Finland. Reglerna för familjeåterförening för flyktingar kan skärpas ytterligare.

Utlänningslagen kan komma att stramas åt ännu mer. Så här rapporterar Svenska Yle:

Reglerna för familjeåterförening för flyktingar kan skärpas ytterligare. Sannfinländarna driver på och inom kort tillsätts en arbetsgrupp.

Den 1 juli utvidgades kravet på tillräcklig inkomst för att en flykting ska kunna ansöka om familjeåterförening. För en familj med två barn betyder det i praktiken en månadsinkomst på 2.600 euro netto (ca 26.000 kronor. Efter skatt, alltså. Min anm.). Inkomstkravet gäller också ensamkommande barn.

Vidare i Svenska Yles text:

Försörjningsplikten bygger på EU:s direktiv om familjeåterförening. Direktivet är inte bindande för medlemsländerna men många tillämpar det åtminstone delvis. Till exempel utvidgade också Sverige i somras inkomstkravet men där gäller det inte minderåriga barn, som i Finland.

 Klicka på textrutan för att komma till EU:s direktiv om familjeåterförening.

Ett antal förslag till skärpningar övervägs nu av en arbetsgrupp i riksdagen. Så här säger den sannfinländska riksdagsledamoten Simon Elo i Svenska Yles artikel:

Vi kan bland annat införa ett krav på att den som ansöker om familjeåterförening har bott i Finland i två år.

Dessutom:

Ett annat krav som möjliggörs i EU-direktivet handlar om minimiålder. Medlemsländerna kan, om de så vill, införa en lägsta ålder för maken och makan innan de kan återförenas. Tanken är att man sålunda kan undvika skenäktenskap.

Det finns motargument till en hel del av förslagen. Bland annat:

Om en minimiålder för äkta par eller sambor sägs att äktenskap bland minderåriga inte är ett problem ur finländskt perspektiv. Kravet på en tillräckligt bra bostad, som Sverige har infört, får back eftersom ”det är administrativt utmanande och möjligen kräver en ny tillståndsprocess”.

Följande fakta framhålls gällande familjeåterföreningar:

Texten i faktarutan från Svenska Yles sajt.

Genomförande av direktivet om sanktioner mot arbetsgivare

Det här handlar om självklarheter som borde ha implementerats redan från den 15 december 2008 när lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft. Eller åtminstone senast den 20 juli 2011, i enlighet med artikel 17 Införlivande, i EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009:52:EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i ett land.

Arbetsgivare som anställer utlänningar utan tillstånd ska kunna straffas (2012/13:SfU8)

Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska kunna straffas. Arbetsgivaren ska kunna dömas till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år. Oavsett om ett straff krävs ut eller inte ska den som anställer utlänningar utan tillstånd betala en särskild avgift. Brott ska också kunna leda till att rätten till offentliga stöd och bidrag försvinner.

Utlänningar som saknat rätt att vistas i Sverige ska enligt lagen ha rätt att få lön och annan ersättning för arbete som de har utfört. Om det uppstår en tvist om innestående ersättning ska lönen åtminstone motsvara tre månaders heltidsarbete för den minimilön som följer av kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. För att underlätta för utlänningen att få rätt till ersättning ska han eller hon kunna få ett förlängt uppehållstillstånd.

Speciella regler om ansvar ska gälla för uppdragsgivare som anlitar en underentreprenör för att genomföra ett entreprenadavtal. Socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag med den ändringen att de nya reglerna ska börja gälla den 1 augusti i stället för den 1 juli 2013.

Kommentar: Det torde kunna ses som en självklarhet att den som anställer personer som inte har rätt att vistas i landet och därmed naturligtvis inte heller har rätt att arbeta här, bestraffas på något sätt. Men det har tagit oändligt lång tid för svenska politiker att se till att så sker. Varför? När man nu, äntligen, kommit till skott med dessa bestämmelser så är de inte så tydliga som de borde vara:

Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska kunna straffas.

Man (domstolen) kan alltså välja bort att straffa dessa arbetsgivare, eller??! Ordet ”kunna” borde inte finnas med. ”…ska kunna straffas” innebär ju att arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige kan straffas men att han inte behöver straffas. Varför inte, i en lagtext där tydlighet är extra viktig, ange att ”Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska straffas”? Vidare anges att

Oavsett om ett straff krävs ut eller inte ska den som anställer utlänningar utan tillstånd betala en särskild avgift.

Varför krångla till det hela? Varför inte bara säga att

Den som anställer utlänningar utan tillstånd ska betala en särskild avgift.

Man kan ju också undra varför det formuleras så att arbetsgivarna i dessa fall ska betala ”en särskild avgift”, varför inte böter? Det låter inte helt rätt att man ska betala ”en avgift” när man har begått ett brott…

Sedan följer ju även meningen:

Brott ska också kunna leda till att rätten till offentliga stöd och bidrag försvinner.

Alltså återigen detta ”ska kunna”! Det innebär alltså att det inte är självklart att offentliga stöd och bidrag ”försvinner”. Varför använda ett ord som ”försvinner”, förresten? Varför inte ”dras in” eller ”upphör”? Vem/vilka är det som skriver dessa texter? Och vilka är det som läser samt redigerar och korrigerar dem? Lagtexter ska vara så tydliga som möjligt och så lätta att tolka som möjligt, inte röriga och svårtolkade!

Direktiven skulle förresten ha varit införlivade i den nationella lagstiftningen redan för två år sedan. Varför skedde det inte i Sverige?

Artikel 17
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 juli 2011. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

Läs mer om ämnet på riksdagens sida, där man också kan se riksdagsdebatten om frågan.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

En gränspolis i Stockholm om muntliga direktiv

En gränspolis skriver, apropå texten En migga om motstridiga direktiv om hur de ska hantera homo- och bisexuella:

Med anledning av att det ges muntliga direktiv hos Migrationsverket

Inom gränspolisen har vi också fått muntliga direktiv efter överenskommelser på chefsnivåer. Gränspolisen får inte kontrollera personer som plankar i tunnelbanan. Detta trots att det finns stöd i lag att reagera på personer som begår brott.

Någon rasprofilering har inte förekommit. Etnicitet är oviktigt för mig i mitt jobb.

© Denna blogg.

En utlandssvensk: ”När direktiven ifråga uppenbarligen inte ens finns nedtecknade så finns goda anledningar att dra öronen åt sig ordentligt.”

Kommentar: Miggor, men också andra, inte minst s.k. ansvariga! Reagera gärna och kommentera nedanstående! Skicka i så fall meddelande via formuläret på Info!

En utlandssvensk skriver, med anledning av texten En migga om motstridiga direktiv om hur de ska hantera homo- och bisexuella:

Jag reagerade på blogginlägget om miggan som avhandlade ämnet ”motstridiga direktiv”. Miggan berättade om hur saker hade beslutats muntligen på något chefsmöte, varefter det utgick direktiv om si och så. Dessa direktiv förväntades miggorna följa. Direktiv i all ära, men samtidigt heter det ju att…

…land ska med lag byggas.

För mig verkar det som om Sverige i mångt och mycket inte längre styrs baserat på lagen. I stället styrs landet baserat på något som man kan kalla ”direktiv”, ”föreskrifter”, ”anvisningar” eller något liknande.

Men ett direktiv är inte lag. Förvisso kan man ha direktiv, men ett direktiv kan aldrig ges högre prioritet än ett lands lag. Jag tror att Sverige generellt har givit diverse direktiv högre prioritet än lagen.

När direktiven ifråga uppenbarligen inte ens finns nedtecknade så finns goda anledningar att dra öronen åt sig ordentligt. Det är klart orimligt av ledningen att begära att handläggare på Migrationsverket ska basera beslut på ren hörsägen. Handläggarna måste basera besluten på lagen.

Muntliga överenskommelser som kanske togs inne på något anonymt chefsmöte vid någon okänd tidpunkt av någon okänd chef… sådant duger ju inte att basera några som helst beslut på. Om Migrationsverkets ledning beter sig på det viset kan ledningen knappast anses åtnjuta legitimitet.

Kan miggorna kräva att cheferna visar upp lagstöd för de överenskommelser som gjorts inne på chefsmötena?

Vad skulle hända om miggorna kräver att cheferna visar upp de lagparagrafer som ligger till grund för de senaste direktiven?

Riskerar miggorna avsked om de börjar ställa sådana krav på cheferna?
Har någon försökt?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet.

En migga om motstridiga direktiv om hur de ska hantera homo- och bisexuella

Kommentaren brukar jag vanligtvis lägga efter texten. Men den här gången kommer kommentaren först.

Kommentar: Nu lär det väl/borde det väl ändå bli lite fart också på andra skribenter och journalister som sedan länge följer miggornas berättelser här på bloggen, men som sedan lika länge (fem år…) inte låtsas om att de finns. Det brukar ju bli lite fart när det handlar om homo- och bisexuella. Eller?

En migga:

Överlag får vi ständigt motstridiga direktiv från olika delar av vår allt mer svällande ledning som består av avdelningschefer, experter och grupper som skapats för att lära oss sådant som oftast går helt emot de RCI:er (rättsliga ställningstaganden) som vi får från vår Rättsenhet. Eftersom dessa är ganska oläsliga (svårbegripliga) så har det nu bildats grupper för att granska RCI:erna och lämna förbättringsförslag gällande dem, i sann Lean-anda. Och vi som jobbar med frågorna hoppas att Rättsenheten ska ta till sig kritiken…

Ena veckan ska vi göra si, andra veckan ska vi göra så. Ingen av alla dem som läxar upp oss  och talar om för oss hur vi ska göra, vill av någon anledning (!?) sätta sina funderingar på pränt, exempelvis via Verksnätet eller genom ett exempelbeslut i Lifos. Nej, det enda vi får veta – muntligt – är att någon på chefsmötet har sagt så här och därför ska vi göra så som den personen sagt, tills det kommer en annan person på nästa chefsmötet som säger något annat.

Ett exempel på de motstridiga anvisningarna (eller vad man ska kalla dem) är följande:

ANVISNING 1 FRÅN LEDNINGEN
Om de sökande kommer från länder där homosexualitet (särskilt manlig homosexualitet) enligt lagen bestraffas med dödsstraff eller långt fängelsestraff  och om de säger att de är homo- och bisexuella så ska vi utan vidare godta deras uppgift om den sexuella läggningen. Men om deras berättelse om hur de fick problem inte är trovärdig så kan vi avslå ansökan.

ANVISNING 2 FRÅN LEDNINGEN (RCI)
Vi måste våga ifrågasätta den sökandes uppgift om sin sexuella läggning om hans berättelse inte håller ihop etc. Och skriva rakt ut i beslutet att den sökande inte gjort sin läggning sannolik.

ANVISNIG 3 FRÅN LEDNINGEN
Vi får aldrig ifrågasätta någons sexuella läggning, bara bedöma hans berättelse och håller den inte måttet så behöver vi inte fundera över hans sexualitet. Bara avslå.

ANVISNING 4 FRÅN LEDNINGEN
Om någon säger att han eller hon är homosexuell så måste vi utreda när personen upptäckte sin läggning och hur han eller hon försökte leva ut den, men vi ska inte lägga så mycket vikt vid detta eller den övriga berättelsen därför att personen ifråga kanske skäms över sin läggning och till och med har ljugit ihop hela sin asylberättelse. Vi ska på något sätt ändå avgöra om personen kan vara homo- eller bisexuell. Och när vi förstått detta med vår inbyggda, underförstådda radar så ska vi bevilja personen PUT om han eller hon kommer från ett land där homosexualitet är strängt  förbjudet. Exempelvis Uganda. Och i sammanhanget är det också viktigt att påpeka att även en man som har hustru och barn innerst inne kan vara homo- eller bisexuell och även om han aldrig  utövat sin läggning i hemlandet eller haft några som helst problem där så kan inte PUT nekas honom för att han nu vill leva ut sin läggning.

Anvisningar 1, 3 och 4 finns ingenting skrivet om, utan de är åsikter från olika håll, från de grupper och personer som är ovanför för oss vanliga handläggare.

På ett annat sätt än förut är vi enskilda handläggare och beslutsfattare skyddslösa. Vi fattar våra beslut enligt lagen och enligt  de riktlinjer som vi fått från vår ledning. Exempelvis har vi en Landinformationsenhet (LIFOS) där de som jobbar är avlönade för att lägga in rapporter om hur det går till i olika länder.  Sedan vill ingen av vår ledning eller från LIFOS stå för våra beslut helt plötsligt. Rapporterna från LIFOS är gamla, de har utraderats nyligen,  eller också  så har man helt enkelt fattat fel beslut. Att man fattar fel beslut kan väl ske men om domstolen också fattar fel beslut och om överdomstolen inte heller ger prövningstillstånd ska man då fortfarande hacka på verket?  Om det inte ens räcker med treinstansprövning för att den asylsökande ska få sin rätt, vad ska vi då införa?  En folkdomstol av olika tyckare på DN eller på Facebook?

 Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet.