Med förvåningens finger i häpnadens mun

Den 15 september vaknade vi upp till ett nytt Sverige. Ett rörigare land som ska styras av en tämligen sansad man och hans parti som dock tyvärr blir beroende av makthungriga småpartister vilkas tankevärldar är ganska snäva, men som absolut vill ha ministerposter främst för sin egen skull, inte Sveriges. Den nya regeringen Löfven (om det blir en sådan, det vet man ännu inte med säkerhet) kommer att ständigt behöva käbbla med de små, ge efter, vika sig, släppa egna idéer för att få igenom ens det minsta lilla. Och strax utanför den här gruppen sitter ett moloket Moderaterna som mist sin stora makt, och de andra Allianspartiernas representanter på nya oppositionsstolar i riksdagen och får trycka lite si och lite så på voteringsknapparna i kammaren.

Samtidigt hörs från olika märkligt yrvakna håll röster som undrar vad som hände när det skrällde till och Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin väljarbas. Fortfarande kallas de i media för ”bruna”, ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”, samtidigt som kommentatorer offentligt, bland dem Pär Nuder, S, framhåller att de inte tror att de 13 procent som röstade på SD är ”rasister”.  Men hur ska man ha det? Menar man att dessa 13 procent inte är rasister men ändå röstar på ett ”brunt”, ”rasistiskt” och ”främlingsfientligt” parti? Men varför skulle så många icke-rasister rösta på ett ”brunt”, ”rasistiskt” och ”främlingsfientligt” parti? Om man istället anser att SD trots allt inte är ett ”brunt”, ”rasistiskt” och ”främlingsfientligt” parti, varför benämner man det då så, varför behandlas det då inte som ett parti bland andra riksdagspartier? Något haltar betänkligt i de krumbuktiga resonemangen.

En och annan kommentator, som står där med förvåningens finger i häpnadens mun, menar att man nog nu bör börja ta SD på allvar och ta reda på varför så många valt att rösta på dem. Och det surras om ”integrationen” och om att ”ta folks oro på allvar”. Det är helt obegripligt, och även mycket oroande, att riksdagsledamöter, ministrar, statsråd och journalister inte har haft – och inte har – förmågan att analysera och förstå att detta skulle ske! Att de fortfarande idag efter att SD har fått stöd av 13 procent av alla röstberättigade i valet, inte förstår vad det är folket hoppas att det partiet ska kunna påverka som inget annat parti har gjort. Alltså att minska antalet asylsökande och det hårda tryck det sätter på hela landet när de facto okontrollerbara och enligt Migrationsverket snart helt ohanterliga mängder människor på kort tid ”invaderar vårt land”, som en socialdemokrat som valde att rösta på SD, sade till mig.

I snart åtta år har anställda vid Migrationsverket i hundratals texter här på bloggen och i två böcker berättat om asylbedrägerierna. De, som bidrar till att det till Sverige kommer mer än tre gånger så många människor och söker asyl som det kommer till Norge, Danmark och Finland tillsammans. Trots att dessa länders lagstiftning är mycket lik den svenska och trots att de följer samma konventioner som Sverige. 85 procent av alla som i Sverige söker den förmån och rättighet som det innebär att få asyl (av latin asy’lum, fristad, tillflyktsort), presenterar inga eller falska id-handlingar, många har redan uppehållstillstånd och därmed skydd, i andra EU-länder. En del är terrorister och islamister, andra är kriminella på flykt undan straff i hemländerna eller personer med gott om pengar som vill få ett nytt liv i Sverige med allt ”fritt”: sjukvård, bostad och utbildning för barnen. Allt detta utan att vara tvungna att arbeta, vilket de måste i andra EU-länder. Men Migrationsverket hinner inte utreda alla som anländer.

Att man i Sverige har låtit – och låter – den undermåliga asylhanteringen pågå, till stor skada för landet, folket och för dem som verkligen behöver skydd i enlighet med utlänningslagens paragrafer, är både en skam och helt förödande för landets framtid.

Varför har man inte lyssnat på dem som kan och vet, nämligen handläggarna och beslutsfattarna på Migrationsverket som sitter dag ut och dag in och försöker hantera den aldrig sinande utan ständigt ökande strömmen av människor som vill till Sverige? Sveket mot folket är stort och det är lika stort mot de flyktingar som Sverige kunde ha tagit emot på ett värdigt sätt om man gjort som i sina nordiska grannländer: följt sin egen utlänningslag och sett till att de som inte har asyl- eller skyddsskäl ges avslag och lämnar landet.

© denna blogg. Korta citat tillåtna; länka alltid till ursprungstexten.

 

Överintendenten på Nationalmuseum har läst och kommenterat

Det har kommit många mejl med anledning av berättelsen på Svenska Dagbladets ledarsida den 12 mars – läs detta först: Ambassadanställd och papperslös i Sverige. Ett upplysande mejl lyder så här (publicerat med tillstånd av avsändaren, som också är finländare):

Tack för din skarpa text i dagens blad!

Märkligt fall du beskriver, men jag har faktiskt råkat ut för något liknande. Jag är anställd av regeringen som den första myndighetschefen med utländskt medborgarskap (ny lag 2011) men förvägrades bli folkbokförd av Skatteverket. Efter ingripande av regeringskansliet ordnade det sig. Det är verkligen en obegriplig och orimlig lagtolkning …

Med vänlig hälsning,
Berndt Arell
Överintendent / Director General
Nationalmuseum
Stockholm

Stort tack till Berndt Arell för att han visar att det tydligen är så att ”where there’s a will, there’s a way”! Synd bara att det hittills inte har funnits ”a way” för Helena på Finlands ambassad, men någon kanske vaknar till och ger henne den rätt hon bör ha: att få folkbokföra sig i landet hon bott i långt över fyra år och planerar att bo kvar i, permanent. Regeringskansliet, kanske?

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

I Dårfinkeristan den 20 februari 2014

Jag har tidigare, i en liten serie som jag skrev för sju, åtta år sedan, kallat Sverige för Megalomanien, bland annat för dess (ofta politikers men också journalisters) överlägsna attityd (som egentligen inte bottnar i särskilt mycket…) och för att man alltid tror att allt svenskt är bäst och allt annat är sämre och t.o.m. envisas med att kalla alla invandrade för ”svenskar”. Nu lägger jag till epitetet Dårfinkeristan. För det är bara i ett Dårfinkeristan som tio medellösa personer – ”bilmålvakter” – kan stå som ägare till sammanlagt 14.000 bilar, vilket är ett faktum om man får tro denna artikel i Sydsvenskan den 20 februari: Var tionde Malmöbil ägs av en bilmålvakt.  Bo Andersson på gatukontoret:

Förra året gick vi miste om 42 miljoner kronor i obetalda parkeringsavgifter.

”Vi” som gick miste om 42 miljoner kronor är allmänheten, den skattebetalande och parkeringsbotsbetalande allmänheten! Varför tillåts sådant här ske, varför står s.k. ansvariga med häpnadens finger i förvåningens mun, uppspärrade blå ögon och armarna hängande längs kroppen och tittar på? Vad är det för dårar som styr landet och inte kan skapa ordning och reda och se till att samma regler gäller för alla i landet: får du parkeringsböter ska de betalas. Se snarast till att det blir lagligt möjligt att beslagta bilarna (det kan inte behöva utredas i tre år!) om böterna inte betalas och sälj dem sedan för att få in de pengar som ”vi”, allmänheten, går miste om när tio personer ställer sig utanför de regler som gäller för alla andra.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg.