för att journalister eller andra feltolkar eller vinklar det jag säger. Här gjorde jag ett av få undantag. Jag skriver på deras sajt Det Goda Samhället och tyckte att det kunde vara okej med en kort medverkan i deras tidning.

Det sista stycket lyder:

Hjärta och hjärna

Nu, om någonsin, är det absolut nödvändigt att vi alla – och särskilt de som har makt och möjlighet att  bestämma och att fatta avgörande beslut – inser att saker och ting inte är enbart svarta eller vita. Nu, när den enorma folkvandringen som pågått länge men eskalerat långt över alla prognoser, ökar ytterligare och risken är överhängande att den går oss hur händerna helt och hållet, är det extra viktigt att vi alla, precis alla, anstränger oss till det yttersta för att använda både

Utan att dessa båda används samtidigt, fungerar det helt enkelt inte. Vi kan inte enbart tänka och applicera kylig -, om än sann och verklig – logik. Vi kan inte enbart känna och agera empatiskt, eller låta bilder som kablas ut över världen, styra vårt handlande. Därför – återigen – vi måste alla använda både

     hjärta och hjärna

Det behövs absolut inga massgodhetsuppvisningar av så kallade kändisar som poserar för en DN-kampanj under floskelparoller i någon sorts massuppfostringssyfte. Sådant blir bara obehagligt. Alla dessa kändisar får gärna ”stå upp för medmänsklighet och humanitet”. Ingen hindrar dem. Bra om de gör det, i sina respektive liv och verkligheter. De får gärna ”ta avstånd från alla former av hat, hot och rasism”, ingen hindrar dem. De behöver inte figurera under de här parollerna som inte betyder ett endaste dugg om man inte lever efter dem. Och leva efter dem kan man göra utan att posera i Dagens Nyheter och framhålla att man gör det.

Det behövs sådana som sfi-läraren Evangalin, som inte poserar utan agerar. Evangalin, som idag reser till Budapest med 64 kilo förnödenheter, kläder och hygienartiklar och 15.000 egeninsamlade kronor. Evangalin, som på plats och på eget initiativ, ska hjälpa till och vara medmänniska. Som inte köpt sig fri genom att swisha en hundralapp till någon hjälporganisation som ska vara hennes ställföreträdande medmänniska.

OBS! Med detta menar jag givetvis inte att alla människor ska göra som Evangalin, det är ju en utopi. Att hjälporganisationer, med vana vid logistik och vetskap om hjälpbehov, träder in med hjälp av swishade hundralappar är givetvis av stor och ofta avgörande betydelse vid olika katastrofer. Men alltför många, som på Facebook och Twitter och i andra sammanhang manifesterar sin ”medmänsklighet” och ”godhet” genom att berätta hur de bidrar med si och så många hundralappar, har inte en tanke på att själva öppna sina hjärtan eller – än mindre – sina hem eller ge av sin tid till någon behövande. Men de figurerar gärna i kampanjer eller på sina Facebook-sidor som ”godhetsapostlar”, det förpliktigar ju inte till någonting alls.

© denna blogg.

En migga: ”Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker?”

En migga:

Orsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Det kom ett mejl från en migga som uppmärksammat att Dagens Nyheter skrivit en artikel om att Ny dom ändrar spelreglerna för den svenska asylprocessen. Miggan undrade:

Har du hört om den senaste domen från Migrationsöverdomstolen? Domen innebär egentligen inget nytt, den är mest ett förtydligande av en dom som kom redan i november 2014 och som Migrationsverkets rättschef ignorerade/trotsade.

Här flikar jag in några citat ur den dom som miggan hänvisar till och som också Dagens Nyheter skriver om:

M, H, E och E K (familjen K), samtliga medborgare i Serbien, reste in i Sverige den 22 januari 2015 och ansökte om asyl samma dag. Migrationsverket beslutade den 13 februari 2015 att avslå ansökningarna. Verket beslutade också, efter att ha konstaterat att serbiska medborgare är viseringsfria, att avvisa familjen K från Sverige, eftersom avsikten med familjens vistelse här varit någon annan än en tidsbegränsad vistelse. Migrationsverket ansåg att det var uppenbart att familjen K saknade skäl för asyl samt att uppehållstillstånd inte heller skulle beviljas på någon annan grund och beslutade därför att avvisningsbesluten fick verkställas även om de inte hade vunnit laga kraft. Familjen K förbjöds även att återvända till Sverige under en tid av två år.

En migga igen:

Det intressanta här, enligt min mening, är inte domen i sig, utan snarare att domen från november var mycket tydlig med att vi inte kan avvisa personer som är här viseringsfritt. Det betyder att vi inte borde ha kunnat avvisa alla de albaner, serber osv som sökt asyl utan asylskäl, det vill säga lämnat in uppenbart ogrundade ansökningar, eftersom de ju är här viseringsfritt. När domen kom i november gjorde rättschefen exakt ingenting, eller rättare sagt: han var tydlig med att vi skulle fortsätta som vanligt vilket fått till följd att hundratals, sannolikt tusentals personer avvisats olagligt. Så min fundering är om generaldirektören tänker anmäla sin rättschef för tjänstefel, eller om det bara är enskilda handläggare på golvet som berörs av generaldirektörens nycker? Det skrivs i Dagens Nyheter om detta, men de verkar inte ha läst domen från november 2014.

Kommentar: Som miggan här ovan påpekar så verkar det som om man på Dagens Nyheter inte har läst domen. Artikeln börjar:

En ny dom i Migrationsöverdomstolen kan få stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket får inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

Den borde kanske ha börjat med – och tydligare talat om – att:

En dom i Migrationsöverdomstolen i november 2014 borde ha fått stor betydelse för den svenska asylprocessen. Migrationsverket fick från detta datum inte längre avvisa människor direkt – trots att de saknar asylskäl. Beslutet gäller personer från länder vars medborgare har rätt att vara 
i Sverige utan visum.

I domen i Migrationsöverdomstolen från november 2014 anges:

Migrationsverkets beslut att avvisa en utlänning från Sverige under viseringsfri tid, med hänvisning till att denne saknade såväl visering som tillstånd att vistas i landet, hade inte stöd i lag. Eftersom förutsättningarna för avvisningsbeslutet inte var uppfyllda fanns det inte heller förutsättningar för verket att besluta om återreseförbud.

Den här domen har alltså funnits i sju månader men ignorerats av Migrationsverket.

Reflektion: Självklart – man man tycka – ska Migrationsverket kunna meddela avslag på ansökan om asyl när den är uppenbart ogrundad även om personer är här viseringsfritt. Dock kan de inte avvisas under den tid deras viseringar gäller. Som miggan avslutar:

Deras viseringsfria tid är 90 dagar. Men eftersom ingen egentligen har koll på dem så kan de ju stanna hur länge som helst i praktiken. Men i teorin alltså 90 dagar. Det gäller förresten även bosnier, makedonier, albaner, kroater mfl.

Orsakerna till att de kommer hit varierar rätt mycket, men det de säger till mig är att de kommit för att få gratis vård, att de lovats arbete, också att en hel del som varit i klammeri med rättvisan som till exempel personen jag talade med alldeles nyss. Han hade suttit i fängelse för mord i hemlandet, och nu ville han börja på ny kula (!) i Sverige

Sverige är ett gökbo (=dårhus), det är vad jag kommer fram till när jag sätter mig in i detta – och under snart 20 år – en mängd andra märkligheter på asyl- och migrationsområdet. Ett gökbo.

 

 

 

Varför tillåter – och nästan uppmanar Sverige till skapandet av – parallellsamhällen?

Sverker Spaak, processägare på Migrationsverket har svårt att se att Migrationsverket skulle behöva göra något för att förhindra att personer som ska utvisas försvinner, säger i en artikel i DN 3 maj 2015:

Jag tror inte vi vill kontrollera på det sättet heller. Vi vill att de följer den lagstiftning vi har, men om man väljer att avvika så har vi inga instrument att förhindra det.

Tror någon tänkande människa att en anställd vid Migrationsverket i Finland – eller i något annat land överhuvudtaget – ens skulle komma på tanken att uttala att man inte ska kontrollera och se till att de som inte har rätt att uppehålla sig i landet lämnar det efter avslag på sina asylansökningar? Eller att någon anställd vid Migrationsverket i Finland – eller vid något annat lands migrationsmyndighet – skulle påstå att lagen inte ger möjligheter att förhindra att folk avviker och stannar kvar i landet när de i laga ordning fått besked om att de inte får stanna kvar?

Varför är tjänstemän, politiker och andra inblandade i Sverige så fullständigt handlingsförlamade? Varför tillåts detta i Sverige? Varför låter man svarta och grå parallellsamhällen befolkade av tiotusentals för Sverige okända människor växa upp i landet? Bredvid de nästan 190 utanförskapsområden och 55 no go-zoner som redan finns. Varför? Är detta vad svenska väljare har röstat för, är det så här folket i Sverige verkligen vill att deras land ska se ut? Alltså, seriöst: Varför vill Sverige ha det så här? Och vilka är de, som tycker att landet ska bestå av alla dessa olika parallella, potentiellt farliga och till stor del laglösa områden? Vad är det som är positivt för landet och dess befolkning med detta?

Och varför kallar den stora dagstidningen Dagens Nyheter människor som sökt asyl, försörjts under den tid de väntat på besluten, genomgått en kostsam asylprocess med allt vad den innebär och så gott som alltid förts i två instanser och fått avslag för att de inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl för ”flyktingar”??? (Tusentals flyktingar går under jord i Sverige)

De är asylsökande som har fått avslag på sina asylansökningar och ska lämna landet eftersom de inte har rätt att vistas här. De är människor som, när de stannar kvar i landet, vistas här illegalt. Illegalt betyder olagligt, mot lagen. Inte flyktingar!

Slutkommentar: Jag är fullt medveten om att mina frågor aldrig kommer att få något svar eftersom ingen tar ansvar för dårskaperna på asylområdet. Men skulle någon ändå våga/vilja försöka besvara varför-, vad och vilka-frågorna så gör det gärna här!

© denna blogg.

”Nytysken” om en undersökning i Dagens Nyheter

Svensken, som sedan länge bor i Tyskland och enligt svenskt språkbruk därför bör kallas ”nytysk” trots att han själv anser sig vara svensk, skriver igen:

De senaste 20 åren har av tre utanförskapsområden i Sverige blivit 186 ! Av noll no-go-zoner har blivit 55 !

Och nu har Dagens Nyheter i en grandios undersökning – Rika områden blir rikare – invandrartäta får fler invandrare – kommit fram till att ”segregationen har ökat !” under denna tid. En världssensation! Pulitzerpriset väntar!

Dagens Nyheters metod har tagits fram i samråd med flera forskare. En av dem är John Östh, kulturgeograf vid Uppsala universitet. John Östh garderar för eventuella problem med att medverka i en dylik undersökning (?) genom att förkunna:

”Jag är oerhört positiv till den invandring vi har, men vi har problem med integrationen. Segregationen kommer att fortsätta öka.”

Vad menar karlen? Att han egentligen bara vill behålla jobbet?

Kommentar: Jag kan då inte svara på den frågan.

Här är en del tidigare texter av ”nytysken”:
Om islamister i Tyskland – 21 juni 2014
Och snart är det val igen #9: Ett av de mer huvudlösa förslagen på länge – 19 juli 2014
”Nej, det stämmer inte! Barn får inte gratis skola!” – 16 augusti 2014
En ”nytysk” kommenterar – 15 september 2014
Min ”nytyske” rapportör: ”Antalet islamister från Europa som rest till krigsområdena i Syrien och Irak kan vara avsevärt högre än man hittills uppskattat.” – 10 februari 2015

© denna blogg.

Krister Thelin: ”Den dramatiska ‘DNdebattaren’ är helt fel ute i sina närmast hysteriska toner om vad som skall ske.”

Apropå texten Kommuner saknar plan när barnkonventionen blir lag, publicerad i Dagens Nyheter den 20 november, skriver Krister Thelin, under 2008-2012 ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, följande:

Lite folkupplysning för icke-jurister

Sverige tillhör den sk dualistiska rättstraditionen ( vilken vi fått från Tyskland under den tid 1871-1942/43 då vi såg ljuset därifrån) vilken medför, att ratificerade konventionen inte automatiskt blir gällande rätt i Sverige. Motsatsen kallas monistisk ordning, som bl.a finns i USA. Hos oss måste en konvention antingen transformeras, dvs. överföras till andra lagar, eller inkorporeras, dvs. genom beslut av riksdagen ( ja, samma organ som också redan ratificerat den) formellt göras till svensk lag.

Barnkonventionens ställning är en sorglig saga i Sverige. Trots att skilda regeringen i olika omgångar konstaterat – redan vid ratificeringen och senare – att svensk rätt ( bl.a sociala vårdlagar och föräldrabalk ) uppfyller konventionens krav, har det funnits en naiv föreställning hos vissa ideella organisationer och av dem påverkade politiska konstellationer att barnkonventionen måste bli ”gällande rätt”.

Nu har de nått fram. Alliansregeringen höll emot, även om främst KD och Fp svajade betänkligt, men den nuvarande, fylld av änglakörmedlemmar, redan i regeringsförklaringen angav, att nu skulle det ske.

En meningslös symbolhandling, särskild som vi i vår dualistiska ordning också anser att ratificerade konventioner är sk tolkningsdata, dvs. kan vara stöd och utfyllnad vid tolkning av gällande svensk lag. Och den dramatiska ”DNdebattaren” är helt fel ute i sina närmast hysteriska toner om vad som skall ske. Den blandar också ihop rekommendationer från den FNs sk övervakningskommitté, Committee on the Rights of the Child, som har till uppgift att bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. Denna kommitté blir aldrig nöjd. Jag vet, för jag har varit ledamot av den äldsta FN-kommittén, människorättskommittén, och vi hittade alltid saker som kan bli bättre, särskilt i mogna demokratier för att hålla FN-hyckleriet vid liv.

Skulle vi göra något alls, borde vara att överge dualismen och bli monister. Då skulle vi slippa diskussionen om ”gällande rätt”, men också bli mera försiktiga vid antagandet av allehanda godhjärtade konventioner, eftersom de ju vid ratificering omgående blev åberop- och tillämpbara.

End of lesson.

© denna blogg och Krister Thelin.

En före detta migga skriver till en skribent på Dagens Nyheter med anledning av hennes ledartext om språkanalyser

Anders Thomas, före detta migga under åtta år, skrev den 12 november till Amanda Björkqvist, med anledning av hennes ledartext i Dagens Nyheter med rubriken Asylsökandes öden avgörs i skojarbransch. Han hade hoppats på ett svar, men har inte fått något. Eftersom det han skriver är allmängiltigt och behöver komma fler till del, har han skickat sin text också till mig för publicering:

Hej Amanda!

Jag har inte sett Uppdrag granskning om detta, så jag kan inte uttala mig om programmet, jag nöjer mig med att bemöta din text som jag just läste i DN. Jag upptäckte att du glömde bort att ta med ett par saker, det kan ju bero på att du endast skriver om vad som tydligen framkom i programmet Uppdrag granskning och inte för att du har letat reda på fakta själv.

Jag har arbetat på Migrationsverket i åtta år, de flesta av dem inom asylprövning och jag har gjort hundratals utredningar och har många gånger använt språkanalys som ett verktyg för att fastställa den sökandes ursprung. Eller snarare var de inte kommer ifrån.

Språkanalyser är, som du skriver, väldigt dyra och oexakta, de används främst när det finns mycket stora oklarheter i den sökandes historia och/eller avsaknad av kunskap om hemorten som den sökande rimligen borde ha. Jag har själv många gånger varit med om att asylsökande inte har vetat vad gatan de bott på hela sitt liv heter, vad parken de har bott bredvid heter, inte moskén, inte fotbollsarenan, inte flygplatsen eller hamnen. Man vet inte vad torget där man har handlat hela sitt liv heter eller var det ligger. Då är det läge för ett språktest. Det visar alltså inte med någon säkerhet varifrån någon kommer, men det kan ofta visa varifrån någon inte kommer.

Visst är det en märklig bransch, där somliga har skurit guld med täljkniv, men det är inte skäl för att avfärda det hela som en bluff och värdelöst. Rätt använt är det ett bra och fungerande instrument. Synd att det inte kommer fram utan att det framställs som att Migrationsverket använder det för att konstruera ett avslag på grunder som inte finns. Som det ser ut på Migrationsverket idag så vill ingen skriva ett avslag för att det tar för lång tid, vilket påverkar produktionen, vilket givetvis påverkar lönen. Man skriver avslag när det är helt och utan tvivel uppenbart att personen inte har de skäl som uppges.

Jag kan tillägga att jag sedan tre år inte jobbar på Migrationsverket. Jag lämnade eftersom jag tror på en reglerad invandring och en rättssäker prövning i asylärenden. Införandet av Lean och överenskommelsen mellan M och MP kom och slog sönder allt det. Jag kunde inte längre sitta och begå tjänstefel och brott mot utlänningslagen flera gånger i veckan, så jag lämnade ett arbete jag kunde och var bra på.

Nu har jag ett arbete jag avskyr och som jag går till bara för att jag får lön. Men jag kan sova gott på natten i vetskap att jag inte är en del av detta vansinne som kallas svensk asylpolitik.

Hälsningar,
Anders Thomas

Kommentar: I ett ”normalt” land skulle det räcka med att en asylsökande, som Anders Thomas berättar, inte vet vad gatan han bott på hela sitt liv heter, vad parken han har bott bredvid heter, moskén, fotbollsarenan, flygplatsen eller hamnen eller ens vad torget heter, där han har handlat hela sitt liv. Då behövs knappast några språkanalyser för att man ska kunna konstatera att här ljugs det friskt och att personen inte är den han utger sig för att vara och inte heller kommer från den stad eller by han påstår sig komma ifrån. Det finns ingen som helst anledning att lägga ut skattepengar på språkanalyser i så solklara fall.

I övrigt kan jag bara säga att jag förstår Anders Thomas (som för övrigt skrivit förordet till den andra ”migg-boken” Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar 2012-mars 2014) som lämnade det snart helt sjunkna skeppet. Samtidigt beklagar jag att Migrationsverket gick miste om en kunnig och ambitiös handläggare/beslutsfattare. Det är ju just sådana som verket behöver och borde göra allt i sin makt för att försöka behålla.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

En migga om försvunna – inte alltid ensamkommande – minderåriga asylsökande

En migga apropå att asylsökande som hävdar skyddsskäl mot sitt hemland, Afghanistan, söker kontakt med officiella representanter för detta land:

Först om hungerstrejkerna för att få uppehållstillstånd i Sverige

Jag har inte följt hungerstrejkerna så noga, men jag tänkte detsamma som du  skrev på bloggen:

Om de de hungerstrejkande afghanerna verkligen anser sig förföljda av myndigheterna i Afghanistan, så bör de nog inte ge sig till känna när landets politiker kommer hit…

Samma migga har läst artikeln De spårar förvunna flyktingbarn i Dagens Nyheter, och lägger till denna information som de, som spårar försvunna asylsökande eller f.d. asylsökande unga inte verkar känna till (eller ev inte velat rapportera om):

Sedan om de försvunna ensamkommande minderåriga asylsökande

Jag vet givetvis inte – lika lite som någon annan – varför varje enskild ungdom som kommit hit och sökt asyl har försvunnit. Men det finns förklaringar som många, inklusive journalisterna, inte har fört fram.

Jag har själv träffat ett antal ensamkommande minderåriga som redan har tillstånd när de ansöker om asyl som ensamkommande i Sverige. Anhöriginvandrare daktas nämligen inte (tas inte fingeravtryck på) och asylsökande som är under 14 år daktas nämligen inte heller…

Alla barn är heller inte alltid barn till dem som utger sig vara deras föräldrar.

Vid ett tillfälle träffade jag en 19-åring som utgav sig för att vara 17 år och ”ensamkommande”. Av en ren slump uppdagades att han redan hade PUT! Han hade kommit hit som 14-15-årigt barn till en person som fått PUT på grund av anknytning till make. 19-åringens förklaring när han nu sökte PUT på nytt i en annan identitet (!) var, att han inte var barn till den här personen och att han hade bytt identitet och nödgats ansöka om asyl på nytt på grund av att han ville få hit sina riktiga anhöriga…

Kommentar: Sådana här fall har jag hört om tidigare av andra miggor, men aldrig sett eller hört svenska medier ta upp. Ingen påstår att ovanstående skulle gälla i alla fall av försvunna asylsökande minderåriga, men det är vanligare än man tror och det är givetvis något som en hederlig journalistkår också borde uppmärksamma.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!

”Asylområdet är knappast betjänt av fler larmsignaler, särskilt när de klingar delvis falskt.”

När det gäller den i många stycken undermåliga svenska skolan där resultaten bara blir sämre, skriver Peter Wolodarski i en mycket bra och belysande ledare i Dagens Nyheter – Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden – bland annat:

Kan vem som helst bli lärare? skrev Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet, på sin blogg. Frågan var retoriskt ställd. Hon motsade inte DN:s siffror, men ville nyansera frågan: Många av dem med låga poäng misslyckas med studierna och kommer således aldrig ut i skolorna, påpekade hon. Tittar man på dem som sökt in med gymnasiebetyg ser det något bättre ut.

”Lärarutbildningen är knappast betjänt av fler larmsignaler, särskilt när de klingar delvis falskt”, avslutade rektorn sitt inlägg.

Hon har rätt i att negativa artiklar ytterligare försämrar lärarutbildningens image. Men det är inte tidningars uppgift att ta hänsyn till sådana följder. Rapporteringen måste utgå från vad som är sant och relevant, inte vad som är bra ur PR-synpunkt.

Läs gärna hela texten, den ger en komprimerad bild av det haveri som är den svenska skolan. Ovanstående citat ur Peter Wolodarskis ledare skulle dock även, till vissa delar, kunna appliceras på asylinvandringsområdet. Men där besitter medierepresentanter sällan den insikt, som man i högre grad besitter när det gäller skolan (även om den fulla vidden av det svenska skolhaveriet inte verkar ha drabbat riktigt alla än). Så här kunde delar av ovanstående citat ur ledartexten appliceras på asylområdet:

Kan vem som helst få asyl i Sverige? Undrar allt fler. Frågan är retoriskt ställd. Migrationsverket vill nyansera frågan: Många av dem utan asylskäl misslyckas med att få uppehållstillstånd och kommer således aldrig ut i samhället, påpekar verkets rättschef. Tittar man på dem som sökt sig hit med välgjorda förfalskade handlingar och genomtänkta falska asylhistorier ser det något bättre ut.

”Asylområdet är knappast betjänt av fler larmsignaler, särskilt när de klingar delvis falskt”, avslutar rättschefen sitt inlägg.

Han har rätt i att negativa artiklar ytterligare försämrar de asylsökandes image. Men det är inte tidningars uppgift att ta hänsyn till de följder deras felaktiga, vinklade och oftast ensidiga rapportering får. Rapporteringen måste utgå från vad som är bra ur PK-synpunkt.

Samma vilja att allsidigt belysa och rapportera om asylinvandringen som när det gäller skolan – båda stora och viktiga frågor för Sveriges framtid – borde givetvis råda inom medier och politik. Men det gör det inte. Det är svårt att förstå varför. Lika lite som skolelever – Sveriges framtid! – är betjänta av att man mörkar den faktiska, mycket illavarslande situationen på skolområdet, lika lite är vare sig svenska folket eller de asylsökande med faktiska asyl- och skyddsskäl betjänta av den uppsjö av felaktiga och halvdana artiklar och program om asylinvandring och utvisning av dem som inte har rätt att vistas i landet. På båda dessa områden – liksom på alla skattebekostade samhällsområden – har allmänheten rätt att få sanningsenlig och saklig information.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet.

En migga kommenterar en annan migga som i sin tur svarar på kommentaren

Apropå texten En migga: ”Vår GD skriver i sin krönika på vårt intranät idag den 4 mars, att Dagens Nyheter, genom sin publicering av dessa anställdas namn, har sänkt sig till en nivå som man kan förvänta sig av obskyra nätsajter” kommenterar en annan migga den så här:

Miggan som skrivit inlägget måste läsa GD-bloggen en gång till. Citaten som miggan tillskrivit GD har i själva verket skrivits av en namngiven verksmedarbetare. Presschefen Fredrik Bengtsson har replikerat idag den 5 mars. Frågan om namngivning av enskilda medarbetare i media har tydligen nu lyfts till DNs chefredaktör.

Miggan som skrev den första texten skriver, å sin sida, så här:

Jag har redan sett att verkets presschef kommenterat GDs bloggning med att han har kontaktat DN:s chefredaktör. Som jag också skrev i min förra text så är det lågt av DN att publicera namn på enskilda tjänstemän. Även om många tycks tro att enskilda tjänstemän har stor makt så är det inte fallet.

I Sverige fungerar det så, att alla statliga myndigheter har en ledning som sätter ribban. Ledningen får sina direktiv från Sveriges regering. Regeringen är vald av Riksdagen. Riksdagen är vald av folket.

Vill man påverka så får man rösta.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är inte tillåtet.

En migga: ”Vår GD skriver i sin krönika på vårt intranät idag den 4 mars, att Dagens Nyheter, genom sin publicering av dessa anställdas namn, har sänkt sig till en nivå som man kan förvänta sig av obskyra nätsajter.”

En migga skriver:

Har du läst i Dagens Nyheter om en armenisk konstnär? Jag har ärligt talat inte följt dessa skriverier så noga. Jag vet exempelvis  inte om konstnären i fråga fått avslag även i domstol. Men den som skrivit i Dagens Nyheter om honom har också skrivit namnen på den föredragande och beslutsfattaren på Migrationsverket som fattat avslagsbeslutet (Arne Ruth: De ansvariga döljer vad det vet, DN Kultur 28 februari 2013) Min anm, inte miggans). Dessa personer är tjänstemän som agerat enligt de riktlinjer de har. Vari ligger poängen att publicera deras namn? Om konstnären även har fått avslag i migrationsdomstolen – eller om han kommer att få det – ska Dagens Nyheter då även publicera namnen på domaren och nämndemännen?

Vår GD (generaldirektör) skriver i sin krönika på vårt intranät idag den 4 mars, att Dagens Nyheter, genom sin publicering av dessa anställdas namn, har sänkt sig till en nivå som man kan förvänta sig av obskyra nätsajter. Jag håller med. Sedan skriver vår GD också att vi på Migrationsverket borde påtala detta i olika medier. Men vore inte vår GD den mest lämpade att påtala detta, genom en debattartikel etc?

I sak tycker jag att GD har rätt vad gäller Dagens Nyheters publicering. Men inte i att det är vi miggor som ska påtala det! Det kan GD själv göra om han har åsikter. Han är ju också den som sannolikt kan få sin åsikt publicerad eftersom han är vår GD.

Kommentar 1: Ni miggor får era åsikter publicerade här på bloggen sedan drygt fem år och kommer att få det så länge ni orkar skriva och berätta! Och ni kan vara helt säkra på att både andra skribenter och journalister samt politiker och folk i  regeringskansliet läser vad ni skriver, även om de beter sig som fega gäddor i vassen och inte låtsas om det! Så fortsätt att skriva, nästa bok med era texter kommer i höst eller i början av 2014 – ingen ska kunna säga att de inte visste vad som pågick på Migrationsverket!

Kommentar 2: Jag påminner om boken med miggornas berättelser 2008-2011: Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar. Den kan köpas eller laddas ner som e-bok här.

Jag påminner också om att förordet har skrivits av Krister Thelin, som bland annat varit verksam som lagman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, domare vid FN:s Krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien i Haag (2003-2008). I september 2008 valdes han i New York till ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Krister Thelin är också en av fyra svenska jurister som är anmälda som ad hoc domare vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. En man med kanske något högre trovärdighet och kunskapsnivå än de flesta svenska gäddor-i-vassen-journalister…

Följande är ett utdrag ur Krister Thelins förord till boken med miggornas berättelser:

Merit Wager har ett väl utvecklat humanitärt intresse. Hennes engagemang för flyktingar och i flyktingfrågor är också väl dokumenterat. Hon är självlärd i utlänningslagen och angränsande regelverk, men behärskar området bättre än någon icke-specialiserad jurist. När Merit Wager nu ger ut en sammanställning av ett urval bloggposter från migrationsområdet förtjänar publiceringen all uppmärksamhet.

Det är på det hela taget en förskräcklig bild som målas upp:

– noggrannhet och kontroll får vika för en strävan efter ökad ärendegenomströmning
– en naiv tilltro till uppdiktade eller annars falska berättelser bestämmer utgången i tillståndsärenden,
– utlänningslagens villkor för uppehållstillstånd nonchaleras så länge blanketten är rätt ifylld, och
– avdelningen för ”Besök och Bosättning” kallas internt för ”Blunda och Bevilja”.

Inom all statlig förvaltning finns myndighetsintern kritik. Och från en annan funktion känner jag den förre generaldirektören för Migrationsverket som en utomordentligt god kraft. Tjänstemän på olika nivåer i en myndighet kan också misstolka eller missförstå ledningens ambitioner. Men om miggornas vittnesbörd, sådan den uttrycks i boken, endast till en del är korrekt, är det i sig mycket allvarligt.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är inte tillåtet.

Politiker klagar på att Polisen gör sitt jobb

Under rubriken Politikerna kräver: Stoppa jakten på papperslösa  i Dagens Nyheter idag, ondgör sig politiker över att Polisen gör sitt jobb. Och Dagens Nyheter bidrar, genom sin rubrik, till att snedvrida vad det handlar om: att människor som vistas olagligt i Sverige ska lämna landet, inte att ”jaga papperslösa”!

När politiker och journalister (eller åtminstone tidningars rubriksättare) i skön förening agerar på detta sätt, dvs går emot att utlänningslagen efterlevs och att Polisen gör det den ska göra, då finns det anledning att undra över vilka andra lagar de tycker kan sättas ur spel? Och när det gäller politiker så kan man också undra varför de inte anser att lagar, stiftade av en demokratiskt vald riksdag, ska följas?

© Denna blogg.